En dag frÄgade jag min pappa vilken som var den mest avlÀgsna stad han besökt i sitt liv. Han svarade helt kort : »Amsterdam, i NederlÀnderna.« Sedan blev det tyst. Utan att slÀppa sitt arbete med blicken fortsatte han att stycka döda djur. Han hade blod överallt, ocksÄ i ansiktet.
NÀr jag ville veta varför han rest dit tyckte jag mig se hans kÀkmuskler hÄrdna. Var det för att nÄgon led i kalvkroppen vÀgrade ge vika eller för att han ogillade min frÄga ? Jag visste inte vad jag skulle tro. Efter ett krasande ljud och en suck svarade han till sist : »För att Äka och hÀmta den dÀr tjockskallen Désiré.«
Jag hade trampat in pÄ minerad mark. Det var första gÄngen under hela min barndom som jag hörde honom ta storebroderns namn i munnen. Min farbror hade dött nÀr jag var bara nÄgra Är gammal. Jag hade hittat bilder pÄ honom i en skokartong dÀr mina förÀldrar förvarade fotografier och filmrullar i super-8-format. DÀr kunde man se döda personer medan de Ànnu levde, hundar och gamla mÀnniskor medan de Ànnu var unga, semestrar vid havet eller i bergen, överallt hundar, och familjesammankomster. SöndagsklÀdda mÀnniskor som samlades för att fira bröllop vars löften inte skulle infrias. Min bror och jag kunde studera de dÀr bilderna timmar i strÀck. Vi
gjorde oss lustiga över hur somliga var utstyrda och försökte peka ut vÄra slÀktingar. Det brukade sluta med att vÄr mamma sa Ät oss att lÀgga tillbaka alltihop, som om minnena gjorde henne illa till mods.
Jag hade massvis av andra frÄgor jag ville stÀlla till min pappa. Enkla frÄgor, som : »Om man ska till Amsterdam, svÀnger man vÀnster eller höger efter kyrktorget dÄ ?« Andra var svÄrare att stÀlla. Jag ville veta varför. Varför hade han, som aldrig förr lÀmnat byn, fÀrdats genom hela Europa för att leta upp sin bror ? Men han hade inte mer Àn börjat pysa ut lite av sin sorg och vrede förrÀn han skyndade sig att skruva pÄ locket igen, för att inte alltihop skulle vÀlla fram.
I familjen förhöll sig alla pÄ samma sÀtt till Désiré. Min pappa och farfar nÀmnde honom aldrig. Min mamma avbröt alltid sina förklaringar tvÀrt med en och samma fras : »En sorglig historia, sanna mina ord.« Vad farmor betrÀffade blandade hon bort korten med en massa fÄniga omskrivningar, berÀttelser om döda som farit till himlen för att kunna vaka över de levande frÄn ovan. Alla lade pÄ nÄgot sÀtt beslag pÄ sanningen. I dag finns inte mycket av berÀttelsen kvar. Min pappa har lÀmnat byn, mina farförÀldrar Àr döda. Platsen dÀr allting utspelade sig Àr Àven den pÄ vÀg att förfalla.
Den hÀr boken Àr ett sista försök att lÄta nÄgonting av det förflutna bli bevarat. I boken varvas minnen, ofullstÀndiga bekÀnnelser och hÀndelser som Äterskapats utifrÄn olika dokument. Boken Àr sprungen ur mina familjemedlemmars tystnad. Jag har velat berÀtta vad de, i likhet med mÄnga andra, tvingades genomleva i yttersta ensamhet. Men hur ska jag kunna lÀgga mina ord över deras historia utan att ta den ifrÄn dem ? Hur ska jag kunna tala i deras stÀlle utan att mitt perspektiv och mina tillkortakommanden tar över ? Dessa funderingar har lÀnge hindrat mig frÄn att skrida till verket.
Ănda tills jag insĂ„g att skrivandet var enda sĂ€ttet för mig att förhindra att min farbrors och övriga familjens historia inte försvann med dem, och med byn. För att visa min familj att DĂ©sirĂ©s liv var sammanflĂ€tat med vĂ€rldens kaos, ett kaos dĂ€r historiska, geografiska och sociala förhĂ„llanden korsades. Och hjĂ€lpa dem att frigöra sig frĂ„n smĂ€rtan, trĂ€da ut ur den sorgens och skammens ensamhet de hamnat i. För en gĂ„ngs skull kommer de att befinna sig i hĂ€ndelsernas centrum, och allt som i vanliga fall Ă„drar sig mĂ€nniskors uppmĂ€rksamhet kommer att förpassas till periferin. LĂ„ngt frĂ„n staden och all avancerad medicinsk och vetenskaplig forskning, lĂ„ngt frĂ„n stödkonserter och politisk aktivism, kommer de Ă€ntligen att existera, nĂ„gonstans.
