den försvunna förmögenheten
Översättning Ing-Britt Björklund
albert bonniers förlag
TIDIGARE UTGIVNING
Torsdagsmordklubben-serien
Torsdagsmordklubben 2021
Mannen som dog två gånger 2021
Kulan som inte träffade 2022
Den sista djävulen att dö 2023
Amy och Steven Wheeler-serien Vi löser mord 2024
Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
ISBN 978-91-0-080426-8
COPYRIGHT © Six Seven Entertainment Ltd, 2025
ORIGINALETS TITEL The Impossible Fortune
ÖVERSÄTTNING Ing-Britt Björklund
OMSLAG Viking Penguin Random House UK, svensk bearbetning av Ingrediensen AB Första tryckningen
TRYCK ScandBook, EU 2025
Till Mat och Anissa
På internet visar de hur man tillverkar bomber. Om man vet var man ska leta.
Vad man ska köpa och var man kan köpa det. Hur man sätter ihop allting. Det finns till och med filmer. Män i rånarluvor med skruvmejslar. Män som löder ihop kablar på prydliga arbetsbänkar i garage med oputsade betongväggar.
De varnar inte för riskerna, men det säger ju sig självt att det är riskabelt. Man behöver väl knappast tala om för folk att de ska vara försiktiga med sprängämnen? Ingen behöver säga ”Prova inte det här hemma”?
Det finns instruktionsfilmer om hur man tillverkar stora bomber, spikbomber, kemiska bomber, ja, alla upptänkliga sorters bomber.
Liten eller medelstor var det som passade bäst här. Lagom stor att bära omkring på och samtidigt tillräckligt kraftfull för att döda någon med.
Det visade sig att det enklaste sättet var att gå in på en hemsida där de gör hela jobbet åt en. Vi specialtillverkar bomben utifrån era önskemål, vi levererar den och kan till och med hjälpa till att placera ut den om det skulle behövas. Just det här företaget hade fått väldigt bra recensioner. De erbjöd en till med att få tillbaka pengarna om bomben inte utlöstes. Företaget heter Smäller högt.
Det blir en saftig summa när man lägger ihop vad ritningen, tillverkningen och leveransen går på samt det allra mest kost-
samma, nämligen att det måste skötas med största diskretion. Om man vill veta hur mycket ett människoliv faktiskt kostar ligger det på cirka tjugosjutusen pund. Men man betalar ingen skatt och ingen moms. Av förklarliga skäl.
Fast det är värt pengarna för när bomben till slut exploderar är pengar inget problem längre.
Det handlar förstås inte bara om pengar, nej, på sätt och vis handlar det om motsatsen.
Bäst att sätta fart.
Tiden tickar på, och det är inte bara den som gör det.
Joyce
Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev och det är jag hemskt ledsen för.
Ni har säkert undrat vart jag tog vägen, om jag kanske hade rymt till Bahamas med en av polisens hundförare? Jag drömde faktiskt om det häromnatten, men sedan vaknade jag för att Alan skällde på en ekorre som han hade fått syn på genom fönstret.
Jag har haft så fullt upp med bröllopet att jag inte har haft tid att tänka. Det har varit rena snurren.
Först var det floristen och sedan var det tårtan – hur kan en bröllopstårta vara så dyr? Det är ju bara ägg och socker och lite margarin. Visserligen är den tjusigt dekorerad, men ändå. Sedan skulle brudklänningen väljas och det var riktigt kul för vi drack var sin Buck’s Fizz där allihop. Jag var till och med på en nagelsalong. Jag visste förstås att det finns nagelsalonger, men jag hade alltid varit för blyg för att våga mig in på en sådan. Men de var väldigt trevliga och jag kanske kommer att gå dit igen om det är någon annan som ska gifta sig. I morgon är den stora dagen. Ett torsdagsbröllop? Det är visst något med oss och torsdagar.
Det är inte varje dag ens enda barn gifter sig. Vissa som bor här har barnbarn som gifter sig, men Joanna tog minsann god tid på sig och det var nog lika bra det, även om jag i många år
har sagt något helt annat. Tänk att hon för bara ett år sedan fortfarande var tillsammans med ordföranden i fotbollsklubben.
Det var innan hon träffade Paul.
