Översättning Per Olaisen
albert b O nniers f Ö rlag
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080805-1
Originalets titel Minnesota
C OP yright © Jo Nesbø 2025
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Översättning Per Olaisen
Omslag Marcell Bandicksson Första tryckningen
t ry C k ScandBook, e U 2025
”We’re all living in Amerika, Amerika ist wunderbar.” rammstein
Ankomst. September 2022
”Och vilken är er avsikt med besöket, mr Holger Rudi?”
Passkontrollanten, en man med trött blick, tittar ointresserat på mig medan han kliar sig på överarmen under emblemet som visar att han tillhör U.S. Customs and Border Protection.
”Research”, svarar jag.
”Och vad ska ni researcha?”
Jag har flugit från Oslo via Reykjavik till Minneapolis, tidsskillnaden är sju timmar och min kropp säger mig att jag sedan länge borde ha varit i säng, så i stället för att följa min första ingivelse och svara ”mord” och hamna i ett förhörsrum svarar jag att jag ska skriva om en polis med norska rötter.
”Så ni är författare?”
Jag har lust att svara att jag är konservator. Uppstoppare.
Att jag är här för att skaffa skinnet till att klä figuren med, berättelsen som jag redan är klar med. Det är en bild som har förföljt mig de senaste månaderna, en titel jag har gett mig själv. Men jag är som sagt trött.
”Ja”, svarar jag.
”Intressant. Jag är förresten döpt i The Norwegian Lutheran Memorial Church.” Passkontrollanten ler och ger mig mitt norska pass. ”Vi finns överallt här i Minnesota.”
I taxin på väg in till staden ser jag direkt att den förändrats. Nya vägar och byggnader som inte var här för åtta år sedan när
jag senast var i Minneapolis. Jag ser Downtowns skyline resa sig framför oss. Vi kör av från motorvägen och ner i de kvadratiska kvarteren via den cirkelformade avfarten. Mellan skyskraporna ser jag en kantig koloss som reflekterar eftermiddagsljuset.
”Vad är det för glasgrej?” frågar jag chauffören.
”Den? Det är U.S. Bank Stadium. Det är där Vikings spelar.”
”Oj.”
”Intresserad av fotboll?”
Jag rycker på axlarna. ”Jag har sett Vikings spela. På den gamla stadion. Jag kanske skulle skaffa en biljett.”
”Lycka till.”
”Lycka till?”
Chauffören, en svart man jag antar är i femtioårsåldern, tittar på mig i spegeln med ett par mandelformade glasögon.
”De är svåra att få tag i. Jag blev erbjuden en vanlig biljett igår. Trehundrafemtio dollar.”
”Allvarligt?”
”Allvarligt. En fotbollsmatch brukade vara något du kunde ta med din grabb på. Nu är den som resten av det här landet.
Förbehållen de rika.”
Jag tittar ut genom fönstret. När vi var på USA-besök hos faster och farbror stack vi sällan till Downtown. Det som skulle köpas inhandlades i butiken på hörnet eller i Southdale Mall. Men det slår mig ändå hur lugnt det verkar, hur få människor det är på gatorna. För åtta år sedan, när min kusin tog med mig till en takrestaurang vid Hennepin Avenue, yrde det av liv här. Särskilt på nästa aveny som vi korsar, Nicollet Mall.
”Var är alla?” undrar jag.
”Folk, menar du?”
”Ja.”
”Tja, saker och ting har inte varit de samma efter det som hände.”
Det som hände. För mig är det som hände morden för sex år sedan, medan det för honom och resten av Minneapolis naturligtvis är mordet på George Floyd för två år sedan. Bara på väg från flygplatsen och in har vi kört förbi tre graffitimålningar av den svarte mannen som mördades av polisen i Minneapolis.
”Det är länge sedan”, säger jag.
