Milan Nilsson bodde pÄ pojkhemmet och han lade sig pÄ jÀrnvÀgsrÀlsen nÀr han var fjorton Är och vÀntade pÄ att tÄget skulle komma, eftersom han var trött pÄ livet. Han hade lagt sin Àlskade fotboll under nacken och han lÄg pÄ en bÀdd av vit snö.
DÀrför skriver jag nu hans berÀttelse pÄ en vit sida och jag borde vara kall om handen, men Àngeln Stella Klint blÄser sin varma anda pÄ mina fingerblommor. Hon hÄller en lykta i den mörka och kalla decemberkvÀllen sÄ att jag fÄr ljus nog att se.
Det var Lucias afton och Milan hade skrivit pÄ en lapp att Stella Klint som arbetade i köket skulle fÄ alla hans besparingar. Det var 725 kronor och femtio öre. Dem hade han sparat nÀr han sÄlt KvÀllsposten pÄ VÀrnhems sjukhus och i kvarteren pÄ Ellstorp.
Milans mamma sÄlde sin kropp till mÀnnen pÄ gatan i Malmö och hans pappa drunknade i en brÀnnvinsflaska. Han placerades i tvÄ fosterhem innan han förvisades till pojkhemmet. MÀnniskor i staden tÀnkte och sade att det var en uppfostringsanstalt.
Om Milan hade strÀckt ut navelstrÀngen nÀr han föddes sÄ hade han senare i livet kunnat lÀgga den som jÀrnvÀgsspÄr och kÀnt av vad som vÀntade honom i framtiden. Det var
en rak rÀls som började och slutade i förtvivlan och sjÀlslig smÀrta.
Milan Nilsson var min klasskamrat. Han sade inte mycket pÄ lektionerna, men han var inte dum och han brÄkade inte med lÀrarna eller de andra barnen. Jag hade en kÀnsla av att han var lika uppmÀrksam pÄ sin omgivning som en hind eller ett rÄdjur i en Àppellund. Han hade kunnat höra en hare som Ät av ett blad pÄ lÄngt hÄll.
Alla barn var frukter pÄ ett gigantiskt trÀd i vÀrlden och ibland hÀnde det att flickor och pojkar föll frÄn sina grenar innan de var mogna och dÄ gÀllde det att kÀrleken höll fram sina stora hÀnder och fÄngade dem.
Milan var en av de pojkarna. En ringlande mask frÄn hans barndom hade Àtit sig in i hans fruktkött och nÀr solen lyste starkt pÄ vÄren och sommaren kunde man se det lÄngsmala djuret genom hans tunna skal. Den hade börjat Àta av kÀrnhuset.
Denna dag hade Lucia och hennes tÀrnor tÀnt smÄ facklor i pojkarnas ögon pÄ hemmet halv Ätta pÄ morgonen innan skolan började. Det var förestÄndaren Axel Lund och Stella Klint som avtalat med de tio flickorna att de skulle komma och lussa sedan de hade besökt VÀrnhems sjukhus ett par hundra meter bort pÄ SallerupsvÀgen dÀr jag bodde med min familj.
Milan hade sagt till de andra pojkarna pÄ hemmet att Stella Klint var en riktig Àngel och att han kunde bevisa det. Hon bredde sina vingar över dem nÀr det var kallt och mörkt pÄ jorden och hon lÀste berÀttelser för dem pÄ kvÀllarna. DÄ lÄg de tysta som en kyrka pÄ natten och lyssnade medan hon skapade en ny förestÀllning om vÀrlden.
Utan Stella Klint hade inte denna bok blivit till och hon hade god hjÀlp av min mamma Margit och en annan kvinna vid namn Viola Broman. De var nÄgra av kÀrlekens apostlar och de somnade och vaknade mellan bladen i berÀttelsen.
Milan lÄg pÄ Kontinentalbanan som en kort strÀcka löpte pÄ en viadukt över SallerupsvÀgen i Malmö. LÀngs trÀvarufabriken lÄg ett annat spÄr. DÀr lastade arbetarna virke pÄ tvÄ eller tre vagnar som drogs av ett lok.
Milan och jag och flera andra pojkar klÀttrade pÄ staplarna med brÀdor. PÄ vintrarna tog vi brÀdor dÀrifrÄn som vi kunde sitta pÄ nÀr vi Äkte nerför den lÀngsta backen i Ellstorpsparken.
