Cecilia kapitel 1
Jag Àr pÄ vÀg att lÀmna dem. NÀr jag stÄr dÀr i dörröppningen till deras rum vet jag det. Morgonljuset som försiktigt letar sig in i glipan mellan fönsterfodret och rullgardinen skapar ett mjukt sken i rummet. Jag ser pÄ mina smÄ ungar som sover utan att veta nÄgot. Naemi, stortjejen, som snart ska fylla fem. Hon har kastat av sig tÀcket, Àr alltid sÄ varm om nÀtterna. Och sÄ tvillingarna som jÀmt sover tillsammans. Nicki och Nell. SmÄbrorsorna. De som inte Àr stilla en sekund under dagarna sover nu tungt, tÀtt intill varandra. Försiktigt gÄr jag med bara fötter över de breda golvplankorna. Jag minns tillfredsstÀllelsen nÀr snickarna rev ut den förfÀrliga plastmattan och fick fram det ursprungliga golvet. Jag lÀgger ena handen mot den iskalla kakelugnen nÀr yrseln tar tag i mig.
Mjukt stryker jag Naemi över de mörka lockarna som hon har Ă€rvt av mig. Vill böja mig fram och trycka lĂ€pparna mot de mjuka kinderna men jag Ă€r rĂ€dd att vĂ€cka henne. SĂ„ gĂ„r jag till pojkarna och drar upp tĂ€cket. Jag stryker med handen över boken pĂ„ stolen bredvid sĂ€ngen som Jakob lĂ€ser för dem varje kvĂ€ll, dinosaurieboken som de aldrig tröttnar pĂ„. Men det Ă€r bara Jakob som fĂ„r lĂ€sa för dem, aldrig jag. Ă
tminstone nÀstan aldrig. Det gör ont varje gÄng jag blir bortvald. Och Naemi, hon
vill lÀsa sjÀlv nu nÀr hon knÀckt lÀskoden. Min duktiga unge. Jag plockar upp nÄgra mjukisdjur och lÀgger dem i korgen.
Försiktigt stĂ€nger jag dörren om dem och gĂ„r ut i köket. Ett minne fladdrar förbi frĂ„n min egen barndom. Det ljusgula nattlinnet, mina tassande steg genom rummet. Hur jag öppnade dörren mot tamburen och ropade pĂ„ mamma. âElisabeth?â Men möttes av tystnad. En lapp pĂ„ bordet. Jag har Ă„kt till jobbet. Leta dig frukost innan du gĂ„r till skolan. /E
Jag skulle inte bli en mamma som Àr borta nÀr barnen vaknar. Jag tycks ha blivit precis en sÄdan mamma.
Jakob har öppnat altandörrarna och vÄrluft strömmar in. Doften frÄn havet.
âTĂ€nk att vi fĂ„tt sĂ„ morgontrötta ungar.â Jag försöker lĂ„ta lite skrattig pĂ„ rösten.
âJa, de fĂ„r sova ett tag till.â
Jag fÄr tag i sprayflaskan, sprayar över diskbÀnken och torkar sedan av den. Gör samma sak med spisen. Tar nÄgra tag pÄ köksbordet ocksÄ.
âKaffe?â Han rĂ€cker mig en kopp innan jag hinner svara.
Jag tycker om nÀr han har morgonrock och skÀggstubb, kÀnner en impuls att dra honom till mig men gör det inte. MÄste komma ihÄg vad jag har bestÀmt mig för. Behöver hÄlla fast vid min plan. Han gÄr ut pÄ altanen och jag följer efter. Vi sÀtter oss och blickar ut över vattnet. Snart, nÀr april gÄtt över i maj och vÄren kommit Ànnu en bit pÄ vÀgen, kan vi rÀkna med badgÀster borta i viken. Men vid vÄr alldeles egen badplats kommer det bara att vara vi. DÀr kan vi breda ut oss som vi vill med solstolar, parasoller, plasthinkar och badhanddukar. Det var en av anledningarna till att vi köpte det hÀr huset. DÄ var det ett ruckel, men omgivningarna avgjorde allt.
