9789100809515

Page 1


översÄttning jens Ahlberg och len A k A rlin

A lbert bonniers förl A g

Albert Bonniers Förlag

Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se

isbn 978-91-0-080951-5 co PY right © Ken Follett 2025

origin A lets titel Circle of Days övers Ättning Jens Ahlberg och Lena Karlin

o M sl Ag Harvey Macaulay/Imperiet, bearbetning av Ingrediensen AB förstA trYckning en trYck ScandBook, EU 2025

BerÀttelsen börjar

cirka 2 500 Är före vÄr tiderÀkning

KAPITEL 1

Seft stretade fram över Stora slÀtten. PÄ ryggen bar han en flÀtad korg full av flintsten att idka byteshandel med. Tillsammans med honom vandrade hans far och hans tvÄ Àldre bröder. Han avskydde alla tre.

SÄ lÄngt ögat nÄdde bredde slÀtten ut sig i alla riktningar. I det sommargröna grÀset fanns gula stÀnk av smörblommor och rödklöver, som pÄ avstÄnd smÀlte samman till ett orange och gult töcken. Stora hjordar av kor och fÄr, lÄngt fler Àn han kunde rÀkna, betade förnöjsamt hÀr och dÀr. Det fanns ingen stig, men de hittade ÀndÄ, och en lÄng sommardag som denna kunde de tillryggalÀgga hela vÀgen och likvÀl fÄ lite tid över.

Solen gassade mot Sefts hjĂ€ssa. SlĂ€tten var mestadels flack, men hĂ€r och dĂ€r fanns smĂ„ kullar och dalar som tog pĂ„ krafterna för den som bar en tung börda. Hans far, Cog, höll samma tempo oavsett terrĂ€ng. »Ju fortare vi kommer fram, desto fortare fĂ„r vi vila«, brukade han sĂ€ga – en idiotisk sjĂ€lvklarhet som alltid gick Seft pĂ„ nerverna. Flinta var den hĂ„rdaste stensorten, och hans far hade ett hjĂ€rta av flinta. BĂ„de hĂ„ret och ansiktet var grĂ„nat, Cog var inte stor men han var stark, och nĂ€r sönerna vĂ€ckte hans missnöje straffade han dem med nĂ€var av sten.

Allt som hade en vass egg var tillverkat av flinta – yxor, pilspetsar, knivar och allt annat – och flintsten kunde alltid bytas mot vad man Ă€n behövde, som mat, klĂ€der eller boskap. Det fanns de som samlade pĂ„ sig lager av flinta i vetskapen om att den skulle vara för evigt och behĂ„lla sitt vĂ€rde.

Seft sÄg fram emot att trÀffa Neen. Det hade inte gÄtt en dag sedan riten i vÄras utan att han tÀnkt pÄ henne. De hade trÀffats sista kvÀllen och talat med varandra lÄngt inpÄ natten. Hon hade varit sÄ varm och hjÀrtlig att han kÀnt sig sÀker pÄ att hon gillade honom. NÀr han slet i flintgruvan under veckorna som följde sÄg han ofta hennes ansikte framför sig. I hans fantasi log hon alltid och lutade sig fram för att sÀga nÄgot till honom, nÄgot fint. Hon sÄg sÄ underbar ut nÀr hon log.

NÀr de skildes Ät hade hon gett honom en kyss till farvÀl.

Han hade inte trÀffat mÄnga flickor, med tanke pÄ att han tillbringade varenda dag i ett hÄl i marken, men ingen av dem han trÀffat hade gjort sÄ hÀr stort intryck pÄ honom.

Hans bröder hade sett honom i sÀllskap med Neen, och de antog att han fallit för henne. Nu plÄgade de honom ideligen med oanstÀndiga kommentarer. »TÀnker du stoppa din grej i henne, Seft?« sade Olf, som var stor och korkad, och Cam, som alltid följde Olfs exempel, började göra juckande rörelser, vilket fick bÄda tvÄ att brista i gapskratt sÄ att de lÀt som tvÄ krÄkor i ett trÀd. De trodde att de var klyftiga. Efter att ha fortsatt i samma anda en stund fick de slut pÄ lustigheter. De var inte sÀrskilt uppfinningsrika.