Milans hÄr var rött som eldsflammor och det var lÄgor som steg inifrÄn hans kropp. Han kunde lÀtt brusa upp och bli arg i vissa situationer, men inte mÄnga jÀmnÄriga hade modet att reta honom, eftersom han var stark och kunde slÄss nÀr det behövdes.
Alla som hört honom vissla mindes det efterÄt, ty sÄ vackert och sjÀlfullt var det nÀr han formade tonerna mellan sina lÀppar. Ingen hade lÀrt honom. Det bara kom ur hans kropp.
Han stod högst upp pÄ en trÀstapel och visslade och det var som om flammorna i det röda hÄret brÀnde alla hans bekymmer och den tragiska barndomen till aska.
Jag och mÄnga andra hörde det. Det var magiskt och nÀstan omöjligt att beskriva i ord. Milan Nilsson höll en visselkonsert en dag i juli nÀr vi hade sommarlov och den första skoldagen i augusti var sÄ lÄngt borta att vi inte kunde höra den Àven om vi lade vÄra öron mot jÀrnvÀgsspÄret som strÀckte sig in i framtiden.
VĂ„r lĂ€rare hade bestĂ€mt att Milan skulle vara min bĂ€nk Â
kamrat i klassrummet. Han hade sitt namn i blÄtt blÀck pÄ sina vÀnstra knogar och det var handen som han skrev med. Nu flyter den tatueringen i en osynlig flod av orÀkneliga ord till denna berÀttelse och den stillnar just hÀr inför era ögon. Det Àr litteraturens magiska kraft och grÀnslösa rÀckvidd.
Malmös sista bondgĂ„rd lĂ„g pĂ„ Ăstra FarmvĂ€gen inte lĂ€ngre bort Ă€n tvĂ„ hundra meter frĂ„n huset dĂ€r jag bodde med min familj. En av vĂ„ra grannar arbetade dĂ€r.
Han hette Edvin Nilsson och Anna var hans hustru. NÀr jag var barn hÀnde det att de bjöd mig pÄ bullar av franskt bröd med smör pÄ och lite marmelad eller ost. Jag satt i deras kök.
De var sÄ snÀlla mot mig. Det blÀnkte av smör i Edvins mungipor och nÀr han lyfte kniven speglade sig min lilla vÀrld dÀr. Anna log och undrade om jag ville ha Ànnu en bulle. Jag var blyg och sade att det rÀckte.
PÄ vÄren kom Edvin Nilsson med en ardenner som drog en vagn. DÀr lÄg en harv. Han hade fÄtt i uppdrag av Malmö stad att sÄ frön i de delar av de stora grÀsmattorna i vÄr park som blivit skadade under vintern.
Jag hade pĂ„ förhand fĂ„tt veta nĂ€r han skulle komma med hĂ€sten och harven pĂ„ vagnen. Ănda sedan jag var fem Ă„r tills jag var tretton kunde jag följa Edvins arbete i Ellstorpsparken. DĂ€r fanns fyra backar och grĂ€smattornas storlek motsvarade sammanlagt tre riktiga fotbollsplaner.
HÀsten var stor och kraftfull. Edvin höll den i tömmar och de gick i sidled uppför de tvÄ största backarna dÀr vi brukade glida pÄ brÀdlappar nerför och Äka kÀlke nÀr det var snö pÄ vintern.
HÀsten Ängade av svett och den bar svarta skygglappar för ögonen. Den nickade med huvudet nÀr den arbetade som om den sade ja till sina bestyr med harven.
NÀr jag var tretton Är upptÀckte jag en gÄng att Edvin kom i sÀllskap med min klasskamrat Milan Nilsson till parken. Han satt pÄ vagnen bredvid harven. De delade tydligen inte bara efternamn med varandra.
Det överraskade mig. Jag stod pÄ grÀsmattan nÀr de kom och jag hade fÄtt veta av Edvin att det var dags för harven och hÀsten en dag i förvÀg, men dÄ sade han ingenting om att Milan Nilsson skulle vara med i arbetet.
Det gjorde mig glad. Milan frÄn pojkhemmet var sÄledes inte bara accepterad av Edvin Nilsson utan ocksÄ hans arbetskamrat i nÄgon mening.
