ANNA - KARIN PALM TRAKTEN
NOVELLER
ALBERT BONNIERS FĂRLAG
Av Anna-Karin Palm har tidigare utgivits :
Faunen 1991
Utanför bilden 1992
MÄlarens döttrar 1997
Advent (Bonniers julbok) 1998
Lekplats 1999
In i öknen 2001
HerrgÄrden 2005
SnöÀngel 2011
Jaktlycka 2014
Jag vill sÀtta vÀrlden i rörelse
En biografi över Selma Lagerlöf 2019
Jag skriver över ditt ansikte 2021
PÄ andra förlag:
Vildvinter 1999 (ill. Anna Bengtsson)
Om vÀnskap 2007
(tillsammans m. Kate Larson)
Tant Vilma, 4 smÄböcker, 2007 (ill. Magda Korotynska)
Rimsagor, 4 smÄböcker, 2008 (ill. Magda Korotynska)
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080712-2
Copyright © Anna-Karin Palm 2025
Omslag: Nina Ulmaja
Tryck: ScandBook, eu 2025
Till Mats
AGNES OCH BETTY 9
I RĂRELSE 21
SNĂFALL ĂVER NOPPIKOSKI 47
ĂLVEN 61
VĂRLDENS LĂ NGSAMMASTE KĂRLEKSHISTORIA 79
LJUSRANDEN 101
UTAN SPĂ R 117
I BERGET 125
ELSA OCH FĂ GLARNA 145
FLICKAN I SKOGEN 161
AVTALET 177
FORSEN 189
AGNES OCH BETTY
Det Àr en sÄdan berÀttelse, det handlar om en som Äker och en som blir kvar. Nu tror du att du vet vad som ska hÀnda, men det kan man aldrig veta.
Det var Agnes och Betty i Kroken. NÄgra Är senare kom pojken, han döptes till Carl men ville senare kallas Charlie. Sen kom Doris, hon var inte som andra. Sen blev det inga fler. Lilla e dog nÄgra timmar efter födseln, mamman strax före henne. Hon försökte sÀga barnets namn, försökte le mot det dÀr lilla ynkliga krypet som lÄg pÄ hennes bröst, men allt hon orkade fÄ fram var ett svagt, vÀsande pip: eeeeee. SÄ slutade deras alfabet, med det dÀr elÀndiga ljudet, i ett rum fullt av blod och flÀckat linne och kvÀljande lukter.
Agnes var nio och Betty nÀstan Ätta, husets fruntimmer. Pappan var tyst och mestadels snÀll, med sina stora praktiska hÀnder och ögon ljusa som sommarnattshimlen. HjÀlplös var han ocksÄ, i vissa saker. Pojken var för liten och Doris Ànnu mindre och inte som andra. Trastens Vera hjÀlpte dem i början, annars vete gudarna hur det hade gÄtt, pappan kunde bara laga kolbullar och sotare och rÄgmjölsgröt. En skurhink hade han aldrig rört, eller en stoppnÄl. Melankolisk var han ocksÄ, sÀrskilt nÀr Trasten kom med skogsstjÀrna och nÀtterna bleknade mot midsommar. DÄ blev de sittande i timtal pÄ
förstubron, karlarna, drack den beska spriten och slog efter mygg. Agnes och Betty kunde höra dem inifrÄn kammaren, mörkt brummande röster i natten, och om de hade tur tog Trasten fram sitt munspel och de kunde glida in i sömnen lÀngs de sorgsna, vilda melodierna. SÄdana nÀtter drömde de underligare drömmar Àn annars, och pappan var trött och blek nÀsta morgon.
Pappan hörde hemma utomhus, pÄ tÀkten eller i skogen eller möjligen i fjöset. I stugan styrde nu Agnes och Betty. Trastens Vera lÀrde dem vad de behövde veta och tur var vÀl det, för annars vete gudarna, som sagt var. De bakade och syltade och saftade, stekte sill och gjorde rotmos, fick Veras recept pÄ kalops och vaniljdrömmar. De lÀrde sig stoppa, lappa och laga, stickade strumpor och vantar; rev trasor och satte vÀvar; de skurade trasmattorna i Àlven om vÄren och kokte smÄtvÀtten pÄ spisen. De rörde i vÀllinggrytan, bannade Charlie och turades om att hitta pÄ saker som roade Doris. Husets fruntimmer, sÄdant fÄr en att vÀxa, ibland sÄ snabbt att det blir liksom krokigt och vilt inuti.
