I faderns namn
Nu nÀr du Àr död Àr det lÀttare för mig att sÀga det till dig: du har alltid varit en intrigant person. Hela ditt liv försökte du vara nÄgon, du skapade mÀngder av personligheter för dig sjÀlv, en utstrÄlning och en legend lika pÄhittad som historien om vÄrt efternamn. Du dog ensam pÄ din trÄdslitna gamla soffa och det enda du lÀmnade efter dig var ett mysterium, spillror av det som varit ditt liv.
Men jag Ă€r som hundarna, jag tycker om att grĂ€va upp gamla ben. Den obetvingliga lusten att förstĂ„ vad som fört dig dit föddes efter att din döda kropp hittats. Allt började i samma stund som en livscykel fullbordades, ditt liv, samtidigt som mitt eget tog en ovĂ€ntad vĂ€ndning. Jag hade just skrivit en bok som indirekt handlade om dig, och trots min naturliga blyghet, mina egna omedvetna försök att förstöra mitt yrkesliv precis som du sjĂ€lv gjort innan mig, hade jag oavsiktligt skapat mig âett namnâ. Namnet, det var naturligtvis ditt, detta patronym jag inte visste mycket om, förutom de myter du hunnit berĂ€tta för mig under loppet av vĂ„r sporadiska relation.
Att skriva nÄgra ord om dig till din begravning visade
sig vara en plÄga. Ingen ville ta ordet. Vi var inte mÄnga, det var vi inte. Sju personer, allt som allt. I likhet med den öken ditt liv hade förvandlats till. Och dÄ hade ÀndÄ tvÄ av mina vÀnner sett till att vara dÀr. En av dem hade du mött en gÄng, för tjugo Är sedan, den andra hade aldrig trÀffat dig. Din bror och hans fru hade kommit till Paris, min mamma hade kÀnt sig tvungen att nÀrvara, Àven hon i solidaritet med mig. Din senaste hustru hade inte kunnat förmÄ sig att komma dit. Inte heller de fÄ vÀnner du hade kvar och som hon hade kontaktat. Jag slets mellan en tjurig vÀgran att inte sÀga ett enda ord och en sorts moralisk skyldighet att inte ta farvÀl under en sÄ pinsam tystnad. Men jag lyckades bara fÄ ihop ett löjligt begravningstal. En fÄnig och haltande dikt skriven av den lilla flicka som du hade gjort förÀldralös tvÄ gÄnger om. Jag klarade inte att lÀsa den sjÀlv. Officianten fick sköta det. Hon tog varken hÀnsyn till övergÄngarna eller tystnaderna mellan verserna. En riktig massaker. Dikten avslutades sÄ hÀr:
Du levde i en annan vÀrld, En heroisk och avfolkad FantasivÀrld.
Vi lyckades aldrig trÀnga in i din stora ensamhet
Och dess mysterium.
Med dessa ord tar vi farvÀl
Och djupt i vÄra sinnen
Kommer vi alla att bevara
Ett brinnande minne
Av din gÄta.
EfterÄt gick vi för att begrava din aska pÄ den kyrkogÄrd dÀr dina förÀldrar Àr jordfÀsta. Det fanns plats i min farmors grav, hennes kista var mindre Àn min farfars, som lÄg begravd bredvid. Just dÄ kÀndes det naturligt att lÄta dig vila hos dem. Jag fann en sorts tröst i det.
Din bror, min farbror Dominique, som bakom sin eftertÀnksamhet har mycket humor, fÀllde en sarkastisk kommentar som fick mig att le, Àven om det var en illa dold förebrÄelse:
â I fjorton Ă„r har han ockuperat vĂ„r mors hem och nu nĂ€r han Ă€r död lyckas han till och med hitta ett sĂ€tt att ockupera hennes grav!
Han hade rÀtt, det skulle ha varit bÀttre om jag spridit ut hans aska, för jag har ÀndÄ aldrig gÄtt tillbaka till kyrkogÄrden. Jag undrar faktiskt vad det ens skulle vara för mening med det. NÄgot sa mig att ditt öde var osvikligt kopplat till dina förÀldrars.
