FĂRSTA SEKTORN
Prolog
HÀr i begynnelsen redovisas Henriks resa till Ingalunda och dess förutsÀttningar. Man kunde kanske rÀttare, i stÀllet för resa, sÀga Henriks försök att nÄ fram till Ingalunda. Men eftersom han ÀndÄ till slut kommer dit, Àr det frÄga om nÄgot mer Àn ett försök. Eventuellt Àr det helt enkelt frÄga om ett försök som blir sÄ framgÄngsrikt att det upphÀver sig sjÀlvt som försök. NÀr han nÄr fram Àr det ingenting kvar av försöket att nÄ fram.
Den Ă€ntliga framkomsten till Ingalunda skulle i sĂ„ fall kunna ses som ett skeende samexistent med förintandet av dess egen historia, det vill sĂ€ga rĂ€tt och slĂ€tt som ett utraderande av egna utgĂ„ngspunkter. Men om sĂ„ vore fallet: I vilken mening skulle framkomsten till Ingalunda vara förtjĂ€nt av att kallas en framgĂ„ng? PĂ„ nĂ„got sĂ€tt mĂ„ste den framgĂ„ngsrika framkomsten â det vill sĂ€ga realiseringen av den ansats som syftade till att nĂ„ Ă€nda bort till Ingalunda â i sitt inre, i sin form bevara minnet av att en gĂ„ng ha velat uppnĂ„ just detta. SĂ„tillvida skulle Henriks försök att anlĂ€nda och hans Ă€ntliga framkomst, ja hela det komplex som skulle kunna kallas Henriks ambitioner betrĂ€ffande Ingalunda, kunna förstĂ„s i termer av begreppen förvĂ€ntan och vĂ€ntan. NĂ€r Henrik nĂ„r Ingalunda sker en förvĂ€ntans övergĂ„ng i vĂ€ntan, en aktivitets hejdande i en form eller en aspirations kommande till fullbordad ro. Vi fĂ„r att göra med en ankomst av det slag vi ofta erfar nĂ€r vi lĂ€nge har kĂ€mpat för att fĂ„ vĂ„r vilja igenom mot en ogin verklighet och sedan med ens inte behöver kĂ€mpa lĂ€ngre.
tiden
Hur som helst tedde det sig i efterhand konstigt att tiden den dĂ€r dagen hade kunnat börja gĂ„ sĂ„ fort, efter att inledningsvis inte alls ha uppvisat nĂ„gra sĂ„dana tendenser. Det problem som denne resenĂ€r frĂ„n början, nyss uppstigen, tyckte sig stĂ„ inför var ju rakt motsatt. Det gĂ€ller, sade han sig den morgonen, att inte anlĂ€nda för tidigt och följaktligen att inte ge sig av hemifrĂ„n för tidigt. Till denna farhĂ„ga â den för tidiga ankomstens blamage och eventuella obehag sĂ„ som plötslig sysslolöshet i en för inaktivitet föga lĂ€mpad miljö, exempelvis ensamheten ute pĂ„ en blĂ„sig parkeringsplats â hörde ett antal outsagda antaganden eller försanthĂ„llanden. Bland dessa antaganden kan man, för att nu sovra bland tĂ€nkbara exempel, nĂ€mna idĂ©n att den som stiger ut pĂ„ gatan och ger sig ivĂ€g till en hyrbilsfirma i akt och mening att fĂ€rdas till Ingalunda pĂ„ nĂ„got vis har satt igĂ„ng ett skeende som inte gĂ„r att hejda, startat en sinnrik, diskret arbetande mekanism som obönhörligt kommer att fungera Ă€nda tills det igĂ„ngsatta arbetet har upphört, antingen genom att den för arbetet erforderliga energin uttömts, eller genom att processen helt enkelt har nĂ„tt sin egen vĂ€gs Ă€nde. Det var dĂ€rför Henrik i sitt stilla sinne ansĂ„g det nödvĂ€ndigt att noga vĂ€lja den tidpunkt dĂ„ han skulle lĂ€mna hemmet, ty efter det ögonblicket skulle han vara i hĂ€nderna pĂ„ ett förlopp som i viktiga avseenden var större eller mer omfattande Ă€n han sjĂ€lv.