UtanpÄ syntes ingenting, de var prÀktiga jÀntor, helt olika varandra. Agnes blev inte sÀrskilt lÄng som fÀrdigvÀxt, hon var stadig och stark som pappan, men mjuk i hullet med runda höfter och fylliga bröst. Hennes hÄr var ljust och tunt och burrigt, och med hennes ansikte var det sÄ att man omöjligt kunde minnas ett enda drag i det. NÀsan, hakan, kinderna, nej, det gick inte att sÀga hur de sÄg ut, ansiktet flöt liksom samman och var Agnes. Det enda sÀrskilda med ansiktet var ögonfÀrgen hennes, sÄ mörkt blÄ att irisarna nÀstan sÄg svarta ut. BlÀckögon, kallade Betty dem. Agnes var tystlÄten
och blyg och pratade ogÀrna med frÀmlingar, men hemma var det hon som styrde. Hon hade praktiskt sinne och en viss mild maktfullkomlighet som de alla fogade sig i. Och hon visste ju oftast bÀst, ocksÄ, Àldstadottern. Betty var lÄng och skranglig, nÀstan utan former, med strÀvt mörkbrunt hÄr och hennes ögon var lika ljust blÄ som pappans. Hon hade en lustig uppnÀsa och vackra höga kindben. Alla sa att hon var lik mamman, som dött i ett ömkligt »eeeee«. DÄ blixtrade det i Bettys ljusögon och Agnes visste att det ville hon inte, systern, vara lik nÄn som bara var ett sorgeminne. De hade talat om det, mÄnga gÄnger, och varje gÄng sa Agnes att nog minns du vÀl annat av mamma, hur rolig hon var, hennes sÄnger, hennes skratt? Betty small ihop tÀnderna och ruskade huvudet sÄ att hÄret daskade mot kinderna.
Nej. Hon mindes de hÄrda nyporna och den smala munnen och den torra, trötta lÄngkroppen. Och det dÀr sjuka rummet med sin lukt och sitt svaga lÀte. Och aldrig nÄnsin att hennes liv skulle sluta sÄ! Betty var annars mestadels glad och glittrande som en vÄrbÀck, full av prat och fladdrande tankar, arbetsvillig men lÀtt skingrad. SÄ olika som de var, systrarna, sÄ höll de ÀndÄ mycket av varandra och bÄda satte den andra högre Àn sig sjÀlv. Trastens Vera sa en gÄng att det var som om jÀntorna vore tvillingar, sÄ tÀtt sammansmidda var de och ingen kunde rÄ pÄ de dÀr tvÄ. Och hur skulle en karl, eller för den delen tvÄ, en var Ät dem, nÄgonsin kunna komma emellan dem? DÀr nickade Vera alltid förnumstigt och sög pÄ kaffesockret, de andra kÀrringarna nickade med och sörplade frÄn faten.
Det blev heller ingen karl som kom emellan dem utan
nÄgot svÄrare, en dröm kanske, eller en fantasi: staden. Betty blev alltmer rastlös och otÄlig nÀr hon vÀxte upp, men det var inte dans eller manfolk som lockade. Hon lÀste lÄneromaner om frÀmmande platser och hördes sucka ljudligt i handelsboden över att allt alltid var sÄ precis detsamma pÄ hyllorna. NÀr hon var sjutton for Betty till storstan, och sÄ slets tvillingskapet isÀr. Eller, det var vad folk trodde, för det var vad det sÄg ut som. Men vad begrep en som Trastens Vera, eller HandlarKersti, eller skolfröken Ljungström?
Eller ens en tyst och snÀll och trött pappa, eller en lillebror upptagen av sin hjÀlplösa kÀrlek till allt som luktade bensin eller en lillasyster som inte var som andra? De sÄg bara det som syntes: en for till storstan och en blev kvar.
De skrev ju till varandra, Agnes och Betty, brevbÀrarn fick streta uppför backen till Kroken bÄde en och tvÄ gÄnger var vecka och Ä! vad alla ville veta vad som stod i de dÀr breven.
