9789100809515

översÄttning jens Ahlberg och len A k A rlin

A lbert bonniers förl A g

Albert Bonniers Förlag

Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se

isbn 978-91-0-080951-5 co PY right © Ken Follett 2025

origin A lets titel Circle of Days övers Ättning Jens Ahlberg och Lena Karlin

o M sl Ag Harvey Macaulay/Imperiet, bearbetning av Ingrediensen AB förstA trYckning en trYck ScandBook, EU 2025

Berättelsen börjar

cirka 2 500 år före vår tideräkning

KAPITEL 1

Seft stretade fram över Stora slätten. På ryggen bar han en flätad korg full av flintsten att idka byteshandel med. Tillsammans med honom vandrade hans far och hans två äldre bröder. Han avskydde alla tre.

Så långt ögat nådde bredde slätten ut sig i alla riktningar. I det sommargröna gräset fanns gula stänk av smörblommor och rödklöver, som på avstånd smälte samman till ett orange och gult töcken. Stora hjordar av kor och får, långt fler än han kunde räkna, betade förnöjsamt här och där. Det fanns ingen stig, men de hittade ändå, och en lång sommardag som denna kunde de tillryggalägga hela vägen och likväl få lite tid över.

Solen gassade mot Sefts hjässa. Slätten var mestadels flack, men här och där fanns små kullar och dalar som tog på krafterna för den som bar en tung börda. Hans far, Cog, höll samma tempo oavsett terräng. »Ju fortare vi kommer fram, desto fortare får vi vila«, brukade han säga – en idiotisk självklarhet som alltid gick Seft på nerverna. Flinta var den hårdaste stensorten, och hans far hade ett hjärta av flinta. Både håret och ansiktet var grånat, Cog var inte stor men han var stark, och när sönerna väckte hans missnöje straffade han dem med nävar av sten.

Allt som hade en vass egg var tillverkat av flinta – yxor, pilspetsar, knivar och allt annat – och flintsten kunde alltid bytas mot vad man än behövde, som mat, kläder eller boskap. Det fanns de som samlade på sig lager av flinta i vetskapen om att den skulle vara för evigt och behålla sitt värde.

Seft såg fram emot att träffa Neen. Det hade inte gått en dag sedan riten i våras utan att han tänkt på henne. De hade träffats sista kvällen och talat med varandra långt inpå natten. Hon hade varit så varm och hjärtlig att han känt sig säker på att hon gillade honom. När han slet i flintgruvan under veckorna som följde såg han ofta hennes ansikte framför sig. I hans fantasi log hon alltid och lutade sig fram för att säga något till honom, något fint. Hon såg så underbar ut när hon log.

När de skildes åt hade hon gett honom en kyss till farväl.

Han hade inte träffat många flickor, med tanke på att han tillbringade varenda dag i ett hål i marken, men ingen av dem han träffat hade gjort så här stort intryck på honom.

Hans bröder hade sett honom i sällskap med Neen, och de antog att han fallit för henne. Nu plågade de honom ideligen med oanständiga kommentarer. »Tänker du stoppa din grej i henne, Seft?« sade Olf, som var stor och korkad, och Cam, som alltid följde Olfs exempel, började göra juckande rörelser, vilket fick båda två att brista i gapskratt så att de lät som två kråkor i ett träd. De trodde att de var klyftiga. Efter att ha fortsatt i samma anda en stund fick de slut på lustigheter. De var inte särskilt uppfinningsrika.

Alla fyra bar på korgar, i armarna, på axlarna eller sina huvuden, men Seft hade tänkt ut ett sätt att spänna fast sin korg på ryggen med hjälp av några remmar av läder. Konstruktionen var krånglig att få av och på sig, men väl på plats var den bekväm att bära. De retade honom för den, kallade honom en vekling, men han var van. Han var familjens minsting och den klipskaste av dem, och hans förstånd väckte brödernas bitterhet. Deras far ingrep aldrig –han verkade rent av tycka om att se sönerna gräla och bråka. När bröderna trakasserade Seft brukade Cog istället säga åt honom att tuffa till sig.

