Sofia Lundberg
DET SISTA KONSTVERKET
Tidigare utgivning
Den röda adressboken 2017
Ett frÄgetecken Àr ett halvt hjÀrta 2018
Och eken stÄr dÀr Àn 2019
Som en fjÀder i vinden 2021
Fredagsklubben 2022
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Sofia Lundberg 2023
Svensk utgÄva enligt avtal med Salomonsson Agency
Omslag: Sara R. Acedo
Tryckt hos ScandBook AB, EU 2023
isbn 978-91-37-15701-6
Till mina allra kÀraste systrar
Helena och Cathrin.
1.
Moderna museet, 20 september 2022
Ett stĂ€ndigt vĂ€xande folkhav fyller golvytan i foajĂ©n pĂ„ Moderna museet. Sorlet vibrerar i luften, förvĂ€ntan, glĂ€dje, skvaller. Reportrar har samlats, svenska och internationella, med filmkameror och mediernas namn i versaler pĂ„ utrustningen. De stĂ„r framför en liten scen med en ensam mikrofon vars kromade stativ glĂ€nser i solljuset som flödar in genom de stora fönsterrutorna. Vid sidan om scenen, framför dörrarna in till utstĂ€llningshallen, stĂ„r en stor pjĂ€s, tĂ€ckt med svart draperat tyg. Ăvervakad av tvĂ„ kostymklĂ€dda vakter som stĂ„r bredbent pĂ„ varsin sida, med solglasögon och hörsnĂ€ckor. Hanna ser plast blĂ€nka bakom deras öron, ringla sig tĂ€tt intill de kortklippta nackarna. De hĂ„ller huvudena stilla, rör sig inte en millimeter. Hon undrar hur de orkar.
Det svarta draperade tyget tÀcker inte hela baksidan av pjÀsen, en tavelram skymtar lÀngst ner, snirklig stuckatur, nÄgra hack dÀr guldfÀrgen Àr avskavd. Snart ska tyget bort, snart ska konstverket visas upp för publiken.
Kamerorna smattrar nÀr en kvinna nÀrmar sig scenen med snabba steg. Fotograferna rör sig som en enda organism nÀr de följer henne med sina objektiv. Sorlet i foajén tystnar nÀr överintendenten utan tvekan kliver upp för de tvÄ trappstegen som leder henne till scenen och mikrofonen. Hanna glÀntar pÄ dörren, en minimal springa, för att tydligare kunna höra vad som sÀgs dÀr ute.
Kvinnan stÄr tyst i nÄgra sekunder, blickar ut över publiken
med strÀckt nacke och stram hÄllning. Den svarta A-linjeformade klÀnningen faller rakt ut frÄn hennes magra axlar, tyget böljar av hennes rörelser nÀr hon till slut hÄller ut armarna i en vÀlkomnande gest och börjar tala.
âDet Ă€r glĂ€djande att se att sĂ„ mĂ„nga har samlats hĂ€r i dag. Det Ă€r en stor Ă€ra för oss pĂ„ museet att öppna den hĂ€r utstĂ€llningen med en av vĂ€rldens allra frĂ€msta samtida konstnĂ€rer. Ălskad för sina utsökta tavlor och bronsstatyer, för Ă€nglarna mitt ibland oss.â
Hon tystnar och vÀntar ut den spontana applÄden. Nickar gillande med huvudet. Sedan lutar hon sig fram igen, nÀrmare mikrofonen.
âOch som ni alla vet Ă€r hon hĂ€r i dag, för att sjĂ€lv avtĂ€cka sitt senaste konstverk. Det Ă€r det första nya hon har visat pĂ„ flera Ă„r. Och hon sĂ€ger sjĂ€lv att det Ă€r hennes bĂ€sta nĂ„gonsin. Det Ă€r en Ă€ra att hon vĂ€ljer att visa upp det för första gĂ„ngen hĂ€r, i Stockholm. VĂ€lkommen, Hanna Stiltje !â
Kvinnan strÀcker ut armen mot utstÀllningshallens dörrar. Den smala springan vidgas och Hanna tar ett steg fram. Hon Àr klÀdd i en röd klÀnning med ett brett skÀrp i midjan. Kjolen Àr snÀv upptill och nedtill och kupad dÀremellan, den vÀlver sig runt hennes ben som en upp- och nedvÀnd tulpan.