Familjenamn
âFöremĂ„l lever lĂ€ngre Ă€n folk.â
p hilippe k aterine , âLes objetsâ, Le Film
h apax
Det verkar som om familjenamn Ă€r ett ganska sent pĂ„fund i mĂ€nsklighetens historia. Man tror att de började anvĂ€ndas pĂ„ 1100Âtalet i vĂ€stvĂ€rlden, för att underlĂ€tta folkrĂ€kningen och skatteindrivningen. Innan dess klarade man sig bra utan. Gallerna hade bara ett förnamn. Pierre, Paul och Jacques var i teorin jĂ€mbördiga med alla andra och inte ens den franska kungen hade ett patronym.
Redan nÀr romarna koloniserade dem hade de försökt införa gentilice (slÀkt) och cognomen (binamn), men som vi vet vÀgrade gallerna att underkasta sig: inte förrÀn den franska revolutionen blev det obligatoriskt att registrera efternamn i folkbokföringen. Under tiden passar en del privilegierade, som har egendomar och tjÀnstefolk, pÄ att tillskansa sig namn med adelspartiklar.
I början behövde vi inte söka sÄ lÄngt bort för att skapa oss ett efternamn: oftast lÄnade vi vÄr fars förnamn, hans yrke eller staden dÀr vi fötts. I brist pÄ sÄdan information kunde vi alltid nöja oss med ett av vÄra inre eller
yttre karaktÀrsdrag. Senare kom namnen att gÄ i arv och överfördes frÄn generation till generation. Att lÀra sig sitt efternamn, denna etikett som ska bÀras fram till ens död, Àr för barnet den första kontakten med sprÄkets vÄld, mötet med en oundviklig realitetsprincip: nej, du fÄr inte namnge eller döpa dig sjÀlv, pÄ samma sÀtt som du inte kan skapa dig sjÀlv. Ditt efternamn Àr slÀktens, det Àr arvet frÄn dina förfÀder. Du Àr din fars barn och, beroende pÄ vilket kön du har, kommer du att föra vidare hans namn eller överta nÄgon annans. Men i gengÀld Àr det Àven en kÀlla till stolthet, att skrivas in i slÀkten, fÄ en hÀrkomst, en början pÄ en identitet. NÄgot att hÄlla fast vid. NÄgot oförÀnderligt, Ätminstone i teorin.
Hela mitt liv har jag mötts av det frĂ€mmande i mitt namn. Varje skolstart kom frĂ„gan: Det dĂ€r Ă€r inte ett vanligt namn, varifrĂ„n kommer du? Ăr du portugisiska?
Italienska? Spanjorska? Ett tag roade sig lĂ€rarna med att förfranska alla utlĂ€ndska efternamn. Första stavelsen i mitt namn blev alltsĂ„ till ett otrevligt nasalljud, som i orden âsprĂ€ngâ eller âmarĂ€ngâ. Jag vĂ„gade sĂ€llan rĂ€tta dem. Men om jag samlade mod till mig sa jag för att förenkla: Det uttalas spring, som vĂ„ren pĂ„ engelska. Jaha, sĂ„ det Ă€r ett brittiskt namn? Men det var bara ett sĂ€tt att leda de nyfikna pĂ„ villospĂ„r. Senare fick suffixet âgoraâ min filosofilĂ€rare att tro att jag hade grekiskt pĂ„brĂ„, och sedermera att hitta pĂ„ dĂ„liga ordvitsar om Spinoza. För att slippa sĂ„dana antaganden brukade jag till sist lite generat
sÀga: Det Àr tjeckiskt. Jaha, sÄ det Àr alltsÄ slaviskt! DÀrpÄ följde alltid ett par kommentarer om mitt utseende, jo, men ni ser ju faktiskt slavisk ut. Sedan följde en stel tystnad, eftersom fransmÀn faktiskt inte vet sÄ mycket om slaver och i allmÀnhet inte har nÄgot att sÀga om dem. Men gÀller det Italien dÄ gÄr det alltid att brodera ut. Till slut kom den allra pinsammaste frÄgan: SÄ dÄ talar ni tjeckiska? NÀeh. DÀr slutade utfrÄgningen. En vag kÀnsla av att vara nÄgot skamligt och oÀkta, för att inte sÀga en bluff, kom sedan över mig. Det var som att jag inte kom hÀrifrÄn, men jag hörde inte heller ihop med nÄgon annan kÀnd plats. Det som mitt namn hÀnvisade mig till var ett dunkelt ursprung, ett annorstÀdes jag inte kÀnde till, och som jag lÀnge vÀgrat att intressera mig för, eftersom det var förenat med en pappa som hade lÀmnat mitt liv. Kanske pÄ grund av igenkÀnning eller upprorsinstinkt kompenserade jag genom att oftast vÀlja vÀnner som likt mig hade ett utlÀndskt namn, eller som inte var födda i Frankrike. Vi bildade en klan med outsiders.
