Ellen Mattson Konsten att försvinna
Roman
Albert b onniers Förl A g
Av Ellen Mattson har tidigare utgivits:
Nattvandring 1992
Vägen härifrån 1995
Resenärerna 1998
Poetens liv 1999
Snö 2001
Splendorville 2004
Glädjestranden 2008
Vinterträdet 2012
Sommarleken 2016
Tornet och fåglarna 2017
Den svarta månens år 2021
Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080866-2
Copyright © Ellen Mattson 2025
Omslag: Eva Wilsson & Tilde Baldvinsson
Första tryckningen
Tryck: ScandBook, EU 2025
Det hände att hon tog vägen genom parken bara för att få se de tre fönstren lysa. Grinden var alltid låst numera, men hon stod vid det höga järnstaketet och tittade in mellan stängerna. Vinden virvlade runt, sopade snö över gårdens kullerstenar, huset var mörkt och övergivet, men fönstren kunde ändå lysa ibland, av parkens lyktor som speglades, av en bil med starka strålkastare som vände på gatan, kanske någon som gick genom rummen vissa kvällar, portvakten som såg till att ingen kran stod och droppade eller en släkting som hämtade något, hon såg ljus tändas, röra sig, blossa, sedan slockna, för ingen var där, ingen skulle komma, det var tyst i ateljén där tavlan hängde, den hängde som de lämnat den, naken och utan ens ett skynke mellan sig och mörkret. Hon mindes knappt längre hur det såg ut därinne, nu var det som hänt en historia mer än ett minne, hon hade berättat historien för sig själv så många gånger att verkligheten nötts ur den. Och ändå, tänkte hon medan snön gled över hennes ansikte och smälte i ögonvrårna, stora skälvande fönsterrutor började lysa genom vattenspeglarna, nu var alla lampor tända, något firades därinne, alla var där utom hon. Det gjorde ingenting. Och ändå, tänkte hon igen.
Vinden skakade henne och piskade henne med snö, hon höll sig fast i stängerna och lät sig skakas och piskas. Järnet brände genom hennes alltför tunna mockahandskar. Hon hade slagit upp kragen så tätt det gick och klämt fast sitt bokpaket under
armen, i kassen hade hon en burk te och två citroner. Vinden sopade frasande och prasslande snön från den ena sidan gården till den andra, den byggde en driva framför trappuppgången så att ingen kunde komma in och ingen komma ut. En mörk figur gick ett varv med en ficklampa och försvann bakom huset, det var kanske portvakten, eller en nattvakt, hon hade ingen aning om vad klockan kunde vara. Det var alldeles tomt i parken sådana här kalla och blåsiga kvällar.
Hon gick med långa steg, långa snabba steg, och så fort hon kom ut ur parken stillnade vinden, tankarna stillnade, det var alltid samma sak, men alltid, alltid, vad var det för ord i sammanhanget, det var ju bara en enda höst som passerat. Hon gick till parken för att titta till något, skydda något, påminna sig, av gammal vana, det ingick i ritualen, numera kallade hon det för lek. Av oklara skäl tog hon vissa kvällar vägen genom parken, men hon trodde inte att det betydde något särskilt när hon stod där och tittade upp mot den mörka fönsterraden. Tiden hade tagit hand om det som hänt och förvandlat det till överkomliga minnesbilder, hon såg också sig själv i dessa scener, men vid sidan, som om hon egentligen inte deltog i ordväxlingarna och händelseförloppen utan bara var någon som övervakade det hela. Hon sköt sig själv ännu en bit mot kanten av bilden, snart skulle hon inte synas över huvud taget. Medan hon skyndade hemåt tänkte hon på sin bok, att hon skulle veckla upp den ur omslagspapperet och lägga den på bordet, att hon skulle koka teet, skära upp citronen, vässa pennan, tända lampan. Det gick inte längre att se minsta skymt av träden i parken eller ljuset från lyktorna. Hon gick i en gränd, i ett allt tätare mörker.
Vännerna hade samlats i konstnärens ateljé, som de ofta gjorde på söndagseftermiddagarna. De två gifta paren satt på sina vanliga platser i den midnattsblå soffan, de satt bredvid varandra som en påminnelse om de gamla dagarna när de inte kunde tänka sig att sitta bredvid någon annan. De kontrasterade också mot varandra på ett intressant sätt när de lutade sig mot den höga sammetsryggen, det mörka paret och det ljusa paret, det lyckliga paret och det olyckliga paret, även om ingen annan än konstnären själv hade nöje av den aspekten. Han brukade mestadels röra sig runt i rummet medan han tittade och pratade med sina vänner.
