Mellan Riddarholmen och Klarakvarteren
S
trax före klockan nio varje morgon går hon över bron till Stockholms minsta stadsdel Riddarholmen. Den lilla ön mitt i stan är sex hektar stor och var en gång bara en kal ensam klippa som reste sig ur Mälarens bräckta vatten. Kvinnan går in genom porten på en väldig, tornbeprydd tegelbyggnad som mjukt viker sig runt öns ena hörn. Hon är ung och anmärkningsvärt välklädd, varje plagg noga utvalt för att harmoniera med de andra. Det uppsatta håret ljust cendréfärgat. Arbetet med manusgranskning och korrektur på P.A. Norstedt & Söners litterära avdelning kräver noggrannhet och känsla för både detaljer och överblick. Kommateringen ska ske efter olika principer i olika typer av texter. Och de är många. En regel för riksdagstryck, en annan för militärt material och en tredje för psalmboken. Så där håller det på, utan slut. Det är grå höst 1907 och inne på Rikskalenderns redaktion är det knäpptyst. 25-åriga Célie Cleve jobbar hårt och utan avbrott, livrädd för att missa ett endaste litet skiljetecken. Fel accepteras inte. Då kommer redaktören, alltid högtidsklädd i helsvart och med smeknamnet ”Katafalken”, med mörk blick och lägger korrekturet på bordet, rakt framför den skyldiga. Sedan sträcker han långsamt ut sitt pekfinger och ställer den olycksbådande frågan: ”Vad står här?” Célie vet precis hur förnedrande det känns att se sitt misstag intill
17