Bortbytaren
Tidigare utgivning: Geim, 2010 Bubble, 2011 Buzz, 2012 MemoRandom, 2014 UltiMatum, 2015 Slutet pÄ sommaren, 2016 HöstdÄd, 2017 Vintereld, 2018 VÄroffer, 2020 Tillsammans med MÄns Nilsson: Döden gÄr pÄ visning, 2021 Ett fynd att dö för, 2022 Det hÀr Àr en fiktiv berÀttelse. Jag har dÀrför tagit mig en del friheter i förhÄllande till verkliga platser och företeelser. Alla likheter med riktiga personer Àr en ren slump. Författaren Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Anders de la Motte 2022 Omslag: Marcell Omslagsfoto:Bandicksson
Tryckt hos ScandBook EU, 2022 isbn 978-91-37-15563-0
Hela trakten letade förtvivlat efter honom i regnet och nattkylan. Ropade hans namn gÄng pÄ gÄng med allt hesare röster som ekade mellan grantopparna. Men han var som uppslukad av jorden.
Bortbytaren5
SĂ„ strax efter gryningen, nĂ€r hoppet var pĂ„ vĂ€g att slockna, hitta des han i en klippskreva, genomblöt och brinnande av feber. Han varken grĂ€t eller skrattade över att ha blivit rĂ€ddad, stirrade bara tomt rakt ut i luften. Kunde inte tala om vad som hĂ€nt honom â kĂ€nde inte ens igen sina egna förĂ€ldrar.
En vĂ„rkvĂ€ll nĂ€r han var Ă„tta Ă„r gammal sprang han bort. I ena ögonblicket lekte han med nĂ„gra Ă€ldre barn i skogen â i nĂ€sta var han försvunnen.
StrÀva sjukhuslakan, mÀnniskor i vitt med medlidsamma leen den och viskande röster. Den intensiva huvudvÀrken och feber drömmarna som fick honom att vakna genomsvettig och med skenande hjÀrta. Drömmar om mörka, fuktiga platser djupt nere i berget; om stÄlportar, kedjor, isande skrÀck och brinnande smÀrta. Det tog flera veckor innan hjÀrnhinneinflammationen gav med sig och han kunde Äka hem. Han kÀnde sig som en frÀmling. Fick ta hjÀlp av sin mamma för
à tminstone var det sÄ han fick alltihop berÀttat för sig. SjÀlv kommer han inte ihÄg nÄgot av hÀndelsen, annat Àn pÄ det sÀtt man minns gamla sagor. En historia han fÄtt berÀttad för sig sÄ mÄnga gÄnger att den nÀstan blivit verklig. Men bara nÀstan. Tiden efter hÀndelsen framstÄr dÀremot som desto tydligare.
6
att hitta till sitt rum. FrÄgade henne minst hundra gÄnger om han verkligen bodde dÀr. Inte förrÀn lÄngt senare insÄg han hur allt hÀngde ihop. SkÀlet till att han inte kunde minnas nÄgot av sin barndom före den dÀr natten. Varför hans huvud var fyllt av förvridna tankar och mörka begÀr.Han var en bortbyting. NÄgon som kommit i stÀllet för den lille pojke som sprungit bort. En varelse född ur smÀrta och feberdrömmar, som pÄ utsidan liknade en mÀnniska. Men som i sjÀlva verket var ett odjur. Det Àr sÄ hans berÀttelse börjar.
Fredag
Sexet Àr bÀttre ocksÄ. Mycket bÀttre.
Rent officiellt Àr han faktiskt inte hennes pojkvÀn lÀngre. De har uppehÄll sedan tidigt i somras, Àven om ingen av dem lÄtsas om den saken. BÄda tassar runt det faktum att hon snart Äker tillbaka till Paris igen.
Smilla9
âDĂ€r Ă€r det!â Han springer före henne genom snĂ„ren och Smilla har svĂ„rt att hĂ€nga med. De har gĂ„tt minst en kilometer frĂ„n den nĂ€stan igen vĂ€xta timmervĂ€g dĂ€r de parkerat bilen. VĂ€xtligheten kring dem bestĂ„r av dyster blĂ„ barrskog avbruten av lövsly i guldskimrande
Till och med lite farlig.
oktoberfÀrger. HÀr och dÀr stora björnbÀrssnÄr med blodröda slanor som krokar fast i klÀderna och svider i skinnet.
