Under uppvaknandet fÄr Xu ofta för sig att hon inte Àr ensam i sin sÀng.
Hon lyssnar till larmet frÄn förbipasserande tÄg, till duvornas kuttranden, och det kÀnns som om en frÀmmande kropp ligger utstrÀckt vid hennes sida. Men dÀr finns ingen alls: det Àr kanske en skugga som tillfÀlligtvis antagit en bedrÀglig gestalt, kanske hennes egen domnade arm som plötsligt framtrÀder sÄ frÀmmande. Om hon öppnar ögonen ser hon ingenting förutom ljuset som genomtrÀnger persiennerna, halvmörkret som dröjer sig kvar i den Ättkantiga spegeln, strumpbyxorna frÄn i gÄr och i förrgÄr som ligger pÄ golvet som nylonarabesker.
Sedan hör hon rosslingarna frÄn soffan pÄ andra sidan av den kinesiska vikskÀrmen som skiljer vardagsrummet frÄn »hennes rum«; hennes rum stÄr inom citationstecken eftersom det i sjÀlva verket inte rör sig om nÄgot annat Àn ett hörn av vardagsrummet. I sitt halvsovande tillstÄnd kan hon inte med sÀkerhet avgöra vad det rör sig om för ljud. Men inom ett ögonblick ska hon ha kÀnt igen dem; rosslingarna Àr sÄ vitt skilda frÄn det hon hör i sina drömmar, nÀstan motsatta sömnens ljudvÀrld. Genom att lyssna till dem kommer hon smÀrtsamt till insikt om att hon inte lÀngre sover.
Ăn dröjer sig drömlĂ€mningar kvar bakom ögonlocken i form av tunna ljustrĂ„dar som drömjagets ikonmĂ„lare uppfört dĂ€r. Ăven efter att hon ska ha igenkĂ€nt mĂ€nniskan pĂ„ andra sidan skĂ€rmen kommer detta Ă„tersken frĂ„n drömmen att kvarstĂ„ sĂ„
snart hon sluter ögonen, lika svĂ„rtolkat som ett svanskelett som utmattade arkeologer upptĂ€cker i nĂ„gon fornlĂ€mning. Hon öppnar ögonen. Först iakttar hon genom fönstret skogen som vintertid blottar sin benstomme. Man ser grenverkens struktur mot den grĂ„ himlen och pĂ„ marken fallna men Ă€nnu levande trĂ€d som vilar pĂ„ de döda lövens formlösa sjukbĂ„rar. Stammarna Ă€r till största delen skiffergrĂ„. I fjĂ€rran skymtar vassbĂ„rden som liksom en blek gloria kringflyter sjön. Och sedan â det Ă€r ofrĂ„nkomligt â kommer ögonblicket dĂ„ hon kĂ€nner igen mannen bakom rosslingarna: det Ă€r hennes pappa. Han vilar pĂ„ soffan, för han sĂ€ger att det har blivit för varmt i den egna sĂ€ngen. Han kommer att följa henne med blicken sĂ„ snart hon gĂ„r upp. Det Ă€r bĂ€ttre att stanna kvar i den tillfĂ€lliga gjutning av hennes kropp som hennes tyngd Ă„stadkommit i madrassen; hon har liksom blivit ett med denna fördjupning, som om de blĂ„ sĂ€ngklĂ€derna utgjorde fonden i en mandorla förestĂ€llande en sovande flicka som upptas till himlen, och hon kan lika lite lösgöra sig ur den som avportrĂ€tterade gestalter kan trĂ€da fram ur mĂ„lningarna de spĂ€rrats in i.
Illa tÄl hon pappans blick som stÀndigt dömer henne enligt en för henne okÀnd mÄttstock. Oftast tar hon den för en missunnsam, utsvulten blick, en blick dÀr fattigdomen överdragits med avundsjukans kvicksilver och bildat en bitterhetens legering. Men han har ÀndÄ enastÄende ögon, med irisar kantade av mjölkartat blÄvita strimmor. SÄ snart han lÀmnade sitt hemland Àgde förvandlingen rum: en vit cirkel bildades i irisarna och tycktes vÀxa med tiden. Och nu iakttar dessa ögon henne oavlÄtligen, i det att de ger uttryck Ät en törst som hans strupe inte lÀngre kÀnner. Han blir allt magrare. Till slut kommer han inte att vara annat Àn ett par ögon som vilar pÄ kudden liksom Àdelstenar i en juvelerares skyltfönster.
