Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Camilla LÀckberg 2022
Tidigare utgivning Isprinsessan 2003 Predikanten 2004 Stenhuggaren 2005 OlycksfĂ„geln 2006 Tyskungen 2007 Sjöjungfrun 2008 Fyrvaktaren Ănglamakerskan20092011LejontĂ€mjaren2014HĂ€xan2017
Svensk utgÄva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Maria Sundberg Författarfoto Jimmy Backius Tryckt hos ScandBook, EU 2022 ISBN 978-91-37-15265-3
Till Simon
Lördag
Det skulle ta mÄnga timmar, troligtvis till en bra bit in pÄ natten att hÀnga utstÀllningen, det visste han, och han skulle betala priset för det imorgon. Han var inte lÀngre en ung man. Men han visste ocksÄ att han pÄ vernissagen om tvÄ dagar skulle kÀnna sig lÀttare och friare Àn pÄ mÄnga Är.
9 Han betraktade fotografierna. Han visste att Vivian var upprörd för att han beslutat att de inte skulle gÄ pÄ festen, men han kunde helt enkelt inte förmÄ sig till det. Tiden hade till slut kommit ikapp honom och tvingat honom att söka efter sanningen. Kanske borde han ha gjort det för lÀnge sedan. Det som hÀnt hade hÀngt runt hans hals som en kvarnsten i alla Är. Han hade varit rÀdd för frÄgorna, för svaren, och allt dÀremellan. De val han hade gjort hade format vem han var som mÀnniska. Och det han nu sÄg i spegeln var inte sÀrskilt hedrande. Att vÀlja att leva sitt liv med en bindel för ögonen var aldrig det. Till slut hade han tvingat sig att slita bort den. Och att agera utifrÄn det han sÄg. Sakta och omsorgsfullt tog han fram de inramade fotografierna, ett efter ett. Han stÀllde upp dem lÀngs vÀggen och rÀknade till sexton bilder. Alla var med. Han tog nÄgra steg tillbaka och betraktade dem. VÀnde sig dÀrefter mot de enklare ramar han hade. Sina placeholders. PÄ lappar skrev han upp namnen pÄ vart och ett av fotografierna, med stora, ojÀmna bokstÀver. Sedan tog han en tejprulle och fÀste lapparna i ramarna. Han behövde inte fotografierna för att se dem framför sig nÀr han flyt tade runt dem pÄ galleriets vita vÀggar. Varje foto till den kommande utstÀllningen var inprÀntat pÄ nÀthinnan och han kunde enkelt ta fram dem ur minnet och se dem tydligt.
Hon hade nog passerat grÀnsen för det hurtiga sÄ hon lutade sig mot Patriks sida av sÀngen. Smekte lÀtt hans bröstkorg. HjÀrtat slog sÄ starkt dÀrunder, det var svÄrt att tro att han en gÄng i tiden haft hjÀrtproblem, ÀndÄ fanns oron alltid kvar.
âDet kommer bli jĂ€ttetrevligt! God mat, lite schyst vin, din fru för en gĂ„ngs skull uppsnofsad âŠâ
âĂsch, din smickrare dĂ€r.â
Inte ens döden skrÀmde honom lÀngre.
Erica Falck strĂ€ckte pĂ„ sig. SĂ€ngvĂ€rmen gjorde att det var frestan de att ligga kvar men hon hade lovat att möta Louise Bauer för en powerwalk om bara nĂ„gon timme. Varför hon nu hade gĂ„tt med pĂ„ det. Men Louise var sĂ€kert stressad inför festligheterna och kunde behöva prata av sig. âMĂ„ste vi verkligen gĂ„ ikvĂ€ll?â Patrik stönade intill henne och lade kudden över ansiktet. Erica slet bort den och slog till honom lĂ€tt med den.
âVi ska i alla fall gĂ„, sĂ„ det Ă€r lika bra att bita ihop och ha en positiv attitydâ, sa Erica.
10
Följderna av vad han valt att göra skulle bli dramatiska. Men det var inget han kunde ta hÀnsyn till. Han hade tagit alldeles för stor hÀnsyn, i alldeles för mÄnga Är. De hade alla levt i den mörka skuggan av sina lögner. Visst riskerade de att bli krossade, men han tÀnkte ÀndÄ avslöja sina sanningar. Och deras. SjÀlv hade han aldrig kÀnt sig sÄ fri som nu nÀr han försiktigt fÀste lappen med ordet Skuld i en av ramarna.