En slokande hatt döljer hennes ögon nÀr hon gÄr mot scenen med blicken mot marken. Inte ensam. En man följer tÀtt i hennes spÄr. NÀr hon kommer fram till det första trappsteget tar hon stöd av hans hand. Hon griper tag i den, hÄller den stilla nÄgra sekunder, med ryggen vÀnd mot publiken. Hon sÀger nÄgonting, en diffus viskning som inte nÄr fram till Ähörarna. Men mannen hör, han skrattar till, kysser henne hastigt pÄ kinden och hjÀlper henne upp för trappstegen. Sedan slÀpper han taget och tar nÄgra steg tillbaka. Han stÀller sig dÀr och vÀntar, med ryggen lutad mot vÀggen.
Hanna gÄr fram till mikrofonen, griper tag i stativet med ena handen. Hon tvingas resa sig lite pÄ tÄ, för att nÄ upp till den.
En kvinna Àr snabbt framme och justerar ner den, hon hukar sig för att inte vara i vÀgen. Publiken vÀntar tÄlmodigt nÀr beröringen skapar rundgÄng som tjuter i högtalarna. KonstnÀren blir inte stressad av det, tvÀrtom, det roar henne. Ett leende lurar i mungipan, hon vinkar lÀtt med ena handen innan hon till slut börjar tala, pÄ slÀpig amerikanska.
âAlla konstverk har sin historia, sina emotionerâ, sĂ€ger hon och tystnar igen, en lĂ„ng stund. Hon betraktar publiken med huvudet högt, möter deras förvĂ€ntansfulla blickar. Ler, sĂ„ att ögonen skrynklas ihop, en gnista tĂ€nds dĂ€r inne.
âMitt nya konstverk, som ni snart ska fĂ„ se, Ă€r det bĂ€sta jag nĂ„gonsin har gjort. Och det blir det sista jag lĂ€mnar efter mig i den hĂ€r vĂ€rlden. Jag Ă€r fĂ€rdig, helt enkelt. FĂ€rdig med konsten.â
Hanna sÀger inte mer Àn sÄ, lÄter bara de fÄ dramatiska orden svÀva ut över lokalen. NÀr hon backar undan frÄn mikrofonen hÄller hon handen över smycket som hon bÀr runt halsen, en oval medaljong i silver. Hon nickar till de bÄda vakterna. De tar tag i tyget och drar det bakÄt, lÄter det glida ner pÄ marken och avslöja pjÀsen inunder.
Ett sus gÄr genom publiken. Kameror smattrar pÄ nytt, en man med en filmkamera trÀnger sig fram, han böjer sig ner och följer konturerna, gÄr nÀra för att fÄnga detaljerna. En kvinnlig reporter frÄn samma kanal följer tÀtt efter, nÀr fotografen vrider kameran mot henne hÄller hon upp mikrofonen mot munnen.
âOch hĂ€r ser vi alltsĂ„ det som Ă€r, det som vi nyss fick höra Ă€r ⊠Hanna Stiltjes allra sista konstverk. En ⊠eh ⊠byrĂ„.â
Reportern kan inte motstÄ att rynka lite pÄ pannan nÀr hon sÀger det sista ordet, som om det hon ser bekymrar henne, eller rent av gör att hon tappar respekten.
ByrÄn som stÄr dÀr, framför publiken, ser ut som ett lapptÀcke av brÄte. Alla delarna Àr olika, i fÀrg och form och material. Den svarta stenskivan ovanpÄ har ojÀmna flÀckar och hack, en svartmÄlad pappersros hÀnger slokande ut över kanten.
LÄdorna Àr snickrade av gamla fönster, lister, smutsiga och flÀckiga brÀdbitar, skÄpdörrar. Bakom en glasruta ligger en hög med kuvert, pappersfibrerna har slitits isÀr nÀr de har öppnats, kanterna Àr oregelbundna, hackiga.
Hanna tar ett djupt andetag och ser ut över publiken. De har börjat röra pÄ sig, mÄnga har vÀnt sig frÄn scenen och köar för att komma in i utstÀllningshallen, in till den stora utstÀllningen som de Àr dÀr för att se. Den med hennes storslagna oljemÄlningar och bronsstatyer, de som har gjort henne berömd över hela vÀrlden.