Han har inte lÀngre lust att tala med henne, men dÄ och dÄ ber han henne att hÀmta ett glas ljummet vatten Ät honom eller att lÀsa högt för honom ur nÄgon bok. Inför hans slocknande blick har alla blivit till tjÀnare, till varelser som inte förmÄr uttrycka kÀnslor med andra medel Àn tomma gester. Ibland tÀnker Xu att det Àr av yttersta vikt att hon inte gör honom nÄgra andra eftergifter Àn de som han uttryckligen efterfrÄgar. Hon gör som han sÀger och stÀller vattenglaset framför honom. Hon reciterar tafatt, med hjÀlp av en ordlista pÄ telefonen, de svÄrlÀsta tidningsrubrikerna skrivna pÄ ett sprÄk hon inte anvÀnder till annat Àn att blidka sina förÀldrar. Hon har svÄrt för höglÀsningen eftersom hon inte tÄl sin egen röst. Han tackar henne inte. I stÀllet somnar han om och ÄtervÀnder till ovissheten, ovissheten om var han befinner sig (det Àr i en storstadsförort) och om rösten som klingar av (det Àr dotterns).
Det var först efter de första oavvisliga tecknen pÄ en slutgiltig svaghet som hans isolering blev sÄ gott som fullstÀndig. Men Àven innan dess, medan förÀldrarna fortfarande bodde tillsammans, sÄ höll de sig för det mesta hemma, allesamman, utom systern. Det Àr lite annorlunda nu, som om den gamla ordningen Àr stadd i upplösning. Xu kan oftast lÀmna lÀgenheten som hon behagar. Men hon vet Ànnu inte vad hon ska göra av denna nyvunna frihet.
Hemma fortsÀtter allt som det var innan förÀldrarna skildes Ät. Pappan viger all sin tid Ät en kallelse som förefaller dottern sÄ löjlig att de flesta av hennes medvetna tankar kretsar kring hur hon ska dölja det hela för omvÀrlden. Hur döljer man att det som sysselsÀtter ens pappa Àr jakten pÄ odödligheten?
Det gÄr inte att sÀga en sÄdan sak utan att rodna; det gÄr inte att skriva om den utan att först ha druckit sig full. Inte desto mindre Àr det sant. Hur blir vi odödliga? Genom att förbli
stĂ„ende i timtal, i den sĂ„ kallade pelarstĂ€llningen, ett slags contrapposto som stimulerar livskraften. Endast genom suverĂ€nt lĂ„ngsamma rörelser kan grova och rĂ„a Ă€mnen omvandlas till ren ande. Ty dessa rörelser, som genomförs i takt med andningen, förmĂ„r omvandla jing (çČŸ) till qi (æ°) och qi till shen (ç„). Av detta skĂ€l Ă€r det nödvĂ€ndigt att öva. »Il faut bouger la carcasse«, brukade mamman sĂ€ga, som tog till franskan nĂ€r hon ville sporra sina döttrar att Ă„tminstone nĂ„gon gĂ„ng ibland göra pappan till viljes. Det gĂ€ller att röra pĂ„ kroppen. Mamman bor numera pĂ„ annat hĂ„ll tillsammans med den Ă€ldre systern; förĂ€ldrarna har tagit sig an varsin dotter. Men hon kommer Ă€ndĂ„ regelbundet pĂ„ besök, Ă„tminstone en gĂ„ng i veckan. Hon frĂ„gar ut Xu om pappans hĂ€lsa, om hur det gĂ„r för den man som hon varit tvungen att lĂ€ra kĂ€nna för att barnen skulle bli till. Och hon krĂ€ver att Xu ska ha fina betyg. I det hĂ€nseendet behöver ingen oroa sig, för Xu gĂ„r frĂ„n klarhet till klarhet. Men vad mamman Ă€n intalar sig under förĂ€ldrasamtalen med skolan, sĂ„ Ă€r dottern inte intelligent. Hennes skolframgĂ„ngar förmĂ„r inte överskugga hennes dumhet
â tvĂ€rtom understryker de hennes djupa brist pĂ„ förstĂ„else för de mest grundlĂ€ggande ting. Och sedan mamman försĂ€krat sig om att hennes yngsta klarar sig ett tag till lĂ€mnar hon dem igen, och Xu Ă€r Ă€n en gĂ„ng pĂ„ tu man hand med pappan, i en sĂ„ lĂ„ngt gĂ„ngen slutenhet att den förefaller konstgjord, som den alltför genomtĂ€nkta scendekorationen i en enaktare. FrĂ„n den vidstrĂ€ckta förorten har man intrycket av att stadskĂ€rnan Ă€r mycket liten och att den stramas Ă„t för var dag som gĂ„r. Staden befinner sig numera huvudsakligen i utkanterna.