Patrik slöt ögonen med en grimas.
âGuldbröllopsfirande, Erica. Hur festligt kan det bli? En massa fisförnĂ€ma gĂ€ster och oĂ€ndligt lĂ„nga tal. Du fattar ju vilka typer av mĂ€nniskor som kommer dit.â Han stönade igen.
âLouise förvĂ€ntar sig att vi kommer. Dessutom Ă€lskar jag att se dig i kostym. Du Ă€r vansinnigt stilig i det, framför allt i den dĂ€r mörkblĂ„.â
Patrik pussade henne försiktigt först pÄ munnen, för att sedan
NoelâKujjagömma!âskrekavlycka medan han studsade upp och ner pĂ„ sĂ€ngen. Som skjuten ur en kanon kom Anton strax efter och landade prick sĂ€kert pĂ„ Patriks familjejuveler. âAj sĂ„ in i helâŠâ Han hejdade sig efter en blick frĂ„n Erica. âJĂ€rn spikarNoelocksĂ„!âochAnton skrattade sĂ„ de kiknade. Erica suckade leende. Hon och Patrik hade fĂ„tt nĂ„gra sekunder dĂ„ det bara var de tvĂ„, det fick vara bra sĂ„. Hon böjde sig över pojkarna och kittlade dem sĂ„ att de ylade som vargar. âJag försökte fĂ„ dem att titta pĂ„ tv, men de smet upp nĂ€r jag tog framMajayoghurt.âstodvid
dörren i sitt nattlinne med en enhörning pĂ„ och slog uppgivet ut med armarna. âĂlskling, du behöver inte passa dem pĂ„ morgnarna, de fĂ„r gĂ„ uppâ, sa Patrik och vinkade Ă„t henne att komma. Maja tvekade först. Alltid sĂ„ ansvarsfull. Sedan sprack hennes ansikte upp i ett leende och hon kastade sig upp i sĂ€ngen hon ocksĂ„, och gav sig in i leken. Erica mötte Patriks blick över barnens huvud. Deras familj var perfekt. Helt perfekt. âTror du de ringer pĂ„ förhand eller mĂ„ste vi vĂ€nta till pĂ„ torsdag? Vi vet ju att de förvarnar ibland.â Henning Bauer trummade med fingrarna mot bordsskivan. Det var första helgen i oktober. Utanför fönstret hade hösten tagit över
11 övergĂ„ till en djupare kyss. Han drog henne tĂ€tt, tĂ€tt intill sig, och Erica kĂ€nde som alltid hur hennes man fick henne att bli varm och mjuk i hela kroppen. âBarnen kan komma nĂ€r som helstâ, mumlade hon med sin mun motPatrikhans.svarade med att dra tĂ€cket över huvudet pĂ„ dem. Det blev snabbt varmt under tĂ€cket, inget annat existerade i deras bubbla Ă€n de tvĂ„. Deras kroppar. Deras lĂ€ppar. Deras andetag. SĂ„ bekrĂ€ftade en hĂ„rd duns det som Erica förvarnat om.
HenningförsÀkrade.fortsatte
âOroa dig inte, Ă€lskling. Antingen ringer de idag eller imorgon eller sĂ„ vĂ€ntar de till pĂ„ torsdag. Eller sĂ„ ringer de inte. Men om de ringer, vilket jag sjĂ€lvfallet tror att de gör, mĂ„ste du lĂ„tsas vara förvĂ„nad. Du fĂ„r inte avslöja att vi vet om att du stod pĂ„ den slutliga listan.â
Henning nickade med blicken mot glasrutan.
âSjĂ€lvklart inte, Ă€lskling. SjĂ€lvklart inte.â Han trummade en diffus rytm medan han betraktade mönstret som vattnet lĂ€mnade pĂ„ rutan. En av fem. Han borde vara nöjd med det men nĂ€r han visste vad som fanns inom rĂ€ckhĂ„ll, vad som ett enda telefonsamtal kunde ge honom, fick han nĂ€stan svĂ„rt att andas.