DÄ, i somras nÀr hon gjorde slut, var han arg, svartsjuk, skrev elaka sms. Men nu Àr allt som vanligt igen. Eller i alla fall nÀstan. MM har mognat pÄ fyra mÄnader, blivit mer manlig, spÀnnande.
âMM!â ropar hon. Han vill att hon kallar honom sĂ„, fast han har ett sĂ„ vackert namn. Malik Mansur. Lika mjukt som hans ögon.
âVĂ€nta!â ropar hon. Sluttningen och lövmattan gör marken hal. Hon halkar till, ham nar pĂ„ knĂ€. BĂ€rremmen hugger i nacken. Systemkameran Ă€r tung, men den tar överlĂ€gset bĂ€st bilder i svagt ljus. Hon kravlar sig upp pĂ„ fötter. Borstar bort blöta löv frĂ„n knĂ€na. Han Ă€r redan försvunnen bland snĂ„ren. Vad var det han sett?
Kanske har han trÀffat nÄgon annan medan hon varit borta?
MMâSmilla!âdyker upp alldeles framför henne, ansiktet sĂ„Â dĂ€r lysande som hon tycker om. âDĂ€r Ă€r Byggnadenden!âhan pekar pĂ„ Ă€r sĂ„ lĂ„g och övervĂ€xt att den knappt syns.Som en dyster kiosk i betong, men med gallerburar dĂ€r det bor de sitta fönster. Burarna Ă€r fulla av tĂ€tt packad grĂ„sten. PĂ„minner henne om trĂ€dgĂ„rdsmuren vid sommarhuset i Falsterbo. Hon tar upp kameran och knĂ€pper ett par bilder. âStenfilterâ, sĂ€ger MM och klappar pĂ„ den ena buren. âDen hĂ€r bunkern Ă€r övre luftintaget till anlĂ€ggningen, precis som han sa.â Rösten Ă€r bĂ„de spĂ€nd och upphetsad pĂ„ samma gĂ„ng. Han drar med henne runt hörnet till byggnaden. Under tiden de varit isĂ€r har han blivit Ă€nnu mer uppslukad av sitt urban exploration-intresse. Troligen hör det ihop med univer sitetskursen han lĂ€ser. Det förfallnas arkitektur. Han kan i alla fall inte sluta prata om vare sig den eller sin fantastiske lĂ€rare Martin Hill.Kanske
PÄ baksidan av betongbyggnaden bryter sig berget igenom marken. Bildar stora urbergsblock med ryggarna tÀckta av mossa. Genom kameran ser de nÀstan levande ut. Kurande, vÀntande.
10
Hon ryser till, kommer att tÀnka pÄ hur lÄngt det Àr till bilen. Hur svÄrt det skulle vara att hitta tillbaka om nÄgot hÀnde.
Àr det pÄ kursen MM har trÀffat sin nya kompis, Àven om han Àr betydligt mer hemlighetsfull pÄ den punkten.
Hon har sett smĂ„ tecken pĂ„ det, men inte velat frĂ„ga. Det Ă€r enklare sĂ„. âSmilla!â hörs hans röst inifrĂ„n snĂ„ren. Hon fortsĂ€tter uppĂ„t. Ăr försiktigare med var hon sĂ€tter ner fötterna.Marken planar ut pĂ„ toppen av höjden. SĂ€kert femtio meter berg ligger under dem. Kanske Ă€nnu mer.
