Lördagen den 4 augusti 2012
â
In the truest sense, freedom cannot be bestowed; it must be achieved.â
Franklin D. Roosevelt
Tanken var svindlande. SÄ svindlande att den gjorde honom berusad. Hans innersta önskan var pÄ vÀg att uppfyllas. En önskan som egentligen var alltför naiv och skör för att ha en chans att överleva ute i den hÄrda verkligheten. Men sÄ var det inte. Det hÀr var inte bara Ànnu en vÄt dröm han plötsligt skulle vakna upp ur, svettig och insnÀrjd i klibbiga lakan. Nej, det hÀr hÀnde verkligen, och för att försÀkra sig om att han faktiskt stod framför handfatet i just det hÀr tjusiga badrummet som doftade som i en reklamfilm, gav han sig sjÀlv en hÄrd örfil innan han fortsatte att dra hÄrstrÄn ur nÀsborrarna. FrÄn det angrÀnsande rummet hördes signaturen frÄn Rap ports tidiga kvÀllssÀndning pÄ hög volym. Tv:n var det första han sett till att fÄ igÄng nÀr han kommit in i rummet. Inte för att han tittade med nÄgot större intresse, utan mest för att det till skillnad frÄn hemma fanns en tv som gick att sÀtta pÄ och dessutom hade en hel uppsjö med kanaler.
âVĂ€lkomna till Rapport â, hördes nyhetsupplĂ€saren. âVi ska börja i Köpenhamn dĂ€r den danska polisen vid en presskon ferens tidigare i dag bekrĂ€ftade att det var Mogens Klinge, den operative chefen för den danska sĂ€kerhetspolisen PET, som tidigt i gĂ„r morse hittades död i en bil pĂ„ havsbotten vid stadens hamninlopp.â Hemma hade han ingen lĂ€ngtan efter att skaffa tv, men sĂ„
13 1
fort han tog in pÄ hotell kunde han inte lÄta bli att kasta sig i dubbelsÀngen och med fjÀrrkontrollen i högsta hugg titta pÄ den ena obskyra kanalen efter den andra oavsett om det var ett lÄng samt parti biljard eller svartvita gamla bilder frÄn nÄgot krig.
âEnligt uppgift ska Mogens Klinge ha blivit skjuten i huvudet pĂ„ nĂ€ra hĂ„llâ, fortsatte nyhetsankaret. âOm det rör sig om ett mord eller sjĂ€lvmord Ă€r dĂ€remot fortfarande oklart, sĂ€ger Jan Hesk frĂ„n den danska polisen samtidigt som han understryker att de i detta tidiga skede av utredningen undersöker ett stort antal olika spĂ„r.â
Just den hÀr gÄngen hade han dÀremot inte hunnit mer Àn att slÄ pÄ tv:n och höja volymen innan han fÄtt sÀtta igÄng med sina förberedelser. Bara att avlÀgsna de sista hÄrstrÄna ur nÀsan tog sin tid, och dÀr gick det inte att kompromissa. Att han skulle vara ren och fin frÄn alla hÄll och kanter var sjÀlvskrivet.
Ingen var sÄ upptagen av renlighet som Coco. Det var all reklam hon gjorde för djuprengörande tvÄlar, Äterfuktande hud krÀmer och allt vad det var, ett tydligt bevis för. Visst hade hon liksom han en lite kinky sida, men rakat och rent skulle det vara, varför han hade lagt ner en dryg timme i duschen och förbrukat en hel pÄse med engÄngshyvlar.
Och det var lÄngt frÄn det enda han gjort. Bara under det senaste Äret hade han trÀnat mellan tre och fyra gÄnger i veckan med ett par hantlar och en yogamatta. Förutom det hade han hÄllit sig till en strikt diet med endast tvÄ kalorifattiga mÄl om dagen, och han var nu precis sÄ tunn, stark och senig som han visste att Coco ville ha honom.