DEL ETT
DĂSIRĂ
MMWR1, den veckorapport om smittsamma sjukdomar som publiceras av Förenta staternas nationella folkhÀlsomyndighet CDC 2, har inte mÄnga abonnenter i Frankrike. Bland dessa finns Willy Rozenbaum, som leder avdelningen för infektionssjukdomar pÄ Claude-Bernard-sjukhuset i Paris. Med sin motorcykel, sitt lÄnga hÄr och sitt förflutna som aktivist i El Salvador och Nicaragua sticker den trettiofemÄrige infektionslÀkaren ut i medicinska kretsar i Paris.
Fredagsmorgonen den 5 juni 1981 blÀddrar han i veckans MMWR som just har levererats till hans skrivbord. DÀr beskrivs hur en ytterst sÀllsynt svampinfektion i lungorna, pneumocystis, nyligen har blossat upp igen. Sjukdomen troddes vara utrotad, men enligt den avdelning som för statistik över lÀkemedelsförskrivningen i Förenta staterna har den nu dykt upp pÄ nytt, vilket Àr förvÄnande, ja, nÀrmast obegripligt. Trots att sjukdomen i normala fall endast drabbar patienter med försvagat immunsystem handlar de nyligen rapporterade fem fallen i Kalifornien om unga mÀn som hittills varit vid
1 Morbidity and Mortality Weekly Report, veckorapport om sjuklighet och dödlighet.
2 Centers for Disease Control and Prevention, centrum för kontroll och förebyggande av sjukdomar, med sÀte i Atlanta, i Georgia.
god hÀlsa. Den amerikanska folkhÀlsomyndigheten har i det hÀr skedet inte mycket fakta att tillgÄ, men en mÀrklig sak som noteras i artikeln Àr att samtliga insjuknade Àr homosexuella. InfektionslÀkaren lÀgger ifrÄn sig rapporten och ÄtergÄr till sitt forskningsarbete innan eftermiddagens patientbesök tar vid.
Den dagen infinner sig tvÄ mÀn. De hÄller varandra i handen. Den ene Àr en ung utmÀrglad steward som klagar över feber och hosta som han dragits med i flera veckor. Eftersom ingen av lÀkarna han konsulterat i staden har kunnat hjÀlpa honom har han sökt sig till avdelningen för infektionssjukdomar och tropiska infektioner vid Claude-Bernard-sjukhuset. En förbluffad Willy Rozenbaum gÄr igenom journalen som stewarden rÀcker honom. Han undersöker den unge mannen och remitterar honom till lungröntgen och kompletterande undersökningar.
NÀr mannen nÄgra dagar senare Äterkommer med resultaten frÄn undersökningarna fÄr infektionslÀkaren sina misstankar bekrÀftade. Precis som han trodde lider hans patient av pneumocystis.
SammantrÀffandet Àr slÄende. Patientens tillstÄnd överensstÀmmer pÄ punkt efter punkt med vad lÀkaren hade lÀst i MMWR : en ung homosexuell individ som inte borde ha nedsatt immunförsvar drabbas av en mycket sÀllsynt sjukdom i lungsystemet. Allt finns dÀr mitt framför ögonen pÄ honom. Det Àr samma typ av infektion, en i det nÀrmaste utrotad sjukdom, som nyligen upptÀckts hos sex patienter : fem amerikaner och hÀrmed ocksÄ en fransman.
Flugor. Ăverallt flugor. Flugor pĂ„ köttstycken, i fönstren. Svarta flugor som skĂ€r sig mot det vita kaklet. Flugor som parar sig pĂ„ flĂ€skkotletter och kycklinglĂ„r. Flugor som föds i en rostbiffs skrymslen och dör bloddrĂ€nkta. Flugor som fröjdas i surret frĂ„n kylmonterns kompressor och skrattar Ă„t de blĂ„aktiga lysrören som var tĂ€nkta att fungera som elektriska flugfĂ€llor. Flugor som tveklöst har segrat.
