9789100804305 by Provläs.se

DET ÖNSKADE

d et här huset är en förlängning av min kropp. Eller om det är min kropp som är en förlängning av huset. Vi är ett. Det är i mina väggar mössen bygger bo, det är mitt tak som knäpper när solen steker, det är mina vrår som är fulla av spindelnät och lort, det är från mig små flagor av skör puts nästan ohörbart faller av och landar på golvet, lika tyst som snöflingornas tassande på backen i den kyliga morgonen.

Jag kan treva mig fram här med förbundna ögon. Jag kan vartenda trappsteg, mina tår känner varenda springa mellan golvplankorna, varje repa i den skrovliga gamla lacken. Jag vet hur jag ska gå för att golvet inte ska knarra. Jag vet vart jag ska kliva för att få huset att gnälla och gny som en frusen valp, för att det ska ge ifrån sig höga tjut som i förtvivlan.

Jag smyger runt här i mörkret utan att tända eller ens lysa med mobilen. Nio trappsteg ner, försiktigt på steget där brädan sitter löst och kan vicka till som en osäker spång. Hela tiden hör jag hur det kluckar i elementen. Jag bidrar själv med ett kort, forsande brus när jag spolar i toan. Jag hör min huskropp skälva.

Som i en renande spolningsritual vrider jag också på kökskranen. Jag låter det första vattnet som har legat i rören rinna ut och fyller sedan ett glas med det nästan frusna vattnet som nyss slumrade i marken under huset. Den kalla vätskan glider ner genom svalget och strupen till magen. Det väcker mig, detta kalla, yrvakna vatten.

Nio trappsteg upp (se upp för den lösa brädan!), sedan är det fyra steg mellan dörren in till rummet där jag sover och

dörren in till rummet där min man sover. Två till. Jag kliver på mattan, vars mönster avtecknar sig i mörkret under mina fötter: romber, snirklor och små krusiduller. Jag borde synas i spegeln nu. Men den är svartare än natten.

Mina steg är lätta, ändå får de möblerna att darra till: de höga barstolarna med snidade träben, bokhyllan, luckorna i skåpet, hyllorna i den blå kommoden. Men han vaknar inte.

Han har en mardröm. Han stönar, mumlar utan avbrott och vrider sig i sängen, intrasslad i täcke och lakan. Han kan inte röra sig, ben och armar har låst sig, och då riktas frustrationen, ilskan och paniken mot honom själv. Han ger ifrån sig en tung, påträngande lukt. Han är rädd som ett fångat djur. Han sitter fast i en fälla som han själv har gillrat.

Jag tycker synd om honom, det gör ont att se honom så här. Försiktigt lägger jag mig längst ut på madrassen med höger hand under huvudet. Med vänster hand rör jag vid hans fuktiga panna. Han är sjöblöt, kallsvettig. Där ärren buktar inåt bildas hela små rännilar, som när glaciärer smälter.

– Snart har alla glaciärer smält bort, vad ska hända då? säger jag lågt. Kommer vi två att leva kvar så att vi får vara med om såna hemskheter? Jag skulle gärna möta jordens undergång med dig. Jag skulle gärna dö i dina armar, hör du det?

Han svarar inte. Han sover. Ändå får mina ord fäste någonstans i hans huvud, i hans sovande medvetande, och då tar drömmen en ny vändning. Någon pratar, han lyssnar och svarar: först tålmodigt, sedan ironiskt och nästan nedlåtande, men slutligen blir han orolig och irriterad. Hans språk är drömmens – det består av meningar och ord, det är rikt på intonationsväxlingar och känsloaccenter, det är välartikulerat och klart, men jag förstår ingenting. Det liknar inget språk jag känner igen. Det är en ljudande motsvarighet till en text som vänts upp och ner och reflekteras i en spegel. Men om jag rör vid hans halsådror kan jag känna det, om jag lyssnar till hans puls.

Så fort jag rör vid honom ger han ifrån sig ett skrik – hemskt och utdraget, som en döende. Sedan, när skriket äntligen tystnat, ser jag i gråljuset att han har vaknat. Han tittar på mig med skrämda, uppspärrade ögon. Han andas häftigt. Han rosslar. Han kippar efter luft. Kanske hör han mig inte. Men jag hör hans hjärta slå. Jag ser andhämtningen, hans deformerade bröstkorg som rör sig häftigt, som om den ska brista.

Kroppen är paralyserad av skräck. Han har förlorat all talförmåga, alla språk, också drömmens och det han använder med mig. De gånger han svarar.

– Du ropade, förklarar jag och ler. Jag försöker lugna honom med min blick, med mitt avslappnade ansikte, med min stillsamma, alldagliga röst, och så som en mor stillar ett upprört spädbarn: med min doft, med mina jämna, lugna andetag. – Du ropade på mig, du ropade mitt namn flera gånger, viskar jag och sträcker ut en hand för att stryka över hans svettblanka axlar. Jag ritar mina tecken där. Jag vet att han inte vet vad jag heter. Jag vet – han minns ingenting. Ändå tecknar jag gång på gång mitt namn i hans fuktiga hud, gång på gång ristar jag in det i hans hjärnvindlingar.

– Det är ingen fara, fortsätter jag och stryker över hans kindben innan jag tar hans ansikte i mina händer. Jag tycker så mycket om hans stora, tunga huvud och hans halssenor, som nu är alldeles spända av oro. – Men snälla du, säger jag, det är ingen fara, du har haft en jobbig dröm, det är allt. Och så berättar jag vad han har sett i drömmen.

