KAPITEL ETT
EfterÄt kommer inte en enda person att minnas att de sÄg damen gÄ ombord pÄ planet pÄ Hobart Airport.
Ingenting med hennes utseende eller upptrÀdande fÄr nÄgon att höja en varningsflagg eller ett ögonbryn.
Hon Àr inte full eller aggressiv eller berömd.
Hon Àr inte skadad, som den glasögonprydde hipstern med armen stödd i en mitella sÄ att ena handen konstant ligger tryckt mot hjÀrtat, som om han förklarade sin kÀrlek eller sitt Àrliga uppsÄt.
Hon Àr inte i upplösningstillstÄnd, som den svettiga unga mamma som försöker hÄlla taget om en slingrande baby, ett ursinnigt smÄbarn och alldeles för mycket handbagage.
Hon Àr inte skör, som det krokryggiga Àldre paret pÄbyltade i flera tjocka lager klÀder som om de skulle ut pÄ en antarktisk expedition.
Hon Àr inte butter, som de olika medelÄlders personerna med olika medelÄlders saker att tÀnka pÄ, eller som flygresans enda ensamresande minderÄriga: en sexÄring som inte fÄr gÄ pÄ sin kompis lasertag-kalas eftersom hans förÀldrars uppgörelse om delad vÄrdnad krÀver att han tar det hÀr planet till Sydney varje fredagseftermiddag.
Hon Àr inte pratsam, som paret som Àr sÄ ivriga att dela alla detaljer om sin semester att man börjar undra om de Àr utsÀnda av den tasmanska turistbyrÄn.
Hon Àr inte extremt gravid, som den extremt gravida kvinnan.
Hon Àr inte extremt lÄng, som den extremt lÄnge mannen.
Hon Àr inte skakig av flygrÀdsla eller espresso eller (gud förbjude) amfetamin, som den nervösa tonÄringen i alldeles för stor huvtröja över vÀldigt korta shorts, vilket fÄr det att se ut som om hon inte har nÄgra byxor pÄ sig, och nÄgon sÀger
att hon Àr den dÀr artisten som dejtar den dÀr skÄdisen, men nÄgon annan sÀger att nej, det Àr inte hon, jag vet vem du menar, men det Àr inte hon.
Hon Ă€r inte stjĂ€rnögd, som det stjĂ€rnögda smekmĂ„nadsparet som flyger till Sydney, fortfarande iförda sin överdĂ„diga bröllopsklĂ€dsel â de tokiga ungdomarna â och sprider krusningar av sympati i sitt kölvatten och till och med fĂ„r ett annat par att generöst erbjuda dem sina platser i businessklass, vilket bruden och brudgummen artigt men bestĂ€mt avböjer, till det generösa parets stora lĂ€ttnad.
Damen Àr inte nÄgot som nÄgon senare kommer att minnas.
Flyget Àr försenat. Bara med en halvtimme. Det Àr bistra uppsyner och suckar, men pÄ det hela taget Àr passagerarna villiga att acceptera den hÀr olÀgenheten. Det Àr sÄ det Àr att flyga nuförtiden.
Det Ă€r Ă„tminstone inte instĂ€llt. âĂnnuâ, sĂ€ger pessimisterna.
Högtalarna sprakar fram ett meddelande: Passagerare som behöver sÀrskild assistans Àr vÀlkomna ombord pÄ planet.
âVad var det jag sa!â Optimisterna kommer snabbt pĂ„ fötter och hĂ€nger pĂ„ sig sina axelremsvĂ€skor.
Under ombordstigningen stannar inte damen upp för att knacka pÄ flygplanskroppen en gÄng, tvÄ gÄnger, tre gÄnger för att fÄ tur, eller för att flörta med kabinpersonalen, eller för att frenetiskt svepa med fingret över sin mobilskÀrm eftersom hennes boardingkort oförklarligt har försvunnit fast hon hade det uppe för bara en minut sedan, varför blir det alltid sÄ?
Damen Àr inte hjÀlpsam, som de passagerare som hjÀlper förÀldrar och Àkta makar att hitta försvunna boardingkort, eller den bredaxlade mannen med markerad haka och grÄtt snaggat hÄr som utan anstrÀngning hjÀlper till att lyfta upp vÀskor in i bagageluckorna ovanför sÀtena medan han gÄr mittgÄngen fram utan att tappa tempo.