âMed i bilen tillsammans med Mogens Klinge ska det Ă€ven ha funnits en kvinna som fortfarande inte Ă€r identifieradâ, hördes nyhetsankaret fortsĂ€tta frĂ„n det angrĂ€nsande rummet. âMed anledning av det har man gĂ„tt ut med bilder pĂ„ kvinnan och bett allmĂ€nheten om hjĂ€lp. Bilder som dels visar hennes
14
ansikte, dels ett antal signifikanta Ă€rrbildningar pĂ„ insidan av hennes lĂ„r.â
Nu var det dags. Ăntligen skulle alla hans förberedelser ge utdelning. Hans tĂ„lamod och uthĂ„llighet. Allt det han gĂ„tt och sett fram emot under sĂ„ lĂ„ng tid. De hade dansat sin dans och lekt sin lek. Hon hade spelat svĂ„rĂ„tkomlig och han hade lĂ„tsats bli sĂ„rad. Hon hade varit katten och han rĂ„ttan, eller om det var tvĂ€rtom. Det spelade ingen roll. Det viktiga var att de gjort allt det dĂ€r man skulle göra innan det var dags att komma till skott. Innan det inte lĂ€ngre fanns nĂ„gon vĂ€g tillbaka.
Det hade det egentligen aldrig gjort. Men Coco hade behövt sin tid för att landa i samma slutsats som han. Och nu var hon dÀr. Nu hade hon Àntligen insett att hon tillhörde honom, att hon alltid tillhört honom, och sÀttet hon visat det pÄ var sÄ typiskt henne att han blev varm i hela kroppen.
Först och frÀmst var det bilden hon lagt ut pÄ Instagram med texten My room, my view, for the next 24 hours. #noneedtoask #willnottellyouwhere #youwhoknowyouknow #indesperateneedofsomeprivacy #radiosilencefor24. En bild dÀr det med lite fantasi gÄtt att skymta den förgyllda tuppen högst upp pÄ spiran i Tyska kyrkans torn.
Mer information Àn sÄ hade han inte behövt för att rÀkna ut var nÄgonstans hon befann sig. #youwhoknowyouknow. Att det var en hint apropÄ hans tyska pÄbrÄ stod utom all tvekan. SjÀlvfallet hade hon gjort precis lika mycket research pÄ honom som han gjort pÄ henne. Om inte Ànnu mer. Det hade han sett flera tecken pÄ genom Ären. Vid ett tillfÀlle hade hon gÄtt sÄ lÄngt som att anlita en privatspanare som under en hel vecka haft ögonen pÄ honom och följt honom hack i hÀl vart han Àn gÄtt. Att hon dessutom gjort klart för alla andra vanliga dödliga att hon inte ville bli störd under det kommande dygnet gjorde inte saken sÀmre, Àven om pricken över i:et ÀndÄ var bildtextens
15
lÀngd pÄ 141 tecken inklusive alla mellanslag.
Det var nÀmligen exakt det antal gÄnger de varit i kontakt med varandra genom Ären. FrÄn den allra första gÄngen dÄ han tagit mod till sig och skrivit till henne, via alla hemliga besök han gjort och hela vÀgen fram till inlÀgget i dag, som inte gick att tolka pÄ annat sÀtt Àn som en utstrÀckt hand till just honom.
âMed oss i studion har vi Erica Andersson frĂ„n Helsingborg som gjorde det makabra undervattensfyndet i Köpenhamn tidigt i gĂ„r morseâ, hördes det frĂ„n tv:n. âVĂ€lkommen hit.â
âTack sĂ„ mycket.â
âBerĂ€tta. Vad var det egentligen som hĂ€nde?â
â
Ja, alltsĂ„ det var jag och min danska pojkvĂ€n Mikkel som var ute och paddlade kajak i hamnen.â
Efter att han snutit sig och sköljt ansiktet rent en sista gÄng smorde han in sig, bÀttrade pÄ deodoranten och borstade tÀnderna varpÄ han lÀmnade badrummet och gick ut till sovrummet dÀr han började klÀ pÄ sig medan nyhetsankaret intervjuade den storvÀxta kvinnan.