Alla fyra bar pĂ„ korgar, i armarna, pĂ„ axlarna eller sina huvuden, men Seft hade tĂ€nkt ut ett sĂ€tt att spĂ€nna fast sin korg pĂ„ ryggen med hjĂ€lp av nĂ„gra remmar av lĂ€der. Konstruktionen var krĂ„nglig att fĂ„ av och pĂ„ sig, men vĂ€l pĂ„ plats var den bekvĂ€m att bĂ€ra. De retade honom för den, kallade honom en vekling, men han var van. Han var familjens minsting och den klipskaste av dem, och hans förstĂ„nd vĂ€ckte brödernas bitterhet. Deras far ingrep aldrig –han verkade rent av tycka om att se sönerna grĂ€la och brĂ„ka. NĂ€r bröderna trakasserade Seft brukade Cog istĂ€llet sĂ€ga Ă„t honom att tuffa till sig.

De hade kommit en bit pĂ„ vĂ€gen nĂ€r Seft började kĂ€nna tyngden av sin börda, trots lösningen med remmarna. NĂ€r han tittade pĂ„ de andra fick han intrycket att de var mindre trötta Ă€n han. Det var underligt, med tanke pĂ„ att han var precis lika stark som de. ÄndĂ„ dröp han av svett.

Det var middagstid, av solen att döma, nĂ€r Cog sade Ă„t dem att det var dags att vila, och de stannade under en alm. De stĂ€llde ner sina korgar och drack med stor törst ur flaskorna de hade, förslutningsbara krus i lĂ€derremmar. Stora slĂ€tten var omgĂ€rdad av floder i norr, öster och söder, men mitt pĂ„ slĂ€tten fanns bara ett fĂ„tal bĂ€ckar och dammar, och mĂ„nga av dem var torrlagda om sommaren –förstĂ„ndiga resande hade med sig vatten.

Cog delade ut kallt flÀskkött i skivor, och alla Ät. Sedan lade sig Seft pÄ rygg och sÄg upp i det lövklÀdda grenverket medan han njöt av stillheten.

Efter en alldeles för kort stund sade Cog att det var dags att fortsÀtta. Seft skulle just hÀnga pÄ sig sin korg, nÀr han hejdade sig och stirrade pÄ den. Flinta frÄn underjordiska Ädror hade en intensiv, blÀnkande svart fÀrg och en skorpa som var vit och mjuk. Med en annan sten som redskap kunde man slÄ bort flisor och pÄ sÄ sÀtt forma dem. Stenarna i Sefts korg var delvis bearbetade, hans far hade huggit till dem till lÀmpliga former, sÄ att de senare skulle kunna skulpteras till dolkar, yxhuvuden, skrapor, spetsar eller andra verktyg. I denna form vÀgde de nÄgot mindre. Dessutom Àgde de större vÀrde för en skicklig flintslagare som kunde konsten att knacka stenarna till deras slutgiltiga form.

Nu tyckte Seft att det sÄg ut att vara fler stenar i hans korg Àn nÀr han gav sig av imorse. Inbillade han sig bara? Nej, han var alldeles sÀker. Han tittade pÄ bröderna.

Olf flinade och Cam fnissade.

Seft förstod vad som hade hÀnt. Under vandringen hade de andra tagit stenar frÄn sina egna korgar och lagt dem i hans utan att han upptÀckte det. Nu kom han att tÀnka pÄ hur de nÀrmat sig honom bakifrÄn med sina oanstÀndiga gliringar om hans romans med Neen. SkÀmten hade bara varit ett sÀtt att avleda hans uppmÀrksamhet.

Inte undra pÄ att morgonens vandring hade tröttat ut honom.

Han pekade pĂ„ dem. »Ni tvĂ„  «, sade han ursinnigt.

De vred sig av skratt. Cog skrattade ocksĂ„ – han hade uppenbarligen varit med pĂ„ skĂ€mtet.

»Era förbannade svin«, sade Seft bittert.

