9789137156064

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Mons Kallentoft 2022 Omslag: Marcell Bandicksson Tryckt hos Scandbook, eu 2022 isbn 978-91-37-15606-4

Dikten av Francesco Petrarca som citeras på s. 73 och s. 286 är översatt av Ingvar Björkeson

5

Prolog Stockholm Jag vill inte döda dig, pappa. Tick, tick, Måstehack.hack, jag döda dig? Pappas fingrar rör sig overkligt snabbt över ett tangentbord och det är som om rummet omkring dem flyter, som att det här är ett sammanpressat nu, där alla känslor som alla människor genom alla tider någonsin känt existerar sida vid sida och som enSomenda.att den enda känslan är kärleken.

på pistolens avtryckare, mynningen mot pappas bakhuvud. Hon vill inte trycka den hårt mot hans skall bas, inte göra honom illa. Inte utplåna hjärnstammen som styr hans andning, hjärtat av det djur som är han.

Men kanske måste hon döda honom. Ekpaneler lackglänsande omkring dem. Bokhyllor svankar under ordens tyngd, bokstäver framtvingade ur historien, mödosamt nedtecknade, gåspenneskrivna, strukturerade och analyserade, meningar satta efter varandra för att skapa innehåll.

Hon läser på de franska bandens ryggar, guldantikvan mot rött och brunt, som ljuskonerna från de infällda lamporna fal ler ner över som guldregn.

Tick, tick, hack, Henneshack.pekfinger

fläcka bokryggarna och hur människorna fram för dem får sina ansikten täckta av hans blod. ÄlskadePappa. Guldbokstävernapappa. på böckernas ryggar. Rousseau, Schopenhauer, Walter Benjamin, Descartes, Platon.Böckernas

Världens skönhet är en flyktig dröm. Ljudet av gåspenna mot pergament. Han skrev så, Petrarca, hon minns orden, hur hon låg på sängen i pannrummet och läste dem för inte så länge sedan. Men det känns som om oceaner av tid har passerat. ”Sluta skriv, pappa”, viskar hon. ”Jag måste döda dig om du inte slutar skriva.”

6

titlar: Mannen utan egenskaper, Passagearbetet, Eddan, Bibeln, Koranen, Lady Chatterlys älskare, Petrarcas sånger till Laura. The world’s delight is a brief dream.

Det är som om människorna som står framför dem inte finns, men de är där och de vill inget gott. De vill utplåna det här rummets enda känsla, göra den till sin, ta den bort från män niskan, och det får inte ske, hon inser det, det får bara inte ske. ”Jag kan inte sluta”, säger pappa, och hennes hand med pistolen skakar, och det måste göra ont när hon i en reflex för mynningen hårt upp i hans skalle. Men han fortsätter skriva. Ger inte ifrån sig ett ljud. Tick, tick, hack, hack. Jag måste skjuta, tänker hon. Inom sig hör hon knallen, känner krutdoften, ser pappas hjärnsubstans

”Jag älskar dig”, viskar hon. ”Men jag måste döda dig om du inte slutar skriva.”

Hon vill känna pappas hand mot sin kind, som så många gånger”Slutaförr.skriv, pappa, snälla, sluta skriv.”

Tårarna rinner nerför hennes kinder, för det här är ett omöj ligt ögonblick där inget går att få rätt. Han skriver och skriver för att han är den enda på jorden som inte kan avsluta min berättelse.Såjagmåste avsluta både min och hans. Jag kan inte, men jag måste. Hack, hack, tick, tick.

”SKRIV ”, skriker en annan röst. Handen skakar igen, ett nytt slag i pappas bakhuvud och hon känner sitt finger på avtryckaren, det krampar nu, och hon är rädd för att det ska rycka till och ett skott gå av mot hennes vilja. ”Jag älskar dig”, säger han och han håller henne i famnen och de går längs en strand i en ljummen sensommarvind och låga moln driver fram över himlen ovan dem. En bergstopp i Alper

Om man förlorar kärleken, om någon stjäl den för alltid och ens själ blir hemlös.

