Barn av kunglig Bö rd
ecilia Gustavsdotter Vasas historia börjar pÄ slottet Tre Kronor i Stockholm onsdagen den 6 november 1540. Det var den dagen drottning
Margareta Leijonhufvud nedkom med sitt tredje barn, en flicka som döptes till Cecilia. I den kungliga barnkammaren fanns dÄ redan Gustav Vasas son frÄn det första Àktenskapet, Erik, som snart skulle fylla sju Är, dessutom Margaretas och Gustavs son Johan, nÀstan tre Är gammal, samt deras ett och ett halvtÄriga dotter Katarina.
Kungens första gemÄl, Katarina av Sachsen-Lauenburg, skulle precis ha fyllt tjugotvÄ Är dÄ hon avled 1535. Gustav hade dÄ inget tÄlamod med att Äterigen förödmjuka sig under dyra och förnedrande förhandlingar i de tyska hoven för att finna sig en ny hustru.
Det var spÀnt ute i Europa, det pÄgick krig och uppror. Gustavs
rykte var inte heller det bÀsta, det skvallrades om att han i ett vredesutbrott hade slagit ihjÀl Katarina med en silverhammare.
I sjÀlva verket hade hon avlidit i sviterna av ett missfall.
Efter en kort period som Ă€nkling valde han 1536 att gifta om sig med den dĂ„ tjugoĂ„riga Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, en vacker och klok adelskvinna i hovet som han kĂ€nde vĂ€l. Ăktenskapsarrangemanget gick snabbt och blev dessutom mycket billigare Ă€n vid det första giftermĂ„let.
I sjutton Är hade han, kung Gösta, bekÀmpat uppror i landet. Nu hade han fÄtt grepp om kyrkan. Skattkistorna var vÀlfyllda och riket skulle snart förvandlas till ett arvkungadöme. För första gÄngen kunde han andas ut. DÀrför var glÀdjen kring den nyfödda Cecilia sÀrskilt stor.
Ett stort, men glest befolkat land
Den nyfödda prinsessans Sverige var ett helt annorlunda land Àn dagens. PÄ sjutton Är hade Gustav Vasa skapat ett relativt tryggt rike. DÄ den tjugosjuÄrige nyvalde kungen och hans »16 smucke unge karlar, de honom tjena och pÄ honom akta skulle« red in i det krigshÀrjade Stockholm vid midsommartiden 1523 hade staden bara nÄgra hundra skattebetalande invÄnare kvar. Totalt bodde dÀr kanske drygt 1 000 personer, resten hade flytt undan belÀgring och svÀlt.
Slottet Tre Kronor var plundrat. De danska ockupanterna hade burit med sig allt dyrbart frÄn den dÄ slitna och krigsskadade byggnaden. Det var ÀndÄ rikets starkaste fÀstning
med ett högt kÀrntorn och skyddat av flera meter höga och flera meter tjocka murar. Kungafamiljens bostad fanns i det sÄ kallade »adelshuset«, nÀrmast kÀrntornet.
Kung Göstas vÀg frÄn kaos till styrka hade varit en lÄng och seg kamp, först mot den danska ockupationsmakten, sedan mot upproriska landsmÀn.
Innan han fick makten hade Sverige egentligen bara varit ett löst förbund av landskap, dÀr starka lÀntagare styrde som de ville. Nu var det han som hade kontrollen. De som nu var hans stÄthÄllare i landskapen var hans nÀra vÀnner och slÀktingar.
Sverige med Finland var till ytan ett stort, men ytterst glest befolkat land med knappt en miljon invÄnare. SkÄne, Blekinge, Halland, BohuslÀn, JÀmtland och HÀrjedalen var sedan tidig medeltid danska omrÄden. Gotland var stÀndigt omstritt. Varken kung Gustav eller nÄgon av hans rÄdsherrar hade rest i de nordliga delarna av landet, i samernas rike. Det fanns inga stÀder och inte mÄnga samhÀllen norr om GÀvle.