âBerĂ€tta. Vad var det egentligen som hĂ€nde?â
â
Ju lĂ€ngre ut vi kom, desto större blev vĂ„gorna. SĂ€rskilt efter de dĂ€r kryssningsfartygen som lĂ€gger till i norra hamnen. SĂ„ till sist förlorade jag balansen och rĂ„kade snurra runt, och det var dĂ„ jag âŠâ Kvinnan kom av sig, hade uppenbarligen svĂ„rt att prata om det. âDet var dĂ„ jag sĂ„g âŠâ
Han stÀngde av tv:n, kontrollerade att skinnbyxorna satt som de skulle och bestÀmde sig för att knÀppa upp Ànnu en knapp i den fÀrgglada skjortan han sett Coco göra reklam för. Till sist stoppade han etuiet med ringen i fickan, tog den pÄkostade blombuketten med vita liljor och lÀmnade rummet.
Tre vÄningar upp skulle han. För att inte riskera att bli and fÄdd och för varm hade han föredragit att ta hissen, men det skulle inte gÄ med hans nyckelkort. Det fick dÀrför bli de matt
16
klÀdda trapporna i ett tillrÀckligt lÄgt tempo för att pulsen skulle hÄlla sig lugn.
Trots det, nÀr det endast Äterstod ett fÄtal trappsteg, envisades den med att öka. Inte för att han var andfÄdd och hade dÄlig kondition utan för att det Àntligen var dags. För att han inom nÄgon minut skulle lÀmna före och gÄ in i efter. SÄ stort var det. BÄde för honom och Coco.
Att hissdörrarna skulle öppnas just nĂ€r han kom uppför trapporna var förstĂ„s irriterande, men vĂ€rre Ă€n sĂ„ var det inte. Mannen som kom ut ur hissen var ung, pĂ„ sin höjd tjugofem, klĂ€dd i slitna Converse, tajta jeans och en hoodie. Han sĂ„g inte ut som nĂ„gon som hade rĂ„d att betala för nĂ„gon av sviterna pĂ„ det hĂ€r vĂ„ningsplanet. Han sĂ„g inte ens ut att ha rĂ„d med rum men tre vĂ„ningar ner. Ă
andra sidan var det ungefÀr sÄ dÀr de flesta techmiljardÀrer brukade gÄ klÀdda. Som om de trots alla framgÄngar inget hellre ville Àn hoppa upp pÄ sin skateboard och rassla ivÀg pÄ trottoaren.
Han bestÀmde sig för att avvakta och lÄta vem det nu Àn var gÄ in till sig innan han sjÀlv fortsatte upp och gick in i korridoren med sviterna. Problemet var att han istÀllet för det lilla klicket som uppstod nÀr man höll nyckelkortet mot lÄset tydligt kunde höra hur mannen knackade pÄ nÄgon av dörrarna. NÄgot som tydde pÄ att han nÀr allt kom omkring kanske ÀndÄ inte var nÄgon teknikfantast med egen svit.
Egentligen var det helt onödigt. SÀrskilt med tanke pÄ hur mycket det bar honom emot. Han hade ju redan förstÄtt hur det lÄg till. Men hur smÀrtsamt det Àn var kunde han inte hindra sig sjÀlv frÄn att ta de sista stegen uppför trappan.
Synen av hur Coco öppnade sin dörr och slÀppte in mannen frÀtte som syra i hans ögon. Hans Coco. Hur kunde hon göra sÄ mot honom? Hans Àlskade Coco. Hur kunde hon?