Vi hade tittat pÄ lediga hus pÄ Alnö en lÀngre tid. Vi tyckte bÄda om ön. Det fanns en stillhet hÀr, och samtidigt nÀrheten
till Sundsvall. Radhus med inglasad altan i lugnt och trivsamt omrÄde. Sjuttiotalshus i prunkande villakvarter. Litet, nybyggt hus i ett helt fÀrskt omrÄde med nÀrhet till bÄde skog och hav. Nyrenoverad villa med högt lÀge och hÀrlig utsikt. Inget hade kÀnts bra. Inte förrÀn vi kom till den hÀr platsen. Avskildhet och precis vid havet, det var som en dröm. Som vi kÀmpat med renoveringen.
âVart ska du i dag?â
Hans hand strÀcker sig efter mig. Fingrarna kryper mjukt upp lÀngs tatueringarna pÄ min arm. In under den vita sidenblusÀrmen. Barnens namn i snirkliga bokstÀver. Mitt och Jakobs förlovningsdatum. Och favoritorden som jag lÀste pÄ en vÀgg i New York i en annan tid: You are so powerful that if you think you are not, you are not. Efter det har stora delar av min kropp fyllts av bokstÀver, ord och tecken. In under sidenblusens Àrm kryper hans fingrar, smeker sig hans hand. Jag drar mig bort frÄn honom.
âGĂ€vle. Jag ska trĂ€ffa en personalgrupp för uppföljning. Blir intressant att se om de tagit till sig nĂ„gonting av vad vi kom fram till nĂ€r vi sĂ„gs. Jag kommer hem i morgon.â
Han nickar och hummar.
âOch du? Vad ska du göra?â
âKontorsdag i dag. Det var lĂ€nge sedan jag hade en heldag pĂ„ kontoret. Det blir skönt att hinna undan mejl och annat. Jag tĂ€nkte försöka hĂ€mta barnen lite tidigare Ă€n vanligt.â
Han Àr sÄ mÄn om det, Jakob. Att hÀmta barnen tidigt sÄ ofta han kan. Att vara den perfekta förÀldern, misstÀnker jag. Jag kastar ett öga pÄ sportklockan pÄ armen.
âJag behöver Ă„ka.â
Jag kysser Jakob lÀtt pÄ pannan, fÄngar upp portföljen pÄ en av barstolarna i köket och lÀmnar huset. SÀtter mig i bilen. Trots att jag Àr sen blir jag sittande och betraktar vÄrt hem. Huset vi skapade som smÀlter sÄ vÀl in i den karga miljön. TrÀvÀggarna i
mörkgrĂ„tt, de rĂ€ta linjerna, de stora fönstren. En osynlig grĂ€ns mellan utomhus och inomhus â det hade varit vĂ„r vision. Drömhus, det Ă€r vad alla sĂ€ger som kommer hit. Finns det nĂ„got jag Ă€r sĂ„ stolt över som det hĂ€r huset? Det svider i halsen nĂ€r jag startar bilen.
Naturen lÀngs den smala grusvÀgen Àr smÀrtsamt vacker och jag kÀnner en stark lÀngtan efter att springa. Att lÄta kroppen arbeta, fötterna dÄna mot marken, svetten rinna. Huvudet klarna. Det har gÄtt flera dagar sedan senaste löpturen, tiden verkar aldrig rÀcka till. Dagarna Àr fyllda av jobb, kvÀllarna av allt som rör barnen och huset. Ett evighetsprojekt. Men jag dÄ, vill jag ibland skrika. NÀr ska jag fÄ göra det som Àr viktigt för mig? HÀr och nu hade det varit alldeles underbart att springa, jag kÀnner det i hela kroppen. Det Àr nÄgot med ödsligheten innan grönskan dragit i gÄng pÄ allvar. Innan blomsterhaven i dikeskanterna. Jag svÀnger ut pÄ den asfalterade vÀgen, det Àr mycket trafik vid den hÀr tiden pÄ morgonen, alla pendlare som ska in till stan. Jag passerar samhÀllet med butikerna, restaurangerna, biblioteket. TÀnker hastigt att vi nÀstan aldrig Àr dÀr, alla Àrenden utrÀttar vi i Sundsvall. Som om vÄrt hus och vÄr tomt Àr en egen satellit och inte hör ihop med resten av ön. Vi hör inte ihop med resten av öborna. Jag passerar barnens förskola. Den var Ànnu en anledning till att vi ville bo just hÀr, att det fanns en förskola med utomhusinriktning. Och nÀrhet till bÄde skog, skridskoplan och elljusspÄr. Den Àr ocksÄ en av anledningarna till att jag vill att barnen ska stanna hos Jakob, de ska inte behöva byta förskola. Komma till nya, okÀnda lokaler, ny personal och nya barn. Nej, de ska fÄ vara kvar dÀr de Àr trygga, hÀr pÄ ön. TÄrklumpen gör att jag mÄste svÀlja flera gÄnger. Jag kör över Alnöbron. Under mig Àr vattnet mörkt och tomt men om nÄgon mÄnad kommer seglarna att glÀdjas över den fria segelhöjden.