Du drömde att du låg i en stor pöl av ditt eget blod blandat med sumpvatten. Det hade regnat hela natten och fältet var genomsurt. Jorden var svart, det luktade aska, kol och räls. Den andre hade fått huvudet avslitet av en granat, och blodet hade sprutat fram ur halsen och blandats med vatten och eldningsolja. Kroppen var söndertrasad, han gick inte att känna igen. Bara några timmar tidigare hade du legat vaken,

du hade inte kunnat sova, du hade legat där och tittat på de små hårtestarna som hängde ner i hans nacke och på hans tatueringar, på alla romber, linjer och snirklor – de gick till och med upp på huvudet, runt ena örat, och ner över ryggen och hela vänster axel, som ett fjällpansar. Tatueringarna rann ner över armarna, runt armbågen, och sände en sista ensam våg över handryggen, som över stenarna på en strand, och där frös de till i några mörkblå stänk på knogarna. Regnet smattrade vidare mot det pålitliga taket i ert värn, och din sömnlösa oro gled över i någonting annat – du började nästan känna dig lugn och tillfreds. Ni hade suttit där i flera dygn utan att kunna gå ut, ni hade haft långtråkigt och spelat kort, ni hade lyssnat på nya order som rörde alla utom er. Oftast hade ni bara sovit. Ibland krälade någon ut för att röka och svor då åt den halta katten som hade tytt sig till er för att tigga mat efter att den närmaste byn bombats sönder. Nu hörde du hur det klafsade om en rökares steg därute och blev också röksugen. Du hade precis knäppt byxorna och sträckt ut höger fot för att dra åt dig de genomsura kängorna borta i hörnet då rökaren skrek till och började svära så att du genast fattade att det inte gällde katten. Du blev alldeles kall, för du insåg att du redan en stund hade hört det omisskännliga ljudet från granater som närmar sig. Med ens sänkte sig en tung tystnad över världen, olycksbådande och mer högljudd än regnet som kanske hade skyddat er så långt. Men nu var också regnet maktlöst. Explosionen slet sönder en del av väggen och slungade iväg dig till bortre änden av värnet, rakt över killen bredvid. Du slog huvudet mot någonting hårt, förmodligen förlorade du medvetandet. Sedan sprang du vid hans sida i den blöta leran. Kängorna var osnörda och det var svårt att springa – du klafsade i jordens svarta färs, den skvätte upp på benen, sög fast dig och höll kvar. Visslandet i skyn hade inte upphört, ovanför er avtecknade sig regnet, svartrandigt mot spårljusens gulrosa kärvar. Du varken såg eller hörde när han

träffades. Du slogs omkull av trycket utan att förstå varför, utan att ens uppfatta hur du dränktes under kalla och heta kaskader av gyttja och smet, hur du trycktes ner i leran. Du försökte få grepp om någonting fast, någonting tryggt, någonting som inte gled undan, men fingrarna bara halkade i jordens upplösta, blöta väv, ända tills du fick tag i hans arm, täckt av gyttja, och drog den till dig eftersom du kände igen en snirklig tatuering som gick att ana i huden. Men armen kom emot dig alldeles för lätt, helt motståndslöst: för en stund kändes det som om du var övermänskligt stark och kunde dra till dig en fullvuxen man som ingenting. Men det var bara armen, den satt inte fast i något, precis som tatueringen hade den förlorat sin helhet och mening – det såg nästan ut som om kroppsdelen var märkt för att visa vem som fick hantera den nu när dess förre ägare inte längre fanns kvar. Vems var den i så fall? Själv var han förlorad i den svarta dyn.

I gryningen stod de gamla kvinnorna lutade över dig, alla i mörka hucklen. – Men lilla du, upprepade de utan slut och skakade på huvudet, vad har du råkat ut för?

Han lyssnar utan att säga något, utan att reagera. Det går inte att veta om hans hjärta är på väg att brista av smärta och förtvivlan eller om han är förargad på något, om han ens tror på vad jag berättar. Hemelektronikens små lampor blinkar runtom i rummet: röda och gröna, likt självlysande djuphavsvarelser.

– Du, säger jag och lägger hans grova hand i min, det är dina minnen som kommer tillbaka när du drömmer. Nån av dem kan ha överlevt.

Han svarar inte och ser inte på mig. Blicken är riktad mot fönstret, mot glipan mellan gardin och vägg. Därute går det att ana konturerna av ett moln på en mörk himmel.

– Vad minns du? frågar jag och lutar mig fram för att fånga hans blick.

Men han vänder sig bort och låter mig inte se in i ögonen. Då rätar jag på mig och sitter en stund intill honom. Hans kropp ligger utbredd som ett landskap som jag endast får betrakta, inte röra. För en stund blir jag osäker på om den kanske bara är något som jag har inbillat mig.

När jag inte är med tittar han på fotografierna igen. Bilden på likkistan på bordet. Bland liljor syns en suddig fläck som påminner mer om en plastpåse än ett ansikte. Han vet inte vem det är. Han känner ingenting när han ser henne. Han är nog osäker på om det som ligger i den svarta kistan på bordet verkligen har varit en människa. Någon han kände. En närstående.

En svartvit bild på en småstad. Trånga gränder som knappt släpper fram en bil. Tvåvåningshusen trycker sig mot varandra där de klänger upp för kullarna. Tegeltak, skiffertak. Ett gytter av trädkronor, skorstenar och torn. Det som slingrar fram här är inte en gränd utan en å.

Svartnad, krustbelupen sten. Om man tittar länge på de formlösa stenbitarna framträder figurerna: Herakles som bänder upp gapet på det nemeiska lejonet, Herakles som dräper den lerneiska hydran, Poseidon som stillar det upproriska havet. Stenarna är fulla av hål, nötta av vind, regn och kyla.

I hjältarnas förvridna ansikten känner Bohdan igen sitt eget. De står där ovanför staden, förstenade i en oro som aldrig kan stillas.