De Ă€r inga nybörjare, har mobiltelefoner, ficklampor och extra batterier med sig. ĂndĂ„ Ă€r det nĂ„got med den hĂ€r platsen: skogen,
11
Hon nuddar jackfickan. Telefonen ligger dĂ€r, precis som den ska. Men den Ă€r inte pĂ„slagen. MM har sett till att de bĂ„da stĂ€ngt av mobilerna tillsammans dĂ„ de tankat, lĂ„ngt hĂ€rifrĂ„n. Han har lovat sin kompis det. För att hela den hĂ€r expeditionen Ă€r superhemlig, sa han. Unik. âHĂ€r, titta!â MM pekar mot baksidan av bunkern. En bit av vĂ€ggen skjuter ut och man kan skymta en strimma mörker i öppningen. âPorten Ă€r öppen, precis som han lovade.â Smilla försöker dela hans upphetsning. ĂndĂ„ kan hon inte skaka av sig olustkĂ€nslan. âVad sa du att han hette, din kompis?â frĂ„gar hon. âVem, Berg?â âBerg? Heter han verkligen sĂ„?â Han rycker pĂ„ axlarna. âOch ni har bara kĂ€nt varandra nĂ„gra mĂ„naderâ, fortsĂ€tter hon. âĂndĂ„ gav han dig det hĂ€r fantastiska tipset om tunneln? Om grott regnet?âMMhör
smal och ett ögonblick hoppas hon att den ska vara för liten att ta sig in igenom. Men MM lĂ„ter sig som vanligt inte stoppas. Han tar av sig rygg sĂ€cken och klĂ€mmer sig in. âKom, du fĂ„r ocksĂ„ plats!â Hon tvekar nĂ„gon sekund. Datorn dĂ€rhemma Ă€r full av bilder frĂ„n andra expeditioner. Ned lagda fabriker, övergivna hus, glömda platser precis som den hĂ€r. Men inga grottregn. SĂ„dana finns bara pĂ„ ett fĂ„tal underjordiska platser dĂ€r förhĂ„llandena Ă€r sĂ„ speciella att luftfuktigheten bildar synliga droppar i luften. Hon vill vĂ€ldigt gĂ€rna fotografera ett grott regn, det vet han. Trots det tvekar hon fortfarande.
inte frĂ„gan, eller sĂ„ ignorerar han den. Han Ă€r fullt upptagen med att utforska porten. Den Ă€r i betong och sĂ€kert en halvmeterĂppningentjock.Ă€r
av porten de nyss slunkit in igenom sitter en stor ratt av brunrostig metall som styr lÄsmekanismen. Det Àr nÄgot med ratten och lÄset som stör henne, som spÀder pÄ hennes olust. MM verkar inte mÀrka nÄgot.
Àr litet. VÀggar, golv, tak, alltihop Àr av grÄ betong.PÄinsidan
Smilla nickar sammanbitet.
En fuktig luftström slÄr emot henne. För med sig doften av vatten,
âSer du?â sĂ€ger han upphetsat och sveper med ficklampan över vĂ€ggarna. âInget klotter. Det betyder att nĂ€stan ingen kan ha varit hĂ€r. Porten lĂ€ngst dĂ€rnere Ă€r plomberad, det hĂ€r Ă€r enda ingĂ„ngen.â
Ur ett hÄl mitt i golvet sticker byglarna till en grÄ burstege upp. Hon lyser med lampan i hÄlet.
12 höjden â de kurande klippblocken och den tunga betongporten âsom gör henne illa till mods. Och sĂ„ den dĂ€r kompisen. Berg. Ett alldeles vanligt svenskt efternamn. ĂndĂ„ klingar ordet sĂ„ underligt i hennes huvud. Berg Hon.sneglar pĂ„ stenblocken igen. De pĂ„minner henne om troll frĂ„n nĂ„gon gammal sagobok. UrĂ„ldriga bergsvarelser. Onda. âKom nu!â MM strĂ€cker ut handen mot henne genom öppningen. Rösten har blivit otĂ„lig. Ansiktet som skymtar i dunklet spĂ€nt. Hon tvekar fortfarande. Helst av allt vill hon vĂ€nda sig om och gĂ„ tillbaka mot bilen. SlĂ„ pĂ„ telefonen och ringa nĂ„gon â mamma, pappa, sin syster, vem som helst, bara för att höra en annan röst. Tala om var hon befinner sig. Att hon vill Ă„ka hem, nu pĂ„ en gĂ„ng. Men sĂ„ slĂ„r MM:s ansikte om. Spricker upp i det dĂ€r leendet som hon saknat sĂ„ lĂ€nge och som alltid fĂ„r henne att smĂ€lta. âKom nu, Smillaâ, sĂ€ger han mjukt.