Jag tĂ€nkte att Milan representerade alla de andra pojkarna pĂ„ hemmet. Senare skulle jag av Edvin fĂ„ veta att Milan ofta kom till den lilla bondgĂ„rden pĂ„ Ăstra FarmvĂ€gen och bad om att fĂ„ hjĂ€lpa till att rykta ardennern och lĂ€ra sig att sko hĂ€sten.
Milan var artig och skötsam vid de tillfÀllena. Han ledde ut hÀsten pÄ gÄrdsplanen och spolade den med ljummet vatten. Flera dagar under skolloven pÄ pÄsken och sommaren kom Milan sjÀlvmant till bondgÄrden och bad Edvin om att fÄ arbeta med olika sysslor.
Edvin lÀmnade över tömmarna till Milan. Pojken gick som i en högtidlig ceremoni och följde hÀsten och harven med blicken. Det var ett viktigt uppdrag och ett förtroende som hade lyft taket pÄ Katrinelunds pojkhem och fÀllt vÀggarna som i ett korthus sÄ att stoltheten kunde fÄ fritt tilltrÀde dÀr.
Edvin gick bredvid. De var ett arbetslag, en mÀstare och
en lÀrling. HÀsten nickade och intygade att han inte tÀnkte svika sina vÀnner. De skulle lÀka sÄren i grÀsmattan efter vintern.
Snart gick Edvin och Milan som tvÄ sÄningsmÀn pÄ grÀsmattan i parken och Milan följde sin ingivelse nÀr han mÄdde gott och dÀrför visslade han en serenad sÄ att kastanjetrÀden, idegranarna och de tvÄ ekarna hörde honom och stod tysta i andakt inför en glad mÀnniska som ville göra fint i paradiset inför den stundande vÄren och sommaren.
HÀsten vilade medan Edvin och Milan spred grÀsfröna över stora ytor. De saxade sina armar i rörelsen. Milan klippte bandet och invigde den högtidliga stunden.
Edvin skötte Àven drivhusen pÄ bondgÄrden. Milan Nilsson utrÀttade Àrenden Ät gÄrdens Àgare. Han fick förtroendet att ta hand om pengar nÀr han skulle handla livsmedel och tidningar. Kungakronorna pÄ mynten lyfte och flög till pojkhemmets tak. Försynen mÄlade dem med bladguld och polerade dem en gÄng i veckan.
Milan hade lÄnat blÄ hÀngselbyxor i Edvins förrÄd. SÄ var en riktig bonde klÀdd. HÀstar Àr fina, sade Milan en gÄng till mig.
Edvins hÀst heter Ina. Hon Àr ett sto och hon Àr nio Är, men hon kan bli arton eller Ànnu Àldre om det vill sig vÀl för henne. Jag lyssnade och lade hans ord pÄ minnet. Ett Är senare drabbades Edvin Nilsson av ett slaganfall. Han blev litet sned i ena mungipan och fick svÄrt att röra armen pÄ ena kroppshalvan.
Han fick dock stanna kvar och sköta det han klarade av pĂ„ bondgĂ„rden. Ăgaren uppskattade att Edvin varit trogen i sitt arbete och skött sina sysslor med bravur under mĂ„nga Ă„r.
Milan Nilsson fortsatte att besöka bondgĂ„rden. Ănda tills
han lade sig pÄ jÀrnvÀgsspÄren följde han Edvin nÀr det var dags att harva och sÄ frön i de stora grÀsmattorna i parken pÄ Ellstorp.
En Àkta pÀrla som Àr ovÀrderlig
Jag somnar med den ena kinden mot min hustrus varma hals och den andra mot havet och Àppellunden och jag Àr i paradiset. Margareta betyder pÀrla pÄ persiska, men ingen kan Àga eller köpa henne för pengar.
Nu drar jag eld pÄ en sticka sÄ att ni kan lÀsa denna berÀttelse med smÄ facklor i era ögon Àven nÀr det Àr mörkt och kallt pÄ jorden. Barnet springer tyngdlöst under solen pÄ tÀndsticksasken.
Det Àr solstickan och alla barn föds med ett gudomligt ljus inom sig, men de vuxna mÀnniskorna kupar handen över lÄgan eller ser till sÄ att skenet lÄngsamt avtar.