Det Àr i stort sett det enda jag minns av mina farförÀldrars butik. En tom och tyst slakteributik, övergiven av de flesta av stamkunderna. De som fortfarande gÄr dit gör det för att stötta familjen, som en sista solidaritetshandling. De pratar en stund, mer intresserade av senaste nytt Àn av köttprodukter.
I dag finns ingenting kvar. I skyltfönstret sitter en skylt med texten »Till salu eller uthyres« och ett handskrivet telefonnummer. Hela gatan har gÄtt samma öde till mötes. Frukt- och grönsaksbutiken, frisersalongen, bokhandeln, tevereparatören, sybehörsaffÀren. Alla butiker har en efter en övergivits, liksom lÀgenheterna ovanpÄ. I brist pÄ intresserade hyresgÀster har man valt att lÀgga ner. FrÄn glanstiden ÄterstÄr nu en enda överlevare som lever pÄ lÄnad tid : en liten skönhetssalong i gammaldags stil. Gatan Àr gapande tom. Numera möter man bara kringstrykande katter som har lagt beslag pÄ butikernas
kÀllare. De kommer och gÄr genom trasiga ventilationsgaller i höjd med trottoarerna. NÄgra tonÄringar driver emellanÄt runt i omrÄdet. De sitter uppflugna pÄ trimmade vespor eller pÄ trappen till tidigare butiker dÀr de tjafsar om cigarettpaket och slÀnger glÄpord efter varandra dagen lÄng. PÄ bara nÄgra Ärtionden har den en gÄng sÄ blomstrande huvudorten obönhörligen fallit i dvala. Ett centrum har förvandlats till periferi.
Barnskriken har tystnat. Min scenbild finns inte mer.
ĂndĂ„ skulle platsen kunna ha sin charm. Med platanerna lĂ€ngs floden, bondmarknaden och grĂ€nderna, kan man nĂ€stan tro sig ha hamnat i ett fantasins Provence. I den gamla byns utkanter berĂ€ttar dock förfallna hyreskaserner, bilvrak och nedlagda fabriker en helt annan historia. För att förstĂ„ den mĂ„ste man först se till det geografiska sammanhanget : en glesbefolkad by utkastad i grĂ€nstrakterna mellan tvĂ„ vĂ€rldar, nĂ„gonstans mellan hav och berg, mellan Frankrike och Italien.
Sedan mÄste byns topografiska förhÄllanden beskrivas : belÀgen i en djup dalsÀnka just dÀr en flod och ett biflöde förenas i ett sista utbrott av alpin motstrÀvighet strax innan floden kapitulerar för slÀtten och ger upp andan i Medelhavet. Till detta kommer ett hÄrt klimat med vintrar som aldrig tycks ta slut i avkrokar omgÀrdade av höga berg, och tryckande heta somrar, som om det alpina klimatet och medelhavsklimatet endast behÄllit sina avigsidor hÀr. Mellan mörka dishöljda tallskogar och de mest gynnsamma sydsluttningarnas ekskogar hade byn dock etablerat sig som ett handelscentrum dit bönder frÄn nÀrliggande byar sökte sig för att sÀlja sin sparsamma produktion. Slutligen mÄste beskrivningen kompletteras med historiska fakta, och man bör pÄminna om att den hÀr bortglömda byn i utkanten av grevskapet Nice Ànda fram till mitten av artonhundratalet tillhörde Italien. NÀr det blev dags att införliva omrÄdet i Frankrike utsÄgs byn till underprefektur. Tanken
var att vĂ€cka en kĂ€nsla av lojalitet med det nya fosterlandet. I och med att landsvĂ€gen och jĂ€rnvĂ€gen mellan Nice och Digne anlades kunde trakten gradvis bryta sin isolering. Tack vare gigantiska byggprojekt â allt frĂ„n borrade tunnlar till vĂ€ldiga viadukter â som genomfördes med hjĂ€lp av otaliga italienska arbetare, skapades en förbindelse till kustlandet.
