Jag var frĂ€mmande för mig sjĂ€lv. Sov oroligt. Gick mellan regndroppar. Ăngen kom in genom det öppna fönstret. Som barn i Mexico City drömde jag om en resvĂ€ska full av godis. Mina hĂ€nder var djupt nedstuckna i fickor, sĂ„ jag höll aldrig nĂ„gons hand nĂ€r jag gick över gatan.
1978, nĂ€r jag var arton Ă„r gammal, lĂ€mnade jag Mexiko och Ă„kte till New York dĂ€r det verkade som om alla hade smitit eller blivit utsparkade. NĂ„gra av oss var bortslĂ€ngda. Vi sa aldrig ord som âĂ„tervĂ€ndaâ eller âĂ„ka tillbakaâ och vi var inte saknade. Vi var alla rymlingar av nĂ„got slag. Oavsett om vi hade kommit frĂ„n Mexiko, Ohio, Kanada, Michigan, Tunisien eller Kuba tyckte vi oss vara födda ur tunnelbanor och skyskrapor. Ăn Manhattan hörde hemma i vĂ„ra pass.
âHur kommer det sig att du Ă€r hĂ€r?â frĂ„gade vi varandra.
NÄgra av svaren löd:
âDörren Ă€r dĂ€r. Den Ă€r dĂ€r och stirrar pĂ„ dig hela dagen lĂ„ng.â
âMan Ă„ker inte hem Ă€ven om man fryser.â
âDet var som karusellmusik som lockade, lockade och lockade.â
Och i början av de New York-rymlingsdagarna, de dÀr Àlska hjÀrtat ur sig-dagarna, nÀr ingen visste vad aids var, kunde jag kyssa nÄgon jag inte kÀnde. Jag kunde Àlska en frÀmling.
*
Jag kallade henne âMimmi Piggâ. Första gĂ„ngen jag trĂ€ffade Suzanne Mallouk hade hon pĂ„ sig en svartvit storprickig klĂ€nning och hennes stora grönbruna ögon fick henne att se ut precis som en tecknad seriefigur. Inuti den höga tuperade hövolmsfrisyren, som hölls ihop av dussintals hĂ„rnĂ„lar, gömde hon sina smĂ„ pĂ„sar med droger.
Suzanne lĂ€mnade sitt hem i kanadensiska Ontario och köpte en enkel biljett till New York. Hon betonar âenkelâ, som om âenkelâ vore en destination, ett stĂ€lle som borde finnas pĂ„ kartan.
Suzanne och jag brukade gĂ„ ut och dansa, eller lyssna pĂ„ band pĂ„ Mudd Club i Downtown. Vi klĂ€dde oss i svarta klĂ€nningar, svarta nylonstrumpor och svarta silkeshandskar. Det var nattens âkom hĂ€r om du vĂ„garâ-drĂ€kter.
Sent, efter klubbandet, hÀnde det att Suzanne och jag tog en taxi ner till hamnen och Fulton Fish Market vid
South Street Seaport. Vi gick runt i vÄra höga klackar och kikade ner i tunnorna och de enorma trÄgen som var fulla av fisk, krabbor och skimrande blÀckfiskar. Vi lÀrde kÀnna
mÄnga fiskare. De var artiga och nÄgra av dem skÀmtade och frÄgade om vi ville gifta oss med dem.
Kort efter att Suzanne hade rymt hemifrÄn 1980 trÀffade hon Jean-Michel Basquiat som bodde pÄ en stenbÀnk i Washington Square Park under en blÄ yllefilt. Hans smeknamn för henne var redan frÄn början Venus. Jean-Michel flyttade frÄn bÀnken till Suzannes lilla lÀgenhet vid 1st Street och Avenue A, dÀr han mÄlade en del av sina tidiga verk.
NĂ€r Jean-Michel inte kom hem pĂ„ natten, ibland försvann han i flera dagar, Ă€gnade Suzanne det mesta av tiden Ă„t att leta efter honom. Jag följde med, som en kĂ€rleksskugga, hoppade frĂ„n en klubb till en annan. NĂ€r vi vĂ€l hittade Jean-Michel pĂ„ Mr Chowâs eller Kievâs dĂ€r han Ă„t en stor potatispannkaka med Ă€ppelmos, var han alltid glad att se oss. Suzanne satte sig i hans knĂ€ och Jean-Michel matade henne som ett barn. Han höll fram en sked och sa att hon skulle öppna munnen. SĂ€g âAhhhâ.
