9789137503202

SKOGS LANDET

Hur det börjar

Om protester mot statens skogsbruk

Ett av mina första minnen. Vad kan jag ha varit? Fyra? Fem? Jag följer med blicken från min granrisbädd en döende gnistas väg från elden uppåt. Vajande tall- och grantoppar mot svart himmel. Nästippen kall, resten av mig varm innanför sovsäcken. Pappa har byggt ett vind skydd av grön presenning uppstagat av vidjor mellan två stammar, och jag vaggas in i sömnen. Susande, knakande, sprakande ljud i mörkret omkring.

Det finns få barn i närheten av vårt hus, i byn Trödje norr om Gävle där jag växer upp. Jag går ofta runt ensam på tallhedarna och leker. I min Mina vänner-bok där kompisar ska fylla i kuriosa om sig själva är det bara jag som skrivit. ”Mina bästa vänner” har jag präntat med spretig stil: Emy och Alfred – syskonparet som bor kvar på gården tvärs över skogen, där de föddes 1900 och 1904. Dit går jag och låter mig bju das på hårda citruskarameller ur Emys kopparburk som ofta är full av svartmyror. Suger på dem och lyssnar på veden som knäpper i köksspisen.

Hemma spelas Jan Johanssons vemodiga folkvisetoner på LP, pappa sjunger Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan” som godnatt visa och han lär mig det stora i att somna utomhus när nattdjuren vaknar. Han lär mig att gnugga myrarnas skvattram och pors mellan fingrarna så att doften blir som ett rus.

Det är till skogen jag tar mina jämnåriga vänner när jag får dem. Det är i skogen jag hittar gömmor av Lektyr och FIB-Aktuellt och fantiserar om en, som jag tänker mig, läskig men härlig värld av kött.

Det är kring skogen jag så småningom tänker mig ett arbete, på något sätt. Planen var att bli biolog, men jag gräver ned mig för djupt, som jag brukar, och tar istället en magisterexamen i kemi vid Stockholms

universitet. Av en serie till synes slumpmässiga händelser glider jag in i journalistiken. I dag har jag varit reporter på flera olika redaktioner i 17 år. Jag har granskat Lundin Oil, högerextrema grupper, svensk arnas sexliv, hedersförtryck, barnpornografibrott, ryska hamnaffärer, konsulterna på Karolinska. Skogen har jag aldrig tänkt på som ett ämne – den bara är. Tills nu.

Ett mejl kommer till Dagens Nyheters redaktion. Kan någon kolla det här? En man vädjar om att vi ska ta oss till Norrbotten. Vi i Stockholm kommer inte att tro våra ögon, påstår han. ”All gammal skog håller på att försvinna.”

Jag har i det här läget bara en vag aning om vad det handlar om. Jag känner till att det råder konflikter kring kalhyggen. Jag har noterat spridda studier om att jordens arter dör ut i en katastrofal, onaturlig hastighet och att det skett på väldigt kort tid. Och jag vet, som alla som inte förnekar grundläggande vetenskap, att kli matförändringarna är en akut kris som hotar allt.

Men jag har inte ens snuddat vid insikten om hur stora mot sättningarna är och vad som står på spel här i Sverige. Att skogen – som enligt Statistiska centralbyrån täcker två tredjedelar av vårt land och som på många sätt lagt grunden till den svenska välfärden – är en fråga som skapat djupa, såriga och växande klyftor på alla nivåer. Att det handlar om definitionen av själva ordet – vad en skog egentligen är. Och om ägandet – vem som ska ha rätt att bestämma över skogen och på vilket sätt den sköts. Om planetens stora ödesfrågor: klimatet och arternas fortlevnad, där skogen är en nyckel men frågan ”På vilket sätt?” är en varböld i såret.

Jag har ännu inte förstått till vilken grad det är tänkt att skogen ska göra Sverige till en internationell vinnare i klimatomställ ningen eller att den svenska skogsnäringens metoder starkt börjat ifrågasättas av EU. Inte heller hur infekterad frågan är på den nationella politiska arenan eller vilka nätverk som styr öppet och vilka som styr under ytan. Att högt ansedda forskare som kommit med resultat som ogillats av industrin mobbats ut från svenska universitet. Att skogsbruket får många att må dåligt. Eller att all

varliga hot delas ut mellan grannar i en by i Dalarna, där essensen av motsättningarna kokats fram.

