cassi
roman . albert bonniers förlag
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-080379-7
Copyright © Johanna Swanberg, 2024
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook eu, 2024
MAJ
Hon har inte alltid varit sÄ hÀr.
Nu vaknar hon av mobilens alarm klockan halv fem pÄ lördagsmorgonen. Fredagens vin surrar fortfarande i kroppen och glaset stÄr kvar bredvid sÀngen, sÄ Cassi inleder dagen, Àven den hÀr, med att svepa den kvarvarande centimetern. Det Àr som om hon förberett en liten omtÀnksam frukost pÄ sÀngen Ät sig sjÀlv innan hon dÀckade mot kudden nÄgra timmar tidigare.
Den bruna sextonkilosklumpen vid fotÀndan bemödar sig inte ens med att lyfta pÄ huvudet men strÀcker pÄ alla fyra tassarna innan han somnar om, medan hon sjÀlv svajigt slÀnger benen över sÀngkanten sÄ att fötterna hamnar pÄ det kalla golvet. Hon drar pÄ sig samma bralla som igÄr, för den ligger kvar bredvid sÀngen, och samma hoodie över linnet hon sov i, för den ligger ocksÄ dÀr.
I badrummet gÄr hon pÄ toa, sveper tvÄ tandkrÀmskladdiga glas vatten men borstar inte tÀnderna, rotar fram en hÄrsnodd ur lÄdan pÄ golvet. Hon ser sig inte i spegeln om hon kan undvika det. Att hÄret, med slitna toppar och en flottig, rÄttfÀrgad utvÀxt pÄ goda tio centimeter, Àr pÄ vÀg förbi skulderbladen Àr inte nÄgot som behöver ses för att förstÄs. Att klÀderna har vuxit sig större Àr mindre troligt Àn att hon sjÀlv har tappat vikt. Mörkbruna ögon över en spetsig nÀsa, lÀpparna misshandlade av rött vin och pillande fingrar.
En person som kÀnde Cassi förr skulle knappt kÀnna igen den
hÀr varianten av henne. Allra minst hon sjÀlv. Den som brukade vara hon hade aldrig gÄtt med pÄ att förknippas med ett sÄ solkigt vrak, i tajts med sÀckiga knÀn och flÀckade tröjÀrmar. Den som brukade vara hon hade en morgonrutin pÄ minst fyrtiofem minuter, en intern checklista för dagen klar redan kvÀllen före. Den forna Cassi hade inget till övers för halvmesyrer, hade aldrig haft.
âOm man ska göra nĂ„got, ska man göra det ordentligtâ, skulle ha kunnat vara hennes motto, om hon hade varit en person som behövde sĂ„na saker för att motivera sig. Det var hon sannerligen inte, men hennes kroppsfettsbefriade PT upprepade ofta sitt, och det var Ă€rligt talat rĂ€tt liknande: âĂr man pĂ„ gymmet sĂ„ fiser man inte bara runt.â TvĂ„ gĂ„nger i veckan trĂ€nade Cassi med denna PT, och tre dagar i veckan trĂ€nade hon pĂ„ egen hand. Hon höll sin ljusa, nyrenoverade, precis lagom modernt inredda stuckaturlĂ€genhet vĂ€lstĂ€dad och frĂ€sch, hon fick snittblommor levererade varje fredag, hon tog hand om hud och hĂ„r och injektioner och bryn och naglar pĂ„ salong exakt sĂ„ ofta som hud-, hĂ„r-, injektions-, bryn- och nagelterapeuterna ordinerade, hennes klĂ€der sĂ„g alltid nya ut. Hon var pĂ„ jobbet â ett jobb hon Ă€lskade! â minst tio timmar per dag, hon hade ett förhĂ„llande med en man hon â ocksĂ„! â Ă€lskade, hon underhöll sina vĂ€nskapsrelationer, sĂ„g till att hon hade koll pĂ„ nyheter och kultur sĂ„ vĂ€l som vĂ€derprognoser och skvallerkedjor. Hon var den som organiserade födelsedagsfiranden, fixade presenter, drog ihop middagar. Cassi hade fĂ„tt ner sitt sömnbehov till fyra timmar per natt, övrig tid var noggrant uppdelad ner till minsta kvart, kalendern fullknökat fĂ€rgkodad i mĂ„nader framĂ„t. Hon sĂ„g till att allt blev som hon ville. Att saker blev som de skulle.
