9789137504100

PAULA LICHTAROWICZ

Vinterharen

Översättning Lena Karlin

Alla karaktärer i den här boken är fiktiva och alla likheter med verkliga personer, döda såväl som levande, är en tillfällighet.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 10363 Stockholm www.forum.se

Engelska originalets titel The SnowHare

Copyright © Paula Lichtarowicz 2023 Omslagsdesign Kerstin Hanson Omslagsfoto Christian Grab / Unsplash Tryckt hos ScandBook, EU 2023

ISBN 978-91-37-50410-0

Tillminneavminafarföräldrar

KrystynaochPiotrLichtarowicz ochderasdotterMarta

Lena ser flickan långt i ärran borta på stäppen, springande mot en horisont där en röd sol just går ner. Hennes armbågar boxar i luften somomhonförsökerslåsönderden.Dammyromhälarna.

Lenakaninteslitablickenfrånflickan.Honärsåliten,barnet,hon bordeintevaraensamdärute.

”Vänta!” ropar Lena efter henne. ”Snälla, vänta. Jag har något jagmåste sägatilldig.”

Menflickanspringervidaremotdensjunkandesolen.

En gestalt rör sig i skuggorna inne i Lenas sovrum.

Ett prasslande ljud hörs, plast som rivs itu. En kvinna talar, röstensäger atthonskafånågotsomlindrarsmärtanochhjälper henne att sova.

Högerarmendrasåtsidanochmjukafingertoppartrevar iarmvecket.”Baraettlitetstick,Magdalena,såkandusova gott sedan.”

En dörr stängs tyst och varsamt. Lena öppnar ögonen och serdevälbekantaljusaväggarnaisittsovrum.Furugarderoben stårdärdenståttsedandagendåhonochhennesmanochJoJo flyttade in. Hon ser konturerna av sina utsträckta ben under täcket, tårnas tältkullar.

Vad är det hon vill säga till flickan?

Lenavänderansiktetmotdethögafönstretdärregnetpiskar mot rutan. Himlen där utanför ser bister ut, vädret är av den sort som vet att ingen älskar det. Kanske är det därför vinden hunsar körsbärsträdet mitt ute på gräsmattan, tjutande sliter ner grenar på gräset. Strunt samma, det där trädet har alltid varitenynklig,löjligtingest.Hennesmanspåfund.Honspejar motstaketet,idegranenochbetongplattansomdesåsmåningom började kalla altan. Koltrasten är knappast ute nu, inte i det här vädret.

Lenavändersigbortfrånfönstretochsträckersigefterbärn-

stenen hon har på sängbordet. Nu för tiden passar den så perfekt i hennes kupade handflata. Hon trycker den mot halsen, gnider den mot platsen där svulsten växer. Huvudet sjunker ner på kudden och rummet upplöses runt henne.Det är något hon måste säga till flickan. Ögonlocken faller igen. Tankarna virvlar i takt med tjutet från den oälskade vinden.

”Men vinden behövs.”

Vem är det som säger detta? Flickan?

Nej, det är Ala. Ala talar till henne. ”Ulka sa det”, fortsätter hennes syster. ”Men det duger inte med vilken liten junifläkt som helst. Det måste vara en sydvästlig vind, en stark en, annarskommerdeatthamnanågonannanstans.Ochdemåste landa här, det måste de helt enkelt.”

Var är det Ala säger det här?

Pelargonkrukorna.

Kan det stämma?

Ja,Alasitterochvinglarmellanpappasraderavrödaochrosa pelargoner i en solstrimma i vardagsrumsfönstret. Hon suger på flättofsarna och trycker näsanmot rutan medan honstirrar ut på den öde vägen.

Och hon, Lena, var är hon?

Det luktar vidrigt – stinker ben och upphettat fett – så hon måstevaravideldstadendärhonavvetenskapligtintresse kokar ett kaninhuvud i en gryta över de glödande kolbitarna.

”Vilkaärdetsomintekommerattlandahär?”sägerhonoch petar med hjälp av tången tillbaka ett öra under den sjudande vattenytan.

”Resandefolket, dumbom. Ulka säger att de bara färdas åt sydväst. Och om de inte kommer får jag aldrig veta det.”

”Veta vad?”

”Är du en komplett idiot, stickan? Mitt öde.”

Det är helt ofrivilligt, gapflabbet som slipper ur Lena.

Ala blänger.