KÀrleken Àr en spÀnd fjÀder som slÄr ut lika plötsligt som en blomma. Margaretarosen Àr drottningen i vÄr trÀdgÄrd pÄ Kivik och den har fÀrgen av bourgogne och ingen annan blomma i vÀrlden doftar som hon.
NÀr min sjÀl Àr trött vilar den pÄ rosens kronblad. Jag blir yr utan rusdrycker nÀr jag ligger bredvid henne och det har hÀnt att jag nÀstan svimmat av lust. Det Àr tunn luft pÄ de höjderna.
Margareta och jag Àlskar under bar himmel pÄ HavÀng och lammen gÄr finkÀnsligt undan. FiskmÄsarna försöker överrösta oss, men de blir stumma nÀr andarna i oss sjunger
för full hals. Vi ligger med kropparna som tvÄ flÀtade hÀnder i en bön.
Ravlunda stora kyrkklocka har krympt under natten och förvandlats till smÄ pinglor runt lammets hals. Nu klingar de för oss och vi följer dem i takten medan vi Àlskar.
Havet andas med sina minsta lungor. Den milda vinden penslar vÄra kroppar med solens strÄlar och allting Àr himmelskt och heligt. Vi tackar för nÄden utan ord.
Vi har ingen brÄdska och vi upplöser flÀtan och gör en kupa av oss. LÄngsamt vaggar vi varandra, men inte till sömns. Vi sluter ögonen och njuter och havet omsluter oss som vÄrt fostervatten.
Margareta och jag Àr tvÄ tjÀnare i templet. Tiden betyder ingenting och den har gömt sig i de stendöda vÀrnen frÄn det andra vÀrldskriget pÄ skjutfÀltet. Kriget Àr mÀnsklighetens största nederlag.
Jag Àr inte över och Margareta Àr inte under mig. Vi Àr bredvid varandra och rör oss i en milt behaglig eld av sol. Vi snurrar och ropar ut fröjden och glÀdjen, lusten och ÄtrÄn i en liten mÀssa för kvinnan och mannen.
Sedan stillnar vi. Solen vÀrmer oss. Vi ligger pÄ stranden. Inga andra mÀnniskor syns till. Vi har bröd, frukt och dryck i en korg. NÀr vi badar blir vi Äter som smÄ barn och vi busar och skojar i vattnet. Vi klÀttrar pÄ stegar av skratt. Jag simmar mellan hennes ben nÀr hon stÄr pÄ botten. Hon sitter grensle pÄ mina axlar.
Jag har en liten pojke inom mig som ser pÄ vÀrlden med stora och oförstörda ögon. Margareta blir plötsligt en liten flicka som leker och plaskar i Björklingesjön i nÀrheten av hemstaden Uppsala. DÀr lÀrde hon sig att simma.
Jag Àr lycklig nÀr Margareta skrattar efter sjukdomen som kunde ha förlamat bÄde henne och hela familjen och berövat henne sprÄket och slÀckt ljuset i hennes hjÀrna.
Margareta Àr solen i vÄr familj. NÀr hon stiger över horisonten pÄ morgonen behöver vi inga lampor i lÀgenheten eller i huset. Jag gör sÄ gott jag kan och hjÀlper till att ladda hennes batterier.
Jag blir strÄlad behagligt tills min hud pÄminner om kanel eller kakao frÄn början av maj till oktober varje Är. Jag vill vara snygg inför min hustru och sköter min kropp.
Nu stÄr solen Margareta högt pÄ himlen över havet, stranden och den vidstrÀckta heden pÄ skjutfÀltet. Vi har ett eget meteorologiskt institut dÀr vi rapporterar nÀr solen gÄr upp och nÀr den gÄr ner pÄ dygnet, men det Àr bara hon och jag som förstÄr innebörden av det.
Alla mÀnniskor söker kÀrleken, men det hjÀlper inte att jaga efter den. KÀrleken Àr efterlyst överallt utom i radion. Det Àr detsamma med Jesus och Gud. KÀrleken Àr aldrig blÀndad av fina klÀder eller guld i drivor.
