FÖRSTA SEKTORN
Prolog
Här i begynnelsen redovisas Henriks resa till Ingalunda och dess förutsättningar. Man kunde kanske rättare, i stället för resa, säga Henriks försök att nå fram till Ingalunda. Men eftersom han ändå till slut kommer dit, är det fråga om något mer än ett försök. Eventuellt är det helt enkelt fråga om ett försök som blir så framgångsrikt att det upphäver sig självt som försök. När han når fram är det ingenting kvar av försöket att nå fram.
Den äntliga framkomsten till Ingalunda skulle i så fall kunna ses som ett skeende samexistent med förintandet av dess egen historia, det vill säga rätt och slätt som ett utraderande av egna utgångspunkter. Men om så vore fallet: I vilken mening skulle framkomsten till Ingalunda vara förtjänt av att kallas en framgång? På något sätt måste den framgångsrika framkomsten – det vill säga realiseringen av den ansats som syftade till att nå ända bort till Ingalunda – i sitt inre, i sin form bevara minnet av att en gång ha velat uppnå just detta. Såtillvida skulle Henriks försök att anlända och hans äntliga framkomst, ja hela det komplex som skulle kunna kallas Henriks ambitioner beträffande Ingalunda, kunna förstås i termer av begreppen förväntan och väntan. När Henrik når Ingalunda sker en förväntans övergång i väntan, en aktivitets hejdande i en form eller en aspirations kommande till fullbordad ro. Vi får att göra med en ankomst av det slag vi ofta erfar när vi länge har kämpat för att få vår vilja igenom mot en ogin verklighet och sedan med ens inte behöver kämpa längre.
tiden
Hur som helst tedde det sig i efterhand konstigt att tiden den där dagen hade kunnat börja gå så fort, efter att inledningsvis inte alls ha uppvisat några sådana tendenser. Det problem som denne resenär från början, nyss uppstigen, tyckte sig stå inför var ju rakt motsatt. Det gäller, sade han sig den morgonen, att inte anlända för tidigt och följaktligen att inte ge sig av hemifrån för tidigt. Till denna farhåga – den för tidiga ankomstens blamage och eventuella obehag så som plötslig sysslolöshet i en för inaktivitet föga lämpad miljö, exempelvis ensamheten ute på en blåsig parkeringsplats – hörde ett antal outsagda antaganden eller försanthållanden. Bland dessa antaganden kan man, för att nu sovra bland tänkbara exempel, nämna idén att den som stiger ut på gatan och ger sig iväg till en hyrbilsfirma i akt och mening att färdas till Ingalunda på något vis har satt igång ett skeende som inte går att hejda, startat en sinnrik, diskret arbetande mekanism som obönhörligt kommer att fungera ända tills det igångsatta arbetet har upphört, antingen genom att den för arbetet erforderliga energin uttömts, eller genom att processen helt enkelt har nått sin egen vägs ände. Det var därför Henrik i sitt stilla sinne ansåg det nödvändigt att noga välja den tidpunkt då han skulle lämna hemmet, ty efter det ögonblicket skulle han vara i händerna på ett förlopp som i viktiga avseenden var större eller mer omfattande än han själv.
Väl igång, tänkte han vidare, kan det kanske kunna komma att bli svårt att hejda sig, eftersom den trakt jag skall färdas genom inte, vad jag vet, erbjuder så värst många ställen att fördriva tiden på, ifall jag skulle tvingas stanna och vänta någonstans i syfte att undvika en penibel för tidig ankomst; han var glasklar över att den resandes avvägning mellan maklighet och brådska i ett fall som detta bör göras innan färden anträds, medan tid finns, så att säga.
