Monika Fagerholm Döda trakten/ Kvinnor i revolt
albert bonniers förlag
Av Monika Fagerholm har tidigare utgivits:
Underbara kvinnor vid vatten 1995
Diva 1998
Den amerikanska flickan 2005
Glitterscenen 2009
Havet â Fyra lyriska essĂ€er (med Martin Johnson) 2012
Lola uppochner 2012
Vem dödade Bambi? 2020
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.albertbonniersforlag.se
info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-081190-7
© Monika Fagerholm 2025
Omslag Sanna Mander
Inlaga Tom Backström
Första tryckningen
Tryck ScandBook, Falun 2025
â⊠as far as I can see, everything is cracking up.â
Doris Lessing, The Golden Notebook
âThis is not your fatherâs revolutionâ
Slogan frÄn Paris 1968
âMust every citizen reckon that one of these days heâll be confronted with violent death in the shape of a young girl?â
FrÄga i Die Welt, 1977
Dockhuset 1976/77
Flickan i historien
Jag ser henne framför mig, det Àr sÄ lÀnge sen. Hon Àr lÀnge sen. Flickan under svampen.
I ett rum, i ett hus, en radhuslÀgenhet i en förort, dockhuset (hon kallar det sÄ, hon bor i gÀstrummet, har just flyttat in).
Jag tÀnker berÀtta en historia om henne, i en bestÀmd tid, hon Àr arton Är och har kommit hit för att bo med pappa och hans familj, i gÀstrummet.
Ett Är dÄ allting hÀnder, och ingenting.
Det Àr en stum tid.
EfterÄt, lÄngt lÄngt senare, kan hon tÀnka pÄ det som en depression, utan att riktigt förstÄ vad hon menar med det.
Den finns i tiden, den finns i huset, den finns i henne sjÀlv.
I alla fall: hÀr börjar skrivandet.
Rummet Àr grönt. Gröna gardiner, grönt sÀngöverkast, gröna tapeter med krumelurer pÄ.
SÀng, nattduksbord, skrivbord, stol och en grön (smÀcker, obekvÀm) fÄtölj under fönstret.
FrÄn fönstret kan man se ett vatten skymta mellan trÀden, det Àr KalltrÀsket.
Ovanför skrivbordet i hennes rum hÀnger en inramad bild, ocksÄ den i gröna kulörer, ett uppförstorat fotografi med en svamp i förgrunden, i bakgrunden en dunkel skog. Hennes pappa
Max, som Àr fotograf, har tagit bilden.
Svampen, skogen.
GĂ„ in i skogen.
Hon tycker om att vila ögonen pÄ tavlan.
En extremt detaljerad bild, ser man, nĂ€r man tittar pĂ„ den lĂ€nge. Mycel, sprickor och maskhĂ„l, barr och smolk, allt glĂ€nser av slem. En slemmig svartvit maskĂ€ten stensopp. EfterĂ„t, bara ett Ă„r senare, nĂ€r hemmet monteras ner för att lĂ€genheten ska sĂ€ljas, nĂ€r det bara Ă€r hon och hennes halvbror Michael som packar och kastar bort och lĂ€gger undan saker de inte nĂ€nns slĂ€nga men inte vet vad de ska göra med i pafflĂ„dor som de skriver âdiverseâ pĂ„ med svart vattenfast spritpenna. Eller helt enkelt till sist, nĂ€r det blir brĂ„ttom, bara langar in i stora svarta sopsĂ€ckar.
Ja. DÄ ska den finnas kvar under den sneda ramens spruckna glas, intakt förutom ett enda rent snitt genom bilden, och bevaras.
Försiktigt kommer hon vira in den i en handduk och lÀgga den bland sina saker.
Denna fantastiska jĂ€vla svamp alltsĂ„ â en vadĂ„, livssymbol?
För den kommer följa henne genom livet, ramen smÄningom kasserad men sjÀlva bilden hoprullad kring en tom hushÄllspappersrulle.
Följa henne frÄn stÀlle till stÀlle, kÀllare till kÀllare, förvaringsbÄs till förvaringsbÄs, för att smÄningom förkomma, tappas eller bara glömmas bort.
Flickan under svampen (det Àr jag, Alice).