Hon tvekar Ànnu ett ögonblick. Tar dÀrefter hans hand och lÄter honom dra in henne genom portöppningen.Rummetinnanför
13 sten, metall. Bergets andedrĂ€kt. Hon har sett det uttrycket pĂ„ ett urban exploration-forum nĂ„gonstans och dĂ„ tyckte hon att det lĂ€t vackert. Som om berget var en levande varelse. Men just nu, nĂ€r lukten slĂ„r emot henne ur djupet, kĂ€nns tanken mindre tilltalande. NĂ„gra meter nedanför lyser hennes ficklampa upp ett liknande rum med ett nytt golvhĂ„l dĂ€r burstegen fortsĂ€tter vidare ner i mörkret. MMâKom.âhĂ€nger
Berget Àr tyst, allt som hörs Àr ljudet frÄn deras rörelser och flÀmtande andetag.
Ett tredje rum, Ànnu lite större. Inte heller hÀr finns nÄgot som fÄr MM att stanna upp. Bergets andedrÀkt blir allt starkare. Kameran slÄr mot stegen och hon tvingas flytta över den till ryggen.
âMen vi Ă€r nĂ€stan nere i tunneln nu. Jag kan se botten.â
âMM, vĂ€nta lite!â Han stannar upp, bara ett par meter nedanför henne. âVad Ă€r det?â
ficklampan i ett snöre kring halsen, greppar stegens handtag och börjar klÀttra ner. SjÀlv tvekar hon igen. Hon sneglar pÄ porten. Det Àr nÄgot med det dÀr stora vredet hon inte kan sÀtta fingret pÄ. NÄgot som för stÀrker hennes oro. Men MM Àr snart nere i nÀsta rum och hon kan inte lÄta honom klÀttra vidare pÄ egen hand. Hon greppar stegen och följer efter. Handtagen Àr kalla och strÀva. Metallen brunflÀckig dÀr rosten Àtit sig igenom den galvaniserade ytan. Hennes hjÀrta slÄr allt hÄrdare. MM stannar knappt upp för att utforska rummet de kommer ner i. Lyser bara kring sig med ficklampan innan han fortsÀtter. Berg vÀggar nu, ingen betong. NÄgra kvadratmeter större Àn bunkern men helt tomt. MM har redan fortsatt lÀngs stegen, genom nÀsta golvhÄl och vidare ner i mörkret.
âInget, kan vi inte pausa lite bara. Det gĂ„r sĂ„ fort! Vi hinner knappt se oss om.â
Smilla andas ut. De kommer inte lĂ€ngre, vilket Ă€r bĂ„de en lĂ€ttnad och en besvikelse. Hon ser sig om. Det fjĂ€rde rummet Ă€r kanske tre gĂ„nger sĂ„ stort som det uppe i bunkern, de kantiga bergvĂ€ggarna dryper av fukt. MMâKolla.âlyser mot golvhĂ„let dĂ€r burstegen borde ha fortsatt.
14 Han vÀntar inte pÄ svar utan fortsÀtter att klÀttra. Hon har inget annat val Àn att följa efter.
Aluminiumstegen
Àr kanske fem meter lÄng. Den slutar i en vattenpöl pÄ ett golv av vass sprÀngsten. Det hÀr rummet Àr större Àn de övriga. HÀr och dÀr pÄ golvet ligger stenar och rostig, förvriden metall. Ena kortsidan av rummet Àr öppen, leder till en gÄng genom vilken bergets vÄta andedrÀkt strömmar mot henne och dÀrefter letar sig vidare upp genom hÄlet i taket.MM
Burstegen tar slut halvvĂ€gs mellan tak och golv i det fjĂ€rde rum met. Tvingar dem att försiktigt hissa sig ner den sista metern. âDe har kapat stegenâ, sĂ€ger MM medan han hjĂ€lper henne. âSĂ€kert för att folk inte ska kunna ta sig hela vĂ€gen ner till tunneln.â
TvĂ„ blanka stag som hon först inte lagt mĂ€rke till sticker upp nĂ„gon decimeter. Det tar Smilla nĂ„gon sekund att inse vad de Ă€r. En annan stege, en betydligt nyare, av aluminium. OlustkĂ€nslan Ă€r tillbaka. âVĂ€nta!â sĂ€ger hon igen men MM har redan börjat klĂ€ttra. Ăr försvunnen utom synhĂ„ll innan hon ens Ă€r framme vid stegen. âMM, vĂ€nta!â Men han lyssnar inte. Bergets andedrĂ€kt Ă€r nu sĂ„ stark och sĂ„ fuktig att hon mĂ„ste gnida undan den med handryggen. âWow!â ropar han. âSkynda dig, du mĂ„ste se det hĂ€r.â
GÄngen sluttar kraftigt nedÄt. SprÀngstenen och lutningen fÄr henne nÀstan att snubbla in i rummet dÀr han befinner sig.
