con ÄÄ© máșč mĂ y
Lana har inte haft kille pÄ ett halvÄr. Hon blir inte kÀr lÀngre, allt Àr trÄkigt, folk gÄr henne pÄ nerverna. Tjejer, killar, djur ⊠till och med hennes mamma, i sina mjukisbyxor. Randiga, hÀngiga mjukisbyxor, tunna som lÄngkalsonger. Det hÀnder i köket. Hon ser sin mamma med soporna vid diskbÀnken, rÄkar dröja med blicken, och sÄ kommer det, svett och puls, och hon smyger in pÄ sitt rum utan att sÀga nÄgonting, stÀnger försiktigt dörren bakom sig.
En smÄfÄgel (Àr det en jÀvla talgoxe?) pickar och kvittrar pÄ fönsterblecket. Det finns ingen anledning att vara arg. Lana vet det. Hon andas in genom nÀsan, lÄngsamt, och ut genom munnen. Hon Àr sexton Är och klok, nÀstan en vuxen person.
En klok sextonÄring som ibland tappar det.
I onsdags, pĂ„ lunchrasten, innan bildlektionen, hade hon gĂ„tt in pĂ„ en stödchatt för ungdomar och stĂ€llt frĂ„gan: âĂr det farligt om man flippar ibland?â Hon fick svar direkt: âPĂ„ vilket sĂ€tt flippar du ibland?â Lana svarade att hon inte hann gĂ„ in pĂ„ detaljer, och det kom ett nytt svar: âAlla har dĂ„liga och bra dagar. Det Ă€r inte ovanligt att man tappar humöret dĂ„ och dĂ„. Speciellt om man Ă€r ung. DĂ„ sker nĂ€mligen mĂ„nga förĂ€ndringar i kroppen och i hjĂ€rnan. Till exempel hormoner.â Sedan följde en utlĂ€ggning om vikten av en bra kosthĂ„llning och regelbunden sömn och sociala aktiviteter, och en uppmaning om att söka sig till skolkurator eller annan vuxen ifall
problemen förvĂ€rras. Ifall problemen förvĂ€rras ⊠Det var svĂ„rt att veta om det faktiskt satt en riktig mĂ€nniska dĂ€r pĂ„ andra sidan eller om det var en robot. Det kĂ€ndes som en robot, men det spelade ingen roll, för svaret lugnade henne. Man har dĂ„liga och bra dagar. Alla tappar humöret ibland. Det Ă€r inget konstigt. Hon visste det hela tiden. Egentligen vet hon bĂ€ttre Ă€n att chatta med robotar. Hon har höga betyg, mĂ„nga vĂ€nner, och hon Ă€r smal. Har inte de flesta spĂ„rat ur nĂ„gon gĂ„ng? Antingen det eller att man vill spĂ„ra ur, men behĂ€rskar sig? Man vill, men man hĂ„ller sig ⊠Ibland fĂ„r Lana lust att skĂ€lla ut folk: nĂ„gon lĂ€rare eller en vĂ€n, det kommer som ett ryck, speciellt nĂ€r det Ă€r nĂ„gon som â det Ă€r det vĂ€rsta hon vet â stakar sig mitt i en mening, letar efter orden ⊠nĂ€r man Ă€r tafatt ⊠dĂ„ kan hon bli helt vild! Inombords! Det hugger till och hon biter ihop kĂ€karna, men inte mer Ă€n sĂ„. Hon varken sĂ€ger eller gör nĂ„gonting ⊠förutom att tĂ€nka riktigt fula tankar. Om man Ă€r uppmĂ€rksam kan man sĂ€kert se det i hennes ansikte, att folk Ă€r horor och Ă€ckliga fittor, con ÄÄ© máșč mĂ y och sĂ„ vidare, och Ă€nnu vĂ€rre saker: sĂ„dant som kommer till en i stundens hetta, men som försvinner lika fort som det blossar upp, och som man dĂ€rför inte ska fĂ€sta nĂ„gon uppmĂ€rksamhet vid.