NÀr jag kommer in till stan kör jag mot stationen. Jag föredrar
tÄget för att hinna arbeta under resan. Spara dyrbar tid. Jag letar mig fram till den tysta vagnen och sjunker ner pÄ min plats.
Mobilen ringer och Àven om jag vet att jag egentligen inte fÄr svara i en tyst vagn gör jag det ÀndÄ, det Àr sÄ fÄ som sitter i den. Redan av hans hej hör jag att det Àr chefen för personalgruppen jag ska trÀffa i dag. Han har nÄgot blÄsigt i rösten.
âJag vill bara kolla att allt Ă€r i sin ordning inför dagenâ, inleder han.
Jag minns honom som en undflyende chef, en som tycktes vilja vara var som helst men inte pÄ den dÀr kursgÄrden med sin personal. Hur han satt stor och tung pÄ stolen. Jag minns medarbetarnas hÄrda ord om honom. KÀnslorna som dallrade i luften.
âAbsolutâ, sĂ€ger jag. âJag Ă€r förberedd och allt Ă€r som det ska. Hur kĂ€nns det för dig?â
Han svarar inte pÄ en gÄng och nÀr hans bra till slut kommer hör jag att det egentligen inte alls Àr bra. Det blir ett kort samtal och nÀr vi avslutat det plockar jag upp datorn och lurarna. Klickar fram det aktuella dokumentet och lÀser igenom det. Ovanligt kortfattat för att vara jag. Jag mÄste ha varit stressad nÀr jag skrev ner minnesanteckningarna. Bara lite om vilka övningar jag gav till personalgruppen. Vilka hemlÀxor de fick. LÀser vidare, minnen kommet tillbaka. Hur jag fick arbeta febrilt för att komma pÄ övningar som skulle kunna föra dem framÄt. Vem Àr du i ett arbetslag? StÀll dig i det hörnet om du Àr den som stÀndigt tar initiativ. StÀll dig i motsatt hörn om du mer Àr den som avvaktar och lyssnar in.
Första dagen gjorde de som jag sa, minns jag, men dag tvÄ kom de första protesterna. Jag suckar lite nu nÀr jag tÀnker pÄ det. Kommer ihÄg att stÀmningen var hÄrd och kantig nÀr dagarna var över och de sa hejdÄ. Jag Àr inte van vid sÄdant. Jag Àr van vid tack och kramar och den dÀr underbara förlösningen. Men det
var nÄgot som satt fast i den hÀr gruppen, jag minns det nu, och jag hade haft svÄrt att sÀtta fingret pÄ vad det var. Nu kommer jag ihÄg att jag hade tÀnkt att arbeta vidare med den frÄgan inför trÀff nummer tvÄ, men det har jag inte gjort. Inte alls. Jag har helt förtrÀngt den hÀr gruppen och den dÀr tunga chefen med orosögonen. Jag letar febrilt i datorn efter dokumentet utvÀrdering. Mina lÄnga, blanka naglar smattrar mot tangenterna. Jag behöver koncentrera mig. Dokumentet ligger inte i mappen, jag har tydligen inte skrivit nÄgon utvÀrdering alls. Jag blundar, orkar inte tÀnka pÄ det. Orkar bara inte. FÄr förlita mig pÄ min kunskap och min lÄnga erfarenhet. Hur mÄnga arbetsgrupper har jag inte mött utan att vara förberedd, och ÀndÄ har jag kunnat leverera pÄ topp? Jag tar det pÄ volley, brukar jag tÀnka. Och allt som oftast fungerar det. Jag Àr bra pÄ att lÀsa av rummet, bra pÄ att lÀsa av ansikten och kroppssprÄk. Och jag har en hel övningsbank inom mig, och förelÀsningar som jag kan ta till. Det kommer att ordna sig nu ocksÄ.
