Camilla Grebe har även skrivit:
Älskaren från huvudkontoret, 2015
Husdjuret, 2017
Dvalan, 2018
Skuggjägaren, 2019
Alla ljuger, 2021
Välkommen till Evigheten, 2022
Flickorna och Mörkret, 2024
Tillsammans med Åsa Träff:
Någon sorts frid, 2009
Bittrare än döden, 2010
Innan du dog, 2012
Mannen utan hjärta, 2013
Eld och djupa vatten, 2015
Tillsammans med Paul Leander-Engström:
Dirigenten från Sankt Petersburg, 2013
Handlaren från Omsk, 2014
Den sovande spionen, 2016
Tillsammans med Carl-David Pärson:
Lånaren, 2023
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@alberbonniers.se
Första tryckningen © Camilla Grebe, 2026
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook, eu 2026 isbn 978-91-0-081261-4
Det här är en påhittad historia. Romankaraktärernas eventuella likheter med verkliga personer – levande eller döda – är slump mässig.
Beskrivningen av vissa juridiska och polisiära tillväga gångssätt, samt platser och myndigheter, har ändrats av dramaturgiska skäl.
Allting började en blå höstdag i september 1972.
Rolf och jag var på väg till Skevsta för att begrava min far. Ett sorgligt ärende – visst – men i mitt bröst växte ändå någonting som påminde om tacksamhet. Jag hade en man jag älskade, ett jobb jag brann för och utanför vindrutan susade världen förbi, så vacker och märkvärdig, nästan som om jag såg den för första gången.
Himlen hade lagt sig till rätta i vattenpölarna i åkrarnas plogfåror, ovan grantopparna i fjärran glödde en tunn molnstrimma.
Jag visste inte att jag stod i begrepp att förlora allt, att nedstigningen i det som många nog skulle kalla helvetet väntade mig i denna den oansenligaste av orter. Att en ondska som hämtade sin näring ur gamla oförrätter dolde sig under ytan av alldaglighet. Och att den fortplantade sig genom tiden, spred sig som en cancersvulst.
Jag vill berätta för dig om det som hände i Skevsta.
Jag vill förklara varför allting blev som det blev.
Kanske vill jag också påminna dig om vikten av att uppskatta det vi har: de små sakerna och de stora, de vardagliga och de vidunderliga. De som sammantaget gör oss till människor.
Innan natten tar oss.
Det knastrar från däcken när Rolf parkerar bilen, en senapsgul Volvo Amazon, framför huset.
Bettan stiger ur och låter blicken glida över sitt barndomshem: den blygsamma, vitmålade stugan med gröna knutar och fönsterfoder. Intill huvudbyggnaden står förrådet som hennes storasyster Karin har byggt om till hönshus, eftersom hon har fått för sig att det är oundgängligt att ha egna ägg.
Så snart Rolf klivit ur bilen gör han samma sak som han alltid gör när han är på besök. Han sträcker på sig, sätter händerna i midjan och tittar på huset med en blandning av uppgivenhet och sorg, som om det vore en vanvårdad hund och någon borde ställas till svar.
Hon går fram till honom, stryker handen över hans mörkblonda hår. Ögonbrynen är nästan vita, huden på näsan är solsvedd efter båtturen i söndags.
Jag är lyckligt lottad, tänker hon. Fru Rolf Hedin, ingen hade väl trott det för bara ett år sedan.
Det är sant, hon var inte typen som gifte sig, flera av arbetskamraterna på polisens våldsrotel brukade säga det. Men nu har de varit gifta i tre månader och fast de är så olika som två människor kan vara känns livet perfekt.
Rolf öppnar bakluckan men hinner inte ens lyfta ut väskorna innan dörren till stugan slås upp på vid gavel. Musik strömmar ut i skymningen, trevande strofer som letar sig fram mellan äppelträd och vinbärsbuskar.
– Älskling! ropar Karin och störtar ut med en cigg i ena handen och ett glas rödvin i den andra.
Den blommiga tunikan fastnar i någonting på fasaden, kanske en spik, och hon är nära att falla nedför trappan. Vin skvätter ut, cigaretten flyger i en låg båge och landar i gräset.
