ĂversĂ€ttning Per Olaisen
albert b O nniers f Ă rlag
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080805-1
Originalets titel Minnesota
C OP yright © Jo NesbÞ 2025
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency ĂversĂ€ttning Per Olaisen
Omslag Marcell Bandicksson Första tryckningen
t ry C k ScandBook, e U 2025
âWeâre all living in Amerika, Amerika ist wunderbar.â rammstein
Ankomst. September 2022
âOch vilken Ă€r er avsikt med besöket, mr Holger Rudi?â
Passkontrollanten, en man med trött blick, tittar ointresserat pÄ mig medan han kliar sig pÄ överarmen under emblemet som visar att han tillhör U.S. Customs and Border Protection.
âResearchâ, svarar jag.
âOch vad ska ni researcha?â
Jag har flugit frĂ„n Oslo via Reykjavik till Minneapolis, tidsskillnaden Ă€r sju timmar och min kropp sĂ€ger mig att jag sedan lĂ€nge borde ha varit i sĂ€ng, sĂ„ i stĂ€llet för att följa min första ingivelse och svara âmordâ och hamna i ett förhörsrum svarar jag att jag ska skriva om en polis med norska rötter.
âSĂ„ ni Ă€r författare?â
Jag har lust att svara att jag Àr konservator. Uppstoppare.
Att jag Àr hÀr för att skaffa skinnet till att klÀ figuren med, berÀttelsen som jag redan Àr klar med. Det Àr en bild som har förföljt mig de senaste mÄnaderna, en titel jag har gett mig sjÀlv. Men jag Àr som sagt trött.
âJaâ, svarar jag.
âIntressant. Jag Ă€r förresten döpt i The Norwegian Lutheran Memorial Church.â Passkontrollanten ler och ger mig mitt norska pass. âVi finns överallt hĂ€r i Minnesota.â
I taxin pÄ vÀg in till staden ser jag direkt att den förÀndrats. Nya vÀgar och byggnader som inte var hÀr för Ätta Är sedan nÀr
jag senast var i Minneapolis. Jag ser Downtowns skyline resa sig framför oss. Vi kör av frÄn motorvÀgen och ner i de kvadratiska kvarteren via den cirkelformade avfarten. Mellan skyskraporna ser jag en kantig koloss som reflekterar eftermiddagsljuset.
âVad Ă€r det för glasgrej?â frĂ„gar jag chauffören.
âDen? Det Ă€r U.S. Bank Stadium. Det Ă€r dĂ€r Vikings spelar.â
âOj.â
âIntresserad av fotboll?â
Jag rycker pĂ„ axlarna. âJag har sett Vikings spela. PĂ„ den gamla stadion. Jag kanske skulle skaffa en biljett.â
âLycka till.â
âLycka till?â
Chauffören, en svart man jag antar Àr i femtioÄrsÄldern, tittar pÄ mig i spegeln med ett par mandelformade glasögon.
âDe Ă€r svĂ„ra att fĂ„ tag i. Jag blev erbjuden en vanlig biljett igĂ„r. Trehundrafemtio dollar.â
âAllvarligt?â
âAllvarligt. En fotbollsmatch brukade vara nĂ„got du kunde ta med din grabb pĂ„. Nu Ă€r den som resten av det hĂ€r landet.
FörbehĂ„llen de rika.â
Jag tittar ut genom fönstret. NÀr vi var pÄ USA-besök hos faster och farbror stack vi sÀllan till Downtown. Det som skulle köpas inhandlades i butiken pÄ hörnet eller i Southdale Mall. Men det slÄr mig ÀndÄ hur lugnt det verkar, hur fÄ mÀnniskor det Àr pÄ gatorna. För Ätta Är sedan, nÀr min kusin tog med mig till en takrestaurang vid Hennepin Avenue, yrde det av liv hÀr. SÀrskilt pÄ nÀsta aveny som vi korsar, Nicollet Mall.
âVar Ă€r alla?â undrar jag.
âFolk, menar du?â
âJa.â
âTja, saker och ting har inte varit de samma efter det som hĂ€nde.â
Det som hÀnde. För mig Àr det som hÀnde morden för sex Är sedan, medan det för honom och resten av Minneapolis naturligtvis Àr mordet pÄ George Floyd för tvÄ Är sedan. Bara pÄ vÀg frÄn flygplatsen och in har vi kört förbi tre graffitimÄlningar av den svarte mannen som mördades av polisen i Minneapolis.