Flickan under svampen (det Àr hon, Alice).
Alice vid skrivbordet. Var finns hon i denna tid?
Denna tid Àr efterkrigstiden.
Denna tid, just nu, i slutet av en sommar, början pĂ„ en höst, fĂ€rgas av solsken. Gula solparasoll, gröna grĂ€smattor â identiska pĂ„ alla parceller i radhuslĂ€ngan dĂ€r flickan bor i gĂ€strummet
i lÀgenheten i mitten, det Àr dockhuset.
Nedanför dem en skogsdunge genom vilken man kan gÄ lÀngs en smal sumpig stig till bryggan som strÀcker sig ut i trÀsket. Radhusbryggan: gemensam för alla som bor i lÀngan. TrÀsket har gyttjebotten, Àr rÀtt sÄ grunt, och smÄningom kommer nÀckrosor vÀxa över ytan. Det Àr vackert Ànnu den hÀr tiden, men tydliga tecken pÄ igenslamning och övergödning mÀrks redan. Under de hÀr Ären, 1976 och 1977, kan man fortfarande simma dÀr. Sen kommer det att slamma igen och snart kommer det inte att finnas lÀngre.
HÀr sitter Flickan i Historien. Hon ska just börja i kvÀllsgymnasiet inne i stan, gÄ sista klassen.
Hon Àr arton Är, i noppig blus med hÄl pÄ Àrmarna, hÄret i en lös knut, lösa stripor hÀnger ur den.
Flickan i historien. Som kommer vara arbetsnamnet pĂ„ den roman hon börjar skriva, ett av mĂ„nga. Hon vill bli, sĂ€ger hon högt vid middagsbordet, âen lĂ€sande och skrivande mĂ€nniskaâ. Hennes andra halvbror Jakob alias Prinsen drar pĂ„ mun.
Det kommer att ta Är innan hon kan sÀga det utan citationstecken. MÄste hon sÀga det? Inte alls.
Flickan i historien:
âKvinnor i revolt.â
Hur ska man fĂ„ tag i Historien, allt som finns i henne? Det Ă€r inte mycket. Ănnu Ă€r hon hĂ€r i huset, ett tomt kĂ€rl, en ekande silo, ingenting har hĂ€nt. Ett vitt ark. Det vita arket. NĂ„gonstans börjar nĂ„got.
Mikroskopisk rörelse.
Hon ser Honecker pÄ klipporna, sprakande. Sprakande.
Och bland hennes, Alices, saker i ryggsÀcken, en plastpÄse med Honeckers saker som Alice glömde lÀmna tillbaka nÀr hon stack, for sin vÀg, inte flydde men fick brÄttom frÄn stÀllet hon kommer frÄn (landet, byn uppe i landet: en kontrast till hÀr, dockhuset, i en förort utanför huvudstaden, i pappas hus), och dÀr, Honeckers dagbok. Som inte Àr en dagbok. Men blÀddrar man nÄgra sidor in i den stÄr det: Anteckningar. Kvinnor i revolt (flera gÄnger överstruket, men inskrivet igen med blyerts och sen Àven röd tusch).
GÄ tillbaka till det dÀr. Honecker. Och sommaren med Honecker.
Del 1
Sommaren med Honecker
âThea had perfect life.â
Saul Bellow, The Adventures of Augie March
Thea had perfect life (Honecker 1976)
s ista sommaren. Alltid den kĂ€nslan med just Honecker och ingen annan. Och en roman. âThe Adventures of Augie March â (som Honecker sa att hon alltid lĂ€ste just pĂ„ somrarna). PĂ„ solklippan pĂ„ andra sidan holmen, dĂ€r de skulle hĂ„lla till de dĂ€r juliveckorna i total stiltje, vĂ€rmebölja, i gassande solsken dagarna i Ă€nda.
Other women I had known â well, I didnât blame them that I loved them less than Thea. There were some people who were too slow in their life, because of fatigue, unwillingness, hardship, sorrow, mistrust: and some were too fast out of other trouble or desperation. But as far as I was concerned, Thea had perfect life.
Thea som hade perfekt liv. Och Honecker.