Rolf tar några steg framåt och stampar på den utan att säga någonting.
– Hoppsan, fnissar Karin.
Sedan är hon invid Bettan, lägger armarna om henne och kramar hårt och länge.
– Jag har saknat dig, mumlar hon och pressar en blöt puss på Bettans panna.
Bettan känner en lukt av patchouli och surt rödvin.
– Jag har saknat dig också, säger hon, vilket är sant. Hon älskar Karin, men hon står bara ut med henne i små portioner.
Karin lägger sin varma hand mot hennes kind.
– Du är så fin nu när du låtit håret växa lite. Pappa skulle ha älskat det.
Bettan ser smärtan i hennes ansikte och nickar.
– Det hade han säkert.
Steg hörs inifrån huset och Bettan kastar en blick mot ytterdörren.
En man klädd i något som mest liknar en brun frottépyjamas, träskor och tovigt skägg kommer vinglande nedför trappan. Han är uppenbart berusad, leendet är brett, ögonen halvslutna och blanka.
– Björne, säger han och sträcker fram handen.
Bettan och Rolf hälsar på mannen.
– Björne har köpt Larssons gamla gård, förklarar Karin, tänder en ny cigarett och för en slinga av det blonda håret bakom örat.
– Du menar väl inte den borta vid Ängsbacka? säger Bettan.
– Jo!
– Vad? säger Rolf och låter blicken studsa mellan Bettan och Karin.
– Ödegården, förtydligar Bettan.
Rolf höjer på ena ögonbrynet.
– Så. Du ska …? Okej. Det kommer nog ta lite tid att få ordning på det där stället.
Rolf vet vad han talar om, han är arkitekt.
– Vi är ett helt gäng, inflikar Björne, som om det skulle förklara saken.
– Ett gäng? upprepar Rolf med tom blick.
– Vi ska renovera, driva jordbruk.
Rolf ler, men Bettan ser att han tycker att Björne är galen och hon kan inte annat än hålla med. Ödegården var fallfärdig redan när hon var barn och hon kan inte fatta hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan vilja köpa den. Men det är inte hennes problem, Björne är en vuxen människa, dessutom har hon börjat frysa.
– Spännande, säger hon. Ska vi gå in?
Det ser ut som om en bomb har exploderat i huset, men Bettan hade inte förväntat sig någonting annat. Överallt saker: disk, delar av trasiga möbler, kuddar med hål i som ska lagas, påsar med kläder som ser ut att ha varit pappas, små högar med någon sorts frön på diskbänken. Och så målardukar, så klart. Intill dem ligger penslar och tuber som vikts om och om igen för att de sista dropparna dyrbar oljefärg ska kunna klämmas ut.
Karin är konstnär, i alla fall är det vad hon själv titulerar sig. Om hon kan måla eller ej kan inte Bettan avgöra, hon har ingen talang för sådant. Men en sak vet hon: Karin har aldrig sålt en enda tavla. Faktum är att Bettan misstänker att hon inte är intresserad av att sälja sin konst – hon har bara förälskat sig i konceptet, den romantiserade versionen av sitt liv, den som har mycket litet att göra med verkligheten.
När Bettan var liten jobbade Karin på pappas restaurang. Men när den stängde för drygt tio år sedan var det som om hon kom av sig, som om det inte ens slog henne att hon skulle kunna söka ett annat jobb. Och så snart Bettan flyttat till Stockholm liftade Karin
till en ashram i Indien via Turkiet och Afghanistan. I sex månader hann hon vara där, sedan blev pappa Sigvard sjuk och hon återvände hem. Det var inte Bettan som tvingade henne till det, inte heller var det pappa, det var Karin själv som insisterade på att göra det. Men när hon väl fattat det beslutet var det ju också en utmärkt ursäkt för att inte ta sig för någonting annat.
Så snart Karin dragit igen ytterdörren fryser Rolf i steget och trevar med handen över bröstfickan igen.
– Fan, jag glömde köpa piptobak. Du råkar inte ha någon hemma?
Karin skakar på huvudet, Björne suckar.
