Dess tydliga dubbelslag klingar genom min barndom: en vacker hög ton följd av en matt lÀgre, nÀr klÀppen slÄr mot klockans kant en oavsiktlig andra gÄng. Klockan Àr defekt. Det blir min tur. Klockan vÀger ungefÀr lika mycket som jag, men den Àr vÀlbalanserad och jag vet hur jag ska ringa i den. Jag tar ett stadigt tag om repet, blundar, lutar mig bakÄt för att anvÀnda kroppen som en hÀvstÄng. Tyngdkraften tar hand om resten. Klockan klingar, omisskÀnnlig och ofullkomlig. Jag öppnar ögonen medan jag fortfarande lutar mig bakÄt, det enda jag ser Àr blÄtt. Frihet, tÀnker jag.
NĂ€r alla ungar har ringt i klockan tumlar vi genom en vitmenad veranda med myggnĂ€t dĂ€r en mastodontbete hĂ€nger pĂ„ den bortre vĂ€ggen. Jag stannar upp ett ögonblick för att leta efter mina sneakers och gĂ„r sedan in i köket, sist i en ring som bildas inför en tyst bordsbön. PĂ„ vĂ€ggen bakom mig skymtar jag korgen med brev som ska postas. FrimĂ€rken med frihetsklockan i Philadelphia citerar Bibelns uppmaning som Ă€r ingraverad i klockan: âUtropa frihet i landet för alla dess inbyggareâ under ett jubelĂ„r.
Frihetsklockan har en spricka. Den fanns med pÄ frimÀrket. Klockan göts 1752 för Pennsylvanias delstatsförsamling inför ett annat jubileum, 50-Ärsminnet av kolonins privilegiestadga. Sprickan som vi ser nu uppstod nÀr klockan ringdes 1846 dÄ man firade hundraÄrsdagen av George Washingtons födelse.
De följande orden i bibelversen pekar ut ett sĂ€tt att tolka sprickan: âVar och en av eder skall dĂ„ Ă„terfĂ„ sin arvsbesittning, var och en av eder skall Ă„terfĂ„ sin slĂ€ktegendomâ (3 Mos 25:10). PĂ„ 1800-talet uttydde abolitionisterna de orden som en uppmaning att avskaffa det amerikanska slaveriet. De tog klockan i Philadelphia som sin symbol och
gav den det namn vi kÀnner i dag. LÀngre fram anvÀndes frihetsklockan av rörelsen för kvinnlig röstrÀtt.
à r 1976 torgförde frimÀrket en patriotisk legend: att en frihetsklocka ringde medan sjÀlvstÀndighetsförklaringen lÀstes upp i Philadelphia i juli 1776. Den ringde inte dÄ och inte heller bar den det namnet. Frihetsklockans namn syftade pÄ dem som inte vann nÄgon frihet. Det anvÀndes för att krÀva en bÀttre framtid, inte för att hugfÀsta ett idealiskt förflutet.
För ett barn var det svÄrt att förstÄ vad tvÄhundraÄrsjubileet innebar. Det förde mig till en vÀrld dÀr friheten hade vunnits tvÄhundra Är tidigare dÀrför att nÄgot, ett brittiskt imperium, hade körts pÄ porten. Vi, amerikanerna, förmodades ha befriats för evig tid. Som jubileumssymbol berövades frihetsklockan sin referens till kvinnor och svarta och antydde att vi för lÀnge sedan hade nÄtt fullkomlig frihet.
Vid första ögonkastet kan det te sig logiskt att frihet Àr frÄnvaro och tyckas rÀtt att staten bör lÀmna var och en av oss i fred. Denna intuitiva tolkning hÀmtar sin trovÀrdighet frÄn en historia av exploatering. Vissa har av tradition betraktat sig som fria dÀrför att de utnyttjar slavars och kvinnors arbetskraft. De som tror sig vara fria dÀrför att de hÀrskar över andra definierar frihet negativt, som avsaknad av stat, eftersom endast en stat kunde ge slavarna medborgarstatus och lÄta kvinnorna rösta. Att en frihetsklocka sÄ att sÀga smÀlter samman med den amerikanska revolutionen undviker frÄgan om vad frihet Àr och för vem den klockan klÀmtar.