Trots en förhÄllandevis sÄrbar ekonomi hade en mindre del av befolkningen lyckats berika sig och bygga upp kapital : företag, affÀrsrörelser, mark och fastigheter. I kontrast till lantoch fabriksarbetarnas kÀrva liv vÀxte det fram en liten lokal aristokrati som fick tillgÄng till ett bekvÀmare liv. PÄ svartvita vykort frÄn nittonhundratalets början syns dessa familjer stolt flanera lÀngs promenadstrÄket utmed floden och slÄ sig ner pÄ caféets uteservering pÄ torget. PÄ ett av de gamla fotografierna syns familjens butik, dess prydliga fasad. En kostymklÀdd man stÄr i dörren, rakryggad och stolt. Han Àr oklanderligt elegant i fluga och hatt. Mannens namn Àr Désiré, min gammelfarfar. Han tittar rÀtt in i objektivet med strÀng min. Kontrasten till de andra byborna som vandrar gatan fram i smutsiga och lappade snickarbyxor Àr slÄende. Den gulnade bilden vittnar i sig om familjenamnets tyngd.
Ănda fram till början av Ă„ttiotalet var vĂ„r slakteributik fortfarande nĂ„got sĂ€rskilt. PĂ„ lördagar och söndagar ringlade sig kön lydigt ut pĂ„ gatan. Butiken hade gott anseende och ingav vördnad hos delar av byns befolkning. De finaste köttbitarna och komplimangerna sparades Ă„t den mer vĂ€lbĂ€rgade kundkretsen. Sekunda bitar gjorde man sig kvitt genom att sĂ€lja dem till enkla familjer. Dessa vĂ„gade sig ju knappt in i butiken och riskerade inte att komma med klagomĂ„l. Mitt pĂ„ byns frĂ€msta affĂ€rsgata var det fortfarande vi som regerade. Inte lĂ€nge till dock.
LARMET
Jacques Leibowitch, immunolog vid Raymond-Poincaré-sjukhuset i Garches, hör ocksÄ han till den lilla franska skara som lÀser veckorapporterna frÄn folkhÀlsomyndigheten i Atlanta. I början av sommaren 1981 rÄkar han via sin syster, som Àr hudlÀkare pÄ Tarnier-sjukhuset, fÄ höra att tvÄ homosexuella patienter pÄ hennes avdelning behandlas för en ytterst sÀllsynt variant av hudcancer : Kaposis sarkom.
Som av en hĂ€ndelse publicerar MMWR den 3 juli 1981 en artikel med namnet »Kaposis sarkom och pneumocystis hos homosexuella mĂ€n â New York och Kalifornien«. Enligt rapporten har dessa sjukdomar pĂ„ ett oförklarligt sĂ€tt blossat upp hos unga gaypersoner i New York och Kalifornien, och Kaposis sarkom har nyligen diagnostiserats hos tjugosex homosexuella amerikaner, varav fyra dessutom lider av pneumocystis.
Artikeln vÀcker viss skepsis hos Jacques Leibowitch. Det hör inte till vanligheterna att en medicinsk tidskrift definierar en befolkningsgrupp utifrÄn sexuell lÀggning. Men lÀkaren drar sig ocksÄ till minnes nÄgot hans syster nÀmnde bara nÄgra dagar tidigare, att tvÄ homosexuella drabbats av samma sÀllsynta form av hudcancer.
Han letar i sina arkiv. Och i en lÄda hittar han ett intressant fall, en portugisisk taxichaufför som avled 1979. Mannen
dog i sviterna av en pÄfallande lÄng rad infektioner, dÀribland pneumocystis. Allt detta vÀcker immunologens nyfikenhet och fÄr honom att ringa nÄgra samtal till sina kolleger pÄ andra stora sjukhus i Parisregionen. PÄ Claude-Bernard-sjukhuset kommer han i kontakt med en infektionslÀkare som funderar i samma banor. Willy Rozenbaum delger honom sina preliminÀra slutsatser. I diskussionerna med kollegerna fÄr Leibovitch kÀnnedom om fem andra nyligen intrÀffade fall av pneumocystis som ingen kan förklara. Att han pÄ bara nÄgra veckor har lyckats identifiera sex likadana fall som dem beskrivna i MMWR tyder pÄ att mörkertalet Àr stort.
Det visar sig alltsÄ att bÄda dessa sjukdomar under mystiska omstÀndigheter har seglat upp i Frankrike. LÀkarna delar en och samma övertygelse : det Àr dags att slÄ larm.
RUE DU 4 SEPTEMBRE
Blodiga djurkroppar. Detta var det guld familjen hade suttit pÄ i tre generationer. Styckdetaljer som sÄldes omsorgsfullt inslagna i rosa slaktarpapper mÀrkt med vÄrt namn.
