HĂ€r Ă€r H an â hennes man. HĂ€r Ă€r fingrarnas mörka avtryck i hennes skuldror. HĂ€r Ă€r blĂ„mĂ€rkena pĂ„ hennes bak, pĂ„ lĂ„ren. HĂ€r Ă€r knĂ€na med de nyss uppskrapade flagorna av tunn, tunn hud. HĂ€r gör det ont i ryggen, dĂ€r tryckte han för att fĂ„ omkull henne pĂ„ den slitna mattan och hĂ„lla kroppen stilla. Ena axelleden mĂ„ste ha vridits, hon kan inte röra den fritt â det sĂ€tter sin smak pĂ„ njutningen.
Hans fingrar hÄller hÄrt i henne, böjer och viker hennes kropp, gör den foglig och öppen, och det kommer en hÀftig anstormning, följd av varsamma smekningar, av kyssar pÄ stÀllena dÀr han nyss slog.
HĂ€r Ă€r han, det hĂ€r Ă€r hennes man, sĂ„ hĂ€r hanterar han den kropp som Ă€r hennes, sĂ„ att strupen ger ifrĂ„n sig, inte en suck, men ett frĂ€mmande skri. KĂ€nslan, rösten, till och med rummets fĂ€rger och de vajande granruskorna utanför fönstret â allt förĂ€ndras av honom genom hennes kropp. Hennes blick glider hĂ€pen över vĂ€rlden, hon klöser girigt i hans rygg, över anhopningarna av tjocka Ă€rr. â Blunda inte, sĂ€ger han bestĂ€mt, titta inte bort, se mig i ögonen.
Den kraftiga nacken tÀnjer ut kragen pÄ den urblekta t-shirten. Hon gÄr nÄgra steg bakom honom, följer i hans steg, sjunker ner i den vita sanden. Sandkorn trillar i fuktiga rÀnnilar mellan fot och skosula. Fötterna Àr varma, musklerna stela, hela kroppen matt och tung.
Utan att stanna vÀnder han sig om nÀstan helt och visar med en utstrÀckt arm mot andra sidan sjön samtidigt som han försöker sÀga nÄgot. Hon förstÄr inte vad han pekar pÄ: hon ser
nÄgra suddiga molntrasor, hur vinden driver upp krusningar pÄ vattnet och drar genom den nÀrmaste vassen, och dÀr en rostig vattenbehÄllare, och en tung doft av strandslam och grodrom, och en kringkretsande fÄgel. Hon Àr mer upptagen av hans hud som Àr sÄ veckig och Àrrig runt armbÄgarna, av musklerna som framtrÀder nÀr de spÀnns, av hÄrstrÄna som sticker upp ur porerna pÄ ena tummen. Hon minns den delen, hur den trycktes mot hennes ansikte, in i munnen och nÀsan, mot tÀnderna och tungan.
De tar sig över det sumpiga stÀllet, kliver pÄ rester av tegelsten och trÀ, och hon Àr oförsiktig och halkar ner i det klibbiga, mörka vattnet sÄ att stora droppar stÀnker upp pÄ hans vad. Han mÀrker det inte, han Àr sÄ absorberad av vad han ser: avenbokskogen pÄ andra sidan sjön, cykelvÀgarna, bilvÀgen mot Nova Hrebla. Hon berÀttar för honom att de brukade cykla förbi solrosfÀlten, potatisÄkrarna och rödbetsodlingarna, under gassande sol. Han minns det inte.
Hon berÀttar för honom att det finns fina stigar pÄ andra sidan Poroskoten, pÄ skogsbolagets omrÄde, dÀr cyklade de ofta förr. NÀrmare deras hus högg man ner den gamla skogen i fjol, ocksÄ vid stÀllet med de höga tallarna och alla hasselsnÄr dÀr de brukade ligga pÄ en filt och bli bitna av mygg, bland myrstackar och sÄdana dÀr fluffiga mossbollar som ser ut som avhuggna huvuden. Han minns ingenting.
De fortsÀtter ner till sjön. Vassen drar sig undan vid en badplats. GrÀset gÄr över i sand, sanden dyker ner i vattnet. PÄ det grunda Àr det fullt av halvgenomskinliga yngel som gömmer sig bland solblÀnk och brutna strÄlar.
Hon sĂ€tter sig pĂ„ stranden, med handduken prydligt vikt över knĂ€na. Hennes man krĂ€nger av sig tröjan i ett drag, sedan byxorna â och nĂ€r han har gĂ„tt i till anklarna blir han för en stund alldeles stilla.