âDet Ă€r lĂ€nge sedanâ, sĂ€ger jag.
âKĂ€nns inte sĂ„â, sĂ€ger chauffören. âNĂ„gra trodde kanske att det skulle föra samman folk i den hĂ€r staden. Alla mot den rasistiska polisen, eller hur? Men jag anser att det slet sönder den hĂ€r staden. Det kom ju samtidigt med pandemin, sĂ„ det blev det man brukar kalla en perfekt storm âŠâ
Vi stannar framför Hilton Hotel, jag betalar med cash och ger bra med dricks. Innan han kör ivÀg sÀger jag att jag behöver nÄgon som kan köra mig runt i staden, och undrar om han Àr intresserad. Vi förhandlar om timtaxa, kommer överens om att jag bara kan ringa nÀr jag Àr klar, och jag fÄr hans mobilnummer.
I hotellets stora lobby och i restaurangen ser jag endast nÄgra fÄ mÀnniskor. Receptionisten ler antagligen mot mig bakom munskyddet. Jag ger henne mitt pass, och nÀr hon ser att jag Àr inbokad för mer Àn en vecka uppmÀrksammar hon mig pÄ att mitt rum bara stÀdas var femte dag. Hon ger mig ett nyckelkort till rum 2406, nÀstan lÀngst upp, som jag har bett om.
âNĂ€sblodsvĂ„ning?â ler en man i cowboyhatt mot mig i hissen nĂ€r jag trycker pĂ„ 24. Han sĂ€ger det pĂ„ detta lediga, skĂ€mtsamma och Ă€ndĂ„ vĂ€nliga sĂ€tt som jag upplever att bara amerikaner och folk frĂ„n lĂ„ngt upp i Nordnorge fĂ„r till. Jag försöker komma pĂ„ nĂ„got lika ledigt roligt att sĂ€ga tillbaka, men jag Ă€r frĂ„n södra Norge. I stĂ€llet koncentrerar jag mig pĂ„ att utjĂ€mna trycket i öronen.
SÀngen Àr stor och mjuk, och jag somnar direkt.
NÀr jag vaknar mÄste jag gÄ pÄ toaletten. För att inte vakna
helt lÄter jag bli att tÀnda, men jag skymtar toalettstolen i mörkret. NÀr jag ska sÀtta mig hÄller jag pÄ att falla bakÄt nÀr min bak dimper ner pÄ plastringen. Jag har glömt att toaletterna i USA sitter lÀgre Àn i Norge. Och jag minns i samma ögonblick hur det som pojke fÄtt mig att tÀnka att Amerika tycker mer om barn. Det, och alla tevekanalerna med tecknad film och barnprogram, alla hyllmeter med fÀrggrant godis pÄ Southdale, nöjesparken Valleyfair dÀr min farbror alltid hade en ny attraktion att visa oss nÀr vi kom pÄ sommarloven. Att detta var ett hÀrligt, barnsligt land. Kort sagt: Jag Àlskade Amerika, och om jag sÄ smÄningom skulle inse att detta land inte var perfekt, förstod jag ocksÄ att jag skulle Àlska det livet ut.
NÀr jag vaknar för andra gÄngen Àr det fortfarande mörkt. Jag kliver upp, ringer taxichauffören, ber honom trÀffa mig i korsningen Nicollet Avenue och S 10th St och gÄr ut. Det har börjat grÄna lite bortÄt tvillingstaden Saint Paul pÄ andra sidan Mississippi. PÄ trottoaren passerar jag en hemlös man. Han sover med kroppen tryckt mot fasaden pÄ en skyskrapa med logotyp för en av USA:s banker, som om han hoppas att det ska finnas lite vÀrme att hÀmta dÀr. En polisbil stÄr parkerad pÄ Nicollet Avenue, de lÀtt tonade rutorna gör att jag inte kan se om det sitter nÄgon i bilen. Efter en kvart svÀnger min taxi in vid trottoarkanten. Jag sÀtter mig i baksÀtet.
âFörst ska vi till Jordan.â
Chauffören tittar i backspegeln. âStaden?â
âNej. Kvarteret.â
Jag ser att han tvekar.