Fönstret stod öppet mot parken, man kunde höra plaskande ljud från barnbassängen och halvhjärtad fågelsång ur de dammiga träden. En lång fräknig kvinna satt uppklättrad i fönstersmygen medan den fjärde kvinnan satt på soffans armstöd, med huvudet vänt mot dörren och lite otålig, som om hon hade brått vidare till något annat ställe, ett ben lagt över det andra, en fot som vippade och slog. Den ljusa kvinnan i soffan fläktade sig med en tidning och bad att någon skulle vara så förbannat snäll och öppna fler fönster. De väntade på konstnären, det var dags för visning, men han hade inte ställt fram vin och salta pinnar på pianot som han brukade, ett skämt som så gott som allting mellan dem, för att låtsas en högtidlighet som inte existerade vid hans sporadiska visningar av halvfärdiga och ibland redan kasserade tavlor.
Den mörke mannen lutade sig fram med armbågarna på knäna och suckade, inte demonstrativt men hörbart, han tittade på klockan men vände sig sedan och log mot den mörka kvinnan som flyttade sig en bit bort från honom, därför att det var så varmt i rummet men också av skäl som hon inte var medveten om ännu. När det andra fönstret ställdes upp kände hon en svag luftström mot nacken, den svettiga huden drogs ihop och hon rös till. Nu får han sluta med sina löjliga påhitt, sa den ljusa kvinnan grinigt, men just då kom konstnären in i rummet bärande på tavlan som var ovanligt stor och täckt med ett lakan. Han hade knutit en snusnäsduk om huvudet och det gjorde ett olustigt intryck, det var något oroande med det brokiga tyget kring hans tunna, grånade skalle. Han ställde upp tavlan på staffliet och försvann ut i köket efter en bricka med cocktails, de hade aldrig någonsin druckit cocktails. Det är bara karamellfärg, sa han när de samlades kring pianot och de små kulörta glasen.
När de hade skålat ställde den ljusa kvinnan som hette Sonja ifrån sig sitt glas och sa att det var mycket obehagligt alltihop. De förstod att hon menade drinken, men också flugorna som surrade i taket, konstnärens mundering, värmeböljan, att det inte fanns några persienner och ytterligare en massa saker som hade med gammal vänskap att göra, gammal tröttsam vänskap och överseendet som krävdes för att den skulle kunna fortgå. Hon såg nästan rädd ut när hon sköt undan det giftgröna glaset. Hennes man hade tagit upp tidningen hon slängt ifrån sig och börjat fläkta sig med den, men alla såg att han ställde sig så att den svalkande luften skulle träffa henne istället. Hon såg det också och flyttade sig några steg så att han måste följa efter, på ett löjligt sätt förföljde han henne genom rummet med sin viftande tidning medan hon gick före och tvingade honom åt höger och vänster. Nu får ni sluta leka, sa konstnären som fått en underligt självlysande mun av sin drink, munnen gick i färg med snusnäsduken, han var en pirat i technicolor. Vad har du
nu i kikaren, ropade någon och han skrattade hackigt med blodfärgade läppar. Jag håller med Sonja, sa den fjärde kvinnan som fortfarande satt kvar på soffans armstöd, du är jättejobbig idag. Efter det blev allt som vanligt, söndagsatmosfären tog vid.
De återvände till sina platser, drack mineralvatten och pratade om semesterplaner, segelturer, en resa till Provence. I denna värmen? Ja, jag tycker om när det är varmt. De små sockriga glasen bars ut i köket där någon ställde upp ännu ett fönster och ordnade korsdrag. Den mörka kvinnan som hette Miriam satt tyst och lyssnade på småpratet, hon antog att det var lugnande, men hon hörde också något annat, som när fåglar varnar i skogen, tunna biljud, ett upprepat missljud, eller snarare något i stämningen, en sträng som var lite för lång eller lite för kort, ingen annan hör det ännu, men det finns där, nu hör jag det, nu hör jag det igen. Hon vände sig mot sin man som just berättade en historia om en långseglats, ska vi gå, viskade hon, men han var upptagen av sin historia, hans kraftiga solbrända hals såg ut att svälla när han pratade och skrattade så där högljutt. Håret som fortfarande var klippt i samma halvlånga frisyr som när de lärde känna varandra klibbade i några mörka slingor mot den fuktiga huden. Hans skjorta var uppknäppt så att hon såg silverkorset som hon gett honom, en replik av ett iriskt kors som hon hittat under ett uppbrutet kyrkgolv. Hon tänkte skylla på illamående men just då knackade konstnären med sitt tomma glas i bordet och sa att alla skulle vara tysta för nu skulle han visa sin tavla.