Hon rÀknar hans rytmiska simtag, de gÄr upp i samma musikaliska dimension som skallret frÄn skÄpet ovanför dem
pÄ morgonen, knarret frÄn golvtiljorna under den mönstrade gamla mattan och det hotfulla svajandet i bokhyllorna som skulle ta död pÄ dem om de rasade ner. Men de hade inte dött. Hon lyssnar till hur vattnet slÄr mot vassvÀggen, en variation pÄ hur hud slog mot hud, hans spÀnda lÄrmuskler mot hennes skinkor. NÀr han försvinner bakom en vassrugge till vÀnster lÀgger hon sig ner och kÀnner sandens hÄrt sammanpressade fukt genom klÀder och hÄr. Hon kÀnner att han simmar tillbaka in mot stranden. Hon kÀnner vibrationerna frÄn hans steg pÄ det grunda. Hon tÀnker pÄ blöta hÄrstrÄn som ligger slickade mot huden.
Han tar handduken frĂ„n hennes knĂ€, stĂ€nker nĂ„gra droppar pĂ„ hennes panna, kind och hals nĂ€r han torkar sig och frustar högt, och sedan lĂ€gger han sig ner bredvid henne. En stund ligger bĂ„da tysta, med slutna ögon. Hon vĂ€nder pĂ„ huvudet och ser pĂ„ honom, pĂ„ nĂ„gra smĂ„ vasstrĂ„n och sandkorn som klibbat fast, pĂ„ ett par rödaktiga tallbarr alldeles under det stympade örat. Hans stora kropp, hans ansikte â allt Ă€r vanstĂ€llt, strimmigt av tjocka Ă€rr, skĂ€ra, röda, bruna, rödlila. Han ser ut som ett djur som slaktaren styckat men som pĂ„ nĂ„got oförklarligt sĂ€tt har vuxit ihop igen. Ansiktet pĂ„minner knappt om ett mĂ€nniskoansikte: allt Ă€r för tillstökat, det Ă€r för tilltrasslat bland ansiktsdragen, nĂ€sborrarna Ă€r utĂ„tvĂ€nda, kĂ€kar och skallben framtrĂ€der onaturligt rakt genom huden, och kinderna och pannan tĂ€cks av mörka flĂ€ckar. Hon ser honom och darrar. Det hĂ€r Ă€r hennes man. Det hĂ€r Ă€r hennes eget vidunder.
ter som vette ut mot en förfallen park, vilken hÀr och var pÄminde om en gammal frukttrÀdgÄrd; det gick att se bÀnkar, soptunnor, vitmÄlade trottoarkanter, rostiga garagetak, nÄgot slags förrÄd, en betongvÀgg och flera gatuhundar, vissa med brutna ben eller skadade ryggar. Just den sortens skador som de hanterade pÄ avdelningen dÀr han var inlagd.
Första gÄngen mannen gav sig av pÄ den kraftödande utflykten till sjuan var efter att chefssjuksköterskan, vars kropp sÄg ut att vara full av varm buljong som skvalpade under huden, hade nÀmnt akvariet. Tidigare hade han bara orkat gÄ kortare strÀckor: till toaletten pÄ deras vÄning, tre rum bort till vÀnster, eller till manuella terapin, diagnostiken eller teverummet dÀr patienterna kollade pÄ fotboll eller animerade filmer om pingviner. Men chefssjuksköterskan förklarade att implantaten gjorde att han kunde gÄ lÀngre Àn sÄ. Att han borde Äka upp och titta pÄ de exotiska fiskarna. Givetvis skulle det göra ont, ont nÄt förbannat, men det var dags att sÀtta igÄng med rehabiliteringen, att rÀta ut kontrakturerna, att göra nÄgot för vÄrdpersonalen som gjort sÄ mycket för honom. De var faktiskt inte allsmÀktiga, inga olympiska gudar direkt, sÄ nu förvÀntade de sig att han som patient skulle visa lite samarbetsvilja, förstÄelse och mognad. Akvariet med de exotiska fiskarna fanns pÄ sjuan i bortre flygeln. En liten utflykt skulle bara vara nyttig, var sÄ god.
SÄ hade han gett sig av, och första gÄngen kom han en tredjedel av vÀgen. Solen stod högt utanför fönstren och fyllde korridoren med sitt torra, hÄglösa ljus. Mannen blev sÄ illamÄende att han var tvungen att sitta i en halvtimme pÄ ett element, drypande av svett. Han var sÀker pÄ att alla stygn hade gÄtt upp, att ben och kotor inte klarat pÄfrestningen. Han kÀnde hur blodet rann frÄn buken ner mot ljumsken. Senare visade det sig att det var svett.
Han gjorde ett nytt försök under en trist, regnig dag tvÄ veckor senare. Det gick inte lÀttare dÄ, inte det minsta, men
han tog fler pauser, vÀntade gÄng pÄ gÄng tills han orkade ta ett par steg till.