Ă€r redan igenom gĂ„ngen. Man kan se hans ficklampa svepa runt pĂ„ andra sidan. Rösten ekar upphetsat: âKom Smilla, skynda dig.â
Ett kvÀvt ljud avbryter henne.
HĂ€r och dĂ€r tittar stenar, som troligen lossnat frĂ„n tak och vĂ€ggar, upp ur det svarta vattnet. Vid grottans högra sida finns en lastkaj med tvĂ„ rostbruna stĂ„ldörrar. Men det Ă€r varken dörrarna, eller porten som fascinerar henne â utan luften. SjĂ€lvdraget frĂ„n gĂ„ngen de nyss kommit frĂ„n Ă€r sĂ„ starkt att den kalla, fuktiga luften virvlar runt i grottan. Bildar smĂ„, men fullt synliga vattendroppar i ficklampsskenet.
âJag sa ju detâ, flinar MM. âBerg hĂ„ller vad han lovar.â
15 Hon drar efter andan. Med ens Ă€r all tvekan och oro som bort blĂ„st.âNĂ„?â
Hon tar bilder, kommenderar runt honom med lamporna.
Hon tÀnker förstora dem, kanske hÀnga nÄgon i sitt sovrum i Paris.
Efter en stund tröttnar han pÄ att vara fotoassistent och börjar utforska metalldörrarna vid lastkajen.
Det lÄter som ett skrik.
Smilla lĂ€gger ifrĂ„n sig ficklampan pĂ„ en avsats och börjar ta bil der med systemkameran. âLys dĂ€râ, sĂ€ger hon Ă„t MM. âHoppa upp pĂ„ lastkajen.â
Smilla fortsÀtter att fota. Ljuset Àr svagt och hon fÄr flytta runt ficklampan och jobba med kamerans instÀllningar innan bilderna blir som hon vill ha dem.
jÀrnvÀgsspÄret
âGrottregnâ, sĂ€ger Smilla andaktsfullt.
Rummet de trott vara en tÄgtunnel Àr i sjÀlva verket en enorm, avlÄng grotta. Den Àr sÀkert nÀrmare hundra meter lÄng och slu tar vid en massiv stenport som skymtar precis i utkanten av deras ficklampsljus.TakhöjdenmÄste
vara minst tio meter. VÀggarna Àr en blandning av betong och rÄtt berg dÀr rÀnnilar av vatten letar sig ner. Golvet en grund sjö dÀr jÀrnvÀgsspÄr sticker upp nÄgon decimeter över ytan i Ànden dÀr de stÄr, men försvinner borta vid stenporten dÀr vattnet Àr djupare.
sĂ€ger han med ett av de dĂ€r leendena hon tycker om. âDet Ă€r fantastisktâ, flĂ€mtar hon.
Hon tittar sig om efter MM, men han syns inte till. Först nu upptĂ€cker hon att den vĂ€nstra stĂ„ldörren pĂ„ lastkajen stĂ„râMM?âöppen.Hennes röst ekar i grottan. âMalik?â Inget svar. Hon huttrar till, inte bara av köld. OlustkĂ€nslan frĂ„n tidigare Ă€r tillbaka, dubbelt sĂ„ stark den hĂ€r
gÄngen.Honstirrar
bunkern.Betongdörren
som stod pĂ„ glĂ€nt hade ett stort rattvred pĂ„ in sidan.Men pĂ„ utsidan var dörren alldeles slĂ€t. Det betyder att vem som Ă€n glĂ€ntat pĂ„ den har gjort det inifrĂ„n. Ăppnat en springa precis stor nog för att en mĂ€nniska ska kunna ta sig in. Som ett lockbete. Och sĂ„ namnet. Berg. Flyktimpulsen kommer frĂ„n ingenstans, som en iskall ilning i kroppen. FörstĂ€rks av det tĂ€ta mörkret dĂ€r innanför stĂ„ldörren och fĂ„r hennes hjĂ€rta att börja rusa. Hon borde ta sig hĂ€rifrĂ„n, nu pĂ„ en gĂ„ng.