Enligt familjelegenden gifte sig mina farförÀldrar pÄ natten för att kringgÄ min gammelfarfars förbud. I hopp om att skydda sÄvÀl förmögenhet som rykte hade han förbjudit sina barn att gifta sig med italienare. NÀr barnen vÀl nÄtt giftasvuxen Älder sÄg alla till att bryta mot detta pÄbud.
Jag har ofta funderat pÄ hur det egentligen var möjligt att fira ett nattligt bröllop i hemlighet i en sÄ liten by dÀr alla vet allt om alla. Jag svalde sagoversionen av deras historia. Den tilltalade mig extra mycket eftersom jag alltid hade tÀnkt pÄ min farmor och farfar som begravda i arbete.
Hela deras liv kretsade kring kött. MÄndagarna Àgnades Ät slakteriet och övriga dagar Ät butiken. Visserligen rullades stÄljalusin ner tidigt pÄ eftermiddagen, men det fanns sÄ mycket att göra pÄ Rue du 4 Septembre att man hade inrett ett kök lÀngst in i butiken för att kunna laga lunch. DÄ var det ÀndÄ bara tre minuters promenad om man ville gÄ hem och Àta. Familjens bostad lÄg alldeles i nÀrheten, strax bakom kyrkan. Den kallades för »boden« eftersom lokalerna förr i
tiden hade anvÀnts för att förvara köttet innan det hamnade i butiken. Till och med bostaden var uppkallad efter arbetet.
Söndag eftermiddag höll butiken stÀngt. Men dÄ gÀllde det att förbereda sig inför den kommande veckan : stycka oxkroppar, salta in skinkor, panera kalvschnitzlar, marinera gristrynen till sallad, stoppa korv pÄ löpande band vid veven. DÀrefter följde flera timmars rengöring. Styckningsrummet spolades rent, vÀggar och golv tvÀttades, liksom maskiner, knivar och trÄgen som anvÀndes för att transportera kött. Det mörkröda blodet blev rosaaktigt nÀr det spÀddes ut i löddrande tvÄlvatten. För att fÄ bort kött som fastnat pÄ huggkubben under styckningen skrapade man den ren med en knivsegg. Proceduren hade upprepats sÄ ofta att ovansidan pÄ den gigantiska pjÀsen i trÀ hade en flera centimeter djup urgröpning. Slutligen tvÀttades förklÀden och handdukar i hög temperatur. NÀsta dag började allting om igen. Arbetet i butiken styrde vardagslivet och lÀmnade inget utrymme Ät vila. Familjen hade köttet att tacka för allt och mÄste visa sig vÀrdiga förtroendet.
Ămile, som min farfar hette, körde dessutom mĂ„nga mil varje vecka för att leverera varor till klustret av högt belĂ€gna grannbyar. Hans specialinredda skĂ„pbil fĂ€rdades mellan smĂ„byar och ensliga gĂ„rdar i branta kalkstensslĂ€nter dĂ€r han stannade till, Ă€n nĂ„gra timmar, Ă€n nĂ„gra minuter. PĂ„ dessa platser som i mĂ„nga Ă„r saknat affĂ€rer invĂ€ntade man otĂ„ligt hans besök.
Han kÀnde trakten som sin egen ficka. Hans egen far, Désiré, och dessförinnan hans farfar François, hade etablerat sig dÀr som hÀsthandlare. Av fattiga bönder i dalgÄngarna köpte de upp levande djur för en spottstyver, tog dem med sig och lÀt göda dem pÄ beten ovanför byn. NÀr djuren var slaktmogna slaktades de och köttet sÄldes som styckdetaljer och chark med god förtjÀnst.
Det som fick folk att söka sig till butiken var ett kött som slaktaren sjÀlv hade avblodat, vilket sÄgs som ett kvalitetsbevis.
I Désirés militÀrtjÀnstgöringsbok, daterad 1908, lÀser jag följande vitsord under rubriken Yrke : »Slaktare bra pÄ att döda.«
Med tiden hade familjen byggt upp en förmögenhet och tillhörde hÀdanefter byns grÀdda, de besuttna.
Ămile hade tillbringat sin barndom i byn pĂ„ trettiotalet.