âBesvĂ€rligt?â
âNej, sir. Men om ni ska köpa knark fĂ„r ni ta en annan bil.â
âDet ska jag inte. Jag ska titta pĂ„ the projects.â
âI Jordan? De finns inte lĂ€ngre, sir.â
âInte?â
âDe rev det sista för fem sex Ă„r sedan.â
âDĂ„ Ă€r det dit vi ska.â
Vi glider genom en fortfarande sovande stad. Man mÄste leta efter detaljer för att se nÀr man rör sig frÄn ett vÀlbÀrgat kvarter till ett fattigt. Om grÀset framför de smÄ husen Àr klippt, om soporna Àr borta, vilka slags bilar som stÄr parkerade lÀngs gatan.
Vi kör förbi en dygnetruntöppen Winner-mack dÀr fyra svarta grabbar tittar efter oss.
âĂr det dĂ€r man köper knark nu?â frĂ„gar jag.
Chauffören svarar inte. NÄgra kvarter senare stannar han.
âHĂ€râ, sĂ€ger han. âHĂ€r stod de sista höghusen i Jordan.â
Jag tittar pÄ en skylt med texten NO GUNS PERMITTED BEYOND THIS POINT, och bakom den ett lÄgt nybyggt hus. Det Àr en grundskola. I halvmörkret rör sig tvÄ ekorrar nervöst och hackigt över den öppna platsen medan deras stora höjda svansar rör sig mÀrkligt mjukt bakom dem.
Och vilken Àr er avsikt med besöket, mr Holger Rudi?
Avsikten Àr att ta mig in i huvudet pÄ en mördare. Att följa spÄren frÄn 2016. Det ska bli en bok som jag redan hÄller pÄ med och som har arbetstiteln HÀmnaren frÄn Minneapolis. Jag utgÄr frÄn att förlaget som ska ge ut den kommer att ha Äsikter om titeln men knappast vad den ska marknadsföras som. True crime-genren Àr just nu den hetaste pÄ den litterÀra marknaden, som inte verkar fÄ nog av historier med blodiga, helst spektakulÀra, mord, en aura av mystik, ovÀntade vÀndningar, skurkar och hjÀltar pÄ bÀgge sidor om lagen och gÀrna slutsatser som kan ruckas pÄ sÄ att de ger rum Ät luftiga konspirationsteorier. Min bok kan erbjuda allt, förutom det sistnÀmnda. Svaret Àr givet, det föreligger inget tvivel om skuld. Det som ÄterstÄr Àr att försöka förstÄ hur och varför det som skedde skedde.
För att lyckas med det mÄste jag ta mig in i huvudet inte bara
pÄ mördaren utan hos alla aktörerna i den hÀr berÀttelsen.
AnvĂ€nda allt jag redan vet plus lite av min egen fantasi för att se vĂ€rlden, se platserna dĂ€r allt utspelade sig genom deras ögon. Hitta det mĂ€nskliga i det omĂ€nskliga. Tvinga lĂ€saren â och mig sjĂ€lv â att stĂ€lla frĂ„gan: Kunde det ha varit jag?
Jag har avsatt Ätta dagar Ät detta fÀltarbete. SÄ jag har inte all tid i vÀrlden och mÄste komma igÄng, och dÄ börjar jag med han som var hÀr dÀr jag Àr nu, ocksÄ det vid gryningen, för sex Är sedan.
Jag blundar och ser. Höghusen reser sig frÄn marken. TÀcker himlen. DÀr, pÄ sjÀtte vÄningen, Àr ett fönster öppet. Jag flyger upp ditt. SÄ dÀr, nu Àr jag han. Jag tittar ut. Jag ser allt. Höjden ger överblick.