”Förlåt.”

Både pappa och Ulka har sagt att hon inte får skratta åt Ala. De har tagit upp detta vid olika tillfällen, och gjort det gång på gång, så det är uppenbarligen något som ska tas på allvar. Lenafokuserarpåattnypaiettöramedtången,ettriktigt obduktionsverktyg somlåg iett paket hon öppnadefastän det inte var hennes födelsedag, och som hon är mycket nöjd med. Tången är av stål och ger ifrån sig ett tillfredsställande snäpp närmananvänderden.Manbehöverbaradralättförattfå huden att lossna från skallen. Under soffan blir en fuktig nos synlig, därefter ett par förväntansfullt lysande orangea ögon, ochsedankravlarsigrestenavIvanPavlovfram.”Sitt,Pav. Duktigpojke.Tittapåskinnet,Pav,duktigpojke.Koncentrera dig på den härliga lukten av kokt kanin.”

Hundenssvansdunkarmotmattan.OmLenasteorierstämmer borde det börja droppa saliv ur munnen på honom. Och i rikligare mängd inför den välbekanta kaninlukten än inför mullvaden hon kokade igår. Hon kanske ska skicka sina nya rön till Moskva så att beteendeforskarnadär får ta del av dem. Vetenskapliga framsteg är beroende av samarbete.

”Du stinker ruttet kött, stickan.” Alas flätor flaxar när hon vänder sig om och fnyser, sedan återgår hon till sitt spanande. Hon bankar med händerna på fönstret och vinkar åt Ulrich, som vallar sina kor till mjölkning.

Söndagen för med sig de första bekräftade förekomsterna av sydvästlig vind i Lenas stad. Efter mässan ser trehundra personer hur det fläktari faderGórskiskassock påtrappantill S:t Łukasz.

TvådagarsenarerullarUlrichframveckansmjölkkanna tillderasfarstutrappa.Hanhyttermednävenmothimlen.

Det här vädret är fött ur en storm i Karpaterna, muttrar han.

Kornakinkar, såilla är det. Och det gör de bara av oväder från Ukraina.

Påtorsdagenslårblixtenneridengamlastadsdelen.Det knallariluftensomavenosynligpiska.På klosterskolansgård knäpperLenasvänneruppsinakavajerochfårflaxandevingar.

”Detsägsattdeärprecisovanföross.”Dethärberättar änkan Manowska för Ala och Lena när de blåser in i bageriet för att uträtta ett ärende åt Ulka.

”Menar du att de är här?” Ala kramar hårt om Lenas arm. ”Ovanför oss justnu?”

Änkan Manowska tar emot Ulkas lista. Hon kastar en blick motdeskallrandefönstrenochdesvartamolnensomdrarfram över takenoch sedangör hon korstecknet. ”Jag trodde inteatt de skulle återvända så snart. När de senast kom till stan skulle jag föda när som helst.”

”Har du träffat dem förut?” viskar Ala. ”Spådde de dig?”

Fru Manowska lutar sig tätt intill dem. ”De berättade allt.”

”Draåthelvete!”hojtarAdamManowskisåplötsligtatt Lena hoppar till. Han ligger hopkrupen som en babian på en högmjölsäckari envråavbutiken.MammasägerattnärLena ochAdamvarsmåbrukadedekrypainblandsäckarnaochleka bagaredär i timtal. Sedan komdefnittrandeut, alldeles täckta av mjöl. ”Dra åt helvete allesammans!”

”Hej Adam”, säger Lena. ”Roligt att se dig.”

Fru Manowska suckar. Hon fyller flickornas korg med råglimpor och kumminbröd. Sedan letar hon i en låda under disken och kastar ner en näve gräddkolor med papper på. ”Se till att en eller ett par klarar sig hela vägen hem till er far.”

Lena öppnar dörren till bageriet och kliver ut på gatan med korgen,sänkerhuvudetochkniperihopögonensomskydd mot den bitande vinden. ”Nu får du väl för fanken komma!” ropar hon till Ala somdröjer sigkvar i dörren och tittar på när fru Manowska tar papperet av en kola och ger den till sin son.

”FruManowska”,sägerAla,”närduväntadebarn,berättade de för dig att …”

”Allt, flicka lilla. De sa allt.”

”Och tror du verkligen att de är här nu?”

Fru Manowska rycker på axlarna. ”De har sydvästvinden i ryggen, så om de har ställt in kursen rätt landar de imorgon.”