– Jag la av i våras. Vi ska förresten testa att odla eget röka på gården, men det blåser ju en del där uppe på kullen, så vi ska sätta upp störar som stöd för –
Karin ger honom en spark på smalbenet.
– Hon är polis, teaterviskar hon och fnissar.
Sedan vänder hon sig mot Rolf.
– Tobaksaffären i byn är fortfarande öppen, säger hon och serverar sig själv lite mer vin. Åk förbi, vettja. Det tar inte mer än tio minuter.
– Vilken? frågar Bettan. Den vid torget?
Karin nickar.
Det bor några tusen personer i Skevsta med omnejd, ändå har den lilla orten inte mindre än tre tobaksaffärer.
– Okej, säger Rolf.
Han ger Bettan en snabb blick. Hon nickar och rycker på axlarna, om han inte får sin Borkum Riff blir han som en grinig barnunge.
Han lutar sig fram, ger henne en snabb och lite stickig puss på kinden.
– Ses snart, säger han och går ut i den blå skymningen.
Så snart Rolf har gått börjar Bettan röja upp i köket. Björne har stängt av musiken och satt på teven i stället, nyhetsuppläsaren talar om terrorattentatet i München.
– Är det okej om jag sitter en stund? frågar Karin som har sjunkit ner på en av köksstolarna. Det är bara det att jag har varit i gång hela dagen, jag är liksom helt slut.
– Visst, säger Bettan, fast det inte direkt är så att hon har vilat sig igenom dagen heller.
Hon sneglar på Karin, på den seniga, solbruna kroppen. På ögonen, de som alltid ser lite vattniga ut, som om hon precis ska börja gråta, vilket hon ibland också gör.
Så olika de är, både till utseendet och sättet. Karin ljus och tunn, hon mörk och stadig. Och trots att Karin är tretton år äldre beter hon sig ofta som en tonåring. Känslosam är bara förnamnet. Ansvarslös, eller om man vill vara överseende: en livskonstnär. Snäll och godhjärtad, absolut, men samtidigt lite egoistisk, en sådan som slevar upp mat till sig själv först och sedan med förvåning konstaterar att, hoppsan, den tog visst slut.
Tur att hon inte har några barn, tänker Bettan och öppnar kylskåpet.
Tomt, så när som på en stor gjutjärnsgryta med lock och korgen med färska ägg.
Hon hämtar påsen med matvaror som hon tog med från stan och börjar plocka upp dem. Karin drar ett djupt bloss, låter röken sippra ut genom mungipan och följer den koncentrerat med blicken när den slingrar sig mot taket.
Björne kommer in i köket, han har stängt av teven och satt på skivspelaren igen, han orkar väl inte höra mer om eländet i München.
Karin askar i ett halvfullt vattenglas och möter hennes blick.
– Ni borde flytta hit. Polisen i byn söker tydligen folk.
– Hit?
Bettan tänker att det är det sista hon vill och får genast dåligt samvete. Hon hör hur hon låter och hon vill inte vara den där snipiga storstadstjejen som blivit för viktig för sin hemort, men
det vore en omöjlighet att återvända. Rolf har just befordrats, han ska leda den nya arbetsgruppen för urban utveckling på arkitektkontoret. Högre lön har han också fått, och de har precis lagt en handpenning på ett av de där fina små radhusen i Bromma, de som ser ut som sockerbitar och är ritade av Rolfs favoritarkitekt Paul Hedqvist.
Sedan är det hennes jobb, hon fick kämpa för att få en fast tjänst på våldsroteln och hon har inga planer på att ge upp den.
Björne kommer fram till henne, kikar in i kylskåpet och låter blicken löpa över matvarorna.
– Vi trivs bra i Stockholm, säger Bettan.
– Hm, säger Karin frånvarande och granskar sina smutsiga naglar.
– Linsgryta? frågar Björne, kliar sig förstrött i skrevet och lyfter ut gjutjärnsgrytan ur kylskåpet.
Tjugo minuter senare har de satt sig till bords. Det luktar av rengöringsmedel och mat, bordet är dukat. Karin pratar om den gamla kvarnen, någon borde köpa den och göra om den till hotell. Det skulle helt säkert bli en fantastisk affär.