Fingrarna fortsatte slÄ mot bordsskivan. Hans hustru smuttade lugnt pÄ sitt te. Henning beundrade hennes lugn. Det hade alltid varit deras inbördes dynamik nÀr det gÀllde hans författarskap. Han hetsade upp sig, hon lugnade. Han oroade sig, hon
trumma med fingrarna i vÀntan pÄ att hon skulle svara. Han behövde hennes tillförsikt. Han behövde att hon talade om för honom att allt skulle ordna sig. Efter nÄgra slurkar till av teet satte Elisabeth försiktigt ner koppen pÄ fatet. Det var samma koppar som de druckit ur under hela sitt Àktenskap. En av otaliga bröllopspresenter pÄ deras överdÄdiga bröl lop, och han skulle inte för sitt liv kunna tala om vem de fÄtt dem av. En vÄg utanför vÀxte sig större Àn de andra och kastade en kaskad av vatten mot panoramafönstret som upptog hela lÄngsidan av huset. Saltet frÄn havet lÀmnade alltid spÄr pÄ rutan, och deras hushÄllers ka Nancy hade fullt sjÄ med att försöka putsa ikapp. SkÀrgÄrden var obeveklig i sin nyckfullhet och det var som om den stÀndigt försökte trÀnga undan civilisationen och Ätererövra förlorad mark.
12 och grĂ„ vĂ„gor med vita toppar slog mot de slĂ€ta klipporna pĂ„ den lilla ön. Deras lilla ö. Han sĂ„g pĂ„ Elisabeth som satt mitt emot honom med sin tekopp. âVi har ju hört att jag Ă€r en av de fem sista. Det betyder inte att jag vinner, sĂ„ klart. Det finns inga garantier. Men om det stĂ€mmer sĂ„ har jag tjugo procents chans.â
13
âĂsch, jag vaknar Ă€ndĂ„ vid sex varje morgonâ, sa Louise. âOch den hĂ€r dagen kommer bli lĂ„ng, jag har ansvar för allt som gĂ€ller festen, sĂ„ det kĂ€ndes som en nödvĂ€ndighet att börja med en powerwalk.â
Erica kÀmpade för att kunna prata samtidigt som de tog GalÀr backen uppÄt i ett alldeles för högt tempo. Hon drog den blÄ Helly Hansen-jackan tÀtare runt sig. Louise bar sjÀlvklart perfekt sittande trÀningsklÀder som var bÄde vindtÀta och vattenavvisande.
âIkvĂ€ll ska vi dansaâ, sa han med munnen full av bröd och blinkade mot Elisabeth som log lĂ€tt. âIkvĂ€ll ska vi dansa.â
âSesĂ„, Ă€t lite nuâ, sa Elisabeth och föste en korg med nybakat bröd mot honom. âVi har en lĂ„ng dag, för att inte tala om lĂ„ng kvĂ€ll, framför oss, och jag vill inte veta av att du somnar vid bordet vid tio.â
âHerregud, hur tidigt tog du bĂ„ten in? Och i det hĂ€r vĂ€dret?â
Erica himlade med ögonen. Samtidigt förstod hon att Louise behöv de rensa skallen. Att vara assistent till Henning Bauer, hennes svÀrfar och en av Sveriges mest hyllade författare, var sÀkert inte det lÀttaste.
Henning strÀckte sig efter en varm kÀllarfranska. Han visste bÀttre Àn att inte göra som hans hustru sa. Han bredde pÄ ett tjockt lager smör som omedelbart smÀlte in i brödet.
Louise skrattade. âDu Ă€r rolig du. Det Ă€r klart du tycker det Ă€r skönt att röra pĂ„ sig. Man fĂ„r energi för hela dan!â
âJag Ă€lskar kĂ€nslan efterĂ„t, om det Ă€r det du menar. Men under
Erica höll upp en hand framför ansiktet som skydd mot blÄsten och kÀmpade för att hÄlla jÀmna steg med Louise Bauer. Det var som alltid en utmaning. Hur fort hon Àn gick, gick Louise fortare. Det blev inte bÀttre av att hon kunde kÀnna stÀnket frÄn vÄgorna som slog in mot land bara nÄgra meter bakom dem. TrÀhusen skyddade dem en aning men Erica kunde nÀstan se hur Àven de hukade i blÄsten.
âJag har nog aldrig kĂ€nt att en powerwalk skulle vara en nödvĂ€ndig hetâ, muttrade hon. âTror vid nĂ€rmare eftertanke att jag aldrig nĂ„gon sin kĂ€nt att nĂ„gon form av fysisk aktivitet varit en nödvĂ€ndighet.â
Erica skrattade högt. Det var det hÀr hon Àlskade med Louise. Hen nes rÀttframhet och sarkastiska humor.