Joanna och Paul träffades på nätet. Folk – eller rättare sagt Ron – säger ofta åt mig att jag borde försöka hitta någon på nätet, men jag befarar att alla bara skulle vilja komma åt mitt kreditkort. Ibrahim sa att jag aldrig får berätta för
någon jag träffar i parken vad Alan heter för då kan de stjäla mitt lösenord. Jag svarade att jag inte använder Alans namn i något av mina lösenord, men han gav sig inte. Om någon frågar vad Alan heter svarar jag att han heter Joyce och om någon vill veta vad jag heter säger jag bara hej då helt vänligt och går därifrån.
På tal om floristen och bröllopstårtan och klänningen sa jag inte att Joanna och jag bråkade om allt det och även en massa annat. De ska till exempel inte ha några psalmer utan bara Backstreet Boys. Det gick så långt att jag var tvungen att säga ”Om du inte vill ha hjälp så säg det” och då sa Joanna ”Jag vill inte ha din hjälp, mamma” och det fick mig att börja gråta, vilket fick Joanna att börja gråta och sedan sa hon att hon så klart ville ha min hjälp och jag sa att jag vet att jag lägger mig i och mitt i alltihop kom stackars Ibrahim in, men han backade försiktigt ut ur rummet. Som jag har sagt förut är Ibrahim inget dumhuvud, bara när det handlar om hundar och lösenord.
Joanna och jag har olika uppfattningar om hur bröllop ska gå till, men det är ju inte konstigt. Om man har olika uppfattning om gluten har man förstås olika uppfattning om det mesta. Det finns mitt sätt att göra saker på (som jag har finslipat under ett långt och lyckligt liv) och så finns det Joannas sätt. Det Ron kallar för Londonsättet.
Det allra första bråket uppstod ungefär fyrtiofem sekunder efter att hon och Paul hade berättat att de skulle gifta sig. Jag
blev överlycklig. De hade visserligen inte känt varandra länge alls och man ser ju allt möjligt på Netflix, men jag blev ändå överlycklig. Paul är en underbar person, inte alls som dem som Joanna brukar bli ihop med, det vill säga miljonärer eller amerikaner. Inte för att jag har något emot vare sig miljonärer eller amerikaner, tvärtom, ta George Clooney, till exempel, men ombyte förnöjer och Paul är lärare på ett universitet (visserligen bara Middlesex, men i alla fall). Och det är ju ett jobb man har hela livet på ett helt annat sätt än om man är miljonär eller ordförande i en fotbollsklubb.
Det första bråket, alltså.
Jag gav Joanna en kram och jag gav Paul en kram och jag frågade Joanna om det skulle bli ett stort bröllop och hon svarade absolut inte, nej, hon ville ha ett litet, mysigt bröllop och då svarade jag något i stil med, jag minns inte den exakta ordalydelsen: ”Vad tråkigt, men strunt i det”, det var i alla fall något ganska neutralt, och då sa hon: ”Vad är det som är tråkigt?” Det sa hon väldigt vänligt eftersom Paul var med, men jag märkte att hon inte var glad så jag tänkte att det var bäst att avdramatisera det hela och sa: ”Äsch, det var inget, jag tänkte bara att eftersom du är en lite äldre brud kanske det är många som vill komma” och då sa hon väldigt behärskat även den här gången: ”En äldre brud?” och jag tänkte att nu har du klantat till det, Joyce, så jag sa: ”Nej, inte äldre, men många som är i din ålder när de gifter sig gör det för andra gången, efter en skilsmässa”, men jag märkte att det inte gjorde saken bättre. Då sa Paul något, men varken Joanna eller jag lyssnade eftersom vi förstod att vi befann oss i ett väldigt känsligt skede i ordväxlingen. Joanna log (men inte med ögonen och det är ju så man märker det) och sa att ett litet bröllop passade henne, att det var hennes bröllop och att det var så det skulle bli. Jag fattade det, men ni känner ju mig och jag tänkte bara på
brudtärnor och stiliga marskalkar och blomsterarrangemang och dans. Ungefär som i Familjen Bridgerton, om ni har sett den serien. Jag såg framför mig en massa glada vänner som grät glädjetårar och beundrade min hatt. Och så tänkte jag att Elizabeth, Ron och Ibrahim skulle vara där tillsammans med mig. Jag skulle sitta längst fram och de kunde sitta på raden bakom och luta sig fram och säga hur vacker jag var. Det var allt detta som snurrade runt i mitt huvud när jag sa: ”Du vet säkert bäst, det gör du ju alltid.” Det var då Joanna bad Paul gå ut i köket och göra i ordning te åt oss alla tre.