Lenahartröttnatpåattvänta.Hongömmerhakaninnanför jackan och börjar gå uppför kullerstenarna, framåtböjd för att kunna forcera den grå muren av luft.

Hela fredagsförmiddagenstirrarUlkasurmulet upp mot himlen.Efterlunchensvärhonochknyterpåsigsittförkläde, innanhonklättraruppförstegentilltaketförattsetillatt takrännorna ligger där de ska.

”Jag kan ha sett en skymt av en slängkappa”, säger Ulka till Alanärhonkommernerpåjordenigenochharhämtatandan. Hon lyfter förklädesflikarna för att torka sig om kinderna.

”En slängkappa?”

”Kanske det.”

”Åh, Ulka, tror du att …”

”Resandefolket förvarar sina tält och husvagnar och dansande björnar under de flaxande slängkapporna? Kanske det.”

Lena fnyser och Ulka vänder sig om och ger henne en förintande blick.

”Hardedansandebjörnar?”Alasnurrarrunt,runtochklappar ihänderna.

”Kanske det. Fast jag har hört att det är de svartaste molnen manskahållautkikefter.Bakomdemolnenfinnsresandefolkets säckar.Och det sägs att säckarna innehåller världens alla sorgliga historier. Det är därför bara en riktigt stark vind kan bära med sig dem.”

Lena slår blomman av en vit ros. ”Löjligt.”

Alaslutarsnurraochbalanserariställetpåettben.”Men Ulka,vadhänderomresandefolkettapparsakerursinasäckar?”

Ulka kisar mot dem.”Det tror jag nog att ni kan lista ut lika bra som jag.”

Lenasitterpåsinsäng.Nuärdetlördag,lördagendensextonde juni för att vara exakt, och vinden har dragit vidare. Hon har öppnat paketet medsitt medicinskauppslagsverkochharhela eftermiddagen på sigatt läsa idet.MenAlaärhär,dansarrunt i dörröppningen och säger att honmåste följa med, nu genast, och av någon anledning slutar det alltid med att hon gör som Ala vill. Det är så fånigt, hon haren egen hjärnaatt tänka med och fullt fungerande stämband som kan bilda orden ”gå din väg”,mendetblirändåså,honhängermednertillbottenvåningenochinikonservatorietdärderasmorliggerochvilar med notpapper över ansiktet. Ala står vid schäslongen, mitt i ljuset från dörren ut till trädgården, och stampar med foten. ”Mamma”, säger hon, ”vi måste gå meddetsamma. Francesca gickditimorse.Allaminavännerskadit.Klockanärredan två. Och det är Lenas födelsedag.” Ala puffar till henne med armbågen.

”Det är min födelsedag, mamma.”

Hon har äntligen fyllt sexton. Det är ett faktum som visserligenintegörsåstorskillnad,mendetäriallafallännuettsteg på vägen. Nu är det bara nio år kvar tills hon kommer att vara färdigutbildadläkare.Vilketendastärtretusentvåhundraåttiosju dagar, med skottårsdagar inräknade. Det medicinska uppslagsverketharfemhundratrettiosidormedisnitttresjukdomar per sida. Om hon ska kunna arbeta som läkare när hon är tjugofem finns det ingen tid att förlora.

Ett ark med kantater lyfts och mamma kikar ut under det.

”Heliga Guds moder vad det är varmt idag.”

”Snälla mamma, alla ska dit, precis alla.”

Bakom flickorna, vid dörrarna som står öppna ut mot gräsmattan,börjar krukväxternaprasslaoch fnissa. Alaglordolskt på dem och tar sedan nya tag.

”Snälla mamma.”

”Vi är inte alla, älskade Ala.”

Lena betraktar sin mor som ligger där på schäslongen i sin

vita klänning och med håret – likadant hår som Ala har – utspritt, yvigt och gyllene. ”Du ser ut som om du ligger lik på bårhuset.”

”Sakerna som kommer ur detta barns mun!”

”Mamma”, säger Ala, ”om man missar det är man galen!”

Växterna viskar: ”Jag slår vad om att det inte stämmer.”

”Och jag slår ihjäl dig, Romek, om du inte håller tyst. Med mina bara händer.”

