Zadie Smith
Bedragaren
ĂversĂ€ttning av Niclas Nilsson
albert bonniers förlag
Av Zadie Smith har tidigare utgivits:
Vita tÀnder 2001
AutografjÀgaren 2003
Om skönhet 2006
NW 2013
Swing time 2017
Aningar 2020
Grand union 2020
Versen av Chidiock Tichborne pÄ s. 31 Àr översatt av Lars-HÄkan Svensson
Citatet ur Don Juan pĂ„ s. 165â166 Ă€r en lĂ€tt bearbetning av C. V. A. Strandbergs översĂ€ttning frĂ„n 1878
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080339-1
Originalets titel: The Fraud
Copyright © Zadie Smith 2023
Omslag: Lotta KĂŒhlhorn
Tryck: ScandBook EU, 2023
Till Darryl och Devorah
volym ett
Jag har sett den stora staden London raseras, och byggas upp igen âom det har nĂ„got att betyda. Jag har sett den vĂ€xa, och vĂ€xa, tills den nĂ„dde sin nuvarande storlek. Ni kommer knappast tro mig nĂ€r jag sĂ€ger att jag minns detta vĂ„rt fattigomrĂ„de â dessa motbjudande dagdrivarkvarter â som öppen Ă€ng, omgivet av hĂ€ckar och trĂ€d. Och vilken underbar plats det var.
William Harrison Ainsworth
Ett mycket stort hÄl
En lortig pojke stod pĂ„ tröskeln. Smutsen kanske skulle bli bortskrubbad förr eller senare â men inte svĂ€rmen av brandgula frĂ€knar. Han var fjorton, inte mer, med magra, rangliga ben, som en marionett, och han tippade gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng framĂ„t sĂ„ att det föll in sot i hallen. ĂndĂ„ kĂ€nde kvinnan som hade öppnat dörren â lĂ€ttroad, mottaglig för skönhet â att hon inte kunde förakta honom.
âDu kommer frĂ„n Tobin?â
âJa, missus. Om taket. Rasade visst in?â
âMen jag bad om tvĂ„ mĂ€n!â
âAlla Ă€r i London, missus. Massor att kakla i London, madam âŠâ
Han sĂ„g naturligtvis att hon var en gammal kvinna, men hon varken rörde sig eller talade som en. Högbystad, stĂ„tlig, med ett fĂ„tal rynkor i ansiktet och svart hĂ„r. Ovanför hakan ett uppochnedvĂ€nt streck format som en halvmĂ„ne. Den sortens tvetydigheter var mer Ă€n pojken kunde bringa reda i. Han tittade ned pĂ„ pappret han hade i handen, och lĂ€ste lĂ„ngsamt: âNummer ett, St James-es Villas, St James-es Road, Tunbridge Wells. Namnet Ă€r Touch-it, eller?â
InifrÄn huset hördes ett dÄnande Ha! Kvinnan rörde inte en min. Hon framstod för pojken som bÄde slug och hÄrd, liksom de flesta skottar.
âAlla uttal av min framlidne makes namn Ă€r absurda. Jag föredrar det mer franska.â
Nu dök en skÀggig, korpulent man upp bakom henne i hallen. I morgonrock och tofflor, med grÄsprÀngda polisonger och en tidning i handen, gick han beslutsamt mot ett ljust orangeri. Efter
honom kom tvĂ„ king charles spaniel, skĂ€llande som bandhundar. Han sade över axeln â âKusin, jag ser att du Ă€r uttrĂ„kad och farlig i dag!â â och försvann.
Kvinnan vĂ€nde sig till sin besökare med ny energi: âDetta Ă€r mr Ainsworths hus. Jag Ă€r hans hushĂ„llerska, mrs Eliza Touchet. Vi har ett mycket stort hĂ„l pĂ„ andra vĂ„ningen â en krater. Andra vĂ„ningens strukturella kondition Ă€r oklar. Men det Ă€r ett arbete för tvĂ„ mĂ€n, som jag förklarade i mitt meddelande.â
Pojken blinkade idiotiskt. Kunde det verkligen bero pÄ en samling böcker?
