PROLO G
At t inte längre kunna se
Allt blev mörkt. Svart som sorgkläder. Och sedan uppstod ett sporadiskt flimmer, fläckar av det slag man ser innanför ögonlocken när man kniper ihop ögonen mot solen, kniper lika hårt som när man knyter näven vid smärta eller starka känslor. Givetvis beskrev hon det inte alls på det viset. Ett tioårigt friskt men oroligt barn formulerar sin ångest utan poetiska utsmyckningar. »Mamma, det är helt mörkt !« Monas röst lät kvävd. Jämmer ? Ja, men inte enbart. Hon hade ofrivilligt låtit lite skamsen, något hennes mor tog på stort allvar varje gång det inträffade. För Mona spelade aldrig någonsin ångerköpt. Skammen kunde anas i ett ord, en attityd eller en betoning och det betydde att en obehaglig sanning hade uppdagats. »Mamma, det är alldeles mörkt !« Mona var blind. Det tycktes inte finnas någon orsak. Ingenting särskilt hade hänt ; Mona satt och gjorde sin matteläxa vid köksbordet där hennes mor späckade en stek med vitlöksklyftor. Mona hade för ovana att huka då hon skrev och när hon nu lutade sig över räknehäftet tog hon försiktigt av sig sitt hängsmycke som var lite i vägen. I samma stund lade sig en mörk skugga över ögonen som om de blev straffade för 7