Nu när jag ser det på pränt inser jag att jag nog borde ha gjort på ett helt annat sätt.
Joanna ställde sig väldigt nära mig och sa att hon inte tänkte tappa behärskningen för Paul hade aldrig sett henne göra det och hon tänkte att det nog var bäst att vänta i åtminstone ett och ett halvt år efter att de hade gift sig innan han fick se när hon drog på för fullt. (Det var inte läge för det just då, men jag hade god lust att säga att hon hade helt rätt i det. När Gerry såg mig få ett utbrott första gången var när vi bodde i en fyrarummare i Haywards Heath och jag var gravid, så det var på tok för sent för honom att få kalla fötter.) Sedan sa hon att hon tänkte ha ett litet bröllop utan en massa ståhej men med mycket kärlek, och då sa jag – och jag inser att jag borde ha hållit tyst – att det inte alls behövde bli en massa ståhej med ett stort bröllop och att hon kanske inte tänkte riktigt klart och då kom Paul in i vardagsrummet och frågade var mjölken var och vi svarade båda två ”I kylen” utan att ta blicken från varandra. Jag visste förstås att hon hade rätt. Men jag hade sett fram emot hennes bröllop ända sedan innan hon föddes och föreställt mig hur det skulle bli hur många gånger som helst, det var därför jag var så oresonlig. Jag inser det nu, men det gjorde jag inte då. När Gerry och jag gifte oss hade vi inte råd med något stort
bröllop. Det blev en underbar dag, men det var en väldigt liten tillställning med bara våra föräldrar, våra grannar i nummer 17 (men inte de i nummer 13 på grund av en incident med en häcksax), Gerrys arbetskamrat som var bestman, några av mina sjuksköterskeväninnor och så två kusiner som propsade på att få komma. Efteråt åt vi smörgåsar på puben (i ett enskilt rum) och dagen därpå gick vi till jobbet båda två.
Det här berättade jag för Joanna. Jag förstod ju att jag låg risigt till så jag tänkte att om jag sa något om Gerry kanske det skulle lätta upp stämningen lite. Då gav hon mig en kram och sa: ”Jag drömmer om att det är pappa som för mig till altaret”, och det hade jag gjort så många gånger att det kändes som om han skulle göra det på riktigt och sedan stod vi där och kramades och jag insåg att livet inte alltid kan vara som i
Familjen Bridgerton.
Joanna grät för att hon tänkte på sin pappa och jag grät för att även jag tänkte på honom och just då kom Paul in med en kopp te i vardera handen och sa: ”Jag hittade inte sockret heller, men vågade inte fråga om det också”, och det var precis vad Gerry skulle ha sagt och just då gick det upp för mig att jag struntade i om det blev ett stort eller ett litet bröllop för det enda jag brydde mig om var min vackra dotter och den här underbara mannen. Men hur litet bröllopet än blev skulle inget få hindra mig från att köpa en ny hatt.
Paul räckte oss tekopparna och gav oss var sin pappersnäsduk och jag sa till Joanna att jag älskade henne och hon sa att hon älskade mig och Paul sa: ”Var finns sockret, bara så jag vet det till nästa gång?” och jag svarade i skåpet ovanför mikron och Joanna frågade om jag hade några smycken eller något kokain i mikron, eller kanske en pistol, och jag svarade att jag inte hade det. Det har varit ett lugnt år i det avseendet.
Elizabeth, Ron, Ibrahim och jag träffas fortfarande varje
torsdag, förstås, och vi går hem till varandra så gott som dagligen (det är inte fullt lika ofta med Elizabeth för hon behöver fortfarande lite tid), men vi har lyckats hålla oss borta från mord ett tag.
Jag berättade för Joanna att Elizabeth, Ron och Ibrahim skulle bli jätteglada för hennes skull och att de skulle förstå att de inte blev bjudna eftersom det var ett så litet bröllop, och
Joanna sa att det var klart att de skulle bli bjudna, och jag sa: ”Det behövs inte, ett litet bröllop är ju ett litet bröllop och det är säkert andra som kommer före”, och då sa Joanna: ”Mamma, när du säger att du vill ha ’ett stort bröllop’ hur många gäster menar du då?” och jag sa: ”Runt tvåhundra, det är den siffran som dyker upp i mitt huvud”, och då skrattade hon och sa att hennes vän Jessica (Jacinta? Jemima?) hade bjudit åttahundra personer till sitt bröllop i Marocko.