”LåtTick.Hack.honom skriva”, säger en av personerna och höjer för en sekund pistolen i sin hand. Rösten är väsande och hård.

7

Pappa fortsätter skriva. Skenet från skärmen sprider sig över hans ansikte, och Elle ser sig själv på skärmen, en skugga, en kontur, ett ansikte utan former, en icke-människa, en sådan man blir om man dödar sin egen far.

”Sluta skriv, pappa.” Hon gnyr fram orden nu, hon hör det, och de är en bön, ett ensamt mummel i en kyrksal för länge sedan, där en skugga sveper förbi, en aning av ett ansikte som är kärleken. Hack, Tecken,hack.siffror, bokstäver.

8 na, en storm drar in och han åker efter henne, nerför världen, in bland trädens skydd där de väntar ut stormen tillsammans. ”Jag måste döda dig.” Hack, hack, tick, Pappastick.fingrar

är en tornado på tangentbordet. ”Snälla”, viskar hon. Hack, hack. En virvelvind som kan förstöra människan. Fingret om Mynningenavtryckaren.hårdmotpappas skallben. NuNu.gör jag det. ”SKRIV .” Fingret, hårdare och hårdare om avtryckaren. Så nästan ända inne. Elle viskar ”Pappa, jag älskar dig.” Jag dödar dig. Tick, tick, tryck, tryck.

9 1 Några veckor tidigare Vattnet sprutar hett ur munstycket, kastas som heta kul kaskader mot grytorna, karotterna, stekpannorna, trågen, silarna och ugnsformarna och plåtarna och blecken, och det är sjuttio grader varmt, vattnet. De grova handskarna Elle bär skyddar mot hettan, men inte mot hudens nedbrytning av fukt och torka, och det svider av salt svett i de små såren på fingrar nas veck. Ibland letar sig det kokheta vattnet in i handskarna, hon vet inte hur, och då bränner det, och hennes kinder är fulla av små röda märken där dropparna stänkt, grovdiskskyssar, som Lulu brukar kalla dem, ”värre än sugmärken”, och Elle sprutar och sprutar, och det slamrar, vrålar i öronen, men det blir rent, så kockarna i det öppna köket på Brasserie Astoria har alltid rena doningar till sitt förfogande. Disken ligger i underjorden. I ett rum utan fönster och med en ventilation som gud glömde. Det blir gasugnshett här och bredvid henne svär Lulu, alla tvåhundra centimeter Lulu, och hennes implantat till bröst rör sig inte när hon dansar fram mellan grytorna, trågen, kastrul lerna och stekpannorna, när hon tömmer diskmaskinen och ställer den rena disken på vagnen och ropar ”Färdig”, upp i trappan och för in vagnen i hissen. ”Kom igen, kom igen”, kan hon viska, och ruska på sitt svart lockiga hår så det vibrerar i ångan och nästan smälter samman med hennes mörka hy. Elle sprutar en gryta ren.

10 En Tallrikarsifon.

och glas diskas en trappa upp. Här, längst ner i katakomberna, får de inte se caviarkornen de tjusiga där uppe lämnat kvar på pärlemorskedarna. Plötsligt står hovmästaren för kvällen i ingången till grov disken.Pekar på Elle Videman, säger ”Matsalstjänst ikväll, vit rock och byxor väntar på dig i omklädningsrummet.”

”Dra åt ”Bossenshelvete.”order.Han vill se dig där uppe.” ”Gå”, säger Lulu. ”Vi tar en cigg sedan, I’m on top off this, as I am with everything else.” Hennes stora adamsäpple rör sig som i dimma, hennes labbar till händer vinkar iväg Elle, gå nu, servera de rika, de vackra, gå, du hör inte hemma här, egentligen, det vet vi båda två. ”Ta mig istället, honey”, säger Lulu. ”Missfoster göra sig icke besvär”, säger hovmästaren och lämnar deras grotta. ”Tre minuter, Elle, inte en sekund till. Och sminka över knottrorna.” Han kastar orden över axeln, som spottloskan efter en svart katt man just sett gå över gatan.