âBry dig inte om vad det beror pĂ„, du. KĂ€ra barn, har du just varit uppe i en skorsten?â
Besökaren blev förargad av âbarnâ. Tobins firma var vĂ€l ansedd: han hade lagt golvpanel i Knightsbridge, om de undrade. âDe sa att det var akut och att vi inte skulle dra benen efter oss. Brukar finnas en köksingĂ„ng.â
FrÀck, men det roade mrs Touchet. Hon tÀnkte pÄ lyckligare tider i det pampiga gamla Kensal Rise. Sedan pÄ det mindre, pittoreska Brighton. Sedan pÄ den rÄdande situationen, dÀr inget fönster riktigt passade i sin karm. Hon tÀnkte pÄ förfall och det faktum att hon var fjÀttrad vid det. Hon slutade le.
âNĂ€r man stiger in i ett respektabelt hemâ, pĂ„pekade hon och lyfte kjolen över golvet för att undvika smutsen efter honom, âgör man klokt i att vara förberedd pĂ„ alla eventualiteter.â
Pojken tog av sig kepsen. Det var en varm septemberdag, en svÄr dag att tÀnka. Synd att behöva röra ett finger en sÄdan dag! Men fittor som hon var skickade för att pröva en, och september innebar arbete, bara arbete.
âSka jag komma in eller inte?â muttrade han ned i kepsen.
En Ainsworth av senare datum
Hon gick hastigt över de svarta och vita romberna i hallen, tog sedan trappan tvÄ steg i taget utan att nudda rÀcket.
âNamn?â
âJoseph, maâam.â
âDet Ă€r trĂ„ngt hĂ€r â akta bilderna.â
Trappavsatsen tÀcktes av böcker som en andra vÀgg. Bilderna förestÀllde Venedig, en plats han alltid haft svÄrt att tro pÄ, men sedan sÄg man de hÀr dammiga gamla trycken i folks hem och var tvungen att acceptera det. Han tyckte synd om italienska pojkar. Hur kaklar man en yttertrappa nÀr vattnet skvalpar mot den? Vad kan man ha för sorts avlopp om det inte finns en kÀllare att dra rören genom?
De nĂ„dde bibliotekskatastrofen. De smĂ„ hundarna skuttade âtrots att de sĂ„g sĂ„ dumma ut â Ă€nda fram till kanten men inte lĂ€ngre. Joseph försökte stĂ„ som Tobin sjĂ€lv skulle ha stĂ„tt, med benen brett isĂ€r, armarna i kors, sorgset nickande vid Ă„synen av hĂ„let, som inför en fallen kvinna eller en öppen kloak.
âSĂ„ mĂ„nga böcker. Vad ska han ha alla dom till?â
âMr Ainsworth Ă€r författare.â
âVadĂ„Â â har han skrivit allihop?â
âEtt förvĂ„nande antal av dem.â
Pojken klev fram för att kika ned i kratern, som över randen till en vulkan. Hon stÀllde sig bredvid honom. PÄ de hÀr hyllorna stod historierna tre volymer djupt: kungarna, drottningarna, klÀderna, maten, slotten, farsoterna och svunna tiders krig. Men det
var slaget vid Culloden som hade blivit droppen. Allt som hade med Bonnie Prince Charlie att göra befann sig nu i salongen en trappa ned, antingen tÀckt av puts eller omfamnat av bibliotekets persiska matta, som hÀngde ned genom hÄlet i golvet likt en enorm, svÀvande, pendlande, uppochnedvÀnd luftballong.
âJo, ni förstĂ„r, madam, och jag hoppas ni inte tar illa uppâ â han tog upp en dammig bok och vĂ€nde och vred pĂ„ den med förebrĂ„ende min â âmen bara tyngden av litteraturen ni har hĂ€r, ja, det blir en faslig belastning pĂ„ huset, mrs Touchet. Faslig belastning.â
âDet har du helt rĂ€tt i.â
Skrattade hon Ät honom? Kanske var litteratur fel ord. Kanske hade han uttalat det fel. Han slÀppte slokörat boken, stÀllde sig pÄ knÀ och tog fram tumstocken för att mÀta hÄlet.
Just som han reste sig kom ett litet barn inspringande, halkade pĂ„ det som Ă„terstod av parketten och slog omkull en ormbunke. Efter henne kom en tilldragande, bystig person i förklĂ€de, som lyckades fĂ„nga barnet precis innan hon föll rakt genom huset. âClara Rose! Jag sa ju till dig â du fĂ„r inte vara hĂ€r. Jag ber om ursĂ€kt, Eliza.â Detta var riktat till den stingsliga skotskan, som svarade: âDet Ă€r ingen fara, Sarah, men kanske Ă€r det dags att Clara sover en stund âŠâ Den lilla varelsen skrek, som reaktion pĂ„ att hon hölls sĂ„ hĂ„rt om midjan: âNej, mamma, NEJ! â â men verkade rikta sig till tjĂ€nstekvinnan.