De bor endast ett stenkast frĂ„n tunnelbanespĂ„ret â om man följer rĂ€lsen en bit och sedan svĂ€nger till höger Ă€r man hemma hos dem inom sju minuter. Byggnaderna Ă€r alla identiska hĂ€r: blygrĂ„ med ansprĂ„kslösa fönster. Det Ă€r lĂ€tt att gĂ„ vilse i
trakten. Den gnisslande hissen för besökaren Ă€nda till tredje vĂ„ningen. Det Ă€r dörren till vĂ€nster som leder in i deras hem. Dörrmattans lĂ„ngt gĂ„ngna förfall. Ett förgyllt skrivtecken mot röd bakgrund har hĂ€ngts uppochned pĂ„ ytterdörren: çŠ. Till henne hör det hörn i vardagsrummet som vetter mot balkongen och tĂ„gen. Fönsterrutorna skakar nĂ€r tĂ„gen passerar. Om natten trĂ€nger vĂ€gbelysningens dystra orangea sken in genom de aldrig tvĂ€ttade fönstrens korniga smuts. Balkongen Ă€r sĂ„ full av brĂ„te att det inte gĂ„r att gĂ„ ut pĂ„ den: gamla vinterdĂ€ck, ett rostigt, obrukbart mahjongbord och mer i samma stil.
PĂ„ vĂ€g hem frĂ„n skolan förs Xu av ett slags motvilja ofta annorstĂ€des, till lekplatser, till soprum, till cykelförrĂ„d. Ofta tvekar hon pĂ„ den sista trappavsatsen; av gammal vana stoppar hon flera gĂ„nger undan nyckelknippan innan hon till slut lĂ„ser upp. Det Ă€r inte den nedsolkade entrĂ©n och inte heller kylan i trapphuset som vĂ€cker hennes avsky. Och inte heller Ă€r det skrivtecknet i vilket somliga ser prov pĂ„ en frĂ„nstötande girighet. Det Ă€r nĂ„got annat â kanske det trotsiga vansinnet som liksom bjuder henne spetsen. Ăven frĂ€mlingar kĂ€nner av det redan pĂ„ tröskeln, som en ond aning, och drabbas i samma ögonblick av en vilja att fly.
Pappans inbillningssjuka Àr prismatiskt sammansatt av olika vanförestÀllningar. Bland dessa oroas Xu allra mest av hans fosterlandskÀrlek. Hon frÄgar sig ibland varför han kÀnner sÄdan fascination och ömhet inför ett land som han trots allt har valt att lÀmna. Innan han for sÄg han landet brinna. Kanske Àr det anblicken av den vitnande askan som tagit form i hans ögon. Man kan hursomhelst inte tala om detta land utan att ana hur Äterskenet av lÄgorna Äter stiger upp i dessa ögon; det Àr elden Ät vilken de blev tvungna att anförtro fÄgelportrÀtt som pÄstods vara sekler gamla. Och operalibretton. Och sÄ vidare. Allt har brunnit upp. (Har det brunnit upp eller
brunnit ner? Xu vill förklara för pappan att bara byggnader â katedraler och höghus â ibland brinner ner. Resten brinner upp. Eller brinner, rĂ€tt och slĂ€tt.) Xu frĂ„gar sig ibland hur han har lyckats glömma det. I sjĂ€lva verket kĂ€nner hon redan till skĂ€let. Alla anamorfoser Ă€ger rum i kraft av att Ă„skĂ„daren intar ett visst avstĂ„nd till teckningen. PĂ„ samma sĂ€tt finns det en storslagenhet som omger de ting man bara betraktar pĂ„ avstĂ„nd. Det förgĂ„ngna förefaller oemotstĂ„ndligt nĂ€r det betraktas genom den förflutna tidens vrĂ„ngspegel. Som vanligt hĂ€mtar fosterlandskĂ€rleken nĂ€ring ur landsflykten.