Jag var trots allt stolt över mitt efternamn (och dÄ var det ÀndÄ inte mycket jag tyckte om hos mig sjÀlv) för den musikaliska samklangen det gav tillsammans med mitt förnamn, den dubbla trestaviga rytmen. Kanske Àven pÄ grund av den mystiska laddning det innehöll. Under Ärens lopp har jag gjort det till en talisman, ungefÀr som inom mysticism eller numerologi, som om summan av alla vÀldisponerade bokstÀver tecknade en osynlig livets
vÀg. Jag tÀnkte: min pappa hade Ätminstone gett mig det, ett namn som inte var som alla andra.
LĂ€nge nöjde jag mig med att inte ifrĂ„gasĂ€tta dess ursprung, eller historierna om det som jag hade fĂ„tt berĂ€ttat för mig, hur besynnerliga och oklara de Ă€n var. Att till exempel konstatera att mitt efternamn slutade med suffixet âaâ, som Kafka, Kupka eller Kundera, rĂ€ckte för att godta mitt tjeckiska ursprung.
NÀr internet dök upp var mitt efternamn ett av de första orden jag kom att tÀnka pÄ, sÄ fort det gick att skriva in nÄgot i en sökmotor. Det sÀger en del om hur lÀnge frÄgan har legat och grott.
Senare lĂ€ste jag pĂ„ en slĂ€ktforskningssida att mitt namn inte var sĂ€rskilt âpopulĂ€rtâ. Formuleringen lĂ€t mĂ€rklig. Som om man valde sitt efternamn. Det var inte överraskande att namnet var sĂ„ sĂ€llsynt i Frankrike. Men problemet var att det inte heller finns nĂ„gon annanstans, inte ens i Tjeckien.
Under mĂ„nga Ă„r förlorade jag mig helt i arkeologiska efterforskningar pĂ„ nĂ€tet, pĂ„ jakt efter avlĂ€gsna slĂ€ktingar, eller helt enkelt ett bevis pĂ„ att mitt namn faktiskt fanns. Sedan förlikade jag mig med det. Mina sökningar var uppenbarligen fruktlösa och bekrĂ€ftade bara det jag innerst inne alltid hade vetat: det fanns inga fler Springora, min familj och jag var de enda i hela vĂ€rlden som bar detta namn. Det var ett namn utan namne. En âhapaxâ, som lingvisterna kallar det, nĂ„got som bara dyker upp en enda
gÄng i sprÄket. I allmÀnhet Àr hapax antingen nybildningar, eller resultatet av ett stavfel. I vilket fall Àr de rena nyskapelser, helt pÄhittade ord.
Ett namn utan vare sig historia eller minne, ett slags spöknamn, det var ovanligt. Men kanske hade det ÀndÄ en historia?
m eddelandet
â God dag, Ă€r det madame Springora?
Det Ă€r den 8 januari 2020 och jag Ă€r pĂ„ vĂ€g till Place dâItalie. Jag sitter i en taxi. Min mobil ringer. En uttryckslös och frĂ€mmande mansröst sĂ€ger: Det hĂ€r Ă€r polismyndigheten i Nanterre. Han börjar med att frĂ„ga om jag Ă€r slĂ€kt med âmonsieur Patrick Springoraâ. Det blir kortslutning i mitt huvud. Ett par dagar tidigare har en annan polis frĂ„n Nanterre ringt för att informera mig om att en brottsutredning avseende vĂ„ldtĂ€kt mot minderĂ„rig har inletts och att jag kommer förhöras. Den minderĂ„riga, det Ă€r jag, om sĂ„dant som har hĂ€nt för över trettiofem Ă„r sedan. Hopblandningen gör mig iskall. Vad kan min pappa ha med det hĂ€r att göra?
â Jag Ă€r hans dotter.