Vissa dagar gĂ„r Maggie (vad Ă€r det ens för namn?) omkring ute i lĂ€genheten och pratar för sig sjĂ€lv, och dĂ„ kan Lana tĂ€nka: Ăr det inte stört att prata sĂ„ dĂ€r? Högt för sig sjĂ€lv? Det Ă€r vĂ€l sĂ„dant som gamla och sjuka mĂ€nniskor gör? Och med den dĂ€r brytningen? Efter tjugo Ă„r i det hĂ€r landet? Och mĂ„ste de hĂ„lla pĂ„ med den dĂ€r japanska grejen hemma? Maggie och Lana Ă€r verkligen inte japaner. ĂndĂ„ Ă€r det som om de bor i ett japanskt hem. Varför ligger det japanska figurer och prydnader överallt,
som inte ens Ă€r sĂ€rskilt fina, och som mĂ„ste dammas av varje vecka? Japanskt ansiktsvatten, bonsaitrĂ€d, tatamimattor âŠ
Kan inte Maggie lĂ€mna det pĂ„ jobbet? Dessutom pratar hon illa om sina gĂ€ster. Samma gĂ€ster som hon behandlar som drottningar dĂ€r pĂ„ salongen. PĂ„ kvĂ€llarna kommer sanningen fram. De dĂ€r snobbarna, heter det dĂ„, de dĂ€r sjĂ€lvbelĂ„tna, gamla, fula och tjocka snobbarna ⊠Ibland kan man undra hur det lĂ„ter inne i huvudet pĂ„ Maggie. Och inne pĂ„ hennes rum, nĂ€r ingen hör. Och i duschen. Sitter hon dĂ€r i badkaret (eller stĂ„r hon upp?) och muttrar för sig sjĂ€lv? Om gĂ€sterna pĂ„ Somei? Ăr det dĂ€rför hon aldrig sjunger i duschen, som vanliga mĂ€nniskor gör? Varför? Om man inte trivs med sin situation gör man vĂ€l nĂ„gonting Ă„t det? Ăr det inte det enda rĂ€tta? Att byta jobb? Göra slut?
Förra veckan skolkade Lana för första gĂ„ngen i sitt liv. Senare samma dag, pĂ„ kvĂ€llen, rĂ„kade hon kasta en tallrik mot Maggie. âOj, nejâ, sade Lana dĂ„ â nĂ€r tallriken gick i bitar vid Maggies fötter â som om hon bara hade tappat den. Lana skyndade och hĂ€mtade sopkvasten och började sopa, och nĂ€r bara det minsta splittret Ă„terstod gick hon och hĂ€mtade dammsugaren. Vilken tur, tĂ€nkte hon efterĂ„t. Att hon hade sinnesnĂ€rvaro att hĂ€mta sopkvasten direkt. För vad hade Maggie annars trott? Att Lana hade blivit sĂ„ arg att hon kastat tallriken mot henne med flit, liksom siktat mot henne? För att fĂ„ henne att förstĂ„, ja, vad? Hon har inte haft nĂ„gonting att sĂ€ga till sin mamma pĂ„ ett halvĂ„r. Det var dĂ„, för ett halvĂ„r sedan, nĂ€r Lana fortfarande trĂ€ffade killar, som hon hade tagit hem Malcolm och Maggie hade börjat bĂ€ra sig sĂ„ dĂ€r mĂ€rkligt Ă„t. Det var första gĂ„ngen nĂ„gon var hemma hos dem pĂ„ det sĂ€ttet. Inte sĂ„ konstigt att man som mamma blir nervös!
Det var ett speciellt tillfĂ€lle! Men Maggie var inte nervös. Hon var lismande och fĂ„fĂ€ng, pĂ„ ett sĂ€tt som Lana fortfarande blir förbryllad av att tĂ€nka pĂ„. Hon hade Ă€ndĂ„ tĂ€nkt göra slut med Malcolm, de passade inte ihop av flera anledningar, men dĂ€r och dĂ„ insĂ„g Lana att det Ă€r omöjligt att trĂ€ffa nĂ„gon nĂ€r man har en sĂ„dan mamma dĂ€r hemma, som pĂ„ samma gĂ„ng beter sig som en tjugoĂ„ring och som en tvĂ„hundraĂ„ring. âHej, jag heter Maggie âŠâ Hon hĂ€ngde upp hans jacka, luktade pĂ„ den nĂ€r hon trodde att ingen sĂ„g ⊠som om hon aldrig hade sett en ung man förut âŠ
Ett halvĂ„r utan killar, inte ens ett span, ingenting. Lana gĂ„r omkring i sitt rum, runt den lilla, runda mattan. DĂ€r ligger hennes nya kjol, hennes nya underklĂ€der, och pĂ„ skrivbordet hennes nya telefon. Allt som hennes mamma har betalat för. Hon tömmer sin vĂ€ska. LĂ€gger ut sakerna dĂ€r hon kan se dem: puder, lĂ€ppstift, hörlurar, studentkort, busskort, bankkort, tuggummi, kniv, nej, ingen kniv âŠ
Vad ska man göra? Hon tar fram en bok. Hon ska ut och springa. Men först ska hon studera. Hon Ă€r en bra student. Hon Ă€r en bra dotter. Hon försöker vara en bra vĂ€ninna, och hon har försökt att vara en bra flickvĂ€n (det var det svĂ„raste). Hon tittar pĂ„ talgoxen i fönstret och tĂ€nker pĂ„ sina exÂpojkvĂ€nner: MĂ„rten, Lukas, Malcolm, Nikolas, Andrej ⊠Det Ă€r meningslöst att vara kĂ€r. Hon tĂ€nker pĂ„ alla killar i stan som hon Ă€nnu inte har trĂ€ffat. Nya, snygga grundkurskillar. Ljusa, mörka, med rakt hĂ„r, med lockigt hĂ„r. Hon tĂ€nker att det en dag kommer att gĂ„ över styr, Ă€nnu mer Ă€n det redan har gjort.