Men nu Ă€r det ju Ă€rligt talat inte sĂ„ troligt att en person frĂ„n förr skulle dyka upp i Cassis liv. Cassi har inte lĂ€ngre kontakt med nĂ„gon som hon kĂ€nde pĂ„ den tiden, trots att âförrâ och
âpĂ„ den tidenâ i det hĂ€r sammanhanget inte handlar om mer Ă€n om nĂ„got Ă„r. Det gĂ„r nĂ€stan att sĂ€ga att hon inte ens har kontakt med sig sjĂ€lv, förutom genom det faktum att hon liksom existerar.
En sak, en av alla saker, som har hÀnt under det senaste Äret Àr att hon har slutat bry sig sÄ mycket. Hon har fÄtt lÀttare att stÀnga av. Det var en process som tog nÄgra mÄnader, men sedan blev hon som ett renare jag. Avskalad. Tydlig. Som att man kratsat bort det onödiga och kvar Àr bara kÀrnan. KÀrnan klarar sig sjÀlv. Behöver inte ens behÄ lÀngre. Kroppen bara finns och huvudet fÄr följa med. Med sÄ fÄ tankar som möjligt, med sÄ lite motstÄnd som möjligt, tar hon sig igenom sina dagar.
KĂ€llarrummet dĂ€r hon nu bor, eller âgillestuga med eget badrumâ som det stod i annonsen, ligger i ett hus som Ă€gs av en frĂ„nskild kvinna hon inte kĂ€nner. Uthyrningen Ă€r en praktisk lösning för dem bĂ„da. Kvinnan fĂ„r in extrapengar, Cassi slipper bry sig. Hon rör sig bara utanför sina tjugo kvadratmetrar nĂ€r hon behöver lĂ„na köket och varannan vecka undviker hon helst Ă€ven det, för dĂ„ riskerar hon att trĂ€ffa kvinnans tvĂ„ söner. Sex och Ă„tta Ă„r Ă€r de, oerhört livsintensiva, egentligen bara bra för en sak:
De gillar Cassis hund och tar gÀrna ut honom pÄ promenader.
Medan Cassi snor ihop hÄret i en tofs gÄr hon upp för kÀllartrappan till köket och sÀtter pÄ kranen sÄ att vattnet ska bli varmt. Under diskbÀnken hittar hon en liten PET-flaska som hon skruvar av korken frÄn, luktar inuti, rycker pÄ axlarna och hÀller snabbkaffepulver rakt i frÄn burken. NÀr vattnet i kranen ryker spolar hon drygt halva flaskan full och hÀller sedan i en skvÀtt mjölk frÄn kylskÄpet. Skakar runt, tar sin vÀska, sÀtter fötterna i skorna och gÄr.
VÀgen till jobbet tar bara en kvart om man har tur med bussen, och just den hÀr lördagsgryningen har hon det. Att sÀtta sig kÀnns onödigt, sÄ hon stÄr lutad mot stÄngen vid barnvagnsplatsen och
halsar sitt PET-kaffe, tittar ut pÄ dimmiga fotbollsplaner och tomma rondeller medan busschauffören lyssnar pÄ pratradio pÄ ett sprÄk hon inte förstÄr.
Bara fem minuter sen klockar hon in pÄ jobbet. Hon byter om till obligatoriska beige byxor, beigerutig skjorta och brun vÀst. Hon gÄr in pÄ lagret.
à tta timmar senare byter hon tillbaka, och tar omvÀnd fÀrd hem. Nu Àr bÄde buss, rondeller och fotbollsplaner strösslade med helgfirare och busschauffören sjunger med i en reklamjingel.
Barnskrik och telefonsignaler. Cassi kliver av tvÄ hÄllplatser tidigare Àn hon ska, bara för att slippa. Allt. Hon tar genvÀgen genom skogen, eller skog och skog, mer en dunge trÀd egentligen, bara sÄ tillrÀckligt stor att det gick att leka dunken dÀr nÀr hon var liten, eller hitta porrtidningar som nÄgon hastigt gömt i en stubbe. NÀr hon fÄr ett möte pÄ gÄngvÀgen tittar hon bort.