â Madame, jag beklagar verkligen, men er far har gĂ„tt bort, rĂ€ddningstjĂ€nsten hittade honom i hans lĂ€genhet i morse. Ni mĂ„ste komma och identifiera honom sĂ„ fort det gĂ„r.
Jag lÀgger pÄ, ber chauffören att stanna till vid vÀgkanten, öppnar bildörren pÄ vid gavel och kliver ur utan att stÀnga efter mig. Den kyliga luften fyller mina lungor.
Chauffören tittar förbluffat pĂ„ mig. Jag lyckas stamma fram nĂ„gra ord: â UrsĂ€kta mig, ett ögonblick bara.
Han förstÄr att nÄgot allvarligt har hÀnt och sÀger att det inte Àr nÄgon brÄdska. Det strömmar smÀlt lava i min hjÀrna. Jag grÄter inte.
Jag ringer mannen som jag lever med och fÄr ur mig nÄgot osammanhÀngande. Han svarar att han slÀpper allt för att följa med till min pappa. Jag samlar ihop mig.
Sedan mÄste jag ringa min förlÀggare. Samma kvÀll ska jag vara hedersgÀst i ett litterÀrt program pÄ teve. Jag vet redan nu att jag inte kommer att vara i form, jag mÄste Äka och se min pappas livlösa kropp. Och medan min förlÀggare smÀlter informationen tÀnker jag bara pÄ en enda sak: Min pappa har tagit livet av sig, sÄ mÄste det vara. Han har lÀst min bok och begÄtt sjÀlvmord.
Det var dÄ allt började, dagen nÀr hans död kortslöt utgivningen av min första bok. Tretton dagar tidigare hade han hört talas om publiceringen, antagligen pÄ nyheterna klockan 20. Jag fick ett sms:
âBra gjort! Men vilken tid det tog för dig att hĂ€mnas! Det skulle varit bĂ€ttre om du hade lyssnat pĂ„ mig! Men bravo! Jag Ă€r stolt över dig! Patrickâ
Medan taxin backar lĂ€ser jag det kortfattade meddelanÂ
det med fem utropstecken flera gÄnger. Min pappa och jag hade inte trÀffats, inte pratat i telefon, inte ens skrivit till varandra sedan min farmor Huguettes begravning nio Är tidigare. Jag tvekade lÀnge. Men jag hade inte svarat. Jag behövde inte lÀgga en Äterförening till den kÀnslomÀssiga anspÀnningen som bokslÀppet redan orsakade. Den hÀr sista kroken han kastat ut hade jag inte velat nappa pÄ. Jag hade lÀmnat min pappa, en gammal man pÄ sjuttiotre Är, till sin ensamhet. Jag var ett monster och ansvarig för hans död.
h uguette
LĂ€genheten dĂ€r hans kropp hittades var frĂ„n början min farmors. Det var i detta lilla utrymme pĂ„ knappt trettiofem kvadratmeter som han först levde tillsammans med henne i fjorton Ă„r, sedan ensam i nio Ă„r. Jag undrar hur hon stod ut med att bo tillsammans med honom. SĂ€kerligen en sorts Stockholmssyndrom. Hon hade tagit emot min pappa nĂ€r hans liv rasade samman, men hon slutade aldrig att beundra honom. Han var arbetslös och dessutom snart utan bidrag nĂ€r han fick sin första hjĂ€rtinfarkt. Hans tredje hustru hade lĂ€mnat honom och hyresvĂ€rden hotade med att kasta ut honom eftersom han inte lĂ€ngre betalade hyran. Han var femtio Ă„r. För att hindra att han blev hemlös gick hans mor med pĂ„ att inkvartera honom âtills han kom pĂ„ fötterâ. I tjugotre Ă„r blev han kvar.
De sista tre Ären av sitt liv kÀmpade min farmor mot cancer. Hennes son var inte till nÄgon större hjÀlp under hennes sjukdomstid. Han var snarare en börda, som hon
fick betala för med sin hÀlsa. Hennes andra son bodde hundra mil dÀrifrÄn. Han hade erbjudit henne att komma och bo nÀra honom och hans familj. Men hon ville inte överge min pappa. En svÄrbegriplig skuldkÀnsla fick henne att fortsÀtta tvÀtta hans klÀder.