Som sexÄring pÄ det sjunde hade jag hört orden underjordisk jÀrnvÀg och undrat hur det skulle kÀnnas att gömma
mig i gÄrdens kÀllare. Men det skulle inte ha fallit mig in att frÄga om Amerikas sjÀlvstÀndighet betydde frihet Ät alla. Svarta barn i min Älder hade inte behövt frÄga. Svaret fanns dÀr, i sjÀlva tillvaron.
FĂ€rder
Klockan ringer. Dags för frihet. Dags för middag. Eftersom min födelsedag ligger nÀrmast kilar jag lÀngst fram i kön. Buffén börjar vid dörren frÄn verandan och följer bÀnken runt köksvÀggarna: först majs (som fortfarande kokar i kastrullen), sedan kött och grönsaker och potatismos, sÄ en gryta med bröd till och sist efterrÀtt och kaffe. För dem som vill finns det en vattenmelon pÄ verandan som man skivar lite senare och Àter utomhus.
Ett bord Àr dukat i köket, andra Àr utspridda i rummen intill, ett par under portrÀtt av förfÀder. Bland portrÀtten hÀnger en inramad lagfart pÄ egendomen och ett intyg frÄn delstaten Ohio pÄ att familjen har Àgt gÄrden hundra Är i rad. Mors slÀkt bodde hÀr under 1812 Ärs krig, inbördeskriget, första vÀrldskriget och den stora depressionen pÄ 1930-talet. Mor föddes hÀr mitt under andra vÀrldskriget. Min far föddes pÄ en farm pÄ countyts andra sida.
SjÀlv föddes jag pÄ ett sjukhus uppkallat efter en uppfinnare i Ohio, mitt under Vietnamkriget, nÄgra veckor efter mÄnlandningen 1969. Bröderna Wrights idéer om flygplan som var tyngre Àn luften hade förverkligats nÄgra kilometer norrut i deras cykelverkstad i Dayton.
Dayton var ett viktigt centrum för innovation och industri. Det var dÀr som det första kommersiella transportplanet och den första helikoptern lyfte. Det blev en
tv inomhus medan jag spelade en imaginÀr match utomhus.
Farmor lÀrde mig att inte lÄta majsen koka för lÀnge, lÄnade mig sina historiska romaner och bedrev omtÀnksam kritik av hur man talade. Hon hade undervisat far i en skola med ett enda rum.
TvÀrs över countyt lÄg morförÀldrarnas stÀlle, med klockan, och dÀr brukade jag smita upp pÄ vinden. DÀr jag satt bland mormors fossilsamlingar fördjupade jag mig i hennes böcker om det förflutna, nuet och alternativa framtider: paleontologi, zoologi, ungdomsboken Ett veck i tiden.
NyÄrsdagen 1982 var det kallt och dragigt pÄ vinden medan jag lÀste om att undantagstillstÄnd hade utlysts i det kommunistiska Polen. I tidningarna oroade sig amerikanerna över instabilitet och kÀrnvapenkrig, men jag anade nÄgot livfullt och intressant. PÄ fotona i magasinen kontrasterade det grÄ i pansarfordonen för truppförflyttningar och den smutsiga snön mot det röda i den förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritets fanor.
Förintelser
NĂ€r jag var barn kĂ€ndes Sovjetunionen alltid nĂ€ra, nĂ„gra minuters flygvĂ€g för interkontinentala ballistiska missiler. âDet bĂ€staâ innehöll artiklar om sovjetiska och amerikanska kĂ€rnvapenarsenaler. Besattheten av supermaktens förstörelseförmĂ„ga var ett sĂ€tt att ignorera mĂ€nniskorna som verkligen led under kalla kriget, till exempel de latinamerikaner som vi hela tiden invaderade och de östeuropĂ©er som Sovjetunionen hela tiden invaderade. Medan den sociala rörligheten saktade ner i USA pĂ„
fick jag inte glömma âalla judarnaâ. Hon suckade och sĂ„ log hon igen.