âHanna Stiltje, kan du berĂ€tta lite mer för oss ? Ăr det hĂ€r ett suggestivt sĂ€tt att leka med vad ett liv Ă€r ? Att vi bĂ€r pĂ„ olika lĂ„dor inom oss ?â frĂ„gar en annan reporter och strĂ€cker fram mikrofonen mot hennes ansikte. Den kommer med sĂ„dan fart att hon ryggar undan och dunsar in i nĂ„gon, hon ursĂ€ktar sig. FrĂ„gorna kommer frĂ„n alla hĂ„ll nu.
âVarför har du övergivit brons som material ?â
âĂr det hĂ€r verkligen ett konstverk i din klass ?â
âMĂ„lningarna dĂ„ ? Det blir vĂ€l fler tavlor i framtiden ?â
âVarför ska du sluta, mitt i livet ?â
Reportrarna omringar henne, trÀngs pÄ den begrÀnsade ytan. Hon hör inte lÀngre vad de frÄgar, det blir bara till ett surr.
âNi fĂ„r vĂ€nta med era frĂ„gor, ni fĂ„r stĂ€lla dem nĂ€r ni har er intervjutidâ, sĂ€ger hon bestĂ€mt.
Mannen som följde henne fram till scenen vÀntar nu otÄligt vid hennes sida, hans fötter trampar mot marken. Hon strÀcker ut armen och griper tag i hans hand, hÄller den hÄrt nÀr hon gÄr i vÀg pÄ sina höga blanka klackar och sicksackar sig fram genom det skingrade folkhavet. Omgiven av uppgivna röster som vittnar om besvikelse.
NÀr de Àr framme vid dörren som leder in till restaurangen, och det lilla rum som Àr avsett för intervjuer, tittar hon över axeln och betraktar alla mÀnniskor som Àr pÄ vÀg att lÀmna
museet. De vandrar ut genom dörrarna och försvinner bort över gÄrdsplanen.
En liten flicka leker bredvid sin pappa dÀr ute, han talar i telefon och har vridit bort huvudet frÄn henne. Flickan hÄller honom i handen men hoppar samtidigt upp och ner i sina gula gummistövlar. Det lÄnga lockiga hÄret böljar ut över hennes axlar och snuddar nÀstan marken nÀr hon tar tag i pappans hand med bÄda hÀnderna och börjar klÀttra upp för hans ben.
âJohn, ser du flickan, dĂ€r, tittaâ, viskar Hanna och pekar, men hennes följeslagare hör henne inte, han har redan öppnat dörren och gĂ„tt in.
Hanna betraktar flickan och hennes pappa till dess att de viker av och försvinner ur hennes synfÀlt. Hon dröjer sig kvar, stÄr som förstenad. Först nÀr hon hör en vÀlkÀnd röst ropa hennes namn vÀcks hon ur sina tankar. Hon glider snabbt in i rummet och slÄr igen dörren bakom sig, trevar efter lÄset.
âVad i helvete har du gjort ? Var fan Ă€r tavlorna ?â skriker den upprörda rösten utanför.
BottenlÄdan.
Svarvad list, en pinne som handtag, dekorerad med krossat porslin.
Knut
Stockholm, 3 oktober 1965
Det lilla barnet lĂ„g i sin egen avföring. Mitt i rummet, pĂ„ golvet. Utan klĂ€der, omsvept av en smutsig filt som nĂ€stan helt hade glidit av kroppen. Hon sparkade ilsket med de nakna benen, som om hon kĂ€mpade för att ta sig dĂ€rifrĂ„n. De vevade i luften, hĂ€nderna ocksĂ„. De smĂ„ nĂ€varna var hĂ„rt knutna. Men flickan grĂ€t inte, hon gav inte ifrĂ„n sig ett enda ljud. Det var som om hon förde en tyst kamp för sitt liv. Ăgonen var uppspĂ€rrade, stirrade tomt ut i rummet.