âVad kan jag sĂ€ga? JĂ€mna plĂ„gor. Mina förĂ€ldrar kommer om nĂ„gon timme, och det Ă€r ju alltid som det Ă€r. Men de har fĂ„tt lĂ„na ett hus vid Badis, sĂ„ de Ă€r nöjda. Och sĂ„ har vi festen. Henning sĂ€ger en sak, Elisabeth sĂ€ger en annan om hur de vill ha det. Och vi vet alla att det
Men Erica var tvungen att erkÀnna för sig sjÀlv att hon uppskattade deras vinkvÀllar mer Àn Louises ovana med powerwalks i tid och otid.
De hade trÀffats via barnen. Maja hade omedelbart blivit bÀstis med Louises son William som var nÄgot Är Àldre, pÄ lekparken vid Ingrid Bergmans torg. Och nÀr barnen ÀndÄ lekte hade Erica och Louise börjat prata. Det var förra sommaren, och nu passade de pÄ att ses sÄ fort Louise var i FjÀllbacka med sin familj.
âHur kĂ€nns det inför ikvĂ€ll dĂ„?â
Erica vinkade till Dan, sin systers man, som precis körde ut frÄn parkeringen vid Konsum. Han vinkade glatt tillbaka, hon kunde nÀstan ana att han skrattade lite Ät att hon var ute pÄ en powerwalk.
14 tiden? Nope. Nitch. Nada. Ăven om jag vet att jag behöver det.â Erica stannade till en stund och hĂ€mtade andan. Louise saktade in pĂ„ stegen och sĂ„g pĂ„ henne. âJag har helt Ă€rligt mĂ„tt lite kymigt senaste tidenâ, fortsatte Erica, âoch jag tror att det handlar om fel kost och för mycket stillasittande. Plus stigande Ă„lder. LĂ„t oss inte glömma stigande Ă„lder. Jag har redan börjat kĂ€nna att förklimakteriet smyger sig pĂ„. Har inte du ocksĂ„ kĂ€nt av Louisedet?âbörjade röra pĂ„ sig igen. âJag Ă€r ju nĂ„gra Ă„r Ă€ldre Ă€n du Ă€r, men âŠâ Louise tvekade pĂ„ rösten och ökade farten förbi apoteket. âMen jag opererade bort livmodern som ung. Cancer. SĂ„ nu börjar nĂ„got som varit en stor sorg i livet, sakta förvandlas till en blessing.â âOj, förlĂ„t, jag visste inte.â Erica grimaserade. Typiskt henne att trampa i klaveret. âDet gör inget. Det Ă€r ingen hemlighet, det kommer bara sĂ€llan pĂ„ tal. âHej, jag heter Louise och jag har ingen livmoder.ââ
15 blir som Elisabeth vill, men det blir alltid jag som fĂ„r Ă€ran att framföra detâDetbeskedet.âblirnog
âStrĂ„landeâ, sa Erica och tog sig i sidan. Ett hĂ„ll hade börjat ge sig tillDekĂ€nna.hade börjat runda berget för att ta sig tillbaka till samhĂ€llet, och hade precis passerat en brant backe pĂ„ höger sida, som nĂ€r Erica var liten kallades Sju guppen och dĂ€r man kunde fĂ„ upp vad som dĂ„ kĂ€n des som en livsfarlig fart pĂ„ pulkan. Hon försökte rĂ€kna ut hur lĂ„ngt det var kvar av rundan och konstaterade att det var alldeles för lĂ„ngt.
Framför henne guppade Louises mörka hĂ€stsvans rytmiskt nĂ€r hon till synes utan anstrĂ€ngning pinnade pĂ„ i rask takt. Erica böjde sig ner och tog upp en sten som hon knöt handen hĂ„rt om och hoppades det skulle hjĂ€lpa mot hennes allt mer smĂ€rtsamma hĂ„ll. Det var bara att konstatera: trĂ€ning var inte hennes grej. âHar du pratat med henne?â Tilde spĂ€rrade upp sina vackra blĂ„ ögon och höll upp en djupt urringad klĂ€nning framför sig.
Hennes röst hade börjat irritera honom allt mer. Hade den alltid varit sÄ dÀr gnÀllig? Och sÄ barnslig?
jĂ€ttekul ikvĂ€llâ, sa Erica. Louise vĂ€nde sig om och log mot henne.