Mest gillar han Fången. Han sitter i skräddarställning alldeles framme vid avgrunden. Händerna är bundna bakpå ryggen. Orörlig och fjättrad, ändå lugn. Nyfiken betraktar han gatan därnere. Några råkor vankar runt på marken. Ett par duvor flaxar upp. Människoströmmen flyter fram – än fort, än långsamt.

– Minns du vem som har gjort de här skulpturerna? frågar jag då jag har smugit upp bakom honom och lagt en hand på

hans axel. Bohdan rycker inte ens till – den här gången blir han varken skrämd eller förvånad när jag dyker upp så där.

– Pinsel, svarar han utan att vrida på huvudet. Johann Georg Pinsel, 1700-talsskulptören. Han som man inte vet varifrån han kom. Han som ingen vet nåt om, förutom att han gifte sig med en änka som blev änka igen efter honom och som snart gifte sig en gång till. Man kan nog säga mer om den där änkans karaktär än vad man kan säga om hennes andre man. Jag skrattar, och han riktar en undrande blick mot mig, som om han inte förväntat sig att jag skulle förstå hans lilla skämt. Han kan sitta länge med bilderna på Pinsels skulpturer. När han betraktar dem glömmer han för en stund att han har glömt vem han är. Förtrollad tittar han på de extatiska, brutna stenkropparna, de magra och kraftfulla gestalterna vilka verkar slitas sönder av ett inre tryck, av känslor som bryter fram som i en vild och ryckig dans, febrig, plågad och avslöjande.

– Du berättade om Pinsel för flera veckor sen, säger han och drar ett pekfinger över den insjunkna, muskulösa magen på Allegori över Tapperheten, en figur som står halvt dold bakom en pelare i en ikonostas, med platt bröst, muskulösa armar och ben och ett milt ansikte med uppåtvända ögon. Han vet att det är jag som har berättat för honom om Pinsel, men i de suddiga fotona på de vittrade kropparna av sten och trä känner han också igen något som gäller honom direkt.

– Du himlar med ögonen precis som hon, säger jag och imiterar hans likheter med Allegori över Tapperheten. Ser du att hon har ett mansansikte på axeln här. Hon gömmer en man inom sig.

Bohdan granskar ansiktsdragen som framträder i den vita axeln. Han undrar: Vad ska det symbolisera? Makt och styrka? En kvinna som tar mannens styrka? En kvinna som håller en man fången i sin kropp? Inte släpper ut honom? Håller fast honom?

Jag lägger ett annat foto över det förra: bilden på Herakles

som dräper den lerneiska hydran. Hydran kryper ihop under den atletiske hjälten och slingrar sig av och an. Ryckningarna sprider sig genom båda kropparna; de håller varandra i ett dödsgrepp som är lätt att förväxla med en omfamning, med åtrå.

Bohdan pekar på Herakles och säger: – Som straff för den grymhet han visade staden Euboea och dess konung fördunklade Hera hans sinne.

Myterna minns han helt av sig själv.

Från underst i fotohögen plockar jag fram bilden på skulpturen av den helige Onufrij och färgbilden på mig och Bohdan. Jag vet att han avskyr den. Under ett av sina vredesutbrott slog han sönder ramen och glaset – det var ren tur att det glansiga fotopapperet inte revs upp. Men jag har ofta kommit på honom då han suttit i ensamhet och tittat på just den bilden. Det är inte mitt ansikte som intresserar honom, det vet jag. Han studerar sig själv som han var en gång.

Jag betraktar honom när han står framför spegeln: han ser på sig själv och vrider sitt stora, förskräckliga huvud, studerar det ur alla tänkbara vinklar på jakt efter en likhet med den stilige mannen på fotot. Hur ska han kunna finna en sådan likhet? Hans vackra, avlånga skalle spräcktes ju på så många ställen att den blev som en månghörning, till formen påminner den mest om en kålrot. Där det en gång växte hår som var lent och glansigt finns nu bara inbuktningar och kantigheter, mörkgrå och rödblå ärr, och det mesta är helt kalt. Håret växer bara på enstaka fläckar – glesa, bleka tofsar i en vissen, obestämbar färg, som fjolårsgräset när det sticker upp ur snön i slutet av februari.

Han tittar på fotot och ser en hög, ståtlig panna som elegant ramas in av flera tunna linjer; sedan glider blicken upp mot spegeln framför honom, och han beskådar sitt mörka, gropiga ansikte, som är alldeles veckigt av ojämnheter. Genom någon märklig effekt har Bohdans mörka ögon blivit ljusa

och grågröna på bilden: det kan bli så om solen är stark och lyser in när man tar bilden, eller om den speglas i rutorna på en byggnad i närheten. Bohdan-på-bilden har ögon fulla av smält ljus och opalglittrande snö, men Bohdan-i-verkligheten har mörkbruna ögon, ogenomträngliga och skymningsblanka. Ögonhålorna har olika form, balansen mellan dem är rubbad, precis som mellan alla andra drag i detta ansikte som förr var så fint och harmoniskt, sammanfogat helt enligt det gyllene snittet. Vänster öga är nu alldeles smalt och sitter långt ut mot tinningen medan höger är stort och nästan klotrunt, och på den sidan är ögonlocket tungt och uppsvällt och skevar snett in mot den brutna, tillplattade näsryggen. Hur ska han kunna känna igen puckeln på näsan eller de vida näsborrarna? Med vilken blick skulle han behöva betrakta sig själv för att urskilja de skarpa kindbenen, de kraftiga käkarna och den markerade hakan bland alla dessa ojämnheter, fåror och bulnader?

– Dina läppar, upprepar jag gång på gång, dag efter dag, dina läppar är fortfarande som förut. Jag kände igen dig på läpparna.