k a P itel 2
HĂ„rkors. Oktober 2016
Höjden gav överblick. Jag kunde för en stund vara en utomstÄende observatör, i alla fall lÄtsas att jag var det. FÀlla nÄgot jag trodde var en objektiv dom över samhÀllet, mÀnniskorna och deras liv dÀr nere. Jag hade suttit vid fönstret pÄ sjÀtte vÄningen sedan klockan sju och tittat ner pÄ myrstacken. PÄ mÀnniskor som kom ut genom dörrarna till husen i Jordanprojektet. Klockan var elva över Ätta, tisdag morgon. Jag sÄg bilar som svÀngde ut frÄn trottoarkanterna och parkeringsplatserna bakom husen. Vit rök som kom ur avgasrören. Gula skolbussar med galler för fönstren, som rullande fÀngelser, hÀmtade barn, som ett preludium till livet de hade framför sig. Andra bussar fraktade folk till arbetet. NÄgot industrijobb, mestadels lÄgstatusarbete inom service. Men i Jordanprojektet var det gott om dem som varken hade skola eller arbete, och mÄnga av dem lÄg fortfarande i sÀngen. NÄgra av dem stirrade i taket, de hade gett upp hoppet som landets förste fÀrgade president gett dem för bara Ätta Är sedan, det som om tre mÄnader skulle bÀras ut frÄn presidentresidenset med flyttlasset. SÄ de lÄg dÀr och försökte hitta svaret pÄ den stÀndigt Äterkommande frÄgan: Varför? Varför kliva upp? En av dem som hittat en anledning kom ut genom dörren. Det var intressant att i Jordan var dörrarna konstruerade sÄ att de svÀngde inÄt i stÀllet för ut. Det sÀgs att det var för att
det Àr mycket svÄrare att bryta sig in nÀr dörrspringan Àr gömd bakom karmen, och för att risken att bli dödad av en inbrottstjuv i Jordan var större Àn faran att brinna inne, och det trots att Jordan var det kvarter i Minneapolis med flest mordbrÀnder.
Tretton över Ă„tta. En blek höstsol kĂ€mpade för att ta sig igenom morgondiset. Jag tryckte ögat mot kikarsiktet och placerade hĂ„rkorset mitt pĂ„ dörren till Hus 3. IgĂ„r kom han ut genom den dörren exakt klockan 08.16. IgĂ„r var det mĂ„ndag, i dag tisdag, folk Ă€r vanedjur, och det fanns ingen anledning att anta att han inte skulle gĂ„ till arbetet vid ungefĂ€r samma tid i dag. ĂndĂ„ hade jag alltsĂ„ suttit hĂ€r sedan sju. Han var trots allt egenföretagare och kanske gav han sig sjĂ€lv lite extra sömn pĂ„ mĂ„ndagar, men gick tidigare hemifrĂ„n de andra veckodagarna. Jag gned hĂ€nderna. Det var frost i natt, och en kall vind drog in mellan gardinerna som jag hade tejpat fast vid glaset sĂ„ att de inte skulle fladdra in i min skottlinje. Jag hade sett langarna inta sina platser vid hörnen, sett de första köparna. De flesta kunderna var svarta, nĂ„gra latinos, men en del bilar med vita hĂ€nder utstuckna genom sidorutan hade ocksĂ„ kommit glidande. Femton över Ă„tta. Jag drog in lukten av hĂ€rsket stekfett, vitlök och cigarettrök. Jag hade stĂ€dat denna enrummare för sista gĂ„ngen, men stanken i den gamla mattan var den samma, och skulle vara den samma nĂ€r detta hus snart skulle rivas.