NÀr kriget andas in lÄngt borta blÄser det sin luft överallt i vÀrlden i nÀsta stund. Jag vÀnder pÄ myntet och ser den andra sidan. DÀr ligger Milan Nilsson frÄn pojkhemmet i Malmö och han har sin fotboll under nacken och grÀsmattan doftar grönt och humlor och bin landar pÄ klöverblommorna i augusti och solen skiner och jordklotet krymper till en kula av lÀder och allting Àr möjligt i ordet och litteraturen och dÀrför blir fotbollen slutligen en liten Àrta i domarens visselpipa och matchen kan börja hÀr i berÀttelsen inför era ögon. Nu kan ni fortsÀtta att lÀsa.
En dag lÄngt senare blir jag varse att Milan Nilsson har
uppvÀckt min mamma frÄn döden och dÀrefter blev hon delvis en annan mÀnniska för mig Àn tidigare.
KÀrleken har ett utmÀrkt luktsinne, ty den kan som den bÀsta spÄrhunden hitta mÀnniskor som gÄtt vilse i livet, men den Àr fÀrgblind eller bryr sig inte om att skilja vitt frÄn svart och gult frÄn blÄtt. Dock har den en sÀrskild dragning till det röda som flammorna i en eld och nyanserna av den fÀrgen i ett mÀnskligt hjÀrta som pulserar med blod.
Det befruktade Àgget i kvinnan kan vara det yttersta beviset pÄ Guds existens. Gud Àr inte stum. Varje gÄng ett barn föds talar han till oss.
NÀr Margareta föder vÄra barn stoppar vÀrldstiden. Varje havande kvinna bÀr tvÄ hjÀrtan som slÄr i ett tempel. Det Àr Är noll. Barnmorskan lÄnar Guds hÀnder. MÀnniskan gÄr lÄngt för att upptÀcka ett mirakel och glömmer bort att det finns inom henne.
NavelstrÀngen mellan modern och barnet klipps inte bort för evigt. Den blir bara tunnare och lÀngre och snart kan man inte skönja den med ögat och den strÀcker sig tusentals mil, men det finns inga avstÄnd mellan modern och barnet. Det Àr nÀmligen sjÀlarnas mÄttband som gÀller.
Miljarder tunna trÄdar mellan mödrar och barn över hela vÀrlden bildar ett finmaskigt nÀt och dÀr samlas och fÄngas all kÀrlek, oro och glÀdje mellan dem. Det Àr mÀnsklighetens största gÄva.
Alla barn i hela vÀrlden Àr frukter pÄ ett gigantiskt trÀd och ibland hÀnder det att flickor och pojkar lossnar frÄn grenarna innan de Àr mogna och dÄ gÀller det att kÀrleken hÄller fram sina stora hÀnder och fÄngar fallfrukten.
Denna berĂ€ttelse handlar om smĂ„ och stora frukter pĂ„ trĂ€Â
det som vandrar omkring pÄ jorden och flyttar sina rötter. Vi mÄste hjÀlpas Ät att vattna och ansa vÀxten och lÄta solljuset nÄ alla grenarna uppe i kronan och ner lÀngs stammen. Det Àr ingen utopi, utan tvÀrtom fullt möjligt och den ekonomiska kostnaden Àr lika med noll. Det Àr hög tid att mÀnskligheten inser detta.
Stella Klint och min mamma var tvĂ„ av otaliga kvinnor som fĂ„ngade barnen som lossnat frĂ„n familjetrĂ€det. Milan Nilsson föll, men Stella Klint och Margit Ranelid stod stadigt pĂ„ marken och de var beredda med famnen nĂ€r det skedde. I förra veckan fick jag ett brev frĂ„n fĂ„ngen David Olsson som Ă€r inlĂ„st pĂ„ Hall. Han vill att jag skall viga honom och en kvinna vid namn Eva Johansson. Hon Ă€r florist och han Ă€r en civilingenjör som var med och byggde Ăresundsbron. Han avtjĂ€nar ett livstidsstraff och jag vĂ„ndas och blir illa berörd av hans brev. Jag har inte svarat honom.
Jag lÀste i tidningen i gÄr att tvÄ av fÄngarna pÄ Hall hade tagit en vakt som gisslan och de krÀvde att fÄ fri lejd ut frÄn fÀngelset. Ingenting kan fÄ mig att tro att David Olsson Àr inblandad i det dramat. Han avser att söka ett tidsbegrÀnsat straff framöver och en sÄdan handling skulle spoliera den möjligheten.