De hade kommit en bit på vägen när Seft började känna tyngden av sin börda, trots lösningen med remmarna. När han tittade på de andra fick han intrycket att de var mindre trötta än han. Det var underligt, med tanke på att han var precis lika stark som de. Ändå dröp han av svett.

Det var middagstid, av solen att döma, när Cog sade åt dem att det var dags att vila, och de stannade under en alm. De ställde ner sina korgar och drack med stor törst ur flaskorna de hade, förslutningsbara krus i läderremmar. Stora slätten var omgärdad av floder i norr, öster och söder, men mitt på slätten fanns bara ett fåtal bäckar och dammar, och många av dem var torrlagda om sommaren –förståndiga resande hade med sig vatten.

Cog delade ut kallt fläskkött i skivor, och alla åt. Sedan lade sig Seft på rygg och såg upp i det lövklädda grenverket medan han njöt av stillheten.

Efter en alldeles för kort stund sade Cog att det var dags att fortsätta. Seft skulle just hänga på sig sin korg, när han hejdade sig och stirrade på den. Flinta från underjordiska ådror hade en intensiv, blänkande svart färg och en skorpa som var vit och mjuk. Med en annan sten som redskap kunde man slå bort flisor och på så sätt forma dem. Stenarna i Sefts korg var delvis bearbetade, hans far hade huggit till dem till lämpliga former, så att de senare skulle kunna skulpteras till dolkar, yxhuvuden, skrapor, spetsar eller andra verktyg. I denna form vägde de något mindre. Dessutom ägde de större värde för en skicklig flintslagare som kunde konsten att knacka stenarna till deras slutgiltiga form.

Nu tyckte Seft att det såg ut att vara fler stenar i hans korg än när han gav sig av imorse. Inbillade han sig bara? Nej, han var alldeles säker. Han tittade på bröderna.

Olf flinade och Cam fnissade.

Seft förstod vad som hade hänt. Under vandringen hade de andra tagit stenar från sina egna korgar och lagt dem i hans utan att han upptäckte det. Nu kom han att tänka på hur de närmat sig honom bakifrån med sina oanständiga gliringar om hans romans med Neen. Skämten hade bara varit ett sätt att avleda hans uppmärksamhet.

Inte undra på att morgonens vandring hade tröttat ut honom.

Han pekade på dem. »Ni två …«, sade han ursinnigt.

De vred sig av skratt. Cog skrattade också – han hade uppenbarligen varit med på skämtet.

»Era förbannade svin«, sade Seft bittert.

»Det var bara på skoj!« sade Cam.

»Mycket lustigt.« Seft vände sig till sin far. »Varför hejdade du dem inte?«

»Sluta gnälla«, sade hans far. »Tuffa till dig istället.«

»Eftersom du gick på det blir du tvungen att bära alla stenar hela vägen«, sade Olf.

»Jaså, det tycker du?« Seft sjönk ner på knä och började att hälla ut stenar ur sin korg tills det återstod ungefär lika många som det varit från början.

»Jag tänker inte plocka upp de där«, sade Olf.

»Inte jag heller«, sade Cam.

Seft lyfte upp korgen, som nu var lättare, och hängde den på ryggen. Sedan gick han vidare.

»Kom tillbaka«, hörde han Olf säga.

Seft struntade i honom.

»Då så, då hämtar jag dig.«

Seft vände huvudet och tittade bakom sig medan han fortsatte gå. Olf var på väg mot honom.

För ett år sedan hade Seft fogat sig och gjort som Olf sagt. Men han var större och starkare nu. Han var fortfarande rädd för Olf, men han gav inte vika för rädslan. Han trevade med ena handen bakom ryggen och fick tag i en flintsten från korgen. »Vill du ha en sten till?« sade han.

Olf kom rusande mot honom med ett ilsket vrål.