Sexton över Ätta. Det hade börjat svida i lÄren. Jag lutade mig mot hÀlarna för att fÄ avlastning. StÀllningen var inte optimal. Jag stod pÄ knÀ i soffan som jag hade dragit bort till fönstret. GevÀrspipan vilade mot en stolsrygg. AvstÄndet var trehundratrettio yards, vilket var lite lÀngre Àn det idealiska, sÀrskilt med de hÀr vindbyarna. Helst ville jag fÄ det snabbt gjort med ett huvudskott. Men det var för riskabelt, jag kunde missa och spoliera det hela. SÄ planen var först ett bröstskott
för att fĂ„ ner honom pĂ„ marken, för att dĂ€refter ladda om och ge honom nĂ„dastöten. GevĂ€ret var en M24 som jag hade köpt för sex dagar sedan för nittonhundra dollar. Jag köpte det naturligtvis inte i en vapenbutik, utan av en lokal dealare som anvĂ€nde bulvaner, för det mesta knarkare som inte fanns i registret men som behövde snabba pengar. Dealaren skickade in dem i de âlĂ€ttaâ vapenbutikerna, det vill sĂ€ga dĂ€r innehavarna inte stĂ€llde frĂ„gor Ă€ven om det luktade bulvan lĂ„ng vĂ€g, som nöjde sig med att kontrollera blanketten mot registret och dĂ€refter glatt sĂ„lde tjugo potentiella mordvapen till knarkare som knappt visste vad som var upp och ner pĂ„ en pistol. Dealaren betalade knarkarna max tjugo dollar per vapen. Men han sĂ„lde dem vidare för en och en halv gĂ„ng butikspriset. Han hette Dante, en fet fjant som var född och uppvuxen pĂ„ landet utanför Minneapolis, men som klĂ€dde sig italienskt, Ă„t italienskt och talade med lĂ„tsad italiensk brytning. Och han fuskade naturligtvis italienskt i sin verksamhet, som han drev i ett garage bara tvĂ„ kvarter hĂ€rifrĂ„n. Hans kunder var personer som fanns i polisens register. Inte smĂ„banditerna som skickade in sina flickvĂ€nner i vapenbutiken eller sjĂ€lva gick in med förfalskat leg, utan sĂ„dana som var beredda att betala lite extra för en proffsig leverantör. Betala för vissheten att polisen inte skulle lyckas spĂ„ra vapnet hela vĂ€gen tillbaka till dem om det lĂ€mnades kvar pĂ„ en brottsplats.
Lika lite som Dante skötte sin vikt och hĂ€lsa, lika mycket skötte han om sitt utseende. HĂ„r och skĂ€gg sĂ„g ut som om de var friserade med nagelsax, och klĂ€derna matchade alltid perfekt. Och han Ă€lskade guld. Han hade guld i ögonbrynet, guld i öronen, guld runt halsen och â inte minst â guld i tĂ€nderna.
GuldtÀnderna var det första jag la mÀrke till den dag jag stod i hans garage. De blÀnkte fuktigt nÀr han sa att han hoppades att jag skulle jaga hjort och att gevÀret inte dök upp pÄ en
brottsplats, för just detta vapen hade han köpt personligen och inte med en bulvan.
âJag bara sĂ€ger det, du behöver inte svara, amigo.â
Det sista var onödigt, jag hade inte sagt ett ord frĂ„n det att jag kom in i garaget. Och vad skulle jag ha svarat? Att det var honom jag tĂ€nkte jaga, att han stod dĂ€r och sĂ„lde mig vapnet han skulle dödas med? Jag var lĂ€ttad över att han var ensam, men jag hade varken tagit av mig solglasögonen eller lossat pĂ„ zip-hoodiens tĂ€tt snörda huva. Bara nickat, pekat pĂ„ det jag ville ha â gevĂ€ret plus tvĂ„ handgranater â blĂ€ddrat upp pengarna han önskade, och nĂ€r han la fram fodralet som följde med, packade jag sjĂ€lv in gevĂ€ret i bubbelplast och la det bredvid kikarsiktet och de tvĂ„ handgranaterna i den utfĂ€llda fickan i skumgummit. Han hade tittat pĂ„ mina hĂ€nder. Tittat och tittat pĂ„ hĂ€nderna. Kanske la han mĂ€rke till djĂ€vulsstjĂ€rnan pĂ„ handryggen. Eller Ă€rret pĂ„ kinden. Kanske hade han nĂ€mnt det för nĂ„gon. Det spelade inte sĂ„ stor roll. Lika lite som avskedshĂ€lsningen han ropat efter mig med det han antagligen trodde var okej spanskt uttal. Hasta la vista. âTills vi ses igen.â
Han visste inte hur rÀtt han skulle fÄ.
Dörren öppnades igen.
Dante.
Han gick ut och stannade. Precis som igÄr morse tittade han till höger och vÀnster medan han slog en knuten högerhand i sin vÀnstra nÀve. Som om varje dag var ett slagsmÄl. Som om man varje dag hade ett val, att gÄ till höger eller vÀnster. Hur naiva Àr vi inte?
Hans bil â en Maserati â stod pĂ„ parkeringsplatsen bakom huset. Den var inte direkt ny, men det var Ă€ndĂ„ ett litet mirakel att en sĂ„dan bil fick stĂ„ oplundrad i Jordan. Förklaringen var emellertid enkel: bilen var skyddad av hans gĂ€ngkunder, och alla hĂ€r i Jordan visste det.