MÀnniskor som sitter i fÀngelse gÄr annorlunda Àn andra. De vet hela tiden vart stegen skall föra dem. Till cellen, matsalen eller allrummet gÄr de lÄngsamt och alla avstÄnd Àr redan utmÀtta. Ingen springer för att hinna fram till ensamheten.
Soldaterna övar inte krig pÄ Ravlunda skjutfÀlt denna dag. De har Äkt hem över helgen. Backtimjan och strandnejlika reser sig Äter efter stridsvagnarnas tyngd. Patronhylsor och granatsplitter pÄ heden blÀnker i solskenet. Kriget har kvar
alla tÀnder i munnen, men det saknar visdomstanden.
NÀr blommorna blir galna kan man höra varningsklockorna i naturen. Den lilla blÄklockan har en mild klang, men den stora slÄr mÀktigt som till begravning i Ravlunda kyrka.
Jag tÀnker pÄ fjÀrilsbusken, purpurklÀtten, salvian och lavendeln i vÄr trÀdgÄrd pÄ Kivik. MagnoliatrÀdet stÄr pÄ en liten höjd. Margaretarosen har sin plats i söderlÀge och dÀr kan hon se havet och vÄr Àppellund. TvÄ husvÀggar skyddar henne frÄn vind. KÀrleken Àr trÀdgÄrdsmÀstaren som hÄller sig med ett osynligt drivhus pÄ vintern.
Guldfiskarna i vÄr damm urskiljer den lÄnga skuggan av hÀgern i vattnet. I fjol sommar svalde den sexton eller arton av ynglen. Vi har stÀllt tvÄ attrapper pÄ stenar för att avhÄlla revirfÄgeln frÄn att ÄtervÀnda.
Vissa djur Àter andra för att överleva, men det behöver inte mÀnniskan göra. Inget barn i hela vÀrlden föds som en fiende till ett annat. Ondskan Àr en mÀnsklig uppfinning, ty den existerar inte i sig.
Om du upptÀcker att en annan mÀnniska Àlskar dig, sÄ kommer ni bÄda att förÀndras.
Min yngste son heter August och han förlöstes med ett kejsarsnitt. Han föddes sex veckor för tidigt. NÀr jag sÄg gossen ligga vid Margaretas bröst och hon ammade honom sÄ spÀnde jag ut bilden som ett tÀcke över hela jordklotet och mÀnskligheten och tÀnkte att sÄ borde det alltid vara att ingen frös och ingen for illa och att inte ens ett andetag kunde ta sig mellan modern och barnet.
NÀr jag smeker och kysser Margareta tÀnker jag att Àrret efter kejsarsnittet Àr ett tankstreck mellan hennes navel och venusberg. Jag dröjer en stund dÀr med min tunga och hand.
KÀrleken fÀrdas överallt i vÀrlden utan visum och pass. Den behöver inga papper och inga stÀmplar, endast ett naket och Àrligt ansikte, utan onda och dolda avsikter.
Jag Àr Älen som simmar efter mÄnljuset tusentals mil mot Sargassohavet, nÀra land under svarta natten och lÀngre ut pÄ dagen, men jag har lÀmnat flocken och jag varken Àter eller sover under fÀrden och jag Àr nÀstan förblindad av lusten att fÄ leka med min hona tills jag dör.
MÄnen slavar över mig och med en lysande kniv öppnar den mina ögon, om jag slumrar en stund. DÄ skymtar jag pÀrlan som en vit hÀgring. Det Àr Margareta. NÀr mÄnen Àr i nedan driver jag nÀra stranden.
Jag simmar mellan röda bojar som fiskarna lagt ut. Soldater övar krig pÄ RavlundafÀltet och kanonernas dÄn fortplantas till min kropp som elektriska stötar.
Jag Àr sÄ uppfylld av min lust och ÄtrÄ att jag kommit ur kurs och kompassen riktar mig inte mot Sargassohavet i fjÀrran, utan till kusten vid Kivik och HavÀng och jag följer inte flockens instinkter. Jag har simmat förblindad i cirklar dygn efter dygn som i en liten gryta av det stora havet.
