9789137156095

Persongalleri

Leo Madvig

Kriminalkommissarie. I sena trettioårsåldern. Ensamvarg, med en mycket hård uppväxt. Har svårt att hålla sig på rätt sida om den lag han i sitt arbete ska upprätthålla.

Lu L u

Elles bästa vän. Transperson i trettioårsåldern från södra London. Tillsammans arbetar Elle och Lulu i disken på Brasserie Astoria, och håller alltid varandra om ryggen.

v ic

Lulus pojkvän. Genialisk IT-entreprenör som blivit mångmiljardär. Han lider av en obotlig muskelsjukdom som gör honom totalt beroende av andras hjälp.

Ley L a Vics sköterska. Papperslös flykting från kriget i Syrien.

eLL e v ide M an

Knappt fyllda tjugo, bor hon ensam i en våning på Östermalm.

Slavar som cykelbud och diskare. Står i tacksamhetsskuld till Lulu och Vic.

Jad J e

Ung flygvärdinna på lågprisbolag. Bor i Husby, känner Leo och Lulu sedan tidigare. Försöker komma upp sig i världen.

Henry

Vän till Leo. En trettioåtta år gammal präst, som slutat tro på gud, men som ändå försöker leva efter den kristna läran. Så gott det nu går för en tvivlare.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Mons Kallentoft 2023 Omslag: Marcell Bandicksson Tryckt hos Scandbook, eu 2023 isbn 978-91-37-15609-5

Prolog

Mannen som är fastspänd på sängen vet att han inte kan undkomma.

Att hans liv snart är slut.

Men han försöker ändå.

Han kastar sig av och an, rycker i sina handfängsel när den huvklädda människan närmar sig honom med en slipad kniv i ena handen och ett runt föremål i den andra.

”Här finns ljuset”, viskar en röst. ”Se mig”, viskar den sedan. Mannen i sängen ser inte korset på väggen, det har inte funnits där tidigare, men nu hänger det ovanför sänggaveln i en liten spik.

Inga skrik hörs, men mannen skriker, tuggar på trasan i munnen, tuggar på sin tunga tills den är en levrig massa av blod, och hans stönanden kan inte tränga igenom himlavalvets mörker.

Ett skrik.

Ett annat rum i samma stad, Stockholm, nästan vid himlens kant.

Lulu stryker Vic över kinden, försiktigt, så försiktigt, tänker: Vic, när du ber mig döda dig, kommer jag då kunna göra det?

När du fått nog av all smärta, när du känner att din tid på jorden är förbrukad?

När du inte längre orkar höja eller sänka dina ögonlock och din tunga är förlamad och du inte längre kan säga: ”Jag älskar dig, Lulu. Länge har jag älskat dig.”

Vic blir allt sämre, sjukdomen förtär honom allt mer, och han orkar mindre, sover mer, stönar i smärta om nätterna när hon ligger bredvid honom och har en av sina stora händer varsamt placerad på hans höft, smeker hans kind, viskar ”säg till om du har för ont, darling”, då tänker hon, jag kan göra det, jag kan hjälpa dig försvinna, Vic, Da Lulu har det i sig att döda den hon älskar mest.

Ovanför sovrummet i våningen högst upp på Mariaberget är himlen full av stjärnor, gudinnors spillda mjölk som är människornas universum. Stjärnorna syns inte, de gömmer sig, har inget ljus kvar att låta regna ner över människorna. Världen är mörk, så mörk. Barn slits i stycken, gravida kvinnor våldtas, barn skärs ur deras magar, män lemlästas av projektiler som kastas mot dem ur rör som spyr ut alla helvetets eldar.

Tick, tick, tickar klockan för jorden.

Någon kommer att dö, men vem är han?

Någon har redan mördats. Kanske fler.

”Jag kan göra det”, viskar Lulu till Vic. ”Jag kan döda dig.”

Hennes ord rör sig upp i rymden, åt sidan och neråt igen över planeten, de är ett rastlöst flygplan, och i natt lyser djävulens

ögon i Hongkongbukten när skyskrapornas tända ljus speglas i det grumliga, förgiftade vattnet.