Jag placerade hÄrkorset pÄ hans bröst. Jag hade rÀknat pÄ avstÄnd och vinkel och skruvat ner siktet, eftersom han skulle stÄ mycket lÀgre Àn jag. Jag höll andan, försökte lugnt trycka in avtryckaren, men jag visste att pulsen var högre Àn den borde varit. Avtryckaren gav efter. Och efter. Men skottet kom inte.
Pulsen ökade. Jag försökte intala mig sjÀlv att inte bli otÄlig, inte tÀnka pÄ att han om ett ögonblick skulle börja röra sig och bli en mycket svÄrare mÄltavla. Inte rycka till. Bara trycka, trycka.
Mannen dÀr nere hukade i rocken och blÄste i hÀnderna.
Som en gambler som blÄser pÄ tÀrningarna.
Han vÀnde sig mot höger.
I samma ögonblick ryckte det till i gevÀret. Jag höll tydligen hÄrt för jag förlorade honom aldrig ur sikte. Jag sÄg honom stelna till som om han kom pÄ att han hade glömt nÄgot. Sedan föll nÄgot ner pÄ trottoaren inifrÄn den lÄnga rocken. Det första jag tÀnkte pÄ var nÀr Monica och jag stod i badrummet, hennes vatten gick och plaskade mot klinkern och vi höll bÀgge tvÄ pÄ att svimma, livrÀdda och lyckliga, livrÀdda och lyckliga.
Det var blod. Dante föll. BakÄt, mot dörren. Sköt upp den, den svÀngde inÄt. Han lÄg kvar inne i mörkret vid ingÄngen med fötterna utanför. Det kom inget skrik, rop eller slamrande av dörrar dÀr ute. Bara det jÀmna, outtröttliga bullret frÄn morgonrusningen pÄ motorvÀgen precis nedanför. Och sedan, plötsligt, hiphopmusik. En av dem som lÄg i sin sÀng hade klivit upp och öppnat fönstret för att se efter vad som stod pÄ. Jag kÀnde darrandet och illamÄendet komma, men jag tÀnkte pÄ Monica och barnen. TÀnkte mycket pÄ dem medan jag laddade gevÀret med en ny patron. La an. Tryckte ögat mot kikarsiktet igen och sÄg honom ligga orörlig, tÀnkte att hans skor sÄg dyra ut. Att det skulle ta sin tid innan polisen var pÄ plats hÀr i Jordan, att nÄgon kanske skulle ha stulit skorna innan
dess. Jag var tvungen att blinka bort nÄgot jag fÄtt i ögat, och nÀr jag sÄg bÀttre igen, upptÀckte jag att skorna rörde pÄ sig. Det var nÄgon dÀr i mörkret innanför dörröppningen, nÄgon som höll pÄ att dra in honom i sÀkerhet. Jag ville trycka av, men tanken pÄ att jag kunde trÀffa en granne som bara gjorde det en medmÀnniska ska fick mig att tveka ett ögonblick. NÀr jag ÀndÄ bestÀmde mig för att chansa, eftersom ingen, ingen, Àr helt oskyldig, gled dörren igen.
Jag reste mig upp, mÄste stödja mig mot köksbÀnken eftersom foten hade somnat. Packade in gevÀret i bubbelplasten.
Torkade av köksbÀnken, soffans armstöd och stolens ryggstöd. Sedan gick jag ut i badrummet. Tog pÄ mig allt. Drog ut ett vildvuxet hÄr ur ena ögonbrynet. Höll det mellan tvÄ fingrar innan jag la det pÄ tungan och svalde. Det stack i halsen, det var som om det inte ville ner. Jag tog pÄ mig solglasögonen och snörde igen hoodiens huva. Drog pÄ mig ryggsÀcken med alla sakerna i, tog upp blomkrukan med yuccapalmen, kastade en sista blick runt om i lÀgenheten innan jag öppnade ytterdörren och gick ut.
Jag tog trapporna tvÄ vÄningar upp till mrs White. Knackade pÄ. Hörde hasande tofflor dÀr inne. De stannade, och det blev tyst. Hon tittade vÀl pÄ mig genom titthÄlet. Dörren öppnades.