VÀl igÄng, tÀnkte han vidare, kan det kanske kunna komma att bli svÄrt att hejda sig, eftersom den trakt jag skall fÀrdas genom inte, vad jag vet, erbjuder sÄ vÀrst mÄnga stÀllen att fördriva tiden pÄ, ifall jag skulle tvingas stanna och vÀnta nÄgonstans i syfte att undvika en penibel för tidig ankomst; han var glasklar över att den resandes avvÀgning mellan maklighet och brÄdska i ett fall som detta bör göras innan fÀrden antrÀds, medan tid finns, sÄ att sÀga.
f YsionoMi o CH strategi
Henrik â smalt sympatiskt, lĂ€tt koppĂ€rrigt ansikte, spetsig nĂ€sa, lingult hĂ„r som han tvĂ€ttade för sĂ€llan, pigga, ganska tĂ€tt sittande ögon, stora knotiga hĂ€nder, senig konstitution, sparsam men överraskande mörk kroppsbehĂ„ring, föga kroppsodör â bestĂ€mde sig för att rĂ€kna med en och en halv timmes körtid och lĂ€gga till en halvtimme för ovĂ€ntade hĂ€ndelser och fenomen som husbilar i snigelfart eller vĂ€gbyggen, transporter av kabelrullar eller delar till broar, fartyg eller logistikparker.
gatan o CH det inre
HÀr kommer han nu, promenerande till hyrbilsfirmans kontor, instÀlld pÄ att hÀmta ut bilen tvÄ timmar innan begravningen skall Àga rum i den lilla medeltidskyrkan i Ingalunda by tio mil utanför staden. Han lutar huvudet pÄ ett sÀtt som gör aningen ont i nacken och noterar att det blÄser ganska kraftigt.
En mörk, klagande ton kommer och gĂ„r med vindkasten genom gatunĂ€tet. Det Ă€r luftmassorna som spelar pĂ„ husens nischer och stuprör och hĂ€ngrĂ€nnor, och pĂ„ belysningskablarna som sitter strĂ€ckta, om Ă€n inte strikt strĂ€ckta utan ganska slackande, mellan husfasaderna. Han ser sig utsövd och intresserad omkring i det pĂ„ grund av vinden fluktuerande ljuset. I hans inre förblir samtidigt staden mörk och schatterad i grĂ„skalor, sĂ„ som den Ă€r eller var i ett kopparstick â med motiv frĂ„n tiden före elektriciteten och bilismen â som han vid flera tillfĂ€llen i barndomen har sett, begrundat och aldrig glömt, och som han till sin förvĂ„ning senare den hĂ€r dagen kommer att kĂ€nna igen igen, i ett ovĂ€ntat sammanhang.
Man kan sÀga att en del av resenÀren Henrik tillhör detta kopparstick, eller den stad som vÀntade och vÀntar inne i den bilden, och han hade gÀrna, om det vore möjligt, haft sin stad
sÄdan Àven som vuxen: avlÀgsen och fÀrglös, men rik pÄ dagrar och fattig pÄ hÀndelser.
Den stad han nu gĂ„r genom Ă€r full av fĂ€rger och ytor av olika struktur, men allt som dĂ€r tilldrar sig, i ett skenbart flimmer, mĂ€ttat av försĂ„tlig skickelsedigerhet, har nĂ€rmare beaktat drag av otaliga, hoptrĂ€ngda fasettfenomen organiserade â likt magnetiska jĂ€rnfilspĂ„n, paljetter eller fiskfjĂ€ll â kring gravitationen frĂ„n en och samma evinnerligt pĂ„gĂ„ende hĂ€ndelse. Andra vandrare dyker oavbrutet upp frĂ„n alla hĂ„ll, och de mĂ„nga budskapen i olika skalor bildar en tyngd i magen vars orsak ligger bortom horisonten för Henriks sjĂ€lvkĂ€nnedom.