Omklädningsrummet är öde, och stinker av svett och rök och trötthet och längtan. De vita skåpen är skinande rena, bossen vill ha det så. Hon drar på sig kyparjackan, de svarta för trånga byxorna och byter skor till de svarta sandaler som hon hade på sig hit. Sminkar sig, hon vill inte visa sig så här, fläckvis som en kokt kräfta i ansiktet. I världen ovanför underjorden är det en varm sensommar kväll. Matsalsfönstren är öppna ut mot innergården, och borden är fullsatta av tjattrande människor i sina allra nyaste kläder.Hon går förbi det öppna köket och vid pulpeten intill den svängda trappan ger hovmästaren henne direktiv. ”Du tar lilla röda ikväll, med Aron och Pungen”, han gör en paus, ”det inre

Det ligger en naken kvinna på bordet. Hon tronar stilla på den vita duken och för ett ögonblick tror Elle att hon är död, men så höjer sig hennes spetsiga bröst, de skära vårtorna blir till små marsipaner som tror de kan flyga och en av männen vid bordet, en känd musikproducent, lutar sig fram och drar några linor ladd från hennes rakade kön med en dagens speci aliteter-meny som han förefaller ha rullat ihop hårt och med mycket kärlek.

Köttet vilar dött och glänser under värmelamporna och kockarna arbetar febrilt med att jobba ikapp de ständigt inflödande bongarna.

Hon tar fatet över axeln, det bränner mot fingrarna, bränner i hudvecken, och så går hon förbi borden. En känd modell ske dar i sig caviar, vid samma bord sörplar en anorektisk tonåring ostron, och vid bordet bredvid stoppar en fet affärsman flera skivor anka i munnen efter att först ha doppat dem i bearnaise sås.En fastighetsmogul omgiven av sina pojkar kommer upp för trappan men stannar inte vid hovmästarpulpeten utan går rakt till ett av båsen, stirrar ut genom de enorma fönstren mot innergården. Det sprakar om allas ansikten, inte en enda män niska i den fullsatta matsalen ser trött ut, snarare skriker deras blickar efter liv, liv och mer liv.

”Det ska till röda”, säger hovmästaren.

Hon drar undan draperiet till det privata rummet i den lilla röda matsalen. Tjocka sammetstapeter på väggarna, tavlor föreställande orkidéer.

I den lilla baren häver en ung skådespelare i sig en dubbel Dry Martini, och skakar ur glaset i dekolletaget på en åldrad teaterägarinna, ett fyllo till författare ska just till att pinka i ett av hörnen utanför toaletterna när en vakt griper tag i honom och vrålar ”VAD FAN GÖR HERRN !”

11 lilla rummet är ditt”, och i luckan ställer en kock just fram ett stort fat med uppskuren dubbelstyckad entrecôte.

I varje fall vissa av dem, och Elle smusslar undan de fem tusenlappar hon får av en öststatsoligark som är där med ett harem av horor. Natten och människorna försvinner för henne.

Utropa, fara! Här kommer jag. Gästerna i matsalen blir dödsmasker.

Så fortsätter kvällen, tills den blir natt.

Pandemin lärde oss att det kanske inte finns någon morgon dag. Så varför bry sig om något? Hon köper den attacken på livet, köper att vara tegelbärare i bygget av de tomma slott som är de här människornas liv.

”Jag hör och lyder”, säger Elle.

Men de ger bra dricks.

Tick, tick, går klockan, och beställningarna blir läten, kock arnas rop grymtanden, bongklockans plinganden en elegi över det som varit. Hur pappa håller hennes trehjuling och hon vill inte trampa, inte styra, bara plinga, plinga, plinga.

Louis Vuitton-väskorna, Balenciagaskorna, Bottega Venetatröjorna som kostar som hennes månadslön.

