6 mars 2024
Vid lunchtid steg en svensk kvinna pÄ flight SK 925 frÄn Köpenhamn till Washington. Hon var klÀdd i grÄ urtvÀttade jeans, randig skjorta och vita sneakers. Det lockiga hÄret i en enkel tofs. PÄ axlarna hÀngde en svart ryggsÀck.
Det blev trÄngt i mittgÄngen nÀr alla skulle ta av sig jackor och stuva undan vÀskor. Hennes plats var allra lÀngst bak vid toaletterna, men hon fick fönstret.
Hon skulle se Atlanten.
Kvinnan lutade sig tillbaka i den mörkblÄ stolen. SÄ klart hade hon fÄtt sÀtet med minst benutrymme. NÀr de taxade ut var de nÀstan en halvtimme sena.
Planet flög över Island, över Grönland, över Kanada och över grÀnsen till Förenta staterna och det enda som kunde avslöja att det fanns nÄgonting viktigt i kvinnans handbagage var att hon under resans Ätta timmar och sjutton minuter aldrig la upp sin vÀska pÄ bagagehyllan. Hon vakade över den.
I ryggsÀcken lÄg en blÄ tygklÀdd mapp med Sveriges sigill. I den fanns pappret. Ett tjockt A4 med texten:
WHEREAS the North Atlantic Treaty was signed at Washington, on 4 april 1949, and WHEREAS the above-mentioned Treaty has been considered by the Government of Sweden and approved by the Swedish Parliament, I HEREBY DECLARE , on behalf of the Government, that Sweden accedes to the said Treaty and undertakes faithfully to perform and carry out all stipulations therein contained.
IN WITNESS WHEREOF I have signed this Instrument of Accession and affixed hereto my Seal.
DONE at Washington on 7 March 2024
Undertill fanns en stÀmpel med tre kronor och plats för signaturen.
Den enkelt klÀdda kvinnan kallade inte det för »pappret« eller ens »dokumentet«, hon sa »anslutningsinstrumenten«. Hon var traktatsjurist frÄn Enheten för folkrÀtt och mÀnskliga rÀttigheter vid utrikesdepartementet, de pratar sÄ.
Hennes uppgift, efter femton Är i utrikesförvaltningens tjÀnst, var nu att transportera pappret över havet till Washington, se till att Sveriges statsminister signerade det vid rÀtt tidpunkt och lÀmnade det till det amerikanska utrikesdepartementet dÀr det skulle förvaras i ett kassaskÄp.
Pappret som skulle avsluta Sveriges 200 Ă„r av alliansfrihet.
1. MOSKVA
24 februari 2022 â 4 mars 2022
Magdalena vid graven
Magdalena Andersson stod vid graven. Ett par grader kallt. Hon hade knÀppt sin blÄ kappa högt upp i halsen, handskarna i skinn. I grusgÄngen vattenpölar som frusit till is över natten. Hon höll en stor krans med rosor i famnen.
En socialdemokratisk partiledare besöker Adolf Fredriks kyrkogÄrd den 28 februari varje Är, det kommer med uppdraget. Att lÀgga ner blommor, sÀga nÄgra ord, knyta sig till arvet, att fysiskt vÄrda det.
Magdalena Andersson hade kunnat se sig sjĂ€lv stĂ„ framför Palmes sten sin första vinter som ordförande, men inte sĂ„ hĂ€r. Det hĂ€r var inte alls vad hon hade förestĂ€llt sig nĂ€r hon fĂ„tt samtalet före sommaren frĂ„n distriktsordföranden i SkĂ„ne, nĂ€r Stefan Löfven berĂ€ttat att han verkligen skulle sluta, nĂ€r det stĂ„tt klart att Eva Magdalena Andersson â född i Uppsala 1967 â skulle leda Socialdemokratiska arbetarepartiet och bli statsminister i Sverige.
En fem kilometer lÄng rysk militÀrkonvoj rörde sig mot Kiev, rapporterade Reuters.
400â000 mĂ€nniskor pĂ„ flykt.
Ukraina behövde vapen, och de behövde det nu. Hon hade en bild pÄ nÀthinnan hon inte kunde bli av med, den ukrainske presidenten som desperat bad henne att skicka allt hon hade.