Knut föll pÄ knÀ och lyfte upp henne i sin famn, han höll henne nÀra, utan att bry sig om att flanellskjortan blev flÀckad av bajs. Han vyssjade henne, gungade med hela kroppen, viskade i hennes öra :
âLilla hjĂ€rtat. Lilla du. Allt blir bra nu, allt kommer att bli bra.â
Det stod spritflaskor och halvfulla glas pÄ bordet. Och ölburkar, öppnade, stinkande, kramade av hÀnder till dess att den tunna aluminiumplÄten skrynklats ihop av kraften. En kanyl lÄg dÀr ocksÄ, helt öppet, och ett gummiband med knuten kvar, den var dubbelt slagen, det smutsgula gummit bullade upp sig. En matsked, eldad under sÄ att stÄlet hade blivit svart av sot. Rester av ett vitt pulver kunde anas pÄ en skÀrva av en spegel. Knut stirrade pÄ den nÀr han hÀvde upp den lilla nakna bebisen mot axeln, sÄ att hon skulle slippa se misÀren. Kanske var det amfetamin, den fruktade drogen som han lÀst sÄ mycket om.
Mamman lÄg utslagen i soffan, halvnaken, bredvid en man
som han aldrig hade sett förut. De sov. Bröstkorgarna hÀvde sig dÄ och dÄ. Andningen var tung, den vÀste i nÀshÄlorna.
Mamman. Dottern.
Knarkaren.
Knut kÀnde hur magen stramade, han hulkade, kunde inte hÄlla kvar maginnehÄllet lÀngre. Med barnet tÀtt intill krÀktes han ut över mattan till dess att ögonen tÄrades. Flickan började skrika, först ett svagt gnyende men sedan tog grÄten fart och hon tycktes otröstlig. Hon var nog hungrig. Knut vyssjade henne, kysste henne pÄ huvudet. BebishÄret kÀndes lent mot hans mun, nÀstan som siden. Doften var oskyldig, sötaktig.
Han ryckte Ät sig en tröja som hÀngde över en stol och svepte den om henne. Innan han gick tittade han in i badrummet för att leta efter blöjor, men han vÀnde direkt nÀr han sÄg hur smutsigt det var. TÀnkte att han fick stanna nÄgonstans pÄ vÀgen hem, och köpa det nödvÀndigaste till den lilla. Han lÀmnade lÀgenheten utan att se sig om. Log och mimade tack till grannfrun som stod utanför och vÀntade. Det var hon som hade ringt till honom.
âFĂ„r jag lĂ„na telefonen innan vi Ă„ker ? frĂ„gade han.
Hon nickade och öppnade dörren tvÀrs över trappuppgÄngen. Det var stÀdat dÀr, trasmattan lÄg prydligt rak i hallen. KrukvÀxterna var frodigt gröna. NÄgra meter och en hel ocean skilde de identiska lÀgenheterna Ät.
âJag tĂ€nkte pĂ„ den lilla, det var dĂ€rför jag ringde till digâ, sa hon och lade sin hand över flickans rygg. âAtt hon inte ska behöva ha det sĂ„ dĂ€r.â
âDu tĂ€nkte rĂ€ttâ, svarade Knut kort samtidigt som han slog numret till polisen. Han skyndade pĂ„ nummerskivan pĂ„ tillbakavĂ€gen, drog i den sĂ„ att han snabbt kunde slĂ„ nĂ€sta siffra.
âNi mĂ„ste komma hit och ta hand om en knarkarkvart. Det Ă€r min dotters lĂ€genhet. Det har spĂ„rat ur, hon mĂ„ste fĂ„ hjĂ€lpâ, sa han och uppgav adressen.
Han svarade pÄ deras frÄgor, sÄ kortfattat som möjligt. BerÀt-
tade hur mÄnga som var dÀr, hur det sÄg ut. BerÀttade om bebisen, den lilla flickan.
âJag tar med henne hem nu, bara sĂ„ att ni vetâ, sa han innan han lade pĂ„. âHon behöver tas om hand och det Ă€r jag som Ă€r morfadern. Det blir bĂ€st sĂ„.â
Han lÀmnade grannfrun och gick ut pÄ gatan dÀr den mörkblÄ Volvon stod och vÀntade, nederkanten av karossen var sÄ rostig att den hade blivit vÄgig, de bruna bubblorna strÀckte sig högt upp pÄ dörren, Ät av plÄten. Han lade flickan pÄ rygg pÄ passagerarsÀtet och höll skyddande ena handen pÄ hennes mage nÀr han startade motorn och körde i vÀg. Tjutande sirener kom allt nÀrmare och innan han svÀngde runt hörnet hann han skymta polisbilens front i backspegeln.