Seft slungade stenen mot sin bror. Alla dagar som ägnats åt att gräva i marken hade gett honom starka armar, och det var ett hårt kast.

Stenen träffade Olfs ben strax ovanför knät. Han tjöt av smärta, stapplade ytterligare några steg innan han föll omkull.

»Nästa sätter jag i huvudet på dig, din korkade oxe«, sade Seft. Han vände sig mot sin far. »Var det tufft nog?« sade han.

»Nu får det vara slut på dumheterna«, sade Cog. »Olf och Cam, ta era korgar och sätt fart.«

»Stenarna som Seft lämnade på marken då?« sade Cam.

»Plocka upp dem, din dumskalle.«

Olf reste sig på ostadiga ben. Frånsett sin sårade stolthet var han uppenbarligen oskadd. Han och Cam samlade ihop flintstenarna och lade dem i sina korgar. Sedan gick de efter Seft och Cog. Olf haltade.

Cam hann ifatt Seft. »Det där borde du inte ha gjort«, sade han.

»Det var bara på skoj«, sade Seft.

Cam återgick till de andra.

Seft fortsatte. Hans hjärta bultade hårt – han hade varit rädd. Men han hade klarat sig ur knipan – för den här gången.

Under den tid som gått sedan vårriten hade han en gång för alla bestämt sig för att lämna sin familj så fort tillfälle gavs. Men han hade fortfarande inte kommit fram till hur han skulle tjäna sitt levebröd. I en flintgruva var man alltid flera, det var inget arbete man utförde på egen hand. Han måste tänka ut en plan för framtiden. Han skulle inte stå ut med förödmjukelsen att behöva komma tillbaka hem, nedslagen och utsvulten, och tvingas böna och be för att familjen skulle ta tillbaka honom.

Allt han visste var att Neen skulle ingå i planen.

En hög jordvall omgav Helgedomen. I cirkeln innanför fanns en öppning åt nordost, och genom denna tog man sig in. En bit bort stod en samling byggnader som tillhörde prästinnorna. Den här dagen var det tomt i Helgedomens inre. Midsommarriten skulle äga rum först imorgon.

Folk kom till Helgedomen inför de ceremonier som ägde rum fyra gånger om året, och när så många människor från när och fjärran samlades brukade de ta med sig saker att idka byteshandel med. Några var i färd med att ställa fram sina varor. De visste att hålla sig borta från den heliga cirkeln. Istället höll de sig till området utanför ingången men undvek prästinnornas hus.

Stämningen var upprymd och ett sorl av röster hördes när Seft och hans familj närmade sig. Folk strömmade till från alla håll och kanter. Det fanns en grupp som varje år sammanstrålade i en by på en kulle fyra dagars vandring åt nordost. Därifrån följde de en vältrampad stig, som sades vara en gammal väg, och i varje by de

gick förbi anslöt sig fler vandrare, tills det långa ledet av människor och boskap slutligen nådde Helgedomen.

Cog hittade en plats bredvid ett par som hette Ev och Fee och som tillverkade rep av vildkaprifol. Bröderna tömde sina korgar och Cog staplade alla flintstenar i en hög.

En annan flintbrytare, Wun, en liten karl med gula ögon, kom fram och avbröt Cog i arbetet. Seft hade träffat honom tidigare, flera gånger. Wun var sällskaplig av sig, han älskade att småprata, särskilt med andra flintbrytare, och han var allas vän. Han visste alltid vad som var i görningen. Seft tyckte att han var påträngande.

Wun hälsade Cog med den informella handtryckningen som gick från Wuns vänsterhand till Cogs högerhand. Höger till höger var den formella, som signalerade respekt snarare än vänskap. Den mest tillgivna varianten var höger till vänster och vänster till höger på samma gång.