Djävulen i Kowloon, i Central och skenet är eldarna som driver förtvivlan och ensamheten, och paniken, och hatet och längtan hos dem som inget har.

Vi har varandra, du och jag, Vic. Vi är inte ensamma. Vi andas, vi viskar, vi älskar.

Flygplanet rör sig över den runda blå jorden, lämnar djävulsögonen bakom sig, svävar över Berlin, Paris, Dominikanska republiken, Tokyo, runt, runt igen i en cirkelrörelse som är så snabb och omfattande att den snärjer jorden, och en ung kvinna med arabiskt utseende serverar drinkar till trötta turister i grisklass.

I en lägenhet i Stockholm, i Skärholmen, gråbetongen och våldet i södra förorterna, och där finns ljusen, tiotals, tjugotals Ikealampor tända i ett kalt rum, där den nakna unga mannen är fastspänd i en säng. I köket intill bökar någon, det är en människa, men vilken människa, och varför?

Mannen kastar sig av och an, vill loss, vill inte dö, inte än, inte så här, och han tänker på mamma. Kom och rädda mig, mamma, och han försöker skrika men det här är hans sista rum.

I lägenheten vid Slussen sätter sig Lulu upp i sängen.

Hastigt, hårt och hon skriker, hör sig själv skrika:

”Nej, Vic, nej, aldrig.”

Sedan en paus, en viskning.

”Jag kan inte döda dig.”

Han vaknar, blir inte rädd, ser bara på henne med sina allseende blå ögon som är dunkla i dunklet.

”Vad då aldrig?” frågar han med en röst så svag att den inte skulle kunna få en kolibris fjädrar att vibrera.

”Inget”, säger hon.

Han blundar.

Öppnar ögonen igen, fast han knappt längre kan, till och med ögonlock kan bli förlamade.

”Jo”, viskar han sedan. ”Du kommer att kunna, när jag ber dig om det. Då kommer du att kunna tända mig, som ny, i en värld bättre än denna.”

I det andra rummet, närmar sig ett slipat knivblad, öppna, skräckslagna ögon.

De ser henne inte.

Nästan ingen ser Elissar, vilket är hennes rätta namn även om hon sällan uppger det.

De få som ser henne tror att hon är yngre än vad hon i själva verket är, femton år snarare än tjugo, eller är hon kanske trettio?

Ingen vill se henne, den ensamma, mörkhyade flickan i tyllkjolar som sitter utanför tunnelbanestationen i Skärholmens centrum med utsträckt hand och ber om allmosor. Är hon rom, eller från Nordafrika? Barn eller vuxen? Vem är hon?

Hennes händer är skitiga.

Hennes hud är lite för mörk, men de gör henne oftast till rom för enkelhetens skull.

Hon finns inte, men ibland möter de hennes blick för att slippa se henne.

Kanske är hon ändå sexton eller rent av arton, det spelar ingen roll, eller det kanske det gör? Eller tolv? Hon är inte längre än en tolvåring, knappt en och femtio lång.

Men hon är stark.

Medicinen som hennes mamma åt när hon väntade henne gjorde att hon dömdes till att aldrig bli lång. Det var läkarnas förklaring. Men kanske sa hon ifrån, vägrade att bli större, så nu sitter hon här, ser er gå förbi henne med era drömmar, alla ni som längtar närmare stadens centrum, ni som ser er högre upp på stegen och tycker att det är skönt att hon finns här, för

att ni ska kunna se neråt, på henne, flickan med kjolarna och lorten och de utsträckta händerna, höra henne viska ”hjälp mig, jag är hungrig, jag fryser”, och ni tror jag sitter här för att jag måste, men tänk, tänk om jag sitter här för att jag vill? Var lämnar det då dig med din skam och medkänsla?

”Swisha en tjuga.”

”Mitt nummer står på skylten.”

”Min mamma och pappa är döda.”

Livet har lärt henne att sanning eller lögn inte spelar någon roll.