Kungen hade gjort ett snabbesök i den östra riksdelen, och han hade i barndomen besökt Ă
land, dÀr hans far varit slottsherre.
Stockholms slott
Stockholm bestod under mitten av 1500-talet av cirka 9 000 invÄnare. De flesta bodde pÄ Stadsholmen, som Gamla stan hette pÄ den tiden. Slottet dominerade stadsbilden. Det var
dÄtida Sveriges största byggnad, och var egentligen flera olika hopslagna byggnader som kommit till under olika sekler. Den
Àldsta delen var frÄn 1200-talet.
Slottet var ocksÄ stadens överlÀgset största arbetsgivare.
Nu var cirka 1 500 personer sysselsatta, för dÀr fanns kungens kansli. Alla som hade nÄgonting med rikets administration och skötsel att göra arbetade eller bodde i slottet.
NÀr Gustav flyttade in och bildade familj var Stockholms slott det största i landet, men slitet och nedgÄnget. Redan efter tvÄ Är, pÄ olycksdagen fredagen den 13 februari 1525, drabbades slottet dessutom av en svÄr eldsvÄda. Kungens vÄning skadades mest. Gustav förlorade nÀstan alla sina privata tillhörigheter. Han hann bara fÄ med sig den »kjortel« han gick klÀdd i och en liten silverkanna att dricka ur. Men branden hade gett honom en anledning att lÄta bygga ut och modernisera slottet.
Han lÀt reparera det mesta, höjde kÀrntornet med cirka 7 meter och byggde en ny kungsvÄning. Vallgraven breddades och flera kungliga bostÀder inreddes.
Det fanns mycket fÄ stenhus i staden, de flesta byggnader var lÄga kÄkar och kojor, mÄnga med halmtak dÀr getter betade.
En hollÀndsk ambassadör skriver i resedagboken: »Staden Stockholm stod sig vid ankomsten alldeles grön ut, dÀr den lÄg emot bergen, ty husen har alla avplattade tak, tÀckta med björknÀver och grönskande grÀstorvor. Taken anvÀndes till bete, pÄ dem lÄter man getter gÄ och beta, vilka understundom hoppar över gatan frÄn det ena huset till det andra och Äter
tillbaka. I tider av nöd skulle man lÀmpligen kunna besÄ dem till tÀckande av husets behov av brödsÀd.«
UtlÀndska experter
Att Sverige nu var ett fritt land med en egen kung, var Ă€nnu okĂ€nt i större delen av Europa. DĂ€rför arbetade kungen systematiskt för att han skulle bli erkĂ€nd i utlandet och för att hans hov skulle vara exakt som det danska och de tyska stilbildande furstehoven â om inte bĂ€ttre och mer lysande.
Han hade lockat tyska experter, konsulter skulle man sÀga i dag, som visade hur allt skulle se ut och hur saker och ting skulle skötas i ett för den tiden europeiskt furstehov: hur han sjÀlv, hans gemÄl och de kungliga barnen skulle vara klÀdda.
En av de första utlÀndska experterna som anstÀlldes var Georg Norman, en adelsman frÄn Pommern som kom med rekommendationer frÄn Martin Luther. Cecilias dopprocession kan mycket vÀl ha varit arrangerad av Norman. Det var han som bestÀmde hur hovet och regeringen skulle organiseras.
FrÄn utlandet kom ocksÄ livlÀkare och lÀkekunniga hovbarberare som skötte kungafamiljens hÀlsa, samt byggmÀstare, bildhuggare och konterfejare som dekorerade och inredde salar och gemak i den senaste stilen. PÀrlstickare, snidare och tapisserimakare hade anstÀllts.
PÄ slottsgÄrden kunde stockholmare se narren Herkules skoja med gÀsterna. Varje dag kom en ström av högre
funktionÀrer och ÀmbetsmÀn, biskopar, militÀrer och utlÀndska diplomater med stÄtliga och fÀrggranna följen.