Det var inte för den hÀr uppgiften de hade valt henne. Det hÀr var inte vad hon sagt ja till.
Hon var ingen vÀrldsledare.
En vecka tidigare hade Vladimir Putin erkÀnt provinserna Donetsk och Luhansk sjÀlvstÀndighet. Folkrepubliker, som han
sagt. Och sÄ hade han beordrat rysk militÀr att genomföra »en fredsbevarande specialoperation«.
DÀrpÄ hade Magdalena Andersson hÄllit en presskonferens. Hon fick dÄ frÄgan om detta borde beskrivas som en invasion. Hon började svamla om folkrÀtt och aggression. Hon kunde inte definitionerna. Medarbetarna hade gÄtt igenom det med henne innan, alla diplomatiska nyanser, hon svarade precis som de bestÀmt, men journalisterna gav sig inte. Hon blev irriterad och stirrade mot sina medarbetare i kanten av rummet.
Den blicken visste alla vad den betydde.
Ingenting bra.
Den hÀr kvinnan med den blonda, mycket alldagligt svenska uppsynen, ville tÀvla. I allt. Hon var van att vara den mest pÄlÀsta i rummet. Hon hade mycket svÄrt att erkÀnna fel. I slutet av frÄgestunden rÀckte presschefen över en liten hopvikt lapp till henne vid podiet. Hon vecklade upp den.
â DĂ„ ska vi se. PĂ„ frĂ„gan »Ăr detta invasion?« Ă€r svaret: Detta Ă€r en tydlig aggression och ett brott mot folkrĂ€tten.
Oppositionen kokade efterÄt. Hade Sverige en statsminister som inte visste vad en invasion var?
»Om hon inte vet vad som hÀnder, hur ska hon dÄ förstÄ allvaret i det som sker«, skrev moderaten Gunnar Hökmark i Expressen.
Dagen dÀrpÄ utlyste president Zelenskyj undantagstillstÄnd i Ukraina. Han kallade in alla reservister mellan 18 och 60 Är. Han vÀdjade till generalförsamlingen i FN . Sedan kom kriget.
Magdalena Andersson tĂ€nkte pĂ„ backen upp mot slottet hemma i Uppsala. Det kom tillbaka till henne varje Ă„rsdag. Hon hade stĂ„tt i slottsbacken nĂ€r hon först nĂ„tts av nyheten om att Palme hade skjutits. En 19ÂĂ„ring som just skrivit under medlemsansökan vid bokbordet pĂ„ gymnasieskolan för att hon tyckte sĂ„ illa om orĂ€ttvisorna i Sverige. Sedan hade nĂ„gon mördat hennes partiledare.
Vad skulle Olof Palme ha gjort nu?
Palme, som en kvÀll i radhuset i VÀllingby just innan han skulle gÄ över till grannen pÄ middag, kunde bli uppringd av FN :s generalsekreterare med en vÀdjan om att stÀlla upp som fredsmÀklare i det brutala kriget mellan Irak och Iran.
Krig hade vÀl Palme varit förberedd pÄ? Men var hon sjÀlv det?
En finansminister som tre mĂ„nader tidigare blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. En nyvald ledare som lyckats vĂ€cka ett litet men gnistrande hopp om att vinna ett tredje val i rad Ă„t sitt parti. Hennes stab hade sagt Ă„t henne att lĂ€gga all tid pĂ„ inrikespolitiken. Hon hade inte deltagit pĂ„ Folk och försvars konferens i januari. Hon hade inte Ă„kt till den stora sĂ€kerhetspolitiska konferensen i MĂŒnchen i februari.
Och hÀr stod hon vid graven.
Tiden skiftar form i kris. Det som upplevs som oÀndlighet Àr bara ögonblick. Före gryningen torsdagen den 24 februari 2022 tog det statsminister Andersson femton minuter att klÀ sig och förflytta sig frÄn Sagerska palatset till statsrÄdsberedningen ett par kvarter bort.
DÄ satt redan Emma Lennartsson dÀr. Det var hon, statsministerns statssekreterare, regeringskansliets högsta tjÀnsteman, som ringt och vÀckt henne. Sedan trillade de in. Odd Guteland, presschefen, hade stressat ombord pÄ ett tÄg en stund efter fem.