PĂ„ den tiden var den ett livaktigt samhĂ€lle med hotell och tvĂ€ttinrĂ€ttningar, garveri, möbelfabrik och pastafabrik. SĂ„ fort han gĂ„tt ut grundskolan blev han anstĂ€lld av sin far och gjorde sig snabbt oumbĂ€rlig. Han följde med nĂ€r det skulle köpas upp djur i nĂ€rliggande byar. DĂ€r bebyggelsen tog slut kunde man via branta smĂ„vĂ€gar ta sig till isolerade gĂ„rdar vid vĂ€gs Ă€nde. DĂ©sirĂ© lĂ€rde Ămile att vĂ€lja ut djur och köpslĂ„ om priset innan djuren lastades in i boskapsvagnen, nĂ„got de instinktivt motsatte sig. Med stolthet visade han sonen hur djuren skulle gödas, slaktas och styckas. SĂ„ kom det sig att Ămile i sin tur blev slaktare. Hans liv ingick i en obruten följd av generationer, av platser fyllda med mening. I arv hade han fĂ„tt ett namn och en stĂ€llning, snarare Ă€n ett yrke. NĂ€r förĂ€ldrarna dog delade barnen upp sparkapital, lĂ€genheter och mark mellan sig. Eftersom Ămile var Ă€ldst föll det sig naturligt att han övertog slakteributiken och »boden«. Han hade Ă€rvt företaget, yrket och sin fars livsstil.
Min farmor Louise hade en desto mer stormig bakgrund. Hon hÀrstammade frÄn en italiensk familj i Piemonte. Hennes far slet hÄrt pÄ fÀlten. Han arbetade pÄ ett lantbruk i San Firmino för en lön som dömde honom till fattigdom. LÀngs hans rygg som var krökt av tunga bördor, i hans solsvedda nacke och ömmande nÀvar hade nÄgot börjat gro. Tillsammans med sina olycksbröder drömde han om en hÀgrande framtid.
Det gick inte som man hade hoppats. Ăver kommunisterna hĂ€ngde ett hot som blev allt mer pĂ„tagligt. Den framvĂ€xande fascismens förödmjukelser och utrensningar gav honom inget val. En natt 1942 sĂ„g han sig tvungen att hastigt ta till flykten med fru och barn. Efter flera dagars planlös vandring söderut tog de sin tillflykt till en by i Royadalen. Byn var ett vĂ€nsterfĂ€ste och invĂ„narna erbjöd dem att bosĂ€tta sig i ett förfallet hus. Inom kort hade Louises far skaffat sig jobb som daglönare pĂ„ olika granngĂ„rdar.
Tack vare tillströmningen av italienska familjer efter första vÀrldskriget hade avfolkningen i bergstrakterna kunnat hejdas och tomrummet fyllas efter de mÀn som aldrig ÄtervÀnde frÄn skyttegravarna. De fattiga immigranterna var mycket uppskattade av lokala arbetsgivare, bÄde i jordbruket, byggbranschen och industrin. PÄ den tiden var det till priset av italienarnas svett och blod som mörka raviner grÀvdes ut och hisnande viadukter restes sÄ att vÀgar och jÀrnvÀgsspÄr en dag kunde strÀcka sig frÄn Alperna till Medelhavet. Efter trettiotalets kris blev italienarna dock tacksamma syndabockar. De beskylldes för att vara smutsiga, för att hÄlla till godo med ohÀlsosamma bostÀder och orimliga löner och för att skaffa onödigt mÄnga barn. I det hÀr giftiga klimatet fann sig Louise i att stÄ lÀgst i rang. Liksom fadern lÀrde hon sig snabbt att stryka efter vÀggarna, slÄ ner blicken och bita ihop inför arbetsgivarnas förakt, i familjer dÀr hon stÀdade eller passade barn inte mycket yngre Àn hon sjÀlv. Hon beklagade sig aldrig. OcksÄ hÀr var de fattiga, men hon behövde Ätminstone inte vara rÀdd att mÀn i bruna skjortor skulle dyka upp om nÀtterna och lÀmna hennes far att dö pÄ förstutrappen.
Farmor pratade inte ofta om sin barndom, som gÄtt i fattigdomens tecken. Hon uppehöll sig inte vid detaljer, men berÀttade ibland om kyla, hunger och rasism. Hon mindes
familjens lilla hus dÀr den stora syskonskaran fick trÀnga ihop sig. Under uppvÀxten sov hon i flera Är pÄ golvet och livnÀrde sig pÄ majsgröt. Sedan dess Àcklades hon av smaklös mat och bjöd pÄ generösa mÄltider, som för att besvÀrja sitt förflutna. Det var hennes revansch.