kapitel 2
TĂ„get susar fram genom landskapet, förbi hus och gĂ„rdar som förberett sig inför pĂ„sken som snart Ă€r hĂ€r. Vad alla ska börja tidigt med allt! AdventsstjĂ€rnor i oktober och nu pĂ„skpynt lĂ„ngt före pĂ„sk. Och vi kommer i vanlig ordning inte att göra nĂ„got alls, tĂ€nker jag. Inga fĂ€rgglada dun i pĂ„skris, inga förfĂ€rliga gula gardiner, ingen sĂ€rskild pĂ„skmat. Hur kommer min pĂ„skhelg att se ut egentligen? Kommer jag att vara med familjen? Ănnu en pĂ„sk med gnĂ€ll om mer godis i pĂ„skĂ€ggen och ett evigt spring efter pojkarna som inte kan vara stilla en sekund. Och Naemis förebrĂ„ende ansikte nĂ€r jag tappar humöret. Hennes tĂ„rar. Gruset över golvet, blöta och lortiga barnklĂ€der över möblerna. KĂ€nslan av otillrĂ€cklighet pĂ„ grund av hĂ€mtmaten. Ska det inte gĂ„ att hĂ„lla ordning i ett hus med en barnfamilj?
Eller kommer jag att fira pÄsken pÄ egen hand? Jag har ett sÄ innerligt behov av ljus, renhet, ordning. Ensamhet. Eller firar jag med Kristian?
Det lÄter frÄn handvÀskan och jag fÄr fram telefonen. Jag fÄr för mig att det Àr Kristian, att han kÀnt av mina tankar. Han gör ofta det. Men det Àr ett okÀnt nummer. Den okÀnda har skickat ett sms ocksÄ. Kanske en förfrÄgan om en förelÀsning. Eller ett coachningssamtal. Ring mig, stÄr det bara. Ingen avsÀndare.
Ring mig? Hur kan man skriva sÄ? Personen har tydligen pratat in ett meddelande pÄ svararen ocksÄ och jag trycker fram det. Hej, Cecilia. Kvinnorösten Àr svag och knarrig. Det Àr gammtanta. Sedan blir det tyst en lÄng stund. Gammtanta. Jo, nog minns jag henne. Ring mig, sÀger hon. Sedan Àr meddelandet slut.
Jag blir sittande med telefonen i handen. Vad vill hon mig? Bilder dyker upp i minnet. Ett litet, grĂ„tt eternithus. Smutsiga, bruna korkmattor. Ălburkar pĂ„ diskbĂ€nken. En Ă„ldrad kvinna som röker en cigarett vid det lilla köksbordet. SjĂ€lv var jag liten och rĂ€dd. Det var nĂ„got ödesmĂ€ttat med hela situationen. Jag minns att jag ville hĂ„lla mamma Elisabeths hand. Den var lika sluten som hela hon. Det var lĂ€nge sedan Elisabeth och jag hördes av. Jag skickar ett snabbt sms till henne. Hur Ă€r lĂ€get? Bara sĂ„. Svaret kommer omedelbart, naturligtvis. Bara bra. Mycket jobb. SjĂ€lv? Jag svarar pĂ„ exakt samma vis. Bara bra. Mycket jobb. Och sĂ„ lĂ€gger jag till en smiley för sĂ€kerhets skull.