De fick kliva försiktigt förbi högar av hÀstspillning och avfall, passera hundar som glÀfste, kuskar som hojtade till varandra, knektar som skramlade med hillebarder och försÀljare som ropade ut sina varor.
Inne i slottet fanns mindre hundar, men ocksÄ pÄfÄglar och papegojor i höga burar och markattor i lÄnga kedjor. Papegojorna var furstliga statusföremÄl som kom frÄn Sydamerika och hade förts till Gustav som gÄvor frÄn kejsaren av Habsburg. De Ät inte vilka skorpor som helst, utan skulle matas med sÀrskilt importerade nötter och russin. I rÀkenskaperna stÄr det att de fick nÀra 12 kilo russin och 10 kilo mandlar varje Är.
PÄ borggÄrden fanns en nyanlÀnd sensation, Sveriges första heltÀckta resvagn med remburen vagnskorg, som skulle ge en mjuk fÀrd över dÄliga vÀgar. Inuti var den fodrad med sÀmskskinn och rött klÀde. Vagnen drogs av fyra hÀstar med praktseldon och hade levererats frÄn Braunschweig. Den var en dÄtida Rolls-Royce.
Men det skulle dröja lĂ€nge innan svenska folket fick se vagnen â det fanns nĂ€mligen mycket fĂ„ vĂ€gar i landet dĂ€r det stora ekipaget kunde ta sig fram.
Gustavs hÄrda nypor hade skrÀmt ivÀg mÄnga svenska lÀrde mÀn och personer kunniga i juridik och statskonst, sÄdana som kunde formulera brev och fördrag. Den personal han kunde fÄ tag i gav honom ingen glÀdje. Han kallade dem »drinkare, ölehundar, lösaktige och plumpe bÀnglar [ungefÀr rÄa
slyngrar] som bÀttre tjÀnte att gÄ vid plogen och en trÀstock, Àn uti riksens höga och vÄrdade saker brukade bliva«.
Det var till denna vÀrld Cecilia Gustavsdotter anlÀnde.
En Àkta kungadotter
Hennes dop, pÄ juldagen 1540, blev en av de första hovceremonierna som genomfördes helt enligt protokollet, »sÄsom brukligt Àr hos andra potentater« och »sÄsom kungabarnen Àgnar och bör«, som kungen skrev i ett brev. Gustav ville att barnen inte för ett ögonblick skulle glömma att de var av kunglig börd. I efterhand kan man konstatera att han lyckades bra med Cecilia. Under hennes liv skulle omvÀrlden alltid pÄminnas om att hon var en Àkta kungadotter och att hon krÀvde att bli bemött som en sÄdan.
Gustavs familj och hans hov kom dÀrför denna juldag 1540 skridande genom slottets salar pÄ vÀg mot slottskyrkan dÀr dottern skulle döpas. Den dokumenterade processionen leddes av drabanter och med kungen sjÀlv gÄende i mitten av tÄget, omgiven av sina svÄgrar, rÄdsherrarna Sten Eriksson (Leijonhufvud) och Svante Sture, samt den gamle vÀnnen och medarbetaren, marsken Lars Siggesson (Sparre), som bar de kungliga regalierna. De passerade under fÀrggranna snickerier i salstaken.
PÄ vÀggarna lyste vÀvda tapisserier och över de lÄnga borden lÄg knutna sidenmattor med vackra mönster frÄn Orienten, vissa rum hade turkiska tapeter. Processionen passerade
stora fönster, grant mÄlade som i kyrkan. Brasor flammade i de öppna spisarna och hÀr och dÀr stod det dyrbaraste av allt, dyrare Àn tavlor av Rafael och Michelangelo, nÀmligen italienska speglar. I sÀngkammaren lÄg kuddar och tÀcken av röd och gyllengul siden och sammet. Dynor var under den hÀr tiden ofta broderade med silver- och guldtrÄdar.