Ă€lskare
De nĂ€rmar sig festen, Lana och Beatrice och Melissa och Katarina och Freja. De gĂ„r i bredd pĂ„ trottoaren, lojt, som om de vill visa upp sig. Röda halsdukar och rött lĂ€ppstift. Det röda mot det grĂ„. Det Ă€r vinter i Lund. Av förra veckans plötsliga snöfall Ă„terstĂ„r bara slask, men allt som har med snö att göra, till och med slask, Ă€r exotiskt i den hĂ€r stan. Man klagar, men försiktigt: âAldrig blir det ordentligt kalltâ, sĂ€ger nĂ„gon inne pĂ„ Klostergatans Vin & Delikatess. Genom fönstret kan man se Lana och hennes vĂ€nner snedda över gatan. För dem Ă€r ingenting exotiskt. De gĂ„r genom den blöta sörjan. Man tittar pĂ„ dem inifrĂ„n barerna och bilarna. Man kan bara gissa vad de pratar om. De gĂ„r i armkrok. Varför sĂ„ lĂ„ngsamt? De bryr sig inte. Ju mer folk kollar desto mindre bryr de sig. Det Ă€r Lana som bestĂ€mmer takten, om hon gĂ„r lĂ„ngsamt gĂ„r alla lĂ„ngsamt, men vad de pratar om kan hon inte styra över. Just nu pratar de om killar. Katarina har just gjort slut med sin. Melissa hĂ„ller pĂ„ att spara ihop till en Greklandsresa efter studenten.
âJag vill trĂ€ffa en kille utomlands.â
âDu âŠâ
âVad?â
âDu vill verkligen knulla utomlands!â
âHahahahahaha âŠâ
De skrattar sĂ„ det fyller upp hela gatan, och nĂ€r skrattet har lagt sig gĂ„r de vidare till nĂ€sta samtalsĂ€mne â tvÂserien
Gossip Girl (frĂ„n 2007!), klĂ€der (alla bĂ€r de blĂ„jeans), ryktena om Sabrina Carpenters EuropaturnĂ© â och sĂ„ vidare och sĂ„ vidare, och efter en stund har Lana slutat lyssna. Hon rycker sig fri frĂ„n Katarinas armkrok, för sin halsduk över munnen och andas ut, in i halsduken. De Ă€r framme pĂ„ festen i Spoletorp. Flaskorna klirrar i pĂ„sarna. Killar i soffan, tjejer som dansar. DĂ„lig musik, tycker Beatrice. Lana tĂ€nker pĂ„ sin mamma, hela kvĂ€llen Ă„terkommer tanken till henne: hennes mamma har antagligen, inte helt sĂ€kert, men antagligen, gjort det utomlands.
NĂ€r hon kommer hem doftar det sött av sencha i köket (varför dricker de sencha?) och Maggie Ă€r fortfarande vaken. Hon sitter vid köksbordet, i jeans trots att det Ă€r natt, och ovanligt nog med mobilen. Hon ser mĂ€rkligt pigg ut. Mascaran Ă€r kolsvart, hĂ„ret utslĂ€ppt. Har hon ocksĂ„ varit ute? Lana dröjer i hallen. âĂr du vaken?â frĂ„gar hon. âJaâ, svarar Maggie. De viskar till varandra, som för att inte vĂ€cka nĂ„gon, som om det fanns en person till i lĂ€genheten. Maggie tittar ned pĂ„ sin skĂ€rm som lyser upp i halvmörkret. Duttar klumpigt med fingrarna. Det Ă€r helt tyst. Lana gĂ„r in pĂ„ sitt rum. Hon har druckit ett par cider och kĂ€nner sig dĂ„sig, men det dröjer lĂ€nge innan hon somnar. Tidigt nĂ€sta morgon, nĂ€r Lana gĂ„r upp för att hĂ€mta ett glas vatten, ser hon Maggie sitta dĂ€r Ă€n vid köksbordet med telefonen. Vad hĂ„ller hon pĂ„ med? Lana gĂ„r fram och tillbaka mellan kylskĂ„pet och fönstret och till slut harklar hon sig, Maggie ser upp frĂ„n sin telefon och Lana frĂ„gar: âMamma. Vill du inte trĂ€ffa nĂ„n ny?â Högt och tydligt, rakt ut i rummet. Maggie tittar bort. âJag har inte trĂ€ffat nĂ„n sen jag trĂ€ffade din pappaâ, svarar hon. âHur trĂ€ffades ni?â frĂ„gar Lana, och Maggie svarar: âJag har
inte trĂ€ffat nĂ„nâ, och Lana sĂ€ger: âMen du och pappa.â Pappa ⊠sĂ€ger man sĂ„ om nĂ„gon man inte kĂ€nner? Inga minnen, inga dofter, inte ens pĂ„ fotografier har hon kunnat se honom. Lana Ă„ngrar sig. Hon skulle kunna ta tillbaka det, lĂ„tsas som om hon inte har sagt nĂ„gonting, börja prata om annat, gĂ„ och lĂ€gga sig igen, vad som helst förutom att dra upp det hĂ€r gamla â vad Ă€r det, en rispa, ett sĂ„r? â men av nĂ„gon anledning stannar hon kvar, hon ser till och med sin mamma i ögonen nĂ€r hon stĂ„r dĂ€r och vĂ€ntar pĂ„ svar. Men Maggie sitter bara tyst pĂ„ stolen. Lana borde inte ha frĂ„gat. ĂndĂ„ stĂ„r hon kvar och vĂ€ntar.
