Mellan Riddarholmen och Klarakvarteren
Strax före klockan nio varje morgon gÄr hon över bron till Stockholms minsta stadsdel Riddarholmen. Den lilla ön mitt i stan Àr sex hektar stor och var en gÄng bara en kal ensam klippa som reste sig ur MÀlarens brÀckta vatten.
Kvinnan gÄr in genom porten pÄ en vÀldig, tornbeprydd tegelbyggnad som mjukt viker sig runt öns ena hörn. Hon Àr ung och anmÀrkningsvÀrt vÀlklÀdd, varje plagg noga utvalt för att harmoniera med de andra. Det uppsatta hÄret ljust cendréfÀrgat.
Arbetet med manusgranskning och korrektur pÄ P.A. Norstedt & Söners litterÀra avdelning krÀver noggrannhet och kÀnsla för bÄde detaljer och överblick.
Kommateringen ska ske efter olika principer i olika typer av texter. Och de Àr mÄnga. En regel för riksdagstryck, en annan för militÀrt material och en tredje för psalmboken. SÄ dÀr hÄller det pÄ, utan slut.
Det Àr grÄ höst 1907 och inne pÄ Rikskalenderns redaktion Àr det knÀpptyst. 25-Äriga Célie Cleve jobbar hÄrt och utan avbrott, livrÀdd för att missa ett endaste litet skiljetecken.
Fel accepteras inte. DĂ„ kommer redaktören, alltid högtidsklĂ€dd i helsvart och med smeknamnet âKatafalkenâ, med mörk blick och lĂ€gger korrekturet pĂ„ bordet, rakt framför den skyldiga. Sedan strĂ€cker han lĂ„ngsamt ut sitt pekfinger och stĂ€ller den olycksbĂ„dande frĂ„gan: âVad stĂ„r hĂ€r?â
Célie vet precis hur förnedrande det kÀnns att se sitt misstag intill
det dÀr fingret och sedan försöka förklara hur det kommit sig att titeln
RNO blivit RVO och dÀrmed beskrivit en högt uppsatt Àmbetsman som Vasariddare.
Ett petgöra var det. [âŠ] Jag tyckte det var ett tröttsamt och inte vĂ€rst spĂ€nnande göra men fann mig, eftersom jag var fast övertygad om att allt arbete mĂ„ste skötas med tĂ„lamod och energi och att man borde lĂ€gga ner hela sin varelse i jobbet.
CĂ©lie Brunius i âPennskaft intervjuarâ, Idun 1952
Hon ser inte dagsljus alls under Ärets mörkaste mÄnader. Bara sitter dÀr vid sitt skrivbord med huvudet djupt böjt över pappersbuntarna. Frukostrasten, dagens enda paus, Àr 30 minuter prick och tillbringas vid ett lÄngbord med vaxduk i ett litet rum Ät gÄrden dÀr man Àter sina medhavda smörgÄsar. En stÀderska kommer med en kittel varmt vatten till te eller choklad. Ingen av dem fÄr lÀmna huset.
I tysthet förbannar Célie den förbestÀmda kvinnolönen pÄ 75 kronor i mÄnaden som Àr omöjlig att försörja sig pÄ. Det Àr dyrt att bo i Stockholm. En enrummare med kök kostar drygt 300 kronor i mÄnadshyra. Ett tjog Àgg 150 öre.
Det gÄr knappt att klara sig pÄ lönen ens om man delar bostad med andra sÄ kallade kontorsflickor.
KorrekturlÀsarna jobbar pÄ julafton ocksÄ. Kuvertet med den extra hundralappen som de fÄr hÀmta inne hos chefen pÄ morgonen förstÀrker bara Célies kÀnsla av undergivenhet. Hon avskyr den.
Senare kommer hon att beskriva ceremonin som âen i sanning patriarkalisk synâ. Chefen âfull av jultomteskimrande jovialitetâ i sitt stora rum med magnifik utsikt över Strömmen frĂ„n de tvĂ„ hörnrummens fönster. Och sĂ„ de unga damerna som trĂ€ngs framför honom, rörda och ivrigt rosiga om kinderna, artigt nigande.