Han drog inte undan skynket på sitt vanliga dramatiska vis, det var mer som om han plockat ner ett lakan från klädstrecket och vikt ihop det, och sedan stod han inte kvar och väntade på kommentarer som han brukade utan försvann ur deras synfält, de hörde honom gå fram och tillbaka bakom dem och sätta sig i en gammal knarrande korgstol. De var upptagna av att titta på tavlan som inte gick att kommentera på något av de gamla vanliga sätten, för den här gången såg de sig själva, det var som
att titta i en spegel. De såg rummet där de satt, de tre fönstren med djupa fönstersmygar, soffan och hur de arrangerats kring den, allt var som det brukade men ändå inte riktigt, för mellan Miriam och hennes man satt en främmande flicka med rött kortklippt hår och stora guldringar i öronen, och för att hon skulle få plats hade konstnären placerat Sonja ensam i det andra hörnet medan hennes man stod bakom henne med båda händerna i ett fast tag om soffans snidade överstycke. Kring Sonja fanns en mörk kontur, den omslöt allt man såg av henne, ett slags vattnigt, flytande svart som övergick i sammetens midnattsfärg men ändå var en tydlig markering. Hennes ljusa hår fick en olycksbådande lyster inuti den svarta avskildheten.
Konstnären själv var också med på bilden, men i en karmstol lite vid sidan, omgiven av underliga, grönaktiga reflexer som fick honom att se sjuk ut. Den fjärde kvinnan satt som hon alltid gjorde på soffans armstöd, men med ansiktet vänt så att man bara såg en bit av kinden. Vad tycker ni, frågade konstnären och reste sig ur korgstolen, den fortsatte att knastra och knäppa i flera minuter bakom dem som om det fanns någon annan där, någon annan som kommit in i rummet. Alltså, den är inte riktigt färdig än, sa han och ställde sig bredvid staffliet.
Jag är ju inte ens med, sa den fräkniga kvinnan och skrattade till.
Det som sedan hände var att Miriams man reste sig så häftigt att han stötte till bordet och välte allt som stod på det. Miriam såg nu bara hans rygg, den skymde tavlan och allt annat i rummet, hon såg ner på sina händer istället, de var vita, vita som ben. Hennes man talade lågt, sammanbitet var kanske det rätta ordet, samtidigt sparkade någon till en tom vattenflaska så att den for iväg över golvet och Sonja som också rest sig frågade var hennes väska tagit vägen medan målaren försvarade sin rätt att måla och någon annan sa: Men låt henne vara för sig själv en stund, varför ska du alltid springa efter. Du, sa Miriam, men hon vågade
inte röra vid honom, hans ena arm for upp och ner när han klargjorde något, men det hade uppenbarligen ingenting med henne att göra utan med den rödhåriga flickan som hon bara hunnit se en skymt av. I den högra delen av rummet gick Sonja stelt fram och lyfte på lakanet som låg slängt på golvet och drog fram sin handväska av flätad rotting. Den fräkniga kvinnan som fortfarande stod vid fönstret strök sig över sina bara armar som om hon frös i det allt kraftigare draget, och faktiskt verkade det som om vädret höll på att slå om, den vita eftermiddagen hade fått en lyster som före ett åskoväder. Miriam tänkte att det vore bra med lite regn, deras gräsmatta höll på att torka bort. Hennes man var rasande, det var därför han talade så lågt och släpigt, när han föste undan bordet med knät hukade konstnären och höll upp armen, men naturligtvis hände ingenting mer våldsamt än så, han gick bara ut och försvann utan att se på henne eller ta med sin vita linnekavaj som han slängt ifrån sig så fort de kommit in i rummet. Sonja sprang plötsligt efter, en klumpig och obehärskad liten språngmarsch i sandaletter som hon trampade snett i, hon bölade till när foten vek sig och snubblade ut i tamburen med väskan tryckt mot magen, de försvann allihop, bara Miriam stannade kvar och den fjärde kvinnan som hela tiden suttit tyst på soffans armstöd. Nu frågade hon konstnären om han var riktigt klok, och han sa att det trodde han väl.