Då frågade jag Joanna vad hon tyckte var ett litet bröllop och då sa hon: ”Runt tvåhundra, mamma.”
Svårare än så var det inte. Joanna ska ha ett litet bröllop som hon alltid har önskat sig och jag ska få ett stort bröllop som jag alltid har önskat mig. Ibland lönar det sig att vara olik sina barn.
Sedan frågade jag om Bogdan och Donna också fick komma, och kanske Chris och Patrice, och då sa Joanna att jag inte skulle utmana ödet, men att de kunde komma på festen på kvällen som skulle vara för runt fyrahundra personer. Det tycker Joanna alltså är ett litet bröllop.
Mina bröllopskläder är i alla fall strukna och ligger på gästsängen. Jag går in och tittar på dem med jämna mellanrum. Min nya hatt ligger i en hattask. Mark på Robertsbridges taxi har fått tag på en minibuss som vi får plats i allihop när vi ska till vigsellokalen i morgon. Det är ingen kyrka, vilket jag också hade drömt om, utan ett underbart hus ute på landet i Sussex,
och det kommer faktiskt att bli mycket vackrare än i en kyrka så jag har lärt mig att man inte alltid ska lita på sina drömmar.
Eller att man måste låta andra få ha sina egna drömmar.
Så nästa gång jag skriver kommer jag att vara svärmor.
Och Pauls pappa, Archie, är änkling, lite över åttio, har mustasch och ser ut som om han behöver någon som tar hand om honom. Jag har sett på bordsplaceringen att jag ska sitta bredvid honom vid honnörsbordet.
För samtidigt som det har rått brist på mord har det även rått brist på kärlek.
Så skål för i morgon och skål för kärlek och för att det inte ska bli några mord.
TORSDAG
Elizabeth har återigen börjat känna, men exakt vad det är hon har börjat känna vet hon inte riktigt. Men något är det, inte bara konjaken. Hon är liksom på spänn, men än så länge har hon ingen aning om varför.
Till vänster om henne höjer Ron sitt ölglas mot solnedgången i Sussex. ”Jag har varit på många bröllop, framför allt mina egna, men det här är det bästa hittills. Skål för Joanna.”
”Skål för Joanna”, säger Ibrahim och höjer sitt whiskyglas. Han grät till och med mer än Joyce under vigselceremonin.
”Och skål för Paul”, säger Joyce. ”Vi får inte glömma Paul.”
”Det var ett sjuhelsikes tal hans bestman höll”, säger Ron.
Han, ja. Honom hade Elizabeth tänkt på.
”Han var nervös”, säger Joyce.
”Men man spyr ändå inte”, säger Ron. ”Det var ju inte han som gifte sig.”
”Han drog verkligen blickarna till sig”, säger Ibrahim.
Redan före den olycksaliga uppkastningen var det något konstigt med den mannen. Var det det Elizabeth hade känt?
Hon hade kunnat svära på att han tittade på henne vid ett tillfälle, visserligen hastigt men högst medvetet.
”Vad tycker du om bröllopet, Elizabeth?” frågar Ibrahim.
Elizabeth tänker efter och lyckas få till ett litet leende. Leendet är äkta, det vet hon, och hon vet också att det så småningom kommer att bli större. ”Det är helt underbart – de ser väldigt lyckliga ut. Och Joyce också.”
”En halv flaska champagne har inte gjort saken sämre”, säger Ron.
Joyce hickar till. De fyra vännerna, som har hela den stenlagda terrassen utanför det ståtliga huset för sig själva, sitter tysta en stund och tittar på solnedgången. Inifrån hörs musik och skratt.
Elizabeth tittar på sina vänner och tänker på Stephen. Joyce märker det – Joyce märker ju allting – och lägger handen på hennes arm.
”Tack för att du kom, Elizabeth”, säger Joyce. ”Jag förstår att det fortfarande är svårt.”
”Dumheter”, säger Elizabeth och är nära att påpeka hur viktigt det är att vara självständig. Men Joyce har rätt, det är fortfarande svårt, ja, nästan omöjligt, faktiskt. Hon dricker lite mer konjak och tittar ner. ”Dumheter.”
Elizabeth vänder sig om när Joanna kommer ut på terrassen genom dubbeldörren. ”Jag undrade just vart ni hade smugit i väg. Vad gör ni? Tar ni en sil, eller?”