Slutligen kom han fram till rummet med akvariet. Betonggolvet var tÀckt av en sliten matta med geometriska mönster i bÄrden, det stod ett lackat soffbord intill nÄgra fÄtöljer i brun plysch, i hörnen fanns plastpalmer och runt gasledningarna hade man lindat plastlianer. Ett lÀtt surrande hördes frÄn luftpumpen, vilket förvÀrrade ödsligheten.
De âexotiska fiskarnaâ visade sig bestĂ„ av en enda liten neontetra, alldeles ensam i hundra liter tjockt, kontaminerat vatten. Den skrĂ€mdes av den plötsliga rörelsen, av skuggornas spel pĂ„ akvariets vĂ€ggar, och for som en trĂ„dlös nĂ„l in och ut bland vĂ€xterna.
Mannen satte sig i en fĂ„tölj framför akvariet och vĂ€ntade tills neontetran lugnat sig. Snart Ă„terupptog den sina stillsamma turer. Nu fanns inte lĂ€ngre nĂ„gra plötsliga rörelser och inget skuggornas spel â det hörde redan till det förgĂ„ngna. Neontetran levde i nuet.
I flera timmar satt mannen dÀr helt stilla. Bara ögonen rörde sig nÀr de följde neontetrans vÀndor i akvariet. Bröstkorgen hÀvdes. HÄrstrÄna vickade i den brutna nÀsan. DÄ och dÄ ryckte det till i en muskel eller en sena, och en stickande smÀrta svarade genast i resten av kroppen. Ibland krampade nÄgot inre organ.
Bland de gröna, slemmiga trÄdarna i akvariet sÄg han rummets grumliga Äterspegling: plastpalmerna, en hylla med löjliga papperssolrosor, fjolÄrets vÀggkalender som hÀngde kvar i januari, korridoren som försvann i det oÀndliga; nÄgra korta hÄrstrÄn hade letat sig ut genom bandaget som tÀckte hans ojÀmna, knöliga skalle; vid ena kindbenet syntes nÄgra onaturliga bulor; det fanns svarta flÀckar och gropar i panna och kind, och dÀr nÄgra lÄngbuckliga Àrr, och sÄ den tillplattade nÀsans skeva linje.
Först efter ett tag upptÀckte han att en knorrmal lÄg och
tryckte under skotten pÄ den mörka roten, halvt gömd bakom en liten sten. Den var orörlig, men mannen sÄg att den levde. Kanske hade det funnits fler neontetror förut. Man ska inte ha knorrmal med neontetra.
Efterhand gav sig mannen av pÄ fler utflykter till sjuan, och varje gÄng undrade han om neontetran skulle finnas kvar nÀr han kom fram. Under de lÄnga timmar dÄ han lÄg till sÀngs eller satt vid fönstret i rummet, omgiven av de andra patienternas medicinerade prat, förestÀllde han sig hur den silverblanka lilla fisken snodde runt, förtvivlad, viss om att den osynliga döden inte slÀppte henne med blicken.
Mannen gick dit en andra gĂ„ng, en tredje, en fjĂ€rde â och bĂ„da fiskarna fanns kvar. Uppenbarligen var det nĂ„gon som matade dem, för de dog inte. Neontetran drog upp sina osynliga mönster i det grönaktiga vattnet. Malens flĂ€ckiga stjĂ€rnbilder behövde han ofta leta efter en stund med skĂ€rpt blick: den platta kroppen lĂ„g gömd tĂ€tt intill den inbuktande sidan pĂ„ en stor, taggig snĂ€cka eller som en förlĂ€ngning pĂ„ roten, med fenorna sĂ€nkta i belĂ€ggningens svarta skĂ€ggtrĂ„dar.
En gĂ„ng satt mannen och slumrade med öppna ögon efter att ha stirrat in i akvariet i flera timmar. Plötsligt gick malen till attack i ett vĂ€l repeterat, mycket exakt utfall. Neontetran dök undan men fastnade i ett snĂ„r med vattenvĂ€xter. Mannen störtade upp sĂ„ att kryckorna for ivĂ€g, stack ner en hand i vattnet, kĂ€nde den klibbiga hinnan mot fingrarna â och lyfte varsamt upp den svartrandiga, silverfĂ€rgade fisken, som var sĂ„ lĂ€tt att den inte kĂ€ndes i handen.
Malen sjönk till bottnen som en sten och blev stilla, och sedan rörde den inte ett spröt.
Under bordet lÄg en vit plastmugg med rÀfflade sidor. Mannen skopade upp vatten och slÀppte ner neontetran i muggen.
Det Àr nÀstan omöjligt att inte spilla om man bÀr vatten i en plastmugg och mÄste ta sig fram pÄ kryckor. Det vÀrkte i mannens lÀndrygg, axlarna och skinkorna domnade bort och
det vÀrkte i huvudet. à terigen kÀndes det som om nÄgot hade gÄtt sönder i kroppen. VettskrÀmd sprÀtte neontetran runt i den trÄnga muggen, en snurrande liten pinne.