Maggie kĂ€nner sig som en clown nĂ€r hon ler sitt dumma leende. Hon stĂ€ller sig upp och gĂ„r ut i hallen och börjar plocka bland sakerna, stĂ€ller dem pĂ„ sin rĂ€tta plats, klĂ€desplaggen och accessoarerna: halsdukar, ringar. HjĂ€rtat slĂ„r. Varför ⊠varför ska Lana stĂ€lla just de dĂ€r frĂ„gorna, just i dag? SĂ„ tidigt pĂ„ morgonen? Det Ă€r en helt vanlig dag, vinter, alltjĂ€mt grĂ„tt och blĂ„sigt, men kanske inte en helt vanlig dag Ă€ndĂ„, för Maggie ska pĂ„ möte med sin chef trots att det Ă€r helg. Hon Ă€r uppklĂ€dd, lite grann har hon klĂ€tt upp sig, för kanske ska de prata om hennes lön (vem vet?) och dĂ„ mĂ„ste hon se bra ut. Hon vet inte vad Lana vill höra. Hur svarar man? âDet Ă€r svĂ„rt med kĂ€rlekâ, börjar hon formulera för sig sjĂ€lv, tills hon inser hur dumt det lĂ„ter och i stĂ€llet tittar överdrivet bekymrat pĂ„ sitt armbandsur.
âOjâ, mumlar hon, hon mĂ„ste gĂ„ snart. Hon ser att Lana stĂ„r kvar ute i köket med armarna korsade. Kan det inte vĂ€nta till en annan dag? Varför just i dag? De har vĂ€l all tid i vĂ€rlden?
âPĂ„ internetâ, sĂ€ger Maggie till slut, men att hon mĂ„ste gĂ„ nu, hon kan inte bli sen till det hĂ€r mötet, hon vet inte varför hon fortfarande gĂ„r omkring hĂ€r hemma, hon borde ha satt sig i
bilen för lĂ€nge sedan! Men klockan Ă€r bara sju. Hon har aldrig behövt Ă„ka till jobbet sĂ„ hĂ€r tidigt. PĂ„ en söndag. Det Ă€r som om hon Ă€r tvungen att jaga ut sig sjĂ€lv ur lĂ€genheten. âVi trĂ€ffades pĂ„ internet!â sĂ€ger hon pĂ„ vĂ€g ut, sĂ„ det ekar bĂ„de i hallen och i trapphuset.
Bara ett par frÄgor frÄn en dotter till sin mamma, och nu sitter hon dÀr i bilen och flÄsar. Hur ofta hÀnder det att nÄgon tvingar en att tÀnka pÄ sitt kÀrleksliv? De förstÄr inte, de unga, att det inte finns nÄgra enkla svar. Inte nÀr det gÀller kÀrlek.
Maggie förestÀller sig sitt kÀrleksliv bredvid sin dotters kÀrleksliv, som tvÄ linor, eller rep, eller tjocka, underjordiska rör som löper lÀngs med varandra. Maggies kÀrleksliv och Lanas kÀrleksliv, hon tÀnker pÄ hur de faktiskt pÄminner om varandra, trots att hennes utspelade sig vid millennieskiftet och Lana Ànnu bara Àr tonÄring. Hon sitter i sin bil, som hon fortfarande inte har startat, och tÀnker pÄ de dÀr repen eller rören som gÄr under marken. Hennes och Lanas kÀrleksliv, sida vid sida, tÀckta av jord ⊠Hon tÀnker pÄ sin dotters ansikte, som hon för en stund sedan stod och tittade in i, hur de sÄg in i varandras ögon, speglade sig.