Springa tillbaka till stegen och klĂ€ttra mot ljuset sĂ„ fort hon kan. En del av henne vill inget annat. Men en annan, förnuftigare del sĂ€ger att MM kan ha skadat sig. Att han kanske ligger dĂ€r alldeles innanför dörren och behöver hennes hjĂ€lp. Att varje sekund hon dröjer kan vara avgörande. âMM!â ropar hon igen. Ekot blir hĂ€ngande obesvarat i grottan nĂ„gra sekunder innan detHontystnar.fĂ„rfram mobilen och slĂ„r i gĂ„ng den, vilket naturligtvis Ă€r dumt. En reflex som kostar sekunder och som bara talar om att hon inte har nĂ„gon tĂ€ckning hĂ€r mitt inne i berget.
16
pÄ den öppna dörren, mörkret som lurar alldeles innanför tröskeln. Och plötsligt inser hon vad det Àr som stört henne redan uppe i
Hon stoppar undan telefonen och samlar sig. GÄr sedan lÄngsamt fram mot den svarta dörröppningen. En svag doft letar sig ut. En unken lukt hon inte kÀnt tidigare. Som om bergets andedrÀkt bytt skepnad. Blivit tÀtare, rÄare. Doften skrÀmmer henne. Gör henne alltmer övertygad. Det hÀr Àr en otÀck plats. En ond plats. Men hon har inget annat val Àn att fortsÀtta. In i mörkret.
17
MĂ„ndag
Men hon har hanterat liknande Àrenden tidigare, utan den hÀr typen av undergÄngskÀnslor.
Det kan ha med det nya fallet att göra.
Vintern i SkÄne Àr en blandning av blÄst och iskallt regn som kÀnns som om den gÄr rakt igenom ens sjÀl. Hon hatar vintern, hatar att frysa.
Har redan gjort det tillrÀckligt för en hel livstid.
Normalt Àr det en tid pÄ Äret hon uppskattar.
Ett ungt par som Àr försvunnet sedan i fredags, utan minsta spÄr.
Trots hundra armhÀvningar och lika mÄnga situps pÄ sovrums golvet vill kÀnslan inte lÀtta. Snarare förstÀrks den av grÄvÀdret och mörkret utanför.
Att han dyker upp i hennes tankar Àr inte underligt. UndergÄngs kÀnslor har alltid varit Pers grej. Hans livsluft.
Det Àr fortfarande oktober, trÀden i parken Ànnu höstfÀrgade.
För att det Àr viktigt att hÀrda sig, som Prepper-Per brukade sÀga. För att obehag och smÀrta bara Àr lathet som lÀmnar kroppen.
Asker21
Det stora huset Àr inte hennes, hon vaktar det Ät en familj som Àr utomlands. Bor i gÀstrummet. Ett av gÀstrummen.
Leo Asker vaknar med en krypande kÀnsla i kroppen. En sorts föraning, ett varsel om att nÄgot kommer att drabba henne.
Klar luft, V-formade gÄsstrÀck mot en hög himmel.
NÄgot allvarligt hon inte hunnit förbereda sig för.
Men kylan och fuktdimman som den hÀr morgonen bjuder pÄ Àr, liksom kÀnslan i hennes mage, en förvarning om vad som Àr pÄ vÀg.
Hon duschar skÄllhett i Ängduschen, klÀr pÄ sig jeans, skjorta och kavaj. Sveper sedan en espresso över marmorskivan i det enorma köket medan hon letar upp Smilla Holsts Instagram.
