London, 1957
En kvinna. En målning. Känslan av att återse en gammal vän. Kvinnan har rest långt för att stå här, i ett djupt liggande rum i National Gallery. Folk rör sig fram och tillbaka som fiskstim runt henne, klackar smattrar mot det bonade trägolvet, men kvinnan rör sig inte ur fläcken. Hon står rakryggad och stilla med en hopvikt regnrock över ena armen. Hon tar inte ögonen från tavlan. Det är en stor duk, bred och hög med en utsirad guldram. Färgerna lyser starkt. Oljefärgen är pålagd tjockt som klister. Hon skulle kunna sträcka ut handen och dra med fingertoppen över den skrovliga ytan om hon ville, men det gör hon inte. Hennes blick flyttar sig till en plakett som är fäst på väggen. Edouard Tartuffe, 1859–1921 Le Festin (Festmåltiden), 1920 Olja på duk Festmåltiden föreställer ett bord dignande av mat, en del halväten, en del i förruttnelse, men inga människor är närvarande. Färgerna är karakteristiska för Tartuffes klara, färgstarka palett, och målningen visar prov på den distinkta penselföring som förskaffade honom epitetet ”Ljusets mästare”. Hans skicklighet kommer särskilt till sin rätt i reflektionerna i vinglasen och i smörklicken på en silverkniv. Bordet är dukat för tretton personer vilket har fått vissa att 9