Det hade inte gÄtt sÄ mÄnga Är sedan Förintelsen. Jag hade lÀst Anne Franks dagbok som jag hittade av en tillfÀllighet i en bokhylla i skolan nÀr jag gick i femman. Men vid den tiden nÀr jag intervjuade mormor var massmordet pÄ judarna en mindre del av krigsminnet Àn det blev lÀngre fram. Ordet förintelse i den bemÀrkelsen kom i allmÀnt amerikanskt bruk efter en tv-serie 1978, men pÄ 1980talet kunde det fortfarande anvÀndas i andra sammanhang. Tv-filmen Dagen efter frÄn 1983 om nukleÀr förintelse sÄgs av hundra miljoner amerikaner. En decembereftermiddag 1985 satt jag i en orangefÀrgad soffa i stadsbiblioteket och lyssnade till nÄgra Àldre kamrater som broderade ut sin plan för kÀrnvapenkriget: skaffa en sexpack öl, köra till Wright-Pat och dö i krevaden hellre Àn av strÄlningen.
Det Àr möjligt att denna hypotetiska nukleÀra förintelse drog uppmÀrksamheten frÄn vad den judiska Förintelsen kunde ha lÀrt oss. En tÀnkbar katastrof orsakad av missiler med stor rÀckvidd överskuggade det fÀrska exemplet pÄ hur lÀtt ett delvis demokratiskt system som vÄrt kunde falla sönder, hur snabbt grova lögner kunde skapa skrÀmmande alternativa verkligheter och hur hÀnsynslöst mÀnniskor kunde döda varandra. Under kalla kriget knöt amerikansk och sovjetisk propaganda oupphörligt ihop motsidan med nazisterna. Decennierna med ömsesidiga beskyllningar förhÀrdade alla mot den reella risken, alltsÄ att fascismen kunde uppstÄ dÀrhemma.
I tonÄren tÀnkte jag faktiskt i mitt stilla sinne att den rÀdslan inskrÀnkte landets frihet. NÀr jag började studera 1987 ville jag bli kÀrnvapenförhandlare. Det lÄg inget för-
Vid det laget handlade mitt begrepp om frihet enbart om effektivitet, och jag var lite förbryllad över att hans var av ett helt annat slag.
Under andra Äret hade jag skrivit en uppsats om kÀrnvapenkontroll, nu pÄ tredje Äret gick jag mer in för nationalekonomi och startade projekt som med tiden blev uppsatser om den sovjetiska försvarsreformen och sovjetiskt monopol. I november 1990, dÄ jag gick fjÀrde Äret, blev jag inbjuden till Moskva dÀr jag skulle presentera mina studieresultat. Det var min första resa över Atlanten som följde alla dessa tÀnkta missilers bana. Medan planet gick ner för landning sÄg jag ut över ett lapptÀcke av kollektivjordbruk.
Vid den hÀr tidpunkten hade den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs reformperiod pÄgÄtt lÀnge. Jag var en lÀttsinnig tjugoettÄring och behandlade den sovjetiska huvudstaden som ett stÀlle att utforska. Jag lÀmnade rumsnyckeln pÄ sin tunga kedja i receptionen pÄ Hotel Akademitjeskaja och tog de snabba rulltrapporna djupt ner till metrons plattformar som ocksÄ skulle tjÀna som skyddsrum, memorerade stationsnamnen och bad frÀmlingar om hjÀlp. Medpassagerarnas skygga blickar, butikernas tomma hyllor, de förfallna trÀhusen: intrycken bekrÀftade det jag hade skrivit i min uppsats, att detta land inte skulle leva vidare nÄgon lÀngre tid.
Jag fick verkligen vÀganvisningar och det var jag tacksam för. Staden var stor, dagarna var kalla och korta och byggnaderna kopierade varandra frÄn distrikt till distrikt. En rysk forskare vid konferensen var vÀnlig nog att bjuda hem mig, och hans bÄda barn som var ungefÀr jÀmnÄriga med mig tog mig med pÄ intressantare turer runtom i Moskva. NÀr jag taktlöst malde pÄ om Sovjetunionens
förestÄende sammanbrott sÄg de bara ledsna ut. De tvivlade inte pÄ det om den unge amerikanske forskaren förutsade det. Men det postsovjetiska Ryssland som de drömde om var ett imperium med en tsar. I lÀgenheten visade de mig omhuldade reliker frÄn det ryska tsarvÀldet, frÄn ett försovjetiskt förflutet.