âJag vill inte prata med henne förrĂ€n efter festen. Du vet hur min
âJag skaâ, sa han och kunde inte dölja sin irritation.
âDet sĂ€ger du bara för att vara artig. âJĂ€ttekulâ Ă€r inte ordet jag skulle anvĂ€nda för ett guldbröllopsfirande. Men maten Ă€r god, jag har sjĂ€lv avsmakat menyn, och vinet kommer flöda. Och jag har sett till att bĂ„de du och Patrik sitter bra. Patrik fĂ„r det fantastiska nöjet att ha mig till bordet och du fĂ„r min oĂ€ndligt trevliga man som bordssĂ€llskap.â
Rickard Bauer sÄg att det stod D&G pÄ etiketten och gissade att den kostat honom runt trettio, fyrtiotusen. Men det var inget som bekymrade Tilde. Eller rÀttare sagt, det var inget som bekymrat henne förrÀn nu. NÀr det plötsligt inte fanns till synes oÀndligt med pengar pÄ hennes Amex att spendera i Stockholm, Paris, Milano och Dubai.
Rickard, lovar du att prata med Elisabeth imorgon dĂ„? SĂ€kert?âTildeputade med lĂ€pparna och sköt fram brösten. Hon hade precis duschat och var naken, förutom en vit handduk som hon virat om hĂ„ret. Rickard kĂ€nde hur han reagerade. Det fascinerade honom. Att hans hjĂ€rna kunde störa sig pĂ„ henne, medan hans kuk reagerade som pĂ„ kommando av hennes blotta nĂ€rvaro. âJag lovar, Ă€lsklingâ, sa han och vĂ€lte ner henne pĂ„ sĂ€ngen de nyss lĂ€mnat.Honskrek gĂ€llt och fnittrade. âKom till mig, babyâ, sa hon med barnslig röst. âKom, bara kom.â Rickard begravde ansiktet mellan hennes stora bröst som utestĂ€ng de ElisabethvĂ€rlden.Bauer höll upp de röda örhĂ€ngena. De hade varit hennes mormors. De skulle passa perfekt till klĂ€nningen hon valt att ha under middagen. Den svarta som hon skulle bĂ€ra under dansen hĂ€ngde pĂ„ galgen bredvid. Den var nĂ€ttare och lĂ€ttare att röra sig i Ă€n den lĂ€tt överdĂ„diga hon enbart skulle behöva sitta ner i. YSL och Oscar de la Renta. Inköpta i Paris i vĂ„ras nĂ€r hon och Henning bodde ett par veckor i vĂ„ningen dĂ€r. Skulle man shoppa för ett sĂ€rskilt tillfĂ€lle, som en guldbröllopsdag, ja, dĂ„ fanns inget annat tĂ€nkbart stĂ€lle Ă€n Paris. Elisabeth lade försiktigt ner örhĂ€ngena i deras mörkblĂ„ sam metsask. Hon ryckte till nĂ€r Ă€nnu en kaskad av vatten trĂ€ffade fönstret i sovrummet. De bodde i ett enplanshus hĂ€r pĂ„ SkjĂ€lerö och vĂ„gorna nĂ„dde alla fönster. Det var deras mest sparsmakade bostad. VĂ„ningen i Stockholm, den i Paris och huset i Toscana var alla betydligt mer luxuöst inredda. Men det hĂ€r var det stĂ€lle hon Ă€lskade mest pĂ„ jor den. Varje sommar hade hon tillbringat hĂ€r, Ă€nda sedan hon föddes. Namnet SkjĂ€lerö hade inget med sjĂ€lar att göra. Det kom frĂ„n det gamla bohuslĂ€nska ordet för blĂ„musslor. âSkjĂ€ler.â Ăverallt pĂ„ ön lĂ„g drivor av vackra, blĂ„ musselskal. MĂ„sarna slĂ€ppte skalen frĂ„n hög höjd
16 mamma blir, hon oroar sig, och jag vill inte förstöra den hĂ€r kvĂ€llen förâJa,henne.âmen