Hon har fått en del pengar, och det är kyligt, så hon reser sig för att gå hem till Johan. Hon tror att han är hemma, borde vara klar med nattskiftet nu, och han kan ge henne en kopp varmt te, de kan prata lite, om allt möjligt och hon kan få värma sig. Han känner henne som Katitzi, det mest givna av alla zigenarnamn, eller romska namn, om man så vill. Inte som Elissar, det namnet visste bara hennes mamma och bror om, inte hennes far.

Hon brukar skämta med Johan, säga att hon aldrig skulle kunna bo som han, på andra våningen av tre, under någons fötter.

Hon går över torget, nickar åt den småhuttrande frukthandlaren och tar sig genom centrum. Vakterna vill inte ha henne härinne men så länge hon inte går in i någon av butikerna håller de sig borta, och hon blir lätt illamående när hon tvingas passera oliverna i trågen hos marknadsförsäljarna i gångens mitt.

Som en basar.

I Kairo. Den vämjeliga elden.

Om människorna kunde höra hennes tankar skulle de se henne. De skulle tänka, vi måste rädda den här flickan, varför sitter hon på en tunnelbanestation och tigger, var hör hon hemma? Men nej, de skulle driva bort henne då, få henne att försvinna, men hon tänker inte försvinna, och de kan inte höra

hennes tankar, så hon går säker i sin väntan, för någon gång dyker han upp, hon vet det, i Skärholmen, eller någon annanstans i den här staden och hon kommer att känna igen honom.

Men det är en annan historia, nu är det måndag, klockan är tio på förmiddagen och hon har suttit i den dragiga entrén i ett par timmar. Hon är kall och vill dricka varmt och hon går över den blåsiga parkeringen, vinden svider i hennes ansikte.

Hon svänger åt vänster, ner bland hyreshusen och de illa hållna rabatterna.

Här bor han.

Hon kan koden.

Trapphuset är varmt, doftar harissa, eller är det ras el hanout? Inte sumak, någon kryddblandning i varje fall.

Här har målats graffiti så många gånger att den inte går att ta bort helt. Hon ser taggarna. De är som minnen i en dement hjärna, blekta med tidens Klorin, och hon ringer på hans dörr, han borde vara hemma, men ingen kommer till dörren, så hon tittar genom brevlådan.

Det lyser därinne. Inte i hallen, men det kommer ljus från vardagsrummet, massor av ljus, från det enda rummet som är både vardagsrum och sovrum.

Han skulle aldrig lämna ljuset på. Hon ringer på dörrklockan igen. Han öppnar inte, hon ropar genom brevinkastet.

”Är du där? Är du där?”

Inget svar.

Hon känner på dörren som är öppen, märker hur hennes hjärta slår fortare, hur en hand griper tag om hennes inälvor.

Han sover bara därinne, har somnat efter det tionde tiotimmars nattpasset på tio dagar. Hon stänger dörren efter sig. Ropar hans namn.

”Johan, Johan!”

Men lägenheten förblir tyst. Utan att veta varför tar hon av sig skorna. Hon går de få stegen mot ljuset, får kisa, det är så ofantligt ljust.

Låt tusen lampor brinna.

Hon svänger försiktigt runt dörrposten.

Är du där?

Nej, nej, hon har sett nog av sådant här.

Av eld som dödar.

Ljusen, lamporna, blodet, stearinljusstumparna som brinner där det borde ha suttit ögon, kinderna fulla av stearin och ett svart hål där hjärtat skulle ha suttit, och blod och blod och blod.

Hon känner igen alla lamporna, de står överallt i rummet, det är Ikea-lampor, men hon vet inte vilken sort. Därtill en jordglob hon aldrig sett hos Johan tidigare.

Och så hans kropp. Hon vill inte se, men kan inte blunda, eller titta bort, får kväva spykänslorna, vill gå fram till honom, men han finns inte här längre.

Vem kan göra något sådant? Mot Johan, och varför? Den här snälla killen som har förbarmat sig över henne. Som kommit fram till henne med en mugg kaffe en gång när det var extra kallt ute och börjat prata med henne. Vem skulle vilja honom så ont? Hennes överläpp darrar, men hon är inte rädd, borde hon vara rädd?