I spegeln betraktar han sina läppar. De är spända och sammanpressade så att de nästan blånar. Han jämför med läpparna på fotot och försöker le lika otvunget som han gjorde den dagen på Arkivet då han lade sin arm om mig och drog mig till sig. Men den halvförlamade munnen lyder inte: mungiporna dras ner och darrar, och det dystra, besvikna ansiktet förvrids bara ännu mer. Jag vet att han inte finner några som helst likheter.

Ständigt plågas jag av tanken på hur jag ska få honom att förstå att jag inte tycker mindre om honom nu än när han såg ut som på bilden, när han första gången drog mig till sig så att min kind trycktes mot hans axel och ett läppstiftsmärke blev kvar på hans vita linneskjorta. Hans ansikte då, underskönt som Michelangelos ”Ljusbärande ängel”, hindrade mig inte från att se vem han egentligen var. Nu, när hans yttre mer

påminner om Pinsels avkapade änglahuvud med söndersågad näsa (ett erbarmligt, formlöst anlete som ändrar uttryck beroende på vilken vinkel man betraktar det ifrån) och när hans inre är som framskulpterat i alla dessa ärr och bulnader, när hela han är vänd ut och in, är jag beredd att göra vad som helst för att skydda honom, vårda honom, finnas till för honom, vara hud åt honom, mjuka upp omvärldens beröring vid hans öppna sår. Hur ska jag få honom att förstå?

Neutronstjärnans yta är kall och slät. Så slät att man skulle kunna spegla sig i den. Men dess gravitationskraft är så stark att varje fysisk kropp som kommer för nära smulas sönder i sina atomer. En människas leder skulle slitas loss, huden fläkas av, hela kroppen finfördelas. Bli till stoft. Och stoftet skulle lösas upp i allt mindre partiklar. Tills ingenting fanns kvar.

Jag betraktar mig själv i badrumsspegeln. I mörkret. Och jag tänker på neutronstjärnan. På dess fasta järnhölje. På dess atmosfär. På ledningsförmågan i dess inre skal. Jag skulle inte kunna se min spegelbild i dess yta.

Jag ser den som reflekteras i den mörka badrumsspegeln. Men det är något som inte går ihop. Det är något med allt sammantaget: spegeln, badrummet, mörkret, spegelbilden, mig.

För neutronstjärnan går allt ihop. Dess massa är flera gånger större än solens. Men dess radie är bara en till två mil. Ju större massa, desto större radie. På bråkdelen av en sekund roterar den ett varv runt sin egen axel.

Jag tänker på neutronstjärnor när den där kvinnan utan förvarning kommer in i badrummet:

– Men jösses, står du här i mörkret?

Genast tänder hon lampan. Och kliver nära inpå. För nära – igen. Och ser på mig – igen. Och hon sträcker fram handen igen för att röra vid mig. Jag ryggar undan. Hon vrider åt

kranarna. Vattnet slutar rinna. Ledningarna slutar brusa. Det blir tyst. I spegeln ser hon på sig själv och på det där andra, som just ryggat undan från henne.

– Vad gör du? frågar hon. Är det nåt som inte är bra?

Jag svarar inte. Jag vill inte prata. Tankarna – de tankar som ni läser nu – har inga ord. Det är er hjärna som förvandlar dem till ord. Jag har inget med det att göra. Inte ett dugg.

Kvinnan står vänd mot mig. Hon närmar sig igen. Hon driver in mig i ett hörn. Hon tittar och tittar. Hon andas och andas. Ögonen frågar. Hon vill ha något av mig. Jag står kvar helt stilla. Med nedslagen blick. Sammanbiten. Hon tar min hand. Jag drar den åt mig. Jag gömmer den bakom ryggen. Håll dig undan från henne. Håll dig undan.

– Är det nåt som inte är bra? upprepar hon. Är det nåt som är tokigt? Är det nåt som inte är bra? ekar rösten.

– Det är bra, hörs en annan röst. Det är jag som låter så. Det är jag som stöter fram de orden. Ta dem då. Ta orden. – Det är bra, säger jag, högre nu.

– Ska jag hjälpa till med rakningen? säger hon och sträcker fram sina fingrar mot mitt ansikte.

– Jag vill inte.

En bit av min tunga saknas. Det sitter metall i käkarna. Hela munnen är stel och känns rostig. Och det är något med språket också, det vill inte lyda. Hon brukar säga så, kvinnan. – Men du ska se att du börjar prata snart, säger hon. Du ska se att du börjar minnas.

En del ord går bra. Dem kan jag uttala. Men det finns ord som fastnar och river i halsen. Eller som bara trillar ut ur munnen i små fragment. En del svider. Eller smälter bort. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Vissa ligger bara i munnen, kalla och orörliga. Jag känner inte igen dem.

– Ska jag hjälpa dig att borsta tänderna? viskar kvinnan.

Och då händer det igen. En pulsar, en utsöndring av elektromagnetisk strålning från mitt huvud. Jag rör mig inte, men

jag vet att kvinnan märker det. Och hon blir rädd. Hon är rädd nu, för hon vet att jag kan slå henne, att jag kan ställa till det. Det syns på ögonen, i ansiktet. Och det är mer än jag står ut med. Mer än jag vill veta. Hon vet mer om mig än jag själv.

Jag vill inte borsta tänderna. Jag tänker inte göra det idag. Jag tänker inte tvätta mig heller. Jag vill bara lägga mig ner och blunda, dra en filt över huvudet. Jag vill tänka på neutronstjärnan. På hur varm den är när den föds. Det tar många tusen år för den att svalna.

Jag blundar. Jag vet att hon står framför mig. Jag vet att hon ser på mig.