f YsionoMi o CH strategi
Henrik – smalt sympatiskt, lätt koppärrigt ansikte, spetsig näsa, lingult hår som han tvättade för sällan, pigga, ganska tätt sittande ögon, stora knotiga händer, senig konstitution, sparsam men överraskande mörk kroppsbehåring, föga kroppsodör – bestämde sig för att räkna med en och en halv timmes körtid och lägga till en halvtimme för oväntade händelser och fenomen som husbilar i snigelfart eller vägbyggen, transporter av kabelrullar eller delar till broar, fartyg eller logistikparker.
gatan o CH det inre
Här kommer han nu, promenerande till hyrbilsfirmans kontor, inställd på att hämta ut bilen två timmar innan begravningen skall äga rum i den lilla medeltidskyrkan i Ingalunda by tio mil utanför staden. Han lutar huvudet på ett sätt som gör aningen ont i nacken och noterar att det blåser ganska kraftigt.
En mörk, klagande ton kommer och går med vindkasten genom gatunätet. Det är luftmassorna som spelar på husens nischer och stuprör och hängrännor, och på belysningskablarna som sitter sträckta, om än inte strikt sträckta utan ganska slackande, mellan husfasaderna. Han ser sig utsövd och intresserad omkring i det på grund av vinden fluktuerande ljuset. I hans inre förblir samtidigt staden mörk och schatterad i gråskalor, så som den är eller var i ett kopparstick – med motiv från tiden före elektriciteten och bilismen – som han vid flera tillfällen i barndomen har sett, begrundat och aldrig glömt, och som han till sin förvåning senare den här dagen kommer att känna igen igen, i ett oväntat sammanhang.
Man kan säga att en del av resenären Henrik tillhör detta kopparstick, eller den stad som väntade och väntar inne i den bilden, och han hade gärna, om det vore möjligt, haft sin stad
sådan även som vuxen: avlägsen och färglös, men rik på dagrar och fattig på händelser.
Den stad han nu går genom är full av färger och ytor av olika struktur, men allt som där tilldrar sig, i ett skenbart flimmer, mättat av försåtlig skickelsedigerhet, har närmare beaktat drag av otaliga, hopträngda fasettfenomen organiserade – likt magnetiska järnfilspån, paljetter eller fiskfjäll – kring gravitationen från en och samma evinnerligt pågående händelse. Andra vandrare dyker oavbrutet upp från alla håll, och de många budskapen i olika skalor bildar en tyngd i magen vars orsak ligger bortom horisonten för Henriks självkännedom.
Hyrbilsfirmans reception domineras alldeles av färgen grön. Loggan är grön och svart, och den inifrån sig själv svagt upplysta insidan av väggarna består av plattor i grön plast, eller kanske glas. Väntetiden får han tillbringa i en skålad plaststol som också håller företagets färg. Det är tyst och luktar svagt av gummi från den svarta, uppenbarligen nya heltäckningsmattan, mönstrad med cirkulära reliefskivor i olika storlekar. Man behöver aldrig ha tråkigt, tänker Henrik tappert, för världen är oändligt rik på intressanta enskildheter, men det farliga med detta är att så fort man börjar engagera sig i alla dessa enskildheter öppnar sig en myllrande avgrund kring en, och man blir övergiven, eftersom myllret också talar om för en att man – ur myllrets perspektiv – saknar signalement, det vill säga att man varken äger ansikte eller ärende i världen. Ty denna värld vet inte att man finns.
Endast den ungefärligen och på ett lagom stort avstånd uppfattade världen speglar en och ger en ett intryck av att man existerar. Kanske är också detta innebörden av det famösa ordet lagom, det svenska lexikala paradnumret, att det är en beteckning på det avstånd till världen, eller den urskillning som får en att känna sig trygg. Det betyder också att man i tillståndet lagom varken erfar ledans plåga eller ensamhetens ångest. Man blir effektivt avskuren från de extrema affektiva territorier ur
vilka merparten av västerlandets och kanske hela världens litterära skapande har vuxit. I mellanområdet är det alltid »lite roligt« och alltid »ganska viktigt« och städse »fullt begripligt«, och man är alltid tillsammans och bryr sig om varandra.