Det var Smillas familj som slog larm i lördags kvĂ€ll, eftersom hon inte svarat i telefon pĂ„ över ett dygn. Polisutredningen inleddes nĂ€s tan omedelbart, vilket Ă€r ovanligt dĂ„ det gĂ€ller försvunna personer. Men hela Malmö vet vem familjen Holst Ă€r. Vilken sorts rikedom de representerar. Vilken makt. Trots kaffet biter sig varselkĂ€nslan kvar. ĂvergĂ„r alltmer i en molande huvudvĂ€rk. Asker sköljer ner tvĂ„ Alvedon innan hon lĂ„ser och larmar huset. SĂ€tter pĂ„ sig lurarna, fĂ€ller upp huvan pĂ„ jackan och lĂ„ter musiken rensa hjĂ€rnan pĂ„ Prepper-Per och allt han för medâHej,sig.Leoâ, hojtar gubben med hunden, dĂ„ hon passerar i rikt ning mot PĂ„gatĂ„get. âSĂ„ var det mĂ„ndag igen! Ny vecka, nya möj ligheter!âAskerhör honom inte, utan lĂ€ser orden pĂ„ hans lĂ€ppar. En av mĂ„nga udda fĂ€rdigheter hon har Prepper-Per att tacka för. Fast egentligen Ă€r lĂ€pplĂ€sningen i det hĂ€r fallet ingen större utmaning. Gubben har bara fyra hĂ€lsningsfraser och den hĂ€r Ă€r nummer tre. Asker klĂ€mmer ur sig ett artigt leende och en vinkning, stannar inte till trots att han gör det, pekar bara pĂ„ handleden som för att tala om att hon har brĂ„ttom. Gubben Ă€r Ă€nkling, bor i det som en gĂ„ng varit grindstugan lĂ€ngst ner i allĂ©n, vilket gör honom till hennes nĂ€rmaste granne.
22
Huset Àr gammalt och pampigt, har kostat mÄnga miljoner att renovera.Koppartak, balkonger, fiskbensparkett och stuckaturer. Panoramafönster med utsikt mot sjön. Asker Àr sÀllan hÀr. Hon kommer hem sent, drar i vÀg tidigt. Det Àr sÄ hon föredrar att ha det.
Fortfarande inga uppdateringar pÄ vare sig hennes eller pojkvÀn nens konton. Bara selfien hon postade i fredags, som Àr det sista livstecknet frÄn dem.
Asker stÀnger av musiken, lÀgger huvudet pÄ sned och scannar mannen uppifrÄn och ner. Runt femtio, drygt en och Ättio, cirka nittio kilo, varav tio Àr för mÄnga. Han Àr sjÀlvsÀker, van vid att det rÀcker med att bli lite högljudd för att fÄ som han vill. Tror sig vara en slagskÀmpe men rör sig definitivt inte som en sÄdan.
âSkit ner dig!â flinar han och blĂ„ser rök i hennes ansikte. Asker suckar. HĂ€nger lurarna kring nacken och gĂ„r fram.
23 Han Àr typen som inte begriper att uppskatta ensamhet, utan bekÀmpar den genom att kallprata med frÀmlingar.
âVi kan inte Ă„ka förrĂ€n du slĂ€cker!â TĂ„gvĂ€rden försöker hĂ„lla rösten stadig. Mannen mĂ€rker hennes rĂ€dsla, njuter av den.
Polis, strax över trettio, blond, kortklippt â ovanligt lĂ„ng och bredaxlad för att vara kvinna. Hennes ögon Ă€r olikfĂ€rgade â det ena
Förutom att mannen ogenerat bolmar pĂ„ en cigg Ă€r han uppen bart berusad. Antingen har han startat ovanligt tidigt, eller ocksĂ„ â mer sannolikt â Ă€r han pĂ„ vĂ€g hemĂ„t efter nattliga Ă€ventyr vid nĂ„gon av de mer avlĂ€gsna stationerna lĂ€ngs tĂ„gstrĂ€ckan.
Klockan Àr sju, soluppgÄngen fortfarande en stund bort, per rongen halvtom. Dimman dÀmpar gnisslet frÄn tÄgbromsarna.
âSlĂ€ck den dĂ€r!â Hon visar upp tjĂ€nstelegitimationen. Mannens ögon smalnar. Hon kan se kugghjulen gĂ„ runt i hans skalle, lĂ€sa slutsatserna i hans blick medan han bedömer henne.
SÄ fort hon stiger in i vagnen och slÄr ner jackhuvan kÀnner hon cigarettlukten.KÀllantillodören: en lÄnghÄrig man med skinnjacka och hÄliga jeans. Orakad, ringar i öronen, lÀderarmband kring handlederna och en tatuering som slingrar sig upp mot halsen. Sitter sÄ bredbent att man kan tro att han odlar kaktusar i skrevet.