Mitt emot ingÄngen till intensiven satt en kvinna med en rödgrÄten pojke i knÀt. Pojken hade slutat grÄta, men ansiktet var fuktigt och ibland ryckte det till i halsen.
Mannen höll fram muggen mot pojken.
â Det Ă€r en neontetra, sa han. Den behöver ha andra neontetror som kompisar, eller svĂ€rdbĂ€rare eller guppyer, ofarliga smĂ„fiskar. Den ska inte vara med fiskar som kan Ă€ta upp den.
Det kÀndes bra nÀr han vÀcktes av den runda kvinnan med det lÀtta ansiktsfjunet. Det kÀndes bra nÀr hon strÀckte sig efter ampullen pÄ sÀngbordet och kom Ät hans kind med sina stora bröst. Det kÀndes bra nÀr hon rörde vid honom med sina mjuka hÀnder. Det kÀndes bra nÀr det stack till om nÄlen som hon förde in i hans kött, nÀr den antiseptiska salvan sved till i sÄret, nÀr hon kliade honom under bandaget, nÀr den mjuka, persikorunda kvinnan drog av de skorpartade bindorna sÄ att det brÀnde och rev i huden.
Hon var trevlig, denna kvinna i lilablÄ sjukhusskjorta som ofta lÀt fönstret stÄ öppet sÄ fort solen börjat vÀrma om morgnarna. Solljuset fÄngades upp av fjunen pÄ hennes bara, frÀkniga underarmar. SÄ kan det bli ibland nÀr man sÀnker ner kroppen i vattnet, att minimala luftbubblor flockar sig runt alla smÄ hÄrstrÄn.
Det kÀndes bra att sakta vakna upp till de dÀmpade kvinnorösterna ute i korridoren, till klirret frÄn provrör och gnisslet frÄn medicinvagnarnas hjul. Det kÀndes bra att veta att det gick att sova vidare, lÀnge till. Att det gick att somna om efter att de tagit morgonens första urinprov och blodprov och tempen och blodtryck.
Han gillade att vakna pÄ natten av oroliga röster, spring och smÀllar ute i korridoren. Fort rullades nÄgon ivÀg, det var brÄttom, det hade intrÀffat nÄgonting akut, kanske ohjÀlpligt, men det var pÄ andra sidan vÀggen, bakom den stÀngda dörren. Han kunde fortsÀtta att sova, förvissad om att det inte rörde honom.
I trÀden utanför fönstret vajade grenarna, blanka av vÄrregnet. Den svarta barken gav ifrÄn sig en svag, ÀndÄ pÄtaglig doft.
Varje morgon svabbade undersköterskan golven pÄ avdelningen. Mannen sÄg pÄ med girigt, svultet intresse: hur hon stack ner svabben i den höga, rektangulÀra hinken, hur omsorgsfullt hon vred ur, hur hon stack in svabben i ena hörnet för att börja röra den i jÀmna cirklar och pÄ bara ett par minuter mÄla om hela den mörka golvytan sÄ att den blev blank och lite högtidlig.
Svabbens energiska svep mot det mörka linoleumgolvet. Breda drag över en allt större yta. Bit för bit. NÄgra tunna strÄk lÀmnas oskurade, det vÀcker oro, en Àngslan över nÄgonting oavslutat. Han ser hur fukten dunstar bort och ytan bleknar och mattas, tills det slutligen inte finns ett spÄr kvar av förÀndringen nyss.
SÄ fort mannen lÀrt sig att stÄ upp med kryckor och ta sig runt pÄ avdelningen för egen maskin hade han börjat intressera sig för vad vaktmÀstaren Àgnade sig Ät utanför fönstren: den stillsamma kalkmÄlningen av trÀden, de rytmiska rörelserna med den breda penseln, grÄfÀrgningen av stammarna som knappt mÀrktes vid de enskilda penseldragen men som efterhand blev allt tydligare. Krattandet av skrÀp, kvistar och gamla löv som hopats under vintern och som legat gömda under snö och is. Lövhögarna som vÀxte. Bortforslandet i skottkÀrra. Han tÀnkte inte pÄ huruvida han gillade den dÀr vaktmÀstaren, lika lite som han tÀnkte pÄ vad han ansÄg om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Han tÀnkte inte pÄ dem sÄ. Han lugnades av deras rörelser, av deras sysslor, av
regelbundenheten i deras beteenden, av rynkornas ojÀmna linjer i deras ansikten.