SĂ„ snart alla passagerare Ă€r ombord, sitter pĂ„ sina platser och har sĂ€kerhetsbĂ€ltena pĂ„ presenterar sig piloten och förklarar att det Ă€r ett âlitet tekniskt problem som vi behöver lösaâ och att âpassagerarna kan vara försĂ€krade om att sĂ€kerheten alltid sĂ€tts frĂ€mstâ. Kabinpersonalen, pĂ„pekar han, med bara en lĂ€tt antydan till leende i sin djupa, tillförlitliga röst, har inte haft nĂ„gon vetskap om detta förrĂ€n nu. (SĂ„ lĂ„t dem vara i fred.)
Han tackar âgott folkâ för deras tĂ„lamod och ber dem luta sig tillbaka och koppla av. De bör vara pĂ„ vĂ€g inom en kvart.
De Àr inte pÄ vÀg inom en kvart.
I nittiotvÄ förfÀrliga minuter stÄr planet kvar vid gaten utan att röra sig. Detta Àr aningen lÀngre Àn hela den förvÀntade flygtiden.
Till sist slutar optimisterna att sĂ€ga: âJag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att vi fortfarande kommer att hinna!â
Alla Àr missbelÄtna, sÄvÀl optimister som pessimister.
Under den hÀr tiden trycker damen inte pÄ sin anropsknapp för att berÀtta för nÄgon flygvÀrdinna om sitt anslutningsflyg eller sin middagsbokning eller migrÀn eller sitt obehag över att sitta instÀngd eller sin vÀldigt upptagna vuxna dotter med tre barn som redan Àr pÄ vÀg till flygplatsen i Sydney för att hÀmta henne och vad Àr det tÀnkt att hon ska göra nu?
Hon kastar inte huvudet bakÄt och ylar i tjugo plÄgsamma minuter, som babyn, som egentligen bara uttrycker det alla kÀnner.
Hon krÀver inte att barnet ska förmÄs att sluta skrika, som de tre passagerare som alla tycks ha uppnÄtt medelÄldern med en tro pÄ att barn kan sluta skrika pÄ begÀran.
Hon frÄgar inte artigt om hon snÀlla kan fÄ gÄ av planet nu, som den ensamresande minderÄriga, som har nÄtt sin grÀns fyrtio minuter in i förseningen och tror att lasertag-kalaset kanske Àr en möjlighet, trots allt.
Hon krÀver inte att hon ska tillÄtas stiga av, tillsammans med sitt incheckade bagage, som kvinnan i leopardmönstrad byxdress som har stÀllen hon behöver befinna sig pÄ, men som
till slut lÄter sig lugnas och sedan sjÀlvmedicinerar sÄ effektivt att hon faller i djup sömn.
Hon skriker inte plötsligt rakt ut i desperation: âĂ
h, kan inte nĂ„gon göra nĂ„got?â som den rödbrusiga, krushĂ„riga kvinnan som sitter tvĂ„ rader bakom det skrikande barnet. Det Ă€r inte helt klart ifall hon vill att nĂ„got ska göras Ă„t förseningen eller det skrikande barnet eller tillstĂ„ndet pĂ„ planeten, men det Ă€r vid det hĂ€r laget som mannen med markerad haka lĂ€mnar sin plats för att erbjuda babyn en enorm knippa med klirrande nycklar. Först demonstrerar mannen hur man genom att trycka pĂ„ en viss knapp pĂ„ en av nycklarna kan fĂ„ en röd lampa att blinka och babyn övervĂ€ldigas till förtjust tystnad, till tĂ„rögd lĂ€ttnad för mamman och alla andra.
Inte i nĂ„got skede ringer damen ett demonstrativt telefonsamtal i bitter ton för att berĂ€tta för nĂ„gon att hon Ă€r âfast pĂ„ ett planâ, âfortfarande kvarâ, âinte en chans att vi hinner med vĂ„rt anslutningsflygâ, âni fĂ„r fortsĂ€tta utan migâ, âvi fĂ„r lov att boka omâ, âjag mĂ„ste stĂ€lla inâ, âinget jag kan göraâ, âjag vet! Det Ă€r helt otroligtâ.