Hyrbilsfirmans reception domineras alldeles av fĂ€rgen grön. Loggan Ă€r grön och svart, och den inifrĂ„n sig sjĂ€lv svagt upplysta insidan av vĂ€ggarna bestĂ„r av plattor i grön plast, eller kanske glas. VĂ€ntetiden fĂ„r han tillbringa i en skĂ„lad plaststol som ocksĂ„ hĂ„ller företagets fĂ€rg. Det Ă€r tyst och luktar svagt av gummi frĂ„n den svarta, uppenbarligen nya heltĂ€ckningsmattan, mönstrad med cirkulĂ€ra reliefskivor i olika storlekar. Man behöver aldrig ha trĂ„kigt, tĂ€nker Henrik tappert, för vĂ€rlden Ă€r oĂ€ndligt rik pĂ„ intressanta enskildheter, men det farliga med detta Ă€r att sĂ„ fort man börjar engagera sig i alla dessa enskildheter öppnar sig en myllrande avgrund kring en, och man blir övergiven, eftersom myllret ocksĂ„ talar om för en att man â ur myllrets perspektiv â saknar signalement, det vill sĂ€ga att man varken Ă€ger ansikte eller Ă€rende i vĂ€rlden. Ty denna vĂ€rld vet inte att man finns.
Endast den ungefÀrligen och pÄ ett lagom stort avstÄnd uppfattade vÀrlden speglar en och ger en ett intryck av att man existerar. Kanske Àr ocksÄ detta innebörden av det famösa ordet lagom, det svenska lexikala paradnumret, att det Àr en beteckning pÄ det avstÄnd till vÀrlden, eller den urskillning som fÄr en att kÀnna sig trygg. Det betyder ocksÄ att man i tillstÄndet lagom varken erfar ledans plÄga eller ensamhetens Ängest. Man blir effektivt avskuren frÄn de extrema affektiva territorier ur
vilka merparten av vÀsterlandets och kanske hela vÀrldens litterÀra skapande har vuxit. I mellanomrÄdet Àr det alltid »lite roligt« och alltid »ganska viktigt« och stÀdse »fullt begripligt«, och man Àr alltid tillsammans och bryr sig om varandra.
Men bilfirman erinrade Henrik om att vĂ€rlden ocksĂ„ Ă€r ett vĂ€ntrum, en cell av grön plast, en gummiluktande terminal, om nu inte â som Baudelaire skrev â en oas av fasa i en öken av leda.
fordonet i frÄga
BilöverlÀmningen förlöpte, tÀnkte han senare, smidigt. Han hade gjort detta flera gÄnger förr sedan han som innerstadsbo dragit vissa slutsatser och sÄlt sin egen bil. DÀrför var det trots allt med ett uns nöje han kvitterade ut en mindre lyxbil dÄ och dÄ. Han gladde sig dÄ inte bara Ät finesser och prestanda, utan ocksÄ Ät att efter nÄgra timmar eller dagar kunna lÀmna ifrÄn sig den ansprÄksfulla maskinen och slippa Àga den, oroa sig för den och ha med den att göra dagligen.
NÀr han nu knÀppte fast sig i den anatomiska förarstolen svarade sÀkerhetsbÀltet med att dras Ät automatiskt en aning, som om bilen hÀlsade honom vÀlkommen och med denna distinkta kram lovade att ta vÀl hand om honom. Han tryckte pÄ startknappen och ett diskret morrande uppstod pÄ andra sidan instrumentbrÀdan.
PÄ vÀg norrut, förbi det stora sjukhuset i Danderyd och hastigt och lustigt Àven TÀby galoppbana, lugnade han efter en stund ned sig och anpassade sig efter trafikrytmen. Den hÀr bilen svarade med rent ursinne pÄ en nedtryckning av gaspedalen, och frÄn hundra till tvÄhundra kilometer i timmen tog det inte mÄnga sekunder. Den högt utbildade mekaniker som hade byggt just detta numrerade exemplar av motorn hade fÄtt sin namnteckning försynt ingraverad nere till höger pÄ vindrutan.
ansiKten frÄn gaMla vÀrlden
ResenĂ€ren försökte tĂ€nka pĂ„ nĂ„got annat Ă€n den beundransvĂ€rda bilen för en stund, exempelvis pĂ„ den döda kvinnan som han tillsammans med hennes söner â hans kusiner â och hennes för honom okĂ€nda vĂ€nner skulle ta avsked av i församlingshuset, sittande vid utfĂ€llbara lĂ„ngbord av masonit som tĂ€ckts med vita pappersdukar och inmundigande smörgĂ„stĂ„rta, denna inte sĂ€llan förtalade sorgeanrĂ€ttning som egentligen eller i alla fall ganska ofta Ă€r ganska god. Men han hade egentligen aldrig suttit ned och utbytt tankar med henne, och den dödas egentliga mĂ€nniska, om man kan uttrycka sig sĂ„, förblev oĂ„tkomlig för honom; hon drog sig tillbaka kĂ€nde han, undan hans tafatta och försenade nĂ€rmande i andanom.
