9789137155654

Hösten 1973

De två daglönarna hade ställt upp traktorn mellan ett par granstammar. Låtit motorn vara igång, för att få hjälp av strålkastarna mot det täta mörkret.

Männen muttrade för sig själva. De svor över regnet och blåsten, över den motsträviga torven under deras spadar. Men mest av allt svor de över Sigurd Offerlund, som tvingat ut dem hit när de vid det här laget borde ha suttit vid middagsbordet i den varma baracken, hemma på gården.

Fast ingen av dem vågade klaga högt. Inte ens för varandra.

Sigurd Offerlund var en hård man, en våldsam man, och allt som krävdes för att väcka hans vrede var ett förfluget ord.

Och att få sparken var långt ifrån det värsta som kunde hända härute i vildmarken.

Går du dit ut så var på din vakt, som den gamla ramsan började. Det viskades historier på gården. Om människor som kommit på kant med Sigurd och försvunnit, utan ett spår.

Därför fann de sig tyst i sina order. Slet med spadarna och järnen i torvdiket, trots att brytningssäsongen egentligen var över.

Så här års arbetade de vanligen i den enorma ladan, som visserligen var mörk och fuktig, men åtminstone erbjöd skydd mot det ogästvänliga vädret. Fast tidigare under dagen hade den gamla torvrivaren gått sönder igen. Den gjorde det allt oftare nu för tiden. Som om den försökte förklara att torvens tid var förbi.

Men Sigurd var inte typen som accepterade den sortens förmaningar. Han fick ett utbrott, anklagade daglönarna för att ha saboterat maskinen med flit, så att de kunde lata sig. Körde så ut dem i kylan med hugg och slag och tvingade ner dem i torvdiket. Inte för att han behövde, utan för att han kunde.

Eftersom ingen satte sig upp mot Sigurd Offerlund.

Den ene daglönarens spade stötte emot något hårt. Stenar var ovanliga i myrmarken så han tog fram en ficklampa ur fickan på regnrocken för att titta närmare.

Något skymtade i botten av diket, till hälften dolt av ett torvblock. Runda former som inte hörde hemma i mossen. Männen hjälptes åt att klyva och sedan lyfta undan blocket innan de tände lampan igen.

Ljuset avslöjade konturerna av ett ansikte.

Synen fick männen att rygga tillbaka. De släppte spadarna och kravlade sig snabbt upp ur diket. Tittade oroligt på varandra med regnet strilande över bleka ansikten.

De hade grävt fram något ur skogen, så mycket stod klart.

Men inte en av Sigurds mörka hemligheter. Det här var något annat, något uråldrigt, vars vila de inte borde ha stört. Trots att han inte var religiös, gjorde den ene av männen korstecknet.

”Ska vi täcka igen diket?” sa han. ”Jobba vidare där borta i stället.”

Han pekade ut i mörkret.

Den andre mannen nickade, var just på väg att sträcka sig efter spaden då en röst trängde igenom ljudet av vinden.

”Står ni och latar er, era jävlar?”

Det var Sigurd Offerlund och hans söner Ragnar och Arvid, i långa regnrockar och med ficklampor i händerna.

Ansiktena hårda och ovänliga. Blickarna fyllda av anklagelser.

Den ene daglönaren pekade ner i diket.

”Vi har stött på något. En döing, tror vi. Som legat här länge.”

”Jävligt länge”, sköt den andre in.

”Åh fan! Får jag se!”

spänne på bröstet. En symbol av något slag. Men det var inte spännet som främst drog till sig männens uppmärksamhet.

”Ser du?” Den ene av männen pekade mot flickans hals där ett kraftigt jack löpte från öra till öra. ”Tror du det var spaden?”

Den andre mannen skakade på huvudet.

”Näe. Jag grävde aldrig så djupt. Någon har skurit halsen av henne. Och titta där.”

Kvinnans svartnade händer låg korsade över bröstet. På ena handen saknades ett finger. Mellan händerna stack ett föremål fram. Toppen av vad som måste vara en träpåle som stuckits rakt igenom kvinnans bröst.

Männen tittade oroligt på varandra.

”Vad fan väntar ni två oduglingar på?” fräste Sigurd. ”Se till att få upp henne.”

Den ene daglönaren vände sig mot sin arbetsgivare, medan han repade mod.