Ron reser sig upp och ger henne en kram. ”Vi tar det lite lugnt i fem minuter bara. Hur är det med bestmannen?”
”Nick?” säger Joanna. ”Jo, han håller på och återställer vätskebalansen.”
Nick, det var det han hette. Nick Silver.
”Och duken då?” frågar Ibrahim.
”Den är förstörd”, säger Joanna. ”De drar av den på depositionen. Vem vill följa med in och dansa? Mamma? Alla vill dansa med dig. De tycker att du verkar så trevlig.”
”Jag är väldigt trevlig”, säger Joyce och hickar till igen. ”Det är från mig du har fått det.”
Ron hjälper Joyce att komma upp. ”Pauls pappa kanske vill dansa med dig, Joyce?”
”Jag är inte intresserad”, säger Joyce.
”Jag såg faktiskt att du höll handen på hans knä hela tiden medan vi åt”, säger Ibrahim.
”Jag önskade honom välkommen till familjen”, säger Joyce.
”Det var ett nytt sätt”, säger Ron och sveper sin öl.
”Och så undrar jag om du vill dansa med mig, Ibrahim?” säger Joanna.
”Det vill jag väldigt gärna”, säger Ibrahim och reser sig upp.
”Vad blir det för något? Foxtrot? Quickstep?”
”Vad som helst som funkar till Madonnas ’Like a Prayer’ ”, säger Joanna.
Ibrahim nickar. ”Vi får improvisera.”
Alla utom Elizabeth har rest sig upp och börjat gå mot dörren. Joyce lägger handen på hennes axel.
”Kommer du?”
”Om tio minuter”, säger Elizabeth. ”Ha det så roligt.”
Joyce kramar hennes axel lite. Joyce har varit otroligt snäll mot henne sedan Stephen dog. Inga förmaningstal, inga moralpredikningar, inget daltande. Hon har funnits till hands när hon har märkt att det behövts och hållit sig på avstånd när hon har förstått att Elizabeth har behövt få vara för sig själv. Ron har kommit med kramar och Ibrahim, den store psykiatern, har försökt puffa på henne åt lite olika håll i tron att hon inte skulle märka det. Men Joyce? Elizabeth visste ju att Joyce har en känslomässig begåvning som hon själv saknar, men den hänsyn och omtanke hon har visat mot henne det senaste året är något utöver det vanliga. De andra försvinner in genom dörren och Elizabeth är ensam igen.
Igen? Hon är alltid ensam numera. Alltid ensam och aldrig ensam: det är det som är sorg.
Solen har försvunnit bakom South Downs. Alltid ensam, men aldrig ensam. Elizabeth känner att hennes sinnen har börjat vakna till liv igen. Vad är det som händer?
Hon hör ett ljud från allén nedanför terrassen. En man kliver fram bakom en hög ek och börjar gå mot henne.
Det var alltså det hon kände, att det var någon därute i dunklet. Det var det sinnet som hade vaknat till liv. När mannen börjar gå uppför stentrappan ser hon att det är den numera välbekante bestmannen Nick Silver. Han nickar mot stolen bredvid Elizabeth.
”Går det bra att jag slår mig ner?”
”Javisst”, svarar Elizabeth. Hon hör att det är liv i luckan därinne. Ibrahim är säkert i full gång och dansar.
Nick sätter sig ner.
”Det är du som är Elizabeth”, säger han. ”Men det vet du ju.”
”Jag är rädd för det”, säger Elizabeth. Hon ser till sin lättnad att han har bytt skjorta. ”Hade du något på hjärtat?”
Han nickar. Han tittar först upp mot himlen och sedan på Elizabeth igen. ”Saken är den att någon försökte mörda mig i morse.”
”Jaha”, säger Elizabeth. Det här är något som genast sätter i gång henne. Under det senaste året har hjärtat känts som en maskin, som en mekanisk pumpanordning som har hållit henne vid liv mot hennes vilja, men nu upplever hon det plötsligt som ett levande organ. ”Är du helt säker?”
”Helt säker”, svarar Nick. ”Sådant vet man.”
”Har du några bevis?” frågar Elizabeth. ”Många i din generation kan ju förstora upp saker och ting.”
Nick håller upp sin mobil. ”Jag har bevis.”
Plötsligt känner Elizabeth det där välbekanta suget. Ska hon fly fältet medan hon kan?