Men bilfirman erinrade Henrik om att världen också är ett väntrum, en cell av grön plast, en gummiluktande terminal, om nu inte – som Baudelaire skrev – en oas av fasa i en öken av leda.
fordonet i fråga
Bilöverlämningen förlöpte, tänkte han senare, smidigt. Han hade gjort detta flera gånger förr sedan han som innerstadsbo dragit vissa slutsatser och sålt sin egen bil. Därför var det trots allt med ett uns nöje han kvitterade ut en mindre lyxbil då och då. Han gladde sig då inte bara åt finesser och prestanda, utan också åt att efter några timmar eller dagar kunna lämna ifrån sig den anspråksfulla maskinen och slippa äga den, oroa sig för den och ha med den att göra dagligen.
När han nu knäppte fast sig i den anatomiska förarstolen svarade säkerhetsbältet med att dras åt automatiskt en aning, som om bilen hälsade honom välkommen och med denna distinkta kram lovade att ta väl hand om honom. Han tryckte på startknappen och ett diskret morrande uppstod på andra sidan instrumentbrädan.
På väg norrut, förbi det stora sjukhuset i Danderyd och hastigt och lustigt även Täby galoppbana, lugnade han efter en stund ned sig och anpassade sig efter trafikrytmen. Den här bilen svarade med rent ursinne på en nedtryckning av gaspedalen, och från hundra till tvåhundra kilometer i timmen tog det inte många sekunder. Den högt utbildade mekaniker som hade byggt just detta numrerade exemplar av motorn hade fått sin namnteckning försynt ingraverad nere till höger på vindrutan.
ansiKten från gaMla världen
Resenären försökte tänka på något annat än den beundransvärda bilen för en stund, exempelvis på den döda kvinnan som han tillsammans med hennes söner – hans kusiner – och hennes för honom okända vänner skulle ta avsked av i församlingshuset, sittande vid utfällbara långbord av masonit som täckts med vita pappersdukar och inmundigande smörgåstårta, denna inte sällan förtalade sorgeanrättning som egentligen eller i alla fall ganska ofta är ganska god. Men han hade egentligen aldrig suttit ned och utbytt tankar med henne, och den dödas egentliga människa, om man kan uttrycka sig så, förblev oåtkomlig för honom; hon drog sig tillbaka kände han, undan hans tafatta och försenade närmande i andanom.
I stället erinrade han sig hur han för några år sedan hade konfronterats med en av sina gamla övertygelser i helt ny dräkt och först förskräckts. Sedan hade han erfarit en oväntad lättnad, inte olik den efter en djup utlösning eller efter att ha gråtit eller givit sig hän åt ett rättmätigt vredesutbrott.
Vad det handlade om var att han under sitt dittillsvarande liv hade omfattat en ungdomlig framstegsidé, ärvd från föräldrarna. Denna framstegsidé hade till grund en bergfast tro på den egna samtidens överlägsenhet i förhållande till alla svunna skeden. När han exempelvis, vid ungefär samma ålder – kanske sju år – som vid det första betraktandet av kopparsticket med den öde, obevekligt in i det okända sig krökande stadsgatan och de tomma, höga fönstren i hotfullt lutande fasader, lät sin blick fångas av något fotografi från förr, tycktes honom alltid den porträtterade personens ansikte på något vis föråldrat.
Så där ser inte folk ut längre, tänkte han ibland som vuxen, vi sover bättre, vi äter bättre, vi super mindre, vi är inte lika oroliga, vi har inte varit med om krig på generationer, klasssamhället är inte lika rått längre, vi är mer serena, vi är vackrare och vi vet mer och det syns på oss, haha.