Hon hämtar andan, märkte inte ens att hon tappat den.

Våld, överallt våld.

Hon kan inte göra något.

Hon måste därifrån.

Den som inte finns kan inte hitta en mördad människa. Den som inte finns är röken som stiger ur människornas näsborrar när de andas i kylan.

Ser du den röken?

Den är jag.

Det ligger ett kuvert innanför ytterdörren, hon såg det inte när hon gick in, och det har hennes skoavtryck på sig så hon tar det med sig.

Sedan tar hon på sig skorna och går lugnt nerför trappan,

lämnar dörren på glänt, och går sedan vidare ut i korridoren som leder till hyreshusets port. Hon möter ingen och går därifrån med nedböjt huvud, man kan aldrig veta var det finns en kamera. Hon går över parkeringen igen, fortsätter bort mot E4:an och Heron City, och tar upp sin telefon, en burner, och slår 112.

”En man har blivit mördad”, säger hon på sin brutna svenska. ”Han finns på Bläckvägen 122 i Skärholmen, andra våningen. Dörren är öppen så ni kan gå rakt in.”

Samtalet kom enligt växeln från en burner.

Leo Madvig ser på den fastspända kroppen i sängen, det brinner ur stearinljusen som sitter där ögonen borde ha suttit, och han mår illa av järnstanken, blodet som levras i samma stund som han står där.

Ett hål i bröstkorgen, hjärtat som karvats ur den. Revbenen brutna. Det är bara att hoppas att han var död när han tillfogades de där skadorna. Leo har aldrig sett något värre, inget som ens har varit i närheten, även om han naturligtvis sett mycket blod förut.

Vilket jävla fall att börja med när han äntligen fått komma tillbaka efter en lång avstängning på grund av övervåld i tjänsten och annat.

Mycket annat.

Han är här på nåder, så mycket är klart. Han vet att han inte är säker, mer kan komma fram, och han kan tappa det igen och då ryker han.

Chefen var bestämd med det när han gav honom fallet. ”Det är ditt, Madvig.” Edwall sa det nästan som om han utslungade en förbannelse.

Ett ritualmord. Det är uppenbart.

Leos ena hand skakar. Han försöker dölja det för teknikerna och de två uniformerna i hallen, måste se ut att vara på tårna men vet att han inte gör det i sin nyinköpta Zarakostym och H&M-rocken i usel kvalitet. Ingen slips, där går gränsen, och

ljusen brinner i den unga mannens ögon, knappt mer än en pojke, egentligen.

Han heter Johan Edahl, om man ska tro den handskrivna namnlappen ovanför brevinkastet. Hur gammal är han? Kroppen är så illa sargad att det är svårt att avgöra, men han är ung, kanske tjugo, eller yngre. Ingen ålder att dö i, och framför allt inte så här. Leo känner att våldet som rört sig i den här lägenheten är nytt, ett annat våld än han vad han mött tidigare, besinningslöst men också kalkylerat. Han blundar, en kall luft sprider sig inom honom, nästan en rädsla, men ändå inte. Johan Edahl, någon måste ha älskat honom, säkert hans mamma. ”Vi måste kontakta hans mamma”, säger han utan någon särskild riktning.

De har spärrat av trapphuset. Det står nyfikna utanför, men ingen media än, och genom fönstret ser han regnet som öser ner, och i huset mitt emot är persiennerna neddragna.

Lamporna, han räknar dem, trettio stycken, sammankopplade med skarvsladdar till en enda och de får rummet och den döde och blodet att dränkas i ljus men ändå ser man ljusstumparna i ögonen. Han står inte ut med att se den grällt upplysta kroppen. Drar ut sladden. Och på något märkligt vis blir håligheten i bröstkorgen större då.

Han vänder sig till de uniformerade poliserna.

”Vi får ta hit spårhundar och börja knacka dörr. Allt det vanliga. Vi måste försöka hitta offrets hjärta och ögon.”