Jag hade aldrig frÄgat, naturligtvis, men mrs White mÄste vara minst Ättio Är. En söt, grÄhÄrig svart kvinna som luktade nÄgot som inte var aprikosmarmelad och inte honung men nÄgonting mittemellan.
âTomasâ, sa hon. âDet var lĂ€nge sedan jag sĂ„g dig nu. Hörde du ocksĂ„ den dĂ€r smĂ€llen?â
Jag gav henne vÀxten utan ett ord.
âTill mig?â log hon, lĂ€tt överraskad.
Jag nickade.
Hon la huvudet pĂ„ sned. âHur Ă€r det, Tomas? Du ser sĂ„ âŠ
död ut. Ăr det katten? Du saknar den, eller hur? Har han sagt nĂ€r han Ă€r klar med den? Du fĂ„r inte vara otĂ„lig, förstĂ„r du.â
Jag nickade igen. Sedan vÀnde jag mig om och gick. Hörde att hon inte lÄste dörren, visste att hon stod dÀr och tittade efter mig. Och att hon var fundersam. Kanske tÀnkte hon, kÀnde hon, att det var sista gÄngen hon sÄg mig.
Hissen tog mig ner, ner, ner.
Ute var luften klar och bitande, och morgondiset pÄ vÀg att försvinna. Solen skulle vinna i dag. Jag gick med snabba steg mot Downtown.
Det tog mig fyrtio minuter.
Minneapolis centrum pÄminner mig alltid om bilar frÄn Motown pÄ Ättiotalet, fÄngade i limbo mellan dÄtid och framtid. Rent och stÀdat, alldagligt konservativt, praktiskt och sÀkert trÄkigt. HÀr fanns i och för sig skyskrapor och broar, men ingen Empire State Building eller Golden Gate, och frÄgade du nÄgon frÄn London, Paris eller New York vad han tÀnkte nÀr du sa Minneapolis, skulle han antagligen svara insjöar och skog. Okej, var han lite upplyst visste han kanske att staden har landets lÀngsta sammanhÀngande skywaysystem. PÄ vÀg in till korsningen Nicollet Mall och 9th Street passerade jag under en av dem, en bro av glas och metall som förband köpcentrumen och kontorsbyggnaderna, dit folk flydde nÀr termometern kröp ner under fryspunkten pÄ vintern och nÀrmare fyrtio grader pÄ sommaren.
Jag gick in i den lilla djuraffÀren. En kund expedierades, det lÀt som om han bestÀllde en större bur till sin kanin. Det hÀnder ju fortfarande att man upplever nÄgot som ger en tillbaka tron pÄ mÀnskligheten. Jag stÀllde mig framför ett av akvarierna, och nÀr expediten kom fram till mig pekade jag pÄ en av de smÄ fiskarna som simmade dÀri och sa att jag ville ha den.
âDvĂ€rgkulfiskâ, sa han och fĂ„ngade den gröna fisken med en
liten hĂ„v. âEn fin akvariefisk, men den Ă€r inte för nybörjare. Den krĂ€ver mycket god vattenkvalitet.â
âJag vetâ, sa jag.
Han la den i en plastpÄse fylld med vatten och knöt igen den.
âSe upp sĂ„ inte katten Ă€ter den. Eller du sjĂ€lv. Den har organ med gift som Ă€r hundra gĂ„nger âŠâ
âJag vet. Tar du kontanter?â
SÄ var jag ute pÄ gatan igen.
En svart och vit bil kom sakta cruisande mot mig. PĂ„ bildörren stod MPD:s logotyp och motto â To Protect with Courage, To Serve with Compassion. Kanske vĂ€drade de nĂ„got, poliserna som satt bakom de tonade rutorna. Men de skulle inte stoppa mig. Efter att ha blivit uthĂ€ngda i media för omotiverade och etniskt tendentiösa kroppsvisitationer hade MPD:s polismĂ€stare nyligen uttalat sig om att de skulle göra upp med detta ociviliserade sĂ€tt att arbeta. MagkĂ€nsla var inte lĂ€ngre en giltig anledning att stoppa en sĂ„dan som jag.
Bilen passerade, men jag visste att de hade sett mig. Precis som jag visste att jag fÄngats upp av övervakningskameror, vilka det fanns fler av vid Nicollet Mall och 9th Street Àn nÄgon annanstans i staden.