StÀmningen och den sjÀlvklara rollfördelningen gör henne illa till mods. Men hundralappen sliter hon blixtsnabbt ur kuvertet och lÀgger i ett sÀrskilt fack i handvÀskan. Pengar Àr ÀndÄ pengar.
Det Ă€r CĂ©lie Cleves första arbete. De Ă€r inte mĂ„nga och har fĂ„tt tjĂ€nst för att de Ă€r âfina flickorâ med adliga efternamn eller framstĂ„ende fĂ€der som har goda förbindelser med herrarna pĂ„ förlagets chefspositioner.
Det gÀller egentligen ocksÄ för henne sjÀlv, dotter till vetenskapsmannen och Uppsalaprofessorn Per Cleve, ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och ordförande i Vetenskapsakademiens nobelkommitté för kemi. En man som till och med fÄtt ett mineral uppkallat efter sig.
Men det finns en vÀsentlig skillnad. De andra unga kvinnorna har oftast större familjeförmögenheter Àn ambitioner. De behöver egentligen inte pengarna. Inne i det nyordnade damrummet finns till och med en schÀslong klÀdd i ett trevligt brungrÄblommigt tyg utifall nÄgon av dem mÄr illa av den stora anstrÀngningen av att arbeta.
För Célie Àr inkomsten en symbol för vem hon vill bli: sjÀlvstÀndig och oberoende. Men framför allt har hon karriÀrambitioner stora nog för att det skulle rÀcka Ät dem allihop dÀrinne pÄ kontoret.
Jobbet pÄ Norstedts Àr bara början, den första svÄrÄtkomliga meriten som har fört henne vidare mot det riktiga mÄlet.
Klockan fem pÄ eftermiddagen Àr arbetsdagen över. Men Célie gÄr inte hem. Hon tar pÄ sig hatten och sin jacka av persianben med tvÄ smÄ vita hermeliner om halsen och en reva pÄ ena armbÄgen som hon hoppas att ingen lÀgger mÀrke till. Klockan 19 ska hon vara instÀmplad och redo för nÀsta arbetspass.
Det gÄr spÄrvagn frÄn Riddarhuset som bara ligger ett stenkast frÄn förlagsbyggnaden men hon har tid att gÄ. Stockholm Àr visserligen Sveriges huvudstad, men en liten sÄdan. Bara drygt 300 000 invÄnare. Med det stora Norstedtshuset i ryggen börjar Célie promenera i riktning mot Sankta Klaras sylvassa kyrkspira.
SnÄlblÄsten gör svaga krusningar pÄ det svarta vattnet som flyter fram under broarna runt henne och binder samman stadens alla öar.
Till vÀnster JÀrnvÀgsbron och Strömsborgsbron över till det stora kallbadhuset Strömbadet. Det Àr sista bebyggelsen ovanpÄ vatten
innan RiddarfjÀrden öppnar upp sig mot MÀlarens inlopp.
Fukten kryper omedelbart in under klÀderna. PÄ den breda Vasabron mellan Gamla stan och Norrmalm fÄr vindarna mer kraft och kyler ner henne snabbt.
Tunga gaskandelabrar ger sikt Ät hÀstdroskor och en spÄrvagn som skramlar förbi pÄ den kullerstensbelagda passagen över till Tegelbacken och Klara strand. Föraren pÄ den öppna spÄrvagnsplattformen kommer snart börja lÀgga ett tjock lager vaselin i ansiktet för att skydda sin utsatta hud mot vÀdret som sÀllan Àr av den snÀlla sorten sÄ hÀr högt upp i Europa pÄ senhösten.
Eftermiddagsflanörerna försvann med dagsljuset. Det dunkla har redan omslutit gator och hus. Skymningen var över pÄ ett ögonblick och lÀmnade ett mörkt Stockholm efter sig.
Elektriska ljusskyltar med reklambudskap som kastar sken över gatulivet och frÀter bort kvÀllssvÀrtan Àr Ànnu mÄnga decennier bort.
Célie gÄr förbi Strömsborg, stadens minsta holme som upptas nÀstan pÄ millimetern av ett privatÀgt fyravÄningspalats. PÄ andra sidan bron tornar Kronprinsens stall och Centralpalatset, Stockholms första moderna affÀrs- och kontorshus, upp sig framför henne. Tungt lastade vedskutor stÄr pÄ rad utmed kajen. Det kluckar ihÄligt nÀr vattnet slÄr mot deras skrov.