Han kĂ€nde igen vaktmĂ€staren pĂ„ hans ryggtavla och visste att han var lite kutig och höll huvudet indraget mellan axlarna. Att han hade stora öron omgivna av grĂ„, strĂ€va hĂ„rtestar. Ibland tyckte han sig nĂ€stan kunna se de djupa, mörka porerna i den köttiga nĂ€san och nĂ€svingarnas röda Ă„dror. Men hans blick blev snabbt dimmig â som nĂ€r ett badrumsfönster tĂ€cks av imma â och en skarp vĂ€rk sköt upp genom tinningarna (den sköt, sköt, sköt â spasmodiskt och upprivande genom darrande blodkĂ€rl, under ett alltför trĂ„ngt skallben), och efterĂ„t kunde han inte se nĂ„gonting alls pĂ„ en lĂ„ng stund, inte ens pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll. Han behövde ligga ner för att inte kollapsa. Han ville inte röra sig.
Hela tiden kĂ€nde han sig trött och dĂ„ligt utsövd, trots att han ofta hade den tydliga kĂ€nslan av att nyss ha vaknat. Det var som om han kravlat sig upp ur nĂ„gon djup bottendy, frĂ„n en plats dit inget ljus nĂ„tt och dĂ€r allt ljud varit utestĂ€ngt av ett tjockt lager ingenting. Ur en outgrundlig dröm som varat i mĂ„nader, kanske Ă„r. Sedan hade han kĂ€nt doften av bark och fuktig luft, sett svaga, neongröna solstrĂ„lar, hört gnisslet frĂ„n de nertyngda hjulen pĂ„ vaktmĂ€starens skottkĂ€rra â det hade nĂ„tt in i mörkret, som hade börjat vibrera, dallra, knuffa och gunga honom och slutligen burit upp honom till en plats dĂ€r dyn var mindre djup. BarriĂ€ren som skilde honom frĂ„n vĂ€rlden hade tunnats ut.
Men den var inte borta. Den gav trygghet, ett skydd. Mot plötslig smĂ€rta, mot oönskat spring, mot vidröring frĂ„n hĂ€nder i latex, mot kalla och vassa instrument, mot ficklampan som riktades mot hans ögon, mot ultraljudsundersökningarna, sonderna, palpationen, kardiogrammen â allt som var sĂ„ plĂ„gsamt, sĂ„ outhĂ€rdligt plĂ„gsamt. Ansikten lutade sig fram med spĂ€nda blickar och med röster som stack och skar minst lika smĂ€rtsamt som fingrarna och instrumenten. Han sjönk
snabbt mot bottnen igen och makade sig ner i mörkret.
Men sĂ„ smĂ„ningom hade en del ingrepp börjat skĂ€nka ett visst lugn, och dĂ„ hade han slutat fly undan, ner i sin mörka dvala; med tiden kunde han förutse ingreppen och började dĂ„ bry sig om dem. För det visade sig att vĂ€rlden fortfarande innehöll förnimmelser. Han blev uppmĂ€rksam pĂ„ vissa svaga signaler frĂ„n sin kropp. Han blev uppmĂ€rksam pĂ„ det som nog var hans kropp, Ă€ven om han inte genast förknippade det ting som han mĂ€rkte av just med ordet âkroppâ. Ăverhuvudtaget dröjde det innan orden blev begripliga. Han hörde dem, men de betydde ingenting. Han reagerade inte, pĂ„ samma sĂ€tt som han inte reagerade om det knĂ€ppte i fönsterramen.
Eller â just pĂ„ knĂ€ppandet i fönsterramen reagerade han.
Ibland, vid korsdrag, gav fönstret ifrÄn sig ett knÀppande ljud. Mannen lyssnade som till bultandet frÄn sin egen puls eller frÄn sitt hjÀrta. Orden var dÀremot för grova, de hade ingenting att berÀtta, de hÀngde inte ihop med kroppens signaler, eller med svabben, eller vaktmÀstaren och hans öron och nÀsa. Man vÀnde pÄ honom, man lade om hans bandage, man rotade runt i honom, gned in honom med krÀmer och salvor.
Den fylliga chefssjuksköterskan doppade en kompress i en smutsröd lösning frĂ„n en mörk glasflaska och tecknade noggrant ett mönster pĂ„ honom med den. En kirurg med djupt insjunkna ögon drog ut trĂ„dstumpar ur hans kropp â de hade förvandlats till svarta smĂ„ korvar. Det klingade om redskapen. En del trĂ„dar hade lösts upp.
Efterhand började han förbinda deras ord med bestÀmda företeelser och föremÄl. Det var ungefÀr som om han sydde ihop orden och deras betydelser med kirurgtrÄd, för hela tiden ville de glida isÀr för honom. Han gjorde det för att undersköterskorna, sjuksköterskorna och lÀkarna behövde orden och för att de gjorde saker med honom som han önskade. De gjorde hans kropp fysisk.