Mammaskantaterglidernerpågolvet.”HeligaMaria, den här familjen! Romus, min älskade gosse, du står alldeles förmycketidragdärbortaochduvetvaddoktorJanuszek säger. Det är verkligen bedrövligt av er far att vara borta så mycket inför min mest intensiva period med uppträdanden. Tänker han inte på sina egna barns utbildning? Lyssna på er mamma, flickor, och gift er under inga omständigheter med skolinspektörer. De är inte bättre lämpade för äktenskap än gårdfarihandlare. Om jag bara hade vetat när han linkade in i klostret att …”

Dörrentillkonservatorietslåsupp.DetärUlkamedhonungssötat te till mamma som behöver det efter alla extranummer i stadshuset igår kväll. Ivan Pavlov gömmer sig i hennes kjolar och tror att han är osynlig där. Ulka säger att hunden tror att hanärlistigareänhanegentligenär,såLenatänkersättahans intelligenspåprovnuisommar,medUlrichsfårhundsom jämförelsematerial.

Mamma sätter sig upp för att ta emot teet och Ala slänger med flätorna så att mamma inte kan låta bli att le åt allt detta flygande guld.

”Snälla mamma, till och med Pavlov vill gå.”

”HeligaGudsmoder,vilketnamnpåenhund.”Mamma viftarmed handen mot nosen som sniffarefter smulor utmed schäslongen. ”Ulka, vad ska jag ta mig till med de här flickorna?”

UlkaläggerarmarnaikorsövermagenochgerAlaochLena

enblickinnanhonvändersigomföratthyssjaåtRomekborta vid växterna. Hon böjer sig ner och viskar i mammas öra.

”Tacksåmycket,älskadeUlka.Taintepåerfinskorna,flickor, håll ihop inne i skogen och var hemma igen senast sex så att vi kan fira Lena.”

Mammablundarochbörjarnynna.AlaochLenakysserhenne på varsin kind och springer ut ur rummet.

Honspringer.Springerefterflickan,menstäppentaraldrigslut.

Brunt damm lägger sig i ett tunt lager över hennes ögonglober och klibbarfastvidtänderna.Närhonandasdrarhondetdjuptnerilungorna. Lena springer tills benen blir till bly och hon snavar, samtidigt somhonspejarutöverödemarken,mot horisonten.

Luftenrunthennedallraravhetta.Ochhettanförmedsigendoft: en doft som är för stark för detta uttorkade landskap. Det doftar nyhuggengranochframsipprandekåda,detärskogsmyllaefterregn.

Blodetbultari öronen.Brusarvåldsamtihuvudet.

Enviskningintillhenne:”Jagharenfrågatilldig,Magdalena.”

Honsnurrarruntochvågarknapptandas.Blodetlämnarhuvudet. Denhärgångenkanske.Denhärgångenkommerattvaradensom… ”Tror du att det skulle ha gjort någon skillnad för ditt eget livsöde omdu inteföljtmedAlatillresandefolketdendagen?”

Hon snurrar runt och runt igen, men kan inte se honom någonstans.

”Nå,Magdalena,vadtrordu?”

Vadskamankalladethärsuget,dennaträngtanefterattväcka varjeflagaochmolekylavhonomtillliv?Attmanaframentrasig tumnagelellertunna,glesahårpåenarm?Begäretfinnshärihennes utsträckta och sökande fingrar, en trånad efter att återskapa kurvan av en axel så att hon kan dra med knogarna mot ett nyckelben, vila medtummarnaigropenunderenhalsmedvassskäggstubb.Detären ständigt närvarandevärksomaldriglämnarhenne.

”Grigorij?”Blodetströmmartillhjärtatsomomdethotaratt dränkahenne.”Varär du?”

Tystnad.

”Varförfårjagaldrigsedig?”

Bara tystnad.

Honbörjaränengångattspringa.

Przemyśl,sydöstraPolen

HonspringerochIvanPavlovskuttarbredvidhenne,med små avstickare in i säven när han fått vittring på en sork. Hon springer och Alas varma näve drar henne med längs stranden av den glittrande San.

”Jag vill ha en greve eller allra minst en officer. Han ska ha ett slott i bergen och en våning iWarszawa”, flämtar Ala. Hon är alldeles rosa om kinderna. ”Du då?”

Lenaärförsvettigförattorkaintresserasig.”Måstevi springa så fort?”

”Kom igen. Vad vill du ha?”

”Jag vet inte.”

”Du måste veta. Tänk efter.”