Cog var lika fåordig som alltid, men det tycktes inte bekymra Wun. »Ni kom alla fyra, ser jag«, sade han. »Har ni ingen som vaktar gruvan?«

Cog såg på honom med en min av misstänksamhet. »Jag krossar skallen på den som försöker ta gruvan ifrån oss.«

»Det är rätta takter«, sade Wun och låtsades uppmuntra Cogs stridslystnad. Samtidigt tog han sig en ordentlig titt på högen av bearbetad flinta och försökte uppskatta dess värde. »Förresten«, sade han, »det har kommit hit en handelsman med en enorm samling horn. Fantastiska.«

Hjorthorn var spetsiga och nästan lika hårda som sten, och mycket viktiga för flintbrytare som använde dem som hackor. Olf vände sig till Cam. »Vi borde gå dit och titta«, sade han.

Alla hade ögonen på Wun, och ingen ägnade Seft någon uppmärksamhet. Han tog tillfället i akt och försvann snabbt i folkmassan.

En rak stig ledde från Helgedomen till byn Flodkrök, som låg alldeles i närheten. Boskap betade på båda sidor av vägen. Seft tyckte inte om kor. Han visste aldrig vad de tänkte när de såg på honom.

Bortsett från det avundades han herdefolket. De gjorde inte annat

än satt och tittade på sina hjordar. De behövde inte hacka i samma gamla flintåder dag ut och dag in, hugga isär de hårda stenarna och bära dem uppför en klätterpåle. Kor, får och svin förökade sig utan mycket hjälp utifrån, och herdarnas välstånd växte sig hela tiden större.

Väl framme i Flodkrök stirrade han på husen. Alla såg likadana ut, med låga klinade väggar – bestående av flätade kvistar som bestrukits med lera – och torvtak. Dörren utgjordes av två stolpar med ett överstycke. På sommaren lagades maten utomhus, men på vintern brann alltid en brasa på härden i husets mitt. I taksparrarna hängde man köttstycken som på detta sätt röktes. För tillfället täcktes öppningens undre halva av en vidjegrind, som släppte in frisk luft i huset samtidigt som den skyddade mot kringstrykande hundar och alla andra djur som letade mat om nätterna. Vintertid användes en större grind som täckte hela dörröppningen.

Ett stort antal svin strök runt i byn och det omgivande landskapet. Med sina trynen bökade de i marken i jakt på mat.

Bortåt hälften av husen var tomma. Dessa var avsedda för besökare, som kom fyra gånger om året. Herdefolket tog väl hand om sina gäster, som tillförde stort välstånd med sin byteshandel.

Riterna ägde rum fyra gånger om året – vid höstsolståndet, midvinter, vårsolståndet och midsommar, vilket var imorgon. En av prästinnornas främsta funktioner var att hålla reda på årets alla dagar, så att de när som helst kunde berätta att till exempel höstsolståndet skulle inträffa om sex dagar.

Seft hejdade en herdekvinna och frågade om vägen till Neens hus. De flesta visste vem hon var, eftersom hennes mor var en framstående kvinna, en av byns äldste. Kvinnan berättade hur han skulle gå, och snart hittade han huset. Det var rent och prydligt, men tomt. Här bor fyra personer, tänkte han, och ingen är hemma! Å andra sidan hade de säkerligen mycket att stå i inför riten.

Otåligt fortsatte han sitt sökande efter Neen. Han strövade runt bland husen, hela tiden spejande efter hennes leende runda ansikte och tjocka mörklockiga hår. Han lade märke till att många gäster redan hade flyttat in i de tomma husen, både enstaka individer

och hela barnfamiljer. Några av dem betraktade storögt och nyfiket denna nya och främmande plats.

Med ängsligt sinne frågade han sig hur Neen skulle ta emot honom. Det hade gått ett kvarts år sedan den natt de tillbringat med att samtala med varandra. Hon hade varit hjärtlig mot honom då, men kanske skulle hon förhålla sig kyligare nu. Hon var så vacker och älskvärd att det måste finnas gott om män som var intresserade av henne. Jag är ingen särskild, tänkte han. Dessutom var han några år yngre än Neen. Det verkade inte bekymra henne, men han kände ändå att hon var hemskt belevad.