Med all den stumma tacksamhet han kunde uppbÄda över-
LĂ€nge hade deras möten kunnat avbildas som ett mĂ„nlandskap. Det var inte sĂ„ att han lĂ€t bli att anstrĂ€nga sig, men hans anstrĂ€ngningar försvagade honom, för han kunde inte begripa vad de var bra för. Psykiatrikern Slonova hade olika ord för att förklara det dĂ€r, mĂ„nga ord, och de flöt samman i ett enda brus, en sandstorm, en orkan mot vilken han var kraftlös, vĂ€rnlös â han förstod inte ens dess riktning. Han visste bara att han behövde sitta igenom dessa möten. EfterĂ„t kunde han sjunka ner i sitt mörker igen. Vissheten om det hjĂ€lpte honom och gjorde det möjligt för honom att sitta kvar.
Slonova satt intill honom och visade bilder. Han tittade artigt pÄ dem, fastnade ibland för en grön granruska eller en lappad lÀderboll vars flykt fixerats pÄ fotot. Kvinnans doft bidrog till att lugna honom. Bara en vag doft, som en hög ton. Kanske som nÀr det ringer i ett kristallglas.
NĂ€r hon uttalade orden, ihĂ€rdigt och med en sĂ€regen intonation, blev de ofta obegripliga â han hĂ€ngde inte med. Han förstod inte lĂ€ngre vad han förvĂ€ntades göra.
â Inte? frĂ„gade hon.
â Inte? upprepade han eftersom han trodde att det var det hon ville.
â Bilden fĂ„r er inte att tĂ€nka pĂ„ nĂ„t? frĂ„gade hon tĂ„lmodigt och stillade samtidigt det korslagda benets gungande.
â Inte? försökte han igen. Slonova nickade, och mannen imiterade hoppfullt hennes huvudrörelser. Hon sĂ€nkte axlarna â han ocksĂ„. Hon log sorgset och besviket, och dĂ„ ryckte det ömkligt i hans mungipor, trots smĂ€rtan i ansiktet, trots knarrandet innanför öronen.
Senare skulle han lĂ€gga pĂ„ minnet att âhandâ var detsamma som handen, att âfotâ var detsamma som foten. Som med sĂ„rtrĂ„d sydde han ihop orden âsmĂ€rtaâ, âsĂ„râ, âkryckaâ, âsköterskaâ, âgrötâ, âtoaâ och âtröttâ med de saker och begrepp som rimligen hörde ihop med dem. Han gjorde sina betraktelser, och efterhand öppnade sig Ă€nnu mer av de mĂ€nskliga
relationernas vĂ€rld. Snart kunde han föra ett samtal. Han kunde berĂ€tta var det gjorde ont. Han kunde förklara att han var hungrig. PĂ„ psykiatrikerns frĂ„ga: âTitta, hĂ€r Ă€r en röd lyftkran. Den fĂ„r er inte att tĂ€nka pĂ„ nĂ„got?â, kunde han svara: âKranen fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ en kran.â Och le.
Inte för att det var sÀrskilt roligt att uttala orden. Det var ett samspel som behövdes för att han skulle hÄlla sig kvar pÄ ytan.
Mannen ville helst inte ha nĂ„got att göra med de andra i rummet. De var tre stycken. En hade blivit av med höger öga, och de fĂ„taliga hĂ„rtestar som fanns kvar pĂ„ huvudet brukade han kamma över sĂ„ att de lade sig pĂ„ den sida av skallen som tĂ€cktes av ett vitt bandage. Han kunde redan gĂ„ utan kryckor och var den som var mest noggrann med övningarna â nĂ€stan varje timme höll han pĂ„ bredvid sin sĂ€ng och kunde redan böja benen hyfsat bra, det var bara nacksmĂ€rtorna han klagade över.
De andra tvĂ„ reagerade olika pĂ„ hans övningar. Den tunna killen som en gĂ„ng hade spelat kontrabas (vid det första besöket hade hans dirigentpappa tagit med en kontrabas i ett fodral som sedan blivit liggande under sĂ€ngen) hade fĂ„tt bĂ„da benen amputerade under knĂ€na och kunde inte slita ögonen frĂ„n den andres lĂ„ngsamma trĂ€ningsrörelser. Han som förlorat ett öga men hade kvar vadmusklerna gjorde halvcirklar med benen i luften â en gĂ„ng, tvĂ„ gĂ„nger, tio gĂ„nger. De stela lederna strĂ€cktes ut. Alla hans anstrĂ€ngningar avspeglades i kontrabasistens grĂ„ ansikte. I sin hjĂ€rna upprepade han varenda rörelse, och han kĂ€nde anspĂ€nningen, tröttheten, styvheten i de svaga benen. Svetten bröt fram vid tinningarna, tĂ„rar bröt fram i ögonen. Aldrig slog det honom att han hade tvĂ„ ögon att grĂ„ta med. Det enda han kunde tĂ€nka pĂ„ var sina icke-existerande ben, tyngden och vĂ€rmen i musklerna som inte lĂ€ngre fanns.