Hon kan den hÀr smÄstaden utantill och nÀr hon och hennes kompisar flyttade till Stockholm, direkt efter gymnasiet, svor hon pÄ att aldrig bo hÀr igen.
Nu Àr det ÀndÄ sÄ hÀr. Och trots att det pÄ mÄnga sÀtt Àr motsatsen till en drömsituation Àr hennes kÀllarrum den enda platsen dÀr hon kÀnner sig bekvÀm, det enda stÀlle hon vill vara pÄ. HÀlla upp ett glas, klia hunden pÄ magen, luta sig tillbaka i sÀngen och kolla en tv-serie. LÄta timmarna passera. MÄlet för Cassis dagar nu för tiden Àr att de ska ta slut. GÄ över i natt.
Men det Àr inte sÄ att hon vill dö. Hon vill bara inte delta i det som de andra, de dÀr ute, kallar livet. Hon tackar nej. Tackar för sig. Hennes liv pÄgÄr inte lÀngre bland folk, bland sÄ kallade vÀnner, i gemenskap och omvÀrld. Hennes liv Àr det som ryms mellan de fyra vÀggarna i kÀllarrummet, och nÀr hon mÄste ivÀg och jobba sÄ Àr det livet som satts pÄ paus. DÄ stÄr hon bara ut. Som att hon hÄller andan.
En gÄng i början, nÀr hon var nyinflyttad i kÀllaren och tillfÀlligt upplyft av lÀttnaden av att vara pÄ en plats dÀr ingen lÀngre visste var hon var eller kunde hitta henne, ordnade hon en skattjakt Ät pojkarna och Maine. En enkel karta med kluriga gÄtor och utplacerade skatter i form av folieinslagna godisknyten för bÄde barn och hund. GlÀdjen i deras smÄ axlar, beundran i deras blickar! Men den kreativa energin var bara ett kort undantag. Sedan sjönk hon djupare ner i tröttheten igen. Orka nÄ upp till folks förvÀntningar dagarna i Ànda. Orka hÄlla pÄ.
Och ÀndÄ lever pojkarna fortfarande pÄ minnet, hoppet om att det ska hÀnda igen. De kan omöjligt acceptera att Cassi inte lÀngre Àr deras goda fe, att hon har förvandlats till trollet under bron.
Den hÀr lördagen Àr huset tomt nÀr hon kommer hem. Det Àr inte ovanligt, utan sjÀlva anledningen till att det ens Àr möjligt att bo med en frÀmmande mÀnniska och dennas halvtidsbarn.
InvÄnarna lever sina liv pÄ Ätskilda nivÄer, bÄde bildligt och bokstavligt. De andra umgÄs, leker, grillar, fÄr besök. Pladdrande gör de lasagne, stojande jagar de varandra med vattenpistoler, hejande möts de framför tv:n och fredagsunderhÄllningen.
I kÀllaren sköter Cassi sitt.
Maine möter henne i hallen med viftande svans. Cassi slÀpper ut honom, trots att hon vet att hon egentligen inte fÄr, pÄ den lilla inhÀgnade grÀsmattan pÄ framsidan, och han gÄr till sitt vanliga hörn och gör sina vanliga grejer. Sedan följer han med in igen. Det Àr en hund med precis lagom stora krav pÄ livet.
Cassi kokar makaroner och fyller ett ölglas med vin frÄn kartongen i det smala köksskÄp som har tilldelats henne. För Cassi Àr rödvin en dagdryck. Det Àr mer som mat, nÀring, eftersom det Àr ogenomskinligt, kompakt. Vitt vin Àr för kvÀllen, för det Àr mer likt vatten. Det finns knappt. För den tidigare versionen av Cassi hade den hÀr instÀllningen givetvis varit fullkomlig
galenskap, en idiots resonemang. Men hÀr och nu Àr den bara ren logik. Inget konstigt alls. Hon ser det inte heller som att hon har alkoholproblem. Vinet Àr ett verktyg för att stÄ ut. Att ta sig genom dagarna sÄ skarvlöst och smÀrtfritt som möjligt med hjÀlp av en jÀmn och bekvÀm promillehalt, det Àr vad Cassis dagar gÄr ut pÄ nu för tiden. NÄgonstans i bakhuvudet ligger en gedigen sommelierutbildning och kippar efter andan, om den inte redan plÄgats till döds.