I tre Ă„r höll hon pĂ„ sĂ„, cellgiftsbehandling efter cellgiftsbehandling, som varje gĂ„ng fick mig att tro att det var möjligt att hon skulle bli frisk, och hon hittade alltid tiden och orken att ta pendeltĂ„get för att hĂ€lsa pĂ„ mig och min son inne i Paris. Hon Ă€lskade sin âlilla gubbeâ, som hon kallade honom.
Jag visste att min pappa bodde hos henne. Vi pratade nÀstan aldrig om honom. Men ibland anförtrodde hon mig ÀndÄ sin oro, som en bekymrad mor för sin sons framtid. Hon oroade sig över att han inte klev upp ur sÀngen förrÀn pÄ eftermiddagen, gick ut för att handla klockan Ätta pÄ kvÀllen, sÀllan lÀmnade soffan, att hans liv som var sÄ fullt av löften skulle sluta pÄ det viset, med ett misslyckande.
Min farmor kunde bara anvĂ€nda halva sin lĂ€genhet, som inte ens var sĂ€rskilt stor. Hennes son upptog hela vardagsrummet och hade till och med lagt beslag pĂ„ teven. För att förströ sig om kvĂ€llarna gick hon upp till grannen för att titta pĂ„ sina favoritprogram. NĂ€r hon inte lĂ€ngre orkade gĂ„ i trapporna gav min farbror henne en plattÂteve som hon lĂ€t installera i sitt sovrum.
Det hon inte berÀttade för mig var att min pappa inte
hade lÄtit henne komma in i hans allra heligaste pÄ mÄnga
Är. Vardagsrummet hade blivit förbjuden mark för henne. Undergivet respekterade hon hans personliga utrymme och privatliv, som om han var en tonÄring som just reglat sin dörr.
Men sedan hjÀlpte inte cellgifterna lÀngre. NÀr jag ringde till min farmor var det aldrig han som svarade i telefon.
Hon berĂ€ttade inte mycket för mig. Hon ville inte vara till besvĂ€r, inte oroa mig. En dag nĂ€r jag hĂ€lsade pĂ„ henne pĂ„ sjukhuset stötte jag pĂ„ honom. Jag sĂ„g förlĂ€genheten i hennes blick, hon visste hur plĂ„gsamt detta olĂ€gliga möte riskerade att bli. Det senaste brĂ„ket med min pappa hade varit Ă„tta Ă„r tidigare. Sedan dess hade vi brutit all kontakt. Han betedde sig som om vi hade trĂ€ffats dagen innan, lĂ„tsades att allt var som vanligt. Hur konstigt det Ă€n kan verka, kom Ă€mnet plötsligt upp, helt frĂ„n ingenstans. Han pratade med mig om vĂ„rt efternamn och gav sig in i en utvikning om betydelsen, sa att det kunde översĂ€ttas med âvĂ„rens bergâ, av spring, och gora, som pĂ„ alla slaviska sprĂ„k betyder âbergâ. Det var helt ovidkommande, denna genomgĂ„ng av etymologin till vĂ„rt namn. Men vi var tre personer i sjukhusrummet som bar det, sĂ€kert var det sĂ„ han tĂ€nkte, och i och med att min farmors död nĂ€rmade sig ville han kanske att hon skulle godkĂ€nna den hĂ€r versionen innan hon gick bort. Min farmor uppfattade hur obekvĂ€m jag blev och lĂ€t honom förstĂ„ att han
borde lÀmna oss i fred. Hon hade fortfarande auktoritet över honom. Jag mÀrkte att hon var helt slut. Hon var nedbruten av sjukdomen och orkade inte lÀngre med sin sons tjafs. Jag hade kommit för att trÀffa henne, inte för att Ànnu en gÄng lyssna pÄ min pappas svammel. SÄ fort han klivit ut genom dörren för att gÄ och röka i trÀdgÄrden brast jag i grÄt och kröp ihop hos min tunna farmor som knappt vÀgde mer Àn trettio kilo. Jag sa att det var svÄrt att se henne sÄ hÀr och hon svarade:
â Tror du inte att det ocksĂ„ beror pĂ„ att du trĂ€ffade din pappa?