Nu kom han fram till flodstranden, där det alltid var fullt av folk som hämtade färskvatten eller tvättade sig själva och sina kläder. Han såg inte Neen, men till sin stora lättnad fick han syn på hennes syster, som han också träffat i samband med vårriten. Hon var en självsäker flicka med stort lockigt hår och beslutsam min. Han gissade att hon var ungefär tretton år. Då skulle hon fylla fjorton imorgon. Stora slättens folk räknade ålder i midsomrar, vilket betydde att alla blev ett år äldre på midsommardagen.

Vad var det hon hette? Så mindes han det – Joia.

Hon och två vänner till henne såg ut att tvätta sina skor i floden.

Deras skor var precis som alla andras, platta formskurna skinnbitar med hål för snören, som var tillverkade av senor från en ko och kunde dras åt så att skon satt ordentligt på foten.

Han gick fram till henne. »Minns du mig?« sade han. »Det är jag som är Seft.«

»Klart jag minns.« Hon välkomnade honom med den formella hälsningen. »Må solguden le mot dig.«

»Och mot dig. Varför tvättar ni era skor?«

Hon skrattade. »För att vi inte tycker om att fötterna luktar illa.«

Det hade Seft aldrig tänkt på. Själv tvättade han aldrig skorna. Tänk om Neen kände lukten av hans fötter? Han skämdes redan.

Han bestämde sig för att tvätta skorna så fort han fick tillfälle.

Joias två vänner viskade till varandra och fnittrade, så som flickor av något oförklarligt skäl gjorde ibland. Joia tittade på dem och utstötte en irriterad suck.

»Jag antar att du letar efter min syster, Neen«, sade hon med hög röst.

»Självklart.«

De två vännerna fick en min som sade aha.

Seft fortsatte. »Det var tomt hos er. Vet du var Neen är?«

»Hon hjälper till att förbereda festligheterna. Ska jag visa vägen?«

Det var snällt av henne, tänkte han, att erbjuda sig att lämna sina vänner för att hjälpa honom. »Ja, tack.«

Joia tog sina blöta skor och ropade glatt hej då till sina vänner. »Festen förbereds av Chack och Melly och deras släktingar, alla söner och döttrar och kusiner och jag vet inte vad«, sade hon pratsamt. »De är en stor familj, och det är bra, för det blir en stor fest. Det finns en öppen plats mitt i byn där vi ska vara.«

När de gick där bredvid varandra slog det Seft att Joia kanske kunde berätta hur Neen kände angående honom. »Får jag fråga dig en sak?« sade han.

»Självklart.«

Han stannade till, och hon gjorde likadant. Så sänkte han rösten. »Svara ärligt, tror du att Neen gillar mig?«

Joias ögon var underbart nötbruna, och nu såg de på honom med en uppriktig blick. »Det tror jag att hon gör, men jag kan inte säga hur mycket.«

Det svaret var inte gott nog. »Jaha, men pratar hon någonsin om mig?«

Joia nickade tankfullt. »Åh, jag tror att hon har nämnt dig, mer än en gång.«

Hon aktar sig för att avslöja något, tänkte Seft frustrerat. Men han gav sig inte. »Jag vill verkligen lära känna henne bättre. Jag tycker att hon är … jag vet inte hur jag ska beskriva henne. Förtjusande.«

»Det där borde du säga till henne, inte till mig.« Joias leende mildrade hennes förebråelse.

Han gav sig inte. »Men kommer hon bli glad av att höra det?«

»Jag tror att hon blir glad av att träffa dig, mer än så kan jag inte säga. Hon får svara själv.«

Seft var två midsomrar äldre än Joia, men han förmådde inte övertala henne att anförtro sig åt honom. Hon var karaktärsfast, insåg han. »Jag vet bara inte om Neen känner samma sak som jag«, sade han uppgivet.