17 och lÀt dem krossas pÄ den rosa graniten sÄ att de kom Ät det köttiga innanmÀtet. Men skalen blev kvar och skÀnkte blÄ fÀrgklickar Ät den kargaHennesön. farfar hade köpt ön, och nu var den hennes. Den hÀr lilla platsen utanför FjÀllbacka hade alltid haft en nÀstintill magisk inver kan pÄ henne. SÄ fort de kom ut hit var det som om alla bekymmer var bortblÄsta. Ingen kunde nÄ dem hÀr. De var ointagliga. OnÄbara. I mÄnga Är hade de inte ens haft telefon pÄ ön, bara en komradio. Men det var flera decennier sedan. Nu fanns alla moderna bekvÀm ligheter. Telefon, el, wifi, och alldeles för mÄnga kanaler pÄ tv:n för barnbarnen. Louise och Peter var för slapphÀnta nÀr det gÀllde barnens tittande. Timme ut och timme in fick de sitta och titta pÄ fÀrgglada figurer som slog sig och förde ett fasligt liv. IstÀllet för att lÀsa en god bok. Hon skulle ta upp det med dem vid tillfÀlle. Men det var alltid sÄ fasligt kÀnsligt nÀr det gÀllde att komma med goda rÄd om barnen. Dessutom var det kanske extra kÀnsligt pÄ grund av det som hÀnt ElisabethCecily.ruskade
HonâHenning?âropade
av sig den obehagliga tanken och stoppade omsorgsfullt in bÄda klÀnningarna i var sin skyddande klÀdpÄse. Hon visste att hon skulle kunna be Nancy göra det, men hon Àlskade att röra vid de dyra tygerna i fantastisk kvalitet. Det fanns ingen som kunde göra klÀnningar som Oscar.
i riktning mot hans arbetsrum och förvÀntade sig inte att fÄ mer Àn ett brummande till svar.
âJag tĂ€nkte att vi tar smokingen frĂ„n Savile Row. Den som vi lĂ€t sy upp hĂ€romĂ„ret. Blir det bra?â âMmmâ, kom det Ă„ter frĂ„n arbetsrummet och Elisabeth log. Smokingen var redan nedpackad bland det som skulle med till fast landet. Men nĂ„got hon lĂ€rt sig under alla Ă„rs Ă€ktenskap var att det var viktigt att fĂ„ maken att kĂ€nna sig involverad och tillfrĂ„gad. Ăven om beslutet redan var fattat. Det var nĂ„got hon skulle kunna tipsa Louise om. I all vĂ€lmening.
âMmmâ, hördes mycket riktigt frĂ„n bakom den stĂ€ngda dörren.
mot Pytte som nickade ivrigt.
18 Stockholm 1980
âDet vet jag, min Ă€lskling.â
âJa, jag Ă€lskar den rosa blusen! Den Ă€r min favorit!â
âVad ska du ha pĂ„ dig ikvĂ€ll?â frĂ„gade Pytte och tittade med tind rande ögon mot garderoben. Hon Ă€lskade allt i Lolas garderob.
Lola vÀnde sig mot spegeln igen och började lÀgga en omsorgsfull makeup. Oftast samma varje kvÀll. Om det var fest kunde det bli mer, och Pytte Àlskade de kvÀllarna. Men ikvÀll var det jobb och dÄ var det nÄgon krÀm först, sedan puder, kajal, mascara, nÄgot brunt pÄ ögonbrynen med en borste och till slut ett av alla de lÀppstift som stod i kaffemuggar pÄ toalettbordet. Det blev ett skarpt rosa ikvÀll. Noggrant mÄlade Lola innanför kanten och smackade ljudligt med lÀpparna innan hon bet av mot en bit toapapper och sedan lade pÄ lite till. SÄ valde hon peruk. Lolas eget hÄr var lÄngt, kopparrött, glÀnsande, men pÄ jobbet hade hon ofta en av sina peruker. Efter att ha tittat en stund pÄ de fem som satt pÄ frigolitstockar som sÄg ut som huvuden, valde hon en brun, halvlÄng. Hon satte den ovanpÄ sitt eget hÄr, som var noggrant insamlat under ett hÄrnÀt, rÀttade
Pytte Àlskade att se Lola göra sig i ordning för kvÀllen. Det var som trolleri. De hade samma rutin varje kvÀll. Pytte lÄg pÄ mage pÄ den stora sammetskudden med hakan lutad mot hÀnderna medan Lola satt framför det belamrade toalettbordet och gjorde sig fin.