TĂ„get har stannat vid en station. En familj stretar fram pĂ„ perrongen med barnvagn och ungar. Och en hund. Hur kan de dessutom ha en hund? Ett av barnen grĂ„ter och jag mĂ„ste titta bort. Ser ner pĂ„ mina hĂ€nder, pĂ„ naglarna som jag lĂ€t göra för bara nĂ„gon dag sedan. Ănnu Ă€r de perfekta utan minsta rispa eller flaga.
Jag hade verkligen inte tĂ€nkt ha nĂ„gra barn. Ănda sedan jag var mycket ung har jag sagt att jag vill leva livet i frihet, utan nĂ„gonting som hĂ„ller fast mig. Men allt Ă€ndrades nĂ€r jag mötte Jakob.
Han var chef pÄ ett företag och jag var konsulten som skulle rÀdda personalgruppen ur ett fullstÀndigt kaos. Vi möttes pÄ hotellet vid Högakustenbron. Vackert, elegant, en kÀnsla av lyx. Men det var ocksÄ vad medarbetarna var vana vid, hade jag förstÄtt. De skulle aldrig kunna slappna av pÄ nÄgon simpel lÀgergÄrd eller ett furuindrÀnkt fjÀllhotell som andra personal-
grupper. Jag hade pratat med Jakob i telefon ett antal gÄnger inför att jag skulle trÀffa honom och personalen. Han lÀt stadig pÄ rösten och tydlig med vad han ville, sÄ det var svÄrt att greppa vad personalgruppens problem berodde pÄ. Det brukar sÄ gott som alltid vara chefen som Àr orsaken till konflikter och sÄr. Chefens brist pÄ kompetens och ledarskap.
Jag borde jobba pĂ„ men det Ă€r som om minnena inte lĂ€mnar mig i fred den hĂ€r morgonen. Och jag vet bĂ€ttre Ă€n att försöka mota bort, pressa bort. Minnen och kĂ€nslor gör man bĂ€st i att ta emot och acceptera. Annars kommer de alltid tillbaka med full kraft. Slungas emot en. Det Ă€r vad jag ofta sĂ€ger nĂ€r jag har coachande samtal med enskilda personer. âFly inte kĂ€nslor och minnen. Ta emot dem. VĂ€lkomna dem. Försonas med dem. Bara sĂ„ kan de slĂ€ppa taget om dig.â SĂ„ jag stĂ€nger locket pĂ„ datorn och blundar. Minns mötet med Jakob dĂ€r i hotellfoajĂ©n. Sjukt snygg i kostym och skĂ€ggstubb. Vi skulle ha förmiddagen för oss sjĂ€lva innan personalgruppen anslöt till lunchen. Hur vi hĂ€lsade och hĂ€nderna möttes, och ögonen.
Jag visste redan dÄ.
âJag har bokat ett konferensrum med utsikt över vattnetâ, sa jag och tillsammans gick vi dit. Jag minns att jag bar en lĂ„ng, mörkgrön klĂ€nning och hĂ„ret uppsatt i en boll pĂ„ huvudet. Vi satte oss mitt emot varandra med var sin kopp kaffe.
âTack för att du tar dig an ossâ, sa han. âVi behöver verkligen hjĂ€lp.â
Jag sÄg pÄ honom att han var van att ha kontroll. HÀnderna och fingrarna oklanderliga. Inte en skrynkla nÄgonstans pÄ kostymen. Blankputsade skor.
âJag fĂ„r en kĂ€nsla av att du alltid lĂ€mnar ifrĂ„n dig perfekta excelrapporterâ, sa jag med det dĂ€r sneda leendet som jag brukar ta till. âAtt du skickar ut kallelser till möten i god tid och att du följer upp med minutiösa anteckningar.â
Han skrattade och drog handen genom hÄret.
âSpot onâ, sa han. âDu Ă€r en vĂ€ldigt god mĂ€nniskokĂ€nnare.â
Jag Àndrade stÀllning i stolen.