»Fråga henne, så får du veta«, sade Joia, och Seft anade en gnutta irritation i hennes tonfall. »Vad har du att förlora?«

»En fråga till«, sade han. »Finns det någon annan hon tycker om?«

»Tja …«

»Då finns det alltså någon.«

»Han tycker om henne, så mycket är säkert. Men jag kan inte säga om hon gillar honom.« Joia vädrade i luften. »Känner du lukten?«

»Stekt kött.« Det vattnades i munnen på honom.

»Följ lukten så hittar du Neen.«

»Tack för alla vänliga råd.«

»Lycka till.« Hon vände sig om och försvann i väg.

Han gick vidare. Systrarna var ganska olika, tänkte han. Joia var livlig och kaxig, Neen klok och snäll. Båda var tilldragande, men Neen var den han älskade.

Köttlukten blev starkare och när han kom fram till den öppna platsen såg han att man var i färd med att steka flera oxar på spett. Festen skulle inte hållas förrän imorgon kväll, men han gissade att det tog ganska lång tid att tillaga något så stort. De mindre djuren, som fåren och svinen, skulle säkert stekas först imorgon.

Ett tjugotal män, kvinnor och barn var upptagna med sådant som att se till elden och vända på spetten. Efter en kort stund fick han syn på Neen, som satt på marken med korslagda ben och nedböjt huvud, uppenbarligen försjunken i någon syssla.

Hon såg inte riktigt ut som han mindes henne – hon var ännu vackrare. Sommarsolen hade gjort henne brunbränd, och hennes mörka hår hade fått några ljusare strimmor. Arbetet fick henne att grimasera, och hennes bistra uppsyn var fullständigt förtjusande.

Hon var upptagen med att rengöra insidan av en djurhud, antagligen från något av djuren som hängde på spetten. Till sin hjälp hade hon en skrapa av flinta. Seft mindes att hennes mor var garvare.

Hennes koncentration fascinerade honom och rörde honom nästan till tårar.

Icke desto mindre skulle han avbryta henne.

Han korsade den öppna ytan och kände hur han blev alltmer nervös för varje steg. Varför oroar jag mig så? frågade han sig. Jag borde vara glad. Och jag är glad. Men jag är vettskrämd också.

Han stannade framför henne och log. Det tog en liten stund innan hon slet blicken från arbetet. Sedan lyfte hon huvudet och såg på honom, och över hennes ansikte spred sig ett leende så ljuvligt att det kändes som om hans hjärta skulle stanna.

Hon var tyst en stund. »Det är du«, sade hon sedan.

»Ja«, sade han lyckligt. »Jag.«

Hon lade undan skrapan och huden och ställde sig upp. »Jag avslutar det senare«, sade hon. »Vi kan väl gå till något lugnare ställe.« Hon tog Seft under armen och sparkade undan en gris som stod i deras väg.

De gick västerut, bort från floden. Marken sluttade uppåt, som den ofta gjorde i närheten av ett vattendrag. Han ville prata med henne, men visste inte var han skulle börja. »Jag är väldigt glad att få träffa dig igen«, sade han efter att ha funderat en stund.

Hon log. »Jag också.«

Det var en bra början, tänkte han.

De kom fram till en märklig konstruktion av trädstammar som rests i koncentriska cirklar. Det var uppenbarligen en helig plats. De gick runt den yttre cirkeln. »Folk kommer hit bara för att kunna vara tysta och tänka«, sade Neen. »Eller för att prata, som vi. Byns äldste brukar träffas här.«

»Jag minns att du sa att din mor är en av de äldste.«

»Ja. Hon är väldigt bra på att hantera meningsskiljaktigheter. Hon får folk att lugna ner sig och ta sitt förnuft till fånga.«

»Min mamma var likadan. Hon kunde få pappa att ta sitt förnuft till fånga, ibland.«

»Du sa att hon gick bort när du var tio midsomrar gammal.«

»Ja. Hon födde ett barn sent i livet, och både hon och barnet dog.«