Den dag vi tre besökte Kreml snöade det. Flingorna smĂ€lte pĂ„ en klocka av osannolika dimensioner: âTsarklockanâ. Den var ungefĂ€r lika stor som familjens bostad och vĂ€gde tvĂ„hundra ton. Denna gigantiska jĂ€rnpjĂ€s skulle förhĂ€rliga en envĂ€ldig hĂ€rskare men lĂ„g dĂ€r pĂ„ marken och gjorde ingenting. Det stumma föremĂ„let förde mina tankar till de snedvridna proportionerna i sovjetekonomin som jag skulle kommentera pĂ„ konferensen i Moskva.
Ekvilibrium
PÄ fysikens sprÄk befinner sig en klocka som hÀnger pÄ en stolpe pÄ en farm i ekvilibrium: tyngdkraften som drar ner den Àr lika stark som dragningskraften som hÄller den uppe. Att hÀnga upp en klocka i luften sÄ att den gÄr att ringa i krÀver precision. Ekvilibrium Àr ett skiftande begrepp. Tsarklockan befinner sig i en jÀmvikt dÀr den inte gÄr att ringa i.
Nationalekonomerna talar ocksÄ om ekvilibrium. De gillar lÀgen nÀr allt ser ut att vara i balans till följd av ett aggregat av mÀnskliga handlingar som kan betecknas som en stor, opersonlig kraft. Ett exempel: tillgÄngen, mÀngden varor av nÄgot slag, ska motsvara efterfrÄgan, hur mycket folk vill ha av just den varan. JÀmvikt Àr som ett lyckligt slut: allt blir bra. Vi behöver inte tÀnka pÄ mÀnniskor som
var platsen dÀr alla handbojor smiddes. (2014 invaderade trupper frÄn Pskov Ukraina, 2022 mördade de civila i Butja.) Den övriga sovjetiska ekonomin var centraliserad pÄ liknande sÀtt: viktiga produkter tillverkades pÄ nÄgra fÄ stÀllen eller rentav i en enda fabrik. Naturgas och olja utvanns och distribuerades ocksÄ enligt starkt centraliserade metoder.
Jag försökte sÀga att monopol inte var en lovande grundförutsÀttning för en marknadsekonomi. Kapitalismens radikala kritiker (Vladimir Lenin) och radikala anhÀngare (Friedrich Hayek) var eniga om att monopol betydde förtryck. Marknader ska bereda vÀg för konkurrens, sprida information och hÄlla isÀr ekonomi och politik. Men vad hÀnder nÀr enorma sovjetiska företag hamnar i privata hÀnder?
DÄ gör monopolisterna sitt yttersta för att hindra all konkurrens, lÀgga under sig medierna och roffa Ät sig all politisk makt. SÄ snart Sovjetunionen började knaka i fogarna skulle dess industrikoncentration pÄskynda upplösningen (vidhöll jag), eftersom ryssar som grep kontrollen över vÀrdefulla tillgÄngar skulle skydda sina nya innehav genom att ta makten över en ny stat.
All förskjutning Ät kapitalismens hÄll i Sovjetunionen mÄste förstÄs som ett led i en lÀngre politisk historia, inte som en nystart som i förlÀngningen skulle generera perfekta marknader. FrÄn den sovjetiska verklighetens startpunkt dÀr jag stod i november 1990 skulle en otyglad marknadsekonomi inte ge rÀtt resultat. Oligarki Àr ocksÄ en jÀmvikt. En alltför tung klocka kan bara bli kvar pÄ marken.
Jag fick nog inte nÄgot större genomslag för dessa synpunkter i Moskva. Den vÀldiga konferenssalen förvandlade
alla yttranden till ekon, mÀn med halsduk huttrade under presentationerna, röken frÄn dÄliga cigaretter var underligt nog varmare Àn luften.