Och sÄ visste jag en sista sak.
Jag visste att jag var död.
Dinkytown. September 2022
Jag öppnar ögonen igen. Jag Àr tillbaka i taxin och i mitt eget huvud. Nu kan jag naturligtvis inte veta sÀkert om jag över huvud taget har varit i mördarens huvud, om jag har tÀnkt hans tankar dÀr han gick lÀngs Nicollet Mall för sex Är sedan.
Om han tÀnkte det, att han skulle dö. Det jag vet Àr att han var vid Nicollet Mall just dÄ, det Àr trots allt ett faktum i form av ljus och mörker uppfattat av en övervakningskamera och via binÀr kod översatt till en digital inspelning som inte lÀmnar nÄgot tvivel.
Jag ber chauffören köra till Dinkytown.
Solen hÄller pÄ att gÄ upp nÀr vi korsar floden och glider in bland den lÄga bebyggelsen. Detta Àr en helt annan vÀrld Àn Jordan. Dinkytown Àr studenternas plats. De med en framtid.
De som ska inta de glÀnsande bankhusen, granitblocket till stadshus, lÀrarrummen och trehundrafemtiodollarssÀtena pÄ U.S. Bank Stadium. NÀr jag och min kusin blivit tillrÀckligt gamla stack vi ofta hit och drack öl pÄ sjappen. Det var nÄgot bohemiskt och spÀnnande över Dinkytown, tyckte jag. Lukten av marijuana och testosteron, ljudet av ungdom, bra musik och tjej-trÀffar-kille, kÀnslan av lite, men inte mycket, som var farligt. Platsen för det lilla fria utrymmet mellan ungdom och vuxenliv, inte vildare Àn att de flesta landar pÄ bÄda fötterna, sÄ som jag sjÀlv gjorde. En gÄng hade min kusins flickvÀn med
sig en tjejkompis och hon och jag smög ut frĂ„n baren och rökte en joint i en grĂ€nd innan vi hade ett knull av den antagligen icke sĂ„ minnesvĂ€rda sorten, men som jag alltid skulle komma ihĂ„g tack var de â för mig â exotiska kulisserna.
Nu kÀnner jag knappt igen platsen. Det ser ut som en skoluppsats dÀr lÀraren rÀttat alla grammatiska fel och strukit alla obscena meningar. Vi passerar platsen dÀr det lÄg ett kafé dÀr innehavaren hÄrdnackat pÄstod att Bob Dylan haft sina första spelningar nÀr han kom ner frÄn Hibbing för att studera. Nu hÄller det pÄ att resas en gigantisk byggnad hÀr. Jag frÄgar chauffören om han tror att den violetta fasaden Àr en hyllning till stadens andre store musikaliske son, Prince. Chauffören skakar bara flinande pÄ huvudet.
âMen Alâs Breakfast Ă€r fortfarande kvarâ, sĂ€ger jag och pekar pĂ„ dörren till den lilla tarmen till lokal dĂ€r du â om den lediga platsen var lĂ€ngst in â mĂ„ste pressa dig mellan den fettnerstĂ€nkta vĂ€ggen och gĂ€sterna vid disken.
âDen dagen de stĂ€nger Alâs kommer det att bli kravaller hĂ€râ, sĂ€ger chauffören och skrattar hjĂ€rtligt.
Vid bron över jĂ€rnvĂ€gen ber jag honom stanna. Jag kliver ur bilen och tittar ner pĂ„ rĂ€lsen. Det brukade gĂ„ ett och annat godstĂ„g hĂ€r och att döma av vegetationen som vĂ€xer mellan den rostiga rĂ€lsen har inte trafiken ökat. Jag korsar gatan och gĂ„r mot lokalen pĂ„ hörnet dĂ€r det fortfarande stĂ„r Bernieâs Bar pĂ„ fasaden, drar i den stĂ€ngda dörren, kupar hĂ€nderna mot rutan bredvid anslaget som visar att lokalen kan hyras och tittar in. Bardisken stĂ„r fortfarande kvar men annars Ă€r lokalen tömd pĂ„ alla inventarier.
Jag mÄste in i polisens huvud nu.
SÄ jag försöker förestÀlla mig hur det kan ha varit, vad som sades och gjordes hÀr inne den morgonen för sex Är sedan.