Hur gick det för Betty dÀr borta i storstan, hade hon arbete, skötte hon sig, hade hon en fÀstman? Agnes teg och skrev, skötte huset och Doris och djuren, lagade mat Ät manfolket. Det var som om hon blev bÄde grannare och tystare sen Betty Äkt, som om hon gick dÀr och lyste för sig sjÀlv uppe i skogen. Trastens Vera gjorde sig Àrenden, HandlarKersti försökte fÄ igÄng ett samtal i butiken, men Agnes, hon teg. Angick dem inte, det var mellan henne och Betty. Hon verkade inte olycklig, Ätminstone, sa kÀrringarna och nickade över kaffesörplet, men ock ock, inte kan det hÀr sluta vÀl, sanna mina ord. De dÀr tvÄ, inte kan de vara utan varandra.
NÀr breven en tid faktiskt slutade komma och brevbÀrarn slapp traska upp till Kroken var och varannan dag, spred sig
som en oro i byn. Vad hade nu hÀnt? Var Betty sjuk? Hade hon kanske emigrerat, farit med sin rastlöshet Àn lÀngre bort i vÀrlden? Ingen visste, men alla spekulerade. Hur skulle det nu gÄ med dem, den som for och den som blev kvar? Kaffebjudningarna blev allt fler under de mÄnader detta fortgick, man vÀnde och vred pÄ det hela, tuggade olika teorier och förklaringar. DÀremot vÄgade ingen frÄga Agnes, inte ens Trastens Vera, man iakttog henne bara allt noggrannare nÀr hon kom ner till handelsboden med Doris vid handen. SÄg hon inte lite trött och sliten ut med ens, en mörkare glans i blÀckögonen? Jo, man oroades och vÄndades och mÄngen var det som sa att, jo jo, sanna mina ord, det hÀr kan inte sluta vÀl. Men sÄ började breven komma igen, bara sÄ dÀr, och allt var tillbaka till det vanliga, med brevbÀrarns suckar och klagan över den isiga backen mot Kroken. Det blev nÀstan som en förtrytelse kring kaffeborden, inte var det vettigt att man inget alls fick veta? Att det liksom aldrig blev nÄgon ordning pÄ den hÀr historien? För mÄnga hemligheter kan ta kÄl pÄ en mÀnniska, sa skolfröken Ljungström förnumstigt, och fick nickande medhÄll.
NÀr pappan dog kom Betty hem till begravningen. Han hade dött lika stilla som han levat, hjÀrtat stannade ute pÄ vedbacken. Agnes började undra nÀr han inte kom in till middagen, hon frÄgade Doris, som sa att pappa lÄg och vilade sig hos veden. NÀr Agnes gick ut lÄg han dÀr, yxan blÀnkte i grÀset invid hans ben, raklÄng lÄg han med handflatorna vÀnda uppÄt och med ett hÀpet, nÀstan godmodigt leende över ansiktet. Blekögonen stirrade upp i himlen. Agnes gick in och skrev sitt brev.
NÀr bussen dammade in pÄ torget i kyrkbyn stod Agnes dÀr med Doris vid handen, och nog rÄkade allt möjligt folk
vara i nÀrheten just dÄ. SÄ som nyheten spred sig var det som om alla hade sett Betty stiga ner ur bussen, och sÄ förÀndrad hon var! Riktig stadsdam, bevars, med nÀtta klackkÀngor
och figursydd jacka, lysande röd halsduk och en liten djĂ€rv hatt gungande pĂ„ hĂ„rknuten. Knappt man kĂ€nde igen âna, skrangelBetty, sĂ„ finelegant som hon var. Luktade gott ocksĂ„, och rörde sig som en frĂ€mmande. Nu tyckte man med ens inte att Agnes var sĂ„ grann lĂ€ngre, klunsig och sjalsvept med den hemvĂ€vda klĂ€nningen och grovskorna. Doris, hon hoppade jĂ€mfota och skrattade med vĂ„t och öppen mun, sĂ„ lycklig att hon drĂ€glade pĂ„ Bettys röda halsduk nĂ€r hon kastade sig i hennes famn. Agnes och Betty sĂ„g pĂ„ varandra.
De stod dĂ€r pĂ„ torget och sĂ„g pĂ„ varandra, och folk sa att det var som kusligt, hur stark deras blickar var. Som om alla vi andra bara försvann, sa de, som om vi alls inte fanns. Och nĂ€r de sett fĂ€rdigt klev de upp i kĂ€rran, dĂ€r Charlie satt med Svartens tömmar i nĂ€ven, och sĂ„ for de hem till Kroken, utan att sĂ„ mycket som ens hĂ€lsa pĂ„ nĂ„gon annan. Ăr det skick och fason det, sa HandlarKersti i dagar efterĂ„t, och Trastens Vera som nĂ€stan varit i mors stĂ€lle för dem!