Pojken frĂ„n Tobin gav upp allt hopp om att förstĂ„ detta besynnerliga hushĂ„ll. Han sĂ„g tjĂ€nstekvinnan gripa tag om barnets handled, för hĂ„rt, som mödrar gjorde i hans krokar. De gick. âEn Ainsworth av senare datumâ, förklarade hushĂ„llerskan och reste ormbunken.
En ny tidsanda
En trappa ned lÄg The Morning Post slÀngd bredvid en orörd frukost. William satt och grubblade, vÀnd mot fönstret. Det lÄg ett brunt papperspaket i hans knÀ. Han ryckte till nÀr dörren öppnades. Ville han inte att hon skulle se honom i hans tungsinne?
âEliza! Mina damer! DĂ€r Ă€r ni ju. Jag trodde ni hade övergivit mig âŠâ
Hundarna kom flÀmtande fram till hans fötter. Han varken tittade ned eller klappade dem.
âJag Ă€r rĂ€dd att det kommer att ta minst en vecka, William.â âHm?â
âTaket. Tobin skickade bara en pojke.â
âAha.â NĂ€r hon skulle ta undan hans frukostbricka strĂ€ckte han ut handen för att hejda henne: âLĂ„t det stĂ„. Sarah tar hand om det.â Reste sig sedan och tycktes glida ivĂ€g i sina tofflor, tyst som en skugga.
NÄgot stod pÄ. Hennes första instinkt var att titta i tidningen. Hon lÀste förstasidan och ögnade igenom resten. Inga vÀnner plötsligt döda eller irriterande framgÄngsrika. Inga ovanliga eller unikt deprimerande nyheter. Fler arbetarmÀn skulle fÄ rösta. Brottslingar skulle inte lÀngre deporteras. Pretendenten hade visat sig inte kunna tala ett enda ord franska, trots att den verklige Roger Tichborne vÀxte upp med franskan. Hon lade tillbaka allt pÄ brickan. Som hon förstod det ansÄg Sarah att frukostbrickor nu var under hennes vÀrdighet. Samtidigt hade ingen tjÀnstekvinna anstÀllts för att ersÀtta henne, sÄ mrs Touchet fick sköta det.
NĂ€r hon vĂ€nde sig för att gĂ„ snavade hon pĂ„ nĂ„got â paketet. Det var en bok, omslagspappret avlĂ€gsnat bara sĂ„ pass att titeln syntes: A New Spirit of the Age av R. H. Horne. Det var lĂ€nge sedan hon sĂ„g den boken. Inte riktigt sĂ„ lĂ€nge att hon hunnit glömma den. Hon tog den och sĂ„g sig förstulet omkring i rummet â hon visste knappt varför. NĂ€r hon slog upp den hoppades hon att hon hade misstagit sig, eller att det kanske var en ny utgĂ„va. Men det var exakt samma volym med litterĂ€ra essĂ€er, och mot slutet samma korta, drĂ€pande artikel om hennes stackars kusin.
För tjugo Ă„r sedan hade utgivningen av den boken bara lagt ett mörkt moln över en middagsbjudning och grusat nĂ€sta förmiddag en aning. PĂ„ den tiden var William inte sĂ„ lĂ€ttstungen. Hon förde samman de bĂ„da delarna av det iturivna bruna pappret. Ingen poststĂ€mpel. Men det var med tydlig handstil adresserat till mannen vars livsverk i boken summerades som âi allmĂ€nhet sövande, förutom nĂ€r det Ă€r motbjudandeâ.
Frun i huset
En olÀgenhet med huset i Tunbridge: allt hördes, frÄn rum till rum, uppifrÄn och ned. Men William rastade hundarna varje morgon vid elva. SÄ snart ytterdörren stÀngdes skyndade mrs Touchet ivÀg för att genskjuta Sarah. Hon hittade henne pÄ knÀ i vardagsrummet en trappa ned med sitt barn, omgiven av utspridda böcker med knÀckt rygg. Tre travar höll pÄ att byggas, av allt att döma efter storlek. Mrs Touchet undrade om hon kunde hjÀlpa till.