Hovets musiker spelade och lÀngs processionsvÀgen genom salarna stod strama livdrabanter uppstÀllda, klÀdda i kungens fÀrger: svart och gult. Deras hosor var tidsenligt skurna sÄ att fodret i kontrasterande fÀrger lyste fram.
Efter kungen gick de mycket unga prinsarna, arvtagarna Erik och Johan, med eget följe. Bakom dem kom den finlemmade, bara 155 centimeter lÄnga drottning Margareta, eller »HjÀrtans aller kÀresta Margareta«, som Gustav brukade kalla henne i brev. Hon hade för dagen smyckats med en tung guldkedja, en tacksamhetsgÄva frÄn maken.
Drottningen var tjugofyra Är gammal. Hon eskorterades av sin bror, riksrÄdet Abraham Eriksson (Leijonhufvud), nyss
utnÀmnd till stÄthÄllare pÄ Stockholms slott, och sin svÄger, riksrÄdet Gustaf Olofsson (Stenbock), gift med Margaretas syster Brita Eriksdotter (Leijonhufvud).
Efter drottning Margareta följde hennes mor, Cecilias mormor, Ebba Eriksdotter (Vasa), eskorterad av tvÄ adelsmÀn: »VÄr kÀra hustrus moder, Àrliga, vÀlbördiga kvinnan fru Ebba«, som Gustav beskrev henne. Hon var Gustav Vasas syssling.
Den nyfödda prinsessan fick sitt namn Cecilia efter sin
farmor, Cecilia MÄnsdotter (Eka), som var en av dem som hade förts bort under Stockholms blodbad och avlidit i dansk fÄngenskap.
Ett liv i lyx â med regler
Förutom Erik, sedermera Erik X iv , Johan, sedermera
Johan iii , och Katarina hade Cecilia ytterligare sex syskon, bland dem Magnus (född 1542), Karl (1544), Anna (1545), Sten (1546), Sofia (1547), Elisabet (1549) och Karl (1550), sedermera
Karl i X.
PÄ tretton Är nedkom drottning Margareta alltsÄ med tio barn, fem pojkar och fem flickor. TvÄ av pojkarna, Karl och Sten, avled som mycket unga. Att Ätta av tio barn överlevde sin barndom var mycket ovanligt vid denna tid. Barnadödligheten var mycket hög, Àven i kungafamiljer, som ÀndÄ hade tillgÄng till nÄgon form av lÀkarvÄrd.
Det var drottningens mor, den femtioÄriga Ebba Eriksdotter (Vasa) som hade ansvaret för de yngsta barnen. Hon var av huset Vasa, men av en annan gren Àn Gustav. Nu var hon Ànka efter riksrÄdet Erik Leijonhufvud, som blivit halshuggen i Stockholms blodbad 1520.
Ebba Eriksdotter fick hjÀlp av drottningens kusin, jungfru Margareta, samt trotjÀnarinnan Birgitta Lass Andersson. Kungens moster, Kristina Gyllenstierna, fick ocksÄ ofta rycka in. Hon var en levande legend i motstÄndskampen mot danskarna och Ànka efter Sten Sture d.y.
Cecilia och hennes syskon vÀxte upp i en stor, men tÀt sammanhÄllen familj, omgivna av slÀktingar i högt uppsatta positioner, samt av unga, uppvaktande adelsmÀn och stÀndigt nÀrvarande hovpersonal, ammor och pigor. Barnavdelningen pÄ slottet var sÀkert en bullrig och livfull avdelning med ganska mÄnga jÀmnÄriga barn.
Det verkar som om Cecilia tidigt knöts till sin lite Àldre syster Katarina och till brodern Johan. Halvbrodern Erik var sju Är Àldre och rörde sig tidigt i en annan, mer vuxen vÀrld.