En stÄtlig begravning blev det i alla fall, just som det skulle vara, inte för mycket och inte för lite och rikligt med förplÀgnad pÄ församlingshemmet efterÄt, sÄ byfolket fick vÀlan sluta grumsa dÄ. Och nog var hon vÀnlig ÀndÄ, Betty, och nog hade Agnes bakat de godaste kakor man smakat och Charlie var stilig i nya kostymen, och nog gjorde de pappan sin heder och till och med Doris skötte sig. Men
ÀndÄ. NÄgot var det, som skavde och slet pÄ grannarna. Att de höll sig liksom pÄ sin kant, gjorde sig som annorlunda. Att det fortfarande var de tvÄ, Agnes och Betty, som om inget och ingen kunde komma mellan dem, fastÀn ju alla visste att det var en som farit och en som blivit kvar. Att det skulle vara en sÄdan historia, men ÀndÄ inte riktigt var det. Hon kom hem igen, Betty, nÄgra Är senare. Och det var den gÄngen allt hÀnde, som man sedan fick gÄ och idissla i Äratal framöver. Hon kom redan i maj, och stannade hela sommaren. Varför hon blev kvar fick man aldrig riktigt veta, Àven om man ju efterÄt hade sina tankar och teorier. För det var ju sÄ, att i slutet av den sommaren föddes ett barn uppe i Kroken, ett flickebarn som fick heta Helga. Men det rent mÀrkvÀrdiga, det pÄ alla vis enastÄende och besvÀrliga, var att ingen visste vem av dem som fött jÀntungen, Agnes eller Betty? Ingen kunde man frÄga heller, som visste bestÀmt besked. Charlie hade flyttat ner till kyrkbyn dÀr han fÄtt arbete pÄ mekaniska verkstan och Doris fick man ju inte ett vettigt ord ur. Ingen barnmorska hade de heller, kom bara traskande till prÀsten nÀr jÀntan redan var nÄgra veckor och sa att de ville ordna dop. Och hur man Àn ansatte dem, vÀgrade de att sÀga vem som nu fött ungen deras. PrÀsten grÀlade, doktorn hotade, men de teg som muren. Det blev ju myndighetssak av det till slut och dÄ blev det nedskrivet i kyrkboken att hon Agnes Skog i Kroken var modern till Helga, men byborna var ju inte dummare Àn att de undrade. Men densamma sommaren dÄ allt detta hÀnde, bröt det stora kriget ut i Europa och man fick nog annat att oroa sig för och spekulera i, Àn Agnes och Betty i Kroken. Det fick vara
som det var med det. NĂ„gon far angavs aldrig, Helga Skog fick jĂ€ntan heta och Fader OkĂ€nd fick hon slĂ€pa med sig, men det gick bra för âna Ă€ndĂ„ sist som slutligen, en trevlig och arbetsam jĂ€nta blev det och en hygglig karl fick hon sig ocksĂ„ sĂ„ smĂ„ningom.
Men nog hade man att tala om, alltid, i stugorna, det rĂ€ckte i Ă„ratal. Varhelst samtalsĂ€mnena tröt kunde man alltid dra fram det dĂ€r med Agnes och Betty. NĂ„gon tyckte sig ha sett en skogskarl, eller kanske en luffare, hĂ„lla till kring Kroken den vintern, frĂ€mmande och stilig, och nog hade det vĂ€l kunnat bli ensamt dĂ€r uppe för Agnes, inte kunde man klandra âna. Andra menade att skrangelBetty nog inte varit fullt sĂ„ mager som annars nĂ€r hon kom hem den vĂ„ren, hade hon inte sett som rundare ut, fyllt ut jackan sin bĂ€ttre?
Vem vet vad hon hade haft för sig dÀr nere i Stockholm?
Och jÀntan sjÀlv, vem var hon egentligen mest lik? SvÄrt att sÀga, hon hade lockigt, ljusbrunt hÄr och mörkblÄ ögon, runt ansikte och nÀsa med en lustig vinkel pÄ tippen; endera dagen tycktes hon mest lik Agnes, andra dagar Betty. NÀr hon vÀxte till sig blev kroppen hennes ocksÄ som ett mitt emellan: lÀngre Àn Agnes men kortare Àn Betty, slankare Àn Agnes men kurvigare Àn Betty. Gladlynt och redig var hon och blev omtyckt av alla, inte kunde man hÄlla det emot henne, att mammorna hennes teg sÄ mÀrkvÀrdigt envetet.