I stÀllet erinrade han sig hur han för nÄgra Är sedan hade konfronterats med en av sina gamla övertygelser i helt ny drÀkt och först förskrÀckts. Sedan hade han erfarit en ovÀntad lÀttnad, inte olik den efter en djup utlösning eller efter att ha grÄtit eller givit sig hÀn Ät ett rÀttmÀtigt vredesutbrott.
Vad det handlade om var att han under sitt dittillsvarande liv hade omfattat en ungdomlig framstegsidĂ©, Ă€rvd frĂ„n förĂ€ldrarna. Denna framstegsidĂ© hade till grund en bergfast tro pĂ„ den egna samtidens överlĂ€gsenhet i förhĂ„llande till alla svunna skeden. NĂ€r han exempelvis, vid ungefĂ€r samma Ă„lder â kanske sju Ă„r â som vid det första betraktandet av kopparsticket med den öde, obevekligt in i det okĂ€nda sig krökande stadsgatan och de tomma, höga fönstren i hotfullt lutande fasader, lĂ€t sin blick fĂ„ngas av nĂ„got fotografi frĂ„n förr, tycktes honom alltid den portrĂ€tterade personens ansikte pĂ„ nĂ„got vis förĂ„ldrat.
SÄ dÀr ser inte folk ut lÀngre, tÀnkte han ibland som vuxen, vi sover bÀttre, vi Àter bÀttre, vi super mindre, vi Àr inte lika oroliga, vi har inte varit med om krig pÄ generationer, klasssamhÀllet Àr inte lika rÄtt lÀngre, vi Àr mer serena, vi Àr vackrare och vi vet mer och det syns pÄ oss, haha.
Denna tanke, eller detta missfoster till trÄngsynt fördom,
hade han burit med sig i mÄnga Är och vidrört i sitt inre dÄ och dÄ, ungefÀr sÄ som man i garderoben nuddar vid en gammal rock man brukade föredra men inte lÀngre bÀr sÀrskilt ofta. Men en regnig februarieftermiddag pÄ ett stÀlle kallat S:t Eriksplan störtade denna tanke fram i hans inre med ett nytt innehÄll: Alla mina samtida, Àven jag, ser ju precis ut som folk pÄ fotona frÄn den gamla vÀrlden! Jag Àr med andra ord redan instÀngd i Ànnu ett förflutet och dömd till att föraktas av eftervÀrlden! Den blick pÄ mig som dömer mig till att vara förÄldrad Àr inte min, utan framtidens. Och det var mot framtiden han fÀrdades nu, i den hyrda sportbilen, genom ett vÄrlandskap dÀr en grön skiftning svÀvade i björkarnas kronor.
HalKa o CH Hunger
PÄ vÀg norrut Àr han, berÀttelsens marksniffande pilot Henrik, genom de gamla jÀrnÄldershundarena norr om huvudstaden, vars flacka och dÀrför en gÄng genom landhöjningen mycket snabbt frilagda Äkerjordar för sjuttonhundra Är sedan bildade grund för mÄnga nya förmögenheter och rivaliteter mellan stormÀn som fick praktsvÀrd och dryckesbÀgare av glas med sig i sina gravar. Han sÀnker farten ytterligare och finner sig njuta av vÀxlingen mellan ljusgröna dungar och vidstrÀckta fÀlt över vilka man kan inbilla sig att en forntida havsyta Ànnu svÀvar mellan odlingsrösena dÀr vildrosor snart skall blomma och ormarna komma till liv.
