OFÖRESTÄLLBARAS VINGE
dikter albert bonniers förlag
Det oföreställbara
vilar med sin vinge
över landen
över Oceanen
PSALM
Det har inget namn
I varje fall inget som kan
uttalas, utan att
släppa in lögnen Det namn som återstår, alltså,
sedan alla namnen fallit bort?
Ja, just det namnet
Jag lyssnar
Havet lyssnar
Alla ting, alla varelser
i universum lyssnar
Universum lyssnar
Universum är öra
Vem talar
Eller är vi mun?
Vilken muns bön?
Jag ber
Min kropps alla celler
min kropps alla förbindelser
ber
Också smärtbönen! Hjärtats
bön I sin glädje
Jag talar också med den mörka glädjen
Jag bjuder motstånd
Det är en del av bönen
En del av tystnaden
alla rösterna
kommer in från det oändliga centrum
JAN OLOV ULLÉNS BEGRAVNING,
DEN 11 AUGUSTI 2023; JOHAN SPELAR
Så är Jan Olov lagd till vila
Det var som att jag såg hans ansiktes fina leende inifrån kistans huvudända
på vilken den mörka jorden lagts
Beethovens
Adagio från Hammarklaversonaten spelade Från själ till själ från barnet till dess far Från honom till honom
Vaggvisan
för den enda tonen
Vad är liv?
frågade du och jag svarade
Kanske är det en egenskap
som bara är möjlig hos finitära varelser
Som om vi bara kunde se in i dödens ansikte
av evighet Och vårt
språk? har det samma egenskaper
Jag vet inte
Kanske har det samtidig del i livet och döden
Att vi har rätt att gå in i dess oändlighet
utan att dö
Att detta också kan ske i fullständig frivillighet
utan minsta moment av tvång, av övervåld, av kränkning Som en slags kärlek, alltså?
Ja! Kanske blir bara så det oändliga språket möjligt
Vägen in i det oförbrukade mörkret, där inga stjärnor ännu framträtt, ur det ofullbordade intet
djupt, djupt
underifrån
De minsta
rörelserna
De minsta
rösterna Svarar varandra
i resonanser oberoende av skala
Det bokstavligen osynliga, för
alla instrument
Det lika ohörbara
Oändlighetens rörelser, små
Oändlighetens
röster, lika små
Och ut till de yttersta
kosmiska gränserna, i oändlig
Att vi är i detta i samma klang
MAJ ANDERSSON, DEN 21 OKTOBER 2023
Så är ännu en av vännerna död Lugnt och stilla under morfinet för smärtorna av
cancern Hon var Bengts räddande ängel
Hon var mycket mera
Hör hennes röst
från när vi talade om Mammas död
Hur den kom från en mycket levande
Hör nu också Bengts röst
Tänker att de talar tillsammans
Inte bara i min och Kerstins sorg
SEKVENS ÖVER DEN SVARTA SOLEN; 1999
från den
svarta solen
strålar Över staden
Över levande och
döda där Över
koltrasten på gräset efter regnet
Över de sönderslitna Och över de fördrivnas
frånvarande kroppar
Allt har sin
människoform
också i den större dödens stad En oändlighet stängdes, en annan öppnades Nu öppnas en tredje
Vad stänger vi därmed?
Jag lyssnar till den
universella rösten, dess
strävan till förening
Uppror Bön Det
finns ingen skillnad
Inte ens i feltagelserna
Bara lögnen bär
skillnad, i sin inre utplåning
Är du fri
från lögn? Nej!
Hur kan vi då
lita på dig? Det går inte
På varje punkt
finns samma tvivel
Varje punkt
är oändlighetens bas
Dess väldiga system av intet
Stjärnorna i intets natt
Den svarta solen
mer bländande än dagen
Också den
lyser över onda och goda
Tulpanernas huvuden
står slutna i regnet Krokusens
tid är förbi De döda
ser på oss med försvinnande blick
jag ser ingen väg ut ur det universella
Fastän jag en gång
sett det hela utifrån, själv
Det kommer aldrig tillbaka
Det är en välsignelse, en lisa
Jag ska bära detta i graven
eller hur jag nu ska förvaras Det
som är jag, substratet
Klangen är universell
Alla de mörka oändligheterna
En gång gick jag till gränsen
Alla trösklarna
bara försvann Jag har kanske aldrig
kommit tillbaka
Jag var paradoxen,
själv underjord
Detta var mycket skrämmande
Jag hör mig säga:
vi ser in i dubbelgorgonens ögon!
Så är också detta virvlande
Rösterna kommer in från alla håll
Jag samlar dem i en liten korg
Den oändliga korgen!
Vad rörde jag vid
när också jag trampade stjärnorna under mina fötter
det växer i oändligheternas andning
Fågeln sjunger mörkt
i den ljusa kvällen, där vi går tillsammans Vi talar om våra liv
Vi talar om vår död Medan flyktingarnas ansikten trängs runt om, i oöverskådliga skaror
Ska jag skriva till min far i dödens nätverk?
Jag tror inte att han kommer att svara, ens i drömmen, eller vid
någon ny gräns Han vandrar allt längre bort Han har min mor under armen
De bär redan varandra
Vem ska bära mig? Du, älskade
vän? Jag vill gärna tro det, men jag kan inte veta
Skadans omfattning är så enorm Yttre
Inre
Ska vi bära skadan tillsammans?