NÀr makaronerna Àr klara bÀr hon ner allt till sitt kÀllarfort, dÀr tiden stÄtt stilla sedan i morse. Förr Ät Maine specialkost för sin mages skull, men nu fÄr han vanlig stormarknadshundmat. Det gör inga underverk med luftkvaliteten i rummet. De lÄga fönstren Àr fördragna med skotskrutiga gardiner som matchar det överkast som aldrig legat pÄ sÀngen under hela hennes tid hÀr och de kuddar som finns i soffan som Àr tÀckt av hennes klÀder.
Cassi sÀtter sig ovanpÄ klÀdhögen och drar in benen under sig. Maine lÀgger sig bredvid henne, placerar huvudet pÄ hennes lÄr. Hon skyfflar in pastan, som Àr det första hon Àter idag. PÄ mÄnga sÀtt lever hon sitt liv som om hon vore sjutton, men hon Àr trettiosju, och det mÀrks nÀr hon fÀller upp datorn och klickar fram en serie dÀr förÀndringstörstande britter fÄr hjÀlp att hitta semesterbostad i varmare lÀnder. Samtidigt skrollar hon genom sina flöden och ser att nÄgon Àr pÄ slÀktkalas och nÄgon annan pÄ spa och att det bara nÄgra kvarter frÄn henne pÄgÄr en möhippa, med folk frÄn hennes gamla liv. Hon Àr inbjuden, hon blev inbjuden, men hon har ju lÀmnat allt gammalt bakom sig och svarar inte om nÄgon hör av sig.
Nu fÄr hon lust att Äka ivÀg. LÄngt bort. Var ligger det dÀr spa-stÀllet? Men hon vill i och för sig inte vara pÄ spa heller, bland en massa badande kroppar och folk som njuter med en ljusröd jordgubbe i ett glas ljummet bubbel.
Vad vill hon ens? Den hÀr Cassi brukar försöka att inte tÀnka
pÄ sÄnt, men ibland dyker tanken upp och varje gÄng Àr den lika irriterande. Hon strÀcker sig efter en plastig handflÀkt och riktar propellern mot hunden som nyss suckade belÄtet, vilket brukar vara ett sÀkert tecken pÄ ankommande gasangrepp.
Sedan gÄr hon upp för trappan och fyller pÄ sitt glas. NÀr hon kommer ner igen, nu med vinlÄdan i handen, har möhippan enligt bildpubliceringarna dragit till en gokartbana. Men de kÀnns fortfarande pÄtrÀngande nÀra. Som om de nÀr som helst skulle kunna dyka upp utanför hennes fönster och titta in pÄ henne och hennes liv. Som ett avskrÀckande delmoment av möhippan, ett besök pÄ ett deprimerande zoo dÀr ingen vill vara och ingen trivs.
Borde hon kanske flytta utomlands? UmgĂ„s med britter pĂ„ solkusten? Hon dricker en klunk och googlar âlĂ€genhet Nerjaâ, för det var staden som spekulanterna i programmet senast tipsades om. Den plötsliga lystern slocknar igen nĂ€r hon ser priserna. Hon klickar förstrött pĂ„ nĂ„gra andra mĂ€klarlĂ€nkar som dyker upp, men intresset Ă€r inte lĂ€ngre pĂ„ topp. Tröttheten tar över och samtidigt som gokartvinnaren firas med plastbuckla och femtioarton jublande gruppbilder frĂ„n möhippegĂ€ngets mest aktiva uppdaterare lĂ€gger sig Cassi tillrĂ€tta med hunden och blundar.
Vaknar till nĂ„gra timmar senare nĂ€r husets Ă€gare kommer hem och gastar ett demonstrativt âCathrin!â ner för trappan, samtidigt som hon dunkar med sleven i den odiskade pastakastrullen. Det Ă€r fortfarande mycket kvĂ€ll kvar. Cassi vĂ€ljer en film hon sett förut, fyller pĂ„ sitt glas och försöker hĂ„lla sig frĂ„n sina flöden, utan att lyckas.