För det var sÄ det blev: mammorna. Det började nog redan vid dopet, dÄ bÄde Agnes och Betty stod dÀr framme med den lilla, och turades om att hÄlla henne. Och fast man upprördes till en början, sÄ vande man sig ju, vid detta som vid det mesta. Lilla Helga kallade Doris för moster och Charlie
för morbror, men hon sa mamma till bÄde Agnes och Betty. Och sÄ sakteliga förstod man, att det var sÄ det skulle förbli och att det var som det var med den saken. Mamma Agnes var den som fostrade den lilla, och mamma Betty bodde kvar i Stockholm, men nog skickade hon pengar och kom hem varje sommar liksom till jul. NÀr hon blev större for Helga sjÀlv till Stockholm för att hÀlsa pÄ mamma Betty minst en gÄng om Äret, Ànda tills hon sjÀlv blev gift med en karl frÄn kyrkbyn och fick annat att tÀnka pÄ.
Trastens Vera brukade berÀtta om den gÄngen hon gÄtt upp till Kroken en eftermiddag mellan jul och nyÄr, sÄ mÄnga gÄnger berÀttade hon att man till slut började tro att man sjÀlv varit med och upplevt allt sÄ som hon sjÀlv beskrev det. Det var smÀllkallt och Vera pustade uppför backen i skymningen, hade vÀl med sig nÄgot hembakat eller lite finkokt rödkÄl som anledning. DÀr brann sÄ mÄnga ljus i Kroken att hon stannade till vid förstubron och bara stirrade. Stora grenljusstaken tÀnd i salen, pÄ ett bord dukat med finporslin och vackraste duken. I köksfönstret stod adventsljusstaken med fyra nya ljus och Ànnu fler ljus stod pÄ spishÀllen och bordet. Betty satt vid köksbordet med lÄngbenen utstrÀckta och tossor pÄ fötterna, Agnes stod vid spisen, med röda rosor pÄ kinderna och flickan skuttade runt pÄ golvet, helt yster och glad. Det hördes musik ocksÄ, inifrÄn salen, sÄ förunderligt vacker och högtidligt medryckande. Hade de skaffat radioapparat i Kroken? Inte hade Vera hört nÄgot om den saken, inte, men dÀr var nu musiken och den gjorde det liksom trÄngt och andtÀppt i Vera. Hon kom sig inte för med att gÄ in, blev bara stÄende dÀr ute i mörkret med
det varma, lysande köket framför ögonen. Och sÄ sa visst lilljÀntan nÄgot, och Betty kastade huvudet bakÄt och skrattade sÄ att Vera sÄg tÀnderna hennes och Agnes vÀnde sig frÄn spisen och skrattade hon ocksÄ, med sleven i handen och magen guppande under förklÀt. De sÄg pÄ varandra, Agnes och Betty, och jag svÀr, brukade Vera sÀga, att aldrig nÄgonsin har jag sett lyckligare mÀnniskor. Lilla Helga tycktes nÀstan svÀva dÀr pÄ golvet, i varmvÄgorna av kÀrlek som fyllde köket. Och Trastens Vera, hon vÀnde tvÀrt och gick hem igen i kvÀllningen, utan att knacka pÄ. Det var som ett annat liv dÀr uppe i Kroken, ett liv man knappt kunde förestÀlla sig, och det fick Vera att kÀnna bÄde avund och en underlig stolthet. Hon hade ju varit som i mors stÀlle för dem, Agnes och Betty, och nog hade hon en liten del i allt som hÀnt ocksÄ.
Varken Agnes eller Betty gifte sig nĂ„gonsin, och pĂ„ gamla dar kom Betty hem och flyttade in i Kroken hos Agnes, och det var egentligen inget konstigt med det heller. Det var nĂ€stan som om hon aldrig varit borta, brukade Veras Lillemor sĂ€ga, men dĂ„ skakade alltid HandlarElsie pĂ„ huvudet och sĂ„g tveksam ut. Nog var det Ă€ndĂ„ sĂ„, att det var en som for, och en som blev kvar âŠ