Ăvriga passagerare tittar ut genom fönstren, eller pĂ„ sina mobi ler. LĂ„tsas inte mĂ€rka vad det Ă€r som pĂ„gĂ„r eftersom de naturligtvis inte vill bli inblandade. En svensk nationalsport.
Framför mannen stÄr en kvinnlig tÄgvÀrd i tjugoÄrsÄldern för vilken han högljutt förklarar att han minsann röker sina jÀvla ciga retter var fan han vill.
Hans kropp reagerar pĂ„ smĂ€rtan lĂ„ngt innan hjĂ€rnan och gör instinktivt allt för att lindra den. Innan Tredjepersonsjocke hunnit tĂ€nka Ă€r han uppe ur sĂ€tet, stapplar hukande genom vagnen och har dessutom fĂ„tt ena handleden lĂ„st i ett grepp bakom ryggen. âVafaâŠâ Ă€r allt han hinner fĂ„ ur sig innan benen sparkas undan och han dyker ut pĂ„ den regnvĂ„ta perrongen i ett förnedrande magplask.Ettparav de yrvakna passagerarna fumlar med mobilkameror na, men det Ă€r för sent.
24 blÄtt, det andra grönt. TillstÄndet kallas heterokromi, men det vet naturligtvis inte mannen mittemot henne. Han har dessutom fullt upp med att kolla in hennes kropp. Hon kan se hur han summerar sina ytliga iakttagelser, parar dem med sin sjÀlvöverskattning och berusning och landar i den vÀntade slutsatsen.
Mannen klappar sig inbjudande pĂ„ ena lĂ„ret. âMen nu Ă€r det sĂ„ hĂ€r, lilla gumman, att gamle Jocke har varit med förr, sĂ„ om han ska slĂ€cka fĂ„r du nog ta och ringa efter förstĂ€rk ning. Annars Ă€r det bara att vackert vĂ€nta tills han rökt klart.â Han lyfter ciggen för att dra ett nytt bloss. Blinkar Ă„t henne pĂ„ vĂ€gen. Det Ă€r inte underskattningen som retar henne mest, eller Jockes unkna kvinnosyn, utan det faktum att han pratar om sig sjĂ€lv i tredjeDessutomperson.har hon huvudvĂ€rk, vilket sĂ€nker hennes redan lĂ„ga toleranströskel.UtanattgeJocke
Ute pÄ perrongen kravlar sig Jocke upp. Ansiktet Àr blÄrött, nÀvarna knutna. Asker stÄr kvar i dörren och studerar honom.
minsta lilla förvarning slÄr hon undan ciggen. Greppar tag i örat med ringarna och klÀmmer Ät rejÀlt.
Han har tvÄ val: att med vÄld försöka reparera sin sÄrade stolt het, eller att svÀlja förtreten och lÄtsas som om den hÀr förargliga incidenten aldrig intrÀffat.
âHallĂ„ snygging!â flinar han nikotingult. âTĂ€nk om alla snutar sĂ„g ut som du.â
Hon höjer ögonbrynen till ett nÄ? för att skynda pÄ hans beslut.
25
Asker slĂ„r sig ner i ett sĂ€te och tar pĂ„ sig hörlurarna igen. Mobiltelefonerna runtomkring Ă„ker besviket ner. âTackâ, mumlar tĂ„gvĂ€rden och fĂ„r en nickning till svar. Den unga kvinnan ser ut som om hon vill sĂ€ga nĂ„got mer. Men Asker har slagit pĂ„ musiken och vĂ€nt sig bort.
Jocke tvekar fortfarande. NÀvarna knyts och öppnas, munnen gör samma sak. Han försöker stirra sig till ett beslut, men nu nÀr sjÀlvförtroendet Àr i gungning gör hennes tvÄfÀrgade blick honom osÀker. Hon kan se frÄgorna i hans ansikte.
Innan Jocke hunnit bestÀmma sig stÀngs dörrarna och tÄget rullar mjukt i vÀg. Han repar mod, rusar fram och bankar pÄ tÄg fönstret. Skriker nÄgot idiotiskt för att rÀdda en liten gnutta av sin sjÀlvbild, innan han och perrongen försvinner i grÄdiset.
Vad Àr hon, vem Àr hon, hur ska han hantera henne?