»Det var bara pÄ skoj!« sade Cam.

»Mycket lustigt.« Seft vÀnde sig till sin far. »Varför hejdade du dem inte?«

»Sluta gnÀlla«, sade hans far. »Tuffa till dig istÀllet.«

»Eftersom du gick pÄ det blir du tvungen att bÀra alla stenar hela vÀgen«, sade Olf.

»JasÄ, det tycker du?« Seft sjönk ner pÄ knÀ och började att hÀlla ut stenar ur sin korg tills det Äterstod ungefÀr lika mÄnga som det varit frÄn början.

»Jag tÀnker inte plocka upp de dÀr«, sade Olf.

»Inte jag heller«, sade Cam.

Seft lyfte upp korgen, som nu var lÀttare, och hÀngde den pÄ ryggen. Sedan gick han vidare.

»Kom tillbaka«, hörde han Olf sÀga.

Seft struntade i honom.

»DÄ sÄ, dÄ hÀmtar jag dig.«

Seft vÀnde huvudet och tittade bakom sig medan han fortsatte gÄ. Olf var pÄ vÀg mot honom.

För ett Är sedan hade Seft fogat sig och gjort som Olf sagt. Men han var större och starkare nu. Han var fortfarande rÀdd för Olf, men han gav inte vika för rÀdslan. Han trevade med ena handen bakom ryggen och fick tag i en flintsten frÄn korgen. »Vill du ha en sten till?« sade han.

Olf kom rusande mot honom med ett ilsket vrÄl.

Seft slungade stenen mot sin bror. Alla dagar som Àgnats Ät att grÀva i marken hade gett honom starka armar, och det var ett hÄrt kast.

Stenen trÀffade Olfs ben strax ovanför knÀt. Han tjöt av smÀrta, stapplade ytterligare nÄgra steg innan han föll omkull.

»NÀsta sÀtter jag i huvudet pÄ dig, din korkade oxe«, sade Seft. Han vÀnde sig mot sin far. »Var det tufft nog?« sade han.

»Nu fÄr det vara slut pÄ dumheterna«, sade Cog. »Olf och Cam, ta era korgar och sÀtt fart.«

»Stenarna som Seft lÀmnade pÄ marken dÄ?« sade Cam.

»Plocka upp dem, din dumskalle.«

Olf reste sig pÄ ostadiga ben. FrÄnsett sin sÄrade stolthet var han uppenbarligen oskadd. Han och Cam samlade ihop flintstenarna och lade dem i sina korgar. Sedan gick de efter Seft och Cog. Olf haltade.

Cam hann ifatt Seft. »Det dÀr borde du inte ha gjort«, sade han.

»Det var bara pÄ skoj«, sade Seft.

Cam Ätergick till de andra.

Seft fortsatte. Hans hjĂ€rta bultade hĂ„rt – han hade varit rĂ€dd. Men han hade klarat sig ur knipan – för den hĂ€r gĂ„ngen.

Under den tid som gÄtt sedan vÄrriten hade han en gÄng för alla bestÀmt sig för att lÀmna sin familj sÄ fort tillfÀlle gavs. Men han hade fortfarande inte kommit fram till hur han skulle tjÀna sitt levebröd. I en flintgruva var man alltid flera, det var inget arbete man utförde pÄ egen hand. Han mÄste tÀnka ut en plan för framtiden. Han skulle inte stÄ ut med förödmjukelsen att behöva komma tillbaka hem, nedslagen och utsvulten, och tvingas böna och be för att familjen skulle ta tillbaka honom.

Allt han visste var att Neen skulle ingÄ i planen.

En hög jordvall omgav Helgedomen. I cirkeln innanför fanns en öppning Ät nordost, och genom denna tog man sig in. En bit bort stod en samling byggnader som tillhörde prÀstinnorna. Den hÀr dagen var det tomt i Helgedomens inre. Midsommarriten skulle Àga rum först imorgon.