Hon är min. Hon är min hustru. Hon har väntat på mig och hittat mig. Hon har hämtat mig från den andra sidan. Hon har trotsat neutronstjärnans gravitation. Hon vet allt om mig. Hon berättar det för mig. Hon återger mig mitt minne. Hon ger mig en spegelbild.

Han dras magnetiskt till Pinchas anteckningsbok.

Jag lägger fram Bohdans gamla kläder och skor, hans vindjacka och sovsäck. Jag lägger fram den rombformade sleven i läderfodralet som han tyckte så mycket om. Jag lägger fram det vid sängen, för att det ska vara det första han ser när han slår upp ögonen på morgonen. Tänk alla gånger som han har använt den sleven för att krafsa bort jord från flera tusen år gamla människoben eller för att röra vid avlagringar efter bosättningar, vid en livets benmärg som pulsen aldrig riktigt slutat slå i. Jag lägger fram några av hans arkeologiska referensböcker på vårt runda matbord som är lackat i samma färg som en skytisk skalle. Jag lägger fram Herodotos Historia med en kaffeskära på omslaget och lortmärken efter Bohdans fingrar. Han tar inte ens i den, han föser undan den med armbågen och sträcker sig istället efter fårosten som ligger framme på en assiett som har en liten spricka efter en gång när jag tryckte för hårt med kniven.

Ibland kan han försjunka i högarna med släktfoton. Han spanar in i dem tills kärlen i ögonen nästan brister. Men sådana utflykter i den egna minnesförlusten förvärrar bara hans modlöshet. Han kan redan namnge alla människor som syns på bilderna, han kan återberätta omständigheterna kring flera foton och vad som hände efteråt, när människorna satte sig i rörelse igen och sveptes bort av livets ström. Han kan förklara varför farmor Uljana har ett visst uttryck i ögonen på en bild, varför Nusia gör en viss grimas, varför hans femårige far ser alldeles vettskrämd ut där han står i en dörröppning, stel och förvirrad. Han kan beskriva huset på Torhovytsia, verandan, springorna mellan golvplankorna, farstun där spadarna stod, farstugolvet som alltid var täckt av ett lager med intorkad lera och den låga bänken på vilken ett rostigt hänglås med uppbruten bygel låg och skräpade i långa år. Han kan beskriva hur det knarrade i soffan som alltid var täckt av ett överkast, han kan beskriva färgen på väggbonaden och på mattan som låg över källarluckan. Trots att det knappt går att urskilja något annat på bilden än olika mörka och ljusa fläckar kan han räkna upp vad som finns i ekskänken: de ungerska fajanstallrikarna med förgyllda kanter, porslinsterrinerna och såssniporna med små svarta örnar och svastikor undertill, de polska silverbesticken och de små teskedarna med böjda skaft och runda skedblad, nästan bruna av ålder (”Av nån anledning gillade jag dem när jag var barn”), de mörkblå tjeckiska kaffekopparna, ett champagneglas i samma rödlila färg som vindruvssaft, tekannan i nysilver, en kopparbricka, en guldgaffel med bara två tänder, flera skedar och vinglas med ingraverade hebreiska tecken, karaffer, vinbuteljerna från Liliens glasfabrik i Zjovka, dricksglasen från Berezjany, det sovjetiska nysilvret med emblem i form av en and, tallrikarna och assietterna med målade körsbär och olympiska maskotbjörnar, ett lerkrus och ett antal glaserade djupa tallrikar.

Omsorgsfullt återger han alltihop, med detaljer som jag

själv hunnit glömma men som jag måste ha nämnt en gång utan att fästa mig vid det; han upprepar vartenda ord jag sagt, varenda del av min berättelse. Men inte ett enda eget minne, ingenting nytt tränger upp ur den tjocka minnesgröt som jag har matat honom med i flera månader, likt gödsel som sprids över en utarmad åker för att nytt liv ska spira.

Vi försöker gång på gång, vi pressar oss till gränsen för vad vi tål, men alla försök dränerar oss sakta på hopp. Ibland blir Bohdan rasande: fotona flyger åt alla håll och han stampar på dem. Tålmodigt samlar jag ihop dem, petar in dem i albumsidornas genomskinliga fickor och sorterar det som kunnat räddas undan hans vrede. Sedan kan det följa flera veckor utan att vi pratar om det förflutna. Det är knappt att vi pratar alls.

Tyst vårdar jag honom. Tyst låter han mig hålla på.

Men jag märker att han ibland smyger bort till min rock, sticker handen i innerfickan och plockar fram en gammal anteckningsbok i färgat saffianband, gömmer den innanför tröjan eller bältet och tar den med sig. När jag sedan går förbi och råkar komma åt hans axel med min mage (ifall han sitter ner) eller om jag stryker med brösten mot hans rygg, kan jag uppfatta den välbekanta lukten av gammalt läder och mögelskadat papper. Bohdan vill inte erkänna att han är intresserad och har inte sagt något om boken. Och jag låtsas som om jag inte märker något, trots att jag vet att Pinchas bok har väckt något i honom. Själv lyckas jag inte ta mig förbi de murknade stockar och döda kalkavlagringar som har satt igen Bohdans medvetande inifrån; jag når aldrig in till det ömma, blottade köttet. Den som lyckas skaka liv i Bohdans bortdomnade hjärnceller är istället denne tusenfaldigt förrådde och dödade judiske gosse, vars kropp sedan länge har förmultnat och blivit till stoft.

Jag kan inte avgöra om det lugnar mig, oroar mig, skrämmer mig eller inger mig hopp. Hjärtat bultar i mitt bröst när jag sent om kvällen lutar mig fram för att spana in genom dörrspringan

och ser att Bohdan bläddrar i de fläckiga, gulnade sidorna i Pinchas anteckningsbok. Ibland blir han sittande med ett uppslag, ibland försöker han uttyda de små vallmoprickarna i Pinchas handskrift. Han lär knappast förstå något. Jag har berättat för honom att han är duktig på polska och tyska och att han har studerat latin och antik grekiska vid universitet, men hebreiska kan han inte – och av någon anledning trilskas också de ukrainska orden för honom.