17
âStanding bow pulling poseâ, mĂ€ssade den kvinnliga instruktören i sin tajta trĂ€ningsbikini och minst lika tajta kropp. âPut the right hand in front of you, palm facing up. Grab your right foot from the inside by the ancle.â
Malin Rehnberg kunde inte lÄta bli att irritera sig pÄ henne. PÄ hennes totala avsaknad av underhudsfett och grÀsliga tatueringar. Men framför allt irriterade hon sig pÄ engelskan. De befann sig i Sverige, nÀrmare bestÀmt pÄ Södermalm, och hon var övertygad om att alla i yogasalen var svenskar. Men Tricia, som instruktören presenterat sig som, envisades ÀndÄ med sin amerikaniserade engelska.
âLeft arm up, shoulder to chin. Inhale and charge your upper body forward.â
Egentligen irriterade hon sig pĂ„ hela den hĂ€r bikramÂbastugrejen frĂ„n början till slut. De evighetslĂ„nga positionerna som fick kroppen att göra ont pĂ„ stĂ€llen hon inte ens visste fanns. Den höga vĂ€rmen och luftfuktigheten som fick henne att stĂ€n digt vara pĂ„ grĂ€nsen till att spy. Och sĂ„ den klibbiga salta svetten som rann precis överallt, och dĂ„ menade hon överallt. De andra halvnakna kropparnas svett ville hon inte ens tĂ€nka pĂ„.
âPull your leg up towards the ceiling. Bring your body for ward.â
Hon hade inga problem med att förstÄ varför de flesta stod
18 2
pÄ sina mattor i badbyxor och bikini, men det betydde inte att hon tÀnkte sjunka sÄ lÄgt. Aldrig att de skulle fÄ henne att stÄ dÀr halvnaken och stöna med skrevet i vÀdret Àven om allt hon hade pÄ sig klistrade mot hennes hud och gjorde de redan omöjliga övningarna Ànnu mer omöjliga.
Hata kanske var ett alltför starkt uttryck, men nÄgonstans i dess absoluta nÀrhet behövde hon ÀndÄ hÄlla sig för att nÄgor lunda korrekt beskriva sin relation till bikramyoga. Det hÀr var tredje gÄngen hon provade pÄ det efter att en av kollegerna pÄ polishuset talat sig varm för vad som inte kunde beskrivas som annat Àn sjÀlvtortyr och lyckats övertyga henne om att slÄ till pÄ ett rabatterat klippkort pÄ hela tio gÄnger.
Fast egentligen var allting hennes mans Anders fel. Det var han som hade hetsat och varit pÄ henne om att hon borde kom ma igÄng och börja trÀna. Han hade visserligen inte sagt nÄgot rakt ut. Det skulle han aldrig göra. TvÀrtom sa han alltid hur vacker han tyckte att hon var och att hon bara blev vackrare med Ären.
Men hon kunde kÀnna det pÄ honom. Vad han egentligen tyckte. Det spelade ingen roll vad han svarade nÀr hon frÄgade. Hans riktiga Äsikter envisades ÀndÄ alltid med att sippra ut mel lan raderna, i tonlÀget och i de smÄ men vÀl avvÀgda suckarna. Han tyckte att hon var tjock. Att hennes BMI höll sig innanför vad som ansÄgs som normalt spelade ingen roll. I hans ögon var hon vÀrre Àn ett överviktigt sjölejon som, om hon snart inte gjorde nÄgot, skulle ligga dÀr strandad i sanden nÄgonstans och undra vad det var som hÀnde.
SjÀlv hade han, duktig som han var, börjat löptrÀna under det senaste Äret och gÄtt ner hela sexton kilo, vilket var minst sagt provocerande. Det var sÄ typiskt honom. Att först bestÀmma sig för en sak och dÀrefter bara sÀtta igÄng och göra det. FrÄn beslut till handling pÄ ingen tid alls, kryddat med noll förstÄelse
19
för att alla inte hade det precis lika enkelt som han.