NĂ€r Maggie trĂ€ffade PhĂĄt, mannen som skulle bli Lanas far, hade hon redan en annan. En Ă€lskare. Hon föredrog att kalla honom det, ngÆ°á»i yĂȘu, Ă€lskare, framför báșĄn trai, pojkvĂ€n. Ălskare lĂ€t vackrare och kom med fĂ€rre förpliktelser. Men vad Ă€r det egentligen att ha en Ă€lskare? Han dök upp under sommaren efter hennes första gymnasieĂ„r, dĂ„ hon jobbade pĂ„ sin fasters cafĂ©. Han var ingen kund, inte en enda gĂ„ng satte han sig ned och bestĂ€llde nĂ„got, men han var dĂ€r nĂ€r hon jobbade, i nĂ€rheten, strök omkring bland mopederna pĂ„ parkeringen pĂ„
andra sidan vÀgen. Det var som om hon blev iakttagen av ett spöke. Hon gick mellan borden med brickorna och glasen, det var varmt, och han naglade fast henne med blicken. Det var en livlig gata med mycket att se pÄ. FÀrgglada skyltar och girlanger. Rök och Änga frÄn matstÄnden. Rastlösa sommarlovsbarn som drog runt som herrelösa hundar. Folk rörde sig kvickt. Men inte Maggie. Hon kÀnde sig lÄngsam. Inte pÄ grund av vÀrmen utan pÄ grund av honom.
Hon visste inte vem han var och hon tyckte om det. Han bar hatt. Beige med blÄtt band. Det sÄg frÀckt ut, tyckte hon, modernt, det fick honom att se utlÀndsk ut trots att han var kort och hade smala, seniga armar. TÀnkte hon pÄ Europa redan dÄ? Vad hade hon förestÀllt sig? Frankrike? Italien? De sÄg pÄ varandra pÄ avstÄnd, utan att sÀga ett ord.
Maggie och granntjejen brukade cykla tillsammans till skolan varje morgon, och en av de morgnarna under den andra höstterminen dök han upp igen, han som skulle bli Maggies Ă€lskare. Han körde fram jĂ€msides med dem pĂ„ sin moped. Maggie kĂ€nde knappt igen honom utan hatten. Han frĂ„gade om de skulle till skolan och om Maggie ville ha skjuts. Han sĂ„g enbart pĂ„ henne. NĂ€r han inte fick nĂ„got svar vĂ€nde han om och körde tillbaka Ă„t samma hĂ„ll som han kommit frĂ„n. Redan dĂ„ visste Maggie att han inte var nĂ„got för henne. Han sĂ„g inte ut att komma frĂ„n en rik familj. Han var inte manlig, inte vacker, inte ens söt. Hon skulle avvisa honom sĂ„ fort hon fick tillfĂ€lle. Hon tĂ€nkte det för sig sjĂ€lv, och hon sade det högt, vid flera tillfĂ€llen kunde hon plötsligt utbrista sĂ„ att granntjejen hörde: âHan Ă€r ful! Jag Ă€r inte intresserad!â De cyklade och skrattade. Det tog en halvtimme att ta sig till skolan i centrala Quy NhÆĄn.
Vissa morgnar skrattade de hela den dĂ€r halvtimmen, först pĂ„ grusvĂ€gen lĂ€ngs deras gĂ„rdar, sedan pĂ„ landsvĂ€gen dĂ€r lastbilarna drog upp moln av sand nĂ€r de for förbi, nere vid vattnet med de höga gatlyktorna lĂ€ngs strandkanten, grönglĂ€nsande fjĂ€ll, fiskebodar, havet och renslukten och ljudet av vĂ„gor som dundrade in. De hĂ€rmade honom, överdrev hans nasala BĂŹnh Äá»nh dialekt.
âSka ni till skolan?â
âVilken skola gĂ„r ni i?â
âJag kan ge dig skjuts!â
âGe dig skjuts!â
âGe dig skjuts!â
Maggie och granntjejen skulle sĂ€kert ha kunnat följa varandra genom livet, kanske flytta till Saigon tillsammans, gĂ„ samma universitetsutbildning (nationalekonomi), bli framtida kollegor ⊠De bodde nĂ€ra varandra, var lika gamla, men hade ingenting gemensamt. Hela deras relation byggde pĂ„ att de slog följe till skolan. SĂ„ att de inte skulle tappa bort sig, hade deras mammor sagt, men efter bara nĂ„gra dagar hade Maggie mĂ€rkt hur lĂ€tt det var att hitta. Hon hade kunnat göra det i sömnen: ned till rondellen vid industriomrĂ„det, av till höger mot strandremsan, följa gatlamporna lĂ€ngs med vattnet. De fortsatte att följas Ă„t, varje morgon tog grann tjejen en omvĂ€g för att mötas upp, tills en dag dĂ„ Maggie sade: âDu behöver inteâ, som om det var för granntjejens skull, och granntjejen förstod, de bĂ„da förstod att det inte var omvĂ€gen det handlade om. De slutade cykla tillsammans, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt bröt de kontakten trots att de bodde pĂ„ samma gata och gick pĂ„ samma skola och skulle söka in till samma utbildning efter studenten.
En vecka senare, i slutet av oktober, den regnigaste perioden pÄ Äret, mötte han henne nÀr hon just hade cyklat hemifrÄn, ensam, vid fÀltet utanför gÄrden. Han klev av mopeden och tog en hjÀlm ur sadelfacket och gav den till henne. Hon tog emot den. De tittade pÄ varandra, hon sade varken ja eller nej, han satte sig pÄ mopeden och hon bakom honom. De körde i vÀg.