Torpet, maj 1969
Flickan hoppade och sprang ute pÄ gÄrdsplanen. HÀstsvansen svÀngde nÀr hon tog sats frÄn en vattenpöl till en annan. Vattnet stÀnkte upp pÄ de gula gummistövlarna. Upp pÄ de bara benen och klÀnningen. Det ljusblÄ tyget var flÀckat av vatten och lera. Hon skrattade. Ljudet som lÀmnade hennes lÀppar porlade, nÀstan som musik. Den ljuvaste han nÄgonsin hört. Han kunde sitta dÀr pÄ verandan och titta pÄ henne i en evighet. Lyssna.
Knut halade upp munspelet frÄn den ena bröstfickan och började spela, en improviserad melodi. Flickans lek upphörde direkt, hon kom springande, satte sig vid hans fötter och brast ut i sÄng. Den handlade om en rÄtta som vÀgrade gÄ pÄ potta och aldrig gjorde nÄgonting med mÄtta. Orden kom spontant och bÄda tvÄ fnissade nÀr det blev tokigt. Flickan lade sig pÄ rygg, det lÄnga hÄret i hÀstsvansen bildade en solfjÀder bakom hennes huvud. Hon strÀckte upp benen i luften och lÀt fötterna dansa till munspelets toner. Det rann vatten ur gummistövlarna, klÀnningen blev allt blötare.
Ett golvur surrade i gÄng inne i salongen, det slog tre anstrÀngda slag, sedan blev det tyst. Knut tog munspelet frÄn lÀpparna och lÀt det glida tillbaka ner i fickan. Han blickade ut mot infarten till torpet, mot landsvÀgen. Den lÄg öde.
âDet Ă€r bĂ€st att jag sĂ€tter pĂ„ kaffet nu, om hon kommerâ, sa han och strĂ€ckte fram en hand till flickan. Hon tog den i sin och han drog henne upp till stĂ„ende.
âSĂ„ du ser ut, den hĂ€r mĂ„ste tvĂ€ttas igenâ, sa han och nöp tag i klĂ€nningstyget. Hon vĂ€grade ta av sig den, höll armarna hĂ„rt över magen. Minen var sammanbiten, ögonen smala som streck.
âJag ska ha klĂ€nningâ, frĂ€ste hon.
âDĂ„ fĂ„r du ta din rödaâ, sa Knut och gungade fram och tillbaka nĂ„gra gĂ„nger, för att komma upp frĂ„n stolen. Den tjocka magen tog emot, han pustade nĂ€r han gick in i det lilla huset. Det fanns bara ett rum och en liten sovkammare. Och sĂ„ köket dĂ€r flickan sov. Kökssoffan var fortfarande uppbĂ€ddad och pĂ„ det tjocka dunbolstret trĂ€ngdes hennes gosedjur. En nalle, en liten hund och nĂ„gra kaniner i olika storlekar. Han lade dem bredvid varandra, pĂ„ kudden, och fĂ€llde sedan ner locket. SlĂ€tade ut dynan och arrangerade kuddarna i hörnen sĂ„ att ingen kunde ana att det nyligen varit en sĂ€ng.
Det sprakade frÄn elden nÀr han öppnade luckan pÄ vedspisen och lade in ytterligare nÄgra klabbar. Han stÀllde en kanna med vatten ovanpÄ. Flickan satt i dörröppningen och vÀntade, hopkrupen. Fortfarande klÀdd i den smutsiga blöta klÀnningen.
âVad Ă€r klockan ?â frĂ„gade hon.
Knut sneglade in i salongen, mot det stora golvuret som stod mot en av vÀggarna. Det hade redan gÄtt en kvart sedan den slog. Men det sa han inte.
âHon kommer kanske sent i dagâ, sa han, trots att vĂ€gen fortfarande lĂ„g öde. âSka du inte ta pĂ„ dig nĂ„gonting annat nu ? NĂ„gonting som Ă€r rent och torrt.â
Flickan lutade sig mot dörrkarmen, med huvudet vridet mot vÀgen och fötterna mot karmen pÄ andra sidan.
âDet spelar ingen rollâ, sa hon.
Knut visste att hon hade rÀtt, men det sa han inte. Varannan lördag var besöksdag, sÄ var det bestÀmt. Klockan tre och tvÄ timmar framÄt. Men det var sÀllan mamman dök upp.
âJo, du slipper frysaâ, sa Knut och letade fram en tröja och ett par byxor i klĂ€dkammaren. Han lade dem i hennes knĂ€.