Förut berÀttade han ofta för dem om hur han gick till skolans intrÀdesprov utan sina förÀldrars vetskap och utan penna. LÀraren lÄnade honom sin egen blyertspenna och han fick en förstaplacering, trots den svÄra situation som revolutionen försatt familjen i. Han gick under en tid i skolan utan att nÄgon dÀrhemma kÀnde till det. Eftersom han inte hade rÄd att köpa nÄgot att Àta under de lÄnga skoldagarna fann han sig tvungen att gÄ pÄ jakt efter grodor och Älar i risfÀlten. Sedan nÄgon givmild smÄbonde lÄnat honom en gnista förberedde han sin mÄltid hopkrupen vid brasan. Den utsökta smaken av grillade amfibier framtrÀder fortfarande för honom i minnet, liksom smaken av de fattiga skolbarnens alltmer sÀllsynta festmÄltider. Ris. Hund. Han tycks ha glömt hungern som prÀglade denna tid. I takt med att hans hÀlsa försÀmras sÄ fördjupas hans hemlÀngtan. Den blir allt innerligare, allt febrigare, för varje dag som gÄr.
Xu tĂ€nker ibland pĂ„ tĂ€mjda delfiners sjĂ€lvmord, dĂ„ de störtar sig fram för att krossa skallen mot simbassĂ€ngens pastellblĂ„ fĂ€ngelsemur. Hon vet att det Ă€r pĂ„ samma sĂ€tt med pappan. Han drivs av den sortens frihetstörst som förr eller senare resulterar i ett krossat kranium. Hon ser honom redan som ett medeltida helgon, med sitt avhuggna huvud i famnen â med
de drömska ögonen uppspÀrrade nalkas han den förmenta friheten pÄ andra sidan.
Strax efter skilsmÀssan Ädrog han sig sin sjukdom. Det var som om hans immunförsvar lÀmnat honom tillsammans med mamman. Inte desto mindre framhÀrdade han i att förneka sjukdomens existens. Han lÀmnade lÀgenheten pÄ samma sÀtt som vanligt. Och sedan ÄtervÀnde han, med hÀnderna blÄa och djupfrusna; pupillerna föreföll större Àn förut, som om de redan hade upptagit en del dödsmörker. Han bekÀnde aldrig den rÀdsla som gick att utlÀsa i hans ansiktsdrag. Sjukdomen existerade inte, hÀvdade han. Och, om den gjorde det, sÄ kunde han lÀka sig sjÀlv, genom att fokusera livskraften i kroppen pÄ den punkt som var sjuk. Det var denna mystiska energimedicin han hade velat inviga Xu i alltsedan hennes födsel. Men det visade sig snart att hon saknade den talang och det flit som fordrades. Till en början tog han illa vid sig av dotterns Äterkommande oförmÄga att förvalta de hemligheter som han i sin tur hade lÀrt sig av sin egen farbror, och sÄ vidare, i generation efter generation.
Innan han lÀmnade sitt hemland hade han lovat att aldrig glömma det som förmedlats till honom genom svÄröverskÄdliga slÀktskapsband. Och han hade hÄllit sitt löfte. Hur?
Genom att nitiskt utföra rörelsesekvenser som Àr lika lÀkande för utövaren som de Àr livsfarliga för en inbillad motstÄndare. Genom att repetera dem överallt, utan uppehÄll, Ätminstone i andanom. Genom att trÀ rörelserna pÄ kroppens trÄdÀnda, den ena efter den andra, nu i förorten liksom förut i barndomens bambulundar. Det rör sig om en koreografi utformad i enlighet med den inre alkemins drömmar om en kroppslig salighet. För den som fullkomnar sina rörelser Àr fötterna inte lÀngre fötter utan porlande kÀllor, magen inte lÀngre en mage utan ett cinnoberfÀlt, en punkt i handleden blir till andens port,
sagittalsömmen en mötesplats för hundra sammankomster och halsen himlarnas fönster. Teknikerna mÄste bemÀstras i grunden för att förvandlingen ska kunna Àga rum. Det gÀller att röra pÄ kroppen. »Il faut bouger sa carcasse.« Det Àr en frÀlsning som inte erhÄlls genom nÄd utan genom svett, genom ihÀrdighet.