Erik markerade redan frÄn början avstÄnd mot de andra syskonen. Han ansÄg sig förmer Àn dem av tvÄ skÀl. Dels var det han som var tronarvingen, han var arvprins, som kronprinsar titulerades dÄ. Dels betonade han ofta att det endast var han, Erik, i motsats till sina halvsyskon, som hade en Àkta prinsessa till mor. Erik var sÄledes mer kunglig Àn dem, som »bara« hade en vanlig adelsdam till mor.
Forskningen visar att barnen hade tillgÄng till hjÀlpmedel som gÄ- och barnstolar. SmÄbarn som riskerade att ramla och slÄ sig kunde ha tygremsor lindade kring pannan som en slags turban, sÄ kallade »fallvalk«. De hade dockor, gunghÀstar och vapen i miniatyr att leka med. Samtida mÄlningar, i synnerhet frÄn NederlÀnderna, beskriver upp till hundra olika lekar som barnen Àven lekte i Sverige: kurragömma, kull, rulla tunnband, bollspel av olika slag, med mera.
Drottning Margareta hade ansvaret för barnens uppfostran, men hennes huvuduppgift var att sköta hela det stora hushÄllet med flera hundra anstÀllda, som alla skulle ha sina löner,
klÀder och mediciner nÀr de var sjuka. Hon skulle se till att det fanns bolster och sÀnglinne i sovrummen, att vÀggarna hade vÀvda tapeter, bonader och brokaddukar. Hon var ansvarig för att det fanns mat i förrÄden, att tyger till alla klÀder vÀvdes eller köptes in. Hon sÄg till att ljus stöptes, öl bryggdes, kött bereddes, att grönsaker och frukt syltades och lagrades. Det var drottningens skyldighet att se till att slottens ladugÄrdar var i gott skick och att alla fogdarnas inköp registrerades pÄ rÀtt sÀtt och att ingen av dem skodde sig pÄ kungens bekostnad. Prinsarna och prinsessorna undervisades var för sig. För sönernas hov ansvarade tysken Gillis von Taubenheim. Gustav hade inte sjÀlv fÄtt nÄgon djupare bildning, han ville dÀrför att hans barn skulle fÄ den bÀsta tÀnkbara undervisning.
Erik och Johan delade rum. De stod nÀrmast i tur att Àrva tronen och uppfostrades till eleganta, allmÀnbildade renÀssansprinsar med kunskaper i politik, matematik, geografi och historia. De lÀrde sig tyska och latin. Erik kunde Àven franska och Johan skulle bli den första svenska kungligheten över huvud taget som lÀrde sig engelska. Det gjorde han lÄngt senare under det Är han bodde i London för att framföra Eriks frieri till den engelska drottningen, Elisabet i .
SÄ skolas en renÀssansprinsessa
Cecilia och de andra prinsessorna uppfostrades till att bli hustrur till regenter. De skolades till renÀssansprinsessor och skulle inte bara lÀra sig lÀsa och skriva, vilket i sig var ovanligt
för flickor pÄ den tiden, de skulle Àven lÀra sig tala och skriva tyska flytande.
Tyska var ett av de anvÀndbara sprÄken i dÄtida Europas hov; latin talades av diplomater, kyrkans mÀn och de mest lÀrda. Flickorna undervisades i kristendom, historia och litteratur.
De trÀnades i att röra sig ledigt i salarna, delta i alla typer av ceremonier i hovet, konversera pÄ rÀtt sÀtt om litteratur, konst och musik. De undervisades i samtidens sÀllskapsdanser av utlÀndska danspedagoger. De lÀrde sig att sjunga, spela luta och spinett. Ridturer ingick ocksÄ i schemat.
Erik och Johan fick lÀra sig god latin, Gustavs döttrar fick bara en ytlig kunskap i det sprÄket. I tonÄren började Cecilia av eget intresse Àven att lÀra sig engelska. Hennes lÀrare var de engelska diplomater och köpmÀn som vistades i Sverige för att frÀmja ett Àktenskap mellan Erik och Elisabet i .