Mest intresserar han sig för Pinchas teckningar: han jämför Amadokasjöns konturer på kopior av medeltida kartor, som om han bland de slingriga linjerna, de naiva och schematiska symbolerna för berg, städer, skogar, vägar, borgar och kärr kan hitta en nyckel till sitt minne. Kanske är det så också, tänker jag och makar oroligt på mig (eller om det bara är benen som börjat domna), kanske är det så. Jag vet inte om det skulle vara bra eller dåligt om Bohdan lyckades tyda Pinchas budskap. Om han nu alls förmår göra det. Jag vet inte om det är något som jag önskar eller fruktar. Jag vet bara hur mycket jag vill skydda Bohdan. Hur jag skräms vid tanken på att förlora min man igen.

Förundrad tittar han på Pinchas skisser: på tecknade småstadsgator kantade av stenhus med brunnsdjupa portöppningar, på skuggade, fuktiga innergårdar med syrenbuskar och vinbärssnår, på Strypas vindlingar med pilträd som står lutade över vattnet, på ett hus med snickarglädje på verandan, på fontänen vid synagogan och på själva synagogan med dess pampiga fönster, välvda portik och rundade tak. Han beundrar scenerna på marknadstorget, med vältecknade små figurer i fotsida dräkter och bredbrättade hattar, med skägg som fladdrar i vinden, med huvuddukar fastsatta med de märkligaste knutar, här och var en tallit och några kantiga tefillinkapslar. Figurerna är pyttesmå, som skiljetecken, som tecknen i det hebreiska alfabetet, och ändå går det att urskilja att de hälsar på varandra, att de berättar nyheter för varandra, att de tit-

tar på några barn som springer förbi, att de tankfullt blickar bort mot horisonten och undrar vad det är för himmelshögt dammoln som närmar sig staden. Bohdan känner igen borgruinen, kullarna, fälten och de fjärran skyarna, han känner igen Nahirnjabron, tågtunneln, Johannes Nepomuks huvud, rådhusets barocktorn, vindeltrappan i tornet, utsikten över staden från fönstren längst upp, och fragmenten av Pinsels skulpturer som han kan jämföra med fotografierna – här är Herkules öra, här lejonets gap, här kosackens biceps.

Det enda han inte känner igen är det söta lilla barnansiktet som finns avporträtterat på flera ställen i anteckningsboken. Det är tecknat i stora och små format, framifrån och i profil – motivet upprepas som i en tecknad film om ett och samma huvud, ett och samma långsamt frambrytande leende, en och samma svit med känslor. Är det en barngestalt av Pinsel, en putto? En olöst allegori? Hårlockarna hänger ner i pannan, ner över halsen. Kinderna rodnar, läpparna är bulliga. De stora, allvarliga ögonen spanar fram ur teckningen som från botten av en sjö, som från den andra sidan. Bohdan försöker gissa vem flickan kan ha varit – för det är en flicka, ett levande barn, inte en ängel i sten eller trä. Han är säker. På en teckning syns en mager, senig man som håller om flickan: ansiktet är skuggat, men det går att se hans skarpa kindben och infallna kinder. Ett par sidor längre fram finns en annan teckning som föreställer en stenlagd gata där flickan leds vid handen av en kvinna i hatt och elegant klänning. Man ser bara flickan bakifrån, men Bohdan känner igen henne: det är hennes lockar. De är så ofattbart ljusa. Och här syns flickan nästan helt bortvänd – hon lutar kinden mot en stor kalvmule. Man känner värmen från djuret. Den tunga, heta andedräkten. De fuktiga näsborrarna. Flickan blundar och lyssnar till djurets kropp, till alla dess inre röster.

Här sitter hon framför ingången till ett hus. Väggen är bara antydd, ett par streck skissar fram en veranda, ett fönster med

en gardin, en pelargon på ett fönsterbräde. Flickan är tecknad i större detalj: hon har på sig en klänning, snörkängor och höga strumpor. Hon har gropar i knäna och i hennes sjal ligger flera valnötter, både hela och knäckta. Bohdans blick hejdar sig vid valnötterna, som om han plötsligt känner hur munnen fylls av tjock saliv, som i en bitter försmak. De ljusa nötkärnorna drar till sig hans uppmärksamhet, trots att de är så små, nästan bara antydda. Utan att tänka på det luktar han på sina fingerspetsar. Han lägger inte märke till reflexen – det är jag som gör det, jag som omärkligt har smugit fram bakom honom igen, omsorgsfullt undvikande varje knarrande golvtilja. Jag rör mig tyst, likt den helige ande. Men det rasar inom mig, som i en förbrytare som är på väg att avslöjas.

Det knyter sig i min mage. Valnötterna. Jag kan inte förstå varför de gör mig så orolig, varför de ger mig denna känsla av akut, oväntad fara. Men från den stunden börjar jag gömma undan de valnötter som Bohdan skulle kunna hitta i huset eller ute på gården. En tidig morgon samlar jag ihop alla fjolårsnötter som ligger kvar under trädet, bär ut dem i skogen, dumpar dem under en tall och krafsar över dem med barr.

För en stund blir jag stående där och minns hur jag för några år sedan tog med mig valnötter i present till Bohdans far, professorn. Nu behöver jag gömma valnötter för hans son.