”De har pålat fast henne i mossen för att hon inte ska gå igen”, sa han lågt. ”Det är nog klokast att låta henne ligga.”

”Låta henne ligga?” sa Sigurd. ”Hon är ju för fan värd pengar.”

”Jo, men …” Daglönarna sneglade på varandra. ”Man ska inte väcka skogens osaliga. Det kan vara farligt.”

Sigurd fnös så högt att det hördes över vinden och regnet.

”Jävla kärringar! Flytta på er!”

Han klev ner i torvdiket, schasade undan daglönarna innan han satte sig på huk intill kvinnokroppen och kände på träpålen.

”Hjälp till här, pojkar”, sa han åt sönerna. ”Jag drar i pålen så lyfter ni upp hennes axlar. Försiktigt så att hon inte går sönder, hör ni det?”

Sigurd fattade tag kring träpålen med båda händerna.

”Då så. Ett, två och tre!”

Han drog i pålen med all sin kraft, samtidigt som hans söner lyfte mossliket från marken. Ett svagt knakande hördes, men pålen rörde sig knappt.

Men de båda daglönarna visste redan. De stirrade på sin döde arbetsgivare, sedan på varandra. Så till sist på mosslikets läderansikte, som nu blivit blankt av regnet.

Korsade sig därefter båda två, nästan samtidigt.

I många år efteråt – närhelst de återberättade historien om fyndet av Gråflickan – skulle de svära på att hon log.

Gråflickan

Rostskogen är uråldrig. I dess ungdom bestod den av vackra lövträd och blanka små sjöar. En ljus plats, full av liv. Men barrträden kom vandrande norrifrån och med dem skuggorna och mörkret. På marken växte sig vitmossan allt tätare. Bildade lager på lager av tung, fuktig vävnad som kvävde de små sjöarna och förvandlade de en gång så ljusa skogarna till dystra högmossar.

Allting här sjunker långsamt.

Träd, djur och människor – alla försvinner de ner till sist, i den mjuka marken för att aldrig synas till igen.

Åtminstone är det vad man tror.

Men Rostskogen glömmer aldrig. Den lindar sina hemligheter i trådiga svepningar och balsamerar dem i marksyror medan den bidar sin tid. Och ibland, under nätter då hornugglan ropar sin klagosång och vinden blåser från norr, gläntar skogen på sitt fuktiga inre.

Det var en sådan natt, för längesedan, som hon blev återfunnen. Hårdhänt framgrävd ur torven av män med valkiga händer och bistra ansikten.

Och precis som förr hade hon döden som följeslagare.

För blod ska med blod sonas. Sådan är skogens vilja. Då som nu.

Hon är Gråflickan.

I tusen år har hon vakat.

Väntat.

Här.

I Rostskogen.

Söndag

Lova

”Tyst!” Filip håller upp handen. ”Hör du, Lova?”

Dottie gnyr svagt, klipper med öronen och ser sig oroligt omkring. Lova förstår hundens reaktion. Ljudet som ekar över skogen är ett mellanting mellan klagorop och rosslande andetag.

”Vad är det där?” frågar hon nervöst.

”En hornuggla!” säger Filip. ”Se om du kan spela in.”

Lova sätter igång inspelningsprogrammet på sin mobil. De står tysta en stund medan ugglan fortsätter att ropa någonstans ute i halvmörkret. Mätaren på skärmen rör sig i takt med ljudet.

Dottie gnyr svagt igen, sneglar upp på Lova.

Det är tidig juni, och trots att klockan närmar sig nio på kvällen har solen ännu inte gått ner. Men inne bland träden växer sig skuggorna allt tätare. Prognosen har varnat för åska framåt natten, så de har packat ner skaljackor i ryggsäckarna.

Skogsvägen de följer är smal, knappt mer än två hjulspår i marken. Björnbärssnår och björksly tränger sig in från sidorna. Varvas här och där med äldre lövträd och granar. Fallna stammar och spretiga rotvältor antyder att marken är opålitlig.

Och så är det något med färgerna som inte stämmer, tänker Lova. Grästuvorna, ormbunkarna, bladen på träden, som allihop borde vara försommargröna, är blekta och matta. Som om naturens vanliga spektrum inte gäller här.