12

”Sätt köttet där”, säger en pensionerad fotbollsspelare, och en avmagrad hedgefondägare i femtioårsåldern muttrar ”Sedan försvinner du samma väg du kom.”

Jag ser er, tycker hon om att tänka.

Men ni ser inte mig. Men jag finns här och om ni såg mig skulle ni frukta mig.

Framsidans människor, de våningsboende och villaägande, de företagande och de som ärvt, de tursamma och undersköna, äter och dricker, vaskar champagne i en ishink, svingar toma hawkens ben i luften, sjunger i sig shots av Patron, och tävlar om vem som har roligast eller är mest blasé.

I ett hörn sitter en grupp diskreta affärsmän, hon serverar dem piggvar med beurre blanc, och en vit bourgogne som kostar tjugotusen.

13

HonHansblundar.hand.villinteha

”Lena va? Jävligt bra kämpat ikväll”, säger han. Hon den där. Han låter henne gå. Men vart går hon? Hon rör sig i minnet av pappa, tingsrättssalen för två år sedan, då hon vrålade, skrek, när domen föll.

”Ta honom inte ifrån mig, ta honom inte. Han är allt jag har.”

Så synd för dig då, att du aldrig kommer få smaka på det allraHonbästa.lämnar dem. Hon sa inte de orden men önskar hon sagt dem. Det börjar tunnas ut bland borden nu. Bossen kommer fram till henne, lika finurlig och opålitlig som alltid, lägger en hand på hennes axel.

Männen runt bordet tvekar, får man säga så, men de tvekar bara en sekund innan de brister ut i gapskratt.

”Smaka på vinet”, säger en av dem. Han säger det med vän lighet, som om han verkligen vill bjuda henne på en upplevelse. Hon Pappa.tvekar.Med de här skulle du ha kunnat sitta, hade du varit så snäll då? Det hade du. Mannen häller upp några droppar i ett glas, sträcker det mot henne och hon tar det, tveksamt, sätter kanten till läpparna ochMjuktdricker.och

fett som trinda babylår mot gommens insidor: i en värld som kan frambringa en smak som denna kan inget ont finnas, och hon ler, fast hon inte vill. ”Gott, eller hur?” ”Mycket”, säger hon. ”Det finns bara en smak som är bättre härinne”, säger mannen, ”och det kära du, är smaken av din fitta.”

14

Men de tog honom. Nu har hon ingenting, förutom några korta minuter, då och då, då de ingenting gör, förutom att försöka hålla i den kärlek som slitits ifrån dem.

Stjärnorna på himlen.

Cellen är två gånger fyra meter och har en liten glugg till fönster nästan ändå uppe vid taket.

15 2 Vad gör du nu? KanskeElle. har hon jobbat ikväll, hon ringde inte, han vill inte att hon ska ringa, allt blir övermäktigt då, och det är som om små svarta klor bildas i hans blod och hugger tag i köttet inifrån kärlen, drar honom inåt, så han stängs inne även i sig själv. Hans kropp blir ett låst svart rum i ett låst svart rum i en låst korridor i ett låst hus, omgiven av en mur med en låst svart port och taggtråd och bortanför den diket, en asfalterad väg och sedan skog, skog och åter skog, som man skulle kunna försvinna i.

Samma himmel som Elles, och så grå väggar, grått stengolv, en järndörr med lucka, väggmonterad tv och en metalltoalett utan ring. En tunn madrass i sängen, han får inte köpa en bädd madrass till den, och hans rygg värker, det strålar heta blixtar ner från bäckenet, till låren och ändå ut i tåspetsarna. Varje morgon. Han gör armhävningar, situps, burpees, springer på stället.

Läser, får tiden att gå, läser Zolas öppna brev om Dreyfus på franska, trots att han knappt kan språket.

Ibland vågar han sig in i skogen i tanken, flyger över den som en rovfågel, en korsning mellan falk och örn, går i den som varg och lodjur, istället för den nedtrampade skalbagge som är han.