”Känns inte så”, säger chauffören. ”Några trodde kanske att det skulle föra samman folk i den här staden. Alla mot den rasistiska polisen, eller hur? Men jag anser att det slet sönder den här staden. Det kom ju samtidigt med pandemin, så det blev det man brukar kalla en perfekt storm …”
Vi stannar framför Hilton Hotel, jag betalar med cash och ger bra med dricks. Innan han kör iväg säger jag att jag behöver någon som kan köra mig runt i staden, och undrar om han är intresserad. Vi förhandlar om timtaxa, kommer överens om att jag bara kan ringa när jag är klar, och jag får hans mobilnummer.
I hotellets stora lobby och i restaurangen ser jag endast några få människor. Receptionisten ler antagligen mot mig bakom munskyddet. Jag ger henne mitt pass, och när hon ser att jag är inbokad för mer än en vecka uppmärksammar hon mig på att mitt rum bara städas var femte dag. Hon ger mig ett nyckelkort till rum 2406, nästan längst upp, som jag har bett om.
”Näsblodsvåning?” ler en man i cowboyhatt mot mig i hissen när jag trycker på 24. Han säger det på detta lediga, skämtsamma och ändå vänliga sätt som jag upplever att bara amerikaner och folk från långt upp i Nordnorge får till. Jag försöker komma på något lika ledigt roligt att säga tillbaka, men jag är från södra Norge. I stället koncentrerar jag mig på att utjämna trycket i öronen.
Sängen är stor och mjuk, och jag somnar direkt.
När jag vaknar måste jag gå på toaletten. För att inte vakna
helt låter jag bli att tända, men jag skymtar toalettstolen i mörkret. När jag ska sätta mig håller jag på att falla bakåt när min bak dimper ner på plastringen. Jag har glömt att toaletterna i USA sitter lägre än i Norge. Och jag minns i samma ögonblick hur det som pojke fått mig att tänka att Amerika tycker mer om barn. Det, och alla tevekanalerna med tecknad film och barnprogram, alla hyllmeter med färggrant godis på Southdale, nöjesparken Valleyfair där min farbror alltid hade en ny attraktion att visa oss när vi kom på sommarloven. Att detta var ett härligt, barnsligt land. Kort sagt: Jag älskade Amerika, och om jag så småningom skulle inse att detta land inte var perfekt, förstod jag också att jag skulle älska det livet ut.
När jag vaknar för andra gången är det fortfarande mörkt. Jag kliver upp, ringer taxichauffören, ber honom träffa mig i korsningen Nicollet Avenue och S 10th St och går ut. Det har börjat gråna lite bortåt tvillingstaden Saint Paul på andra sidan Mississippi. På trottoaren passerar jag en hemlös man. Han sover med kroppen tryckt mot fasaden på en skyskrapa med logotyp för en av USA:s banker, som om han hoppas att det ska finnas lite värme att hämta där. En polisbil står parkerad på Nicollet Avenue, de lätt tonade rutorna gör att jag inte kan se om det sitter någon i bilen. Efter en kvart svänger min taxi in vid trottoarkanten. Jag sätter mig i baksätet.
”Först ska vi till Jordan.”
Chauffören tittar i backspegeln. ”Staden?”
”Nej. Kvarteret.”
Jag ser att han tvekar.
”Besvärligt?”
”Nej, sir. Men om ni ska köpa knark får ni ta en annan bil.”
”Det ska jag inte. Jag ska titta på the projects.”
”I Jordan? De finns inte längre, sir.”
”Inte?”
”De rev det sista för fem sex år sedan.”
”Då är det dit vi ska.”
Vi glider genom en fortfarande sovande stad. Man måste leta efter detaljer för att se när man rör sig från ett välbärgat kvarter till ett fattigt. Om gräset framför de små husen är klippt, om soporna är borta, vilka slags bilar som står parkerade längs gatan.
Vi kör förbi en dygnetruntöppen Winner-mack där fyra svarta grabbar tittar efter oss.
”Är det där man köper knark nu?” frågar jag.
Chauffören svarar inte. Några kvarter senare stannar han.
”Här”, säger han. ”Här stod de sista höghusen i Jordan.”