Uggleropen tystnar tvärt.

Lova stänger av inspelningen och kastar samtidigt en blick

Lova följer efter men stannar efter bara några steg. Marken känns underlig, både fast och mjuk på samma gång. Ytskiktet är snustorrt, växtligheten halvdöd. Men i sänkorna mellan tuvorna syns ändå små vattenpölar, så brunröda och oljiga att de liknar flytande rost.

”Ta en bild!”

Filip har ställt sig framför vraket efter en amerikansk raggarbil som en gång varit blå. Det mesta av lacken är sedan länge bortslipat av elementen, och på sina ställen har mossan klättrat hela vägen upp till fönstren. Förfallet är både vackert och spöklikt på samma gång. Lova tar några snabba bilder med telefonen.

Hornugglan ropar på nytt. Ljudet låter annorlunda än tidigare. Ängsligare, mer påstridigt.

Först nu märker Lova att det inte hörs några andra fågelläten.

Inte ett enda.

Hon tänker på historierna på nätet igen. Det är omöjligt att låta bli.

”Ska vi fortsätta?” frågar Filip. ”Det blir snart mörkt.”

Deras Youtubekanal har några år på nacken. Till en början fokuserade de bara på urban exploration: nedlagda fabriker, övergivna hus, källare och tunnlar. Tips och trix för att hitta bra urbexplatser och få ut det mesta av upplevelserna. De hade kanske några hundra visningar i veckan. Mest kompisar.

Men för ett tag sedan fick Filip en ny idé. De skulle börja leta upp övergivna platser där det skett mordfall och filma när de berättar om morden på plats. True crime möter urbex, som han brukar beskriva det. En strålande idé, det måste hon medge. Den har gjort deras kanal till något unikt. Numera har de tiotusentals visningar på varje avsnitt och har faktiskt börjat tjäna lite pengar. Filip pratar redan om att gå ner till halvtid på sitt vanliga jobb. Och kanske kommer kvällens avsnitt att bli deras riktigt stora lyft?

Grusvägen slutar vid en vändplan som snåren är på god väg att återerövra. Marken är högre här, skogen äldre.

En mörk byggnad trycker inne bland träden.

”Där är torvfabriken.” Filip tar fram kompassen. ”Diket där de grävde fram Gråflickan 1973 ligger ungefär trehundra meter ditåt”, visar han med ena handen. ”Och familjen Offerlunds gård är en dryg kilometer åt det hållet.”

Filip pekar i andra riktningen, mot ett spretigt, dött träd. På en av de kala grenarna högst upp syns en mörk skugga.

”Ser du hornugglan?”

Lova skuggar ögonen, trots att det inte behövs i det allt svagare skymningsljuset. Ugglan är brungrå, ansiktet vitt, tofsarna på huvudet vaksamt resta. Fågeln stirrar stint på henne medan de närmar sig, breder sedan långsamt ut vingarna.

”Den ser nästan ut som om den vill hindra oss från att gå längre”, säger hon lågt.

Filip skrattar till och härmar ugglans rörelse.

”Vänd om, vänd om”, säger han överdrivet dramatiskt. ”Akta er för Rostskogen.”

Lova tycker inte att han är rolig. En insekt kilar över hennes nacke, och hon slår irriterat efter den. Då hon flyttar tillbaka blicken till det döda trädet är ugglan borta, försvunnen utan ett ljud.

”Då ska vi se om nyckeln passar.”

Filip börjar gå mot torvfabriken och Lova har inget annat val än att följa efter.

För bara någon vecka sedan dök det upp ett brev i deras brevlåda. Det innehöll en rostfläckad nyckel och en lapp med några gps-koordinater, ett datum och en enda handskriven mening.

Den här kvällen sover vargarna.

Så fort de knappade in koordinaterna och gps-kartan dök upp på skärmen, förstod hon och Filip vilket fall det gällde.

Gråflickemordet.

De har velat göra ett avsnitt om fallet länge, men enligt alla urbexforum är mordplatsen, den nedlagda torvfabriken, omöjlig att ta sig in i. Och familjen Offerlund, som äger både

fabriken och bilkyrkogården som omger den, uppskattar inte inkräktare. Nätforumen har gott om berättelser från urbexare som blivit hotade, bortjagade och fått sina bilar sönderslagna. Dessutom cirkulerar det rykten om betydligt värre saker än så.