Folk kom till Helgedomen inför de ceremonier som Àgde rum fyra gÄnger om Äret, och nÀr sÄ mÄnga mÀnniskor frÄn nÀr och fjÀrran samlades brukade de ta med sig saker att idka byteshandel med. NÄgra var i fÀrd med att stÀlla fram sina varor. De visste att hÄlla sig borta frÄn den heliga cirkeln. IstÀllet höll de sig till omrÄdet utanför ingÄngen men undvek prÀstinnornas hus.

StÀmningen var upprymd och ett sorl av röster hördes nÀr Seft och hans familj nÀrmade sig. Folk strömmade till frÄn alla hÄll och kanter. Det fanns en grupp som varje Är sammanstrÄlade i en by pÄ en kulle fyra dagars vandring Ät nordost. DÀrifrÄn följde de en vÀltrampad stig, som sades vara en gammal vÀg, och i varje by de

gick förbi anslöt sig fler vandrare, tills det lÄnga ledet av mÀnniskor och boskap slutligen nÄdde Helgedomen.

Cog hittade en plats bredvid ett par som hette Ev och Fee och som tillverkade rep av vildkaprifol. Bröderna tömde sina korgar och Cog staplade alla flintstenar i en hög.

En annan flintbrytare, Wun, en liten karl med gula ögon, kom fram och avbröt Cog i arbetet. Seft hade trÀffat honom tidigare, flera gÄnger. Wun var sÀllskaplig av sig, han Àlskade att smÄprata, sÀrskilt med andra flintbrytare, och han var allas vÀn. Han visste alltid vad som var i görningen. Seft tyckte att han var pÄtrÀngande.

Wun hÀlsade Cog med den informella handtryckningen som gick frÄn Wuns vÀnsterhand till Cogs högerhand. Höger till höger var den formella, som signalerade respekt snarare Àn vÀnskap. Den mest tillgivna varianten var höger till vÀnster och vÀnster till höger pÄ samma gÄng.

Cog var lika fÄordig som alltid, men det tycktes inte bekymra Wun. »Ni kom alla fyra, ser jag«, sade han. »Har ni ingen som vaktar gruvan?«

Cog sÄg pÄ honom med en min av misstÀnksamhet. »Jag krossar skallen pÄ den som försöker ta gruvan ifrÄn oss.«

»Det Àr rÀtta takter«, sade Wun och lÄtsades uppmuntra Cogs stridslystnad. Samtidigt tog han sig en ordentlig titt pÄ högen av bearbetad flinta och försökte uppskatta dess vÀrde. »Förresten«, sade han, »det har kommit hit en handelsman med en enorm samling horn. Fantastiska.«

Hjorthorn var spetsiga och nÀstan lika hÄrda som sten, och mycket viktiga för flintbrytare som anvÀnde dem som hackor. Olf vÀnde sig till Cam. »Vi borde gÄ dit och titta«, sade han.

Alla hade ögonen pÄ Wun, och ingen Àgnade Seft nÄgon uppmÀrksamhet. Han tog tillfÀllet i akt och försvann snabbt i folkmassan.

En rak stig ledde frÄn Helgedomen till byn Flodkrök, som lÄg alldeles i nÀrheten. Boskap betade pÄ bÄda sidor av vÀgen. Seft tyckte inte om kor. Han visste aldrig vad de tÀnkte nÀr de sÄg pÄ honom.

Bortsett frÄn det avundades han herdefolket. De gjorde inte annat

Àn satt och tittade pÄ sina hjordar. De behövde inte hacka i samma gamla flintÄder dag ut och dag in, hugga isÀr de hÄrda stenarna och bÀra dem uppför en klÀtterpÄle. Kor, fÄr och svin förökade sig utan mycket hjÀlp utifrÄn, och herdarnas vÀlstÄnd vÀxte sig hela tiden större.