I höger backspegel försvinner kontrolltornet vid halkkörningsbanan dÀr han en gÄng upplevde hur bilen snurrade flera varv innan han fick stopp pÄ den, med kontrollörens röst i lurarna: »nummer sju gör om och frikopplar Ànnu tidigare, och jobbar snabbare med ratten«.
Senare i livet â dĂ„ redan erfaren bilförare â under en dumdristig fĂ€rd med dĂ„liga dĂ€ck i vintervĂ€glag i Norrland, överraskades han av blankis tĂ€ckt av nysnö. Trots att han bara hade
hÄllit trettio kom bilen i spinn och gled, sakta snurrande, fram lÀngs vÀgen, in i en kurva dÀr dystra snötyngda granar stod tÀtt hoptrÀngda i en brant sluttande klyfta. Det kom ingen timmerbil frÄn andra hÄllet, och hans bil stannade till slut, varefter det blev krypkörning de sista kilometerna.
Nu har Henrik tÀnkt sÄ intensivt pÄ dessa bÄda halkkörningserfarenheter att han inte minns sig ha sett nÄgonting av trafiken framför bilen pÄ flera sekunder. Jag kunde lika gÀrna vara död nu, tÀnker han, jag mÄste skÀrpa mig. Han ser pÄ instrumentbrÀdans klocka och kÀnner sig hungrig.
en Kraft
En vindstöt drar i ratten. Landskapet djupnar och störtar mot honom frÄn alla hÄll. Han har fortfarande vÀldigt gott om tid, kan kanske hinna Àta lunch pÄ den dÀr orten som har havskontakt. Han försöker att Àn en gÄng förestÀlla sig den döda kvinnans ansikte som han inte sett pÄ flera Är. Flydde inte hon, Àldst i en syskonskara pÄ tolv, med en syster över grÀnsen mellan Finland och Sverige under kriget? Det sades att barnen korsade Torne Àlv pÄ egen hand, utan förÀldrarnas vetskap. Nu ser han hennes ansikte och minns att hans egen far vid upprepade tillfÀllen uttryckte beundran inför hennes intelligens. Var det dÀrför att hon hade lÀrt sig svenska sÄ bra?
Henrik har pĂ„ sistone mĂ€rkt, stĂ€ndigt pĂ„ spaning i sitt inre som han Ă€r, att förfĂ€dernas ansikten, ocksĂ„ hans egna förĂ€ldrars, Ă€r pĂ„ vĂ€g att deformeras, dras isĂ€r och upplösas av en kraft som mĂ„ste kallas tid Ă€ven om den har mĂ„nga andra namn ocksĂ„. Ăven ute i det blĂ„siga landskapet sveper denna kraft fram, över stensĂ€ttningarna och fĂ„gelsjöarna som vattras av samma vind som han kĂ€nner stötvis vilja ta över ratten. Inne i bilens elektroniska kretsar flimrar denna kraft, i hans egna Ă„dror spinner den runt.
sextioseKundersKvart
Han parkerar vid infarten till den havsnĂ€ra ortens gamla bebyggelsekĂ€rna och promenerar i sin begravningsstass in bland husen för att försöka hitta en restaurang. Den hĂ€r stadskĂ€rnan visar sig vara större Ă€n han har vĂ€ntat sig. Kvarter efter kvarter öppnar sina kullerstensgator dĂ€r han ostadigt vaggar fram i de vanskligt hala gĂ„bortskorna, allt lĂ€ngre in bland de lĂ„ga trĂ€husen medan parkeringsytan â dĂ€r bilen stĂ„r och glĂ€nser som en sĂ€llsynt skalbagge, beredd pĂ„ allt â krymper till en nĂ€sduks storlek nĂ„gonstans lĂ„ngt bakom honom. Restaurangen Ă€r fullbesatt och de flesta dĂ€r tycks bekanta med varandra. Ett ganska högljutt gemyt prĂ€glar sĂ€llskapen trots att det Ă€r en dag mitt i veckan. Han undviker att betrakta folk för ingĂ„ende, tĂ€nker att sorgdrĂ€kten kanske avskrĂ€cker, men det visar sig i varje fall inte gĂ€lla servitören som hĂ„ller en munter ton och rentav ser litet raljerande ut nĂ€r han rafsar ned bestĂ€llningen i sitt block. Kanske tror han att resenĂ€ren inte har personlig sorg, utan bara jobbar pĂ„ begravningsbyrĂ„ och rattar likbil i denna dress till vardags. I sjĂ€lva verket vore det ju delvis riktigt. Henrik har inte nĂ„gon personlig sorg i dag, utan fĂ€rdas mot Ingalunda av ren artighet gentemot kusinerna. Det betyder emellertid, inser han, att han Ă€r dubbelt falsk: ingen riktig sorg trots sorgklĂ€derna, men heller inget riktigt jobb av den typ dessa klĂ€der signalerar. Varför bĂ€r han egentligen alls den svarta slipsen, den vita skjortan, den svarta kostymen, de onödigt blanka, onödigt trĂ„nga, onödigt hala skorna?