Inget av barnen fick springa fram till förÀldrarna, utan de skulle avvakta ett tecken nÀr det var deras tur att komma fram och hÀlsa.
Döttrar pÄ den hÀr tiden fick ocksÄ tidigt lÀra sig hur de i framtiden skulle ta hand om sina barn och sin blivande makes tillgÄngar och egendomar. Det var synnerligen viktigt att en dam upptrÀdde blygsamt, lugnt och vÀrdigt. Hon mÄste vara diskret och sedesam, aldrig skvallra och vara nyfiken. Hon skulle upptrÀda med behag och för fining och genom sin kvinnlighet inspirera maken till tappra dÄd.
I samtida böcker om hur herrar och damer i hovet ska upptrÀda betonas sÀrskilt att en dam visserligen kunde ha flera
egenskaper gemensamma med hovmannen, men det viktigaste av allt var att hon »alltid visade behaglig ÀlskvÀrdhet, sÄ att det aldrig rÄdde nÄgon tvekan om att hon var en kvinna«.
Det fanns tidigt böcker i vett och etikett med regler för hur man skulle bete sig vid middagsbord och i salarna. HÀr Àr nÄgra av de viktigaste reglerna:
SlÀpp dig inte vid bordet.
Visa upp en glad min.
Det Àr ofint att stödja sig mot bordet nÀr man Àter, liksom att behÄlla hjÀlmen pÄ nÀr man serverar damer.
Tala inte för mycket.
NÀr du vill spy skall du gÄ avsides.
Ingen, vem det vara mÄnde, under eller efter mÄltiderna, sent eller tidigt, fÄr förorena trappor, korridorer eller gemak med urin eller annan
orenlighet utan uppsöka vederbörliga dÀrtill bestÀmda stÀllen för att utrÀtta sÄdana behov.
Spotta varken pÄ eller över bordet.
Det Àr opassande att snyta sig i bordsduken.
En bit som man smakat pÄ ska man inte lÀgga tillbaka pÄ fatet.
Cecilia och hennes syskon fick den bÀsta tÀnkbara maten. De Ät kött, flÀsk, vilt, fisk och fÄgel, ofta kryddat med importerad
ingefÀra, nejlikor och kanel. Mot slutet av Gustavs liv importerades Àven stora mÀngder kardemumma, muskot, saffran och koriander. Kungen sjÀlv Àlskade sötsaker. Socker var en statusvara, likasÄ importerade pomeranser, citroner, fikon och ungerska plommon.
Typiskt kungligt godis var mandelkonfekt, bröstsocker och ingefÀrs- och nejlikekonfekt. Cecilia och systrarna drack samma vin som förÀldrarna, men till vardags drack man mest öl som pÄminde om svagdricka.
Kungen var sÀrskilt förtjust i och expert pÄ det söta och starka mjödet, bryggt pÄ vatten och honung. Han skriver mÄnga brev om hur det ska blandas och bryggas.
Religionen genomsyrade barnens uppfostran. Enligt den lutherska Hustavlan, ett avsnitt med bibeltexter som ingick i Luthers lilla katekes, framgick det klart och tydligt att kungens makt var av Gud. DÀrmed fick prinsessorna lÀra sig att Àven deras makt var av Gud och att de dÀrför, som representanter för Guds överhet, hade rÀtt att befalla över undersÄtar.
Prinsessorna var visserligen i sin tur tvungna att lyda sina förÀldrar och sina bröder. Men som mödrar och husmödrar skulle de styra över barn och underlydande av bÀgge könen.
Denna insikt skulle Cecilia aldrig glömma.
Textilier i överflöd
1800-talshistoriker brukade framhÀva Gustavs sparsamhet genom att pÄstÄ att textilier, prÀstkappor, altardukar och