Efter den dÀr sista sjukhusvistelsen överfördes hon direkt till ett palliativt vÄrdhem. Slutet nÀrmade sig, hon beklagade sig aldrig. Jag blev förfÀrad över att de inte skrev ut nÄgot annat Àn paracetamol och kodein. Jag hade förvÀntat mig pÄsar med morfindropp. LÀkaren lugnade mig:
â Ni förstĂ„r, er farmors generation har tagit vĂ€ldigt lite lĂ€kemedel, sĂ„ det rĂ€cker med kodeinet för henne. Hon lider inte.
Min pappa hade uttryckligen krĂ€vt att inte behöva befinna sig i samma rum som min farbror och hans hustru, som han kallade âfolketâ. Hans bitterhet berodde pĂ„ att han i och med sin situation hade blivit vĂ„rdare av sin mor. En dag hade han mage att sĂ€ga till min farbror i telefon: âJag har vĂ€l Ă€ndĂ„ rĂ€tt till ett privatliv, eller?â
Hans brors slagfĂ€rdiga replik var svidande: âTycker du inte att vĂ„r mor har haft rĂ€tt till ett privatliv under alla de hĂ€r Ă„ren?â
En natt skrek Huguette alldeles förfÀrligt. En sköterska hade dÄ frÄgat om hon hade ont. Hon sa nej. Var hon kanske rÀdd för att dö? Inte det heller. Döden skrÀmde henne inte. Det som plÄgade henne var att vi alla var osams med min pappa. DÄ ringde överlÀkaren och förklarade situationen för min farbror och sa samma sak till mig nÀr jag kom tillbaka och hÀlsade pÄ henne nÀsta dag:
â Er farmor kommer inte att kunna gĂ„ i frid sĂ„ lĂ€nge hon inte har fĂ„tt se er försonas.
Men hur kan man âförsonasâ med en psykiskt sjuk person? Det var inte ett litet familjegrĂ€l som höll oss borta frĂ„n honom. Det var hans galenskap.
LÀkaren insisterade. En enda dag kunde vi vÀl anstrÀnga oss. Min farmor var vÀldigt orolig, medicinerna rÀckte inte för att lugna henne. SÄ jag tog mod till mig och ringde min pappa för att förklara att hon behövde se oss samlade vid sin bÀdd. Mot alla förvÀntningar gick han med pÄ det.
Jag har för mig att det var tidigt pÄ eftermiddagen som vi hade bestÀmt oss för att trÀffas i hennes rum. Vi kom in en efter en, min faster och min farbror, min pappa, min partner och jag. Det var en oerhörd anstrÀngning för Dominique. Med rÀtta var han arg pÄ min pappa för att han tagit sÄ lite och sÄ dÄligt hand om deras mor, fast
hon hade lÄtit honom bo dÀr sÄ lÀnge. Han misstÀnkte
ocksĂ„ att cancern i magen, som först behandlats som ett vanligt magsĂ„r, Ă€ven berodde pĂ„ hennes Ă€ngslan över att mitt framför ögonen se sin son gĂ„ under i galenskap. För egen del hade jag bestĂ€mt mig för att stĂ€nga av. Vi spelade alla med i spelet. Det smĂ„pratades runt sĂ€ngen. Hon slumrade, sedan vaknade hon upp ur sin halvdvala och sĂ„g sig om i rummet. Hon talade nĂ€stan inte alls lĂ€ngre, men hennes ögon lyste upp. Först tog hon misstroget in hela bilden, sedan lyfte hon mödosamt armen och pekade pĂ„ var och en av oss och rĂ€knade. Plötsligt sprack hon upp i ett leende och sa i ett enda andetag: âDet Ă€r fantastiskt!â DĂ€rpĂ„ vĂ€nde hon sig till min pappa, med en mörk blick och med en överraskande kraft utbrast hon: âAlla Ă€r hĂ€r utom Marie och den lilla gubben! Men du kĂ€nner ju Ă€ndĂ„ inte honom.â Min kusin, Marie, Dominiques dotter, bodde precis som min farbror i södra Frankrike och hade inte kunnat komma. Vad gĂ€ller min son var han för liten för att jag skulle tvinga pĂ„ honom detta besök.
Jag var tvungen att gÄ tillbaka till jobbet. Min farbror, min faster och min pappa stannade kvar. De berÀttade att Huguette hade bett om sorbet, trots att hon inte hade Àtit pÄ flera veckor. Ett par timmar senare dog hon.