âNej, vi klarar oss mycket bra, tack till dig, Eliza, jag menar, mycket bra utan dig ⊠Och du har ju lunchen att ta tag i, naturligtvis.â Ăven lunchen var nu mrs Touchets ansvar. âKors, Clara! Titta hĂ€r! De hĂ€r Ă€r din pappas! Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth.â SĂ„ pass kunde den arma kvinnan i alla fall lĂ€sa. Hon sken av stolthet. Eliza avskydde den del av sig sjĂ€lv som kĂ€nde sig förpliktad att komma med ett tillrĂ€ttalĂ€ggande:
âMen det dĂ€r Ă€r tidskrifter, inte romaner. De ska vara hĂ€r borta med Bentleyâ s och Fraserâs ⊠Det dĂ€r Ă€r Ainsworthâ s Magazine âden hade mĂ„nga bidragsgivare. Men William startade den och var redaktör ett antal Ă„r. Det vill sĂ€ga, mannen som vĂ€ljer bidragen och ger ut dem. Faktum Ă€r att han nu Ă€r redaktör för Bentleyâ s, men hur lĂ€nge ââ
âRedaktör! Det Ă€r en chef, Clara. Finns inget högre Ă€n en redaktör!â DĂ€r de stod pĂ„ knĂ€ tillsammans sĂ„g de ut som tvĂ„ döttrar, sida vid sida. âOj, och titta pĂ„ honom dĂ€r!â Lilla Clara hade hittat julinumret av Fraserâs frĂ„n -34, nummer 50, som genast öppnade sig vid ett stiligt portrĂ€tt av William som ung dandy. âOch allt det
hĂ€r som stĂ„r undertill! Titta!â Mor och dotter tittade pĂ„ det. Inget följde, eller kunde förvĂ€ntas följa. Mrs Touchet suckade, tog ett steg fram och lĂ€ste den svulstiga texten högt för dem bĂ„da. Sarah lyssnade uppmĂ€rksamt, och nĂ€r det var slut klappade hon förtjust.
âHa! Det dĂ€r blev han riktigt smickrad av, naturligtvis!â â sagt med stor nedlĂ„tenhet, som om hon hade skrivit det sjĂ€lv. âDu Ă€r en duktig flicka, Clara Rose, som hittade din pappas bild direkt â och sĂ„ stilig han var pĂ„ den tiden, och alla fina saker det stod om honom! Vilken tur, va?â
Men mrs Touchet betvivlade inte att de kunde hitta nÄgot liknande i mÄnga av tidskrifterna som lÄg framför dem. Ingen hade nÄgonsin anklagat William för att vara sen att framhÀva sig sjÀlv.
âTĂ€nk att det har skrivits sĂ„ mĂ„nga om en och av en att golvet ger vika! Ha! Ha! Ha!â
âSarah, fĂ„r jag be dig om en sak?â
âNaturligtvis fĂ„r du detâ â de knubbiga smĂ„ fingrarna stillsamt knĂ€ppta i knĂ€et, som sjĂ€lvaste drottningen â âsĂ€g vad du har pĂ„ hjĂ€rtat.â
âJo, det kom ett paket i morse ââ
âDet Ă€r alldeles riktigt.â
âDu rĂ„kade inte se vem som lĂ€mnade det?â
âDet lĂ„g vid dörren. Jag tog det och gav det till han, som vem som helst skulle göra, naturligtvis.â
PĂ„ nĂ„got sĂ€tt hade Sarah fĂ„tt för sig att ânaturligtvisâ var kĂ€nnemĂ€rket för den förnĂ€ma talaren.
âMen jag mĂ„ste be dig, Sarah, att underrĂ€tta mig om all post âbrev eller böcker eller paket â som kommer till huset â innan du överrĂ€cker det till William.â
âOch det var han som bad om det, eller?â
Eliza rodnade, av raseri snarare Àn förlÀgenhet. Sarah utnyttjade sitt överlÀge:
âFör jag kan inte tro att en hushĂ„llerska och hustru skulle kuckla om saker som bara karln inte vet nĂ„t omâ â uttalat med stort allvar, helt utan att lyckas uttala bokstaven âiâ. âDet verkar inte rĂ€tt eller
naturligt. Och som jag minns det var det du som, nĂ€r vi flyttade, föreslog att den stora mĂ„lningen av honom nĂ€r han var ung â det var du som sa att den inte skulle hĂ€ngas upp igen, eftersom han inte skulle tycka om den lĂ€ngre, som gammal, sa du â men första gĂ„ngen han kommer in hĂ€r ropar han âVar Ă€r min gamla Maclise! â â det vill sĂ€ga portrĂ€ttet, för det var en karl som hette Maclise som mĂ„lade det â och han var naturligtvis inte nöjd, eftersom han tydligen tycker sĂ€rskilt mycket om den bilden av sig sjĂ€lv, sĂ„ jag tĂ€nker naturligtvis frĂ„ga vad han har för Ă„sikter om posten, tror jag, mrs
Touchet, om det gĂ„r för sig.â
âNaturligtvis.â
PĂ„ vĂ€gen ut passerade Eliza under de livliga ögonen pĂ„ Maclises gamla portrĂ€tt. Livliga ögon, livliga polisonger, livliga lockar â inget av det osant vid kompositionstillfĂ€llet. Vacker som en kvinna, med rosiga kinder som ett litet barn. Ăven detta hade varit William.