Det Ă€r nödvĂ€ndigt att trĂ€na, i annat fall insjuknar man och dör. ĂndĂ„ insjuknade han alltsĂ„. Men han förblev envist okunnig om hur sjuk han var. Han befann sig sĂ„ att sĂ€ga pĂ„ kulmen av sin sjukdom och i denna förkammare till döden framhĂ€rdade han alltjĂ€mt i sin vantro. Och han gav Xu samma trĂ€igt maniska lektioner i odödlighet som han alltid gjort. NĂ€r hon var i skolan skickade han henne en outsinlig ström textmeddelanden, lĂ„nga som uppsatser. Om nĂ€tterna vĂ€ckte han henne stĂ€ndigt. Sedan visade han henne hur man slĂ„r ryggen, armarna och benen mot vĂ€ggen för att lĂ€ra sig att tĂ„la slag â en nödvĂ€ndighet vid ett överfall. Grannen som vĂ€cktes av de dova dunsarna av kroppar mot vĂ€ggen manade till tystnad genom att dunka i rören. DĂ„ övergick de vanligen till att meditera. Meditationen gick ut pĂ„ att fördjupa andningen och tömma hjĂ€rtat. Den som kan andas med hĂ€len Ă€r nĂ€mligen fullkomlig. Allt sĂ„dant hade förefallit bĂ„de sannare och lekfullare medan systern fortfarande bodde hos dem.
SÄ snart Xu kom hem frÄn skolan var hon tvungen att lyssna till honom, till sjuklingen bakom helbrÀgdagörarens mask, i det att hon iakttog en underdÄnig tystnad. Genom att lÀsa pÄ om saken trodde hon sig förstÄ att de botemedel han föreskrev saknade varje tillstymmelse till vetenskaplig grund. Hon tog detta för ett bevis pÄ pappans oförmÄga. Som i ett slag hade en barnslig vrede vÀckts mot pappan, mot det fjÀrran och kanske helt och hÄllet pÄhittade land som ytterst bar ansvaret för allt det löjliga som gjorde hennes liv underlÀgset andras.
Men alltjĂ€mt finns det nĂ„gonting som binder henne vid honom. Kanske Ă€r det cirklarna som omgĂ€rdar hans pupiller â de pĂ„minner om trĂ€dens Ă„rsringar, de liknar ett vördnadsbjudande Ă„lderstecken â blekare ju nĂ€rmare ögonvitorna de ligger, blĂ„aktigare intill irisarna, kanske Ă€r det irisarnas egen fĂ€rg, rostbruna som insjöarnas jĂ€rnmĂ€ttade sötvatten, som för tankarna till de stumt bedjande ögonen pĂ„ inspĂ€rrade djur.
NÄgot gör att hon inte helt och hÄllet kan vika frÄn hans sida.
En liten tid till kan hon kosta pÄ sig att tjÀna honom. Bara ett fÄtal gester ÄterstÄr.
Den elva Är Àldre systern besöker dem alltmer sÀllan. NÀr besöken började avta brukade Xu lÀngta efter henne. Ibland gick hon ut i trapphuset och lyssnade efter hennes steg i de högklackade skorna. Systern, en amatördansös, flög alltid uppför trapporna. Den tiden Àr förbi och Xu har funnit sig i att oftast vara pÄ tu man hand med pappan. De Àr tillsammans mer ensamma Àn de hade varit pÄ egen hand i lÀgenheten. Denna ensamhet luckras bara upp av systerns allt glesare besök och nÀr mamman kommer dit för att slÀpa med sig Xu till teatern, till operan, till finsmakaruppsÀttningar i kÀllarlokaler. NÄgra andra gÀster tar de inte emot.
NÀr systern vÀl dyker upp kan Xu inte neka henne nÄgot.
Hon blir alltid gladare Àn vad hon vill visa. Blygt rÀcker hon systern den vackraste, handdrejade, nattsvarta koppen, dÀr keramikerns tumavtryck dröjer kvar som en tillstymmelse till en liten midja ⊠I bottnen nÄgra oljiga teblad.