Karin Wallensteen, statssekreteraren för utrikesfrĂ„gor, som hade svĂ„rt att slĂ€ppa kĂ€nslan av overklighet. I flera dagar dessförinnan hade de suttit och tittat pĂ„ satellitbilderna. De hade förberett listor med alla möten och samtal och steg som skulle tas om det vĂ€rsta skulle hĂ€nda. ĂndĂ„ var de omskakade den hĂ€r morgonen.
Om Vladimir Putin kunde göra sÄ mot Ukraina, varför skulle han inte kunna göra samma sak mot Baltikum och Finland? Eller Sverige?
President Joe Biden hade ett par dagar tidigare deklarerat att USA skulle försvara »varje tum av Natos territorium«. Men dÀr ingick ju inte Ukraina. Eller Sverige. Vad betydde det?
NĂ€r Paula Carvalho Olovsson, statssekreteraren för EU ÂfrĂ„gor, kom in strax före sju brydde hon sig inte ens om att gĂ„ upp till sitt rum pĂ„ vĂ„ningen ovanför. Hon tog sin dator och en sladd, pluggade in den i korridoren utanför Emma Lennartssons kontor och satte sig pĂ„ golvet och började skriva underlag.
Vad behövde Magda göra? Vad behövde regeringen göra? Vilka telefonsamtal behövde de ta?
Statsministern informerade kungen och talmannen. Statsministern talade med alla partiledare. Statsministern kallade till presstrÀff klockan tio. DÀr vÀnde hon sig direkt till svenska folket och sa att regeringen noggrant följde utvecklingen och skulle fatta de beslut som krÀvdes.
â Hur ser du pĂ„ att flera partiledare och ambassadörer nu tycker det Ă€r tid att ompröva hĂ„llningen till Nato? frĂ„gade en journalist.
Hon svarade:
â Jag Ă€r av motsatt uppfattning.
Det var, sa hon, viktigt att svensk sÀkerhetspolitik nu var tydlig och förutsÀgbar.
â Det Ă€r inte tillfĂ€lle för nĂ„gon form av vobbling.
Klockan tvÄ mötte hon moderatledaren Ulf Kristersson i en sedan tidigare schemalagd frÄgestund i riksdagens kammare.
â Kommer regeringen att ompröva sin stĂ„ndpunkt att bidra frĂ„n bĂ„de svensk och europeisk sida till Ukrainas försvar, Ă€ven med sĂ„dana defensiva vapen som Ukraina sjĂ€lvt ber om, och vilken form skulle i sĂ„ fall kunna vara lĂ€mplig för detta? undrade Kristersson. Andersson suckade inombords. Moderaterna hade tjatat om de dĂ€r vapnen i över en vecka. Ann Linde hade hĂ€vdat att det inte var förenligt med svensk lagstiftning. Danskarna hade redan sagt ja.
Hon tÄlde inte Ulf Kristerssons bekymmerslösa ton. Han bara satt dÀr. Det Àr sÄ enkelt att vara i opposition och stÀlla krav. Han behövde inte ta nÄgot ansvar.
Borde Sverige skicka vapen? Kanske det. Borde Sverige skicka vapen om man trodde att Ryssland skulle svara skarpt? Kanske inte.
Hon hade redan gett Peter Hultqvist, försvarsministern, i uppÂ
drag att se över vad Sverige skulle kunna bidra med. I den genomgĂ„ngen fanns ocksĂ„ frĂ„gan om defensiva vapen. SĂ„ det svarade hon moderatledaren, kort och entonigt. Sedan rusade hon frĂ„n frĂ„gestunden. Hon skulle till EU ÂnĂ€mnden för att förankra en svensk linje inför det extrainsatta mötet med Europeiska rĂ„det och dĂ€refter direkt vidare till regeringsplanet. Hon hade först inte trott att balterna skulle vĂ„ga lĂ€mna sina huvudstĂ€der, men det gjorde de, och mötet i Bryssel skulle bli av. Hon behövde bara ta det dĂ€r telefonsamtalet. Hon smet in i statsrĂ„dens rum i korridoren bakom plenisalen. Volodymyr Zelenskyj ringde upp pĂ„ utsatt tid. Andersson sa att han kunde rĂ€kna med Sverige. De filmade henne dĂ„, medarbetarna, dĂ€r hon satt i en stol i ljust trĂ€ med blĂ„ stoppning, mobilen i handen och högtalaren pĂ„.