Jag tittar på en skylt med texten NO GUNS PERMITTED BEYOND THIS POINT, och bakom den ett lågt nybyggt hus. Det är en grundskola. I halvmörkret rör sig två ekorrar nervöst och hackigt över den öppna platsen medan deras stora höjda svansar rör sig märkligt mjukt bakom dem.
Och vilken är er avsikt med besöket, mr Holger Rudi?
Avsikten är att ta mig in i huvudet på en mördare. Att följa spåren från 2016. Det ska bli en bok som jag redan håller på med och som har arbetstiteln Hämnaren från Minneapolis. Jag utgår från att förlaget som ska ge ut den kommer att ha åsikter om titeln men knappast vad den ska marknadsföras som. True crime-genren är just nu den hetaste på den litterära marknaden, som inte verkar få nog av historier med blodiga, helst spektakulära, mord, en aura av mystik, oväntade vändningar, skurkar och hjältar på bägge sidor om lagen och gärna slutsatser som kan ruckas på så att de ger rum åt luftiga konspirationsteorier. Min bok kan erbjuda allt, förutom det sistnämnda. Svaret är givet, det föreligger inget tvivel om skuld. Det som återstår är att försöka förstå hur och varför det som skedde skedde.
För att lyckas med det måste jag ta mig in i huvudet inte bara
på mördaren utan hos alla aktörerna i den här berättelsen.
Använda allt jag redan vet plus lite av min egen fantasi för att se världen, se platserna där allt utspelade sig genom deras ögon. Hitta det mänskliga i det omänskliga. Tvinga läsaren – och mig själv – att ställa frågan: Kunde det ha varit jag?
Jag har avsatt åtta dagar åt detta fältarbete. Så jag har inte all tid i världen och måste komma igång, och då börjar jag med han som var här där jag är nu, också det vid gryningen, för sex år sedan.
Jag blundar och ser. Höghusen reser sig från marken. Täcker himlen. Där, på sjätte våningen, är ett fönster öppet. Jag flyger upp ditt. Så där, nu är jag han. Jag tittar ut. Jag ser allt. Höjden ger överblick.
k a P itel 2
Hårkors. Oktober 2016
Höjden gav överblick. Jag kunde för en stund vara en utomstående observatör, i alla fall låtsas att jag var det. Fälla något jag trodde var en objektiv dom över samhället, människorna och deras liv där nere. Jag hade suttit vid fönstret på sjätte våningen sedan klockan sju och tittat ner på myrstacken. På människor som kom ut genom dörrarna till husen i Jordanprojektet. Klockan var elva över åtta, tisdag morgon. Jag såg bilar som svängde ut från trottoarkanterna och parkeringsplatserna bakom husen. Vit rök som kom ur avgasrören. Gula skolbussar med galler för fönstren, som rullande fängelser, hämtade barn, som ett preludium till livet de hade framför sig. Andra bussar fraktade folk till arbetet. Något industrijobb, mestadels lågstatusarbete inom service. Men i Jordanprojektet var det gott om dem som varken hade skola eller arbete, och många av dem låg fortfarande i sängen. Några av dem stirrade i taket, de hade gett upp hoppet som landets förste färgade president gett dem för bara åtta år sedan, det som om tre månader skulle bäras ut från presidentresidenset med flyttlasset. Så de låg där och försökte hitta svaret på den ständigt återkommande frågan: Varför? Varför kliva upp? En av dem som hittat en anledning kom ut genom dörren. Det var intressant att i Jordan var dörrarna konstruerade så att de svängde inåt i stället för ut. Det sägs att det var för att
det är mycket svårare att bryta sig in när dörrspringan är gömd bakom karmen, och för att risken att bli dödad av en inbrottstjuv i Jordan var större än faran att brinna inne, och det trots att Jordan var det kvarter i Minneapolis med flest mordbränder.