2
SĂ„ hon var ju absolut full nĂ€r annonsalgoritmerna serverade ett ruckel till torp pĂ„ Facebook senare den natten och Cassi klickade âgillaâ. Hon var sĂ€kert fortfarande full nĂ€r hon vaknade nĂ€sta morgon och en landsortsmĂ€klare pĂ„ ett ganska desperat manĂ©r hade skickat meddelande om visningstider.
Hans profilbild gjorde henne diffust beklÀmd. Den vattenkammade tunnhÄrigheten, trots ganska lÄg Älder, det anstrÀngda leendet, den pappriga grÄ kostymen, stel som en kuliss.
SÄ visst, det var vÀl det att hon tyckte synd om honom som gjorde att hon inte raderade meddelandet direkt. SjÀlv har hon lÄst konto, sÄ han har inte kunnat se hennes egen totala brist pÄ innehÄll det senaste Äret. Men det kan definitivt ha varit sÄ att det var hennes profilbild, en ironisk yogapose pÄ strand i solnedgÄng, som var en av anledningarna till att det senare blev som det blev. Hon borde kanske ha bytt bilden för lÀnge sedan, men vem orkar hÄlla pÄ med sÄnt? Det behöver man inte ens ha en kombination av obehandlad utbrÀndhet och obehandlad depression för att strunta i.
Sitt jobb har Cassi haft lÀnge. Evigheter. KÀnns det som. Mer Àn ett halvÄr Àr det, i alla fall. Innan det kunde veckor passera utan att hon lÀmnade kÀllaren. Hon minns knappt. Hon kommer i och för sig ihÄg nattliga promenader med Maine, hur hon pÄ den
tiden tvingade ut honom i bÄde regn och minusgrader bara för att hon sjÀlv inte kunde sova. Hur han stretade och ville hem igen, medan hon lÀttade sin nacke frÄn kragen och lÀt kalla droppar rinna ner lÀngs ryggraden.
Jobbet var inte nÄgot hon sökte pÄ egen hand. Det var kvinnan som Cassi hyr rummet av som en dag sa att hon borde ta det.
Kvinnan hade vÀl tröttnat pÄ att Cassi alltid var hemma. Cassi har inga förvÀntningar pÄ att folk gör saker utan egenintresse. Det finns alltid en baktanke.
Men Àven om Cassi egentligen inte var sÄ intresserad av arbete, blev det enklare att tacka ja Àn att sÀga nej. Först och frÀmst för att det Àr lÀttare med ett ja Àn ett nej. Ett nej hade krÀvt en bortförklaring till hyresvÀrden. Men Àven för att hon redan i tidig Älder bestÀmde sig för att aldrig, aldrig, aldrig bli en person som behöver bidrag frÄn samhÀllet för att leva.
Rent logiskt innebÀr det att jobba, Àven om man för tillfÀllet har sparpengar. Och dessutom: i Cassis förvrÀngda vÀrld av sjÀlvömkan blir det hÀr arbetet ett straff hon dömer sig sjÀlv till. Vore hon en medeltida munk skulle det vara piskan som hon nötte sin rygg med.
Nej, hon Àr inte alltid rimlig i hur hon tÀnker. Hon Àr inte heller trevlig. Hon sprider inget gott omkring sig och hon kunde inte bry sig mindre.
VÀl pÄ jobbet utför Cassi ungefÀr det hon ska, försöker Ätminstone halvhjÀrtat, Ätminstone ibland, göra rÀtt, och hon lÀmnar varje dag stÀllet nÄgra minuter tidigare Àn hon borde och fÄr.
Att hon förut varit högt uppsatt chef med ansvar för ett femtiotal anstÀllda och örnkoll pÄ exakt varje liten del av en av huvudstadens mest populÀra restauranger, en vars högklassiga verksamhet pÄgÄr frÄn tidig morgon till sen natt, det Àr det ingen hÀr som kan tro.
Nu för tiden Àr hennes huvudsakliga uppgift att fylla pÄ stor-
marknadens hyllor. Cassi jobbar tyst, undviker i det lÀngsta kontakt med bÄde kunder och övrig personal.