Rostskogen har sina egna lagar, som någon skrev. Folk har försvunnit därute i hundratals år, och det går en mördare lös i skogarna. Man gör säkrast i att hålla sig därifrån.

Fast nu har hon och Filip både en nyckel och ett tidsfönster

då bilkyrkogården och torvfabriken ska vara obevakade. En chans att skapa unikt content. Om nu brevskrivaren går att lita på, det vill säga.

Fram tills i morse var det inget hon ens funderat över. Men hon har sovit dåligt, vaknat med en krypande känsla i kroppen.

Lova ser sig om igen. Kanske tittar hon efter hornugglan, kanske efter något annat. Något som iakttar dem från skuggorna. Ett rovdjur som väntar på rätt tillfälle. Eller en mördare …

Insekten är tillbaka. Kilar med kalla små ben längs hennes nacke, men hon kommer fortfarande inte åt den.

Terrängen framför torvfabriken är fylld av bilvrak: skelettet av en gammal buss, en lastbil utan flak, mängder av halvt begravda personbilar i olika stadier av förfall. Alltihop trängs med högar av motordelar så sönderrostade att de inte längre går att identifiera.

Efter ett par minuters kryssande mellan skrothögar når de fram till själva fabriken.

”Imponerande, eller hur?” säger Filip.

Lova har sett bilder av byggnaden på nätet, ändå är hon överväldigad av dess storlek. Torvfabriken är i själva verket en enorm, fönsterlös trälada, hundra meter lång och säkert tjugo bred. Det brutna taket sträcker sig åtminstone tio meter upp bland de höga trädkronorna.

”Visst får man lite vikingahallsvibbar?”

Filip pekar mot ett djurkranium med hornkrona som hänger alldeles under taknocken. Kraniet är lappat med rostiga

metallbitar, som ger ett groteskt intryck mot det gulnade skallbenet.

”Älg”, fortsätter han. ”Spikades säkert upp långt innan du och jag föddes. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är coolt eller obehagligt.”

”Definitivt obehagligt”, säger Lova med eftertryck.

Hon filmar den vanställda älgskallen och sveper sedan vidare med kameran längs fasaden. De grova plankorna är grånade av ålder, men det syns inga hål eller tecken på skadegörelse.

”Väggarna ser förvånansvärt hela ut för att vara över åttio år gamla”, säger Lova. ”Taket också.”

”Plankorna är av rejält kärnvirke och trädkronorna skyddar från solen”, konstaterar Filip. ”Plus att familjen Offerlund jagar bort alla inkräktare.”

Dubbelporten mitt på långsidan är blockerad av två grova, korsade stålbalkar och ett stort gammalt hänglås.

Filip har redan nyckeln i handen, men hon hejdar honom.

Obehaget från tidigare är nästan försvunnet, ersatt med spänd upphetsning.

”Vänta! Vi filmar när du testar låset. Det blir mer spännande.”

”Genialt, älskling!”

Lova säger åt Dottie att lägga sig och slår på mobilkameran. Ljuset är på gränsen till för svagt, men grynigheten adderar bara till dramatiken. Filip placerar sig med porten bakom ryggen. Lova sätter igång inspelningen och signalerar åt honom att börja.

”Vi befinner oss djupt inne i gränstrakterna mellan Skåne och Småland”, börjar han. ”I en enorm högmosse som lokalbefolkningen kallar för Rostskogen. Namnet har den fått av den järnhaltiga berggrund som färgar av sig på marken och vattnet.”

Han pausar precis lagom länge. Som alltid imponeras Lova av hur fort han växlar till sin programledarpersonlighet. Egentligen tycker hon kanske att han är väl dramatisk, men publiken älskar honom.

”Rostskogen har varit bebodd sedan järnåldern”, fortsätter

Filip. ”Det finns gott om historiska fynd som antyder att den genom århundradena varit skådeplats för en mängd olika mörka gärningar och hedniska riter. Riter som har en förbindelse med en betydligt mer nutida illgärning och som vi snart ska komma till.”

Han pausar på nytt.

”Under kriget och långt fram på sjuttiotalet bröt man torv i Rostskogen, och det är utanför en gammal torvfabrik från den perioden som vi nu befinner oss.”