Han tycker plötsligt att alla sneglar pÄ honom och avhÄller sig med viss sjÀlvövervinnelse frÄn att frÄga om det kommer att ta lÄng tid att fÄ in rÀtten. Det Àr ju fortfarande sÄ gott om tid, om Àn inte riktigt lika gott som vid resans begynnelse. Undrar i vilket skick vÀgarna Àr lÀngre norrut numera, tÀnker han och minns barndomens bilresor lÀngs slingrande, smala och backiga strÄk för att hÀlsa pÄ kusinerna som bodde pÄ en fabriksort inte sÄ lÄngt frÄn kyrkan dÀr deras mor nu skall
begravas. MÄdde han inte ofta illa under dessa bilresor? Jo, antagligen dÀrför att bÄda förÀldrarna rökte i bilen.
Vid bordet intill sitter tre solbrĂ€nda herrar med pĂ„tagligt, nĂ€stan kusligt stora ansikten och pratar om engelsk ligafotboll: Liverpool, Manchester City, Huddersfield, Chelsea, Crystal Palace; transfersummor; spelkombinationer, anekdoter âŠ
De Àr uppenbarligen vÀl bevandrade och det framgÄr att de satsar pengar varje vecka. Han kommer ihÄg tanken pÄ olika ansiktens varierande grad av Älderdomlighet och sneglar pÄ mÀnnen. Kunde de inte lika gÀrna vara, exemplvis, kuskar i artonhundranittiotalets Wien?
MÀnnen Àr kanske tio Är Àldre Àn han sjÀlv, de ser kanske lÀtt alkoholiserade ut, men det Àr sunda utomhusfysionomier, kanske vistas de ofta pÄ sjön, kanske bygger de flitigt pÄ sina hus och husens utbyggnader och kringliggande trÀdÀck. Han ser för sig och dagdrömmer en stund om deras utomordentligt sjövÀrdiga bÄtar. En kvart visar sig sedan ha gÄtt som om den vore en minut. Han forcerar slutet av mÄltiden, betalar och lÀmnar den lokala stamkrogens muntra sorl av röster för alltid.
brÄdsKan
VÀgen tillbaka till parkeringsplatsen Àr som man kan vÀnta sig mycket kortare Àn den kÀndes under letandet efter restaurangen. Han har ofta funderat över detta fenomen som antagligen Àr universellt. Om man i en ny miljö prövar att ta en skogspromenad ter sig ocksÄ en mÄttligt lÄng strÀcka ganska hÀndelserik och utstrÀckt, dÄ ju minsta flugsvamp, spyboll eller myra Àr aldrig tidigare sedd. Men vÀnder man om och gÄr samma vÀg Ät motsatt hÄll kÀnns den redan bekant och man Àr tillbaka vid utgÄngspunkten i ett nafs.
NÀr han Àntligen Äter bakom ratten sitter och vÀntar vid det sista trafikljuset pÄ denna ort, innan fÀrden norrut kan fortsÀtta i landsvÀgsfart, kÀnner han för första gÄngen antydan
till otÄlighet. Kom igen nu, jag har inte tid att sitta hÀr. Har han dÄ inte tid, han som vid avfÀrden tyckte sig ha sÄ gott om den resursen att det nÀstan var en börda?
Faktum Àr att han inte lÀngre har sÄ lÄng tid pÄ sig. Han begriper inte riktigt hur detta har gÄtt till, men klockan ovanför varvrÀknaren ljuger inte. Och vad han inte heller vet, Ànnu, Àr att han har den mest tidskrÀvande strÀckan kvar.