Ingen kommer att minnas att de hört damen yttra ett enda ord under förseningen.
Inte som den elegant klĂ€dde mannen som sĂ€ger: âNej, nej, Ă€lskling, det kommer att bli tajt, men jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att jag fortfarande hinnerâ, men man mĂ€rker pĂ„ hans Ă„ngestladdade sĂ€tt att slĂ„ med mobilen mot pannan att han inte kommer att hinna, inte en chans.
Inte som de tvĂ„ kompisarna pĂ„ drygt tjugo Ă„r som har druckit prosecco i flygplatsbaren pĂ„ fastande mage vilket resulterar i att ett flertal passagerare i deras nĂ€rhet fĂ„r veta intima detaljer om deras komplexa kĂ€nslor för âPoppyâ, en gemensam kompis som inte Ă€r sĂ„ trevlig som hon vill fĂ„ alla att tro.
Inte som de tvÄ mÀn pÄ drygt trettio Är som aldrig trÀffats förut men som inleder ett anmÀrkningsvÀrt högljutt och exceptionellt trist samtal om proteinshaker.
Damen reser ensam.
Hon har inga familjemedlemmar som kan irritera henne med sin blotta existens, som den familj pÄ fyra personer som sitter i enkönade par: mamma och ung dotter, pappa och ung son, alla pyrande av ursinne över ett kritiskt problem som gÀller en mobilladdare.
Damen har en plats vid gÄngen, 4D. Hon har tur: det Àr en relativt fullsatt flygning men hon har lyckats fÄ en tom plats mellan sig och mannen pÄ fönsterplatsen. Ett antal passagerare i ekonomiklass kommer senare att minnas att de lade mÀrke till den tomma mittenplatsen med avund, men de kommer inte att minnas sig ha lagt mÀrke till damen. NÀr besÀttningen Àntligen har fÄtt klartecken att starta behöver man inte be damen att vara snÀll att rÀta upp stolsryggen eller vara snÀll att skjuta in handbagaget under sÀtet framför sig.
Hon applÄderar inte med lÄngsamma sarkastiska handklappningar nÀr planet Àntligen börjar taxa ut mot startbanan.
Under flygningen börjar damen inte klippa sina tÄnaglar eller rengöra tÀnderna med tandtrÄd.
Hon ger inte nÄgon flygvÀrdinna en örfil.
Hon skriker inte rasistiska skÀllsord. Hon sjunger inte, pladdrar inte och sluddrar inte.
Hon börjar inte nonchalant tÀnda en cigarett som om det var 1974.
Hon har inte sex med nÄgon annan passagerare.
Hon strippar inte.
Hon grÄter inte.
Hon krÀks inte.
Hon försöker inte öppna nödutgÄngen mitt under flygningen.
Hon förlorar inte medvetandet.
Hon dör inte.
(Flygbranschen har av bitter erfarenhet förstÄtt att alla dessa saker Àr möjliga.)
En sak Ă€r uppenbar: damen Ă€r en dam. Inte en enda person kommer senare att beskriva henne som en âkvinnaâ eller en âtantâ. Naturligtvis kommer ingen att beskriva henne som en âtjejâ.
Det rĂ„der osĂ€kerhet om hennes Ă„lder. Kanske strax över sextio? Möjligen mellan femtio och sextio. Definitivt över sjuttio. Lite över Ă„ttio? I din mammas Ă„lder. I din dotters Ă„lder. I din fasters Ă„lder. Din chefs. Din universitetslektors. Det ensamresande minderĂ„riga barnet kommer att beskriva henne som en âmycket gammal damâ. Det Ă€ldre paret kommer att beskriva henne som en âmedelĂ„lders damâ.
Kanske Ă€r det hennes grĂ„a hĂ„r som sĂ„ tveklöst placerar henne i kategorin âdamâ. Det har en mjuk silverfĂ€rg som pĂ„ en dyr raskatt. AxellĂ„ngt. Fin frisyr. Snyggt hĂ„r. âSnygg grĂ„ fĂ€rg.â Den sortens grĂ„ fĂ€rg som fĂ„r en att övervĂ€ga att sjĂ€lv lĂ„ta hĂ„ret vara grĂ„tt! En dag. Inte Ă€nnu.