Denna tanke, eller detta missfoster till trångsynt fördom,
hade han burit med sig i många år och vidrört i sitt inre då och då, ungefär så som man i garderoben nuddar vid en gammal rock man brukade föredra men inte längre bär särskilt ofta. Men en regnig februarieftermiddag på ett ställe kallat S:t Eriksplan störtade denna tanke fram i hans inre med ett nytt innehåll: Alla mina samtida, även jag, ser ju precis ut som folk på fotona från den gamla världen! Jag är med andra ord redan instängd i ännu ett förflutet och dömd till att föraktas av eftervärlden! Den blick på mig som dömer mig till att vara föråldrad är inte min, utan framtidens. Och det var mot framtiden han färdades nu, i den hyrda sportbilen, genom ett vårlandskap där en grön skiftning svävade i björkarnas kronor.
HalKa o CH Hunger
På väg norrut är han, berättelsens marksniffande pilot Henrik, genom de gamla järnåldershundarena norr om huvudstaden, vars flacka och därför en gång genom landhöjningen mycket snabbt frilagda åkerjordar för sjuttonhundra år sedan bildade grund för många nya förmögenheter och rivaliteter mellan stormän som fick praktsvärd och dryckesbägare av glas med sig i sina gravar. Han sänker farten ytterligare och finner sig njuta av växlingen mellan ljusgröna dungar och vidsträckta fält över vilka man kan inbilla sig att en forntida havsyta ännu svävar mellan odlingsrösena där vildrosor snart skall blomma och ormarna komma till liv.
I höger backspegel försvinner kontrolltornet vid halkkörningsbanan där han en gång upplevde hur bilen snurrade flera varv innan han fick stopp på den, med kontrollörens röst i lurarna: »nummer sju gör om och frikopplar ännu tidigare, och jobbar snabbare med ratten«.
Senare i livet – då redan erfaren bilförare – under en dumdristig färd med dåliga däck i vinterväglag i Norrland, överraskades han av blankis täckt av nysnö. Trots att han bara hade
hållit trettio kom bilen i spinn och gled, sakta snurrande, fram längs vägen, in i en kurva där dystra snötyngda granar stod tätt hopträngda i en brant sluttande klyfta. Det kom ingen timmerbil från andra hållet, och hans bil stannade till slut, varefter det blev krypkörning de sista kilometerna.
Nu har Henrik tänkt så intensivt på dessa båda halkkörningserfarenheter att han inte minns sig ha sett någonting av trafiken framför bilen på flera sekunder. Jag kunde lika gärna vara död nu, tänker han, jag måste skärpa mig. Han ser på instrumentbrädans klocka och känner sig hungrig.
en Kraft
En vindstöt drar i ratten. Landskapet djupnar och störtar mot honom från alla håll. Han har fortfarande väldigt gott om tid, kan kanske hinna äta lunch på den där orten som har havskontakt. Han försöker att än en gång föreställa sig den döda kvinnans ansikte som han inte sett på flera år. Flydde inte hon, äldst i en syskonskara på tolv, med en syster över gränsen mellan Finland och Sverige under kriget? Det sades att barnen korsade Torne älv på egen hand, utan föräldrarnas vetskap. Nu ser han hennes ansikte och minns att hans egen far vid upprepade tillfällen uttryckte beundran inför hennes intelligens. Var det därför att hon hade lärt sig svenska så bra?
Henrik har på sistone märkt, ständigt på spaning i sitt inre som han är, att förfädernas ansikten, också hans egna föräldrars, är på väg att deformeras, dras isär och upplösas av en kraft som måste kallas tid även om den har många andra namn också. Även ute i det blåsiga landskapet sveper denna kraft fram, över stensättningarna och fågelsjöarna som vattras av samma vind som han känner stötvis vilja ta över ratten. Inne i bilens elektroniska kretsar flimrar denna kraft, i hans egna ådror spinner den runt.