år kommer det här att vara hans liv, möjligen lite kortare tid, möjligen längre. Fånge Erik Videman. 9 125 dagar, 219 000 timmar, 1 314 000 minuter, 788 400 000 sekunder och en oändlig räcka andetag, fyllda av saknad och längtan och ensamhet, och kärlekens hand utsträckt i ett tomt mörker.Ensam härinne, ensam i det stängda rum som av nödvän dighet är hans själ. ”Kom inte hit”, ”Hälsa inte på mig”, ”Glöm mig, lev ditt liv, jag finns inte.” Hon vägrar att lyssna. Elle kommer att vara över fyrtio när han kommer ut, är nit ton nu, kommer jag ut? Kommer jag överleva härinne, fjättrad i kedjor av betong, instängd av murar byggda av människohand. Kommer de ta mig? Chansa till slut? Tröttna. Han Medvetandetblundar.

av Monte Cristo också, och Chessmans Dödscell 224 och The Greybar Hotel och Papillon och förtvivlade dikter från det helveteshål alla fängelser är.

är en vit rymd, och han blir till en enda känsla, kärleken till Elle, hur mycket han än vill få den att förtvina så finns den där, ren och klar och läkande, trots att den river sår i honom, trots de svarta klorna i hans blod. Livstids fängelse. För mord. Det spelar ingen som helst roll om jag är oskyldig eller inte,

Någon gråter några celler ner. Mannen gråter varje natt, kanske känner han ånger för det han gjort, skurit halsen av sin bästa vän på fyllan.

16 Jag

Någon annan knackar på rören, kanske är det en morsekod, klick klick hack hack, men Erik orkar i så fall inte ta del av meddelandet.Minsttjugofem

Hananklagar.harlästGreven

17 det är för Elles skull jag måste vara här. Det fanns inget annat alternativ.Jagfårinte

Skalbaggen som är jag. Kackerlackan i ett fängelsekök. Vi tänker lika jag och du, Elle, det har vi alltid gjort, vi förstår varandra intuitivt, du behövde aldrig be mig om något, jag visste vad du ville ha, vem du är och kan bli, och det är borta nu, måste vara borta, och du leker i skogsbrynet vid torpet i skogarna och jag plockar en fästing från ditt ben, ”den här kan göra dig sjuk”, och timmarna, minuterna, alla miljoner av dem gick och hon sa ”Jag vet att du är oskyldig pappa, du är det.”

”Du är oskyldig.” Hon var matt och trött och rädd och ensam. Fortfarande ett barn. Jag ville röra vid hennes kind på det vis jag alltid gjort, la handflatan på hennes varma hud men häktesvakten skrek ”Ingen beröring!”

Hade jag ihjäl henne så som jag kan ha ihjäl all kärlek? Är jag en mördare precis som de stora och starka och tatuerade och adhd-sjuka på den här säkerhetsavdelningen? De kan krossa min skalle när som helst.

ha en dator. Bara ett anteckningsblock. Men jag behöver inget av det. Jag kan algoritmen i huvudet.

Alla dess 93 179 tecken, jag skulle kunna skriva dem i sömnen och drömmen, plocka ner dem från himlen som stjärnor.

Vi har en religion idag, och det är girigheten, och kanske är det så det alltid har varit. Människan är människan, de flesta av oss vill bara inte se det, orkar inte med den bilden av sig själva. Är jag en mördare?

De satt i ett besöksrum på häktet på Kungsholmen. Häktesskjortan skavde mot huden. ”Är du oskyldig?” ”Jag tänker hävda det, men jag vet inte.”