Att tycka om William
Ute i hallen blev hon tvungen att sÀtta sig pÄ trappan och ta lÄnga, djupa andetag. Det var i det tillstÄndet hennes kusin fann henne. Han svettades av den ovanligt starka vÀrmen och pratade med sig sjÀlv om att prata med sig sjÀlv.
âJag sa till mig sjĂ€lv: âJag ska tĂ€nka pĂ„ mina gamla hemtrakter i Manchester; jag ska anvĂ€nda mina minnen av den gamla staden och tillĂ€mpa dem pĂ„ jakobitupproren. Jag ska skissera alltsammans i huvudet pĂ„ vĂ€gen hit frĂ„n tĂ„gstationen och sedan gĂ„ raka vĂ€gen till skrivbordet och skriva.â Men â inget. Av nĂ„gon anledning, Eliza, har jag i dag âŠâ
Eliza visste vilken anledningen var. Hon visste ocksÄ att den var onÀmnbar mellan dem. Hon reste sig och följde honom in i arbetsrummet. Han satte sig vid skrivbordet, slog handen i den gröna filtduken, stönade.
âFast William, kanske Àr sjĂ€lva Ă€mnet ⊠Du har skrivit sĂ„ mycket om det fjĂ€rran förflutna.â
âDu ogillar Ă€mnet?â
TvÀrtom: 1745 var ett Àmne som lÄg mrs Touchet varmt om hjÀrtat. Hennes mor var en lidelsefull jakobit: familjens grötskÄlar var stÀmplade med Stuarts sigill pÄ undersidan. Som pojke hade hennes far fÄtt följa med till Edinburgh för att se Bonnie Prince Charlie trÀda in i Holyrood. Men hon kunde inte lÄtsas att hon betraktade den förlorade saken som ett bra Àmne för William, för vilken lite historia rÀckte vÀldigt lÄngt. NÀr hon tÀnkte pÄ sin framtid sÄg hon sig sjÀlv mycket tydligt, om ett halvÄr, sitta vid ett skrivbord
och kĂ€mpa sig igenom en ogenomtrĂ€nglig rad beskrivningar av de olika slags boningar som stod att finna i Yttre Hebriderna, kanske, eller en uttömmande lista över de olika kiltar som bars av Royal Company of Archers â
âJag ser det pĂ„ dig. Du grimaserar. Du ogillar det.â
âJo, men det kunde vara ett mer samtida eller personligt tema âŠâ
Suckande: âClitheroe blev ingen succĂ©.â
âMen det var en bok om barndomen.â
Stönande: âDe Ă€r i ropet.â Det var ett citat, och mrs Touchet Ă„ngrade bittert att hon nĂ„gonsin hade sagt det â att hon nĂ„gonsin hade antytt det. Att lĂ€sa Mervyn Clitheroe hade visat sig vara helt vĂ€sensskilt frĂ„n att lĂ€sa Jane Eyre. Efter att ha lĂ€st ut den hade hon en mĂ€rklig kĂ€nsla av att William varken hade varit barn eller nĂ„gonsin trĂ€ffat ett.
âJag tĂ€nker nu pĂ„ ditt liv som vuxen.â
âEliza, hela mitt liv som vuxen har sett ut sĂ„ hĂ€r.â Han tog en penna, men halvvĂ€gs genom pantomimen lade han upprört ned den igen. Den stilige unge sprĂ€tten frĂ„n 30-talet, med hĂ„r blankt av makassarolja, hade pĂ„ nĂ„got sĂ€tt blivit den hĂ€r nedstĂ€mde gamle mannen med yviga polisonger och dubbelhaka.