”Är det någon som har en bra anledning att mörda dig?” frågar hon. Hon tänker inte fly fältet, givetvis inte. Och vart skulle hon förresten ta vägen i det tillstånd hon befinner sig i?
Nick nickar. ”Ja, en väldigt god anledning om jag ska vara ärlig.”
Elizabeth ser hur vägen framåt öppnar sig för henne. Den är nästan igenvuxen av ogräs, men den ligger där. ”Vet du vem det är?”
”Kan det stanna mellan oss?” frågar Nick. ”Vågar jag lita på dig?”
”Det kan inte jag svara på, det måste du själv avgöra.”
Han skakar i hela kroppen trots att det är en varm kväll. ”Ja, jag har några namn.”
”Är det fler än en som vill mörda dig?” frågar Elizabeth med höjda ögonbryn. ”Och du som verkar så oförarglig.”
”Tack”, säger Nick.
”Varför vänder du dig till mig och inte till våra kära poliser?”
”Jo …”, börjar Nick. ”Alltså, det finns en massa olika anledningar till att jag inte vill gå till polisen och Paul har berättat om dig. Om ditt goda rykte.”
”Han har säkert överdrivit”, säger Elizabeth. Det är lätt att glömma bort att man har ett rykte.
”Det är bara en fråga”, säger Nick, och Elizabeth känner väl igen rädslan i blicken. Det är rädslan hos en person som har ena foten utanför klippkanten. ”Om jag berättar alltihop kanske du vet någon som kan hjälpa mig?”
Elizabeth hade varit på väg att tacka nej till det här bröllopet och stanna hemma och läsa i stället. Titta bort på Stephens fåtölj. Straffa sig själv. Men sedan hade hon ändå tackat ja. Det var något som sa henne att det var dags att börja på ny kula. Hon trodde att det kanske handlade om att få se kärleken med egna ögon, men det var något mycket bättre. Det var en bestman med ett dödshot över sig.
Det är ungefär samma sak med mordgåtor som med kärlek:
när tiden är mogen letar de upp en. Och här var hon nu på bröllopet.
Känner hon någon som skulle kunna hjälpa Nick Silver?
Hon tittar på honom, nickar och tar hans hand.
”Ja, det gör jag.”
”Och om det finns säkerhetsvakter?” frågar Connie Johnson och tar en tugga av sin chokladcroissant.
”Så dödar man dem, eller?” undrar Tia.
Connie nickar eftertänksamt. Det låter ju inte helt orimligt. Hon skulle inte göra det, men ingen kan anklaga Tia för att inte tänka igenom saker och ting ordentligt. Hon försöker göra ett gott intryck.
”Eller tar deras familj som gisslan?” tillägger Tia och verkar hoppas att det är rätt svar.
Det här var Ibrahims idé. Det hade kanske inte blivit precis som han tänkt, men det kunde ju knappast Connie få skulden för.
När hon fortfarande satt på Darwellfängelset, före rättegången där åtalet ”beklagligtvis” ogillades och hon blev frisläppt, hade Ibrahim kommit med ett förslag. ”Du måste ge tillbaka något till samhället, Connie”, hade han sagt. Efter det följde en liten dispyt då Ibrahim var tvungen att förklara att han inte menade att hon skulle ge tillbaka några pengar eller andra ägodelar som hon kanske hade kommit över under sitt långa och lönsamma yrkesliv. Nej, det handlade om att hjälpa någon som inte hade haft samma tur som hon – ”Ta det lugnt, jag pratar fortfarande inte om pengar” – och sedan hade han berättat varför han trodde att Connie skulle bli en väldigt bra mentor till någon av de yngre internerna på Darwell. ”Du kan föra vidare lite klokskap och livserfarenhet”,
sa han. Han lovade att det skulle göra henne gott.
Connie hade lärt känna Tia Malone på målarkursen där hon hade ertappats med att knycka lim. Hon gick fram till henne en lunchrast och de fick genast bra kontakt. Ibrahim blev glad när han fick reda på det och förutspådde att Connie skulle få mycket glädje av den här relationen.
”Femtiotusen till dig och femtiotusen till mig”, säger Tia.
Connie smuttar på sin flat white. Hon hade suttit på Darwell i sammanlagt sju månader efter den där oturliga grejen ute på piren i Fairhaven med kokainet och de där döda snubbarna som hon har glömt vad de hette. Det hade kunnat vara mycket värre. Tack vare sina kontakter på utsidan var hon den enda kvinnan på hela fängelset som hade en egen pilatesmaskin och ett Netflixabonnemang.