För hennes vidkommande kunde han slÄ sig sjÀlv hur mycket han Àn ville för bröstet. Det Àndrade ÀndÄ inte pÄ att han hade blivit trÄkigare. Han som alltid kunnat korka upp en flaska vin till middagen en helt vanlig tisdagskvÀll om andan föll pÄ skulle nu för tiden aldrig fÄ för sig nÄgot sÄ dekadent som att dricka alkohol mitt i veckan, sÄvida det inte fanns nÄgot sÀrskilt att fira. Och det var mannen med en av landets största whiskysam lingar i kÀllaren.
Huruvida han ansÄg att de hade tillrÀckligt mycket att fira just den hÀr kvÀllen för att göra ett undantag frÄn sitt mantra om hur vatten med bubblor och citronskivor i ett fint glas minsann ocksÄ var festligt Äterstod att se. Det var trots allt deras tioÄriga bröllopsdag.
SjÀlv var hon bara ett enda stort undantag, och just nu nÀr hon la sig ner pÄ mage och kÀnde hur kebaben hon tryckt i sig till lunch pressades upp mot magmunnen förde hon en hÄrd kamp mot sin inre röst som menade att det hÀr var fullkomligt vansinne och att hon sÄ fort som möjligt borde resa sig upp, rulla ihop mattan och tacka för sig.
Men hon var fast besluten att inte ge upp. Hon tÀnkte inte komma hem pÄ deras bröllopsdag och berÀtta att hon inte hade orkat fullfölja passet bara för att se hur han nickade med det dÀr sneda leendet som avslöjade att han aldrig riktigt hade rÀknat med nÄgot annat. Nej, den njutningen tÀnkte hon minsann inte ge honom.
âOn your stomach, bend your knees and grab both your feet behind you.â
Vibrationerna frÄn mobilen som lÄg gömd under handduken spred sig via mattan till hennes mage. Det var strikt förbjudet att ta med sig telefonen in. Men nu fanns dÀr inga lÄsbara skÄp i omklÀdningsrummet, och hon litade inte pÄ alla de dÀr tatue
20
rade hippietyperna och hade dÀrför tagit med sig bÄde mobilen och plÄnboken in.
âTake a deep breath. Slowly and gently kick both your legs back and up behind you.â
FrÄgan var om de andra ocksÄ kunde mÀrka av vibrationerna. Som mannen pÄ mattan bredvid som envisades med att röra vid henne sÄ fort de skulle strÀcka ut armarna pÄ sidorna. Om det inte varit för att de skulle stirra upp i taket hade han sÀkert blÀngt surt pÄ henne.
âLook up, kick up. Keep your legs back and up.â
I vanliga fall hade hon inte haft nÄgra problem med att bara lÄta det ringa för att senare se efter vem det var. Nu kÀndes det som den viktigaste sak i vÀrlden att svara, och suget att slÀppa taget om fötterna, lyfta pÄ handduken och kasta en blick pÄ skÀrmen var nÀstan större Àn nÀr hon skulle sluta röka.
âLook up. Head up. Knees more in. Role forward. Keep kick ing up. Keep kicking. And slowly, slowly lower back down. And relax.â
Till sist gav hon efter och sÄg att det var hennes kollega Per Wigsell som ringt. De hade jobbat i samma team sedan i oktober förra Äret, och hon hade fortfarande inte vant sig vid att nÄgon kunde vara sÄ knastertorr och befriad frÄn allt som stavades till humor och ironi. Hon sÄg förvisso inte mycket av honom dÄ han hade för vana att vabba sÄ fort nÄgon av hans söndercurlade ungar gav ifrÄn sig minsta lilla ljud.
Men nu hade han alltsÄ ringt, en lördag kvÀll dessutom. Han som inte skulle fÄ för sig att lÀgga tvÄ pinnar i kors efter klockan fem om sÄ varenda Hötorgsskrapa trÀffats av ett plan. Att han för en gÄngs skull fick vÀnta lite pÄ henne gick inte att betrakta som annat Àn karma.