Ingen tÀnkte dÄ pÄ lÀnderna utanför Ryssland. Amerikanerna kallade Sovjetunionen för Ryssland och sovjetmedborgarna för ryssar. Jag var inte mycket bÀttre, trots att jag kunde geografin efter att studerat militÀra anlÀggningar och stora fabriker. HÀlften av Sovjetunionens befolkning var inte ryssar och en fjÀrdedel av territoriet lÄg i de icke-ryska republikerna. Den ryska republiken betecknades som en federation pÄ grund av sin gigantiska variationsrikedom: den innehöll till exempel tatarer, en av de största sovjetiska nationaliteterna. Sovjetrepubliken Ukraina hade flest invÄnare efter Ryssland. I Moskva sÄg de amerikanska konferensdeltagarna operan Mazepa, som handlar om den ukrainske hetmanen och hans brytning med Peter den store. I pausen frÄgade mina landsmÀn sina ryska bekanta om Ukraina var ett separat land. Egentligen inte, blev det samlade svaret.
Jag var jetlaggad, lÀste pÄ nÀtterna inför ett seminarium dÀrhemma om marxismen och gick dÀr i Moskva och funderade över den kusliga likheten mellan kommunismens och kapitalismens profeter. Kapitalisterna visste att kommunistiska samhÀllen automatiskt skulle rÀtta till sig sÄ fort privat ÀganderÀtt ÄterstÀlldes, precis som marxisterna en gÄng hade vetat att kapitalistiska samhÀllen automatiskt skulle rÀtta till sig sÄ fort privat egendom avskaffades. Jag kÀnde dragningen frÄn den första uppfattningen: vore det inte bra att helt enkelt börja pÄ nytt, fri frÄn det förflutna? Men den dragningen var alltför lik förtroendet för Marx och Engels, eller för den delen för Lenin och Trotskij nÀr det sovjetiska experimentet började.
Jag fick arbete som student pĂ„ Center for Foreign Policy Department mellan vĂ„ren 1989 och vĂ„ren 1991, i Washington pĂ„ tidskriften Foreign Policy sommaren 1990 och Ă„terigen i Washington pĂ„ Institute for International Economics sommaren och hösten 1991. Jag hade en kĂ€nsla av konsensus bland eliterna mellan kommunismens fall i Ăsteuropa sent 1989 och Sovjetunionens upplösning sent 1991. Mycket fĂ„ av de vise förvĂ€ntade sig nĂ„gotdera.
George H. W. Bushs administration stödde Gorbatjov in i det sista. Den amerikanska instÀllningen gick ut pÄ att hÄlla ihop Sovjetunionen. President Bush reste till Kiev den 1 augusti 1991 men enbart för att uppmana ukrainarna att inte utropa sin sjÀlvstÀndighet.
Den 18 augusti 1991 gick jag till sĂ€ngs i min andrahandslya i Georgetown. Jag hade lĂ€st rysk nationalekonomi och tysk grammatik hela dagen och sedan lagat mat Ă„t nĂ„gra vĂ€nner som hade kommit för att fira min tjugotvĂ„Ă„rsdag. En rysk vĂ€n vĂ€ckte mig med en telefonsignal: âMassiv revolution!â Han berĂ€ttade om kuppförsöket mot Gorbatjov som blev början till slutet för Sovjetunionen. Ukrainska kommunister utropade sin republiks sjĂ€lvstĂ€ndighet den 24 augusti. En mĂ„nad senare avslutade jag min uppsats om det sovjetiska monopolet och reste till Oxford för att börja doktorera i historia. Under Sovjetunionens formella upplösning i december var jag i Tjeckoslovakien. Omedelbart efter nyĂ„r tog jag nattĂ„get frĂ„n Prag till Warszawa. NĂ€r jag lade fram en uppsats om sovjetmonopolet i Wien i april 1992 var ekonomerna frĂ„n vad som hade varit Sovjetunionen representanter för nyblivna sjĂ€lvstĂ€ndiga stater.