âMen alla de intressanta middagarna!â
Hans mungipor drogs nedÄt som för att sÀga: Jag har mist aptiten för dem.
âSanningen Ă€r, William, att skönlitteratur skapas av fascinerande gestalter och du har varit omgiven av fascinerande gestalter hela ditt liv.â
âHm. Det tyckte du inte dĂ„.â
âDet tyckte jag visst! Jag var bara trött pĂ„ att fylla pĂ„ portvinsflaskor hela tiden.â
âHm.â
âWilliam, om du antyder att jag Ă€r en av dĂ„rarna som lĂ„ter vissa mĂ€nniskors nuvarande berömmelse förvrĂ€nga mitt minne kan jag berĂ€tta att jag för lĂ€nge sedan genomskĂ„dade dig och alla dina kvicka vĂ€nner, och min bild har inte förĂ€ndrats.â
Men redan nĂ€r hon sade det tĂ€nkte hon, illojalt nog, pĂ„ A New Spirit of the Age â som i samma ögonblick brann pĂ„ en hög trasiga golvbrĂ€dor i trĂ€dgĂ„rden. DĂ€r var de, andarna frĂ„n en svunnen tid, som hon en gĂ„ng hade hĂ€llt upp dryck och rostat kycklingar Ă„t. Kvantifierade, beskrivna, smickrade, kritiserade, genomskĂ„dade. Artikeln om William var med rĂ„ge kortast. Ett faktum som redaktören i sitt kapitel om hennes kusin hade tydliggjort var en nĂ„d för en man som vanligen skonades offentligt, dĂ„ han var sĂ„ aktad och ansedd privat. Hon mindes Richard Horne: han var en av de kvicka unga mĂ€n som hon regelbundet hade utfodrat och vattnat under Ă„ren i Kensal Rise, och som hon mindes det hade han, liksom alla andra runt middagsbordet, tyckt mycket om William. Men att tycka om William och att lĂ€sa honom hade lĂ€nge varit vitt skilda saker. Vilket pĂ„minde Eliza om att det hon hade sagt var sant â i mycket snĂ€v mening. Hon hade genomskĂ„dat William och hans vĂ€nner för lĂ€nge sedan, hade alltid vetat vem som hade talang och vem som inte hade det, och sĂ„ lĂ€nge hennes kusin inte frĂ„gade sĂ„g hennes finkĂ€nsliga, ironiska, men samtidigt absoluta Gud genom fingrarna med det.
SmÀrtans mysterium
Hela hösten höll mrs Touchet ett vakande öga pÄ posten. Men William nÀmnde aldrig paketet och inget liknande kom. I slutet av november hade hon glömt hela saken. Hon hade fullt upp med större bekymmer. Tunbridge var ett misslyckande: trÀdgÄrden var liten och skuggig och han hörde tÄget frÄn skrivbordet. De skulle flytta igen till vÄren. Men nÄgot som för William bara var en frÄga om att uttala en mening högt skulle för hans kusin innebÀra mÄnga mÄnader av planering och organisering. PÄ nÀtterna plÄgades hon av drömmar om koffertar och kappsÀckar. Det var samma koffertar som förra Äret, bortsett frÄn att de var fulla, och drömmen bestod av att hon gÄng pÄ gÄng pÄpekade detta för flyttkarlar med uttryckslösa ansikten. Hon var irriterad pÄ alla. Hon kunde inte bibehÄlla lugnet med Sarah, barnet, hundarna eller ens med Till vederbörande, det vill sÀga den person som ansvarade för traktens civilstÄndsregister:
Ni missförstÄr mitt förra brev. I det hÀr fallet Àr det ett uttryckligt önskemÄl att bröllopet, trots att det förrÀttas i en kyrka, verkstÀlls med Àktenskapslicens, utan lysning.
Licensen kom i februari. Brudgummen hade inte tid med nĂ„gon pappersexercis. Efter att nyligen ha övergett Ă€mnet jakobitupproren â âtills vidareâ â hade han istĂ€llet pĂ„börjat en roman som âdelvis utspelar sig pĂ„ Jamaicaâ, en ö dĂ€r han aldrig hade satt sin fot. (âJo, men Eliza, jag har inte heller upplevt restaurationen, eller
varit strĂ„trövare, eller trĂ€ffat Guy Fawkes.â) Bruden Ă„ sin sida var oförmögen att Ă„stadkomma mer Ă€n ett X. Det föll pĂ„ mrs Touchet att sköta detaljerna. Att skriva de grundlĂ€ggande uppgifterna gjorde henne smĂ„tt yr:
Sarah Wells, 26 Är, frÄn Stepney; tjÀnstekvinna. William Harrison Ainsworth, 63 Är, frÄn Manchester; Ànkeman.