Tretton över åtta. En blek höstsol kämpade för att ta sig igenom morgondiset. Jag tryckte ögat mot kikarsiktet och placerade hårkorset mitt på dörren till Hus 3. Igår kom han ut genom den dörren exakt klockan 08.16. Igår var det måndag, i dag tisdag, folk är vanedjur, och det fanns ingen anledning att anta att han inte skulle gå till arbetet vid ungefär samma tid i dag. Ändå hade jag alltså suttit här sedan sju. Han var trots allt egenföretagare och kanske gav han sig själv lite extra sömn på måndagar, men gick tidigare hemifrån de andra veckodagarna. Jag gned händerna. Det var frost i natt, och en kall vind drog in mellan gardinerna som jag hade tejpat fast vid glaset så att de inte skulle fladdra in i min skottlinje. Jag hade sett langarna inta sina platser vid hörnen, sett de första köparna. De flesta kunderna var svarta, några latinos, men en del bilar med vita händer utstuckna genom sidorutan hade också kommit glidande. Femton över åtta. Jag drog in lukten av härsket stekfett, vitlök och cigarettrök. Jag hade städat denna enrummare för sista gången, men stanken i den gamla mattan var den samma, och skulle vara den samma när detta hus snart skulle rivas.
Sexton över åtta. Det hade börjat svida i låren. Jag lutade mig mot hälarna för att få avlastning. Ställningen var inte optimal. Jag stod på knä i soffan som jag hade dragit bort till fönstret. Gevärspipan vilade mot en stolsrygg. Avståndet var trehundratrettio yards, vilket var lite längre än det idealiska, särskilt med de här vindbyarna. Helst ville jag få det snabbt gjort med ett huvudskott. Men det var för riskabelt, jag kunde missa och spoliera det hela. Så planen var först ett bröstskott
för att få ner honom på marken, för att därefter ladda om och ge honom nådastöten. Geväret var en M24 som jag hade köpt för sex dagar sedan för nittonhundra dollar. Jag köpte det naturligtvis inte i en vapenbutik, utan av en lokal dealare som använde bulvaner, för det mesta knarkare som inte fanns i registret men som behövde snabba pengar. Dealaren skickade in dem i de ”lätta” vapenbutikerna, det vill säga där innehavarna inte ställde frågor även om det luktade bulvan lång väg, som nöjde sig med att kontrollera blanketten mot registret och därefter glatt sålde tjugo potentiella mordvapen till knarkare som knappt visste vad som var upp och ner på en pistol. Dealaren betalade knarkarna max tjugo dollar per vapen. Men han sålde dem vidare för en och en halv gång butikspriset. Han hette Dante, en fet fjant som var född och uppvuxen på landet utanför Minneapolis, men som klädde sig italienskt, åt italienskt och talade med låtsad italiensk brytning. Och han fuskade naturligtvis italienskt i sin verksamhet, som han drev i ett garage bara två kvarter härifrån. Hans kunder var personer som fanns i polisens register. Inte småbanditerna som skickade in sina flickvänner i vapenbutiken eller själva gick in med förfalskat leg, utan sådana som var beredda att betala lite extra för en proffsig leverantör. Betala för vissheten att polisen inte skulle lyckas spåra vapnet hela vägen tillbaka till dem om det lämnades kvar på en brottsplats.
Lika lite som Dante skötte sin vikt och hälsa, lika mycket skötte han om sitt utseende. Hår och skägg såg ut som om de var friserade med nagelsax, och kläderna matchade alltid perfekt. Och han älskade guld. Han hade guld i ögonbrynet, guld i öronen, guld runt halsen och – inte minst – guld i tänderna.
Guldtänderna var det första jag la märke till den dag jag stod i hans garage. De blänkte fuktigt när han sa att han hoppades att jag skulle jaga hjort och att geväret inte dök upp på en
brottsplats, för just detta vapen hade han köpt personligen och inte med en bulvan.
”Jag bara säger det, du behöver inte svara, amigo.”