NÀr Sovjetunionen upphörde att existera övergick amerikanernas Àngslan i en mÀrklig eufori. De hade inte vÀntat
sig revolution och upplösning. ĂndĂ„ talade mĂ„nga redan sjĂ€lvsĂ€kert om vad som mĂ„ste följa: en varaktig kapitalistisk jĂ€mvikt skulle medföra demokrati och frihet. I rĂ€ttvisans namn var de mer kompetenta ekonomerna bekymrade för strukturerna. Men den negativa friheten angav tonen: sĂ„ fort den sovjetiska centralplaneringens och det statliga Ă€gandets barriĂ€rer var undanröjda kunde bara goda ting följa. Denna egendomliga tillit till framtiden var en av flera anledningar till att jag bestĂ€mde mig för att studera det förflutna.
Exceptionalism
Det kalla kriget hade varit en moralisk pÀrs för USA. Antikommunismen ledde till McCarthyismens excesser i fördömande. Den rÀttfÀrdigade ocksÄ stöd för högerextrema diktatorer, invasioner i karibiska och latinamerikanska lÀnder och störtande av demokratiskt valda ledare.
Detta fick jag höra under hela min uppvÀxt. Mina förÀldrar hade tjÀnstgjort i fredskÄren i Dominikanska republiken nÀr USA intervenerade 1965. DÀrpÄ förflyttades de till El Salvador. En salvadoransk flicka bodde hos oss i ett halvÄr nÀr jag var liten och tog hand om mina bröder och mig. Min mor reste fram och tillbaka till Latinamerika under hela min barndom och undervisade ocksÄ om latinamerikanska förhÄllanden pÄ ett lokalt universitet.
Det sovjetiska hotet hade ocksÄ drivit Amerika till en del starka prestationer. Det ledde till mÄnlandningen 1969 som fick viktiga tekniska spinoffeffekter. Det stimulerade amerikaner att engagera sig i europeisk och rysk kultur och staten investerade i universitetens undervisning, bland
annat i sprĂ„k och humaniora. Amerikanska universitet ordnade kurser om Ryssland och Sovjetunionen (dock sĂ€llan om Ăsteuropa och nĂ€stan aldrig om Ukraina.) Amerikansk avantgardekonst, musik och litteratur spreds utomlands som ett bevis för att demokrati kunde vara cool och spĂ€nnande. Efter sovjetiska pĂ„pekanden om ojĂ€mlikheten i USA stĂ€rktes den amerikanska vĂ€lfĂ€rdsstaten och medborgarrĂ€ttsrörelsen fick stöd. SĂ„ lĂ€nge marxismen var ett alternativ ville amerikanerna rĂ€ttfĂ€rdiga sitt eget system med idĂ©er och sĂ€kra det med strukturer.
Sovjetunionens sönderfall 1991 var som en judorörelse som vĂ€nde USA mot sig sjĂ€lvt. Resonemang gav vika för fĂ€rdiga sanningar: kapitalismen skulle ersĂ€tta kommunismen och skĂ€nka vĂ€rlden demokrati. Efter hand som negativ frihet blev sunt förnuft i USA ersatte determinismerna varandra. Om frĂ„nvaron av privat egendom inte hade medfört frihet skulle nĂ€rvaron av privat egendom naturligtvis göra det. Eftersom historiens jĂ€rnlagar skulle befria alla fanns ingen anledning att fördjupa sig i det förflutna och man behövde inte alls kĂ€nna till detaljerna i 1900-talets tvĂ„ stora politiska vĂ€gar, kommunismen och fascismen. I den stund jag valde historia bedömdes den som ovidkommande. ĂndĂ„ mĂ„ste frihet handla om tĂ€nkbara framtider, och varje möjlig framtid existerar pĂ„ en linje frĂ„n ett reellt förflutet. Hur skulle vi kunna dra de linjerna utan historia?
Oligarki
OvĂ€ntade hĂ€ndelser intrĂ€ffade verkligen i början av 1990-talet: rasvĂ„ld i Los Angeles som jag lĂ€ste om i polska tidningar medan jag lĂ€rde mig sprĂ„ket pĂ„ Ăstersjöns kust;
miljardĂ€ren Ross Perots första presidentvalskampanj som jag följde pĂ„ BBC:s valkarta i en collegesal i Oxford; krigen i Jugoslavien som drev flyktingar till Wien dĂ€r jag tog kontakt med nĂ„gra av dem. Ăven i denna situation tycktes varje kris exceptionell och alla hot tekniska. Historien skulle inte lĂ€ras in utan skuldbelĂ€ggas â etnisk rensning pĂ„ Balkan pĂ„stods vara följden av âurgammalt hatâ. Amerika skulle bli det tidlösa mĂ„ttet pĂ„ frihet.