Ett tag brukade vi ta en kvällstur i skogen när jag kom hem från staden. Det var sent på hösten och jag behövde inte vara lika orolig för att vi skulle träffa på andra. De flesta hade slutat åka ut till stugorna när det blev kallt; de övervintrade istället i sina stadsbostäder, där de fick något slags trygghet av att vara omgivna på alla håll av tusentals andra människovarelser. De som var kvar i stugområdet över vintern behövde jag inte bekymra mig för: de var mer som skuggor i en dröm än riktiga människor. Ibland kunde vi stöta på dem i den råkalla, kusliga halvdagern, på stigen mellan tallarna bort mot

den avlövade snårskogen där tussar av kvällsdimma hängde i grenverken. Ibland var det gubben i blårandig sportmössa, han som brukade gå runt i skogen med en skottkärra full med noggrant hoplagda grenar. Eller det nersupna paret i oklar ålder som alltid omgavs av stickande ångor och dunster och som ibland kunde visa en sådan högljudd och besvärande ömhet för varandra, en kärlek naken som ett öppet sår; men ibland grälade de istället på varandra med minst lika stor iver, eller så vaggade de bara framåt, dystra och slöa: hon jämrade sig och släpade fötterna i backen, han med förtvivlad uppsyn och en yxa i handen. Ibland hände det att en okänd man syntes långt bort mellan tallarna, omgiven av en flock hundar. Djuren kunde störta fram mot oss och skälla så att det ekade i skogen, de tjöt så att de storknade, de smittade varandra med sin iver och frenesi, och det var svårt att inte befara att de magra men starka djuren skulle angripa oss, att deras vassa tänder snart skulle tränga in i vårt arma kött. Men hundarna bara viftade på svansen, kom fram en bit till och tittade glatt på oss med hängande tungor. Långsam och liksom drömsk kunde Bohdan gå ner på ena knät, klappa hundarna, klia dem bakom öronen och lösa ut en tova i pälsen. Förvirrad stod jag ett stycke bakom, för jag kände inte alls igen honom, och jag märkte förvånat att hundarna kiknade av förtjusning när han kelade med dem. I hans blick, i hans händer, i hans ansikte märktes någonting så oväntat ömt och värnlöst, en ljusrand under en stängd dörr. Han var avspänd på ett sätt som han aldrig tillät sig med mig. Så höll det på tills det hördes visslingar i den ödsliga skogen – genomträngande, otåliga, ilskna visslingar. Hundarna glömde oss genast, såg sig omkring och störtade iväg efter husse. Vi stod kvar, övergivna i stillheten. Senhösten var så mulen att dagarna närmast uteblev. Våra tröga fötter sjönk ner i marken som var mättad av vatten, sand och svampmycel. Vi klev i den tjocka mossan, i hala lager av bortmultnande löv. Vi vaggade fram nästan i blindo, utan att

ge akt på vart vi gick i den konturlösa halvdagern.

Hur varmt vi än klädde oss var vi ändå genomfrusna, trots lagren av tröjor, långkalsonger, jackor, halsdukar och luvor.

Skor och handskar blev alltid genomsura. Ansiktet stelnade tills all mimik upphörde. Flera gånger hände det att jag vände mig om för att se hur det var med Bohdan, bara för att märka att jag inte kunde urskilja hans ansikte i dunklet.

Ibland under våra promenader överraskades vi av ett regn. Ett bedrägligt, slött uppehållsväder utan mer än osynliga fuktdroppar i luften slog plötsligt om till hällregn samtidigt som en byig vind drog in och rev i tallkronorna. Träden knakade och gnällde och de smala stammarna svängde och vajade som om de inte var furor utan grässtrån, tusenfaldigt förstorade.

Regnet piskade oss, örfilade oss, daskade oss över ryggen.

Vi skyndade hem, och varje gång anade jag en gestalt som stod dold bakom en gardin i stugan mitt emot, eller bakom vinspaljén vid verandan, eller om det gick att ana henne i dörrglipan. Jag förstod att hon spanade på oss. Men jag behärskade mig, betedde mig som om allt var normalt och motade tillbaka irritationen över att vi skulle vara så intressanta för den där krumma lilla kärringen vi hade till granne. Uppenbarligen kittlade vi hennes nyfikenhet. Så till den grad att hon ibland till och med kunde slita sig från sina älskade persiljeland och från växthusen där hon odlade sina speciella tomatsorter. Vi måste ha gjort något som störde henne eller intresserade henne. Vad visste hon? Var hon ett hot?

En sak som förvärrade situationen var att hennes gamla vallhund Zefir blev alldeles till sig så fort Bohdan var i närheten: den viftade på svansen, gnydde för att få lov att komma nära och blev alldeles stel av salighet då Bohdan drog en hand genom dess päls. Svartsjuk betraktade jag hur de kelade. Jag förstod hunden. Jag längtade också efter att han skulle röra vid mig. Jag såg på och försökte begripa hur hunden gjorde för att förföra min man. Kunde jag göra likadant?

Men jag visste att det inte skulle funka för mig. Jag strök Bohdan över skuldrorna, jag klappade på honom. – Kom, vi går hem, sa jag. Vi är ju helt dyngsura. – Gå du, svarade han, jag blir kvar ett tag, kommer snart. Titta vad fin han är, sa han och nickade mot hunden som njöt så att den var alldeles kollrig. Kvinnan stod kvar bakom gardinen och fortsatte att titta på oss. – Du får tvätta händerna ordentligt sen, sa jag. Den stinker. – Jag gillar den här lukten, svarade han med en röst som lät dov och främmande.