âFyll inte bara pĂ„ dĂ€r du ser att det saknasâ, sĂ€ger arbetsledaren med sitt lĂ„ngsamma sĂ€tt. Han pekar med hela handen, lyfter till och med fram en ensam syltburk för att visa. âTitta ordentligt. Ibland syns inte tomrummen direkt.â
âAbsolutâ, svarar hon, som hon brukar, eftersom det Ă€r ett svar som bĂ„de Ă€r tydligt och gĂ„r fort att sĂ€ga. Arbetsledaren, som i Cassis huvud kallas Lillfejset, granskar henne, drar handen över hakan, funderar pĂ„ om han Ă€ndĂ„ borde förtydliga sig Ă€nnu mer. Att Cassi svarar âAbsolutâ betyder inte, har han nog lĂ€rt sig vid det hĂ€r laget, att det han ber henne om kommer att utföras.
Helst hade Cassi avverkat alla sina timmar i ett sjok och sedan stuckit hem, men det fÄr hon inte. Efter ungefÀr halva passet tvingas hon avlÀgsna sig frÄn uppgifterna och pausa i trettio minuter. Hon slipper inte undan den lagstadgade rasten. Lillfejset vill inte att nÄgon mer ska brÀnna ut sig, sÄ han Àr nitisk med reglerna. Cassi kan protestera tyst sÄ mycket hon vill. Det hade inte hjÀlpt ens om det hade mÀrkts.
Men de kan inte bestÀmma över vad Cassi ska göra med sin rast. Det skulle aldrig falla henne in att Àta nÄgot nÀr hon Àr pÄ det hÀr jobbet. Inte bara för att hon sjÀlv sÄ sÀllan Àr hungrig nu för tiden, det Àr dessutom det dÀr med Àcklet hon kÀnner av att se andra lassa in föda. Lukterna frÄn kollegornas lunchlÄdor, irritationen över hur illa sammansatta deras rÀtter Àr. Bruna röror.
Snabbnudlar med majs. Spaghetti med absorberad sÄs.
SĂ„ om Cassi Ă€r i personalrummet Ă€r det bara för att hon sitter av tid. VĂ€ntar, bland runda bord och tavlor med budskap som âLaget före jagetâ och âFörst kaffe, sen förĂ€ndrar vi vĂ€rldenâ. âInspiration, matglĂ€dje, gemenskapâ, stĂ„r det pĂ„ en som Cassi föraktar alldeles sĂ€rskilt. Det Ă€r ord som kĂ€nns frĂ€mmande för henne.
Gamla dagstidningar gastar frÄn soffbordet, kvarglömda i veckor innan de stÀdas bort. Cassi bryr sig lika mycket om omvÀrldsbevakning som hon bryr sig om de detaljerade trivselregler som nÄgon satt upp med hÀftmassa ovanför diskhon.
En gÄng, nÀr ingen var i personalrummet, bytte hon ut dem mot ett barns önskelista som hon hade hittat pÄ bussen. Folk skrattade.
Trivselreglerna kom tillbaka.
NÄgon vecka senare satte hon istÀllet upp Ärets vanligaste bebisnamn, en lista utriven ur ett magasin. Folk skrattade. Undrade vem som lÄg bakom.
Trivselreglerna kom tillbaka.
Tredje gĂ„ngen hade hon egentligen redan tröttnat pĂ„ tilltaget, men roades fortfarande av att höra folk spekulera i vem det var som gjorde det, eftersom ingen kunde tro att det var hon. En tidig morgon bytte Cassi ut trivselreglerna mot tabellen över âDe tjĂ€nar mest i din kommunâ som just publicerats i en kvĂ€llstidning och dĂ€r deras arbetsgivare lĂ„g tvĂ„a i topp.
Efter det kom trivselreglerna tillbaka som laminerad A4, fÀst med kraftig silvertejp runt skÄpdörren.