Om frihet Àr negativ blir politik det praktiska arbetet med att stÀda undan det förflutnas skrÀp: med 1980-talets sprÄkbruk avreglering, privatisering, vÀlfÀrdsreformer. Ekonomisk teori eller naturen vÀntas göra resten. Synen pÄ frihet som negativ föranledde amerikanerna att ge östeuropéerna dÄliga rÄd: privatisera sÄ snabbt som möjligt, framstÀll vÀlfÀrdsstaten som en kommunistisk missbildning, ignorera kulturen. Den medförde ocksÄ förfÀrliga inrikespolitiska ingrepp pÄ 1990-talet, till exempel industrialiseringen av fÀngelsesystemet och förmÄnerna som följde med att hamstra privata tillgÄngar.
Den negativa friheten svĂ€vade ocksĂ„ över misstag begĂ„ngna pĂ„ 2000-talet. Efter att ha tillbringat ytterligare nĂ„gra Ă„r i Ăsteuropa flyttade jag till New Haven, Connecticut i september 2001 för min första riktiga anstĂ€llning, vid Yale. Jag var i New York tidigt pĂ„ morgonen den 11 september (och sĂ„g Yankees förlora mot Orioles i en lĂ„ng, otrevlig match som fördröjdes av regn). NĂ€r jag fick veta i New Haven vad som hade hĂ€nt försökte jag resa tillbaka till New York men tĂ„gen hade slutat gĂ„.
Attackerna den 11 september framstÀlldes som nÄgot helt nytt, gryningen i en ny vÀrld dÀr friheten mÄste offras för sÀkerheten. I min allra första förelÀsning vid Yale talade
jag om förstörelsen av Twin Towers i ljuset av östeuropeiska perioder av terror och kontraterror. En provokation fungerar nÀr en mÀktigare grupp vÀnds mot sig sjÀlv av en svagare. Attacken den 11 september Àr en av alla tiders mest framgÄngsrika provokationer.
Efter den dagen fick vi amerikaner höra att angriparna âhatar frihetenâ, men vĂ„r reaktion tydde pĂ„ att vi sjĂ€lva hade missförstĂ„tt den. Det tydliga utbytet av frihet mot sĂ€kerhet innebar mindre av bĂ„da. Ăvervakning blev normal. Invasionen av Irak 2003 dödade hundratusentals irakier, USA blev fattigare och mindre sĂ€kert och andra lĂ€nders förtroende för det skadades. Det kriget var ett Ă€ventyr i negativ frihet, fört för att skapa en frĂ„nvaro. Att tillintetgöra den irakiska staten och upplösa det hĂ€rskande partiet och armĂ©n skulle automatiskt medföra kapitalism och demokrati, trodde man. Det gjorde det inte. Kriget förstĂ€rkte Iran och gav upphov till en rad sĂ€kerhetsproblem som strĂ€ckte sig lĂ„ngt in i det nya Ă„rhundradet.
VÄr felaktiga bild av Ryssland pÄ 1990-talet och 2000talet hade ocksÄ med negativ frihet att göra. 1993 upplöste president Boris Jeltsin parlamentet med vÄld. I USA ansÄgs det nödvÀndigt för att ekonomiska reformer skulle genomföras. I sjÀlva verket blev den sovjetiska industriella koncentrationen ett kapitalistiskt monopol. En handfull personer tog kontroll över de lönsamma företagen. Efter 1999 blev Jeltsins handplockade eftertrÀdare Vladimir Putin allsmÀktig chef och konsoliderade makten med terror och krig.
Betraktad genom den negativa frihetens förstoringsglas framstod Putin som en teknokrat ute efter pengar. Den allmÀnna uppfattningen var att rikedom skulle medföra
rationalitet, som i sin tur skulle medföra demokrati. Under min första vÄr vid Yale blev jag inbjuden till ett möte dÀr ett internationellt fossilföretag fick rÄd om Ryssland. En kollega med erfarenhet frÄn hög statlig nivÄ sade att den amerikanska hÄllningen vilade pÄ antagandet att kapitalismen skulle medföra demokrati bÄde i Ryssland och Kina. Absurt, sade jag. Det dröjde innan jag blev inbjuden till fler möten av det slaget.
Den ryska oligarkin medförde i stÀllet en ny politik, ett alternativ under en epok dÀr det var meningen att nÄgra alternativ inte skulle förekomma. 2004 försökte Putins Ryssland rigga ett val i Ukraina. Tio Är senare invaderade det södra och östra Ukraina. Före och under invasionen spred Moskvas propagandafabriker lögner om Ukraina och ukrainarna. Attacken hade ingenting med bevis eller ens ideologi att göra utan gÀllde vilka pÄstÄenden som skulle slÄ igenom i sociala medier och intala deras konsumenter att ta parti mot Ukraina. Ryssland visste en del om vad dess invÄnare trodde om vÀrlden och kunde sikta in sig pÄ specifika punkter. PÄstÄendena om Ukraina var motsÀgande: det fanns inget ukrainskt sprÄk men den ukrainska staten tvingade alla att tala det. Den ukrainska staten existerade inte men förtryckte sina medborgare. Ukrainarna var nazister allesammans men dÀr fanns ocksÄ homosexuella och judar. Jag bodde i Wien pÄ den tiden och hade kontakt med ukrainska vÀnner och kolleger. Det uppenbara faktum att Ryssland hade invaderat ett grannland försvann i de sociala medierna. Amerikaner och andra ödslade vrede pÄ spöken i samma stund som ett Àkta anfallskrig började.
I Ryssland ser vi övergÄngen frÄn definitionen av frihet som avsaknad av hinder mot en fascistisk politik, dÀr det
inte finns nĂ„gra spĂ€rrar för Ledarens nycker. ĂndĂ„ uppfattades inte Moskvas egen propagandaposition â att ingenting Ă€r sant och ingenting Ă€r rĂ€tt â som en fara. Invasionen av Ukraina visade den ekonomiska determinismens misslyckande: det oligarkiska Ryssland var ett aggressivt imperium, inte en framvĂ€xande demokrati. För dem som betraktade friheten som negativ verkade inte den ryska nihilismen riskabel. Vilket den naturligtvis var. Detta vakuum av fakta och vĂ€rderingar fylldes av krig och skĂ„despel. Den ryska regimens fascistiska karaktĂ€r borde ha stĂ„tt klar lĂ„ngt före den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.
Fallet Ryssland tjÀnar som en varning. PÄ 2000-talet har den amerikanska kapitalismen ocksÄ drivits mot monopol, förmögenhetskoncentration och dekadens. NÀr vi tror att vi Àr exceptionella i vÄr dyrkan av friheten blir vi i vÄrt överdrivna sjÀlvförtroende mottagliga för propagandan frÄn tyranner, som letar fram precis det vi vill höra. Om vi tror att friheten Àr negativ Àr problemet endast en barriÀr utanför, aldrig vÄr egen brist pÄ omdöme. NÀr jag kom tillbaka till USA 2014 efter ett Är utomlands slogs jag (liksom mina ukrainska och ryska vÀnner) av hur vÀl de ryska sociala medierna fungerade i amerikansk politik. Att Ryssland hade lurat amerikanerna om Ukraina var illa nog, men 2015 och 2016 lurade ryssarna amerikanerna om andra amerikaner. 2016 segrade den oligarkiske amerikanske presidentkandidaten med ryskt bistÄnd.
Putins underdÄnige klient Donald Trump Àr den negativa frihetens hjÀlte, förmögen genom underbeskattade arv och bekvÀmt förnekande av allting. 2018 reste han till Helsingfors och meddelade vÀrlden att han litade mer pÄ en rysk diktator Àn pÄ sina egna amerikanska rÄdgivare. 2019