Vi gick in i stugan. Leran rann av oss på köksgolvets blå kakel. Fort slängde jag av mig jackan och började hjälpa Bohdan med hans. Han muttrade i protest, men jag gav honom inget utrymme att vägra: jag steg upp på en pall som jag skjutit fram nära inpå, drog av honom det ena lagret efter det andra, tappade ibland bort hans arm eller huvud bland de blöta tygerna, eller min egen hand, eller mitt eget huvud. – Du är ju plaskvåt, sa jag, du måste få av dig de här blöta kläderna, jag orkar inte med att du blir sjuk nu. Och så torkade jag noga hans ansikte och hår med handduken, jag gnuggade hans bara överkropp med det grova tyget tills han blev alldeles röd. Han muttrade igen och försökte skaka bort mig, han tog ett par steg för att komma undan men hejdade sig och lät mig fortsätta, ända tills mina fingrar kom ner till hans bälte, som klingade till, kallt och hårt, och bröt tystnaden. Då grep han mina händer, hejdade dem och föste undan dem. – Vad gör du? frågade jag och spelade oförstående. Du ser ju hur blött allt är, du måste byta om. Bohdan svarade inte. Andhämtningen rosslade tungt. Jag kände hans ilska och hans motstånd. – Ja, ja, suckade jag till slut. Jag hämtar ett par torra byxor. Vänta så kommer jag med kalsonger också, så får du klä av dig själv under tiden. Klara dig bäst du vill, kastade jag ur mig, förorättad, och gick iväg upp för trappan med ansiktet gömt i den genomblöta handduken, som var genompyrd av Bohdans dofter.

Har jag nämnt att det fanns vissa historier som han kunde be mig att berätta gång på gång, hur många gånger som helst? Till exempel den om när de förbjöd Uljana och Pinchas att träffas. Eller om deras båttur. Eller om hur Pinchas lyckades överleva. Och så förstås om hur Uljana dödade honom.

Han kunde fråga om man visste vad som hade hänt med Matvij Kryvodjak? Fick man aldrig veta något mer om honom? Älskade Uljana honom? Vem var den där Zoja och var kom hon ifrån? Vad var det för kvinna som hade dykt upp på farmor Uljanas begravning och varför svimmade hon? Varför hade hans föräldrar lämnat ifrån sig honom när han var liten?

Varifrån kom våningen i Kyjiv? Och varför satt vi själva i den här skruttiga stugan och inte i den stora våningen som väl han borde ha rätt att vistas i? Hans föräldrar, var höll de till?

Eller för den delen hans släkt? Vart hade alla hans bekanta tagit vägen? Var befann sig alla människor som kände honom?

Jag svarade så gott jag kunde. Men ni förstår säkert, tänk bara på det som psykiatern Slonova hade varnat oss för, hon som tog hand om Bohdan på sjukhuset: för mycket information skulle skada honom. Jag visste bara alltför väl att en för stor dos av ett läkemedel snabbt blir till ett gift. Därför var jag varsam när jag doserade ut mina svar. Jag lindade in dem och förde snabbt över samtalet på annat.

– Nej, svarade jag lågt och stillsamt, man vet inte riktigt vad som hände med Matvij Kryvodjak. Han hade inga släktingar, och han och Uljana gifte sig aldrig, så det gick inte att få fram nån information på officiell väg. Sen var det visserligen en del mer obekräftade historier. En gång ska en okänd man ha sökt upp Uljana. Han påstod att han i åtta månader hade delat brits med Kryvodjak och hade arbetat med honom på ett hygge. Han påstod att de hade varit i samma arbetsbrigad och att de haft till uppgift att gräva bort snön runt träden –den kunde vara flera meter djup, men om man kapade träden för långt upp blev stubbarna alldeles för höga, och det kunde

hela brigaden bli hårt bestraffad för. Mannen hade beskrivit Kryvodjaks lik – han ska ha stått bunden vid en trädstam, täckt av ett tjockt lager snö, som en isskulptur som de råkat gräva fram där på morgonen. Han var naken, och hans hud var så tunn att det gick att se in till knotorna, senorna och organen. Enligt vad mannen berättade hade han fått höra (fast det här hade han själv inte sett) att Kryvodjaks hjärta hade varit för stort för hans kropp, onaturligt stort. Det hade fyllt upp hela bröstkorgen, trängt undan och deformerat andra organ, och man kunde inte förstå hur han hade kunnat leva så länge med denna abnormitet. Hjärtat lyste rakt igenom den genomskinliga huden och skimrade som en blek norrskensspegling. Enligt främlingen fanns inga tecken på våldsam död, förutom då repet med vilket Kryvodjak var fastbunden vid cederstammen. Ansiktet var stelt men avslappnat och rofyllt, som om Kryvodjak i sitt inre såg ut över en ändlös vidd där alla möjligheter kunde förverkligas samtidigt. Varför man skulle ha dödat honom? Åh, han hade ju blandat sig i allt: han hade tagit hand om de sjuka (och det fanns väl ingen som hade hälsan i behåll i ett arbetsläger i norr?), han hade gett åt andra av sin egen magra brödranson, frivilligt hade han hoppat in för den som var för svag för att gå på skiftet, han hade försökt beveka vaktsoldaterna, och gång på gång hade han bett att få tala med lägerchefen, vilket gjorde att många antog att han var en tjallare. Man dödade honom, vem vet varför? Det rådde ingen brist på anledningar.

– Men din farmor, sa jag till Bohdan, hon litade inte på främlingen. Han påstod att han kunde hjälpa henne att komma till väst, kanske ända till Kanada, eller ännu bättre – till Nya Zeeland, och sa att han kunde hjälpa till med pengar, men till slut (om jag minns Bohdans berättelse rätt, alltså om jag minns din berättelse rätt, Bohdan) blev hon bara uppriven av alltihop och ställde till med en scen, hon gav honom en avhyvling, jagade ut honom på gatan med en lång svordoms-

9789100804305

sof IA Andruchovytj Amadoka II

SOFIA

DET ÖNSKADE