Han tar upp mobilen. Knäpper några bilder, sedan går han sakta fram till kroppen igen, föser en tekniker åt sidan, lite för burdust och denna frågar: ”Vad håller du på med?” och Leo ger honom en blick som säger, vik hädan eller så dör du. Han lutar sig fram mot Johan Edahls ansikte, nära för att inte behöva blåsa så hårt, och så blåser han, försiktigt, försiktigt, och så slocknar ljusen i Johans ögon. Kvar finns två rykande vekar och lite stearin som långsamt stelnar på offrets näsa och haka.

Korset på väggen känns malplacerat i den i övrigt ganska

ungdomliga lägenheten som mest pryds av en och annan affisch. Kan det vara mördaren som satt dit det?

En uniform kommer fram till honom, en ung blond tjej som verkar märkligt oberörd av situationen.

”Uppgifter från en första slagning.”

”Låt höra.”

”Johan Edahl. Från Norrköping, relativt nyinflyttad i Stockholm, anmäld som arbetssökande. Inskriven på universitetet där han ska plugga litteratur. Tjugo år gammal. Han har en mamma i livet som bor i Nässjötrakten, så vi får ordna med det, jag är på det. Enligt grannarna hyr han lägenheten i andra hand och har aldrig gjort något väsen av sig. Ingen har förstås hört eller sett någonting.”

Leo nickar.

”Kamrat Ljus”, säger han.

”Förlåt?”

”Lamporna heter så, Kamrat Ljus, de finns i olika färger men den som gjorde det här gillar uppenbarligen gult, de är gula, har du tänkt på det, de är alla gula, jag undrar om det betyder något?”

Uniformen ser på honom med tvivlande blick.

”Jag försöker få tag på den han hyr av”, säger hon sedan och går därifrån.

Kristusgestalten på korset, naken så när som på ett skynke för könet, mässingskropp, som om han ska vara ett evigt vittne till scenen, det som hänt här.

Leo vankar av och an i rummet. Skakningarna har lagt sig. Han ser ut genom fönstret igen, någon måste ha sett något, det måste finnas kameror.

Johan Edahl.

Naken, sönderskuren. Ensam, och Leo Madvig vet mycket om ensamhet.

”Kan ni inte skyla honom?” säger han.

”Nej, inte än”, muttrar teknikern till svar.

Så när?

Så ser Leo den, jordgloben som står på bortre sidan av sängen. En gammaldags jordglob, blekt och mörk, med en svart sladd i ett vägguttag. Han hukar sig, trycker på knappen på stativets rundning, men inget händer. Är det här din glob, Johan? Eller är det ännu en detalj i mördarens iscensättning?

Jorden är svart.

Vägrar att lysa.

Han knäpper igen, men inget händer, tick, tick.

Han blundar, känner svindeln, handen stilla nu, ser Lulu inom sig, hur hon ler, är vänlig mot honom, de älskar, för själva älskandets skull, prövar gränserna för varandras kroppar, och hon älskar inte honom, bara med honom, hon älskar Vic, på ett sätt han själv aldrig älskat någon eller blivit älskad.

Ögonlocken är tunga, så tunga att de känns förlamade, och han höjer dem igen med ren viljekraft. Vill inte se Johan.

Det ryker inte längre från vekarna på ljusstumparna där ögonen en gång satt.

Någon måste ha sett något, till exempel den som ringde in. Det borde inte vara helt omöjligt att lokalisera den personen.

Dessutom kan man inte köpa det här antalet lampor utan att fastna någonstans, i något online-system eller på någon kamera på något Ikeavaruhus. Det här löser jag, tänker han.

Försöker få igång jordgloben igen.

Läser namnen på städerna. Berlin, Paris, London, Rom. Namnen på länderna. Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Dominikanska republiken, och så Tokyo, hans längtans stad, hans besatthet, och gamla återupptagna dröm.

Han vill till Tokyo.

Tror att allt blir annorlunda bara han får gå på den stadens gator, se alla dess ljus. Låta slumpen styra.