âJag försöker förstĂ„ mig pĂ„ vad som hĂ€nder i ditt teamâ, sa jag. âVad det Ă€r som gör att folk mĂ„r dĂ„ligt och att flera slutat. Men jag mĂ„ste erkĂ€nna att jag famlar lite. Finns det nĂ„got mer du kan berĂ€tta Ă€n det du redan har sagt pĂ„ telefon?â
Han hade tittat ner i kaffet. Sedan rakt in i mina ögon.
âDet Ă€r jag som har tappat greppetâ, sa han. âOch jag skĂ€ms förfĂ€rligt.â
Nu, hade jag tÀnkt. Nu börjar vi nÀrma oss nÄgot viktigt.
âBerĂ€tta.â Jag slĂ€ppte inte hans blick en sekund.
Tankarna avbryts av högtalarrösten:
âNĂ€sta GĂ€vle, GĂ€vle nĂ€sta.â
Jag öppnar ögonen och vet att just sÄdana stunder Àr de bÀsta i mitt arbete. NÀr mÀnniskor öppnar sig, Àr Àrliga. NÀr processer sÀtts i gÄng. NÀr saker och ting klarnar. Jag stoppar ner datorn i portföljen och reser mig. Kliver av tÄget och kikar efter taxin som Àr bestÀlld.
âJag brukar verkligen inte grĂ„taâ, sa han, och jag rĂ€ckte honom en servett. âMen det Ă€r mitt privatliv som krĂ„nglar och jag har lĂ„tit det spilla över pĂ„ mitt jobb. Jag har inte klarat av att vara den chef jag skulle behövt vara.â
Jag hade naglat fast honom Ànnu mer med blicken och uppbringat all vÀrme jag kunde i rösten:
âDet Ă€r mĂ€nskligt, Jakob. Ingen kan vara pĂ„ topp jĂ€mt. Inte ens du.â
DÄ hade han lett mot mig genom tÄrarna.
Jag kliver av tÄget och möts av en annan sorts vÀrme. En vÀrme som ger hopp om sommar eller vÀcker lÀngtan till sydligare breddgrader. Jag skulle ha tagit en enkel klÀnning med korta Àrmar. Det kommer att bli svettigt i dag.
Jag gÄr fram till taxin och meddelar att jag Ängrat mig, att jag hellre promenerar.
âDet Ă€r ju sĂ„ fantastiskt vĂ€der.â
Chauffören liknar pappa pÄ nÄgot sÀtt. Det Àr nÄgot över ögonen, nÄgot med kroppshÄllningen.
âDu kan ju inte först boka en taxi och sedan inte vilja ha denâ, muttrar han, men nĂ€r jag ler mitt största leende mjuknar han.
Jag har den effekten pÄ folk, jag kan fÄ vem som helst att tina upp.
Portföljen studsar mot smalbenet och tankarna mullrar. Jag dras nedÄt i dag, det Àr inte alls bra. Jag behöver energi, smittande positiv energi. Jag sÀtter pÄ en podd medan jag gÄr, kommer rakt in i den. En diplomerad löpcoach med fantastisk kraft i rösten:
âJag gjorde maraton pĂ„ 2,56.â
Jag försöker desperat komma pÄ vad jag har fÄtt för tider de gÄnger jag sprungit. Det gÄr inte. Siffrorna bara snurrar.
âJag Ă€lskar all form av löpningâ, fortsĂ€tter hon. âMin största upplevelse var Ultravasan, 90 kilometer.â
Jag lyssnar vidare och förstĂ„r att hon Ă€r en fysisk mĂ€nniska precis som jag. Jag har ocksĂ„ ett stort behov av att röra pĂ„ mig. Springer, yogar, cyklar. Har jag varit för stillasittande mĂ„r jag dĂ„ligt bĂ„de fysiskt och psykiskt. âDe har fĂ„tt det av digâ, brukar Jakob skratta nĂ€r jag suckar över smĂ„pojkarnas oförmĂ„ga att vara stilla. Kanske Ă€r det sĂ„. Jag ser framför mig hur Nell och Nicki slĂ€nger sig i gungorna hemma i trĂ€dgĂ„rden, studsar obegripligt högt pĂ„ studsmattan, springer och hoppar bland stenblock och klipphĂ€llar. Naemi Ă€r i sĂ„ fall lik Jakob. Noggrann, eftertĂ€nksam. Hon sitter gĂ€rna med en bok eller nĂ„got pyssel, samtidigt som hon sjunger. SĂ„ngrösten har hon Ă€rvt av mig.