En gÄng började det krampa i hans obefintliga vÀnstervad.
Han skrek Ànda tills en sur sjuksköterska blev sÄ stressad och ilsken av hans utbrott att hon gav honom en injektion med magnesium-B6. DÄ lugnade han sig, kanske inte sÄ mycket av substansen som av det omilda sticket i hans ömma, spÀnda skinka. Efter ett tag mÄdde han bÀttre. à tminstone blev han tyst och lÄg och stirrade upp i taket med rödsprÀngda, stÀndigt blinkande ögon.
Den tredje killen blundade alltid under övningarna, och det var nĂ€stan sĂ„ att han slutade andas ocksĂ„. Han var förlamad under midjan. Han log ofta, en frĂ€knig, gullig grabb med fina, vita tĂ€nder. Ăgonen slog gnistor. Han flirtade med alla sjuksyrror som kom dit för nĂ„got ingrepp, för att tvĂ€tta honom eller byta bĂ€ckenskĂ„l.
Han fick besök frĂ„n kvinnor i alla Ă„ldrar. De kom dit en och en eller i smĂ„ grupper. En kom dit för att tystlĂ„ten sitta och klappa honom pĂ„ axeln, och han log mot henne, berĂ€ttade smĂ„ historier och sa att han var sĂ€ker pĂ„ en sak: nu skulle hon lĂ€mna honom. En mycket ung tjej med lĂ„ngt, blont hĂ„r, allt annat Ă€n tystlĂ„ten, berĂ€ttade olika förvirrade historier om struliga unga mĂ€nniskor som vaknat pĂ„ okĂ€nda sovloft och inte hade hittat ut eller som hade rĂ„kat ut för nĂ„got trubbel i köket pĂ„ en koreansk restaurang, eller sĂ„ hade de Ă„kt motorbĂ„t med en kĂ€nd it-snubbe eller start up-profil, en exceptionellt framgĂ„ngsrik och dĂ„dkraftig man som plötsligt drabbats av en stroke (jo, du kĂ€nner honom, han bjussade pĂ„ kriss nĂ€r vi var pĂ„ Truchanivön, han som snackade om den dĂ€r sjuka affĂ€rsidĂ©n â en app för asexuella). Start up-snubben hade nĂ€stan ramlat över bord, hela han var liksom bara hicka och kramp, och en av gĂ€sterna hade behövt ta över bĂ„ten. â Fast han kunde ju knappt köra, han kan liksom knappt cykla, fatta! fortsatte tjejen med tunn men Ă€ndĂ„ klangfull röst, och hennes mjuka hĂ€nder rĂ€ttade till en gungande, blond lock, hennes kinder skimrade friskt, hon spred en doft av Ă€ngsblommor
och fria vindar, och hon hade hela livet framför sig, ett underbart liv, som en festlig fiskmarknad eller en promenad i en europeisk huvudstad. Ett liv som skulle ge henne orÀkneligt med möjligheter, bland vilka hon skulle vÀlja ut bara de mest lockande. Hon visste det, och alla hon trÀffade visste det, och de var uppriktigt glada för hennes skull och tyckte att det var helt i sin ordning. Det var omöjligt att inte beundra henne, att inte kÀnna för henne: snygg, snÀll, Àlskar sex och resor, har just varit pÄ en Egon Schiele-utstÀllning i Wien, konstnÀren Rojtburd kommenterar hennes foton pÄ Facebook.
â Jag trodde att du skulle dumpa mig, sa den gulliga, förlamade killen och visade sina exemplariska tĂ€nder. Tjejen lutade sig fram mot hans ansikte. Hennes lilla nĂ€sa nuddade vid hans ögonbryn och kind, och vĂ€rmen frĂ„n hennes mun nĂ„dde hans solbrĂ€nda hud.
â Jag kommer aldrig, aldrig att lĂ€mna dig, viskade hon och borrade in sitt rĂ€vansikte i honom. De tjocka lockarna virvlade över hans ansikte som strömmar av cigarettrök. â Du vet att jag aldrig kommer att lĂ€mna dig och att jag alltid kommer att finnas hĂ€r, vad som Ă€n hĂ€nder. Jag kommer hit i morgon igen, eller nĂ€sta vecka. Eller om jag hĂ€nger pĂ„ de andra till Odesa, dĂ„ blir det mot slutet av mĂ„naden. Och om jag fĂ„r det dĂ€r assistentjobbet pĂ„ start up-stĂ€llet sĂ„ blir det ju supermycket att göra. Men jag lĂ€gger upp nya bilder pĂ„ Insta, sĂ„ det Ă€r bara att kolla dĂ€r sĂ„ fĂ„r du veta allt om vilka jag har hĂ€ngt med, vad jag har pĂ„ mig, var jag sover, vilka bubbliga, kalla drycker jag sippar pĂ„ nĂ€r jag Ă€r pĂ„ Obolonska-kajen pĂ„ kvĂ€llarna, och om vilka gamla ostar som man ska Ă€ta med aprikosmarmelad och hallon. SĂ„ du kommer alltid att vara med mig och vi kommer alltid att vara ihop, okej?
och steg upp mot ytan med den platta, blanka kroppen mot glaset.