Tick, tick, låter knappen på jordgloben, men ljudet av hans rastlösa fingrande dränks snart av det milda dånet från ett jetplan som masar sig fram, osynligt, långt där uppe på himlen,

någonstans över de låga tunga moln som släpper sin last av regn över Skärholmen, innan de drar vidare ut över planeten, försvinner och uppstår igen, blir ett lättare regn som faller över Hongkong, droppar som dansar mot en rostig fönsterbräda.

Consuelo Casales ser sig omkring. De sover som mest tio stycken i den fjorton kvadratmeter stora lägenheten. När alla är där rullar de ut två tatamis på golvet, så kan de försöka sova tillsammans i en mikrovärld av ljud och lukter, och snarkningar, och ord sagda i sömnen ur drömmar om vålnader och älskare och barn som tas om hand av mormödrar, slitna gamla kvinnor med tunga ögonlock hängande som trötta regnmoln.

Men ingen sover särskilt mycket. Trots att de måste. Bara tre våningar ner, av sextiotvå, stökar sig Mong Kok, Hongkongs mest tättbefolkade område, genom natten. Regn mot fönsterbrädor, bilarnas tutor ljuder, ånga pyser ur hålorna i asfalten, motorer dånar, människors fötter släpar sig längs asfalt, varuvagnars hjul gnisslar och kylanläggningar väser. Ventilationsaggregat morrar som de stadens vargar de är, förtär kvinnornas sömn som spädbarns skrik, vakna, vakna, vakna.

De är alla tio från Filippinerna och de är alla flygvärdinnor. Jobbar för Air Asia, Nok Air, Wizz Air och Blue Korean. De vet var man köper strumpbyxor i rätt nyans billigast, var nagellacket kostar tjugo dollar, inte trettio, men att säga att de är vänner är att ta i. De skulle äta varandra om de tvingades, som alla fattiga gör, och när Consuelo en gång satte på en av de två mikrovågsugnarna för att värma nudlar klockan halv sex på morgonen, flög Vanessa ner från sin fjärdevåningssäng, klöste henne på kinden och vrålade: ”Du stör mina drömmar.”

Det gick att sminka över såret.

Det brusar från de fyra duscharna i den trånga korridoren utanför lägenheten, och det surrar om de nakna glödlamporna.

Consuelo väntar på sin tur.

Hon känner igen damen framför sig, i morgonrock, och den unga mannen som står bredvid henne, i grå flanellpyjamas, vintern är rå och kall här, som om det regnar inomhus också. Det bor två miljoner människor på några få kvadratkilometer i övre Kowloon och Consuelo tror ibland att de alla bor i just detta slitna hyreshus, ägt av en fastlandskines med kontakter högt upp i Peking.

Det blir hennes tur till slut.

Vattnet är ljummet, aldrig varmt, och hennes hud knottras och hon slår sig själv lite på magen, hon har lite baby damage, som de säger, efter Jesus, och hon tycker om det, för den hängande huden påminner henne om honom, att han finns oavsett var hon är.

Hon klär på sig så tyst hon kan. Hon vill inte väcka de andra fyra som är här denna morgon. Hon sminkar sig, iakttar sitt ansikte i spegeln, för att vara filippinska ser hon ganska asiatisk ut, har tunna ögon, en aningen bred näsa, och visserligen skulle hon vilja operera läpparna men hon ser ändå bra ut, männen gillar henne.

Hon packar sin kabinväska, drar på sig strumpbyxorna, de milt grå som föreskrivs av flygbolaget och så lägger hon en sista hand vid håret, det ska vara uppsatt i flätad knut. Sedan rättar hon till den blå och röda uniformsjackan, stryker ett extra lager puder över rynkorna vid ögonen, de får inte synas för då kan hon få sparken om fel supervisor får ögonen på henne. Gammal får man inte se ut.

Tunnelbanan skakar sig fram under Hongkongbukten och kommer ovan mark i Central på andra sidan varifrån Consuelo tar tåget ut till flygplatsen. Väl på flygplatsen passerar hon för en gångs skull personalens säkerhetskontroll utan att någon