âAugie Marchs Ă€ventyrâ var den amerikanska författaren Saul Bellows tredje roman, hans stora genombrott som skrevs strax efter kriget, i slutet av fyrtiotalet, i Paris. Boken blev till under nĂ„gra mĂ„nader, i ett euforiskt tillstĂ„nd, den skrev sig sjĂ€lv. NĂ€r boken var fĂ€rdig stod Bellow pĂ„ sin franska balkong pĂ„ sitt franska hotell och sĂ„g ut över hustaken som man gör i Paris om man har möjlighet att göra det â och tĂ€nkte förundrat: Vad var det egentligen som hade hĂ€nt?
DĂ€rifrĂ„n balkongen till rummet dĂ€r han och hans hustru bodde pĂ„ den tiden kunde man â kan man förestĂ€lla sig â se ocksĂ„ henne, hustrun, nere pĂ„ gatan, vandrande hem frĂ„n ett av sina lĂ„nga arbetspass pĂ„ byrĂ„n för âfördrivna personerâ, dĂ€r hon arbetade ideellt för mĂ€nniskor som hade överlevt dödslĂ€ger,
arbetslÀger, tvÄngsförflyttningar och krigets och nazismens fasor.
Och hamnat hĂ€r, i Paris, utan möjligheter att pĂ„ egen hand ta sig tillbaka dit dĂ€rifrĂ„n de kommit, till hem som inte lĂ€ngre fanns, vĂ€ntande pĂ„ âomplaceringâ eller bara pĂ„ att kunna ta sig bort.
MÄnga fortfarande ihÀrdigt sökande efter försvunna slÀktingar och vÀnner.
Men trots allt, de hade överlevt. De var vid liv. DĂ„ Bellow och hans fru Anita anlĂ€nde frĂ„n USA till Paris â de var bĂ„da judar och djupt mĂ€rkta av judeförföljelserna i Europa â hade Bellow varit deprimerad och haft skrivkramp, men dĂ€r, i Paris, paradoxalt kanske, alldeles i nĂ€rheten av det ohyggliga hittade han skrivenergin igen.
Plötsligt vÀllde den dÀr romanen bara fram i honom.
Thea had perfect life.
Och Honecker. Honecker, dÀr pÄ skÀrgÄrdsklippan i de mellersta delarna av landet trettio Är senare, sommaren 1976.
Knubbig, solbrĂ€nd, i grön bikini â det bruna hĂ„ret solblekt och vilt kring huvudet.
Draperad i ett vitt lakan (som hon tagit ur sÀngen för att skydda sig mot solen).
Perfekt liv. Det var en kĂ€nsla. Och varje ansats att förklara den kĂ€nslan blir som ett klent försök till översĂ€ttning â försöka försöka försöka men inte hitta de rĂ€tta orden.
Och en dubbelexponering. I bilden ocksÄ en annan bild.
Honecker som i följande ögonblick stĂ€ller sig upp pĂ„ klippan och flĂ€nger det dĂ€r lakanet kring sig â och sĂ€ger, med en sĂ€rskild högtidlighet i rösten (och plötsligt vĂ€ldigt allvarligt): âKalla mig Ismael â Jag Ă€r Ismaelflickan: âHans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom.â
Men vi sĂ€ger: hennes hand. âHansâ Ă€r taget direkt ur Bibeln.â
Honecker, grinande i solen, lĂ€gger till: âMin hand. Jag Ă€r Ismaelflickan ââ
âMen sluta babblaâ, skrattar Alice. âBerĂ€tta nĂ„got om dig sjĂ€lv i stĂ€llet. NĂ„got pĂ„ riktigt. Ur verkligheten.â
âBerĂ€tta och berĂ€tta. Vad dĂ„? En anekdot? Jag avskyr â anekdoter.â
Och nĂ€, de skulle inte, hon och Honecker, tillbringa tiden med att berĂ€tta roliga historier för varandra â om sig sjĂ€lva, sina liv, inga anekdoter.
âJag avskyr anekdoter. SĂ„na dĂ€r fĂ€rgsprakande, som livet sjĂ€lvt. Vid nĂ€rmare eftertanke: jag avskyr Livet SjĂ€lvt. Det liksom vĂ€ller över en. Och man drunknar.