sextioseKundersKvart
Han parkerar vid infarten till den havsnära ortens gamla bebyggelsekärna och promenerar i sin begravningsstass in bland husen för att försöka hitta en restaurang. Den här stadskärnan visar sig vara större än han har väntat sig. Kvarter efter kvarter öppnar sina kullerstensgator där han ostadigt vaggar fram i de vanskligt hala gåbortskorna, allt längre in bland de låga trähusen medan parkeringsytan – där bilen står och glänser som en sällsynt skalbagge, beredd på allt – krymper till en näsduks storlek någonstans långt bakom honom. Restaurangen är fullbesatt och de flesta där tycks bekanta med varandra. Ett ganska högljutt gemyt präglar sällskapen trots att det är en dag mitt i veckan. Han undviker att betrakta folk för ingående, tänker att sorgdräkten kanske avskräcker, men det visar sig i varje fall inte gälla servitören som håller en munter ton och rentav ser litet raljerande ut när han rafsar ned beställningen i sitt block. Kanske tror han att resenären inte har personlig sorg, utan bara jobbar på begravningsbyrå och rattar likbil i denna dress till vardags. I själva verket vore det ju delvis riktigt. Henrik har inte någon personlig sorg i dag, utan färdas mot Ingalunda av ren artighet gentemot kusinerna. Det betyder emellertid, inser han, att han är dubbelt falsk: ingen riktig sorg trots sorgkläderna, men heller inget riktigt jobb av den typ dessa kläder signalerar. Varför bär han egentligen alls den svarta slipsen, den vita skjortan, den svarta kostymen, de onödigt blanka, onödigt trånga, onödigt hala skorna?
Han tycker plötsligt att alla sneglar på honom och avhåller sig med viss självövervinnelse från att fråga om det kommer att ta lång tid att få in rätten. Det är ju fortfarande så gott om tid, om än inte riktigt lika gott som vid resans begynnelse. Undrar i vilket skick vägarna är längre norrut numera, tänker han och minns barndomens bilresor längs slingrande, smala och backiga stråk för att hälsa på kusinerna som bodde på en fabriksort inte så långt från kyrkan där deras mor nu skall
begravas. Mådde han inte ofta illa under dessa bilresor? Jo, antagligen därför att båda föräldrarna rökte i bilen.
Vid bordet intill sitter tre solbrända herrar med påtagligt, nästan kusligt stora ansikten och pratar om engelsk ligafotboll: Liverpool, Manchester City, Huddersfield, Chelsea, Crystal Palace; transfersummor; spelkombinationer, anekdoter …
De är uppenbarligen väl bevandrade och det framgår att de satsar pengar varje vecka. Han kommer ihåg tanken på olika ansiktens varierande grad av ålderdomlighet och sneglar på männen. Kunde de inte lika gärna vara, exemplvis, kuskar i artonhundranittiotalets Wien?
Männen är kanske tio år äldre än han själv, de ser kanske lätt alkoholiserade ut, men det är sunda utomhusfysionomier, kanske vistas de ofta på sjön, kanske bygger de flitigt på sina hus och husens utbyggnader och kringliggande trädäck. Han ser för sig och dagdrömmer en stund om deras utomordentligt sjövärdiga båtar. En kvart visar sig sedan ha gått som om den vore en minut. Han forcerar slutet av måltiden, betalar och lämnar den lokala stamkrogens muntra sorl av röster för alltid.
brådsKan
Vägen tillbaka till parkeringsplatsen är som man kan vänta sig mycket kortare än den kändes under letandet efter restaurangen. Han har ofta funderat över detta fenomen som antagligen är universellt. Om man i en ny miljö prövar att ta en skogspromenad ter sig också en måttligt lång sträcka ganska händelserik och utsträckt, då ju minsta flugsvamp, spyboll eller myra är aldrig tidigare sedd. Men vänder man om och går samma väg åt motsatt håll känns den redan bekant och man är tillbaka vid utgångspunkten i ett nafs.