HÀr viker hon in mot tÀtbebyggelsen. LÄga och höga hus, sammanvÀxta av tid, utveckling och motstÄnd. Pampiga bostadspalats för stans rikaste familjer intill bodar med lappade plÄttak. InnergÄrdar med stenlagda brunnar, vedbodar och avtrÀden bakom höga, omÄlade trÀplank. Magasin och verkstÀder.
Det luktar sopor, sot, förmultnade löv och hÀstskit.
Tack och lov har lyktgubbarna hunnit före henne. Det rÀcker med att en enda inte Àr tÀnd för att det ska bli svÄrt att se var man sÀtter fötterna.
De nytÀnda stolparna lyser upp delar av fuktflÀckiga fasader och blanka kullerstenar men nÄr inte in i grÀnder och tvÀrgator. DÀr ligger billiga hotell och sjaskiga kaféer dÀr kaffet Àr sÄ uselt att det enligt
kundkretsen mÄste blandas ut med brÀnnvin. Dem hÄller Célie sig borta frÄn, tacksam för att hennes mÄl Àr nÀra.
Kommersen förtĂ€tas snabbt. Skyltar sticker ut frĂ„n spruckna husvĂ€ggar. De som Ă€r upphĂ€ngda i tunga jĂ€rnkrokar svajar och gnisslar i vinden. Tobak, handskar, glas, siden och papper. Realisation och utförsĂ€ljningar dĂ€r âallt ska bortâ.
Med bestÀmda steg gÄr hon rakt in i stadskroppens bultande hjÀrta.
Klarakvarteren. KĂ€nda som den enda delen av Stockholm som aldrig sover. En helt egen provins med ett eget temperament.
FrÄn Vasagatan i vÀster till Drottninggatan i öster, Kungsgatan i norr och ner till Fredsgatan i söder. Innanför den osynliga grÀnsen har en liten stad i staden vuxit fram. Smala knaggliga gator och axelbreddstrÄnga grÀnder i ett nÀst intill labyrintiskt system.
Ăverallt myllrar det av liv och rörelse, alla dygnets timmar. Det sjuder, svĂ€nger, bullrar och vibrerar. Slamrande verkstĂ€der, ateljĂ©er, överfyllda lager och affĂ€rsverksamheter av vitt skilda slag ligger staplade ovanpĂ„ varandra, vĂ„ning efter vĂ„ning, hus efter hus.
Smutsiga barn kilar barfota mellan öppna dörrar, vidare ner i mörka, fuktiga kÀllarhÄlor dÀr stora familjer bor utan vatten eller vÀrme. Det Àr ofta samma barn som springer efter nÄgon av de hÀstdragna mjölkvagnarna i hopp om att hÀlsovÄrdsnÀmndens bitrÀden uppe pÄ kuskbocken ska smussla ner en flaska.
Klara Àr bÄde flÀrd och slum. Flagnande puts och guldförgyllda speglar i flotta hotellfoajéer. Fattiga arbetare och höginkomsttagare.
Snabbt expanderande företag med hypermoderna maskiner vid sidan av gamla smedjor med brinnande lÄgor.
Célie passerar svettiga karlar som drar vagnar fullastade med klirrande pilsnerflaskor pÄ vÀg till nÄgon av alla ölstugor. De öppnar redan klockan fem pÄ morgonen och det Àr ofta lika trÄngt och stökigt pÄ trottoaren utanför som inne i de inrökta, dunkla lokalerna.
DÀr trÀngs arbetsklÀdda mÀn som pratar, dricker, skrattar, grÀlar och slÄss med varandra eller med utkommenderade polismÀn.
De sÄ kallade daglönarna och arbetsvandrarna som drar frÄn jobb till jobb har sÀmst rykte av alla. Sysslolösheten och sjÀlvkÀnslan ersÀtts med ölglas som fylls pÄ sÄ lÀnge pengarna rÀcker. Oavsett tid pÄ dygnet. Och sÄ de prostituerade som cirkulerar i nÀrheten av de sjaskiga hotellen som hyr ut rum per timme. AvstÀngda blickar och kroppar till salu.