TjĂ€nstekvinna! Bara i ett avseende. LĂ€ngre ned pĂ„ licensen tog hon, av brutal pragmatism, livet av Sarahs förĂ€ldrar med ett pennstreck, för hon ville ogĂ€rna uppge âskoputsareâ respektive âprostitueradâ som yrke. Eftersom det inte frĂ„gades efter barn nĂ€mnde hon inget. I motsats till dessa smĂ€rtsamma uraktlĂ„tenheter var det en behaglig, melankolisk upplevelse att skriva namnet pĂ„ den kĂ€re, hygglige Thomas Ainsworth, advokat frĂ„n Manchester, död sedan lĂ€nge, och hans rara men enfaldiga hustru Ann, ocksĂ„ död. I nĂ€stan tre Ă„r hade hon varit gift med deras nevö. Dessa fina mĂ€nniskor hade haft vĂ€nligheten att nĂ€rvara vid hennes bröllop, hennes sons dop och den gemensamma begravningen av hennes lilla familj, som med fem dagars mellanrum dukade under för scharlakansfeber. Hon mindes hur Ann, med det vĂ€nliga igelkottsansiktet inramat av en myckenhet av svart krĂ€pp, vid vakan försökte trösta henne:
âSmĂ€rta Ă€r ett mysterium. Vem vet varför den drabbar oss! Vi kan bara utstĂ„ den.â
âMen jag vet varför.â
âĂ h, stackars Eliza! Du förestĂ€ller dig vĂ€l inte att nĂ„gon mening kan utvinnas ur den hĂ€r tragedin! Det Ă€r ett mysterium, inget annat.â
âNej. Det Ă€r ett straff.â
Anns dimmiga, orediga bild av den yttersta verkligheten hade, som Eliza sÄg det, varit en oundviklig konsekvens av att hon blev fostrad i fel kyrka, som enda barnet till en unitarisk pastor.
En flÀsksida
En bitande kall eftermiddag i mars satte sig Eliza pĂ„ en kyrkbĂ€nk bredvid Williams tre medelĂ„lders döttrar, medan den fjĂ€rde och yngsta skruvade pĂ„ sig i hennes famn. Framför henne satt Williams olycksalige bror Gilbert och gav ifrĂ„n sig mĂ€rkliga lĂ€ten och vaggade med huvudet. Om lĂ€tena eller vaggandet gick till överdrift hade hon blivit instruerad att lĂ€gga handen pĂ„ hans axel och leda ut honom. Brudgummen, bruden och kyrkoherden utgjorde resten av âbröllopssĂ€llskapetâ. Christ Church. Bara nĂ„got dussin Ă„r gammal, Ă€ndĂ„ ledde fasaden tankarna till ett medeltida italienskt kloster, baksidan till en prĂ€stgĂ„rd ur jordeboken. Men den enda, sanna katolska solen trĂ€ngde in genom de kĂ€rva och smala protestantiska fönstren, och det gav rummet ett slags helighet, trots allt. I det hĂ€r ljuset försökte hon nu förlora sig. Bort till en lyckligare ceremoni, en blöt julidag för mer Ă€n tio Ă„r sedan. Den lilla byn Dunmow. I samma ögonblick som regnet â som hade hotat att förstöra allt âplötsligt upphörde och solen bröt fram sĂ„ att tvĂ„ par klĂ€dda för ett lantligt bröllop badade i ett smörlikt ljus. Det ena paret var unga, vackra, frĂ„n byn, det andra medelĂ„lders, tyska â gamla vĂ€nner till William. Alla fyra bars fram i rottingstolar och följdes av bybor pĂ„ de smala landsvĂ€garna â kvinnor med blommor i hĂ„ret, mĂ€n i sina bĂ€sta kostymer â tills de kom till Dunmows rĂ„dhus, som var smyckat med vallmo och fackelblomster. DĂ€r satt William pĂ„ en tron pĂ„ ett podium och höll ett Ă€ndlöst tal, som en kyrkoherde, fast i Elizas minne kunde talet barmhĂ€rtigt och radikalt kortas ned till:
âVi har samlats hĂ€r i dag för att Ă„teruppliva en gammal tradition