Miriam såg på tavlan, från dess yttersta kant och försiktigt mot mitten. Hennes bästa vän, hennes äldsta vän som hon känt sedan lekskoletiden fanns alltså inte med på bilden, fast hon alltid varit med dem i rummet. Där existerade inte ens något tomrum där hon skulle ha kunnat rymmas. Sonjas man hade han ställt framför fönstret på ett sådant sätt att ansiktet blev suddigt, ljuset bolmade omkring det, bara händerna var tydliga, nu såg det ut som om de klamrade sig fast vid soffans ryggstöd. Det var något löjligt symboliskt med det framställningssättet. Sonja hade placerats lite snett, vriden ut ur bilden. Hon såg
ut som en klippdocka som klistrats dit, med en kroppshållning avpassad för andra aktiviteter. Sonja rider, Sonja tittar på tv. Konturen kring henne blev mörkare i det dova ljuset, nästintill skarp, man kunde inte lura sig att tro att det var fråga om något annat än en gräns, en sorgkant, ensamhet kanske, men mest avsked. Adjöss, so long. Hon flyttade blicken några millimeter och fick syn på sig själv, hoppade vidare till sin man, han hade målat dem så att de var nästan lika, i verkligheten fanns ingen likhet förutom den mörka färgen på håret. Mellan dem satt den främmande flickan som hon nu var tvungen att se på, i batikklänning och överdimensionerade guldörhängen och ett halsband av bärnsten som gick i ton med hennes ögon, vackra ögon, stor och vacker mun.
Vad är det där, frågade hon konstnären.
Det vet väl inte jag.
Den fjärde kvinnan som hette Therese och var någon sorts avlägsen släkting till honom sa: Du är trött på det här nu, va? Du vill att vi ska gå så att du kan äta middag och se en deckare på tv.
Miriam tittade på sin man igen, nu när han var en bild kunde hon titta skamlöst, granska honom, den dyra skjortan i poplin som han föredrog framför enklare material också när det var värmebölja, hullet och tyngden i kroppen, knappt grånat hår, hud som verkade solbränd också på vintern. Han är fortfarande ung, tänkte hon. Det var vad hon såg. Om de andra visste hon inte vad hon skulle tycka, just nu var de bara en sorts bakgrund, men naturligtvis hade konstnären tänkt något också med dem när han målade sin tavla, det förstod hon, Sonjas man var ett ljust töcken, Therese en hemlighet. Sig själv hade han målat överdrivet glåmig, han hade ställt karmstolen i det mörkaste hörnet för att kasta en skugga över den.
Hon hade ingen aning om hur mycket tid som passerat. Det var mörkare omkring dem, men det berodde troligen på väderomslaget. De satt alla tre och hängde kring tavlan som
också mörknat, hon tyckte att alla ansikten på den hade fått nya uttryck, också hon själv verkade mer erfaren och ondsint än hon någonsin känt sig. Konstnären reste sig och tog upp lakanet som fortfarande låg slängt på golvet och täckte över tavlan, men det gjorde saken värre, nu började hon se den framför sig istället. Det var konturen kring Sonja som syntes tydligast i minnet, kylan i det breda svarta penseldraget. Hon sträckte sig efter den kvarglömda linnekavajen och drog den om sig, den välbekanta lukten av sandelträ hade ännu inte blivit obehaglig. Hon trodde inte att den någonsin skulle kunna bli det. Vill du ha någonting, frågade konstnären, men hon tackade nej, Therese frågade om hon inte borde gå hem, men hon sa nej till det också, det var otänkbart för henne att bete sig som om det vore en vanlig söndag, det fanns något onaturligt i det som hon vägrade gå med på. Instinkten var den motsatta, att aldrig mer gå hem. Det var som med andra reflexer, och hon accepterade tacksamt den egna snabba reaktionen, kroppens vägran att resa sig ur soffan.
En gång hade hon varit med om en svår olycka när en sprängladdning utlösts i ett gammalt stenbrott. Det hon mindes var att allt hade skett tyst och mycket långsamt, i stillheten efter explosionen hade hon sett stenar vända i luften och sväva mot marken, gruset hänga som draperier, fåglar med tröga vingslag.
Hon förstod att de pratade bredvid henne i rummet, kanske grälade, vid ett tillfälle trodde hon att båda hade försvunnit ur lägenheten, men hon var på samma sätt som den gången innesluten i en vit rymd dit nästan inga ljud nådde.
Hon var inte medveten om att hon tänkte på något särskilt, allting passerade bara framför henne, en rad av bilder som hon såg på, hon såg på det som kom, bild efter bild, sedan började alltihop om från början. Hon skulle inte kunna förklara för någon det stora lugn hon kände medan hon tittade, eller insikten att inget av detta riktigt angick henne. Det var en hednisk insikt, hon kallade saker så när hon inte kunde berätta om dem
för andra. En hednisk känsla, tänkte hon nu. Inget av det här har i grund och botten någonting med mig att göra.