Allt detta Àr Klarakvarteren. Men det Àr ocksÄ den svenska pressens huvudkvarter.
Stockholms-Tidningen pÄ Vattugatan. Svenska Morgonbladet pÄ Klarabergsgatan. Stockholms Dagblad pÄ Vasagatan. Dagens Nyheter och Aftonbladet pÄ Klara vÀstra kyrkogata. Svenska Dagbladet pÄ Klara södra kyrkogata. Aftontidningen pÄ Barnhusgatan. Och det Àr bara de största.
I den nedre delen av Klara, som Célie Àr pÄ vÀg mot, ligger tidningarna i princip vÀgg i vÀgg.
De viktigaste tidningsgatorna löper i spikraka linjer Ă„t samma hĂ„ll. Rakt ner mot Klaraviken. Det Ă€r helt logiskt att alla de stora rikstidningarna och deras tryckerier placerat sig just hĂ€r. PĂ„ andra sidan Vasagatan ligger landets logistiska kronjuvel â Stockholms centralstation.
Sedan den pĂ„kostade byggnaden invigdes 1871 har de flyttat hit, en efter en, till omrĂ„det som blivit lĂ€nken ut i Sverige â och Sveriges viktigaste lĂ€nk till resten av vĂ€rlden.
DĂ„ hade man fĂ„tt nog av krĂ„nglet som tvĂ„ olika stationer â en i norra delen av staden och en i södra â innebar. Dessutom helt utan förbindelse med varandra.
Lösningen blev en sÄ kallad sammanbindningsbana och nu finns den dÀr, som en pulsÄder över Stockholms öar och vatten, tillsammans med en stor centralhall för all inkommande och utgÄende tÄgtrafik till och frÄn den svenska huvudstaden.
Nyhetstidningarna Àr beroende av snabb och effektiv spridning. Den utbyggda rÀlstrafiken och storslagna centralstationen Àr deras frÀlsning.
Direktkontakten med resten av landet och nya, frÀmmande kontinenter, har förÀndrat den tidigare nedgÄngna delen av Stockholm. Klarakvarteren har nu ocksÄ blivit en plats för politik, kultur och vidgade vyer.
Turisthotell i alla prisklasser har etablerat sig. SmÄ vÀxelkontor ocksÄ. Det finns internationella tidningar pÄ kaféerna. Rika turister köper nytryckta vykort förestÀllande Stockholms slott medan det passerar redaktörer med cigarrer i prÄliga munstycken och cylinderhatt pÄ vÀg till möten eller herrklubbar.
Tidningsgummor i hucklen och lÄnga kjolar vankar fram pÄ trötta ben med famnen fylld av nytryckta exemplar. Dagens Nyheters vitmÄlade distributionsbilar kommer tillbaka efter sina utkörningsrundor för att lastas om pÄ nytt.
[âŠ] i kvarteren runt omkring var det som sagt tredje statsmakten som regerade. Man kunde inte sticka nĂ€san utom dörrn utan att se vĂ€ldiga pappersbalar firas ned i skumma kĂ€llardjup. Redan frĂ„n barnsben blev jag förtrogen med mullret av tryckpressarna som hördes Ă€nda ut pĂ„ trottoaren, och hur ofta har jag inte stĂ„tt dĂ€r i den speciella doften av trycksvĂ€rta och olja och med nĂ€san mot officinernas rutor.
Sigfrid Siwertz
Stressade journalister syns ofta pÄ vÀg frÄn eller till ett uppdrag. Modern papperstillverkning och tryckteknik har skapat konkurrens och prispress pÄ marknaden. NÀstan tvÄ miljoner exemplar trycks varje dag.
Nu, 1907, Ă€r inte lĂ€ngre dagspressen enbart till för den bildade eliten â den Ă€r till för alla. Svenskarna bĂ„de kan och vill lĂ€sa. Det har folkskolereformen sett till.
Det Ă€r hĂ€r CĂ©lie hör hemma, hĂ€r hon vill vara â mitt i Stockholms och Sveriges journalistiska kluster.