Hemma hos mina farförÀldrar fanns ingenting som skvallrade om det som varit. Bara Louises mor, en gammal, snart hundraÄrig och Alzheimersjuk kvinna insvept i en filt, pÄminde om hennes tidigare liv. Min gammelfarmor satt dÀr i en fÄtölj, i det nÀrmaste döv, och mumlade i timtals obegripliga fraser pÄ en blandning av italienska och piemontesiska. Det hÀnde att hon vaknade till i panik. NÄgon hÀndelse i barndomen hade dykt upp i hennes drömmar. Skrikande trodde hon sig leta efter sin man eller sina förÀldrar. Det var Italien som kom tillbaka till henne, i form av sÄdana dÀr minnesbilder man försöker hÄlla ifrÄn sig i vargtimmen. För att lugna henne Ätergick farmor för en kort stund till sitt förlorade modersmÄl.
Louise hade trĂ€ffat min farfar i sena tonĂ„ren. Varje lördag pĂ„ sommaren turades byarna i dalen om att fira sitt skyddshelgon genom att anordna dans. Efter högmĂ€ssan tĂ„gade man med en trĂ€skulptur genom gatorna för att dĂ€refter uppföra ett dansgolv pĂ„ torget. I ljusslingors sken bjöd Ămile upp Louise. Efter nĂ„gra lĂ„tar var deras framtid utstakad. Trots att Ămiles far spjĂ€rnade emot Ă€gde bröllopet rum. Louise hade snart funnit sig till rĂ€tta i byns lilla grĂ€dda. I den hĂ€r smĂ„stadsmiljön skyltade vissa familjer stolt med sina namn framför butiker och pĂ„ lastbilsslĂ€p. Andra namn var solkade pĂ„ grund av faderns alkoholism eller moderns oförmĂ„ga att hĂ„lla pli pĂ„ sin alltför talrika barnaskara. Louise hade försĂ€krat sig om att hennes avkomma skulle vara till heder för den samhĂ€llsklass hon hĂ€danefter tillhörde. En samhĂ€llsklass dĂ€r barnen tilltalades
med förnamn, sÄgs i kyrkan och pÄ tennisbanorna och alltid fick beröm av lÀrarna, i motsats till enklare familjers barn som höll till pÄ gatorna. De barnen fick aldrig annat Àn stryk av rektorn, som vrÄlade deras namn och tvingade dem att flera timmar i strÀck sitta pÄ knÀ i hans rum med en ordbok pÄ huvudet.
Min farmor hade numera mĂ€nniskor under sig, det tillhörde vardagen i hennes nya samhĂ€llsklass. SocialtjĂ€nsten placerade psykiskt handikappade hos mina farförĂ€ldrar, först Pierre, sedan Suzanne. I bergstrakterna ovanför Nice var detta vanligt förekommande. MĂ„nga familjer fick pĂ„ sĂ„ vis ekonomisk ersĂ€ttning samtidigt som de kunde disponera extra arbetskraft. SĂ„vĂ€l i butiken som hemma stĂ€rkte Louise dĂ€rmed sin stĂ€llning. Hon skĂ€llde och domderade, hunsade fogliga mĂ€nniskor. Ăn i dag minns tidigare kunder i butiken hennes syrliga kommentarer om nĂ„gon propsade pĂ„ betjĂ€ning. Farmor var mĂ€rkt av det hon hade upplevt : landsflykt, hunger, köld och förnedring. Nu utsatte hon andra för samma behandling som hennes familj hade fĂ„tt.
Parallellt med sitt hektiska arbetsliv bildade Louise och Ămile familj. De fick fyra barn : DĂ©sirĂ©, Jacques, Christiane och Jean-Philippe. Enligt en utbredd italiensk tradition uppkallades Ă€ldste sonen efter farfadern, som ett sĂ€rskilt ynnestbevis. Namnet DĂ©sirĂ©, som betydde önskad, var ett arv efter en av fĂ„ soldater i byn som Ă„tervĂ€nt levande frĂ„n skyttegravarna, anfadern som familjen hade att tacka för sitt nuvarande vĂ€lstĂ„nd. Den förstfödde sonens uppgift var att agera föredöme, följa förĂ€ldrarnas inslagna vĂ€g och hedra det namn som förfĂ€derna bemödat sig om att bĂ€ra med den Ă€ran i hela dalen.