Det finns nĂ„got ovĂ€derslikt över hur systern tar sig in i deras lĂ€genhet numera. Vacker, finlemmad och löftesrik som en föraning om regn en kvĂ€vande sensommardag kliver hon över tröskeln. Hon bryr sig inte om att ta av sig skorna och sĂ€tta pĂ„ sig nĂ„gra av de blekvioletta plasttofflorna pĂ„ skohyllan. Förutom en tung doft av parfym och svett för hon med sig nĂ„got annat â genom sin lekfullhet förespeglar hon dem att det Ă€r möjligt att tystnaden en dag ska brista, som nĂ€r en fördĂ€mning mot havet ger efter. DĂ„ ska allt som nu befinner sig
i sÀkerhet pÄ stranden drivas ut pÄ havet och tumla omkring bland vÄgorna: de okÀnda hÀndelserna i familjens förflutna, de bortglömda eller aldrig avslöjade namnen.
Innan systern kommer kontaktar hon Xu för att enas om protokollet för besöket; de avviker nÀstan aldrig frÄn den ordning de kommit överens om. Det Àr alltid systern som försöker genomdriva det ena eller det andra projektet och Xu som lÄter henne hÄllas. De vÀntar tÄlmodigt tills efter mÄltiden (om pappan Àr pÄ bra humör och har lagat lammkött med broskbitar sÄ suger de mÀrgen ur benen för att visa sin uppskattning). Sedan börjar de.
Det rör sig oftast om att försöka inhÀmta upplysningar om livet pappan levde förut. De mest obetydliga detaljer. Som till exempel farmoderns namn. Namnen pÄ hans bröder. Hans systers namn. Deras egna halvsyskons namn. Med sÄdant skulle de nöja sig. De skulle inte be om mer. NÄgra minuter hade rÀckt för att avsluta en sÄdan undersökning.
Men trots att det de frĂ„gar efter Ă€r sĂ„ enkelt, gĂ„r de alltid samma nederlag till mötes. Med stigande irritation utbrister pappan att det förflutna förflutit (èżć»æŻèżć»). Vad angĂ„r honom deras missriktade sentimentalitet? Eftersom systrarna Ă€r dĂ€r bĂ„da tvĂ„ mĂ„ste de nu lyssna till hans svada. Deras nĂ€rvaro har utlöst den. Och han talar, han skriker, i blindo, som nĂ„gon som har tappat förstĂ„ndet. Om abstrakta Ă€mnen som inte har nĂ„got som helst samband med hans egen historia. Om tibetanernas yogiska sjĂ€lvmord (powa) och dess bristande motsvarigheter inom den daoistiska inre alkemin. Om hur man bör uttolka den vers i en indisk urkund som lyder: »Gryningen Ă€r offerhĂ€stens huvud.« Om det binĂ€ra talsystemets upprinnelse i I Ching. Och han visar dem apropĂ„ det en enkel algoritm med vars hjĂ€lp man utan att tveka i sĂ„ mycket som ett ögonblick kan omvandla vilket tal som helst i bas tio till bas tvĂ„.
Xu vet ingenting som tröttar ut henne sĂ„ mycket. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n hon i stĂ€llet lyssnar till öronens inre ringning. PĂ„ samma sĂ€tt har hon för vana att omsorgsfullt betrakta de inre syner som upptrĂ€der pĂ„ hennes slutna ögonlock. Det Ă€r en sorts sjĂ€lvtillrĂ€cklighet som hon omsorgsfullt odlar. Det Ă€r inte sĂ„ att hon inte vill höra pĂ„, Ă„tminstone upplever hon det inte sĂ„. Ăronen ringer i stĂ€llet av sig sjĂ€lva, i protest mot pappans högljudda monologer.
Xu och systern svĂ€var följaktligen i okunnighet om allt som rör den kinesiska sidan av familjen. Inget namn finns nedskrivet. Namnen vidrör ibland pĂ„ ett obestĂ€ndigt sĂ€tt deras tillvaro dĂ„ de uttalas, men de kan inte nedteckna dem, för de vet inte hur man skriver sĂ„ korta och sĂ„ vĂ€lklingande ord. Systern Ă„terkommer â alltmer sĂ€llan â för att försöka bringa nĂ„gon sorts klarhet i det hela. Men Xu har börjat förlora sin nyfikenhet pĂ„ det egna ursprunget. Hon betraktar inte lĂ€ngre pappan som en flaskpost med en skattkarta i, som det gĂ€ller att till varje pris uttolka. Hon har tröttnat pĂ„ allt som han hemlighĂ„ller, vare sig det rör sig om nĂ„got sĂ„ banalt som namnen pĂ„ de egna familjemedlemmarna eller om nĂ„got sĂ„ oerhört som odödlighetsskatten.