VĂ€l framme i Flodkrök stirrade han pĂ„ husen. Alla sĂ„g likadana ut, med lĂ„ga klinade vĂ€ggar – bestĂ„ende av flĂ€tade kvistar som bestrukits med lera – och torvtak. Dörren utgjordes av tvĂ„ stolpar med ett överstycke. PĂ„ sommaren lagades maten utomhus, men pĂ„ vintern brann alltid en brasa pĂ„ hĂ€rden i husets mitt. I taksparrarna hĂ€ngde man köttstycken som pĂ„ detta sĂ€tt röktes. För tillfĂ€llet tĂ€cktes öppningens undre halva av en vidjegrind, som slĂ€ppte in frisk luft i huset samtidigt som den skyddade mot kringstrykande hundar och alla andra djur som letade mat om nĂ€tterna. Vintertid anvĂ€ndes en större grind som tĂ€ckte hela dörröppningen.

Ett stort antal svin strök runt i byn och det omgivande landskapet. Med sina trynen bökade de i marken i jakt pÄ mat.

BortÄt hÀlften av husen var tomma. Dessa var avsedda för besökare, som kom fyra gÄnger om Äret. Herdefolket tog vÀl hand om sina gÀster, som tillförde stort vÀlstÄnd med sin byteshandel.

Riterna Ă€gde rum fyra gĂ„nger om Ă„ret – vid höstsolstĂ„ndet, midvinter, vĂ„rsolstĂ„ndet och midsommar, vilket var imorgon. En av prĂ€stinnornas frĂ€msta funktioner var att hĂ„lla reda pĂ„ Ă„rets alla dagar, sĂ„ att de nĂ€r som helst kunde berĂ€tta att till exempel höstsolstĂ„ndet skulle intrĂ€ffa om sex dagar.

Seft hejdade en herdekvinna och frĂ„gade om vĂ€gen till Neens hus. De flesta visste vem hon var, eftersom hennes mor var en framstĂ„ende kvinna, en av byns Ă€ldste. Kvinnan berĂ€ttade hur han skulle gĂ„, och snart hittade han huset. Det var rent och prydligt, men tomt. HĂ€r bor fyra personer, tĂ€nkte han, och ingen Ă€r hemma! Å andra sidan hade de sĂ€kerligen mycket att stĂ„ i inför riten.

OtÄligt fortsatte han sitt sökande efter Neen. Han strövade runt bland husen, hela tiden spejande efter hennes leende runda ansikte och tjocka mörklockiga hÄr. Han lade mÀrke till att mÄnga gÀster redan hade flyttat in i de tomma husen, bÄde enstaka individer

och hela barnfamiljer. NÄgra av dem betraktade storögt och nyfiket denna nya och frÀmmande plats.

Med Àngsligt sinne frÄgade han sig hur Neen skulle ta emot honom. Det hade gÄtt ett kvarts Är sedan den natt de tillbringat med att samtala med varandra. Hon hade varit hjÀrtlig mot honom dÄ, men kanske skulle hon förhÄlla sig kyligare nu. Hon var sÄ vacker och ÀlskvÀrd att det mÄste finnas gott om mÀn som var intresserade av henne. Jag Àr ingen sÀrskild, tÀnkte han. Dessutom var han nÄgra Är yngre Àn Neen. Det verkade inte bekymra henne, men han kÀnde ÀndÄ att hon var hemskt belevad.

Nu kom han fram till flodstranden, dÀr det alltid var fullt av folk som hÀmtade fÀrskvatten eller tvÀttade sig sjÀlva och sina klÀder. Han sÄg inte Neen, men till sin stora lÀttnad fick han syn pÄ hennes syster, som han ocksÄ trÀffat i samband med vÄrriten. Hon var en sjÀlvsÀker flicka med stort lockigt hÄr och beslutsam min. Han gissade att hon var ungefÀr tretton Är. DÄ skulle hon fylla fjorton imorgon. Stora slÀttens folk rÀknade Älder i midsomrar, vilket betydde att alla blev ett Är Àldre pÄ midsommardagen.

Vad var det hon hette? SĂ„ mindes han det – Joia.

Hon och tvÄ vÀnner till henne sÄg ut att tvÀtta sina skor i floden.

Deras skor var precis som alla andras, platta formskurna skinnbitar med hÄl för snören, som var tillverkade av senor frÄn en ko och kunde dras Ät sÄ att skon satt ordentligt pÄ foten.