Han lägger handen på träporten och byter till ett mer ödesmättat tonfall.

”Det var inne i den här övergivna byggnaden som man i november 2013 gjorde en fasansfull upptäckt. Kroppen av en ung vacker kvinna, mördad och lemlästad på det mest bestialiska sätt.”

Filip skruvar upp dramatiken.

”På mordplatsen hittade polisen märkliga spår. Spår som förde tankarna till ett människooffer från vikingatiden som tidigare hittats i trakten. Ett mosslik som kallas för Gråflickan.”

Han rätar på sig, tittar allvarligt in i kameran.

”Mitt namn är Filip Sahlberg och ni tittar på Mystiska mordplatser. Det här är Gråflickemordet.”

Han behåller blicken fäst vid kameran tills Lova stänger av inspelningen.

”Perfekt”, säger hon. ”Vi fortsätter direkt med nyckeln. Tala om varifrån du fått den innan vi prövar den i låset.”

Filip håller upp nyckeln i bild.

”Vi har fått en nyckel till torvladan av en anonym brevskrivare”, säger han. ”Avsändaren hävdade att i kväll var enda chansen att ta sig in. Nu återstår det att se om tipset var äkta.”

Han vänder sig om och börjar plocka med hänglåset.

Lovas hjärta bultar allt hårdare.

Filip försöker vrida på nyckeln, men inget händer. Han vickar runt några gånger i låset och drar sedan ut nyckeln igen.

”Fan”, säger han. ”Det går inte upp.”

Lova stänger av kameran. Ett dovt muller hörs på avstånd, följt av en vindstöt som rasslar genom trädkronorna. Dottie gnyr till. Hon tycker inte om åska.

Lova kränger av sig ryggsäcken, öppnar ett av sidofacken och tar fram en flaska låsspray.

”Här! Testa igen.”

Filip skiner upp.

”Älskling, du är en klippa.”

Han puffar sprayen i låset, vickar sedan på nyckeln igen.

”Den rör sig!” utropar han. ”Fort, på med kameran!”

Lova filmar honom medan han lirkar upp hänglåset.

”Vår hemliga följare höll sitt löfte. Nyckeln passade!” jublar Filip.

Han lyfter bort de tunga stålbalkarna och börjar dra i porten. Lova backar för att få med allt i bild. De gamla gångjärnen gnisslar olycksbådande då porten långsamt svänger upp.

De stannar till innanför porten. Dottie höjer nosen och snusar högljutt. Luften i torvfabriken är fuktig, luktar källare, olja, järn och något annat som Lova inte kan sätta fingret på.

Något urgammalt och obehagligt.

Här och var, genom glipor i brädväggarna och taket, sipprar små strålar av grått skymningsljus in. I övrigt härskar mörkret.

Filip tänder sin ficklampa.

”Wow.”

Insidan på torvladan påminner om en katedral. Det höga taket bärs upp av rader med grova träpelare längs byggnadens långsidor. Kortsidorna är så långt borta att ficklampskäglan knappt når dit.

Här och där på väggarna hänger fler förvridna djurkranier och hornkronor, lappade och lagade med rostig metall. Hjort, rådjur och ytterligare någon älg som alla stirrar ner på dem med tomma ögonhålor.

”Fy fan”, viskar Lova för sig själv.

Åskan mullrar närmare, regnet smattrar svagt mot taket.

”Titta, precis här var det hon satt! Ser du blodet?”

Filip lyser på en av de grova träpelarna.

Träet är grått och sprucket, men några mörka fläckar går ändå tydligt att uppfatta.

”Och kolla där!”

Han höjer ficklampan.

Högre upp är något inristat i pelaren.

Två grovhuggna, spetsiga R med ryggarna mot varandra.

”Bindrunan”, viskar Filip. ”Och jacket efter mordvapnet. Vi måste filma det här, nu på en gång!”

De arbetar beslutsamt. Riggar upp extralamporna och de andra sakerna de burit med sig i ryggsäckarna, hänger på Filip en mikrofon och testar olika bildvinklar.

Dottie har motvilligt lagt sig på marken, med blicken klistrad vid utgången. Regnet ljuder allt högre mot taket medan åskan rullar över trädtopparna.

”Redo?” frågar hon.