VÀgguret i guld hade stannat pÄ kvart i tio, men klockan var redan tjugo i fyra.
Första gÄngen de pÄ allvar tagit upp frÄgan om vapen till Ukraina i statsrÄdsberedningen hade en av dem sagt:
â I helvete heller, vi kommer fĂ„ sĂ„ mĂ„nga problem om vi gör det.
Sverige hade inte skÀnkt vapen till ett land i krig sedan 1939, och dÄ hade det varit till Finland. Den gÄngen hade regeringen, först djupt splittrad, agerat utifrÄn insikten om att det trots allt handlade om det egna landets sÀkerhet. Om Helsingfors föll skulle ryssen stÄ pÄ à land. Den hÀr gÄngen var det geografiska avstÄndet lÀngre, egenintresset inte lika uppenbart.
Hade Ryssland kapacitet att ta hela Ukraina? Hur lÄng tid skulle det i sÄ fall ta? Vad skulle Vladimir Putin göra efter det?
SammantrÀdet i Europeiska rÄdet pÄ kvÀllen den 24 februari var Magdalena Anderssons tredje nÄgonsin. Hon slogs av skillnaden mot de tvÄ tidigare. Att sitta i Bryssel med trÀtande premiÀrministrar och vÀl invanda konfliktmönster var inte nÄgot hon sett fram emot nÀr hon blev statsminister. Inget fel pÄ rÄdet i sig, det var bara att samtalen sÀllan ledde nÄgon vart, och hon hade svÄrt för tomt prat. Hon var för rastlös.
Den hÀr gÄngen uppstod plötsligt enighet. De beslutade om nya sanktioner mot Ryssland. De diskuterade att stÀnga luftrummet. Flera lÀnder talade om behovet av att ocksÄ skicka vapen.
Tillbaka i Sverige bad hon sin stab ta fram en plan med tre rubriker: StÀrka Sverige. Sanktioner mot Ryssland. Stöd till Ukraina. Allt de kommunicerade, alla ÄtgÀrder, allt skulle gÄ att föra in under en av de kategorierna.
De gick för första gÄngen in i ett fördjupat informationsutbyte med Nato. Sverige och Finland hade 2018, under stor diskretion, avtalat med Nato om att man i hÀndelse av kris eller krig skulle ha en möjlighet att kopplas in i Natos underrÀttelsearbete. Det kallades MSI , Modalities for Strengthened Interaction. Nu aktiverades det snabbt. Det lÄg egentligen, tyckte flera av Anderssons medarbetare, utanför den rÄdande försvarsdoktrinen, men vÀckte inte sÀrskilt mycket uppmÀrksamhet eftersom fÄ ens visste vad det var. Finland, som ocksÄ aktiverade MSI :n, förvÄnades över den lÀtthet som den svenska regeringen visade inför att sÄ tydligt nÀrma sig Nato. Sverige, beskriver finska kÀllor, var pÄdrivande i processen.
I statsrÄdsberedningen talade de om risken för proxykrig. De talade om solidaritet. Skulle man skicka vapen kunde man inte göra det ensam. De gjorde listor över lÀnder och delade upp dem mellan sig och satte sig att ringa. NÀr tyskarna svÀngde, och nÀr förbundskansler Olaf Scholz under helgen höll sitt tal om Zeitenwende, och en vÄg av motstÄndskraft svepte fram, dÄ bestÀmde de sig. Hela tiden hade Magdalena Andersson bilden frÄn mötet pÄ kvÀllen den 24:e i sitt huvud:
Hur Zelenskyj dykt upp pÄ en skÀrm bland kostymerna i Bryssel. Det sÄg ut som han satt i en bunker. Han erbjöds ett flygplan bort frÄn Kiev. Han svarade att han inte ville ha det, han ville ha vapen till sitt folk: Skicka allt ni har. Han beskrev de ryska planerna pÄ att döda honom.