Björne hummar, några linser har fastnat i skägget.
Karins kommentar får Bettan att tänka på pappa och det knyter sig i magen på henne, det är samma sak varje gång hon återvänder hit. Det är som om barndomen attackerar henne från alla håll.
Pappa pratade ständigt om nya, grandiosa projekt. Han brukade säga att Rönnbergs Café & Matsalar var den bästa restaurangen på mils avstånd. Och den med mest klass, och den lönsammaste. Och sedan började han tala om att öppna en hel kedja med restauranger i Sverige. Nej, i Norden. Eller, varför begränsa sig, hela världen låg ju öppen för en man som han.
Hon minns festerna på restaurangen efter stängning också, de som avlöste varandra. Hur hon satt under bordet med de andra
barnen och hur de alla somnade på golvet. När hon vaknade nästa morgon var hon fullt påklädd, hade vinfläckar på kläderna och brödsmulor i håret.
Var det pappa eller Karin som bar hem henne?
Hon minns inte.
Och så var det pappas kvinnor, de som kom och gick, man visste aldrig vem som skulle dyka upp till frukost. Ofta var det någon av tjejerna på restaurangen – Bettan gillade dem bäst, hon kände dem redan och det hände att de stack till henne en karamell.
Om hon sluter ögonen kan hon frammana pappa sådan han var då, se honom när han står på bordet och sjunger, men hon kan också se honom sitta håglös och uttråkad när samtalet handlar om någonting annat än honom.
Pappa var stilig, en karismatisk drömmare, en självförhävande estradör. En narcissist med en sällsynt förmåga att manipulera sin omgivning. Men samtidigt: en varm far som bara med en blick kunde se hur hon mådde, som bakade det godaste bröd hon ätit och som grät när han trodde att ingen hörde.
Och nu är Karin likadan, minus det där narcissistiska och manipulativa draget, kanske. Fin på många sätt men samtidigt totalt jävla hopplös.
Hon tittar på Rolfs tomma tallrik och ett märkligt illamående smyger sig på.
Karin tystnar och ger henne en forskande blick.
– Är du okej?
– Visst.
– Ta lite vin, säger Karin och greppar om flaskan.
Bettan skakar på huvudet, kroppen protesterar vid blotta tanken.
– Vad är det? suckar Karin.
– Jag fattar bara inte vart Rolf tog vägen.
– Han träffade väl någon nere på byn, säger Björne och slevar upp mer linsgryta på sin tallrik. Det är ju fredag, han kanske tog en öl.
– Han kanske har fått punktering, föreslår Karin. Det var en lastbil som tappade en kubikmeter spik på vägen in till byn i veckan. De små jävlarna fastnar i däcken. Och sedan är det kört.
Bettan säger ingenting.
De äter under tystnad.
Ytterligare en halvtimme går, utanför fönstret har det mörknat. Och någonstans därute är hennes Rolf, hon har väldigt svårt att tro att han har gått och tagit en öl, och reservdäck är han alltid noga med att ha i bilen.
– Visst hade du pratat med organisten om musiken till begravningen? frågar Karin och petar i grytan med skeden.
– Jo, säger Bettan. Och så talade jag med den där tanten på församlingshemmet. Allt är beställt.
– Vad blev det för smörgåstårta?
Hon ska just svara när hon hör en bil som närmar sig, sedan blir det tyst och ett par sekunder efter det hörs ljudet av en bildörr som slår igen.
Bettan andas ut, Karin rycker lite på axlarna.
– Jävla tur att vi inte åt upp all mat, mumlar Björne.
Bettan reser sig upp samtidigt som det knackar. Hon går fram till dörren och öppnar.
Utanför står två uniformerade poliser som hon inte känner igen.
– Elisabeth Hedin? frågar den äldre, tar av sig uniformsmössan och sänker blicken.
Hon nickar utan att svara, vet redan vad de ska säga. Hon har själv varit i deras skor fler gånger än hon vill tänka på. Hon låter blicken glida från männen mot landskapet bortom dem. Mot svärtan som har slukat den blåskimrande skymningen.
– Jag beklagar verkligen, fortsätter polisen. Det har skett en fruktansvärd olycka.