Det regnar ute. I sitt insjunkna hörn av soffan försöker Cassi koncentrera sig pÄ sin andning, att liksom försöka tvinga sig sjÀlv att övergÄ till ett annat stadie, att forcera sina atomer att bilda en annan livsform. Hon har vid det hÀr laget, motvilligt, slÀppt fantasierna om att sugas in i ett svart hÄl, men tycker inte att det borde vara omöjligt att, bit för bit, vika ihop kroppen inÄt, in i sig sjÀlv. En sorts kvalificerad origami som leder till att man till slut bara försvinner.
Koncentrationen störs av att det vid ett av borden pÄgÄr en diskussion om relationer. Eller Àr det kanske snarare en monolog.
âDet Ă€r dags att du lĂ€mnar den dĂ€r karln. Han Ă€r inte vĂ€rd digâ, sĂ€ger hon som har ansvar för frukt och grönt till en som brukar
sitta i kiosken. âBestĂ€m dig för att vara sjĂ€lv en stund. Koncentrera dig pĂ„ att ta hand om dig sjĂ€lv. Lite selfcare, vĂ€nnen.â
Frukt och grönts hand strÀcks fram över bordet, lÀgger sig med handflatan uppÄt pÄ bordsskivan. Kioskens hand nÀrmar sig den tveksamt, omsluts.
âAtt Ă€lska sig sjĂ€lv Ă€r början pĂ„ en livslĂ„ng romans. Jag lĂ€ste det nĂ„gonstans, Ă€r det inte vackert?â
Frukt och grönt vÀntar inte pÄ svar, utan fortsÀtter.
âDu Ă€r vĂ€rd det allra bĂ€sta. Det Ă€r bara genom att ta hand om dig sjĂ€lv som du kan lysa klart.â
Kiosken nickar, stryker sig över ögonen.
Cassi suckar, alldeles för högt. Hon finner det patetiskt att folk tror sig kunna tala om för andra hur de ska leva sina liv, som om de vet nÄgot. BÄde Kiosken och Frukt och grönt tittar ogillande pÄ henne.
âDu behöver faktiskt inte lyssna, vet duâ, snĂ€ser Frukt och grönt. âDet hĂ€r Ă€r ett privat samtal.â
Kiosken och Frukt och grönt vÀnder sig tillbaka mot varandra i samförstÄnd. Det blir ett ögonblicks tystnad.
âFörrestenâ, lĂ€gger Frukt och grönt sedan till, nu med en ny energi i rösten. Hon vĂ€nder sig mot Cassi, de tunga underarmarna vilar mot bordsytan. âJag mĂ„ste sĂ€ga upp dig.â
Cassi hinner inte hindra sig sjÀlv frÄn att reagera. Hon höjer blicken och möter Frukt och grönts blÀngande.
âEh, ursĂ€kta? Du kan inte sĂ€ga upp mig, du Ă€r inte min chefâ, sĂ€ger hon trotsigt.
Frukt och grönt snörper ihop munnen och drar den Ät sidan.
âGillestuganâ, förtydligar hon. âJag rĂ€knar med att jag kommer behöva rummet.â
Det sista sagt med en snabb blick pÄ Kiosken.
Frukt och grönt anstrÀnger sig inte ens för att lÄta trevlig. Det stadiet passerade hon och Cassi för mÄnga veckor sedan, antag-
ligen ungefĂ€r samtidigt som Cassi nerifrĂ„n sitt kĂ€llarrum skrek âKĂFTEN, FĂR I HELVETE, ERA SATANS AP RĂ TTORâ Ă„t Frukt och grönts söner som lekte ovanför trappan.
För det Àr Frukt och grönt som Àger huset vars kÀllare Cassi bor i. Det Àr via Frukt och grönt som Cassi har fÄtt det hÀr jobbet. Cassi vet sÄ klart vad Frukt och grönt heter, men hon ids bara inte tÀnka pÄ det. Att erkÀnna Frukt och grönts namn vore som att erkÀnna sin egen underlÀgsenhet. Sin tacksamhetsskuld. Det har inte Cassi lust med.
âInga problemâ, sĂ€ger Cassi och tittar pĂ„ sina naglar, nedgnagda och flisiga. Hon kan fortfarande minnas hur lena de kĂ€ndes nĂ€r hon klev nylackad ut ur salongen. âJag skulle Ă€ndĂ„ flytta.â
Sedan reser hon sig, gÄr ut genom dörren och in pÄ lagret. HjÀrtat klappar. Hon nickar Ät UtbrÀndis, som nyss Àr tillbaka frÄn sin sjukskrivning och dessförinnan gick under Cassinamnet GrÄtis.