18 Jag drog undan handen. ”Det är okej, pappa”, sa du. Ditt ansikte, Elle, jag kan varje vrå av det, de markerade kindbenen, den korta raka näsan som liksom vakar över dina tunna läppar, och blå ögon. Ditt ansikte går ihop, som en sång vers från människans begynnelse, det är ljud och linjer, små fina rynkor i pannan när du är missnöjd med något, och en känsla av fara i blicken när du blir arg, och ditt blonda yviga hår som faller ner över dina smala axlar. Jag vet vad du är kapabel till. Du vet det bara inte själv än. Nu vrålar han som alltid vrålar någon timme efter midnatt. I cellen bredvid onanerar en annan. JagElle.tvivlar ibland. Men det är för din skull jag är här. Om världen har bestämt att jag måste vara en mördare så är jag det. Det finns ingen gud som kan hjälpa oss. Guden, Elle, det är vi, och bara vi kan hjälpa oss själva. Det är inga tomma hot. Tar jag mitt liv, så dödar de dig.

Men de har inte ringt, inte än, och hon tar ett djupt halsbloss av cigaretten som Lulu nyss sträckte över till henne.

”Fucking unbelievable”, säger Lulu, och drar sin rosa topp över brösten och rättar till den silvriga paljettkjolen innan hon kräver ciggen tillbaka. Elle reser sig. ”Kan du vara så jävla vänlig och göra det där någon annan stans.”

19 3

De delar den som en spiff.

Hon och Lulu sitter vid sidan av containrarna i gränden bak om Brasseri Astoria, tjugotalet meter framför de nybyggda och renoverade husen med bostadsrätter, på en bänk som bossen satt dit för rökpausernas skull och marken är full av fimpar. En ung kille med ljust bakåtslickat hår och kornblå skjorta svajar förbi dem, ställer sig vid den närmaste containern med ryggen mot dem. Han försöker få ner gylfen, svär och muttrar när fingrarna inte vill lyda.

Passet är slut för idag, och inne i restaurangen har städarna tagit vid, de som är ett pinnhål ner till och med från grovdisken, maskförsedda thailändskor och filippinskor i vita rockar och ljusblå plasthandskar.

Elle är rädd för det, att de ska ringa från Österåker och säga att de hittat pappa hängd i sin cell i ett sönderrivet lakan som han på något vis lyckats fästa i cellens enda fönster. Hittat honom med blått ansikte och rödsprängda ögon som tränger ut ur skallen.

Lulu lyfter killen i håret, får grepp om de oljiga stråna och han skriker rakt ut ”Vad fan, vad fan gör du, din hora”, och hon håller upp honom, och han vrålar av smärta, sparkar i luften när Lulu svänger om och kastar honom ner i rännilen. Han skyler sig, rullar runt i sitt eget urin. Elle vänder bort blicken. Lulu sparkar efter honom när han kryper iväg.

Lulu ler och de sätter sig igen, röker det sista av cigaretten under tystnad och det fräser om glöden när Lulu slänger fim pen i ”Derännilen.ärfanimig inte kloka”, säger hon.

Det strilar mot containern nu, rännilen rinner mellan killens fötter och sakta mot henne och Lulu. Killen ”Hördegrymtar.duvadhon

”Nu går du tillbaka till det hål du kom ifrån”, väser hon.

Killen kravlar sig upp, svänger runt hörnet, och därifrån försvinner han i det glesa människohavet på Nybrogatan.

”Jag håller med”, säger Elle, drar sin vita jacka omkring sig, undrar om inte Lulu fryser, det är kallare nu än innan de gick på sitt pass. ”Jag skulle inte vågat göra det där.”

”Du bara tror det, baby”, säger Lulu, ”men du har det i dig, jag vet. Hur är det med din far?”

sa?” säger Lulu. ”Horor”, väser killen. ”Arbetarhoror och halvhoror, och transhoror, ni är horor oavsett.”

20

Nu reser sig Lulu, krånglar sig upp i en rörelse där hon veck lar ut sina långa kraftiga ben, där stora muskler spelar och de små svarta håren på vaderna lyser mot den bruna huden. Hon går bort till killen. Som fortsätter pissa. ”Horor”, muttrar han. Lulu trippar med oväntad elegans över rännilen, går stadigt på sina höga klackar. Elle tar djupa andetag, känner sig trött, men nu händer något, och hon står stilla, vill se det här.