Hon tÀnkte pÄ sin syster, lilla Ai Vy, ifall hon hade sett dem, hon tÀnkte pÄ förÀldrarna som sydde och sÄdde frÄn morgon till kvÀll, som aldrig skulle ta sig tid att se efter vad som försiggick pÄ andra sidan fÀltet, bakom raderna av mangotrÀd.
De passerade grannhusen, Ă„krarna och hyddorna dĂ€r hon brukade sköta barnen i utbyte mot grödor och kött, de körde mellan sockerrörsfĂ€lten som reste sig pĂ„ bĂ„da sidor om den smala grusvĂ€gen och bĂ€ddade in dem i skugga. Det började regna. Han tog en annan vĂ€g Ă€n den hon brukade ta. Han körde fort. Hon höll honom om midjan. Han hade en prasslig jacka pĂ„ sig. Hon kunde redan se lamporna vid stranden. Han körde Ă€nda fram, rakt in pĂ„ skolgĂ„rden. Folk fick vika Ă„t sidan. De stannade mitt framför bronsstatyn av LĂȘ ThĂĄnh TĂŽng. Hon klev av, tog av sig hjĂ€lmen, rĂ€ttade till klĂ€nningen och gav honom en snabb blick innan hon gick in. Maggie och hennes Ă€lskare, och LĂȘ ThĂĄnh TĂŽng pĂ„ sin tron med en pergamentrulle i handen. Alla kunde se dem. Skolkamraterna, lĂ€rarna, stĂ€darna och vaktmĂ€staren.
Under de dÀr veckorna, mitt i den vÀrsta regnsÀsongen, blev det till en vana för Maggie att lÀmna cykeln vind för vÄg vid nÄgon vÀgkant, pÄ vÀg till eller frÄn skolan. Matematik (andragradsekvationer), geografi (erosion), litteratur (folksagor pÄ vers). Allt gick som en dans. IntrÀdesprovet till universitetet var först om tvÄ Är. Hon satte sig bakom honom pÄ mopeden,
lutade sitt huvud mot hans axel. De Äkte in till stan, promenerade genom marknaderna, han bjöd henne pÄ sesamkakor och söta degknyten och chÚ, de gick till nöjesparken, till vattenpalatset, till stranden nÀr det blev mörkt. Hopar av mÀnniskor som grillade och spelade musik, familjer och kompisgÀng, hon gick hand i hand med honom och han bar sin hatt med det mörka bandet ovanför brÀttet. Han skulle starta eget företag, berÀttade han, han var svetsare, precis som sin morbror, som ocksÄ hade startat företag och nu Àgde tvÄ fastigheter i Nha Trang. Han skulle slÄ sig fram i livet, hans ögon sade det, Maggie tittade in i dem, hon tittade pÄ hans smutsiga hÀnder, hon tittade framför sig, hon klÀmde hans arm sÄ hÄrt hon kunde tills han skrattade och slingrade sig loss. Han visste ingenting och hon visste allt; hon kunde redan se det framför sig, hur hon skulle krossa hans hjÀrta, men inte Àn.
gris
NÀr Maggie har gÄtt till jobbet försöker Lana somna om. En minut senare kliver hon upp och drar pÄ sig springskorna och skuttar nedför trapporna, ut i mörkret. Kylan slÄr till direkt. Stegen Àr lÀtta. Hennes löprunda gÄr via Bivackparken och LÀgerparken, förbi hundrastgÄrden, in pÄ den smala asfaltsgÄngen som leder Ànda upp till StÄngby. Det Àr en blÄsig morgon. Lana kÀnner vinden vina mot ansiktet, men hon hör ingenting. Hon har pÄ sig sina nya hörlurar med brusreducering som hon köpte pÄ Marketplace för en vecka sedan.