NÀr Jean-Michel flyttade frÄn Suzannes lÀgenhet nÄgot Är senare var trÀgolvet helt tÀckt av flÀckar, sprut och stÀnk frÄn hans fÀrger. Stelnade oljekritor och smÀlta pastellkritor hade trÀngt in i de spruckna golvplankorna, djupt in i fibrerna.
NÀr Jean-Michel var borta bestÀmde sig Suzanne för att mÄla. Hon kastade det mesta av det som fanns i hennes lilla lÀgenhet för att fÄ plats med mÄlarsakerna och dukarna; hon behöll bara sÀngen och köksbordet och tvÄ stolar. Vi lade böcker, lite klÀder och en gammal brödrost i containern ute pÄ gatan, och Àven fyra par av Jean-Michels gamla skor. Jag behöll hennes stora inbundna bok om kiromanti. Vi slÀngde ocksÄ dussintals stora hoprullade pappersteckningar som Jean-Michel hade gjort.
Redan före dessa storstÀdardagar hade Suzanne i vredesmod slÀngt nÄgra av hans skisser, som var flÀckiga av hans fÀrgfotavtryck, ut genom köksfönstret ner pÄ granntaket. Den eftermiddagen blÄste det upp till ett rejÀlt New York-ovÀder och jag sÄg hur Jean-Michels stora ritpappersark flög ivÀg som avhuggna vingar.
Suzanne och jag gick ofta ner till den illröda konstnÀrsbutiken Pearl Paint pÄ Canal Street dÀr hon köpte dukar, oljekritor och akrylfÀrger.
Pearl Paint var som en allt-i-allobutik eftersom det praktiskt nog fanns en langare som stod och hĂ€ngde utanför eller satt pĂ„ trappen. Han var lĂ„ng och blek och sĂ„lde smĂ„ halvgenomskinliga kuvert med kokain. Han kallade mig âLill-babyâ och Suzanne âStor-babyâ eftersom hon alltid hade pĂ„ sig en jĂ€ttelik jeansoverall som hade tillhört Jean-Michel och som fortfarande var tĂ€ckt av hans fĂ€rger.
Hon snörde ihop overallen i midjan med ett brunt lÀderbÀlte. Det var hennes mÄlarutstyrsel.
StĂ€llet var som en egen scen. Butiken var fem vĂ„ningar hög, med branta trappor, och vi lyckades alltid springa pĂ„ nĂ„gon. En gĂ„ng stod vi i kassakön bakom konstnĂ€ren Vito Acconci, vi sĂ„g honom köpa smĂ„ pĂ„sar med limegröna paljetter som han skulle fĂ€sta pĂ„ kroppen. Han frĂ„gade kassörskan flera gĂ„nger: âĂr du sĂ€ker pĂ„ att limmet lossnar i duschen sedan?â Kassörskan visste inte.
Julian Schnabel var dĂ€r en dag och Suzanne tog tag i min handled nĂ€r vi sĂ„g honom komma in genom dörren. Vi sprang upp tvĂ„ trappor och gömde oss bakom nĂ„gra hyllor med mĂ„larpenslar. Vi hukade oss nere vid golvet och Suzanne sa: âVar tyst. Han fĂ„r inte veta att jag mĂ„lar.â Suzanne ville inte att nĂ„gon skulle veta. Det var vĂ„r hemlighet.
Vi var i lÀgenheten pÄ 1st Street mÄnga kvÀllar och nÀtter i veckan, oftast efter vÄra servitrispass eller efter att ha klubbat. Vi drack klar Àppeljuice frÄn hennes kylskÄp som var tÀckt av Basquiats penseldrag, ord, symboler och klotter. I hennes lilla lÀgenhet fungerade det bÄde som kylskÄp och byrÄ. DÀr inne fanns en burk Maxwell House-kaffe, en tallrik med mer Àn tjugo tunna svarta gummiarmband och en liten pappershög med mina diktutkast bredvid burkar med Tab-cola och en trave betalda elrÀkningar.
Ăggbrickan innehöll örhĂ€ngen och Ă€gg.