Men â fĂ„nga â tid. Jag Ă€lskar tid. Jag vill bli besudlad av ⊠tid ââ
Vad hon gjorde innan hon mötte Honecker?
Bodde pÄ landet, lÄngt borta.
LĂ€ste.
Spelade amatörteater. Till exempel: âSjĂ€lens sĂ„nger. En berĂ€ttelse frĂ„n byn.â Med Bijou, vĂ€ninnan och vapendragaren, dĂ„ de var tvĂ„: EN-STĂRARNA. GIRAFFERNA. BĂ„da lĂ„nga, stĂ„tliga, gillade att tĂ€nka att det vilade ânĂ„got majestĂ€tiskt över demâ, som nĂ„gon sa (Bijou sjĂ€lv, till exempel). Sen började de grĂ€la och skiljdes Ă„t. Och var dĂ€refter, hĂ€danefter, ensamma. Separata.
Gick i skogen.
Talade i telefon med pappa Max, som levde ett alldeles annat liv i radhuslÀgenhet i en lummig förstad utanför huvudstaden söderut i landet. Invid gröna grÀsmattor, under gula solparasoll.
Dagdrömde. (Kan inte nog understrykas. Det var vad hon framför allt Àgnade sig Ät: dagdrömmar.)
Kom inte överens med sin yngre syster (halvsyster) Lilija. Ett evigt tillstÄnd. GrÀlade med Lilija.
Drev tillsammans med sin mamma Frieda och Ă€ven systerns (ytterst) lilla hjĂ€lp ysteriet Friedas Ost. Frieda, jadĂ„ namnet Ă€r pĂ„hittat, hon hittade pĂ„ det sjĂ€lv och skickade in en anhĂ„llan om namnbyte till den för namn ansvariga myndigheten i landet. Den godkĂ€ndes. Men det hade ju ingen betydelse egentligen. Namn Ă€r namn. Men hon var bra pĂ„ sĂ„nt, mamma Frieda: att fĂ„ igenom anhĂ„llanden och yrkanden som Ă€ndrade pĂ„ saker som inte betydde nĂ„got alls. Men de stora sakerna som hon hela livet ville göra nĂ„got Ă„t, sin vĂ€rld, sitt liv, sina omstĂ€ndigheter och sĂ„ vidare, dem rĂ„dde hon inte pĂ„. Eller alla karlahistorier hon hade och som alltid slutade pĂ„ samma sĂ€tt â med katastrof och flykt; och om det var karlen som flydde satte sig Frieda i sin lilla Morris och for efter karlen över kontinenten, och det var ju lönlöst, inte kom han tillbaka, med undantag för en som kallades Den vilsne situationisten som blev pappa till Lilija och som verkligen inte stack nĂ„gonstans, bara hĂ€ngde och hĂ€ngde och hĂ€ngde kvar lĂ„ngt
efter att alla revolutioner och uppror och vackra utopier som han drömde om, boredom is counter-revolutionary (en gammal situationistslogan) hade upphört överallt. Ănda tills Frieda som annars ville leva enligt mottot âmitt hem Ă€r ett öppet hem, det inkluderar allaâ kickade ivĂ€g honom. Och Lilija blev den dĂ€r tyckasyndomsigpersonen som gick omkring och vrĂ„lade inombords FADERLĂS FADERLĂS, vilket Ă€r en dum förklaring men Ă€ndĂ„ hennes stĂ„ende förklaring FADERLĂS till allt det som hĂ€nde och kommer hĂ€nda sen i hennes liv och i allt som hon har del i i den hĂ€r berĂ€ttelsen som ska Ă„terges i den hĂ€r romanen (första delen av
konstnÀrsromansviten, Alices tillblivelsehistoria). Ja FRIEDA, alltsÄ, som sagt: allt det stora hon ville Àndra pÄ var hon maktlös inför. Kunde hon inte Àndra pÄ. Inte alls.
Friedas osttillverkning. Okej, drev och drev (hon, Alice). Men det var sĂ„ det kĂ€ndes. DĂ„ hon, Alice, kom i puberteten. Att hon tillverkat ost hela livet i stĂ€llet för att â
Ja. Puberteten Àr ett givande tillstÄnd: Spegelhuset. DÀr kan man, borde man kunna, vÀxa.