Damen Àr liten och nÀtt men inte sÄ liten och nÀtt att det vÀcker kÀnslor av omsorg. Hon lockar inte fram vÀlmenande leenden eller erbjudanden om hjÀlp. Att se pÄ henne fÄr en inte att tÀnka pÄ hur mycket man saknar sin farmor. Att se pÄ henne fÄr en inte att tÀnka nÄgot över huvud taget. Man skulle inte kunna gissa hennes yrke, personlighet eller stjÀrntecken. Man bryr sig inte.
Man skulle inte sÀga att hon var direkt osynlig. Kanske halvgenomskinlig.
Damen Àr inte slÄende vacker eller bedrövligt ful. Hon Àr klÀdd i en snygg grön- och vitmönstrad blus med krage, instoppad vid byxlinningen pÄ ett par smala, grÄ lÄngbyxor. Hennes skor Àr klacklösa och förstÄndiga. Hon Àr inte ovanligt piercad eller smyckad eller tatuerad. Hon har smÄ silverstift som örhÀngen och en silverbrosch fÀst pÄ bluskragen, som hon ofta rör vid, som för att se efter att den fortfarande Àr kvar.
Allt detta kan sammanfattas med att damen, som senare blir kĂ€nd som âDödsdamenâ pĂ„ det försenade 15:20-planet
frÄn Hobart till Sydney, inte drar blickarna till sig, inte nÄgons blickar, inte frÄn en enda i besÀttningen, inte frÄn en enda bland passagerarna, inte förrÀn hon gör det hon gör.
Till och med dÄ tar det lÀngre tid Àn man skulle kunna förvÀnta sig innan den första personen börjar skrika, innan nÄgon börjar filma, innan anropsknapparna börjar tÀndas upp och plinga överallt i kabinen som i ett flipperspel.
KAPITEL TVĂ
Det har gÄtt fyrtiofem minuter sedan starten och stÀmningen ombord Àr lugn, stoisk, bara en aning betryckt. Förseningen, dÄ nÀr tiden saktade in och strÀcktes ut och förtunnades sÄ att varenda minut uppfyllde sin fulla kvot pÄ sextio sekunder, har man lÀmnat bakom sig. Tiden tickar Äterigen pÄ i sin vanliga raska osynliga takt.
Ett âlĂ€tt tilltuggâ bestĂ„ende av mandlar, salta kringlor, kex och salsa har serverats i huvudkabinen. De fem businessklasspassagerarna har avnjutit en âlĂ€tt mĂ„ltidâ (alla valde kycklingen) och ganska mycket vin (alla valde pinotvinet).
I huvudkabinen har det mesta skrÀpet samlats in och de flesta brickborden Àr uppfÀllda igen. SpÀdbarnet och smÄbarnet sover. Det gör Àven bruden, medan brudgummen knappar pÄ sin mobil. Det ensamresande minderÄriga barnet spelar med frenesi ett spel pÄ sin platta. Det sköra Àldre paret sitter lutade över varsitt korsord. BesÀttningen smÄpratar med lÄga röster om helgens planer och nÀsta veckas tjÀnstgöringsschema.
Folk gĂ„r pĂ„ toaletten. De sĂ€tter pĂ„ sig sina skor igen. De suger pĂ„ minttabletter. De stryker pĂ„ lĂ€ppbalsam. De ser de kommande etapperna av sin resa rullas ut framför dem: hĂ€mta vĂ€skan frĂ„n bagagebandet, stĂ„ i kö för en taxi, bestĂ€lla en Uber, messa den person som ska hĂ€mta dem. De ser sig sjĂ€lva komma in genom dörren hemma eller pĂ„ hotellet eller airbnb-boendet, och slĂ€ppa ner vĂ€skan med en trött duns. âVilken mardrömâ, kommer de att sĂ€ga till sin partner eller sitt husdjur eller till sina vĂ€ggar, och sedan kommer de omedelbart att Ă„tergĂ„ till sina liv igen.
Damen knÀpper upp sÀkerhetsbÀltet och reser sig. Hon Àr en dam pÄ vÀg att ta ner nÄgot frÄn bagagehyllan.
Eller en dam pÄ vÀg till toaletten. Hon vÀcker inte uppmÀrksamhet, inte oro, inte intresse, inte rÀdsla.