De sĂ„g frĂ€scha ut pĂ„ bilden, nĂ€stan orörda, svarta och blanka, och kostade 1 500 kronor ⊠Men Maggie gick med pĂ„ det. Det var bara för Lana att sĂ€ga att hon har svĂ„rt att koncentrera sig nĂ€r det Ă€r mycket ljud runt omkring, sĂ€rskilt folk som pratar, och att hörlurarna skulle förbĂ€ttra hennes studieförmĂ„ga. Den natten somnade hon till Spa Piano & Ocean, och sedan dess har Lana anvĂ€nt hörlurarna varje dag. Inte ett enda ljud slinker igenom; inget stojande frĂ„n klasskamraterna, inga dörrar som öppnas och stĂ€ngs, stolar som skrapar mot golvet. Det enda man hör Ă€r det som spelas i hörlurarna. Resten behöver man inte höra. Inte ens nĂ€r det Ă€r mörkt och man Ă€r ensam ute och springer. Vid korsningarna stannar hon till och ser efter, vĂ€ntar pĂ„ sin tur och fortsĂ€tter vidare. Hon hĂ„ller snabbare tempo nu för tiden. Kanske för att ljudet gĂ„r rakt in i hjĂ€rnan â nu spelas âAgora Hillsâ av Doja Cat â och medan Lana springer i
takt till refrÀngen översÀtter hon den till svenska: jag vill visa upp dig, jag vill visa upp dig ⊠Hon tycker om den hÀr delen av löprundan, lÀngs asfaltsgÄngen mellan Äkrarna, dÀr det nÀstan aldrig Àr nÄgra mÀnniskor. Hon tycker om hur ensamheten kÀnns, som att vara instÀngd i en kapsel dÀr bara hon och musiken och den kalla luften finns. Det Àr lika folktomt nÀr man kommer in till StÄngby. Trots de frodiga villakvarteren och fotbollsplanerna och tÄgstationen Àr det som om alla mÀnniskor Àr försvunna. StÄr man mitt i StÄngby kan man missta det för ett modernt samhÀlle, men tar man sig bara ett kvarter bort hamnar man alltid pÄ en Äker. Hela stÀllet Àr en enda stor Äker. I ett av villakvarteren, vid en vÀg som gÄr i en oval som i amerikanska filmer, bodde hennes första pojkvÀn. Det Àr tvÄ Är sedan de var tillsammans. Han var sexton och hon var fjorton. De har inte haft nÄgonting med varandra att göra sedan dess, men av nÄgon anledning kÀnns det stÀrkande att springa upp hit ibland trots att hon inte har stött pÄ honom en enda gÄng. Ett tag tÀnkte hon att han kanske hade flyttat, men enligt Google bor hela familjen kvar pÄ samma adress. Hon hoppas i alla fall att han ser henne nÄgon gÄng nÀr hon springer förbi hans fönster, och att han blir lite rÀdd.
Han hette MÄrten och spelade ishockey, vilket hon först hade tyckt var attraktivt. Ett par gÄnger gick hon till ishallen dÀr han trÀnade med sitt lag. Han sÄg bra ut i ishockeyklÀder. Hans axlar blev bredare, skridskorna gjorde honom lÀngre och hans hÄr föll pÄ ett sÀtt som gjorde att han passade i hjÀlm. Under uppvÀrmningen Äkte de utan klubbor. Det sÄg lekfullt ut, graciöst, hur han gled fram dÀr pÄ isen med armarna dinglande lÀngs med sidorna. Speciellt tyckte hon om nÀr de Äkte baklÀnges och hela tyngdpunkten lÄg pÄ rumpan
som vickade fram och tillbaka. MĂ„rten spelade center. Lana visste inte mycket om ishockey, men nĂ€r han berĂ€ttade det, att han var center, sĂ„g hon pĂ„ honom att det var nĂ„gonting man kunde vara stolt över. Under tiden de var tillsammans hann hon se honom spela tvĂ„ matcher. Den första var mot ett lag frĂ„n Blekinge. De vann med 2â1, men MĂ„rten var ledsen efterĂ„t, otröstlig. Munnen gick: âJag var sĂ„ dĂ„lig, jag var sĂ„ dĂ„lig.â Hon hade vĂ€ntat pĂ„ honom utanför ishallen och de gick tillsammans mot busshĂ„llplatsen. âDu var jĂ€tteduktigâ, försökte hon, fast hon ljög och det mĂ„ste ha varit uppenbart, för han hade verkligen inte gjort bra ifrĂ„n sig, det visste till och med hon som inte kunde nĂ„gonting om ishockey. Den dĂ€r lekfullheten hon hade tyckt sig se under trĂ€ningarna var borta, han hade varit stel och klumpig, sĂ„g ut som en jĂ€ttebebis dĂ€r han gled fram pĂ„ isen, hela tiden ett steg efter de andra.
En gĂ„ng blev han till och med utskĂ€lld av sin trĂ€nare: âVakna till MĂ„rten för fan!â skrek han sĂ„ det ekade i hela hallen, och dĂ„ vaknade MĂ„rten faktiskt till. Han tog sats, tvĂ„, tre skĂ€r, Lana kunde se hans underbett genom hjĂ€lmgallret, sĂ„vitt hon visste hade han inget underbett, men nu hade han det, och han smaskade upp den stackars Blekingespelaren sĂ„ att han Ă„kte med huvudet före in i sargen och fick ligga kvar pĂ„ isen en lĂ„ng stund efterĂ„t. Lana kĂ€nde dĂ„ att hon borde ha stĂ€llt sig upp och jublat som en trogen flickvĂ€n, men hon tvekade, och sekunden efter var det för sent. MĂ„rten spelade alltsĂ„ som en gris. En centergris. De satt pĂ„ busshĂ„llplatsen och hon strök honom över hĂ„ret. Ăntligen var han tyst. Hon tĂ€nkte pĂ„ hans förĂ€ldrar, undrade ifall de ocksĂ„ hade suttit i publiken, och varför det var hon och inte de som mĂ„ste sitta dĂ€r och trösta deras son. De var ingenjörer bĂ„da tvĂ„, kanske var de upptagna
ocksÄ om kvÀllarna, tÀnkte hon, hon kunde bara gissa för hon hade knappt trÀffat dem.