Lulu använder ordet far, som om en far är det mest avunds värda i världen att ha.

21 ”Jag vill inte prata om det”, säger Elle. Inte i natt, men kanske någon annan gång. ”Fair enough”, säger Lulu. ”Jag finns här, det vet du.” ”Tack.”Såreser sig Lulu igen, och hon tornar upp sig mot natt himlen som en pelare omöjlig att rubba, en stenstod som vilar på sin egen tyngd. ”Natten kallar”, säger hon. ”Ska du med?” ”Jag måste sova”, säger Elle. ”Jag är så trött att jag svimmar snart.”Lulu böjer sig ner, kysser henne på pannan utan ett ord, och så är hon borta. Elle sitter ensam kvar på bänken, dröjer någon halvminut innan hon vandrar hemåt. Rör sig upp mot Östermalmstorg och det är fest i en lägenhet på andra våningen i ett hus med utsikt över Hedvig Eleonora kyrka. Dånande musik. Hård techno. Röster, människor. Hon går genom Östermalm och det är fester överallt. I en port sover en tjej, och Elle drar ner hennes kjol innan hon går vidare. Tjejen var okej, bara full och hon låg på rätt sätt, ingen risk att hon ska kvävas av sina egna spyor. Elle är aldrig rädd när hon går hem i de här kvarteren om natten, men hon kan känna sig ensam, som om det bara är hon och stjärnorna, som om inte ens pappa finns, och den känslan ökar för varje dag. Jag måste göra något. Hon vet det.

Det är upp till henne att göra något.

Hon går över Karlaplan, rundar försiktigt fontänen som är avstängd, ser upp mot lägenheten där Bergman bodde, tän ker på hans hushållerska. Hon har läst en artikel om henne, hur hon blev behandlad som en icke-varelse, en tjänarinne maskin som bar upp smörgåsar med prickig korv åt geniet, människan.

22

Så är hon framme vid sin dörr.

Hon tar fram nyckeln ur jackans innerficka.

I portuppgången ligger det en tjock äkta matta på marmorgolvet och rakt fram glänser hissens lackade järngrind. Men hon ska inte upp. Hon ska neråt. Det värker i vaderna när hon går de branta trappstegen ner till källaren, en ny nyckel nu, och hon tänder ljuset, går förbi de sprängfyllda förråden, och flyttlådorna i dem ser ut som barnkistor i det hårda ljuset från de nakna glödlamporna. Det susar i rören och ledningarna ovanför hennes huvud.

Petrarcas kärleksdikter som hon fick av pappa. Kafkas Förvandlingen, och så Majakovskis Ett moln i byxor, och en Sartre, och en Camus.

Hon krånglar in nyckeln i portens lås, får kisa, är så trött att ögonen sviker henne. Klockan är över tre och hon har jobbat sedan sex i morse, tjugoen timmar är för mycket, till och med för henne.

Hon svänger in på Danderydsgatan, de små pittoreska och overkligt välhållna husen, de tuktade björkarna, bilarna som glänser svarta och stora och dyra, som hämtad ur en Disneyscen är gatan där hon har sitt hem. En parodi på burgenhet och bourgeoisie.

Öppnar den, och oljepannan väser rakt fram och bredvid den står tältsängen där hon sover. Bokhyllan hon skruvat upp ovanför huvudänden rymmer några få titlar.

Stannar upp i sin rörelse, har en känsla av att någon ser på henne, av att vara förföljd. Hon vänder sig om, men det finns ingen där, bara en tom gata, och tomma mörka fönster.

Hon lägger sig på sängen utan att ta av sig skorna, lyssnar på porlandet i rören, och stirrar på den flagnande grå färgen på väggen vid fotänden. Bowiekniven ligger under sängen, mappen med det hon hittat om pappas fall i ett gömme vid oljepannan.