Vidden av minfältet jag beträder har jag alltså fortfarande inte klart för mig när jag ringer upp mannen som skickat mejlet till vår redaktion. Han heter Lars Malmström och bor med sin fru Kaisu i en sjumannaby på en ö mitt ute i Muonio älv, där de sedan 30 år driver en liten turistanläggning. Tillsammans med andra i bygden har han engagerat sig i kampen mot avverkningarna i trakten, som de menar förstör deras liv. Deras och skogsarternas.

Det kan bli ett intressant reportage, resonerar jag och min ny hetschef.

Mobilen blinkar ”Welcome to Finland” när jag och fotografen närmar oss campingen och de små stugorna, som omsluts av ett kompakt mörker men lyser röda i det kalla strålkastarljuset från hyrbilen. Vi är bara några kilometer från gränsen.

Skosulorna knarrar mot snön på vägen mot receptionen och restaurangen, där Kaisu dukat fram porslinsbyttor med röding från älven och karljohan från ön på de robusta furuborden i mat salen. Ytterligare en bybo som vill protestera dyker upp. Han slår sig ned vid ett av borden utan ett ord och låter Lars basstämma ljuda. Det är första gången som turistnäringen, miljörörelsen och renägarna är helt ense, beskriver Lars. Han talar melodiskt och med magstöd, fraserar och pausar inför nästa ansats som inför en storpublik, trots att det bara är jag, fotografen, hans fru och den tyste mannen närvarande.

Besökare från Frankrike och Japan frågar om det varit krig när de ser kratrarna i barmarken där markberedningsmaskiner vänt upp och ned på jorden, fortsätter han.

Europas sista vildmark är slogan för de fjällnära skogarna här längst upp i landet – men nu går vandringslederna som han bru kade guida besökarna på tvärs igenom enorma kalhyggen och raka rader av identiska tallplantor.

Lars tycker absolut att vi måste prata med den tyste mannen som anslutit. ”Honom kan ni skriva en bok om.” Mannen öppnar

till synes motvilligt munnen och tittar i golvet. Han mumlar något men jag kan inte urskilja stavelserna. Vi sitter vid olika bord, det är ju mitt under pandemin, men jag och fotografen har testat oss innan vi reste så jag flyttar mig närmare.

Mannen visar sig vara Henrik Sevä. Dagen därpå följer vi med honom till det timrade huset i närheten, där han bor. På gården skäller 27 siberian huskies och yr omkring i upphetsning i en enorm stängslad hundgård när vi kliver ur bilen.

Henrik har lämnat rennäringen bakom sig och kör nu turister i hundspann. Tidigare, då han var ordförande i Muonio sameby och deltog i internationella samarbetsprojekt mellan ursprungsbefolk ningar i Arktis, blev han erbjuden att komma till Kanada. Inuiterna behövde hjälp med att återerövra kunskaper om renskötsel och tämja den enda kvarvarande fria renhjorden. Henrik tackade ja och levde ensam på tajgan i många år – innan han träffade kärleken. Nu, efter 17 år, är han tillbaka i Sverige, men han mår inte bra. Det märks på honom även om han inte säger något, beskriver den kanadensiska kvinnan-i-hans-liv som följt med ho nom hem. Varför han inte mår bra kommer vi snart att förstå.

Vi packar in oss i bilen igen och åker längs en smal väg några mil söderut. Vi stannar vid en välkommen-skylt som bjuder in till en av det statliga skogsbolaget Sveaskogs ekoparker – områden där bolaget lovar att ta särskild hänsyn till miljön. Skylten står mitt på ett kalhygge som det inte går att se änden på.

Vi har stämt möte med Henriks brorsdotter Katarina Sevä. Nu står de båda bredvid varandra och blickar ut över landskapet. Henrik känner inte igen sig från tiden innan han for till Kanada. Man tror inte det är sant, säger han.

Där skogen tidigare bredde ut sig är det nu kalt och kargt. Ett fåtal björkar och högstubbar har lämnats kvar. Resten av marken, med ett tunt snötäcke över sig, ser ut att ha skrapats ren.