frĂ„n Dunmow, det vill sĂ€ga tĂ€vlingen om flĂ€sksidanâ â folksamlingen jublade, viftade med buketter â âen sedvĂ€nja som, trots att den Ă€r sĂ„ gammal att vi finner den hos Chaucer, inte har firats hĂ€r de senaste hundra Ă„ren, ty den har, liksom sĂ„ mĂ„nga traditioner pĂ„ vĂ„r utarmade ö, gĂ„tt förlorad till den obevekliga maskinen âframstegââ âföga övertygande burop â âmen som det Ă€r mitt nöje att minnas och bevara, vilket min roman The Flitch of Bacon, or The Custom of Dunmow visar, och vars popularitet jag vĂ„gar förmoda har lett till att jag har blivit inbjuden hit i dag!â Förvirring frĂ„n byborna, entusiastisk nick frĂ„n borgmĂ€staren âŠ
En flĂ€sksida skulle tilldelas det par som kunde bevisa, inför en âjury av likarâ, att de hade varit lyckligt gifta i ett Ă„r, och att inga onda ord blivit sagda under de gĂ„ngna tolv mĂ„naderna. Mrs Touchet, borgmĂ€staren och William utgjorde juryn. Alltsammans var mycket muntert, och det slutade med att William â av naturen oförmögen att göra nĂ„gon besviken â tilldelade bĂ„da paren en flĂ€sksida. Ett flertal journalister frĂ„n London var dĂ€r, sĂ„ ingen var gladare Ă€n William. Sedan skyndade alla ut i solen för att tĂ„ga fram i procession. NĂ„gon hade tagit texten ur romanen och tonsatt den:
SvÀr inför oss i denna biktestund att ni heder skÀnkt ert Àkta förbund sen löftet om trohet i evig tid, och ej i förtret eller vredgad strid krÀnkt varann med handling eller ord, vid hemmets hÀrd, pÄ Guds fromma jord, och ej nÀr pastorns amen klingat ut genast Ästundat föreningens slut, och ej pÄ tvÄ mÄnar och en dag kÀnt Änger eller olust av nÄgot slag.
Williams lyrik var det bĂ€sta med honom. Paraden slutade pĂ„ ett fĂ€lt, prickigt av tusensköna, dĂ€r paren knĂ€böjde pĂ„ stenar â enligt seden â och tog emot sin flĂ€sksida. Stor uppsluppenhet vidtog. För
mycket munterhet: pÄ tÄget tillbaka till London lÄtsades Eliza sova för att dölja effekten av alltför mycket cider. Och den absurda seden hade fortsatt varje Är sedan dess, i alla fall enligt vad hon hört: de hade inte varit dÀr fler gÄnger. Den enda kraft som var jÀmförbar med en ainsworthsk entusiasm var hastigheten med vilken den gick över. Men sÄ glad han hade verkat den dagen jÀmfört med denna!
William och Sarah gick uppför den tysta altargĂ„ngen. âMors klĂ€nning!â viskade Fanny â den Ă€ldsta och mest strĂ€nga av döttrarna âtill praktiska Emily och stĂ€ndigt sĂ„rade Anne-Blanche, som började grĂ„ta tyst. Efter att deras mor dog var en av mrs Touchets första uppgifter â efter att permanent ha flyttat in i det ainsworthska hushĂ„llet â att omsorgsfullt slĂ„ in alla klĂ€nningar i silkespapper och bevara dem sĂ„ att döttrarna Ainsworth en dag kunde bĂ€ra dem. NĂ€r en kvinna dör sĂ„ ung â bara trettiotre â blir hennes klĂ€nningar Ă€ndĂ„ vĂ€lbevarade. De behöver inte Ă€ndras mycket för att vara moderiktiga trettio Ă„r senare. Men det var aldrig nĂ„gon som bar dem som Frances. Den första mrs Ainsworth var finlemmad, ljushĂ„rig. Elegant. I den hĂ€r klĂ€nningen. I alla klĂ€nningar. Och det var bara genom att tĂ€nka pĂ„ den ursprungliga, Ă€lskade, sedan lĂ€nge döda kvinnan â som aldrig skulle ha kunnat belönas med en flĂ€sksida â som Eliza lyckades frammana de för omstĂ€ndigheterna passande tĂ„rarna.