âVad tror du om den rosa blusen med snörning i ryggen? Och de chockrosa cigarettbyxorna till? Sedan en enkel chinjong, och mina diamantörhĂ€ngen?âLolavĂ€ndesigom
19 till peruken och gjorde vant en chinjong i nacken. Lola gick fram till garderoben och var försiktig nĂ€r hon tog pĂ„ sig den rosa blusen och de rosa byxorna för att inte haka i med de lĂ„nga mĂ„lade naglarna. Sist av allt tog hon en vackert utsirad parfymflaska pĂ„ toalettbordet och duttade lite bakom öronen och pĂ„ handlederna. Sedan stĂ€llde hon sig framför Pytte. âEt voilĂ ! Vad sĂ€ger du? Duger jag i krig?â âDu duger i krigâ, sa Pytte och skrattade högt. NĂ€r hon blev vuxen ville hon bli precis lika vacker som Lola. Lola ryckte Ă„t sig en nĂ€tt rosa handvĂ€ska och gick mot hallen. âĂlskling, du klarar dig nu, va? Det finns mat i kylen. Du kan vĂ€rma i ugnen bara du inte glömmer stĂ€nga av. Och sĂ„ lĂ€gger du dig senast klockan tio, inte sitta uppe och vĂ€nta. Jag lĂ„ser efter mig, sĂ„ lĂ„s inte upp, och slĂ€pp inte in nĂ„gon. Okej, hjĂ€rtat?â
Lola var redan halvvĂ€gs ut genom dörren och hade satt nyckeln i lĂ„set.âĂlskar dig!â ropade hon till Pytte. âĂlskar dig, pappa!â Sedan föll dörren igen och bara en doft av parfym dröjde kvar i hallen.
Vivian tittade pÄ honom frÄn ingÄngen till den ljusa lokalen som han skulle fylla med alla sina drömmar, allt det som fick hjÀrtat att bÄde vÀrka och sjunga.
âJag vill inte bara, Ă€r det sĂ„ mĂ€rkligt? Stora fester Ă€r inget för mig, det kan inte komma som nĂ„gon överraskning för dig.â
âSom Henning och Elisabeth menar du? Som inte kan torka stjĂ€rten sjĂ€lva utan hjĂ€lp?â muttrade han.
Rolf sÄg att hon kikade nyfiket mot de inramade fotografier som stod lutade mot vÀggen intill ingÄngen. För en gÄngs skull hade han inte lÄtit henne vara med vid planeringen av utstÀllningen. Han hade sagt att det var alldeles för personligt och mÀrkligt nog hade hon accepterat det.
âMen Rolf, det Ă€r vĂ„ra bĂ€sta vĂ€nner som firar guldbröllop. Jag för stĂ„r mig inte pĂ„ dig. Alla vi kĂ€nner kommer att vara dĂ€r, och en hel del folk det helt Ă€rligt skulle vara bra för oss, för dig, att trĂ€ffa.â
âFör att jag har sagt det.â Rolf Stenklo gav sin hustru Vivian en irriterad blick. För honom var Ă€mnet sedan lĂ€nge slutdebatterat.
20 âJag tycker det Ă€r sĂ„ mĂ€rkligt. Varför ska vi inte gĂ„?â
Vivians röst gick upp i falsett, sÄ som den alltid gjorde nÀr hon var upprörd. De hade varit gifta i tjugo Är, och den dÀr rösten fick honom alltid att kÀnna att det var minst nitton för lÀnge.
Rolf slog in en spik till i vÀggen med spikpistolen och svor nÀr den gick in för lÄngt. Spikpistolen var lite för kraftfull.
âSatan ocksĂ„.â Han tog en hammare och drog ut spiken en bit.
âDu skulle kunna be nĂ„gon annan göra det dĂ€râ, sa Vivian.
âBraâ, sa Louise och stannade till. âBarnen. FĂ„r de mat anpassad för dem? Max och William kommer inte vilja Ă€ta samma meny som ossBarbrovuxna.ânickade.