Just innan han kopplat ner sa han:
â Vi fĂ„r se om vi ses igen.
Det knastrade om sulorna mot gruset vid Adolf Fredriks kyrka.
â Olof Palme uttryckte att folkets lĂ€ngtan efter frihet kan aldrig slĂ„s ner med vĂ„ld utan den kommer att leva, den kommer att segra, sa Magdalena Andersson framför gravstenen.
Hon hÀngde den stora kransen med röda rosor pÄ en metallpinne. Det var kallt och det var stilla.
Palme sa en gÄng:
»Vad Àr ett parti utan vilja till solidaritet och samarbete mellan mÀnniskor och nationer? En provinsiell rörelse, utan visioner och idéer, förutbestÀmd att sluta pÄ egoismens och chauvinismens sida i den globala maktkampen.«
Han sa ocksÄ:
»Vi mÄste vara aktsamma om förtroendet ute i vÀrlden för vÄr föresats att inte ens under starkt yttre tryck lÀmna neutralitetspolitiken, att bli en utpost för den ena eller andra militÀralliansen.«
Just nÀr det blÄser som hÄrdast Àr neutralitetspolitiken som viktigast.
Det var arvet.
Det annorlunda landet i norr med sin vÀlfÀrdsstat och sitt stÄl, en buffertzon i ett kallt krig, med sitt bistÄnd och sin moral. Ett land för litet för Palme kanske, men ett land som kÀnt sig större nÀr hans namn flugit över vÀrlden. Den socialdemokratiska sÀkerhetspolitiken hade haft som mÄl att bevara det nationella oberoendet och den demokratiska samhÀllsordningen. Man skulle undvika att bli indragen i stormakternas konflikter och i det syftet hade man formulerat en doktrin: Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.
Det var utrikesminister Ăsten UndĂ©n som efter andra vĂ€rldskriget tolkat den principen till praktisk politik, men alla riksdagspartier hade stĂ„tt bakom neutralitetspolitiken. Den hade varit svensk. Politiken hade fĂ€st sina förhoppningar till Förenta Nationerna. Till FN Âhögkvarteret i New York hade Sverige levererat en generalsekreterare och flera tongivande delegater och fredsmĂ€klare. Sveriges uppgift, hade UndĂ©n ansett, var att överbrygga
19
supermakternas antagonism och verka för avspÀnning. Med Ären hade svansföringen blivit allt högre. Olof Palme hade tagit den svenska lösningen, med sin blandekonomi och sin fredsstrÀvan pÄ export. Neutral blev synonymt med att stÄ pÄ en högre moralisk grund. Den som var fri frÄn supermakter, fri frÄn militÀrallianser, kunde agera advokat för nedrustning och solidaritet. Alla folks frihet, hela vÀrldens fred, som slagordet löd. Alla hade kanske inte hÄllit med alla gÄnger om hur det dÀr kom till uttryck.
Men det var det svenska arvet.
â Kom ihĂ„g, sa en erfaren socialdemokrat i telefon dagarna efter krigsutbrottet i Ukraina, att vĂ„rt parti i trettio Ă„r har tvingats retirera i inrikespolitiken. I dag ligger partiets stolthet mycket i utrikespolitiken, som Ă€ndĂ„ blivit relativt oförĂ€ndrad. DĂ€r Ă€r vi fortfarande riktiga socialdemokrater.
En krans med rosor vid Palmes grav. Hon var redan sen till nÀsta möte.
Kristersson i kammaren
En frustrerad Kristersson klev upp i riksdagens talarstol, tryckte pÄ knappen för att sÀnka podiet, la sin lÀsplatta framför sig och vÀnde sig sedan om och hÀllde upp ett glas vatten. Han hade sina rutiner. Att en inkompetent socialdemokratisk regering slÀpade benen efter sig nÀr Europa lÄg i krig gav honom inga skÀl att avvika frÄn dem. Han tog ett djupt andetag.
â Sverige, sa han, har allt för lĂ€nge slösat med vĂ€rdefull tid och snĂ„lat med livsavgörande stöd. Vi hoppas nog alla att vi inte nu Ă€r för sent ute.