Hon slÀckte dÀrför skÀrmen helt utan dÄligt samvete och skul le just sÀtta igÄng med nÀsta tortyrstÀllning nÀr den Äterigen
21
tÀndes upp av ett sms som informerade om att hon tagit emot ett röstmeddelande.
âHey, you there in the pink âŠÂ thingâ, ropade instruktören. âNo cell phones during class.â
âFörlĂ„t, jag mĂ„ste bara âŠâ Malin tryckte igĂ„ng meddelandet och satte mobilen mot örat.
âHej, Malin, det Ă€r Perâ, hördes Wigsells röst. âFörlĂ„t att jag ringer och stör, men jag var just i kontakt med Aronsson, och det har kommit in en anmĂ€lan frĂ„n Grand HĂŽtel om en, som jag förstĂ„r, eventuell misstanke om mord.â
âNo, pleaseâ, envisades det tatuerade benranglet dĂ€r framme. âIâm asking you to put it away now.â
âJa, har jag ju sagt. Jag mĂ„ste bara lyssna av det hĂ€r. Det rĂ„kar vara viktigt.â
âHan ville att jag skulle ta det och bege mig dit sĂ„ fort som möjligt â, fortsatte Wigsells inspelade röst. âProblemet Ă€r jag mĂ„ste vara hemma med barnen eftersom Susanna Ă€r pĂ„ tjej middag.â
Hon slÀckte mobilen och tog nÄgra klunkar av vattnet hon tagit med sig.
âThank youâ, sa Tricia utan tillstymmelse till leende. âOkay, letâs move on to the fixed firmed pose, or the thunderbolt pose, as some still call it.â
En anmÀlan om misstanke om mord pÄ Grand HÎtel. Det lÀt allvarligt. Men inte vÀrre Àn att Inger Carlén och Markus Höglund kunde ta det. Nu hade de visserligen redan ganska sÄ fullt pÄ sina bord, vilket man varken kunde sÀga om hennes eller Wigsells. Men att han bara skulle lasta över det pÄ henne tÀnkte hon inte gÄ med pÄ hur som helst. SÀrskilt inte nÀr det var hennes bröllopsdag, vilket han för övrigt var fullt medveten om.
Hon hade berÀttat om det för hela teamet pÄ lunchen i gÄr.
22
Hur hon förra Ă„ret överraskat Anders med en finmiddag pĂ„ Gondolen och standupÂshow efterĂ„t, och hur hon nu hoppades men inte förvĂ€ntade sig, att han skulle bjuda henne pĂ„ nĂ„got riktigt romantiskt.
Och Àven om det inte varit hennes bröllopsdag. Varför skulle hon ge upp sin trÀning som visserligen varenda cell i hennes kropp skrek efter att fÄ slippa, bara för att hans fru satt och fylleskvallrade med sina kompisar? Nej, dÀr gick allt grÀnsen.
Okej, Per var hunsad av sin fru, vilket han var lĂ„ngt ifrĂ„n ensam om. Det fanns sĂ„ mĂ„nga hukade mansryggar dĂ€r ute att hon var övertygad om att framtidens yrke alla kategorier var naprapat. Men sanningen var att hon inte kĂ€nde en större toffel Ă€n just Wigsell. Om hans fru sa hoppa skulle han utan att blinka slĂ€ppa allt annat och börja hoppa jĂ€mfota i vĂ€ntan pĂ„ nya order. Det hela hade blivit sĂ„ uppenbart under de senaste mĂ„naderna att hon alltid kom att tĂ€nka pĂ„ Devos âWhip itâ sĂ„ fort han kom in i rummet.
âHallĂ„? UrsĂ€ktaâ, hördes en försynt röst.