Kvällssolen föll över väggen med ett mönster av gungande bladverk, en vind, noterade hon, en liten vindkåre i träden. Ljuden från parken blev svårare att bortse från vid den här tiden på dagen, den lätta rörelsen i luftlagren bar med sig lukter av rök och grillat kött. Hon blev plötsligt full i skratt av konstnärens ultrarapidiskt hänsynsfulla sätt att utan slammer duka upp tallrikar och bestick framför henne på bordet. Vid åttatiden satt de i soffan och delade på några pizzor när Sonjas man kom tillbaka och berättade att Sonja hade försvunnit och att han var mycket orolig för henne, men han sa ingenting om tavlan, det verkade som om han glömt vad det var som satte igång alltihop och de visste att det berodde på hans egen skuldtyngda läggning och att han nu bara klandrade sig själv för att han inte gjort tillräckligt. De hade alltid föraktat honom en aning för hans villighet att ta ansvar för saker som inte angick honom det minsta. Jag skulle ha stannat hos henne, sa han, men jag gick ner och plockade undan i köket, när jag var klar hade hon gått ut och lämnat trädgårdsdörren öppen. Hon är inte i ridhuset, inte på biblioteket, inte i vedboden, inte i tvättstugan. Hon måste ha blivit fruktansvärt, fruktansvärt sårad.
Han hade bytt om till långbyxor och jacka och hade kraftiga promenadskor på fötterna. Jag måste ju leta, sa han generat när han såg deras miner, även om det är varmt. Det skulle inte vara rätt att inte leta även om jag vet att hon kommer tillbaka.
Det förstår du väl, Lasse, att hon kommer tillbaka.
Miriam sa att hon kunde hjälpa honom att leta, hon sa: Jag har ingenting annat för mig, och tänkte att orden beskrev hela belägenheten. Några få timmar bara, så hade allt bytt plats. På hennes plats i soffan satt nu någon annan, men hon tänkte aldrig tanken att också hennes man blivit en annan, för hon visste att det inte var på det sättet. Allt hos honom var hon redan bekant
med. Han handlade i enlighet med sin natur precis som hon själv nu gjorde.
Men jag kan inte komma på fler ställen där hon kan vara.
Strandpromenaden, elljusspåret, friluftsmuseet…
Hon är kanske hemma igen, sa konstnären, har ingen tänkt på det? Det hade varit bättre om du stannat där och väntat.
Han hette Karl Fredrik men kallades för Felix. Hon hade missuppfattat namnet när de träffades första gången och sedan hade han insisterat på Felix som han menade passade bättre ihop med hans utseende och livsinställning. Han var mycket lång, närmast mager, det var något nästan makabert med hans beniga elegans, särskilt när han rörde sig runt i ateljén i den vita fladdrande bomullsrocken. Också den var från början ett skämt, en konstnärsmaskerad, men den hade blivit en del i ritualen. De hade lärt känna varandra på konstskolan, men det var bara han som fortsatt med måleriet.
Allt som hänt de senaste timmarna var obegripligt, ändå hade hon knappt ställt en enda fråga, till honom eller någon annan. Det var egentligen det som var mest obegripligt, att allt förvandlats till sin motsats utan att hon protesterat. Det hade med hennes reaktioner att göra som alltid varit hemliga och tysta, ögonblicket var redan förbi när hon hade kunnat skrika och ställa till svars. Lasse sa att han inte stod ut med att bara vänta, Therese sa att hon måste gå hem och ta ut grannens hund som hon hade lovat. Skynket över tavlan hade glidit ner på ena sidan så att man såg en bit av fönstret och soffan som de satt i och hon blev sjösjuk av alla dessa effekter och reflexer. Jag målar bara det jag ser, sa konstnären som halvlåg i soffhörnet med en bit slokande pizza i handen. Var såg du allt det här, frågade hon, på gatan, sa han, på biografen, på lunchrestaurangen, i mitt eget huvud, på en massa ställen. I spegeln, jadå, där också. Målare målar, men det har du visst glömt. Hon reste sig och drog undan skynket och tittade på hans ansikte i det falska gröna ljuset som kom från
ingenstans och lade sig i djupa håligheter, sedan täckte hon över det igen, ordentligt som man stoppar om ett barn som ska sova. De åt upp det sista i kartongerna och sedan slog de följe ner på gatan där Therese tog adjö och vek av mot busshållplatsen. Själv följde hon med Lasse genom parken där sommarfestligheterna satt igång på allvar i den varma junikvällen.