UtbrÀndis sitter framÄtlutad i sin stol och skriver lÄngsamt med fjÀderpenna pÄ tjockt papper. Det Àr en mindfulnessövning som hennes terapeut har rekommenderat, det har hon
förklarat för Cassi nÄgon gÄng nÀr Cassi kÀnde sig mottaglig för smÄprat. NÀr en person mÄr dÄligt har Cassi mÀrkt att hon har lÀttare att stÄ ut med den. Dessutom Àr hon en Àldre kvinna, vilket Àr ungefÀr den enda folkgrupp som Cassi fortfarande har tÄlamod med.
PĂ„ vĂ€ggen bakom UtbrĂ€ndis sitter handprĂ€ntade budskap uppsatta med kludd. âIngen Ă€r bygd som duâ och âVi kan inte styra vidnen men vi kan justera seglenâ.
Cassi kommenterar inte stavfelen. Inte ens dĂ€r det stĂ„r âAlla dina drömmar Ă€r inom rĂ€khĂ„lâ.
Hon gÄr och hÀmtar en plunta som hon för nödfalls och sÀkerhets skull gömt bakom brandvarnaren lÀngst in pÄ lagret. Den Àr vÀrdefull pÄ flera sÀtt Àven om den Àr praktiskt taget tom,
men Cassi tar med sig den ut pÄ lastkajen, lÄter fingrarna följa logotypmönstret i silvret medan hon fÄr i sig de sista dropparna.
NÀr hon kommer tillbaka till personalrummet för att skölja munnen med kaffe och lÀgga ner pluntan i vÀskan sÄ att hon kommer ihÄg att fylla pÄ den, sitter Frukt och grönt fortfarande dÀr.
De ser pĂ„ varandra, men just dĂ„ plingar Cassis mobil och det Ă€r Ă„terigen den dĂ€r mĂ€klaren. Nu vill han, trots att hon fortfarande inte svarat pĂ„ det förra meddelandet, âchecka av intresset för visningen i eftermiddagâ. För att slippa lĂ€gga en till blick pĂ„ Frukt och grönt fortsĂ€tter Cassi stirra ner i telefonen och funderar pĂ„ vad hon ska skriva.
Hon hade ju inte tÀnkt svara alls. Varför skulle hon det? Hon har aldrig drömt om att Àga ett ruckel. Att hon tryckte gilla pÄ hans annons igÄr var bara en slarvig impuls, om ens det, kanske bara ett finger som rÄkade halka pÄ skÀrmen. KÀllarrummet har funkat bra för henne, hon hade tÀnkt bo kvar tills hon kommit pÄ en bÀttre plan.
Men nu har ju lÀget snabbt blivit ett annat. Och nÄgot mÄste göras. HjÀrtklappningen har inte avtagit. Cassi kÀnner starkt att hon mÄste bort hÀrifrÄn. Direkt. Titta kan man alltid göra. Kanske har den dÀr mÀklaren nÄgra andra, mer lockande objekt de kan prata om.
Samtidigt som hon börjar knappa in ett svar kommer Lillfejset in i rummet. Han tittar pÄ sin klocka som för att frÄga varför Cassi inte börjat jobba igen, trots att rasten tog slut för tvÄ minuter sedan, innan han sköljer ur sin termosmugg vid vasken.
Inte en sekund till stÄr hon ut med det hÀr. Inte en sekund.
Hon har uteslutit alla mÀnniskor hon kÀnner ur sitt liv, och att hon fortfarande behöver existera omkring dessa tvÄ Àr ofattbart.
Hon skickar dÀrför bara en snabb tumme upp till den grÄe
mĂ€klaren, greppar sin vĂ€ska frĂ„n kroken, muttrar: âJag har feber, jag sticker hemâ över axeln.
Dörren gÄr igen bakom henne. Ljudet frÄn den automatiska stÀngaren lÄter som en djup suck. Eller om det i sjÀlva verket Àr en inandning?