Hon böjer pÄ huvudet och trycker fingertoppen mot den lilla broschen som sitter pÄ hennes blus.
Hon tar ett steg ut i gÄngen och stÄr sedan blickstilla.
En enda person lÀgger mÀrke till henne.
Den personen Àr en fyrtiotvÄÄrig civilingenjör med halsbrÀnna och huvudvÀrk.
Leopold Vodnik, aldrig kallad Leopold utan bara Leo av alla utom sin mormor som Àr död och en gammal kompis frÄn universitetet som sedan lÀnge har försvunnit ur hans liv, sitter pÄ plats 4C, tvÀrs över gÄngen frÄn damen.
Deras rad Àr den första raden i huvudkabinen. Framför sig har de en vÀgg dÀr det stÄr Endast businessklass. Ett draperi Àr diskret fördraget tvÀrs över gÄngen för att dölja den lyxiga livsstil som erbjuds pÄ sÄ nÀra hÄll.
Leo ser ut som om han hörde hemma i businessklass. Han Ă€r en olivhyad man av normal kroppsbyggnad, med en stor, uttrycklig nĂ€sa och en hög panna som slutar tvĂ€rt i en kalufs av mörkt, grĂ„strimmigt, lockigt galen-professor-hĂ„r. En av hans systrar skickade honom nyligen en artikel om att forskare hittat genen för âokamningsbart-hĂ„r-syndromâ.
Han Àr klÀdd i en blÄ linneskjorta med Àrmarna uppkavlade till armbÄgarna, grÄ chinos och mockaskor. Hans fru sÀger att han klÀr sig snyggare Àn hon. (Vilket inte Àr svÄrt. Neve klÀr sig mestadels pÄ det hafsiga, felmatchade sÀttet hos en person som just har överlevt en naturkatastrof.)
Leo har tillbringat hela flygresan med att tugga i sig tabletter mot halsbrÀnna, massera pannan med fingertopparna och titta pÄ klockan om och om igen.
Det Àr för sent. Han mÄste inse faktum. Hans elvaÄriga dotters skolmusikal ska börja om fem minuter. Han kommer inte att finnas dÀr eftersom han Àr hÀr: tiotusen meter upp i luften.
âJag kommer utan problem att vara hemma i god tid till Lejonkungenâ, hade han sagt till sin fru nĂ€r han först fört pĂ„ tal att han kanske skulle flyga ner till Hobart för att ta med sin mamma till en specialistlĂ€kare.
âOm inte flyget tillbaka blir försenatâ, hade Neve sagt.
âDet blir det inteâ, hade Leo sagt.
âPeppar, peppar, ta i trĂ€â, hade Neve sagt utan att ta i trĂ€.
Det kÀnns lite som om förseningen Àr hennes fel. Varför tog hon ens upp det som ett alternativ? Det Àr ju hans roll att vara pessimisten i deras förhÄllande.
Vem hade kunnat förutse en tvÄ timmar lÄng försening?
Neve, uppenbarligen.
Leo tittar pÄ klockan en gÄng till. Precis nu borde han sitta och huttra i sin dotters skolaula, vÀsa Ät sin tonÄrsson att lÀgga ifrÄn sig mobilen och Àgna all uppmÀrksamhet Ät sin syster, utbyta lÀttsamma skÀmt med de andra förÀldrarna om den arktiska luftkonditioneringen, viska till sin fru och be henne pÄminna honom om vad Samiras pappa heter, sÀga till Samiras pappa att de mÄste gÄ och ta den dÀr ölen snart, vilket de bÄda tvÄ vet aldrig kommer att ske, eftersom ⊠livet.
Hans huvud bultar av samvetskval. Ljusen slÀcks ner precis nu. RidÄn gÄr upp precis nu. Han lutar sig sÄ lÄngt fram i sÀtet att han praktiskt taget sitter i skyddsstÀllning.
Han har ingen annan att skylla pÄ Àn sig sjÀlv. Ingen bad honom att göra det hÀr. Hans mamma sa snÀlla Leo, slösa inte pengar pÄ att flyga hit över dagen. Hans tre systrar hade inte varit tacksamma mot honom för att han tog pÄ sig den hÀr familjeplikten. TvÀrtom. I familjens WhatsApp-grupp hade de anklagat honom för martyrskap.