GĂ„r omkring och speglar sig. Men det man ser rimmar illa med ⊠ja, vad som möter en â vad som mötte henne, nĂ€r hon slutade se pĂ„ sig sjĂ€lv ur olika vinklar Ă€ven bildligt talat alltsĂ„, men höjde blicken och tittade ut genom fönstret, till exempel. Skogen fĂ€lten evigheten. Ja, ni vet. Det dĂ€r klassiska.
Och insÄg: vad hon egentligen sÄg i spegeln, speglarna var: sitt eget dumma ansikte (omgÀrdat av en massa dumheter och dagdrömmar). Inget annat.
Mimade uppmuntrande till sin bild i spegeln. Olika saker: om upproret, motstÄndet, till exempel.
LÄnade böcker och lÀste tidningar pÄ biblioteket.
Och sen plötsligt hÀnde nÄgot.
Kamrat Ulrike (maj 1976)
Första gÄngen hon sÄg Honecker. Hon var arton Är. Det var den 10 maj 1976, tre mÄnader efter hennes födelsedag i mitten av februari. Hon satt pÄ biblioteket. I tidningslÀsesalen pÄ bottenvÄningen. Med de stora fönstren som vette mot torget. SÄ att man kunde sitta dÀr och spana (men pÄ vad?). Hon sÄg ner i tidningen. Stirrade pÄ en bild av Ulrike Meinhof. Som framtrÀdde
suddig och hotfull, som alltid pĂ„ bilderna av henne och hennes kumpaner i stadsgerillan i VĂ€sttyskland (de kallades âgĂ€ngâ eller âbandâ eller âpackâ och liknande försmĂ€dligt, i tidningarna). GrĂ„svart, tom i ögonen.
Blurr pĂ„ bilden. För att understryka: en â som man ocksĂ„ lĂ€rt sig att hon var â âsĂ„ndĂ€rn vĂ„ldsbejakareâ. Alice, och mĂ„nga andra i hennes generation, skulle vĂ€xa upp med dessa fotografier pĂ„ efterlysningsaffischerna som fanns överallt, över hela Europa.
Bilder att skrĂ€mma barnen med sĂ„ att de inte skulle sova gott om nĂ€tterna. Onda sagor. Det var avsiktligt (senare skulle det framgĂ„ att de överexponerade blurrade fotografierna som spreds i vĂ€rlden varit en krigstaktik som lĂ„nats frĂ„n den amerikanska sĂ€kerhetstjĂ€nsten). Personerna pĂ„ bilderna skulle stiga in som maror i ens undermedvetande. Det civiliserade samhĂ€llets fiender, âbanditernaâ.
Ulrike var kvinnan som hade förklarat krig mot tyska staten (sa tyska staten). Hon hade betalat för det. Med sitt liv.
Nu var hon död.
Det var det som stod i tidningen den hÀr dagen.
âMeinhof död i StammheimfĂ€ngelset.â
Hon hade hÀngt sig i sin cell i StammheimfÀngelset.
âGenossin Ulrike. De fick henne till sist. Livet av henne.â En röst bakom Alice i lĂ€sesalen.
DĂ€r hon annars brukade vara förhĂ„llandevis ensam, Ă„tminstone den enda ungdomen bland nĂ„gra gubbar och gummor frĂ„n byn som bĂ€r det pĂ„hittade namnet DĂ„rars â pĂ„hittat av Alices pĂ„hittiga vĂ€ninna Bijou för en garanterat förskrĂ€cklig pjĂ€s, âSjĂ€lens sĂ„nger. En berĂ€ttelse frĂ„n bynâ, som de skrev ihop (egentligen, Bijou skrev, och hon sjĂ€lv, Alice, fungerade som inspiration för
pjĂ€sen som handlade om hennes farmor â mamman till hennes pappa Max som ingen i byn visste vem hon var, sĂ„ det var öppet för vilda fantasier som Bijou i detta skede av sina tonĂ„r hade varit bra pĂ„ annars ocksĂ„). Bijou som egentligen hette Birgitta och kallades Biggi som naturligtvis ingen vettig tonĂ„ring kunde heta, sĂ„ Biggi hade gĂ„tt in i krimskramsaffĂ€ren och sett att det stod âbijouterierâ ovanför en hylla, men det lĂ€t ju fint och sĂ„ tog hon det (att hitta pĂ„ nya namn Ă„t sig var förresten ocksĂ„ nĂ„got man kunde Ă€gna sig Ă„t i spegelhuset â tonĂ„rstiden, puberteten â i brist pĂ„ annan meningsfull sysselsĂ€ttning och i det tillstĂ„nd av frustration och maktlöshet som dĂ€rmed sammanhĂ€nger: dessa satans tallar, dessa satans moar, landsvĂ€gen, kommer man aldrig hĂ€rifrĂ„n?).