âAllt gĂ„r enligt planâ, sa hon. âMaten förbereds för fullt, vi har allt pĂ„ plats för dukningen, borden kommer sĂ€ttas upp redan strax efter lunch, personalen Ă€r vĂ€l förberedd och vi har gott om drycker att ser vera. Och vi har lyckats fĂ„ tag pĂ„ allt som ni efterfrĂ„gade i den vĂ€gen.â
âMen vad Ă€r det med dig idag? Du tycker ju om Henning och Eli sabeth, det vet jag. Men först vĂ€grar du gĂ„ pĂ„ firandet av deras stora högtidsdag, sedan verkar du reta dig pĂ„ dem pĂ„ ett alldeles oresonligt sĂ€tt. Nej, du Ă€r verkligen inte trevlig nu!â
Vivian svepte ut genom dörren och lĂ€mnade honom Ă€ntligen ensam. Han sĂ„g sig om i lokalen, mot de tomma vĂ€ggarna som han skulle fylla med det vackraste han gjort. Han tog upp spikpistolen. Tryckte ivĂ€g en spik till. Sedan drog han till sig en av de billiga ramarna med fotografiernas namn. Han hĂ€ngde ramen pĂ„ spiken. Backade ett steg. KĂ€nde som alltid hur det högg till i hjĂ€rtat nĂ€r han sĂ„g namnet han skrivit pĂ„ arket. Av skuld. Av kĂ€rlek. Av saknad efter en för evigt förgĂ„ngen tid. Men snart. Snart skulle den klaraste av stjĂ€rnor fĂ„ lysa igen. âHur ligger vi till?â
Louise Bauer klev rastlöst runt i den stora lokalen som kallades Mamsell och lÄg till höger om entrén pÄ Stora Hotellet. TrÀgolvet knarrade lÀtt under hennes fötter. Molnen lÄg fortfarande lÄgt och vÄgorna hade piskat mot bryggorna nÀr Louise skyndade in i lokalen. Barbro, husfrun, följde nervöst efter henne.
Vivian lade armarna i kors över bröstet. Rolf vĂ€nde sig trött mot henne.âDet Ă€r visst det viktigaste för dig i hela universum, att vara trevlig. Inte stĂ€lla till med nĂ„got. Sitta still i bĂ„ten. Aldrig prata om det som skaver, det som faktiskt betyder nĂ„got.â âDu Ă€r ju helt omöjlig nu.â
21
Ja, det ser onekligen ut som om ni har allt under kon troll. Har ni fĂ„tt placeringskorten? StĂ€mt av dem mot gĂ€stlistan sĂ„ att alla finns med? Ni fĂ„r inte slarva med placeringen, det har tagit mĂ„nader att fĂ€rdigstĂ€lla den.â Louise sĂ„g att Barbro hade fĂ„tt svettpĂ€rlor i pannan.
Hans nemesis. Tomheten. Utanför den stÀngda dörren hörde han ljud och rörelse. Elisabeth var ivrig inför kvÀllen, det visste han. Liksom han var. Det skulle bli en fantastisk kvÀll. GÀstlistan var imponerande, precis som han ville ha den, och han visste redan pÄ förhand att talen skulle bli magnifika.
âDet finns hamburgare till barnen. Och glass med chokladsĂ„s till efterrĂ€tt.ââStrĂ„lande.
Henning Bauer sköt ifrÄn sig tekoppen och stirrade pÄ det tomma dokumentet pÄ datorn. Markören blinkade hÄnfullt mot honom.
Om han bara kunde fÄ ur sig nÄgra ord innan dess. Varje dag satt han hÀr i nÄgra timmar. Drack sitt te och stirrade pÄ en blinkande markör pÄ en skÀrm. Han visste ju att orden borde finnas dÀr, inom
âVi har sjĂ€lvklart kontrollerat, men jag ska be hovmĂ€staren kolla en gĂ„ng tillâ, svarade husfrun efter att ha tvingats harkla sig. HonâBra.âhörde sjĂ€lv hur korthuggen hon lĂ€t. Men Louise hade inte tĂ„la mod med andra mĂ€nniskors fel och brister, eller med deras slĂ€pphĂ€nta slarvighet.Hontittade sig runt. Just nu var det svalt i lokalen men om det skulle bli varmt av alla gĂ€ster hade hon bestĂ€llt flĂ€ktar som kunde stĂ€llas in. Det var mĂ„lat i en ljust grön fĂ€rg, med exotiska inslag i inredningen, vilket var i överenstĂ€mmelse med hotellets tema i stort.
22
Louise sÄg framför sig hur mÀngder av festligt klÀdda mÀnniskor ikvÀll skulle dansa pÄ golvet, till tonerna av jazzbandet som skulle stÄ och spela pÄ en liten avsats som nu höll pÄ att byggas upp i rummets enaDetkortsida.skullebli en strÄlande tillstÀllning. Det skulle bli perfekt. Som allt hon gjorde. Inget lÀmnades nÄgonsin Ät slumpen.