Ett par av Jean-Michels snörkÀngor i lÀder stod under det lilla vita köksbordet och hans röda strumpor var fortfarande nedstoppade i dem. Han hade Àven lÀmnat kvar
tvÄ Lee J. Ames-ritböcker dÀr man lÀr sig rita 50 saker av nÄgot. Den ena var SÄ hÀr ritar du 50 berömda ansikten och den andra var SÄ hÀr ritar du 50 berömda seriefigurer dÀr man kunde hitta Yogi Björn, Fred Flinta och Katten Felix.
Medan Suzanne mĂ„lade satt jag vid köksbordet med en anteckningsbok och en blyertspenna. Jag skrev dussintals uppdiktade historier för hand som jag sĂ„lde till veckotidningar som publicerade sanna bekĂ€nnelser. Jag skrev: âVad som egentligen hĂ€nder bakom stĂ€ngda dörrar: En stĂ€derska i Las Vegas avslöjar alla sina hemligheterâ, âJag fann kĂ€rleken i armarna pĂ„ en ung rockstjĂ€rnaâ, âFlickan som kunde se morgondagenâ, âFrustrerad tvilling erkĂ€nner: Min syster försökte stjĂ€la mannen jag Ă€lskarâ och âDet dröjde inte lĂ€nge förrĂ€n jag förĂ€lskade mig i trĂ€dgĂ„rdsmĂ€starenâ. Sedan satt jag i flera dagar hemma i min egen lĂ€genhet vid St Markâs Place 13 och renskrev historierna pĂ„ min elektriska Olivettiskrivmaskin. Det tog elva dagar att skriva mina tvĂ„ romanceromaner, The Labyrinth of Love och Desire Among the Statues, som jag sĂ„lde för 500 dollar styck. Jag gjorde listor med klichĂ©er som jag visste att redaktörerna vill ha i de hĂ€r berĂ€ttelserna och romanerna för att skrivandet skulle gĂ„ snabbare.
Lista ett: fÀrger pÄ lÀppar
SnövitÀppelröda
SolnedgÄngsröda
Rödvinsröda
Karamellröda
KörsbÀrsröda
Glödhetröda
Lista tvÄ: intrigupplÀgg
Jag hatar dig
Jag Àlskar dig
Jag hatar dig
Jag Àlskar dig
Lista tre: Hur man skapar passionerad spÀnning
Sluta
Ja
Sluta
Ja
Ja
Ja
Medan jag skrev dikter, eller berÀttelser och romaner för pengarnas skull, mÄlade Suzanne George Washington som svart pÄ en dollarsedel i samklang med Jean-Michels obetitlade gulgröna mÄlning av en tiodollarssedel med ett portrÀtt av Alexander Hamilton. Suzanne mÄlade ocksÄ seriefigurerna Dagobert och Blondie, dÀr Dagobert var svart, och stora portrÀtt av Malcolm X och Muhammad Ali.
NÀr Jean-Michel och Suzanne bodde ihop hade han lÀrt
Suzanne om vodou. Eftersom hans pappa var haitier kÀnde han ett slÀktskap med förfÀdernas andliga tankar, men det var bÄde pÄ skÀmt och inte pÄ skÀmt för honom. I mÄlningen The Guilt of Gold Teeth hade Jean-Michel mÄlat Baron Samedi, hövdingen i Iwa-familjen Gede som tog emot folk i döden och ÄteruppstÄndelsen, i hög hatt och lÄng rock.
Suzanne hade sett Jean-Michel utföra vodouritualer pĂ„ MoMA genom att stĂ€nka vatten under verk av Picasso, Van Gogh och Matisse. PĂ„ sina mĂ„lningar skrev Jean-Michel âGOLDâ och âNOT FOR SALEâ, vilket i sjĂ€lva verket var vodoubesvĂ€rjelser precis som hans mĂ„lningar av pengar var.
NÀr Suzannes relation med Jean-Michel gick i kras blev mÄlandet ett sÀtt för henne att komma nÀra honom, och hans verk Äterspeglades i hennes verk och teman. Att mÄla var Suzannes vodou, ett sÀtt att besvÀrja Jean-Michel in i sitt liv igen. Till och med hennes tavla In Memory of Joan var en vodoubesvÀrjelse. I den stora mÄlningen av Joan Burroughs ligger det ett överdimensionerat rött Àpple pÄ hennes huvud. Hon hÄller upp en hand framför ansiktet och tittar pÄ sin make, och pÄ vapnet han riktar rakt mot henne, genom tvÄ sÀrade fingrar.