Det sista var onödigt, jag hade inte sagt ett ord från det att jag kom in i garaget. Och vad skulle jag ha svarat? Att det var honom jag tänkte jaga, att han stod där och sålde mig vapnet han skulle dödas med? Jag var lättad över att han var ensam, men jag hade varken tagit av mig solglasögonen eller lossat på zip-hoodiens tätt snörda huva. Bara nickat, pekat på det jag ville ha – geväret plus två handgranater – bläddrat upp pengarna han önskade, och när han la fram fodralet som följde med, packade jag själv in geväret i bubbelplast och la det bredvid kikarsiktet och de två handgranaterna i den utfällda fickan i skumgummit. Han hade tittat på mina händer. Tittat och tittat på händerna. Kanske la han märke till djävulsstjärnan på handryggen. Eller ärret på kinden. Kanske hade han nämnt det för någon. Det spelade inte så stor roll. Lika lite som avskedshälsningen han ropat efter mig med det han antagligen trodde var okej spanskt uttal. Hasta la vista. ”Tills vi ses igen.”
Han visste inte hur rätt han skulle få.
Dörren öppnades igen.
Dante.
Han gick ut och stannade. Precis som igår morse tittade han till höger och vänster medan han slog en knuten högerhand i sin vänstra näve. Som om varje dag var ett slagsmål. Som om man varje dag hade ett val, att gå till höger eller vänster. Hur naiva är vi inte?
Hans bil – en Maserati – stod på parkeringsplatsen bakom huset. Den var inte direkt ny, men det var ändå ett litet mirakel att en sådan bil fick stå oplundrad i Jordan. Förklaringen var emellertid enkel: bilen var skyddad av hans gängkunder, och alla här i Jordan visste det.
Jag placerade hårkorset på hans bröst. Jag hade räknat på avstånd och vinkel och skruvat ner siktet, eftersom han skulle stå mycket lägre än jag. Jag höll andan, försökte lugnt trycka in avtryckaren, men jag visste att pulsen var högre än den borde varit. Avtryckaren gav efter. Och efter. Men skottet kom inte.
Pulsen ökade. Jag försökte intala mig själv att inte bli otålig, inte tänka på att han om ett ögonblick skulle börja röra sig och bli en mycket svårare måltavla. Inte rycka till. Bara trycka, trycka.
Mannen där nere hukade i rocken och blåste i händerna.
Som en gambler som blåser på tärningarna.
Han vände sig mot höger.
I samma ögonblick ryckte det till i geväret. Jag höll tydligen hårt för jag förlorade honom aldrig ur sikte. Jag såg honom stelna till som om han kom på att han hade glömt något. Sedan föll något ner på trottoaren inifrån den långa rocken. Det första jag tänkte på var när Monica och jag stod i badrummet, hennes vatten gick och plaskade mot klinkern och vi höll bägge två på att svimma, livrädda och lyckliga, livrädda och lyckliga.
Det var blod. Dante föll. Bakåt, mot dörren. Sköt upp den, den svängde inåt. Han låg kvar inne i mörkret vid ingången med fötterna utanför. Det kom inget skrik, rop eller slamrande av dörrar där ute. Bara det jämna, outtröttliga bullret från morgonrusningen på motorvägen precis nedanför. Och sedan, plötsligt, hiphopmusik. En av dem som låg i sin säng hade klivit upp och öppnat fönstret för att se efter vad som stod på. Jag kände darrandet och illamåendet komma, men jag tänkte på Monica och barnen. Tänkte mycket på dem medan jag laddade geväret med en ny patron. La an. Tryckte ögat mot kikarsiktet igen och såg honom ligga orörlig, tänkte att hans skor såg dyra ut. Att det skulle ta sin tid innan polisen var på plats här i Jordan, att någon kanske skulle ha stulit skorna innan
dess. Jag var tvungen att blinka bort något jag fått i ögat, och när jag såg bättre igen, upptäckte jag att skorna rörde på sig. Det var någon där i mörkret innanför dörröppningen, någon som höll på att dra in honom i säkerhet. Jag ville trycka av, men tanken på att jag kunde träffa en granne som bara gjorde det en medmänniska ska fick mig att tveka ett ögonblick. När jag ändå bestämde mig för att chansa, eftersom ingen, ingen, är helt oskyldig, gled dörren igen.