âTa pĂ„ dig nuâ, upprepade han.
âDen röda klĂ€nningen, jag vill vara fin nĂ€r hon kommerâ, svarade hon truligt och slĂ€ngde bort klĂ€derna. De gled över trĂ€tiljorna, blev liggande i en trasslig hög.
âVi sparar den, till nĂ€sta gĂ„ng ?â
Flickan struntade i vad han sa. Hon reste sig upp och sprang ut igen, behöll den blöta smutsiga klÀnningen pÄ. Ut till vattenpölarna och klÀttertrÀdet. Till kojan som de hade byggt tillsammans. Repstegen slog mot trÀdet nÀr hon vant klÀttrade upp och försvann in i den. Hon gjorde sÄ, nÀr hon blev ledsen. Kojan var hennes fristad, hennes eget lilla krypin.
Knut gick fram till telefonen och slog numret som han hade slagit sÄ mÄnga gÄnger. Men precis som vanligt gick signalerna fram utan att nÄgon svarade.
Det satt en almanacka pÄ vÀggen. Han satte ett rött kryss vid dagens datum. Vid sidan om krysset skrev han nÄgra ord : ringt, inget svar.
Det var det andra krysset den hÀr mÄnaden. Han blÀddrade tillbaka. Varje mÄnad sÄg likadan ut, röda kryss varannan lördag.
Det var snart ett halvÄr sedan hon sist kom pÄ besök. Mamman.
Dottern.
Knarkaren.
Det stod nÄgra fotografier pÄ sekretÀren i salongen. Knut stannade till framför dem. Det var inramade bilder av leende barn. Flickan, Hanna. Och flickans mamma, Johanna. De var sÄ lika. LÄngt brunt hÄr, lockigt som ett brusande vattenfall. Han tog upp en av ramarna i handen, tittade nÀrmare. Munnen log, det fanns liv i ögonen, de strÄlade mot honom. Johanna stod vid eken bakom huset, lutad mot stammen med ena benet pÄ bÀnken framför den. Det var en fotograf som hade tagit bilden, han gick frÄn hus till hus och erbjöd sina tjÀnster.
Det var pÄ den tiden de hade varit tre i huset. NÀr Aina fortfarande hade varit i livet. NÀr Johanna fortfarande var ett oskyldigt barn.
Ett fint minne. Det var sÄ han ville minnas henne. Inte som den hon hade blivit.
Var det hans fel ? Skulle han göra om samma misstag igen ?
Han putsade glaset med skjortÀrmen och stÀllde sedan ner ramen bredvid en bild pÄ Hanna, en som han sjÀlv hade tagit med sin kamera, den han köpte begagnad nÀr hon bara var ett spÀdbarn. Hon sprang mot honom pÄ bilden, över en Àng, med armarna utstrÀckta. Han flackade med blicken mellan de tvÄ bilderna. Samma hÄr, samma leende. Men ÀndÄ inte samma.
Nej, det fick inte hÀnda igen. Det fick bara inte det.
Han gick ut pÄ gÄrdsplanen.
âHanna !â ropade han.
Flickan tittade ut ur kojan, ansiktet var svartmÄlat med kol. Han hoppade till, lÄtsades bli skrÀckslagen.
âBu !â skrek hon och skrattade sĂ„ att de vita tĂ€nderna lyste mitt i allt det svarta. Besvikelsen över att mamman inte kom den hĂ€r gĂ„ngen heller var som bortblĂ„st. Hon hade kanske blivit van vid att vĂ€nta förgĂ€ves. Snart borde han sluta förbereda henne och klĂ€ upp henne. Johanna fick vĂ€l dyka upp bara, om hon nĂ„gon lördag fick för sig att komma. Han undrade ofta vad hon gjorde, hur hon hade det. Varje gĂ„ng telefonen ringde fanns oron dĂ€r, rĂ€dslan för att hon skulle ha tagit en överdos.
Knut strÀckte upp armarna och fÄngade Hanna i famnen nÀr hon hoppade ner till honom. Hon borrade in sitt lilla ansikte mot hans hals.
âMoffaâ, viskade hon och kramade honom hĂ„rdare.
âLillgrisen, moffas Ă€lsklingsflickaâ, viskade han och strök henne över hĂ„ret. Sedan stĂ€llde han försiktigt ner henne pĂ„ marken och pekade mot snickarboden.