Det var eftermiddagen den 28 februari och Ulf Hjalmar Ed Kristersson â född 1963 i Lund â tĂ€nkte inte vĂ€nta lĂ€ngre. Regeringens utrikespolitik saknade moralisk kompass. Nu mĂ„ste Sverige agera.
â Man borde Ă„tminstone kunna uttala en Natooption. Finland har bred konsensus om sin formulering. De möter Natos öppna dörr med att ocksĂ„ hĂ„lla sin dörr öppen, sa han efterĂ„t till en journalist i kammarfoajĂ©n.
Optionen var en finsk uppfinning frĂ„n 1990Âtalet nĂ€r landet ville markera att man efter murens fall skulle vĂ€lja sin egen sĂ€kerhetspolitiska vĂ€g och inte som under kalla kriget lĂ„ta sig tyngas ner av ryska krav. Det var ett sĂ€tt att visa Ryssland: »Gör ni nĂ„got dumt söker vi till Nato.«
Ulf Kristersson ville att Sverige skulle göra likadant, alltsÄ formellt slÄ fast att man hade möjlighet att ansöka om medlemskap i den nordatlantiska försvarspakten. Det skulle bara vara tomma ord, som inte skulle förÀndra nÄgot i praktiken, hÀvdade motstÄndarna. Men sÀkerhetspolitik Àr i hög grad just ordval, det Àr
politik som formas i sprÄket, och Ulf Kristerssons sprÄk bar ocksÄ pÄ andra ambitioner.
â Europa har nu Ă„terfunnit sitt mĂ„l och sin mening â fred och frihet â och vĂ€stvĂ€rlden stĂ„r nĂ€rmare varandra Ă€n pĂ„ mĂ„nga Ă„r. I det lĂ€get kan Sverige inte stĂ„ passivt eller fastlĂ„st i lĂ€tt nostalgiska förestĂ€llningar om en efterkrigsneutralitet som helt enkelt inte lĂ€ngre Ă€r möjlig. Det gĂ„r inte att vara neutral inför en oprovocerad attack pĂ„ ett fredligt demokratiskt land i vĂ„rt eget nĂ€romrĂ„de.
Det hÀr var en debatt om vapen till Ukraina, ett beslut som regeringen redan fattat och som riksdagen nu bara skulle bekrÀfta. Men Kristersson hade gÄtt vidare. Han ville prata om Nato.
Under hela kalla kriget hade idealet varit enighet i sÀkerhetspolitiken. I dokument efter dokument hade det slagits fast att det hade ett vÀrde i sig att riksdagens partier nÄdde samförstÄnd om Sveriges roll i vÀrlden. Moderaterna accepterade, trots ibland avvikande uppfattningar, socialdemokratiska formuleringar. Socialdemokrater anpassade sig ocksÄ till moderater. InstÀllningen levde kvar Àven efter Berlinmurens fall. Moderaterna beslutade 2003 att de önskade ett svenskt medlemskap i Nato, men partiet tog inte strid för att förverkliga den stÄndpunkten. De ville inte störa samförstÄndet.
NĂ€r Ulf Kristersson blev partiledare 2017 gjorde han ett annat val. Han studerade sĂ€kerhetspolitik intensivt. Reste till Natohögkvarteret i Bryssel och till Washington. Höll tal pĂ„ temat. Och sĂ„ förmĂ„dde han Sverigedemokraterna â riksdagens snabbt vĂ€xande parti â att ansluta sig till idĂ©n om en Natooption. Han tog strid och vann en ny majoritet. Men trots upprepade uppmaningar frĂ„n utrikesutskottet vĂ€grade den svenska regeringen att uttala optionen. En vecka före den ryska invasionen skrev utrikesminister Ann Linde tvĂ€rtom i utrikesdeklarationen: »Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap.« Och nĂ€r Kristersson i en av alla intervjuer sa att han var sĂ€ker pĂ„ att Socialdemokraterna en dag skulle komma att Ă€ndra sig om Nato anklagade en vresig Peter Hultqvist moderatledaren för att sprida desinformation. ModeÂ
raterna tvingades pressa regeringen offentligt för att försvarsberedningen alls skulle kallas in. De behövde tjata pÄ Magdalena
Andersson för att partiledarsamtalen ens skulle bli av.