Men stolt över namnet var hon ocksĂ„, denna Bijou, som inte var Alices vĂ€ninna lĂ€ngre, livet hade slitit dem Ă„t olika hĂ„ll, ett nĂ€tt sĂ€tt att sĂ€ga: de orkade inte lĂ€ngre med varandra. ORKADE inte, stod varandra upp i halsen. De hade skrivit och regisserat och uppfört pjĂ€sen som det sista de gjorde tillsammans. Det finns det dĂ€r ögonblicket allt arbetar upp sig till dĂ„ man plötsligt ser pĂ„ varandra och verkligen ser: avgrunder av varandras obegĂ„vning och vĂ€nder sig om och blygs â och det hĂ€nde i realtid dĂ€r pĂ„ scenen.
Genossin Ulrike. Men hÀr nu den hÀr dagen, pÄ biblioteket, nÄgra minuter tidigare: det hade omÀrkligt gÄtt i dörren, och de hade kommit in i lÀsesalen, en hon och en han (bÄda tvÄ unga, förhÄllandevis, han sÄg Àldre ut, kanske kring tjugofem, hon var i Alices egen Älder).
Han, som det hette i kioskromanerna, âlĂ„ng och mörkâ. Amerikan. Mörkhyad, och kilometerlĂ„ng som en basketspelare, en sort som inte setts i byn förut.
Och hon. Honecker. Som var den som stannade vid Alices plats i tidningslÀsesalen. Och viskade över axeln.
âDe fick henne till sist.â
Det var sÄ konstigt att Alice mÄste titta upp och vÀnda pÄ huvudet. Hon, den andra flickan, log inte. Det var respektingivande.
Och Alice var lika nollstĂ€lld i sitt ansikte. Det var en anstrĂ€ngning, men inte för inte hade hon spelat amatörteater en betydande del av sitt liv, âSjĂ€lens sĂ„ngerâ, till exempel: en pjĂ€s dĂ€r, jag bedyrar, alla var nollstĂ€llda hela tiden. Ingen drog pĂ„ mun. Publiken hade alltsĂ„ inte fĂ„tt skratta, vilket framförts som kritik i lokaltidningen, med den fyndiga klĂ€mmen âvilket ju blev skrattretande i sigâ som tillĂ€gg i texten som fĂ„tt rubriken âBrakfiasko pĂ„ tiljornaâ i tjocka svarta bokstĂ€ver sĂ„ att alla sĂ€kert skulle se â sĂ„ end of story: vĂ€nskapen mellan Alice och Bijou.
âĂr det dagens tidning?â
âJa.â
âFĂ„r jag den nĂ€r du har lĂ€st?â
Alice lÀmnade biblioteket vid torget. Genom fönstret som vette mot gatan sÄg hon in i lÀsesalen. Lyfte handen. Gjorde segertecknet (kunde inte lÄta bli).
Venceremos, kamrater. Leve stadsgerillan.
Genossin Ulrike. Genossin Honecker. Genosse Timothy (sÄ hette han, amerikanen, det hade hon redan hört, pÄ stan).
Honecker sÄg gesten och vinkade tillbaka (det var helt löjligt egentligen).
Hon, Alice, visste inte mycket om stadsgerillan. Men den lÄg som en underton i tiden, och berörde en, sÀrskilt om man var ung. Kampen för ett nytt samhÀlle, mot rÄkapitalismen, mot imperialismen, mot Vietnamkriget som Àntligen var slut men som pÄminde om