Men han hade haft en stark kÀnsla av att nÄgot inte stod rÀtt till med hans mammas hÀlsa och att han borde vara med och höra vad specialistlÀkaren sa.
NÀr hans pappa blev sjuk för tvÄ Är sedan hade han haft sÄ mycket annat att tÀnka pÄ. Han hade precis börjat pÄ sin
nuvarande tjÀnst och jobbet hade sugit musten ur honom. Det suger fortfarande musten ur honom. Han vet inte hur han ska fÄ det att sluta göra det.
Och sedan: den skĂ€rande telefonsignalen som slet honom ur sömnen klockan fem pĂ„ morgonen och hans mammas röst, sĂ„ hög, bestĂ€md och vaken. âDu och dina systrar mĂ„ste sĂ€tta er pĂ„ ett flyg nu med en gĂ„ng.â Hon den vuxna, han det mumlande, halvsovande barnet. âVad dĂ„, mamma, vad Ă€r det, varför det?â Han hade inte ens riktigt tagit in det faktum att hans pappa var allvarligt sjuk, Ă€n mindre att det fanns en risk att han kunde dö, vilket han gjorde, den dagen, medan Leo och hans systrar vĂ€ntade pĂ„ sin mellansysters vĂ€ska vid bagagebandet: hon hade checkat in en vĂ€ska.
Ănda sedan dess har han kĂ€nt att om han bara hade koncentrerat sig mer, om han inte hade varit sĂ„ fokuserad pĂ„ sitt jobb, hade han kanske kunnat rĂ€dda sin pappa. Han Ă€r Ă€ldsta barnet. Ende sonen. Han Ă€r fast besluten att göra allt rĂ€tt nu nĂ€r det gĂ€ller hans mamma.
Men sÄ mycket var alltsÄ de dÀr mÀrkliga, starka kÀnslorna vÀrda. LÀkaren hade tagit fem minuter pÄ sig och kostat trehundra dollar för att förklara att Leos mamma var vid perfekt hÀlsa.
Leo Àr inte besviken över sin mammas goda hÀlsa.
SjÀlvklart inte.
Fast, om sanningen ska fram, sÄ Àr han nÀstan irriterad över sin mammas goda hÀlsa. Det skulle ha varit tillfredsstÀllande om hon hade blivit diagnostiserad med nÄgot som var allvarligt men gick att bota.
Och som var smÀrtfritt ocksÄ. Han Àlskar sin mamma vÀldigt mycket.
âTypisktâ, sa Neve nĂ€r han ringde henne om förseningen. Vid det laget trodde han fortfarande att han skulle hinna fram, bara en aning sen. Han hade sett sig sjĂ€lv springa frĂ„n gaten, smita före i kön vid taxistolpen â han skulle ha brutit mot sina
egna moralregler för sin dotters skull! Men sedan fortsatte planet att envist stĂ„ kvar vid gaten, medan piloten kom med sina irriterande âvi ber om ursĂ€kt, gott folkâ-meddelanden med jĂ€mna mellanrum och Leo blev helt jĂ€kla vansinnig.
âDet finns inget du kan göra.â Neve sa inte âvad var det jag saâ. Det gjorde hon aldrig. Det var just det som gav henne ett sĂ„dant övertag. âBridie kommer att förstĂ„.â Han kunde höra
Bridie i bakgrunden. âSĂ€g inte att det dĂ€r Ă€r pappa som sĂ€ger att han kommer att bli försenad.â
Han har hjĂ€lpt Bridie att repetera i flera veckor. âDet Ă€r en liten men viktig roll, pappaâ, hade hon sagt till honom högtidligt nĂ€r hon första gĂ„ngen kom med manuset, och Leo hade undvikit att möta Neves blick, för Bridie Ă€r kĂ€nslig för nĂ€r förĂ€ldrar utbyter leenden. Hon spelar âZazuâ (nu, precis just nu). Zazu Ă€r en âprydlig och korrekt nĂ€shornsfĂ„gelâ och Bridies sĂ€tt att genast gestalta rollen var mirakulöst. Hon har gester! Prydliga, korrekta gester! Hon Ă€r för fanken en riktig Meryl Streep. SĂ„ bra Ă€r hon, rent objektivt sett. Glöm Mufasa. Glöm Simba. Zazu kommer att vara den stora stjĂ€rnan i kvĂ€llens förestĂ€llning. Leo Ă€r övertygad om att Bridie kommer att fĂ„ stĂ„ende ovationer. Och han kommer inte att vara dĂ€r.