Katarina Sevä är renskötare tillsammans med sin man och de har två döttrar. Avverkningarna av den gamla skogen i området har varit så massiva att renarna inte längre klarar sig på vintern, förklarar hon. När det blir väderomslag så att snön smälter och där

efter fryser igen, blir marklaven – renarnas huvudföda – inkapslad. Mularna kommer inte åt att beta den, klövarna räcker inte till för att krafsa fram den. De snabba temperaturpendlingarna har blivit allt vanligare med klimatförändringarna. Tidigare fanns tillräckligt med hänglav, högt ovanför istäcket uppe i träden, som fungerade som nödproviant. Hänglav växer främst i äldre skogar med lång kontinuitet – de kan ha varit brukade men har inte varit utsatta för kalhuggning, markberedning och plantering, som i det moderna skogsbruket. Men nu är hänglavsområdena så små och omgärdade av hyggen, eller trädplantager som samerna säger, att renarna får vandra enorma sträckor för att hitta dem. Det krävs fler fyrhjulingsoch skoterfärder för att samla ihop djuren. Många renar svälter, deras horn är inte lika praktfulla som tidigare och många försvinner. Jag och fotografen får lov att tränga oss på i ytterligare ett hem. Katarina Sevä och hennes man har köpt och rustat upp en röd gammal nedlagd byskola. Pastavatten kokar på spisen och dottern Silva-Marja, 15, sitter tyst vid bordet medan lillasyster Anne-Ina, 6, far omkring. Paljetterna på hennes tröja bildar en skimrande enhörning. Hon älskar enhörningar men också sin magiska härk, en kastrerad rentjur. Han föddes med ovanlig svartvit ansiktsteckning och fick bli Anne-Inas alldeles egna. Både hon och systern vill fortsätta med renarna när de blir vuxna, tror de. Men föräldrarna grubblar mycket nuförtiden. De har ofta dis kussioner om framtiden, har döttrarna noterat, och har tagit ett tungt kliv bort från det samiska – ett liv i samklang med naturen –när de tvingats köpa foder, dyr pellets, som levereras med lastbilar från Finland. Katarina Sevä tittar på döttrarna. Familjen har haft renar i hundratals år. Hur ska världen se ut när barnen växer upp, när renarna redan nu inte klarar sig av naturen längre?

Innan vi lämnar Muonio vill Lars Malmström, han som bjöd upp oss, visa oss något.

Något hemskt, säger han.

Vi följer med i hans fyrhjulsdrivna pickup som klarar isbanan på branta skogsvägar upp på ett berg där en söndrig jord breder

ut sig, fläckvis täckt med snö. Det här var tidigare en av renar nas vinteroaser med hänglav. Längs vägkanten ligger högar med grova nedhuggna tallar. Årsringarna är täta. Lars Malmström har tagit hjälp av en professionell inventerare som räknat till närmare 300 ringar. Trehundra. Tallarna som fällts här växte och frodades alltså under frihetstiden, när Bellman sjöng ”Fredmans epistlar” och revolution pågick i Frankrike. De var med dagens mått mätt avverkningsmogna ungefär samtidigt som Gustav III sköts på mas keradbalen på Operan. I den här karga, boreala skogen – tajgan som täcker de nordligaste breddgraderna av klotet – växer det ofta långsamt. På vissa ställen är det svårt att alls få plantor att gro. Vi pekar finger mot Brasilien och Bolsonaro som skövlar Amazonas. Men här gör vi precis samma sak. Vi förstör de sista skogarna som vi har lovat att vi ska rädda, säger Lars Malmström.

För att få avverka skog nedanför den fjällnära gränsen behövs inget uttryckligt godkännande från någon myndighet. Det som krävs av skogsägaren är en anmälan till Skogsstyrelsen, myndig heten som har ansvar för tillsynen över skogsbruket. Hör ägaren inget på sex veckor är det fritt fram att avverka. Sedan 1970 har 70 procent av skogsmarken där lav kan växa försvunnit, visar forskning från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Bakom studien står docent Per Sandström, som menar att det finns en uppenbar konflikt mellan skogsnäringen som vill kalhugga och ha täta plan teringar och laven som vill ha ljus och kontinuitet.

Lars Malmström har begärt ut den avverkningsanmälan som gjordes av skogsägarföreningen Norra Skog, som angivit att man skulle gå in med maskinerna under vintern, då tjälen kommit i marken, för att inte orsaka skador. Men framför oss ser vi stora, djupa hjulspår över berget.

De gav fan i det de lovade. De körde här innan det frös. Se hur det ser ut nu. Allt är förstört.