Filip nickar. Han ser ovanligt sammanbiten ut.

”Då kör vi!”

”Kära publik. Vi befinner vi oss alltså nu på den plats där tjugonioåriga Elena Resare hittades mördad i slutet av november 2013.”

Han lägger handen på pelaren.

”Elena satt med ryggen mot den här pelaren. Hennes hals var avskuren från öra till öra. Träet är, som ni ser, tio år senare fortfarande fläckat av hennes blod.”

Lova zoomar in på fläckarna.

”Man kan bara föreställa sig fasan som Elena måste ha upplevt under sina sista ögonblick. Att sluta sitt liv på den här mörka, dystra platsen.”

Filip pausar några sekunder mitt i en allvarlig min.

”På pelaren, ovanför den döda, fanns den här symbolen, ristad med samma kniv som användes för att mörda stackars

samma? Hon vrider undan lampan för att skaka bort den. Ljuset får skalbaggens skugga att avteckna sig mot ena träväggen, som ett enormt urtidsmonster.

”Vänta, får jag se”, säger Filip.

Han tar lampan och synar skalbaggen noga.

”En skogsdödgrävare”, konstaterar han. ”Ur släktet likbaggar.”

”Mm.”

Lova stirrar på insektsbenen som nyss sprungit över hennes nacke. En likbagge.

”Den här är ovanligt stor, den måste ha ätit bra”, säger Filip och släcker lampan.

Ett par sekunder ser skogsdödgrävaren förvirrad ut. Så vecklar den långsamt ut flygvingarna som gömts under ryggskölden och försvinner surrande ut i mörkret.

En häftig åskknall får Lova att rycka till och sedan se sig om efter Dottie.

Men platsen som hunden legat på är tom.

”Dottie?”

Hon ropar och visslar, men inget händer.

”Kan hon ha smitit ut?” frågar Filip.

Lova lyser oroligt omkring sig med den andra kameralampan.

Borta vid den stora torvrivaren uppfattar hon en rörelse.

Hon småspringer dit och böjer sig ner. Till hennes lättnad ligger corgin där, hon har krupit in under maskinen.

”Dottie, kom hit!”

Men hunden lyder inte. Hon trycker sig mot marken och verkar helt paralyserad.

En ny åskknall ekar genom byggnaden.

”Dottie! Kom hit, gumman.”

Lova räcker över lampan till Filip och kryper försiktigt in under torvrivaren.

Maskinen luktar fränt av gammal olja och torv.

”Var försiktig. Det där är rena stelkrampsklustret.”

Filip lyser på de vassa, smutsiga maskindelarna kring henne.

En blixt och en enorm åskknall får ladan att skaka till, och Filip att släppa handtaget.

”Fuck!” mumlar han. ”Det där var nära!”

Lovas blick är fixerad vid dörröppningen.

I mörkret utanför tycker hon sig skymta en rörelse. Hjärtat hoppar över ett slag.

”Filip!” säger hon gällt.

Han greppar handtaget igen men innan han hinner få igen porten rycks den plötsligt ur händerna på honom.

Lova flämtar till.

I dörröppningen står en genomblöt kvinna i ljusa kläder.

Det långa röda håret är klistrat över ansiktet och döljer nästan helt hennes anletsdrag. Hon ser ut som ett spöke, eller en skogsande.

Filip blir så skrämd att han snubblar baklänges och faller omkull.

Kvinnan tar ett steg mot honom. Först nu ser Lova att hennes kläder är täckta av rödbruna fläckar som liknar blod.

Lova försöker skrika, göra något. Men precis som Dottie är hon paralyserad av skräck.

Filip också. Han ligger kvar på rygg och stirrar på kvinnan som nu ställt sig över honom.

Vatten rinner från hennes långa hår och vidare längs hennes kropp.

Vargarna utanför ylar på nytt. Lova förmår fortfarande inte andas.

Så sträcker kvinnan långsamt ut handen mot Filip.

En ny blixt lyser upp hela ladan och får tiden att för ett ögonblick stanna upp. Tillräckligt länge för att Lova ska se det fasansfulla föremålet i kvinnans handflata.

Ett avhugget finger.

Så brakar åskan till igen, med sådan styrka att Lova tappar lampan i marken. Den fladdrar till och slocknar sedan tvärt.