Socialdemokraterna slog bara ifrÄn sig.
I kammarfoajén hade Ulf Kristersson sitt lÀtt irriterade tonfall, det som ibland kunde bryta igenom alla hans leende trevligheter.
Han avfÀrdade tanken pÄ borgfred, trött pÄ sÄdana förvÀntningar
frÄn journalister, delvis brÀnd efter pandemin dÄ han först hade slutit upp bakom regeringens politik för att sedan frenetiskt famla efter en kritisk hÄllning alltmedan den socialdemokratiska statsministerns siffror stigit rakt uppÄt. Den hÀr gÄngen tÀnkte han inte göra om samma misstag. Regeringen hade inte stöd för sin sÀkerhetspolitik.
Han var förberedd, och han visste vad han ville.
Han kunde, sa han, inte se nÄgot vÀrde i politiskt samförstÄnd bara för att det var krig i Europa.
â Det hĂ€r beslutet Ă€r ett bra exempel.
Han pekade in mot riksdagens kammare.
â Beslutet om 5â000 pansarskott hade inte blivit fattat om vi inte sagt vad vi tyckte och i den meningen hade tyckt annorlunda Ă€n regeringen. De sa att det skulle strida mot svensk lagstiftning. Sanningen Ă€r att de nu har Ă€ndrat sig och det Ă€r bra. Vi kommer alltsĂ„ inte att sluta sĂ€ga vad vi tycker.
PÄ kvÀllen den 28 februari rapporterade BBC om kraftiga explosioner och granatattacker i bostadsomrÄden i Charkiv, den nÀst största staden i Ukraina. Vid ett extrainsatt möte beslutade Internationella ishockeyförbundet, IIHF , att ryska och belarusiska lag tills vidare skulle förbjudas frÄn att delta i all internationell hockey. I Sverige höjde StrÄlsÀkerhetsmyndigheten sin beredskap för en »radiologisk nödsituation«.
Den 1 mars höll Magdalena Andersson tal till nationen. Hon sa: â Vi fylls av beundran för alla ukrainare som sluter upp till ursinnigt försvar för sin demokrati och sin frihet.
Hon sÄg sammanbiten ut. Hon talade om barn och unga. Hon sa att regeringen ville tidigarelÀgga beslut om att rusta upp det svenska totalförsvaret. Hon talade om folkrÀtten och om att EU snabbt och beslutsamt, som hon sa, hade infört sanktioner mot Ryssland.
Hon sa ocksÄ:
â I mĂ„ndags beslutade Sveriges riksdag, i bred samsyn, att skicka stöd till Ukrainas vĂ€pnade styrkor. MĂ„nga svenskar ser det som sjĂ€lvklart att rĂ€cka en hjĂ€lpande hand till den som Ă€r under angrepp, men jag vet att det ocksĂ„ finns de av oss som frĂ„gar sig vad detta fĂ„r för konsekvenser för Sverige. Blir vi dĂ€rmed en mĂ„ltavla för rysk vedergĂ€llning? Jag har noga övervĂ€gt bĂ„da perspektiven. Som statsminister Ă€r min första och sista frĂ„ga inför varje beslut: Vad Ă€r bĂ€st för Sveriges sĂ€kerhet, för svenska folket?
Inte med ett ord nÀmnde hon Nato.
Den 2 mars skrev journalisten Niklas Ekdal pÄ Dagens Nyheters kultursida att Sverige inte borde gÄ med i Nato. Det var för sent, ansÄg han. Ekdal, som varit chef för Expressens ledarsida och orsakat ramaskri dÄ han 1995 krÀvt att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten, kunde inte för allt i vÀrlden förstÄ varför Sverige skulle kasta sig i famnen pÄ Nato nu nÀr kriget redan brutit ut. Det vore rentav farligt.
Reuters rapporterade att staden Cherson i södra Ukraina hade fallit under tryck frĂ„n ryska infanteristyrkor. Fyra ryska stridsplan, uppgav Försvarsmakten, hade krĂ€nkt svenskt luftrum under en svenskÂfinsk militĂ€rövning öster om Gotland.