Jag reste mig upp, måste stödja mig mot köksbänken eftersom foten hade somnat. Packade in geväret i bubbelplasten.
Torkade av köksbänken, soffans armstöd och stolens ryggstöd. Sedan gick jag ut i badrummet. Tog på mig allt. Drog ut ett vildvuxet hår ur ena ögonbrynet. Höll det mellan två fingrar innan jag la det på tungan och svalde. Det stack i halsen, det var som om det inte ville ner. Jag tog på mig solglasögonen och snörde igen hoodiens huva. Drog på mig ryggsäcken med alla sakerna i, tog upp blomkrukan med yuccapalmen, kastade en sista blick runt om i lägenheten innan jag öppnade ytterdörren och gick ut.
Jag tog trapporna två våningar upp till mrs White. Knackade på. Hörde hasande tofflor där inne. De stannade, och det blev tyst. Hon tittade väl på mig genom titthålet. Dörren öppnades.
Jag hade aldrig frågat, naturligtvis, men mrs White måste vara minst åttio år. En söt, gråhårig svart kvinna som luktade något som inte var aprikosmarmelad och inte honung men någonting mittemellan.
”Tomas”, sa hon. ”Det var länge sedan jag såg dig nu. Hörde du också den där smällen?”
Jag gav henne växten utan ett ord.
”Till mig?” log hon, lätt överraskad.
Jag nickade.
Hon la huvudet på sned. ”Hur är det, Tomas? Du ser så …
död ut. Är det katten? Du saknar den, eller hur? Har han sagt när han är klar med den? Du får inte vara otålig, förstår du.”
Jag nickade igen. Sedan vände jag mig om och gick. Hörde att hon inte låste dörren, visste att hon stod där och tittade efter mig. Och att hon var fundersam. Kanske tänkte hon, kände hon, att det var sista gången hon såg mig.
Hissen tog mig ner, ner, ner.
Ute var luften klar och bitande, och morgondiset på väg att försvinna. Solen skulle vinna i dag. Jag gick med snabba steg mot Downtown.
Det tog mig fyrtio minuter.
Minneapolis centrum påminner mig alltid om bilar från Motown på åttiotalet, fångade i limbo mellan dåtid och framtid. Rent och städat, alldagligt konservativt, praktiskt och säkert tråkigt. Här fanns i och för sig skyskrapor och broar, men ingen Empire State Building eller Golden Gate, och frågade du någon från London, Paris eller New York vad han tänkte när du sa Minneapolis, skulle han antagligen svara insjöar och skog. Okej, var han lite upplyst visste han kanske att staden har landets längsta sammanhängande skywaysystem. På väg in till korsningen Nicollet Mall och 9th Street passerade jag under en av dem, en bro av glas och metall som förband köpcentrumen och kontorsbyggnaderna, dit folk flydde när termometern kröp ner under fryspunkten på vintern och närmare fyrtio grader på sommaren.
Jag gick in i den lilla djuraffären. En kund expedierades, det lät som om han beställde en större bur till sin kanin. Det händer ju fortfarande att man upplever något som ger en tillbaka tron på mänskligheten. Jag ställde mig framför ett av akvarierna, och när expediten kom fram till mig pekade jag på en av de små fiskarna som simmade däri och sa att jag ville ha den.
”Dvärgkulfisk”, sa han och fångade den gröna fisken med en
liten håv. ”En fin akvariefisk, men den är inte för nybörjare. Den kräver mycket god vattenkvalitet.”
”Jag vet”, sa jag.
Han la den i en plastpåse fylld med vatten och knöt igen den.
”Se upp så inte katten äter den. Eller du själv. Den har organ med gift som är hundra gånger …”
”Jag vet. Tar du kontanter?”
Så var jag ute på gatan igen.