â Det verkar som om den gillar er, sa Slonova hest och tittade pĂ„ fisken med en mĂ€rklig glans i blicken. Sedan sĂ„g hon helt kort pĂ„ mannen och log. â SĂ€tt er hĂ€r, sa hon och klappade pĂ„ bordsskivan.
Han satte sig lydigt.
Kvinnan tog fram sin mobil och visade en bild pÄ en röd fisk med akvamarinblÄ rÀnder.
â Det Ă€r en dvĂ€rggurami, en populĂ€r akvariefisk, inte sĂ€rskilt krĂ€vande.
â Och den hĂ€r? Psykiatrikern förstorade bilden.
â En slampiskare, eller kuhliĂ„l. Första gĂ„ngen beskriven 1846. FĂ„ngas pĂ„ Sumatra, Borneo och Java. KuhliĂ„len lever i stillsamma vattendrag och bergsbĂ€ckar dĂ€r det samlas upp mycket löv pĂ„ bottnen. Det ska gĂ€rna stĂ„ trĂ€d lĂ„gt över vattenfĂ„ran sĂ„ att de fĂ„r ordentligt med skugga.
â Hur vet ni allt det hĂ€r? sa Slonova med ansiktet helt nĂ€ra och blicken fĂ€st vid hans mun. Han tĂ€nkte att hon nog tittade pĂ„ hans sĂ„r och Ă€rr, att hon sĂ„g efter hur lĂ€kningen fortskred, hur överhuden Ă„terbildades, för det brukade lĂ€karna göra ibland, eller om hon studerade hur han kĂ€mpade för att fĂ„ fram orden, hur han pressade ut dem med tungan mot tĂ€nderna, för sĂ€kert var det svĂ„rt att höra vad han sa, orden löstes upp i saliv och spreds över slemhinnorna som ett gammalt tuggummi, sĂ„ det rĂ€ckte kanske inte att bara lyssna pĂ„ orden, hon behövde se dem ocksĂ„. Det verkade som om Slonova ville ha nĂ„got av honom, att han skulle göra nĂ„gonting konkret, men han förstod att han inte pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar begrep vad hon önskade och valde att inte lĂ€gga mĂ€rke till hennes ofokuserade blick, hennes undertryckta, djupa andetag, vĂ€rmen och de söta utdunstningarna, hennes mjuka upphetsning. Hon som brukade vara sĂ„ vuxen och allvarlig verkade nu osĂ€ker och förvirrad, nĂ€stan sĂ„ att mannen tyckte synd om henne.
â Jag vet det bara, sa han.
â Hur kom det sig att ni tog upp fisken ur akvariet? Vad kĂ€nde ni nĂ€r ni rörde vid vattnet? Vad tĂ€nker ni nĂ€r ni kĂ€nner lukten av ett stillastĂ„ende akvarium? NĂ€r ni kĂ€nner en hal fiskkropp mot huden? Den blöta darrningen mellan fingrarna? Varför gav ni fisken till den dĂ€r pojken? Ăr det sĂ„ att fiskarna pĂ„minner er om nĂ„got? Om vad? Om en person? Om nĂ„ns beröring? Börjar ni minnas nĂ€r nĂ„n rör vid er? Hennes handflata var kall och fuktig, fingertopparna rörde vid mannens skuldra och lade sig mjukt över nacken. Slonova sĂ„g honom undrande i ögonen, och i hennes blick uppfattade mannen en outtalad frĂ„ga â outhĂ€rdlig, obegriplig. Hon slutade inte med sina frĂ„gor, men hon var inte lĂ€ngre intresserad av vad hon sjĂ€lv sa: kvinnan var intresserad av nĂ„gonting annat, som hon vĂ€grade berĂ€tta.
Mannen blev sÄ störd av alla motsÀgelser att han drabbades av ett hÀftigt vredesutbrott, grep Slonovas hand och klÀmde den ursinnigt, vilket fick kvinnan att upphÀva ett högt, fÄgelartat skri, bara för att genast, trots smÀrtan och det olycksbÄdande knakandet i handen, bemanna sig och avbryta skriket oförlöst.