När han äntligen åter bakom ratten sitter och väntar vid det sista trafikljuset på denna ort, innan färden norrut kan fortsätta i landsvägsfart, känner han för första gången antydan
till otålighet. Kom igen nu, jag har inte tid att sitta här. Har han då inte tid, han som vid avfärden tyckte sig ha så gott om den resursen att det nästan var en börda?
Faktum är att han inte längre har så lång tid på sig. Han begriper inte riktigt hur detta har gått till, men klockan ovanför varvräknaren ljuger inte. Och vad han inte heller vet, ännu, är att han har den mest tidskrävande sträckan kvar.
Det sker något med upplevelsen av både tid och rum när brådskan anmäler sig. Tidigare under dagen drevs varje liten handling – att växla, att bromsa, att låta blicken fara över instrumenten – så som av ett rikligt bränsle, av den generöst tilldelade tiden. Men vad som dessförinnan varit ett underhållande panorama av förbiglidande ängar, dungar, sjöar och klippstup underkastades nu med ens en svindlande abstraktionsprocess. Med risk för att vara drastisk kan man säga att tiden från att ha varit bränslet började bli en kylig eld vars bränsle var han själv.
Nu känns varje bilförarhandling smärtsam, eftersom den förbrukar iskallt lättflytande tid i stället för att vara en loj och behaglig gest som badas i ett vältempererat, lagom visköst fluidum. Och landskapet har förvandlats från en nöjsam blickens flygfärd genom kultur och naturhistoria till en tvådimensionell strategisk yta, där varje perspektiv, vägkrök och föreskrivande hastighetsskylt lägger fram ett problem som måste lösas, för att inte tala om skyltarna med ortsnamn och avståndsangivelser.
Han trodde att han hade memorerat kartan hemma. Det hade han inte, och bilens gps finns det ingen tid att lära sig nu. Det är dessutom omöjligt att slå på gps:en utan att stanna, eftersom den kloka bilen är försedd med ett säkerhetslås som omöjliggör att man mixtrar med sådant under körning. Och att stanna är inte längre att tänka på om han vill ha minsta chans att komma i tid till begravningen av kusinernas mor.
Ändå blir han strax tvungen att stanna.
Hodologier
I barndomen tillbringade han många kvällar under drömsk begrundan av kartor. På tioårsdagen exempelvis fick han en pampig gåva, den gigantiska The Times Atlas of the World som han knappt orkade lyfta upp och lägga framför sig på matsalsbordet. Här fanns så mycket geografisk information att det tog honom flera år innan han nådde fram till sista sidan, och då hade han ändå dröjt blott kort vid några av de mer intetsägande bladen. Vad som tedde sig intetsägande för den pojke han då var, låter sig inte så enkelt förklaras. Fjärran, exotiska länder var självklart inte intetsägande. Tvärtom absorberades hans fantasi av dessa territorier med deras underbara namn. Inte heller det öde Stilla havet med sina fasansfulla vidder av vatten ovanför svindlande djup där ofattbara väsenden dvaldes och grasserade var för den inuti kvällslampans ljuskon orörlige det minsta intetsägande. Vad var då intetsägande?
Det intetsägande med vissa blad i den stora kartboken
The Times Atlas of the World som han emottog i present på sin tioårsdag hade, brukar han tänka ibland, att göra med de egendomliga färgerna. Vissa blad, inte minst från det inre av USA, erbjöd också en så hopträngd massa av orter och namn och gränslinjer att han tappade kontakten med sin dittills grundmurade förvissning om varför kartor alls behövdes här i världen. Det hade alltid funnits kartor, insåg han. Eskimåerna i äldre tid hade snidade ben och träföremål där inbuktningarna och utskotten avbildade vikar respektive uddar längs Grönlands kust. Det hade också funnits muntliga kartor, så kallade hodologier, av hodos som är grekiska för väg. Dessa muntliga kartor tog ingen plats utan bestod bara av en beskrivning som traderades: efter fyra timmars ritt dyker en väldig ek upp. Tag där till vänster … osv.