En svart och vit bil kom sakta cruisande mot mig. På bildörren stod MPD:s logotyp och motto – To Protect with Courage, To Serve with Compassion. Kanske vädrade de något, poliserna som satt bakom de tonade rutorna. Men de skulle inte stoppa mig. Efter att ha blivit uthängda i media för omotiverade och etniskt tendentiösa kroppsvisitationer hade MPD:s polismästare nyligen uttalat sig om att de skulle göra upp med detta ociviliserade sätt att arbeta. Magkänsla var inte längre en giltig anledning att stoppa en sådan som jag.
Bilen passerade, men jag visste att de hade sett mig. Precis som jag visste att jag fångats upp av övervakningskameror, vilka det fanns fler av vid Nicollet Mall och 9th Street än någon annanstans i staden.
Och så visste jag en sista sak.
Jag visste att jag var död.
Dinkytown. September 2022
Jag öppnar ögonen igen. Jag är tillbaka i taxin och i mitt eget huvud. Nu kan jag naturligtvis inte veta säkert om jag över huvud taget har varit i mördarens huvud, om jag har tänkt hans tankar där han gick längs Nicollet Mall för sex år sedan.
Om han tänkte det, att han skulle dö. Det jag vet är att han var vid Nicollet Mall just då, det är trots allt ett faktum i form av ljus och mörker uppfattat av en övervakningskamera och via binär kod översatt till en digital inspelning som inte lämnar något tvivel.
Jag ber chauffören köra till Dinkytown.
Solen håller på att gå upp när vi korsar floden och glider in bland den låga bebyggelsen. Detta är en helt annan värld än Jordan. Dinkytown är studenternas plats. De med en framtid.
De som ska inta de glänsande bankhusen, granitblocket till stadshus, lärarrummen och trehundrafemtiodollarssätena på U.S. Bank Stadium. När jag och min kusin blivit tillräckligt gamla stack vi ofta hit och drack öl på sjappen. Det var något bohemiskt och spännande över Dinkytown, tyckte jag. Lukten av marijuana och testosteron, ljudet av ungdom, bra musik och tjej-träffar-kille, känslan av lite, men inte mycket, som var farligt. Platsen för det lilla fria utrymmet mellan ungdom och vuxenliv, inte vildare än att de flesta landar på båda fötterna, så som jag själv gjorde. En gång hade min kusins flickvän med
sig en tjejkompis och hon och jag smög ut från baren och rökte en joint i en gränd innan vi hade ett knull av den antagligen icke så minnesvärda sorten, men som jag alltid skulle komma ihåg tack var de – för mig – exotiska kulisserna.
Nu känner jag knappt igen platsen. Det ser ut som en skoluppsats där läraren rättat alla grammatiska fel och strukit alla obscena meningar. Vi passerar platsen där det låg ett kafé där innehavaren hårdnackat påstod att Bob Dylan haft sina första spelningar när han kom ner från Hibbing för att studera. Nu håller det på att resas en gigantisk byggnad här. Jag frågar chauffören om han tror att den violetta fasaden är en hyllning till stadens andre store musikaliske son, Prince. Chauffören skakar bara flinande på huvudet.
”Men Al’s Breakfast är fortfarande kvar”, säger jag och pekar på dörren till den lilla tarmen till lokal där du – om den lediga platsen var längst in – måste pressa dig mellan den fettnerstänkta väggen och gästerna vid disken.
”Den dagen de stänger Al’s kommer det att bli kravaller här”, säger chauffören och skrattar hjärtligt.
Vid bron över järnvägen ber jag honom stanna. Jag kliver ur bilen och tittar ner på rälsen. Det brukade gå ett och annat godståg här och att döma av vegetationen som växer mellan den rostiga rälsen har inte trafiken ökat. Jag korsar gatan och går mot lokalen på hörnet där det fortfarande står Bernie’s Bar på fasaden, drar i den stängda dörren, kupar händerna mot rutan bredvid anslaget som visar att lokalen kan hyras och tittar in. Bardisken står fortfarande kvar men annars är lokalen tömd på alla inventarier.
Jag måste in i polisens huvud nu.
Så jag försöker föreställa mig hur det kan ha varit, vad som sades och gjordes här inne den morgonen för sex år sedan.