âKom, sĂ„ ska du fĂ„ se vad jag har gjort i ordning till dig.â
Det var en rymlig bod, till ytan större Àn torpet dÀr de bodde. DÀr inne hade han snickarbÀnken och sina verktyg och allt pÄgÄende arbete. Stolar, nÄgra fönster, en byrÄ. Han renoverade mest, skrapade fÀrg och lagade. MÄlade. Lite nytt gjorde han ocksÄ, om det var nÄgon som bestÀllde. Mitt pÄ golvet stod en gungstol som han hade snickrat. Han höll pÄ att mÄla den, svart med slingrande guldrankor och röda blommor.
Hanna satte sig i den innan han hann stoppa henne. Han höll andan, hoppades att fÀrgen hunnit torka. Han nÀrmade sig nervöst med handen, tog tag i ryggstödet och andades ut nÀr han kÀnde att det inte klibbade. Han gungade henne, hon lutade sig tillbaka med bÄda hÀnderna pÄ armstöden. Men sÄ plötsligt fick hon syn pÄ det som han velat visa henne. Utan förvarning hoppade hon rakt ut frÄn stolen, landade pÄ sidan men reste sig snabbt. LÀngst in i snickarboden stod ett staffli med ett vitt tomt papper. PÄ pallen bredvid lÄg en palett med vattenfÀrger.
âNu kanske du kan lĂ„ta bli att mĂ„la pĂ„ dig sjĂ€lvâ, sa han och log mot den sotiga ungen som hoppade upp och ner med fyra nya penslar i hĂ€nderna.
Hanna var alltid med honom nÀr han jobbade, hon satt pÄ golvet i ett hörn i boden och ritade. Hon Àlskade sina kritor, mÄlade pappret fullt sÄ att varje vit yta tÀcktes av starka fÀrger. Hon berÀttade vad det var, men det var svÄrt att se. En skog, en Àlg, en sjö. Hon sÄg bilder i sitt inre som ville ut, drivkraften var sÄ stark. Precis som den hade varit för hennes mamma. Hon mÄlade pÄ allt, pÄ vÀggarna ibland. Han brukade bli arg. Den hÀr gÄngen skulle han inte göra om samma misstag. Flickan skulle alltid fÄ mÄla, hon skulle fÄ utlopp för det dÀr inom henne, för alla bilder, alla tankar, alla kÀnslor.
Hon hörde honom inte lÀngre, hon hade redan börjat mÄla. Trevande penselstreck pÄ tjock kartong. Fibrerna sög upp vattnet och fÀrgen spred sig. Hon mÄlade rött, hon mÄlade blÄtt, hon blandade till dess att allt blev brunt. Han hjÀlpte henne att torka rent fÀrgkakorna med en trasa.
Sedan började hon om igen.
Ett trÀd, en skog, blod ⊠Hon skrattade högt nÀr ordet lÀmnade hennes lÀppar.
âVar det nĂ„gon som gjorde sig illa ?â frĂ„gade Knut och lutade huvudet snett nĂ€r han betraktade fĂ€rginfernot.
Hon nickade ivrigt.
âJa, krĂ„kan dog. NĂ€r rĂ€ven tog denâ, sa hon och pekade pĂ„ nĂ„gonting svart och nĂ„gonting rött mitt bland alla penselstreck.
âJag ser detâ, sa han och nickade, fascinerad över flickans fantasi. âStackars krĂ„kan. Oj, vad mycket blod det blev.â
Hon lyfte försiktigt ner pappret. StÀllde det mot vÀggen, backade och betraktade det.
âKlartâ, sa hon nöjt och slog otĂ„ligt tvĂ„ penslar mot varandra. âNĂ€sta, mer papper.â
Knut gjorde som hon sa, tog fram ytterligare ett papper och
lade det mot staffliet. Motstod impulsen att be henne mÄla lÄngsammare, mer noggrant.
âVad ska det bli nu dĂ„ ?â frĂ„gade han i stĂ€llet. Flickan svarade inte, hon attackerade det tomma vita pappret med sina tvĂ„ penslar, lĂ€t fĂ€rgen flöda och mĂ„lade med bĂ„da hĂ€nderna.
En vacker dag kanske det blir nÄgonting riktigt av det, tÀnkte han roat och följde hennes yviga gester med blicken.
Inte i dag.