”Jag kan lätt få in femtiotusen med ett enda telefonsamtal så jag behöver inte gå in i det här”, säger Connie.
”Snälla, jag lovar att det blir kul”, säger Tia. ”Och du sa ju att jag skulle förverkliga mina drömmar.”
Ja, det hade hon sagt första gången de träffades. Hon gillade verkligen Tia, gillade att hon satte upp höga mål. Tia hade inlett sin kriminella bana med att stjäla Rolexklockor av rika turister i West End. De var fyra stycken som cyklade runt mellan bilarna och uppträdde hotfullt och plockade till sig klockor. Sedan försvann de in på tvärgator och var utom räckhåll hemma i Vauxhall innan den första sirenen började ljuda. Tia var den enda tjejen och för att inte avslöja sig sa hon aldrig ett pip medan hon utförde rånen. Till slut åkte de ändå fast allihop efter att ett varubud på moped, som måste ha velat få medalj eller något, följde efter dem och tipsade polisen om var de gömde sitt stöldgods. De grep tre killar, men gav upp letandet efter den fjärde som var som uppslukad av jorden.
”Men hundratusen, Tia”, säger Connie. ”Vad har jag lärt dig? Bättre kan du.”
Connie fick lov att medge att hon gillade att vara mentor.
Tia fortsatte ett tag till med stölderna på cykel, nu i en ny konstellation med tre nya killar, men det dröjde inte länge förrän hon fick en uppenbarelse av ett slag som imponerade stort på Connie.
Det är därför de fortsätter att träffas en gång i veckan, för det mesta på det nyaste vegankaféet i Fairhaven, Gröna drömmar. Numera finns det fler veganska än icke-veganska kaféer i Fairhaven, men hur obeveklig gentrifieringen än är så är Connie glad att efterfrågan på kokain håller i sig.
”Bättre än hundratusen?” undrar Tia som har en kokoskaka framför sig.
”Berätta hur ni bar er åt när ni rånade folk på cykel.”
”Det vet du redan”, säger Tia.
”Ja, det vet jag, men berätta det i alla fall”, säger Connie.
Det här var en teknik som hon hade knyckt av Ibrahim. Ibrahim ville alltid få Connie att lyssna på sig själv. Han visste vart han ville komma med det, men hon var tvungen att själv hitta vägen dit. Om man hittar sin egen väg kan man gå tillbaka när man vill. Det var så Ibrahim tänkte i alla fall, även om det bara var trams.
”Någon köpte en Rolexklocka i en juvelerarbutik i Knightsbridge som vi hade ögonen på”, säger Tia. ”Och sedan följde jag och mina kompisar efter den personen, stal klockan och sålde den.”
”Jaha”, säger Connie som vill höra fortsättningen. När Ibrahim gör så här känns det väldigt irriterande, men inte när hon själv gör det. Ibrahim är på bröllop i dag. Han har skickat en bild. Connie skulle väldigt gärna vilja gifta sig. Hon kanske borde ta tag i det? Det hon verkligen skulle behöva är Tinder för
brottslingar. Alla skulle kunna använda sitt färskaste förbrytarfoto.
”Det här gjorde vi kanske femton eller tjugo gånger”, säger Tia. ”Vi cyklade fram till personen som hade köpt klockan, stal den och cyklade hem igen. Femton eller tjugo olika rån, femton eller tjugo olika möjligheter att åka fast på. Bra konditionsträning men väldigt riskabelt.”
”Och därför tänkte du?” Ibrahims bästa kompis, Ron, är med på fotot. Connie hade lovat att inte döda honom, trots att det delvis var hans fel att hon åkte fast. Vi får se. Connie är inte den som förlåter folk i första taget. Ibland tänker hon att hon kanske skulle blåsa bort om det inte var för all den där tunga ilskan.
Tia äter upp kakan. ”Så här tänkte jag. Alla har ju köpt sina klockor i samma butik, så varför inte råna butiken och ta alla de där femton klockorna på en gång i stället? Samma utdelning men vi riskerar bara att åka fast en gång.”
Connie nickar. Folk rackar ner så mycket på ungdomar, men Tia är verkligen klartänkt och smart. Hon är en handlingsmänniska och hon är beredd att satsa stort. Men hon måste fortfarande ta det där sista steget och hur det ska gå till måste hon lista ut själv.