Det gör hon. Hon tänker på andning. Björkarnas vita grenar ovanför dem låter som om de väser. När det väser i lungornas förgreningar kallas det astma. Akuta anfall skulle man behandla med adrenalininjektioner,annarsräckerdet medatt ta efedrin oralt.

Ala släpper taget om Lenas hand för att lossa flätorna och skaka ut håret till en vågig gul ridå. ”Min greve kanske har en yngre bror. Jag menar, hans bror är förstås fattigare men han kan ju vara lärare eller någonting. Det skulle väl vara lika bra som en förmögenhet för dig, eller hur?”

Bronchus,bronchi.

Latin, med ursprung från grekiskan. Och före grekiskan?

”Kom igen, stickan. Vad skulle du egentligen vilja ha? Och säg inte en kejsare eller en påve eller något annat larvigt.”

Lenastannartvärt,såAlavändersigommedögonenblänkandeavdrömmaromgrevarochofficerareochderasvåningar. ”Vad är det, stickan? Vad är det med dig?”

Sanningenattsägaärdetenganskastorbesvikelseattse Ala så här. För vad är det för mening med en storasyster om man inte håller ihop mot världen så där som systrar ska göra? Hon ser på Ala, på hennes svallande hår och på ögonen som är fyllda av grevar, och kan som så många gånger förut inte förstå hur de med samma genetiska förutsättningar har blivit så totalt olika.

”Görsomduvill.”Alaryckerpåaxlarnaochsätteravså snabbt att Lena nästan tappar bort henne.

Menbortomensmalstigmellandeäldstabjörkarnaöppnar sig gläntan. Och Ala väntar, vinkar och bakom henne tronar ett enormt tält som tar upp nästan hela gläntan, blekt som en svampmedentoppsomstickeruppovanförträdkronorna och rep som djungelrötter över gräset. Framför ingången står en björn i paljettväst och vickar på höfterna uppe på en hopsnickradscen.Imellanrummenmellan tältrepenharman satt upp stånd där man säljer barszcz eller kryddad äppelbål eller skivoravspädgrisensomstekspåettroterandespett.Detfinns lekar och spel också: ringar man kan kasta och släggor man kanlyfta,ochprecisiutkantenavgläntanväntarenköavmän på att få kasta kniv mot ett snurrande hjul. En skäggig man som är utstyrd som en kosack hoppar upp påscenenbredviddendansandebjörnen.Hansänkersitthorn ochbörjarhojtaomdvärgarochstarkamänochsvärdslukande damer–iprincipalltfantastisktmankanhahörttalasom,och en hel del som man aldrig hört talas om – och allt detta kan man få se härinne i tältet nu i eftermiddag för bara fem złoty. Femzłotyärdetendaallalyckligtlottadedamerochherrar

behöverbetalaförattsedenmestoförglömligaföreställningen på den här sidan himlen.

”Nej”, säger Ala. ”Aldrig i livet.”

”Jo.”

”Nej, för fanken, stickan.”

”Jo, för fanken. Det är min födelsedag.”

”Vi är här för att bli spådda.”

”Ochdetärminfödelsedag,Ala.”Lenastirrarpåhenneutan att blinka. Om hon kan göra det länge nog kommer Ala att ge med sig. Hon måste bara härda ut.

Detärdunkeltinneitältet,rökigtavdeparaffinlamporsomstår utställdamellanbänkradernaochruntdensågspånsströdda manegen. Lena måste koppla Pavlov för att han inte ska smita ut för att ta sig en tugga av den stekta spädgrisen. Ala klagar på att det stinker svett och öl.

SomturärfårLenasynpåJulia,Alasbästavän,somsitterpå enbänkimittenavbänkraderna,ochännubättreäratthonhar

Danuśka med sig, Julias syster som går i Lenas klass. Fast vad är det som har hänt? När de närmar sig ser de att Julia gråter i näsduken som hon håller för ansiktet.

DanuśkahimlarmedögonenåtLena.”Minsysterblev spådd.”

”Var det bra eller dåligt?”

”Ingen vet. Omöjligt att förstå något genom allt snor.”

Lena slår sig ner bredvid henne. ”Och du, Dan, vad fick du veta?”

”Idquodplerumqueaccidit. Det man kunde förvänta sig.”

Lenabristeri skratt.Danuśkaär inte lättimponerad.Dan är bäst i skolan på latin och Lena på naturvetenskap.