Han har polisanmält. Senare ringer jag den ansvariga vid Norra Skog, som hänvisar till åklagaren. Markägaren som sålt virket till skogsägarföreningen och bor långt söderut vill inte heller prata. Åklagaren lägger ned fallet i brist på bevis.

Det omstöpta ordet

Om vad en skog egentligen är

Några dagar efter intervjun läser jag kommentarerna som strömmar in på nätet under reportaget från Norrbotten. Vissa är upprörda över hur ett statligt bolag kan bete sig så hänsynslöst. Andra anser att det är typiskt media att hårdvinkla så. En skogsägare kallar de protesterande för miljötalibaner. En annan man undrar om miljövännerna betalats av oljeindustrin för att sänka skogsindustrin.

Jag har redan nystat i frågetecken kring Sveaskog och förberett för uppföljningar när fler skogsägare och miljöengagerade och flera forskare hör av sig och uppmanar mig att gå vidare och fördjupa mig i ett brett spektrum av problem som har med skogen och skogsbruket att göra. Jag börjar inse att jag bara petat på ytan av konflikten, att det handlar om mer än den fjällnära skogen och samernas möjlighet att bevara sin försörjning och kultur, och att förgreningarna går djupt in i byar och städer, vindlar sig in i forskarsäten, i riksdagen och ut på internationella politiska arenor.

Börjar med att leta mer information om hur läget ser ut för skogen och hittar flera rapporter från EU som är illavarslande.

Det finns mängder av arter i världens skogar – skogarna står för nästan 90 procent av den biologiska mångfalden som existerar på land. Mångfalden är rikare i äldre skogar och oftast större ju mindre människan har varit där och påverkat.

Skogar som mår bra kan hjälpa till med att bekämpa klimat förändringarna, konstaterar rapporterna. Det gör de genom att fånga in koldioxid från atmosfären och på det sättet bli så kallade kolsänkor. Men i takt med klimatförändringarna står skogarna

inför allt större risker för störningar – som skogsbränder, torka, stormar, stigande havsnivåer eller spridning av nya skadegörare och sjukdomar. Det här sätter hård press på deras förmåga att fungera som kolsänkor. Därför är det viktigare än någonsin att skogarna sköts för att bli motståndskraftiga mot förändringarna.

I Europeiska miljöbyråns rapport från 2020 dras slutsatsen att det inte alls står bra till med de europeiska skogarna. Trots att med lemsländerna 2013 tillsammans lovade att alla skogar i EU skulle förvaltas hållbart har tillståndet för arterna i skogen, förutom vissa fåglar, försämrats sedan dess.

Tre fjärdedelar av de europeiska skogarna utgörs av träd i sam ma ålder. De är alltså kalavverkade och planterade. Generellt har skogarnas tillstånd i genomsnitt försämrats – skador av torka, insekter, svampangrepp och stormar har ökat. Det heter att sko garnas ”bevarandestatus är på nedgång”. Miljöbyrån har klassat läget för skogarna och det ser riktigt illa ut. Värst är det i den boreala skogen – det nordliga barrskogsbältet där stora delar av de svenska skogarna ingår. 43 procent av dessa skogar har ”ogynnsam status”. 55 procent har – än värre – ”dålig” status. Bara 2 procent har en status som betecknas som ”bra”.

I en annan rapport från den europeiska ministerkonferensen Forest Europe citeras ordföranden, Slovakiens landsbygdsminis ter Ján Mičovský: ”Skogar är ett nyckel-ekosystem på vår planet: utan dem skulle livet som vi känner det nu inte existera. Att skyd da dem är därför vår viktigaste uppgift.” Han fortsätter med att understryka att ekosystemen måste bevaras, och att man över hela Europa just nu börjar intressera sig för något som kallas ”close to nature-forestry” – naturnära skogsbruk, som gör att skogarna, trots att de brukas, liknar naturliga skogar. Det är ett begrepp jag kommer att stöta på senare och inse att svenska regeringen aktivt motarbetar.

Ministern målar upp en framtid där beslutsfattare behöver ha mod: ”Det finns utmaningar och oundvikliga beslut framför oss som måste leda till skydd av europeiska skogar och deras oersätt liga funktioner för nuvarande och framtida generationer”, slår

han fast och fortsätter: ”Sådana beslut måste baseras på den bästa tillgängliga informationen vi har. Våra nästa steg måste tas baserat på fakta, inte på känslor.”