Jean-Michel presenterade Suzanne för William Burroughs och de gick pÄ hans lÀsningar. I Mexiko, dÀr jag
vÀxte upp, var Burroughs en legend. Han hade dödat sin fru Joan Vollmer pÄ Bounty Bar i stadsdelen Roma i Mexico City nÀr han lekte Wilhelm Tell.
I Mexiko visste vi att den 6 september 1951 var Burroughs sÄ full att han stÀllde ett grogglas pÄ Joans huvud för att visa hur bra han var pÄ att skjuta prick. Vi visste att Burroughs bara drack Oso Negro-gin som hade en liten plastbjörn fastkedjad runt flaskhalsen.
NĂ„gra vittnen pĂ„ baren bekrĂ€ftade för polisen att Burroughs hade sagt: âDet Ă€r dags för vĂ„rt Wilhelm Tell-nummer.â
Hans .38:a hade missat.
Senare sa han att pistolen âsköt lĂ„gtâ.
Medan jag skrev i mina anteckningsböcker jobbade Suzanne pÄ den mÄlningen, och vi lÀste Burroughs böcker. DÄ och dÄ tog Suzanne och jag paus och pratade om allt möjligt men mest om Burroughs moraliska tankar om faran med lÀttvindiga önskningar. Burroughs skrev att han aldrig skulle vara sÄ dum att han önskade sig pengar eller att nÄgon skulle dö.
I de mexikanska tidningarna kunde man se foton av brottsplatsen dÀr det Ànnu hela grogglaset lÄg pÄ golvet bredvid Joan som hade blivit skjuten mitt i pannan. Den
ohyggliga bilden av Joan pÄ bÄrhusbritsen med intakt lÀppstift hade setts av i stort sett alla i Mexiko och den syntes överallt i brottstidskrifterna, la nota roja, och det gjorde Àven polisrapporten som var en offentlig handling. Joan var tjugoÄtta Är gammal. Burroughs satt bara fjorton dagar i LecumberrifÀngelset i Mexico City, dÀr Àven Trotskijs mördare Jaime Ramón Mercader var fÀngslad. Joan Burroughs begravdes pÄ den amerikanska begravningsplatsen i Mexico City.
Burroughs och Basquiat tillhörde heroinaristokratin och Basquiat mĂ„lade in referenser till Burroughs i fem av sina dukar. Kulan som dödade Joan finns med i Jean-Michels triptyk Five Fish Species. I den första av de tre panelerna, som Ă€r gjorda med akryl och oljekritor, skrev han âBURROUGHS BULLETâ tvĂ„ gĂ„nger och sĂ„ krafsade han dit âMOTHERFUKN SKULLBONEâ lĂ€ngst ner. PĂ„ ett encentsmynt skrev han Ă„rtalet 1951, vilket var Ă„ret dĂ„ Joan blev dödad. Den andra panelen Ă€r full av luffartecken och referenser till New York. BĂ„de pĂ„ den andra och tredje panelen mĂ„lade Basquiat bokstaven âSâ inuti trianglar som representerade hus. âSâ stod för Suzanne. Jean-Michel sa: âSuzanne, du Ă€r mitt hem.â Ă rtalet 1951 Ă€r ocksĂ„ skrivet pĂ„ ett mynt i den sista panelen. Inget var slumpmĂ€ssigt i Jean-Michels mĂ„lningar, allt hade en mening.
LÄngsamt, under ett Ärs tid medan Suzanne mÄlade sina dukar, kom hennes strimmor av slafsig röd fÀrg att tÀcka golvet och blanda sig med Basquiats fÀrger.
GolvbrÀdorna blev en palett med hennes och hans fÀrger.
Hennes gröna fÀrg utskvÀtt över hans guldfÀrg.
Hans vita fÀrg försvann under hennes gula strimmor.
Hennes röda fÀrg och hans blÄ fÀrg blev violett.
PÄ de golvbrÀdorna gick jag över fÀrghavet som kallades
âKĂ€rlekens slutâ.
NÀr jag som liten flicka vÀxte upp i Mexico City visste jag att kÀrlekens slut fanns överallt.