Det Àr tydligt att pappan sammanblandar allt som har varit.
Det lÄnga liv han levde före döttrarnas tid, som gÄr baklÀnges via den grÀnslösa kÀrleken till mamman in i barndomen Ànda till födseln under en annan dynasti, misstar han kanske för nÄgot som han svurit att hemlighÄlla. Han bevakar i varje fall namnen och de flesta av familjeberÀttelserna med en missunnsam esoterikers vanprydande hemlighetsmakeri. Det Àr som om han beslutat att hans enda arv ska bestÄ i den skatt av rörelser som han ensam kÀnner till. Alla dessa outgrundliga följder av gester, inte sÀllan lÄngsamma som om de utfördes under vatten, alla med en hemlig innebörd,
pĂ„ en gĂ„ng förmögna att döda en motstĂ„ndare och hjĂ€lpa en skyddssökande. Somliga sekvenser har han uppfunnit sjĂ€lv, andra bĂ€r han med sig frĂ„n sina mĂ€stare. Och förutom dessa i minnet sĂ„ omsorgsfullt inprĂ€ntade rörelseföljder (och deras vittförgrenade samband med andens osynliga liv) finns det ingenting som intresserar honom, och minst av allt namnen pĂ„ mĂ€nniskor ur hans eget förflutna. Men om han inte hittar en vĂ€rdig arvtagare till rörelserna sĂ„ kommer de att försvinna med honom. Bara ibland gĂ„r döttrarna med pĂ„ att meditera med en varm hand duk över axlarna. Meditationen blir under dessa stunder till ett slags pĂ€rlfiskeri efter en ursprunglig enhet âŠ
I smyg iakttar Xu systern, dÀr hon sitter med benen korsade och ögonen slutna. Och det Àr genom att begrunda systerns vÀsen som Xu fÄr för sig att det gÄr att överge saker och ting för att senare ÄtervÀnda till dem med en friskare sorts ömhet. Xu vet att systern inte blir sÄrad nÀr pappan höjer rösten och sluter sig inne i sin rustning av nonsens. Under samtalen löper hon graciöst som en lindanserska mellan tvÄ ytterligheter, mellan sin lÀngtan efter att fÄ veta nÄgot, vad som helst, om hur det var förut, och en befriande likgiltighet inför sÄvÀl pappan som Xu.
Vad gör Xu om dagarna, förutom att lyssna till öronens ringning och betrakta sina slutna ögonlock inifrÄn � Till en början lÀste hon böckerna i den roterande bokhylla mamman hade lÀmnat hos dem. Till största delen rör det sig om sagor. Jungfrun utan hÀnder. Prins Hatt under jord. Tre smÄ grisar. Tristan DÄre som »biltoga« och »vÀderdriven« Äterser Isolde. Hunden som i avundsjukt raseri kidnappar en prinsessa och sedan blir till en silkesmask. NÀr böckerna var slut visste hon till en början inte hur hon skulle fördriva tiden. Hon var dÄ omkring tolv Är gammal.
Som tur Ă€r finns det ett universalmedel mot all sysslolöshet i vĂ€rlden: internet. Vem vet vilken spindel som först planlagt detta nĂ€t, entreprenörernas blinda nornor eller mĂ€nniskosjĂ€len som alltid slits mellan avstĂ„ndsbehov och nĂ€rhetsbegĂ€r âŠ
Mamman hade förbjudit det, men i sin frĂ„nvaro förmĂ„dde hon inte göra nĂ„got Ă„t saken. Mamman trodde nĂ€mligen att allt pĂ„ nĂ€tet var livsfarligt; hon fruktade pornografins bestiarium och de sociala media dĂ€r hennes döttrar sakta skulle förvandlas â inte ens till produkter, utan till nĂ„got som Ă€r underlĂ€gset till och med de stumma föremĂ„len â till reklam. Det förefaller mamman att internet markerar förtingligandets yttersta punkt â men sĂ„ Ă€r hon ocksĂ„ en tĂ€nkare av den gamla skolan och Xu lyssnar inte till hennes fördömanden.
ĂndĂ„ stĂ€mmer det som hennes mamma misstĂ€nker: tillvaron online Ă€r till brĂ€dden fylld av alltför enkla segrar. Till