Det hÀr Àr den sortens misstag som folk Ängrar pÄ sin dödsbÀdd.
Han suckar ljudligt, sÀtter sig upprÀtt i sÀtet igen och klickar upp spÀnnet pÄ sitt sÀkerhetsbÀlte, öppnar och stÀnger det, öppnar och stÀnger det. Kvinnan bredvid honom lyfter blicken frÄn sin tidning och Leo knÀpper hÀnderna. Han har betett sig irriterande. Det Àr en sÄdan sak som hans fjortonÄrige son skulle kunna göra.
Det hugger till i hjĂ€rtat vid tanken pĂ„ sonen. I flera mĂ„nader nu har han lovat Oli att de ska göra den dĂ€r fotvandringen i den vackra nationalparken som de Ă€lskar, nĂ€sta söndag, men det blir alltid ânĂ€sta söndagâ, eftersom Leo sĂ„ ofta behöver jobba pĂ„ helgerna, och den hĂ€r söndagen behöver han ta igen
allting han inte kunde göra i dag, vilket för övrigt inte alls gör honom till en âarbetsnarkomanâ, bara en man med ett jobb. Hans chef Ă€r noga med en hĂ€lsosam balans mellan arbete och fritid. âFamiljen kommer alltid först, Leoâ, hade hon sagt nĂ€r Leo nĂ€mnde att han skulle ta ledigt i dag, men ett av Leos viktigaste prestationsmĂ„tt Ă€r hans âdebiteringsgradâ. Det Ă€r ett mĂ„tt pĂ„ hur mĂ„nga debiterbara timmar han rapporterar varje vecka, jĂ€mfört med hur mĂ„nga timmar han har arbetat. Hans debiteringsgrad finns alltid i hans tankar: den Ă€r en gnĂ€llande mygga som han inte tillĂ„ts slĂ„ ihjĂ€l. Ibland jobbar han fjorton timmar pĂ„ en dag men tar bara betalt för Ă„tta. Det Ă€r krĂ„ngligt. Livet Ă€r krĂ„ngligt. Han behöver helt enkelt fĂ„ till det hĂ€r med tidsplanering. Hans chef, som Ă€r intresserad av Ă€mnet, ger honom rekommendationer om böcker och poddar, plus anvĂ€ndbara tips. Han har arbetat för Lilith i tre Ă„r nu. Hon Ă€r en imponerande, inspirerande kvinna i ett mansdominerat yrke och han försöker lĂ€ra sig av henne sĂ„ som han lĂ€rde sig av sin allra första chef, som brukade Ă„terlĂ€mna Leos ritningar fullklottrade med rött blĂ€ck, vilket drev Leo till vansinne men i slutĂ€nden gjorde honom till en bĂ€ttre ingenjör. Lilith sa nyligen till honom att det första steget till att förbĂ€ttra sin produktivitet Ă€r en âheltĂ€ckande tidsredovisningâ, men Leo har inte haft tid att göra en.
Oli ser inte ens besviken ut lĂ€ngre varje gĂ„ng Leo sĂ€ger: âVi kanske kan göra den dĂ€r fotvandringen nĂ€sta helg.â Han svarar bara med en cynisk tummen-upp-gest som om han hade att göra med en Ă„terförsĂ€ljares stĂ€ndigt brutna leveranslöften. Kvinnan pĂ„ mittensĂ€tet harklar sig försynt och han inser att hans vĂ€nsterben vickar upp och ner som om han satt i elektriska stolen. Han lĂ€gger handen pĂ„ sitt lĂ„r för att fĂ„ det att bli stilla.
Han hör sin frus röst: GÄ inte upp i varv, Àlskling.
Han trodde inte sina öron första gÄngen hon kallade honom för Àlskling. Den varma kÀnsla han fick i det ögonblicket.