Han gick fram till henne. »Minns du mig?« sade han. »Det Àr jag som Àr Seft.«

»Klart jag minns.« Hon vÀlkomnade honom med den formella hÀlsningen. »MÄ solguden le mot dig.«

»Och mot dig. Varför tvÀttar ni era skor?«

Hon skrattade. »För att vi inte tycker om att fötterna luktar illa.«

Det hade Seft aldrig tÀnkt pÄ. SjÀlv tvÀttade han aldrig skorna. TÀnk om Neen kÀnde lukten av hans fötter? Han skÀmdes redan.

Han bestÀmde sig för att tvÀtta skorna sÄ fort han fick tillfÀlle.

Joias tvÄ vÀnner viskade till varandra och fnittrade, sÄ som flickor av nÄgot oförklarligt skÀl gjorde ibland. Joia tittade pÄ dem och utstötte en irriterad suck.

»Jag antar att du letar efter min syster, Neen«, sade hon med hög röst.

»SjÀlvklart.«

De tvÄ vÀnnerna fick en min som sade aha.

Seft fortsatte. »Det var tomt hos er. Vet du var Neen Àr?«

»Hon hjÀlper till att förbereda festligheterna. Ska jag visa vÀgen?«

Det var snÀllt av henne, tÀnkte han, att erbjuda sig att lÀmna sina vÀnner för att hjÀlpa honom. »Ja, tack.«

Joia tog sina blöta skor och ropade glatt hej dÄ till sina vÀnner. »Festen förbereds av Chack och Melly och deras slÀktingar, alla söner och döttrar och kusiner och jag vet inte vad«, sade hon pratsamt. »De Àr en stor familj, och det Àr bra, för det blir en stor fest. Det finns en öppen plats mitt i byn dÀr vi ska vara.«

NÀr de gick dÀr bredvid varandra slog det Seft att Joia kanske kunde berÀtta hur Neen kÀnde angÄende honom. »FÄr jag frÄga dig en sak?« sade han.

»SjÀlvklart.«

Han stannade till, och hon gjorde likadant. SÄ sÀnkte han rösten. »Svara Àrligt, tror du att Neen gillar mig?«

Joias ögon var underbart nötbruna, och nu sÄg de pÄ honom med en uppriktig blick. »Det tror jag att hon gör, men jag kan inte sÀga hur mycket.«

Det svaret var inte gott nog. »Jaha, men pratar hon nÄgonsin om mig?«

Joia nickade tankfullt. ȁh, jag tror att hon har nĂ€mnt dig, mer Ă€n en gĂ„ng.«

Hon aktar sig för att avslöja nĂ„got, tĂ€nkte Seft frustrerat. Men han gav sig inte. »Jag vill verkligen lĂ€ra kĂ€nna henne bĂ€ttre. Jag tycker att hon Ă€r 
 jag vet inte hur jag ska beskriva henne. Förtjusande.«

»Det dÀr borde du sÀga till henne, inte till mig.« Joias leende mildrade hennes förebrÄelse.

Han gav sig inte. »Men kommer hon bli glad av att höra det?«

»Jag tror att hon blir glad av att trÀffa dig, mer Àn sÄ kan jag inte sÀga. Hon fÄr svara sjÀlv.«

Seft var tvÄ midsomrar Àldre Àn Joia, men han förmÄdde inte övertala henne att anförtro sig Ät honom. Hon var karaktÀrsfast, insÄg han. »Jag vet bara inte om Neen kÀnner samma sak som jag«, sade han uppgivet.

»FrÄga henne, sÄ fÄr du veta«, sade Joia, och Seft anade en gnutta irritation i hennes tonfall. »Vad har du att förlora?«

»En frÄga till«, sade han. »Finns det nÄgon annan hon tycker om?«

»Tja  «

»DÄ finns det alltsÄ nÄgon.«

»Han tycker om henne, sÄ mycket Àr sÀkert. Men jag kan inte sÀga om hon gillar honom.« Joia vÀdrade i luften. »KÀnner du lukten?«

»Stekt kött.« Det vattnades i munnen pÄ honom.