Något som slår mig när jag nu fortsätter granskningen är den enorma skillnaden i beskrivningen av tillståndet för den svenska skogen, beroende på vem som talar. Ett budskap som upprepas av branschorganisationen Skogsindustrierna, av Centerpartiet och av Lantbrukarnas riksförbund, LRF, som organiserar en stor del av skogsägarna, är att Sverige har mer skog i dag än för hundra år sedan. Arean skogsmark har inte ökat, däremot den totala, stående trädvolymen. Men renskötaren Katarina Sevä säger tvärtom – att det snart inte finns någon skog kvar, förutom i reservat och natio nalparker. Hon vägrar att kalla täta rader av planterade granar eller tallar av samma art – så kallade monokulturer där alla träd har samma längd, tjocklek och ålder – för skog. För henne är det plantager, precis som bananplantager, palmoljeplantager, eukalyp tusplantager eller vilka plantager som helst.

Den som googlar på ”skog” upptäcker snart att betydelsen inte är självklar. Det visar sig vara ett omdebatterat ord – ett politiskt känsligt ord – som omdefinierats genom historien. På svenska har den hittills äldsta benämningen, ”skogh”, hittats i Gustav Vasas registratur 1522. Ordet kommer av grundbetydelsen ”något ut skjutande”. Läser man i Svenska Akademiens ordbok är skog ett större område som till övervägande del är beväxt med jämförelse vis tätt stående träd. Såväl träd som allt övrigt växande på marken ska representera ”ett för trakten i fråga naturligt växtsamhälle”.

Men enligt den institution som internationellt beslutar om hur ordet ska definieras, FN:s mat- och jordbruksorgan FAO, räknas numera även kalhyggen som skog, så länge planen är att nya träd ska växa där. Och ordet kom att ganska radikalt få sin mening för ändrad av FAO mellan åren 1990 och 2000, då två olika definitioner successivt stöptes om till en. En formulering om att skog ”normalt har anknytning till den naturliga floran, faunan och jordmånen” försvann helt. De högsta träden behövde inte längre vara minst sju meter, det räckte med fem, och området behövde inte vara

en hektar (som två fotbollsplaner) utan en halv hektar (som en fotbollsplan). Plötsligt fick i-länder sänka täckningsgraden av träd från 20 till 10 procent och ändå kalla ett område för skog.

En som var delaktig i den här omstöpningen var svensken Peter Holmgren. I dag arbetar han som konsult åt skogsbolag som SCA, Svenska Cellulosa AB, och är mycket aktiv för skogsnäringen i debatten på sociala medier. Under 14 år hade han olika chefsposter inom FAO och just under den här tiden arbetade han med världs skogsinventeringen, den officiella statistiken för skog och skogs statistik på FN-nivå – och frågan om definitionen. Han be skriver för mig att han inte riktigt har koll på hur det gick till när kopp lingen till den naturliga miljön försvann. Samtidigt förklarar han hur trött han är på debatten om att planterad skog inte skulle vara skog. Att försöka få kalhyggen och planterad skog att inte kallas skog anser han är fånigt:

Alla får ha sina åsikter, men om man ska hålla sig till något slags gemensam grund när vi debatterar det här, så får man faktiskt acceptera att det är skog.

Förändringen av definitionen hade ändå ingen större inverkan, enligt honom.

Om du sätter 10 eller 20 procent som tröskel har nästan ingen betydelse för arealen. Det är lite på marginalen i vissa områden, men har ingen praktisk betydelse, säger han i dag.

Men förändringarna av ordets mening gjorde det tydligt varför definitioner är viktiga. Och att det inte är fånigt att tjafsa om vad som ska kallas skog och inte. Den nya definitionen hos FN gjorde att skogsarealen i världen växte med ens – med över en tiondel i statistiken: 300 miljoner hektar ytterligare kunde nu räknas in som skog.

I skogslandet Sverige pågår en kamp. Biologer larmar: de sista riktiga skogarna försvinner – snart återstår bara hyggen och plantager. Skogsbolag och andra forskare säger tvärtom: vi har aldrig haft så mycket skog som nu. Och mitt i brinnande klimatoch biologisk mångfaldskris är man djupt oense om hur skogen ska användas för att bäst möta den.

När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenserna av motsättningarna. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om unika skogar som huggs ned. Om livsformer som riskerar att försvinna. Om allvarliga hot mellan grannar. Om välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som deltar när industrin smider planer om förändrade sätt att mäta. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor.