Lydia Sandgren Artens överlevnad
albert bonniers förlag
av lydia s andgren har tidigare utgivits: Samlade verk 2020
Citatet pÄ s. 19 ur Frukost pÄ Tiffany's av Truman Capote i översÀttning av Birgitta Hammar
Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-0 80826-6
Copyright © Lydia Sandgren 2025
Omslag Sara R. Acedo Första tryckningen
Tryck ScandBook, eu 2025
mina lÀrare
Till
o rkestern hade stÀmt fÀrdigt sina instrument för lÀnge sedan, men dirigentpulten stod fortfarande tom.
Carnegie Hall var fullsatt. Stolsgrannar pratade lÄgt med varandra, nÄgon strÀckte sig för att hÀlsa pÄ en bekant pÄ raden framför. Man hostade, letade i aftonvÀskan efter en nÀsduk, snöt sig. Ljuden var knappt hörbara vart och ett för sig, men sammantagna vÀxte de till ett svÀllande sorl som fyllde lokalen Ànda upp till fjÀrde balkong.
Det var den sista i raden av Beethovens fem pianokonserter, och ryktet sa att biljetter gick för dubbla inköpspriset pĂ„ svarta marknaden. ĂndĂ„ var den allmĂ€nna uppfattningen att föregĂ„ende konsert inte hade varit överdrivet imponerande, i alla fall inte nĂ€r det kom till pianisten, Adrian de Witte. Orkestern var det inget fel pĂ„, tvĂ€rtom â dirigenten Enzo Viera lyckades hĂ„lla ihop alltsammans trots att mr de Witte ökade tempot i adagiot, ett parti som skulle spelas lĂ„ngsamt och dröjande men som i den berömde pianistens tolkning blev nervigt, hetsigt och interpunkterades av âsjĂ€lvsvĂ„ldiga pauserâ, som en förbryllad kritiker senare uttryckte det. de Witte sjĂ€lv böjde sig allt djupare ner, tills hans svettiga snedlugg snuddade vid tangenterna. Mellan adagio och final blev han sittande i denna position, tills han plötsligt rĂ€tade pĂ„ sig och spelade den sista satsen med virtuos glĂ€ttighet. SĂ„ fort sista tonen klingat ut skyndade han sig av scenen. Viera fick ensam ta emot applĂ„derna.
NÄgra dagar senare klistrades gula lappar över affischerna vid biljettkontoret: Adrian de Witte skulle ersÀttas under den avslutande konserten.
Detta var den sorlande publiken alltsÄ förberedd pÄ, och det hade antagligen varit en större besvikelse om man inte redan hade fÄtt fyra konserter med stjÀrnan frÄn Europa. Inte bara fick man höra hans musik
(som fortfarande, ocksÄ i hans mer excentriska stunder, var makalös), utan ocksÄ bevittna passagen frÄn stjÀrna till supernova. Inför sittande publik verkade Adrian de Witte destabiliseras av sin egen tyngd, varvid han först flammade upp och lyste med aldrig skÄdad intensitet, sedan implodera och slutligen transformeras till ett svart hÄl. I flera dagar hade rykten surrat: en överdos av receptbelagda lÀkemedel, sjukhus, koma. Andra ansÄg att han bara ville ha uppmÀrksamhet.
PÄ pianopallen satt i alla hÀndelser hans ersÀttare, vars namn inte alls var okÀnt men saknade Adrian de Wittes stratosfÀriska status. Han vred dÄ och dÄ huvudet mot sceningÄngen. Ibland fick han och konsertmÀstaren ögonkontakt, men snart tittade de Ät varsitt hÄll igen. Den senares fiol vilade i famnen, och nÀstan hela tiden höll han blicken fÀst pÄ den tomma platsen framför orkestern, belyst av en ensam strÄlkastare.
Till skillnad frÄn mr de Witte hade dirigenten Enzo Viera aldrig stÀllt in. Det sades att han en gÄng genomfört Prokofjevs klassiska symfoni frÄn början till slut med fyrtioen graders feber.
En mening som snart hördes i publiksorlet var: Det mÄste ha hÀnt nÄgot. Man tittade pÄ armbandsur och brydde sig inte lÀngre om att hÄlla rösten dÀmpad.
NÄgon sa att hon hade trÀffat maestron och hans hustru pÄ en bjudning bara hÀromveckan, och dÄ hade han varit sitt vanliga jag. NÄgon annan pÄpekade att om nÄgonting allvarligt intrÀffat borde vÀl publiken informeras om den saken.
Under tiden rullade kamerorna. Det fanns ett halvdussin utplacerade runt scenen och de översta raderna pÄ parkett var avspÀrrade för filmteamet.
NĂ„gra hade redan börjat resa pĂ„ sig nĂ€r en kvinna kom ut frĂ„n sceningĂ„ngen. Hon gick med raska steg, utan att se Ă„t publikens hĂ„ll, och vĂ€nde sig till orkestern. Uppenbarligen sa hon nĂ„gonting â hon rörde pĂ„ hĂ€nderna medan hon talade â men ingen av Ă„skĂ„darna uppfattade vad.
Sedan gick hon samma vÀg tillbaka, fortfarande utan att kasta en blick Ät de fullsatta stolsraderna.
Ytterligare en stund förflöt, men nu hade tiden förtÀtats: man vÀntade pÄ nÄgonting.
Till sist dök en frackklÀdd figur upp vid sidan av scenen. Han var lÀtt igenkÀnnbar pÄ den nÄgot grÄnade svarta kalufsen. ApplÄderna började smattra, och dirigenten ÄtergÀldade dem med en nick. Han skakade hand med konsertmÀstare och solist innan han klev upp pÄ pulten. DÀr han blev stÄende, framÄtlutad över partituret. Och sÄ lyfte han Àntligen taktpinnen.
del i
dikt o C h sanning
hösttermin i.
s könlitteraturen har inprÀntat i oss att alla berÀttelser har en startpunkt. Mrs Dalloway hade gÄtt för att köpa blommorna sjÀlv. PrÀsten stod Àntligen i predikstolen. Men det Àr naturligtvis inte en slump att historien börjar just dÀr, och inte en halvtimme tidigare, nÀr en bakfull Gösta Berling Àr i fÀrd med att dra pÄ sig ett par malÀtna lÄngkalsonger. Det förstÄr till och med mina elever.
Den sĂ„ kallade verkligheten Ă€r emellertid en trasslig trĂ„dhĂ€rva utan anvisning om var nĂ„got börjar eller slutar, och den hĂ€r historien Ă€r inget undantag. Började alltsammans den septemberdag dĂ„ min agent ringde och, efter en stunds smĂ„prat, harklade sig och sa: âJo, det Ă€r sĂ„ att vi har fĂ„tt ett förslag.â Hon uttalade meningen som om hon avbördade sig den, med en knappt mĂ€rkbar Ă„ttondelspaus innan det avslutande ordet. Eller började det nĂ€r min första bok gick i tryck och jag förvandlades till författare, en titel det dröjde flera mĂ„nader innan jag kunde anvĂ€nda nĂ„gorlunda naturligt i tal? Eller Ă€r berĂ€ttelsens startpunkt nĂ€r ett exemplar av denna bok hamnade i Alice Vieras hĂ€nder â en födelsedagspresent frĂ„n ett av hennes syskonbarn, som tĂ€nkte att hans moster nog skulle uppskatta nĂ„got som handlade âom Sverige och Italienâ? Eller började det lĂ„ngt tidigare Ă€n sĂ„, för nĂ€stan femtio Ă„r sedan, nĂ€r Alice Hedström klev ombord pĂ„ ett sas -plan till Rom för en kortare vistelse pĂ„ varmare breddgrader? Eller nĂ€r hon första gĂ„ngen trĂ€ffade Enzo Viera, dirigenten som hon gifte sig med efter bara nĂ„gra mĂ„naders bekantskap, och vars biografi hon för en tid sedan anlitade mig för att skriva?
Varje begynnelse öppnar sig bakÄt, likt en Àndlös rad av dörrar.
För egen del skulle jag nog vilja inleda berÀttelsen i en eftermiddagstom korridor pÄ Sannaskolan i slutet av 1990-talet.
Jag gick pÄ mellanstadiet och hade pianolektion. Dörren till musikrummet stod pÄ glÀnt, och dÀrinifrÄn böljade klanger som jag aldrig förr hade hört.
Jag stod kvar och lyssnade. Att lektionen blev försenad gjorde mig inget. Vid nĂ„got tillfĂ€lle hade jag försökt övertala mina förĂ€ldrar att lĂ„ta mig sluta â lektionerna krockade med fotbollstrĂ€ning, och sĂ„ vidare â men pappa höll hĂ„rt pĂ„ att man mĂ„ste âslutföra det man pĂ„börjatâ.
Mamma skulle förmodligen kunna övertalas, men alla försök att vÀcka hennes engagemang i frÄgan skulle resultera i bortvÀnda ryggar dem emellan. Att helt enkelt fortsÀtta var lÀttare.
Efter en stund tystnade musiken och min pianolÀrarinna, Linda, stack ut huvudet.
âJasĂ„, dĂ€r Ă€r du.â
NÀr jag nu försöker Äterkalla hennes gestalt pÄ pianopallen bredvid mig inser jag att hon dÄ mÄste ha varit yngre Àn jag Àr nu (trettiofem).
Som barn hade jag ingen uppfattning om folks Älder utöver kategorin vuxen. Linda dök upp pÄ tisdagarna och försvann sedan igen, liksom borttrollad; vad hon gjorde nÀr hon inte undervisade mellanstadieelever Àgnade jag inte en tanke. Av hennes ansikte lyckas jag inte rekonstruera mer Àn en blek oval, ljusa ögon och en mÄnskÀra till leende.
Mest bekant var jag med hennes hÀnder, som stÀndigt var sysselsatta med att visa mig en skala eller en ackordföljd; de var större, mjukare och sÄ mycket kÀnsligare Àn mina egna förvirrade fingrar. Nedanför blusens manschetter syntes en bit frÀknig handled.
Ibland lĂ€t hon höra antydan av en suck, som nĂ€r jag haft samma lĂ€xa tre veckor i rad och det fortfarande inte lĂ€t bra. Hennes uttryck för irritation var sĂ„ subtila att det krĂ€vdes en mĂ€stare för att utröna dem. Det bĂ„dade till exempel inte gott om hon drog handen genom hĂ„ret flera gĂ„nger i rad, och om hon sa âOkejâ pĂ„ inandning visste jag att jag var illa ute.
Det hade varit min mors idĂ© att jag skulle börja spela nĂ„got instrument. Mamma var av uppfattningen att barns kreativitet mĂ„ste stimuleras till varje pris. PĂ„ den hĂ€r tiden vikarierade hon en del som bildlĂ€rare â mig veterligen hennes enda riktiga jobb â och det önskvĂ€rda hade förstĂ„s varit att jag och min bror visat lite större intresse för fĂ€rg
och form. Musiken var ett acceptabelt alternativ, och nÄgra veckor före skolstarten i andra klass slÀpade hon med mig till kommunala musikskolans informationsdag. Genom korridorens dörrar hördes gnissel, rÄmanden, visslingar och tut. Tanken var att de presumtiva eleverna skulle gÄ mellan rummen och pröva pÄ olika instrument. En okÀnd musiklÀrare frÄgade efter mitt namn och placerade mig pÄ en pall. Framför mig lÄg en rÀcka tangenter i blÀndvitt och blanksvart. Jag gömde mina svettiga hÀnder i knÀt.
Under det första Äret bestod mina hemuppgifter av skalövningar med fingersÀttning som jag aldrig lyckades fÄ in i skallen samt enkla melodisnuttar dÀr man först mÄste lÀra sig högerhanden (lÀtt) och sedan vÀnsterhanden (krÄngligare) och dÀrefter sammanföra dem bÄda (en snubblande, stapplande fÀrd mot mÄllinjen). Texten till mitt första musikaliska Ästadkommande löd Spa-ni-en Àr-ett-land dÀr-man-dans-ar tan-go, och nÀr man tagit sig igenom dessa fyra takter med bÄde högeroch vÀnsterhandens Àra i behÄll vÀntade repristecknen. Vers tvÄ löd en-span-jor pÄ-fi-ol spe-lar-sin fan-dan-go. Vad var fandango? En av alla dessa företeelser man som barn inte hade en susning om, och vars existens man helt enkelt fick acceptera.
Mina förĂ€ldrar skulle förmodligen hĂ€vda att de var intresserade av musik. Förutom pianot fanns i vĂ„rt hem en stĂ„lstrĂ€ngad gitarr med axelrem av garvat lĂ€der. NĂ€r jag och min bror var smĂ„ hindrade pappa oss frĂ„n att leka med den med hĂ€nvisning till att det var âen fin gitarrâ, och nĂ€r Rasmus började fingra pĂ„ den pĂ„ ett lite mer kunnigt vis bad pappa alltid att han skulle vara försiktig, trots att han hade perfekt ordning pĂ„ sina hockeykort, placerade serietidningarna i tidskriftssamlare mĂ€rkta med Ă„r och aldrig kom hem med jeans som befunnit sig i upprepad nĂ€rkontakt med asfalt under hans försök att göra en ollie pĂ„ vĂ„r gemensamma skateboard i den blĂ„ aprilskymningen.
Det fanns ocksÄ en stereoanlÀggning, liksom i alla mina vÀnners vardagsrum. Den flankerades av skivbackar och en cd-hylla. Jag förstod intuitivt att Nationalteatern, Bo Hansson och David Bowie kom frÄn pappa, och jag kunde vagt förestÀlla mig det gulgryniga sjuttiotal dÄ de inhandlats av en rÄgblond tonÄring i manchesterbyxor och klarröd t-shirt. PÄ samma sÀtt begrep jag att Joan Baez och Lundellplattorna
tillhört mamma, vars yngre jag var lÀttare att förestÀlla sig: hemma hos mormor hÀngde en oval ram med ett ateljéfotografi förestÀllande en rundkindad, mörklockig flicka med guldhjÀrta om halsen. Bilden hade tagits i samband med konfirmationen, och jag frÄgade mig aldrig varför det inte förekom nÄgra portrÀtt av senare dato.
Det fanns egentligen inget uttalat förbud mot att röra lp-skivorna, men troligtvis hade Fina Gitarrens jurisdiktion utökats i vÄra barnasinnen. Rasmus hade lÀrt sig manövrera skivtallrik och nÄl, och nÀr ingen vuxen var hemma brukade vi lyssna pÄ skivorna med snyggast omslag medan vi Ät sega chips som blivit över frÄn fredagskvÀllen och lÀste lÄttexterna pÄ konvoluten pÄ vÄr Ànnu bristfÀlliga engelska. Mina bÀsta plattor, topp tre: Springsteens Born to Run, Bowies Ziggy Stardust, Dylans Highway 61 Revisited.
OcksÄ Rasmus var tvungen att pÄ nÄgot sÀtt utveckla sin kreativa potential, och han hade omgÄende bestÀmt sig för trumpet.
âĂr du alldeles sĂ€ker?â undrade vĂ„r mor, som hade migrĂ€ntendenser.
Av nĂ„gon obegriplig anledning var han det, och till skillnad frĂ„n mig gjorde Rasmus alltid sina lĂ€xor. Efterhand började han spela i en marschorkester. Han fick en blĂ„vit uniformsjacka med guldepĂ„letter och for ivĂ€g pĂ„ olika lĂ€ger, och i marschledet gick han alldeles bakom cheerleaderflickorna i vita kjolar och knĂ€strumpor. Detta sysslade han med hela tonĂ„ren, och senare spelade han i storband med andra lĂ€karstudenter, inte för att han Ă€lskade storbandsmusik utan för att âhĂ„lla igĂ„ngâ.
Trots alla dessa timmar av musicerande tÀnkte jag aldrig pÄ min bror som musikmÀnniska, inte ens om jag sÄg honom med trumpeten i hand. NÀr han hÀromÄret spelade KÀrleken förde oss samman pÄ vÄr kusins bröllop klingade melodin av ett sakralt vemod som jag inte trott att han var kapabel till. Moster Tina grÀt och grÀvde i handvÀskan efter pappersnÀsdukar.
ĂndĂ„ var slĂ€ktens allmĂ€nna uppfattning att det var jag som âhade att brĂ„s pĂ„â ifrĂ„ga om konstnĂ€rligheten, och det Ă€r förstĂ„s frestande att framstĂ€lla mig som ett barngeni. I tidiga tjugoĂ„rsĂ„ldern lĂ€ste jag en hel del j. d. Salinger, inte bara RĂ€ddaren i nöden utan allt om familjen Glass. Jag var mycket tagen av denna stora, brokiga och otvivelaktigt geniala
barnaskara, som sedan utvecklades till komplicerade och olyckliga vuxna. Franny blev jag förstÄs förÀlskad i, och jag kan Àn idag erinra mig hennes sjubbpÀls, hennes lilla Àrtgröna bönbok och hennes alltmer förtvivlade frÀmlingskap inför den vanliga, vulgÀra vardagen som jag ville rÀdda henne ifrÄn.
Jag hade kunnat ge en hel del för att dela Glassbarnens brÄdmogna intelligens och kÀnslighet. TyvÀrr visade mina tidiga alster inte pÄ nÄgon anmÀrkningsvÀrd talang. Jag var pÄ intet vis ett underbarn. Jag vill bara föra detta till protokollet: jag kvalade in som duktig, inte mer Àn sÄ. Det var inte alls som med Mischa, min bÀsta kompis och stÀndiga följeslagare. I sjuan tog svensklÀraren hans uppsats om 1917 Ärs ryska revolution för plagiat eftersom dess innehÄll verkade alltför avancerat för den buttre pojken som aldrig rÀckte upp handen. NÀr vi andra gick och hyrde American Pie ville han se De sju samurajerna. Under garagerockens era, nÀr vi beundrade energiska killar med spretigt hÄr och lÄgt hÀngande byxor som hoppade fram och tillbaka mot en klarblÄ himmel, var hans favoritskiva Adrian de Wittes Chopinetyder.
I grupp gick Mischa alltid tvÄ steg bakom, med böjd nacke och hÀnderna nedkörda i byxfickorna. Eftersom han bara behövde klippa sig inför sin pappas besök var han nÀstan alltid lÄnghÄrig, och de kolsvarta testarna hÀngde i ansiktet sÄ att man aldrig riktigt sÄg hans ögon.
Om han hade spelat piano â vilket han tack och lov inte gjorde â hade han förmodligen gjort processen kort med de smĂ„ visor och förklĂ€dda skalövningar som ansĂ„gs vara en lĂ€mplig början för musicerande barn. Ibland slog han pĂ„ prov ner tangenterna pĂ„ pianot hemma hos oss, klinkade fram en treklang eller sĂ„ â och genast spelade han samma fras igen, nu med tonikan höjd till en sorgsen sext.
Ett fragment av verklig musik.
ii.
n u Àr det lÀnge sedan jag slutade spela, och jag hade inte tÀnkt pÄ de dÀr pianolektionerna pÄ mÄnga Är. De började dyka upp i minnet först efter att jag ÄtervÀnde till Göteborg. (En hemkomst som för övrigt ocksÄ kan betraktas som början pÄ historien.)
Vid det laget hade jag tillbringat ett helt Är pÄ resande fot, och nÀr jag lÄste upp dörren till min lÀgenhet vÀntade jag mig halvt om halvt att nycklarna inte skulle fungera. Men den gled upp som vanligt. Jag slÀppte mina vÀskor pÄ hallgolvet och gick genom rummen. Det enda som vittnade om att jag varit borta var tre kartonger, omvÀrvda av spÀnnband och försedda med dhl :s streckkodsetiketter.
Ingen vÀntade pÄ mig. Jag borde ringa nÄgon. Jag tror att jag tog upp telefonen, vÀgde den i handen och slÀngde ifrÄn mig den pÄ soffan. Sedan hÀmtade jag en trasa för att torka dammet av skrivbordet.
En vecka förflöt, sedan en till. Merparten av tiden Ă€gnade jag Ă„t att skriva, men av mentalhygieniska skĂ€l tvingade jag mig ut ur lĂ€genheten tvĂ„ gĂ„nger om dagen. FrigĂ„ng nummer ett bestod av en promenad efter lunch. Jag bodde i Vasastaden (enligt somliga i det nĂ„got mer fashionabla Lorensberg) och staden strĂ€ckte ut sig Ă„t alla hĂ„ll. Jag var fri att ta mig varthĂ€n jag ville, men det verkade inte finnas nĂ„gonstans att gĂ„. Kvarteret rymdes i en kupad hand, gatorna tog slut just som de börjat. ĂndĂ„ fortsatte jag driva runt med en kĂ€nsla av att jag letade efter nĂ„got. Ăverallt fanns byggstaket och grĂ€vskopor, gula kranar och folk i varselklĂ€der. En gĂ„ng nĂ€r jag förirrade mig bortĂ„t operan fann jag mig stĂ„ende pĂ„ en gĂ„ngbro och stirrade ner i underjorden. En enorm yta hade blottlagts liksom för operation, med frilagda rör och balkar.
PÄ kvÀllarna tog jag en löptur eller gick till Valhallabadet, Àven om mina besök dÀr blev mer sÀllsynta sedan jag trodde mig skymta min förlÀggare i omklÀdningsrummet. Jag gömde mig bakom skÄpsdörren, och nÀr jag vÀl kikade fram var jag mer eller mindre beredd pÄ att konfronteras av en bekymrad Martin Berg i badbyxor, men han var inte kvar.
VÄr senaste kontakt bestod i att han mejlade apropÄ ingenting för att
frÄga hur det gick med skrivandet, och att jag glömde svara. Förmodligen ville han bara kontrollera att jag var vid liv. Jag simmade mina lÀngder och lovade mig sjÀlv att mejla honom samma kvÀll. Sedan gick jag hem och mejlade inte.
Under en av mina promenader hamnade jag utanför Alices gamla hus. Eftersom jag sjÀlv inte hade nÄgon sÀrskild relation till Johanneberg hade jag inte fÀst nÄgon vikt vid det faktum att hon var uppvuxen dÀr. Mina kunskaper om stadsdelen var skrala. Jag tror inte att jag nÀmnde den en enda gÄng i Kvinnor och mÀn. NÄgon gÄng i tidernas begynnelse hade jag en kort affÀr med en tjej som var inneboende pÄ Mackliersgatan. Det förekom en nattlig promenad hem frÄn Jazzhuset. Vi stannade vid en lekplats, gungade en stund medan vi delade pÄ ett litet paket Marlboro
Lights. Det enda fönstret i hennes rum var en smutsig fyrkant.
Morgonen dĂ€rpĂ„ vaknade jag först. Ute i lĂ€genheten hördes ljud frĂ„n kvinnan hon bodde hos. För att fördriva tiden drog jag pĂ„ mĂ„fĂ„ en bok ur hennes bokhylla och började lĂ€sa. Det var Frukost pĂ„ Tiffanyâs av Truman Capote. Trots att jag var pissnödig blev jag helt fast. Jazzhusettjejen vaknade precis nĂ€r en okĂ€nd man med pekingesögon sa att Holly Golightly var âjust den sortens böna som kommer att sluta pĂ„ botten av en flaska
Seconalâ, en mening som gjorde mig bĂ„de upprymd och upprörd.
âĂr den bra?â frĂ„gade hon och strök sin svartfĂ€rgade lugg ur ansiktet.
âJag har bara sett filmen.â
Hon satte sig upp i sĂ€ngen och letade runt bland brĂ„te och nipper pĂ„ fönsterbrĂ€det. DĂ€r lĂ„g ett lĂ„ngt cigarettmunstycke, âprecis som Audrey Hepburnsâ. Hon tryckte fast den sista cigaretten i sitt knöliga paket och demonstrerade med den nakna axeln uppdragen och hakan i vĂ€dret. DĂ€r och dĂ„ drabbades jag av insikten att man aldrig Ă€r sĂ„ lite Holly Golightly som nĂ€r man imiterar Holly Golightly. Ett cigarettmunstycke anno 2006 kan aldrig vara samma sak som ett cigarettmunstycke 1958. NĂ€r jag gick dĂ€rifrĂ„n var det med en kĂ€nsla av att jag förlorat nĂ„got som jag inte ens visste att jag hade.
Mitt bestÄende intryck av Johanneberg var att gatornas fantasieggande namn inte motsvarades av deras monotona, förnuftiga bebyggelse. Jag hade aldrig hört talas om von Gerdesgatan, Rosensköldsgatan
eller Stuartsgatan, men om jag hade gjort det skulle jag ha förestÀllt mig nÄgot annat Àn detta.
Fler Johannebergsepisoder erbjöd inte mitt minne. Jag förknippade stadsdelen med chalmerister och ett oproportionerligt stort antal baguettebutiker. Men dĂ€r fanns ocksĂ„ nĂ„gra borgliknande kvarter i rött tegel, en ö av Ă€ldre bebyggelse som lĂ„g mitt emot Hvitfeldtska skolan och sĂ„ledes hade varit i mitt blickfĂ„ng i Ă„ratal. Gatorna slingrade sig uppför trappor och lĂ€ngs murar och byggnader i ren och enkel tjugotalsstil: fem, sex vĂ„ningar, geometriska kranslister, hĂ€r och var ett vitrappat ornament eller en gjutjĂ€rnsbalkong. Under vĂ„ra gymnasieĂ„r borde jag och Mischa ha fascinerats av dess högborgerliga elegans â det var just vĂ„rt slags estetik â men vi rörde oss alltid i motsatt riktning, ner mot Vasaparken och kafĂ© Java. Inte heller nĂ€r jag lĂ€ste pĂ„ Humanisten, och dagligen skymtade tegelfasaderna ovanför trĂ€dtopparna, Ă€gnade jag de dĂ€r kvarteren en tanke. De var en kuliss, en handmĂ„lad gammal fond som nĂ„gon baxat ut frĂ„n förrĂ„det.
Nu tog jag mig för första gĂ„ngen en ordentlig titt. Jag hade lĂ€mnat hemmet utan nĂ„gon sĂ€rskild plan, och alltför sent insĂ„g jag att jag gĂ„tt upp mot min arbetsplats. Ăven om jag fortfarande var tjĂ€nstledig kĂ€ndes det som om jag skolkade nĂ€r den stora tegelkolossen tornade upp sig dĂ€r framme. Jag gjorde en undanmanöver och gick lĂ€ngs en solkig liten remsa till park med blicken bestĂ€mt i marken.
Dagen var klibbigt het, likt en ficka av överjÀst sommar. Min lÄnga oljerock var egentligen för varm men jag kÀnde mig naken utan den.
Solen var skarp och vass, och vart man Ă€n vĂ€nde sig hade man den i ögonen. Ett gĂ€ng flickor med take away-muggar i handen kom gĂ„ende i motsatt riktning och passerade mig som om jag var ett spöke. TvĂ„ tonĂ„ringar susade förbi pĂ„ elsparkcykel. PĂ„ trottoaren lĂ€ngre fram sĂ„g jag nĂ„gra bekanta gestalter â kanske mina kollegor?
PÄ ren impuls svÀngde jag in Ät vÀnster.
Det var en ÄtervÀndsgrÀnd. Men lÀngst in fanns en trappa, dold av flÀderbuskar, och dÀr gick jag upp. Med ens befann jag mig pÄ en tyst gata. Skuggan var sval och tiden stilla. Jag strövade lÀngs en tom trottoar med blicken riktad uppÄt, likt en turist, och försökte erinra mig om jag nÄgonsin varit dÀr förr.
FastÀn Alice hade nÀmnt sin barndomsgata flera gÄnger blev jag stÀlld nÀr jag sÄg namnet pÄ en vanlig blÄvit gatuskylt. Eftersom jag tittade upp mot fönstren höll jag pÄ att snava över en mÀklarskylt utanför en öppen port. Utan att tÀnka igenom saken gick jag in. (Alice: om du lÀser detta rekommenderar jag dig att blÀddra vidare till nÀsta kapitel.)
LÀgenhetsdörren pÄ fem trappor stod pÄ vid gavel. Hallen var full med skor och jag hade precis trampat av mig mina sneakers nÀr mÀklaren dök upp med ett hundrawattsleende. Hon var ung, i alla fall yngre Àn jag, klÀdd i trÄng kostym och sminkad som för en teaterscen. Ansiktet var alldeles slÀtt och liksom gnistrande, och pÄ nÀra hÄll förde det tankarna till de dÀr generiska airbrushmÄlningarna som var populÀra pÄ turistorter nÀr jag var liten.
âBara frĂ„ga om du undrar nĂ„gotâ, sa hon efter att ha skrivit upp mitt namn pĂ„ en lista.
Jag granskade den cappuccinobruna tapeten. âVet du hur lĂ€nge sĂ€ljarna har bott hĂ€r?â
Hon blĂ€ddrade i sina papper. â1998, har jag för mig. Ja, som du ser finns det en del renoveringsbehov âŠâ
Jag nickade lite nonchalant, som om det var nÄgot jag utan problem skulle kunna ÄtgÀrda.
VĂ„ningen var pĂ„ sju rum och kök. Flera rum hade utsikt mot skolan, som kallades för Hvitfeldtska lĂ€roverket i prospektet. (Jag funderade pĂ„ om jag skulle pĂ„peka att termen âlĂ€roverkâ inte varit i bruk pĂ„ femtio Ă„r, men mĂ€klaren var upptagen med att vĂ€lkomna nya visningsbesökare.)
Bostaden mĂ„ste en gĂ„ng i tiden ha varit elegant, men pĂ„ senare Ă„r hade den genomgĂ„tt nĂ„gon form av personlighetskris. Innertaken var strösslade med spotlights och i badrummet förekom experiment med mosaik. I vardagsrummet tronade en soffa som var proportionerad för en jĂ€tte och en lika vĂ€l tilltagen tv. Matsalen gick i maritimt lantlig stil, och samtliga golv â över tvĂ„hundra kvadratmeter â tĂ€cktes av grĂ„betsad ekparkett.
Jag gick frÄn rum till rum och hoppades pÄ ett meddelande frÄn det förflutna, men atmosfÀren dÀrinne var stum och orörlig. Det enda som hördes var de mumlande rösterna frÄn andra visningsbesökare. Alla utom jag var par.