Han riktar vagt ett stramt leende mot kvinnan i sÀtet bredvid, vilket han hoppas att hon ska ta som en outtalad ursÀkt, men inte som en inbjudan till smÄprat.
Hon heter Sue och hennes man, pÄ fönsterplatsen, heter Max.
Leo vet detta, och mycket mer Ă€n sĂ„, om dem, eftersom han under vĂ€ntetiden medan planet stod kvar vid gaten inte hade nĂ„got annat val Ă€n att lyssna till nĂ€r paret ringde ett förbluffande antal samtal: âVĂ€nta, Sue vill ocksĂ„ sĂ€ga nĂ„got!â âDu ska fĂ„ prata med Max igen!â
Max och Sue Àr ett muntert, levnadsglatt medelÄlders par som just kommit tillbaka frÄn en resa med husbil runt Tasmanien. Det hade varit toppen! Sue Àr liten, rosenkindad, klarögd och storbystad. Ett silverarmband fullt med berlocker pinglar nÀr hon gestikulerar. Max Àr solbrÀnd och vithÄrig, med en stor, fast, stolt mage. Som tomten pÄ vÀg hem frÄn sin sommarsemester. Han har samma sjÀlvsÀkra maskulinitet som de arbetsförmÀn Leo arbetar med: starka, högljudda mÀn som vet vad de gör och inte har nÄgra problem med att planera sin tid.
Till en början försökte Sue smĂ„prata med Leo, men gav upp nĂ€r han svarade med nĂ€tt och jĂ€mnt artiga enstaviga ord. Han vet att han kunde ha berĂ€ttat för henne om att han missade Bridies förestĂ€llning, och han vet att hon och Max Ă€r den sortens mĂ€nniskor som skulle ha gett honom sin omedelbara sympati och sitt intresse (han förstĂ„r av alla telefonsamtalen att de har barnbarn â âFarfar och jag lĂ€ngtar efter att fĂ„ trĂ€ffa dig!â) men han hade varit för spĂ€nd för att kunna smĂ„prata. Han tittar pĂ„ klockan igen. Bridie stĂ„r pĂ„ scenen just nu.
Sluta att tÀnka pÄ det.
Hans mage kurrar. Han Ă€r utsvulten. Han tackade nej till ett âlĂ€tt tilltuggâ eftersom â och det hĂ€r Ă€r sĂ„ korkat â han inte ville fördröja saker och ting. Han hade varit irrationellt irriterad pĂ„ alla dessa mĂ€nniskor som glatt tuggat i sig sina
nötter och kringlor. Han ville att allihop skulle fokusera pÄ att komma till Sydney.
Damen pÄ andra sidan gÄngen knÀpper upp sitt sÀkerhetsbÀlte.
Hon reser sig.
Fram till nu har hon varit en suddig gestalt i utkanten av hans synfÀlt. Om nÄgon hade frÄgat skulle han ha kunnat beskriva henne som en liten dam med silvergrÄtt hÄr, men det finns inte en chans att han skulle ha kunnat peka ut henne i en vittneskonfrontation med en rad smÄ uppstÀllda silverhÄriga damer.
Hon tar ett steg ut i gÄngen, precis till höger om honom, vÀnd bakÄt i planet.
Hon stÄr helt stilla.
Vad sysslar hon med?
Leo hĂ„ller artigt kvar blicken pĂ„ fickan framför sig. Han lĂ€ser översta raden pĂ„ en annons pĂ„ baksidan av flygbolagets ombordmagasin: Vad vĂ€ntar du pĂ„? Boka din flodkryssning Europas juveler i dag! âVi vet att vi blivit gamla nĂ€r sĂ„dana dĂ€r flodkryssningar börjar verka lockandeâ, brukar Neve sĂ€ga. Leo har inte bekĂ€nt för henne att tanken pĂ„ en flodkryssning redan nu verkar lockande för honom.
Den silverhÄriga damen rör sig fortfarande inte. Det Àr för lÄng tid. Han kÀnner sig pÄ nÄgot sÀtt trÀngd av henne. PÄ nÄgot sÀtt enerverad.
Han sneglar nedÄt. Hennes skor Àr smÄ, bruna, vÀlputsade och prydligt knutna.
Hon sĂ€ger med lĂ„g, klar röst: âJag rĂ€knar till tre.â