”Och nackdelarna med det tillvägagångssättet då?” Det är inte klokt, men ibland låter hon faktiskt precis som Ibrahim. Hon var på ett möte i tisdags med en kokainimportör som hade blivit skjuten i benet och plötsligt hörde hon sig själv säga: ”Smärtan går över, men man lär sig en läxa för livet.” Hon har inte berättat det här för Ibrahim, för även om han skulle bli stolt över att hon citerade honom är han inte alls glad åt det hon sysslar med.
”Det krävs lite mer planering, det är bättre säkerhetsanordningar att tackla och det blir en grundligare utredning efteråt”,
säger Tia. ”Men jag gillar planeringsbiten, det är den som är roligast.”
”Och hur gick det?”
”Hur bra som helst”, säger Tia. ”Tills vi åkte fast.”
”Men ni skulle ju ändå ha åkt fast”, säger Connie. ”För något. Förr eller senare. Det är faran med det här yrket. Och då kan man ju lika gärna åka fast för något riktigt stort. Så jobba på bara. Vad är det du har lärt dig? Hur ser nästa projekt ut?”
”Jag har lärt mig min läxa”, säger Tia. ”Den här gången vet jag att jag har två minuter på mig när larmet har gått, inte en sekund mer. Det spelar ingen roll om det så är kronjuvelerna som ligger i nästa fack för när det har gått två minuter sticker jag.”
Connie nickar. ”Är det det du har lärt dig?”
Tia tittar på henne på samma sätt som Connie oräkneliga gånger har tittat på Ibrahim. Tia vet att det är en kuggfråga. Hon vet att det är något mer hon borde ha lärt sig och hon är klipsk nog att försöka räkna ut vad det kan vara.
”Alltså …”, säger Tia och försöker komma på ett bra svar där hon sitter på Connies tjusiga, men obekväma barstol. ”Först stal jag en Rolexklocka i taget.”
”Mhm”, säger Connie.
”Och sedan kom jag på att eftersom alla var köpta i samma butik skulle jag kunna gå dit och stjäla femton stycken på en gång.”
”Jaha?” En mamma med en barnvagn kör förbi utanför fönstret och tittar in. Connie undrar vad det är hon ser. En ljushårig kvinna i en dyr träningsoverall som sitter och snackar med en svart tonåring. Det hon inte ser är att Connie faktiskt är i färd med att här och nu förändra Tias liv.
”Alltså …” Tia drar ut på det.
”Som jag sa, Tia, så ska du förverkliga dina drömmar. Hundratusen pund är ingenting.”
”Alltså …”, säger Tia en gång till medan hon tänker febrilt tills hon äntligen kommer på det rätta svaret. ”Varifrån får butikerna sina Rolexklockor?”
Bingo.
Tia funderar på det en stund. ”Butiken i Fairhaven som jag vill råna har femton Rolexklockor. Men i Lewes finns det säkert en butik med femton klockor till och i en butik i Brighton finns det också femton stycken. Och allihop kommer någonstans ifrån.”
”Ja, visst borde det väl vara så?” säger Connie. Hon förstår varför Ibrahim tycker så mycket om sitt jobb. Känslan när man når ett genombrott.
Tia nickar ivrigt och är väldigt nöjd med hur bra hon tänker.
”Ett lager, i närheten av hamnen – jag kan ta reda på det, det är hur lätt som helst. Och nu handlar det inte om hundratusen längre utan om en miljon. På ett bräde.”
”Men det är svårt att bryta sig in i ett lager”, säger Connie.
”Det är svårt att bryta sig in var som helst”, säger Tia. ”Men om man ska genomföra ett rån …”
”Får man satsa stort”, säger Connie. ”Jag är på.”
Tia skiner som en sol och tar upp en anteckningsbok ur ryggsäcken. Connie tittar på den. Hon kan slå vad om att Tia har haft den sedan hon gick i skolan. Att hon hade haft med den på proven, viftat lite nonchalant med den när hon stått och pratat med killar på busshållplatsen. Och nu sitter hon här och är snart en fullfjädrad brottsling.
”Först och främst behöver vi samla ihop ett gäng”, säger Tia och skriver i anteckningsboken. ”Folk vi kan lita på.”
Connie riktigt pöser av stolthet. Det är Ibrahims förtjänst.
Han kan sin sak.