Det sker nĂ„got med upplevelsen av bĂ„de tid och rum nĂ€r brĂ„dskan anmĂ€ler sig. Tidigare under dagen drevs varje liten handling â att vĂ€xla, att bromsa, att lĂ„ta blicken fara över instrumenten â sĂ„ som av ett rikligt brĂ€nsle, av den generöst tilldelade tiden. Men vad som dessförinnan varit ett underhĂ„llande panorama av förbiglidande Ă€ngar, dungar, sjöar och klippstup underkastades nu med ens en svindlande abstraktionsprocess. Med risk för att vara drastisk kan man sĂ€ga att tiden frĂ„n att ha varit brĂ€nslet började bli en kylig eld vars brĂ€nsle var han sjĂ€lv.
Nu kÀnns varje bilförarhandling smÀrtsam, eftersom den förbrukar iskallt lÀttflytande tid i stÀllet för att vara en loj och behaglig gest som badas i ett vÀltempererat, lagom visköst fluidum. Och landskapet har förvandlats frÄn en nöjsam blickens flygfÀrd genom kultur och naturhistoria till en tvÄdimensionell strategisk yta, dÀr varje perspektiv, vÀgkrök och föreskrivande hastighetsskylt lÀgger fram ett problem som mÄste lösas, för att inte tala om skyltarna med ortsnamn och avstÄndsangivelser.
Han trodde att han hade memorerat kartan hemma. Det hade han inte, och bilens gps finns det ingen tid att lÀra sig nu. Det Àr dessutom omöjligt att slÄ pÄ gps:en utan att stanna, eftersom den kloka bilen Àr försedd med ett sÀkerhetslÄs som omöjliggör att man mixtrar med sÄdant under körning. Och att stanna Àr inte lÀngre att tÀnka pÄ om han vill ha minsta chans att komma i tid till begravningen av kusinernas mor.
ĂndĂ„ blir han strax tvungen att stanna.
Hodologier
I barndomen tillbringade han mÄnga kvÀllar under drömsk begrundan av kartor. PÄ tioÄrsdagen exempelvis fick han en pampig gÄva, den gigantiska The Times Atlas of the World som han knappt orkade lyfta upp och lÀgga framför sig pÄ matsalsbordet. HÀr fanns sÄ mycket geografisk information att det tog honom flera Är innan han nÄdde fram till sista sidan, och dÄ hade han ÀndÄ dröjt blott kort vid nÄgra av de mer intetsÀgande bladen. Vad som tedde sig intetsÀgande för den pojke han dÄ var, lÄter sig inte sÄ enkelt förklaras. FjÀrran, exotiska lÀnder var sjÀlvklart inte intetsÀgande. TvÀrtom absorberades hans fantasi av dessa territorier med deras underbara namn. Inte heller det öde Stilla havet med sina fasansfulla vidder av vatten ovanför svindlande djup dÀr ofattbara vÀsenden dvaldes och grasserade var för den inuti kvÀllslampans ljuskon orörlige det minsta intetsÀgande. Vad var dÄ intetsÀgande?
Det intetsÀgande med vissa blad i den stora kartboken
The Times Atlas of the World som han emottog i present pÄ sin tioÄrsdag hade, brukar han tÀnka ibland, att göra med de egendomliga fÀrgerna. Vissa blad, inte minst frÄn det inre av USA, erbjöd ocksÄ en sÄ hoptrÀngd massa av orter och namn och grÀnslinjer att han tappade kontakten med sin dittills grundmurade förvissning om varför kartor alls behövdes hÀr i vÀrlden. Det hade alltid funnits kartor, insÄg han. EskimÄerna i Àldre tid hade snidade ben och trÀföremÄl dÀr inbuktningarna och utskotten avbildade vikar respektive uddar lÀngs Grönlands kust. Det hade ocksÄ funnits muntliga kartor, sÄ kallade hodologier, av hodos som Àr grekiska för vÀg. Dessa muntliga kartor tog ingen plats utan bestod bara av en beskrivning som traderades: efter fyra timmars ritt dyker en vÀldig ek upp. Tag dÀr till vÀnster ⊠osv.