”Men Alas framtid ser ljus ut.” Danuśka nickar mot andra sidan av tältet där tre män i mörka uniformer just slår sig ner.

Lena fnyser. ”Store tid, vilka blanka bälten, och titta bara så fint deras mammor har pressat mösshörnen åt dem.” Hon knuffarpåAla.”Officerareraktfram.”Alabörjargenastslänga med håret likt en häst som försöker sjasa bort flugor, så Lena kanintelåtabliattviskaiDansöra:”Detärintebaraakrobater som uppträder idag.”

Enhornstötljuder,tältflikarnastängsochenjonglörspringer ut i manegen med brinnande facklor som han kastar upp så attdebildaretthjulaveld.Lenakuparhändernaruntmunnen och skriker: ”Håll dem i luften!” Och Ala blundar.

”Han ser åt det här hållet”, viskar Dan. ”Officeren i mitten. Den med glasögonen tittar hitåt.”

”Hanharfåttsynpådig”,sägerLenaåtAla.”Officereni mitten. Han med glasögonen stirrar.”

”Dra åt helvete, stickan.”

”JagsvärvidRomekslungaatthangördet.Attdömaavglasögonenkandethändaatthanöppnarenbokibland.Skajaggå dit och upplysahonom om vad dutycker omutbildning?Han ser inte så illa ut så här på långt håll. Jag kan bekräfta att han har två ögon och en komplett uppsättning av ben och armar ifunktionelllängd.Herregud,vilkablankastövlarhanhar. Mamma kommer att älska dem.”

Från en plattform högt ovanför dem kommer något snurrande som en blixt nedför ett rep och när det har vecklat ut sig visar det sig vara en kvinna i slängkappa av silvertyg. Hon har envärjamellantänderna.Lenafarupp.”Dethärmåstejagse!”

Ala rycker henne i kjolen. ”Sitt ner för fanken!”

Svärdslukaren,enung,smärtochkortväxtkvinna,gårutmed defrämrebänkarnaochvisaruppdenglimmandeklingan.Hon kliverupppåenlådamittimanegen,ställersigbredbent,öppnarmunnenochlutarsigbakåt,medvärjansomettDamoklessvärd ovanför sig. Klingan sänker sig sakta mot hennes brett gapandemun,sedanbörjardenförsvinnaneristrupentills bara parerstången och fästet sticker ut.

Lena flyger jublande upp. Ala gömmer ansiktet i händerna och flyttar sig längre bort på bänken.

”Tackochlovattdetäröver”,sägerAlanärvärldensstarkaste man har gjort sitt nummer och tältflikarna dras undan för att släppa in dagsljuset. Hon reser sig och går mot utgången.

”Du kan tacka mignär du gifter dig med din officer”, svarar

Lena och följer henne i hasorna.

MenAlaignorerarhenne.Honärredanpåvägbort,springer till gubben Bosko somvändersina kastanjer påstekhällen och torkar sig i ansiktet som är svettigt av hettan från de glödande kolen. Gamle Bosco vet allt som är värt att veta. Lena ser hur hanhöjerslevenochpekaråtsöder.Alavändersigomoch vinkar åt henne. ”Myren! Kom igen.”

NärdeharkommituturskogenstannarAlaochskuggarögonen med handen för att bättre kunna studera området utmed floden. På en sträcka av ett tunnland är den bruna, skrovliga marken nu bevuxen med vass och säv, den är torr nog för att manskakunnagåpådenundersommaren,mensåsnart oktoberregnen kommer och San svämmar över sina breddar blir den ett kärr som myllrar av forell och karp.

”Där! Där borta!” ropar Ala. ”Jag ser dem!”

Cirka ett dussin husvagnar med runda stommar står på rad ovanfördensmalasilverfloden,medraggigaponnyerfastbundna i fordonens skugga. Det känns mycket tyst och stilla på den här öppna platsen efter allt liv och rörelse i tältet. Små klungoravfolkfrånstadenväntarbakomhusvagnarna,fläktar sigiansiktet,rökerpipaellerbaratittarpådekäbblandegässen eller hägrarnas bon långt borta.

”Vilken, stickan? Vilken husvagn?”

”Spelar det någon roll?”

”Det är klart att det spelar roll. Det kan finnas hur många spådomar som helst därute.”

Lenabetraktarhusvagnarna,omåladeochsjabbiga.Hon