Malin vÀnde sig om och sÄg en sydeuropeisk man med grÄstick i hÄret sticka in huvudet genom dörröppningen.
âWeâre in the middle of a class, so you canât come in hereâ, sa den tatuerade diktatorn. âPlease, close the door.â
âFörlĂ„tâ, envisades mannen som var klĂ€dd i serveringsklĂ€der. âJag ville bara höra om det finns âŠâ
âJa, men det fĂ„r tyvĂ€rr vĂ€nta tills vi Ă€r klara. Som jag sa Ă€r vi mitt i ett pass. SĂ„ var snĂ€ll och stĂ€ng dörren.â
SÄ hon pratade ÀndÄ svenska, den lilla Tricia. Flytande till och med. Hon kunde slÄ vad om att hon egentligen hette Tina Persson eller nÄgot annat bonnigt, men bestÀmt sig för att byta till nÄgot sexigare nÀr hon pÄrökt parningsdansat runt nÄgon eld pÄ en strand i Goa.
âJag Ă€r ledsen och vill inte förstöra, men det Ă€r mycket viktigt,
23
och jag mĂ„ste veta om det finns en Malin Rehnberg hĂ€r?â sa mannen och tittade sig omkring.
âJa, det Ă€r jag.â Hon höll upp handen och vinkade.
âMitt namn Ă€r Josef, och jag arbetar pĂ„ Restaurang Kama rina hĂ€r pĂ„ hörnet och skulle hĂ€lsa frĂ„n en Per Wigsell att du mĂ„ste ta dig till Grand HĂŽtel. Han sa att han har försökt ringa men inte kommit fram och talat in ett meddelande pĂ„ din mobil.â
Under nÄgra fÄ sekunder trodde hon inte sina öron. Hur kun de Wigsell veta att hon var pÄ yoga, och hade han verkligen kontaktat greken pÄ hörnet bara för att fÄ fatt i henne?
Insikten kom som frÄn ingenstans. Eller hade det bara till kommit tillrÀckligt mÄnga pusselbitar för att hon skulle se hela bilden och Àntligen förstÄ hur det hÀngde ihop.
âDen hĂ€r Per Wigsellâ, sa hon och kunde kĂ€nna hur hennes dĂ„liga humör var pĂ„ vĂ€g att lĂ€tta. âSa han nĂ„gonting om att det var brĂ„ttom, eller hinner jag âŠâ
âBrĂ„ttom, ja.â Mannen nickade. âDet sa han. JĂ€ttebrĂ„ttom. SĂ„ bra att skynda. Nu mĂ„ste jag tillbaka, sĂ„ tack för mig.â Mannen försvann ut genom dörröppningen.
SjÀlv reste hon sig upp och började rulla ihop mattan.
âHello? Excuse meâ, sa instruktören. âWhat are you doing?â
âExsqueeze meâ, sa Malin och började gĂ„ mot dörren. âVad ser det ut som?â
âAlltsĂ„, vi har ett fĂ„tal regler hĂ€r, och en av dem Ă€r att vi lĂ„ter telefonen stanna i omklĂ€dningsrummet. En annan Ă€r att ingen lĂ€mnar salen mitt under passet. Och nu har du brutit mot âŠâ
âArrest meâ, avbröt hon, varpĂ„ hon tog fram klippkortet ur fickan och kastade upp det i luften. âDĂ€r Ă€r sju gĂ„nger kvar, sĂ„ först till kvarn.â Hon öppnade dörren och kunde höra hur flera av de svettiga kropparna bakom henne kĂ€mpade med att hinna först medan hon lĂ€mnade salen.
24
Hon kunde inte minnas nÀr hon senast kÀnt sig pÄ sÄ gott humör. Det var som om hennes dÄliga humör hade lÀmnat henne tillsammans med svetten. Och allt bara för att hennes Àlskade Anders hade ordnat en liten överraskning pÄ deras bröllopsdag.
25