»Följ lukten sÄ hittar du Neen.«

»Tack för alla vÀnliga rÄd.«

»Lycka till.« Hon vÀnde sig om och försvann i vÀg.

Han gick vidare. Systrarna var ganska olika, tÀnkte han. Joia var livlig och kaxig, Neen klok och snÀll. BÄda var tilldragande, men Neen var den han Àlskade.

Köttlukten blev starkare och nÀr han kom fram till den öppna platsen sÄg han att man var i fÀrd med att steka flera oxar pÄ spett. Festen skulle inte hÄllas förrÀn imorgon kvÀll, men han gissade att det tog ganska lÄng tid att tillaga nÄgot sÄ stort. De mindre djuren, som fÄren och svinen, skulle sÀkert stekas först imorgon.

Ett tjugotal mÀn, kvinnor och barn var upptagna med sÄdant som att se till elden och vÀnda pÄ spetten. Efter en kort stund fick han syn pÄ Neen, som satt pÄ marken med korslagda ben och nedböjt huvud, uppenbarligen försjunken i nÄgon syssla.

Hon sĂ„g inte riktigt ut som han mindes henne – hon var Ă€nnu vackrare. Sommarsolen hade gjort henne brunbrĂ€nd, och hennes mörka hĂ„r hade fĂ„tt nĂ„gra ljusare strimmor. Arbetet fick henne att grimasera, och hennes bistra uppsyn var fullstĂ€ndigt förtjusande.

Hon var upptagen med att rengöra insidan av en djurhud, antagligen frÄn nÄgot av djuren som hÀngde pÄ spetten. Till sin hjÀlp hade hon en skrapa av flinta. Seft mindes att hennes mor var garvare.

Hennes koncentration fascinerade honom och rörde honom nÀstan till tÄrar.

Icke desto mindre skulle han avbryta henne.

Han korsade den öppna ytan och kÀnde hur han blev alltmer nervös för varje steg. Varför oroar jag mig sÄ? frÄgade han sig. Jag borde vara glad. Och jag Àr glad. Men jag Àr vettskrÀmd ocksÄ.

Han stannade framför henne och log. Det tog en liten stund innan hon slet blicken frÄn arbetet. Sedan lyfte hon huvudet och sÄg pÄ honom, och över hennes ansikte spred sig ett leende sÄ ljuvligt att det kÀndes som om hans hjÀrta skulle stanna.

Hon var tyst en stund. »Det Àr du«, sade hon sedan.

»Ja«, sade han lyckligt. »Jag.«

Hon lade undan skrapan och huden och stÀllde sig upp. »Jag avslutar det senare«, sade hon. »Vi kan vÀl gÄ till nÄgot lugnare stÀlle.« Hon tog Seft under armen och sparkade undan en gris som stod i deras vÀg.

De gick vÀsterut, bort frÄn floden. Marken sluttade uppÄt, som den ofta gjorde i nÀrheten av ett vattendrag. Han ville prata med henne, men visste inte var han skulle börja. »Jag Àr vÀldigt glad att fÄ trÀffa dig igen«, sade han efter att ha funderat en stund.

Hon log. »Jag ocksÄ.«

Det var en bra början, tÀnkte han.

De kom fram till en mÀrklig konstruktion av trÀdstammar som rests i koncentriska cirklar. Det var uppenbarligen en helig plats. De gick runt den yttre cirkeln. »Folk kommer hit bara för att kunna vara tysta och tÀnka«, sade Neen. »Eller för att prata, som vi. Byns Àldste brukar trÀffas hÀr.«

»Jag minns att du sa att din mor Àr en av de Àldste.«

»Ja. Hon Àr vÀldigt bra pÄ att hantera meningsskiljaktigheter. Hon fÄr folk att lugna ner sig och ta sitt förnuft till fÄnga.«

»Min mamma var likadan. Hon kunde fÄ pappa att ta sitt förnuft till fÄnga, ibland.«

»Du sa att hon gick bort nÀr du var tio midsomrar gammal.«

»Ja. Hon födde ett barn sent i livet, och bÄde hon och barnet dog.«

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.