Jag drar ner lite pÄ takten för att inte bli svettig; jag har inte
mycket ombyte med mig. Bara en extra blus i portföljen tillsammans med necessÀren. Vinden Àr mjuk mot ansiktet. Jag gÄr mellan de höga husen och minnena av Jakob och hans tÄrar kommer tillbaka.
âDet Ă€r jag och min fru som har det tufftâ, hade han sagt och fingrat pĂ„ vigselringen pĂ„ vĂ€nster finger. âOch det Ă€r oerhört oprofessionellt av mig att lĂ„ta det gĂ„ ut över mitt team.â
Jag nickade som för att fÄ honom att fortsÀtta. Och han gjorde det.
âVi försöker bli med barn, Miranda och jag. Vi lĂ€ngtar sĂ„ oerhört efter barn. Men det gĂ„r inte.â Mer tĂ„rar nu. Jag skickade Ă€nnu en servett över bordet. âHon har en sjukdom som stĂ€ller till det för oss âŠâ Han hejdade sig. Harklade sig. âVi har gjort otaliga IVF-försök men utan resultat. Det hĂ€r tĂ€r pĂ„ oss.â
Jag sa att jag verkligen förstod och lade min hand pÄ hans arm. De mörka hÄren som letade sig nedanför skjortÀrmen.
Jag ska ge dig ett barn. Tanken kom till mig dÄ. Klar och skimrande. Som om inget nÄgonsin varit sÄ sjÀlvklart som just det. Jag som aldrig nÄgonsin önskat mig nÄgra barn, som gjort flera aborter genom Ären, kunde i den stunden inte tÀnka pÄ nÄgot annat. Hade han kunnat ana vad som försiggick inom mig? Tankarna som just dÄ upptog hela mig? Nej, det verkade inte sÄ, för han fortsatte att prata. Och jag lÀt min hand ligga kvar pÄ hans arm. Fortsatte nicka inkÀnnande. Fortsatte möta hans blick. LÀngtan var med ens övervÀldigande. Att fÄ ett barn med Jakob, att bli en nÀrvarande och kÀrleksfull mamma, att bilda familj. Det var galet och jag insÄg det, jag kÀnde honom inte över huvud taget, men det var som om ingenting kunde hindra mig.
Jag Àr framme vid hotellet. KÀnner hur det hettar i ansiktet, svetten brÀnner. BÄde av solen och av promenaden, men ocksÄ av minnena. Jag har aldrig berÀttat för Jakob om mina tankar den dÀr stunden. Aldrig. Kommer aldrig att göra det.
Jag checkar in och blir visad till konferenslokalen dÀr jag och personalgruppen ska hÄlla till i dag. Det Àr ett trÄkigt hotell med ett intetsÀgande konferensrum. Inte lÀtt att fÄ mÀnniskor att öppna sig och bli personliga hÀr. Jag skulle ha behövt levande blommor, vÀrmeljus, doftande olja. Men jag har inget sÄdant och nu börjar tiden bli knapp. Jag skriver VÀlkommen pÄ whiteboardtavlan med ljusrosa penna och mÄlar en krans av blommor runt ordet.
Jag hade kunnat bli konstnÀr, tÀnker jag. Kanske finns det lite av mig i Naemi ÀndÄ. Jag ser hennes teckningar framför mig och jag tror att en del av hennes kreativitet kommer frÄn mig. Jag skjuter in alla borden mot vÀggarna och stÀller stolarna i en ring. Det Àr alltid bÀttre att sitta utan bord. Man kommer nÀrmare varandra. Inga barriÀrer som hindrar sanningsord och Àrlighet och autenticitet. Transparens. Mitt bÀsta ord. Jag strÀcker pÄ kroppen, armarna mot taket. Andas djupa, vÀlgörande andetag.