Det dröjde en mĂ„nad till nĂ€sta hemmamatch. Det var tomt i publiken, de mötte ett lag frĂ„n Stockholm och förlorade med 4â0. MĂ„rten fick nĂ€stan inte spela alls. Han och Lana hade inte setts en enda gĂ„ng mellan matcherna, och efterĂ„t har hon tĂ€nkt att hon kanske vĂ€ntade med att göra slut för att hon ville se honom spela igen, för att ge honom en andra chans. Hennes centergris. I början hade hon tilltalats av att han spelade ishockey. Han gick mot strömmen i en vĂ€rld dĂ€r alla var besatta av fotboll, hade hon intalat sig. Hon hade sagt det till honom, exakt sĂ„ â âdu gĂ„r mot strömmen i en vĂ€rld dĂ€r alla Ă€r besatta av fotbollâ â och hans ögon hade glittrat till, han höll med, sade han, det Ă€r sĂ„ trĂ„kigt med alla som spelar fotboll, ishockey Ă€r mycket coolare.
Men under de dÀr matcherna hade hon fÄtt syn pÄ inte bara att MÄrten var dÄlig, utan att hela tillstÀllningen var pÄ lÄtsas. Den arga stÀmningen, slagsmÄlen och svordomarna, allt var inlindat, hur mycket de Àn tacklades och skrek kunde hon inte tÀnka pÄ nÄgonting annat Àn alla skydd de hade pÄ sig, som tÀckte dem frÄn topp till tÄ, och att de skulle skaka hand och vara vÀnner efterÄt, ocksÄ trÀnarna i sina kavajer. De enda som gick att respektera var mÄlvakterna som lugnt och sansat stod vid sina burar och Ätminstone inte hymlade med att de var utklÀdda, i ofattbart stora benskydd och hjÀlmar som sÄg ut som spökmasker, och fick en att undra om det verkligen kunde vara en mÀnniska dÀr bakom.
Men att spela ishockey ⊠i en vĂ€rld dĂ€r alla Ă€r besatta av fotboll ⊠Àr det verkligen en âmotstĂ„ndshandlingâ, som Beatrice skulle ha sagt? Om man vill sticka ut och pĂ„ riktigt
göra motstĂ„nd kan man vĂ€l hungerstrejka eller sĂ€tta eld pĂ„ en byggnad eller nĂ„gonting? Dagen efter 4â0Âmatchen gjorde hon slut. Det var en söndag. De sĂ„gs pĂ„ kvĂ€llen, pĂ„ grillplatsen i Borgarparken. Lana förklarade att hon inte hade tid att ses sĂ„ mycket just dĂ„, och han tog det bra, nĂ€stan som om han var beredd pĂ„ det. Men nĂ€r de skulle skiljas Ă„t sade han Ă€ndĂ„ en sak som fick Lana att reagera. Han stod dĂ€r i sina grĂ„ mjukisbyxor med hĂ€nderna i fickorna, allt som behövde sĂ€gas mellan dem var redan sagt, men till slut var det som om han inte kunde lĂ„ta bli, för han sade lite nonchalant, i alla fall för att komma frĂ„n MĂ„rten: âVar det nĂ„t mer eller?â DĂ„ gjorde hon nĂ„gonting hon aldrig hade gjort förut. Hon stegade fram och gav honom en spark mellan benen, en perfekt trĂ€ff mitt i paketet, hon kunde nĂ€stan kĂ€nna hur nĂ„gonting gick sönder dĂ€r inne. Vad hade det tagit Ă„t henne? Hon tittade pĂ„ honom dĂ€r han lĂ„g pĂ„ marken och kved, och hon tĂ€nkte att just det dĂ€r hade han nog inte vĂ€ntat sig. MĂ„rten fick inte fram ett ord. Han försökte titta upp mot henne men det verkade göra för ont att ens lyfta pĂ„ ansiktet. Lana gick dĂ€rifrĂ„n. Hon kunde inte göra nĂ„gonting för honom, och eftersom ingen hade sett vad som hade hĂ€nt lĂ„g det öppet för tolkning varför han lĂ„g dĂ€r i parken helt ensam en söndagskvĂ€ll.
Hon vÀnder om och springer hemÄt, lÀngs jÀrnvÀgen. Förr eller senare kommer PÄgatÄget att dundra förbi som det gör en gÄng i timmen. NÄgon gÄng mÄste MÄrten ha suttit i en av de dÀr vagnarna och fÄtt syn pÄ henne. Det Àr tvÄ Är sedan de var tillsammans. Lana har haft nÄgra pojkvÀnner sedan dess. Den ena mer olik den andra. Det enda de har gemensamt Àr att de alla har blivit dumpade av henne.