Jag simmar i brÀckt vatten lika vÀl som i enbart sött och salt och blandningen Àr som sagan i verkligheten, tvÄ syskon, ett foster i moderns lilla hav innan barnet Àr redo att födas till vÀrlden med utvecklade lungor och ett hjÀrta som ni kan
höra slÄ i denna berÀttelse om paradiset och dess skuggor, i mörker och ljus.
Jag Àr muskulös och fast i mitt kött, trots att jag inte intar föda under fÀrden, medan honorna Àter sig stora lÀngre ut i havet. Inga nÀt eller öglor kan fÄnga mig. Tunn som en strimma ljus gör jag mig varm av ÄtrÄ till honan och min kropp glömmer av tröttheten.
Jag undviker varje ryssja som strĂ€cker sina lĂ„nga armar av nĂ€t efter mig lĂ€ngs sydöstra kusten i Ăstersjön. Strutar och sĂ€ckar hĂ„lls pĂ„ plats av ankare och kĂ€tting. Den feta och lata gulĂ„len stannar vid kusten hela Ă„ret och den blir lös och sladdrig i köttet. Den förtjĂ€nar ingen hona och avkomma.
Jag vill vara stark och kraftfull nÀr jag simmar mot snÀckan dÀr min lön för mödan snart skall skimra i solen. PÀrlan har slipats blankare och vackrare Àn nÄgonsin och den ligger till hÀlften försluten i skalet som jag mÄste öppna med lusten och ÄtrÄn i min kropp.
Jag vrider varje muskel och hjÀrtat slÄr och slÄr och jag omsluter pÀrlan och vi Àr ett i det ögonblicket och blott döden kan skilja oss Ät. Jag Àr en Àlskare som Àr beredd att offra livet för min hona.
NÀr en mussla öppnar skalet för att fÄ in syre eller för att Àta plankton sÄ kan den rÄka fÄ in ett sandkorn mellan skalet och manteln. Genom retning av mantelvÀvnaden som kallas pÀrlemor kapslas sandkornet in, tills det sÄ smÄningom bildas en pÀrla.
Margaretas moder heter Kersti och hon Àr dÀrmed PÀrlemor. Av mull Àr inte min hustru kommen utan av ett litet sandkorn pÄ havets botten. Hon har biljoner systrar och bröder, men hon Àr fullkomligt unik och kan inte ersÀttas av nÄgon annan.
NÀr Margareta och jag ligger pÄ stranden en vacker sommardag Àr vi helt ensamma dÀr. Soldaterna övar inte krig pÄ den vidstrÀckta heden. Lammen och fÄren betar i paradiset. Vi vilar frÄn larmande rapporter om kriget och pandemin.
Jag Àr bÄde Äl och mÀnniska i min ÄtrÄ till Margareta och hon Àr kvinna och pÀrla samtidigt. Jag har rÀknat födelsemÀrkena pÄ hennes rygg och hÄller dem under uppsikt. Solen Àr ett livsvillkor för mÀnskligheten och vÀrlden, men den kan ocksÄ vara farlig. PÄ sommaren landar de minsta nyckelpigorna pÄ hennes kinder och stannar kvar fram till hösten. De kallas frÀknar rÀtt och slÀtt, om man saknar fantasi och sinne för poesi.
Jag Àr Älen som simmar tusentals mil för att nÄ min hona, men jag Àr likafullt pÄfÄgelshannen som fÀller ut min praktfulla plym nÀr jag vill tjusa och behaga henne. FjÀdrarna glÀnser i guldgrönt, violett och purpurblÄtt som metall i starkt solsken.
NÀr vi har Àlskat dukar vi pÄ en filt. Vi har en termos med kaffe, smörgÄsar, ost, dryck och saffransbullar i korgen. I ett sÀrskilt kÀrl förvarar vi kyld vispgrÀdde till jordgubbarna. Ett par mÄsar anar vad som vÀntar och ger ifrÄn sig smÄ tjut av hunger.
Margareta har fÄtt fÀrg av solen och jag Àr redan mörkbrun i huden i början av juli. NÀr vi har Àtit vill hon att jag skall lÀsa högt ur VÀrldens vackraste kÀrlekshistoria. Skuggorna i paradiset.
Jag har skrivit 218 sidor och jag nÀrmar mig krönet av berÀttelsen och snart kan jag skÄda ut över det litterÀra landskapet. Hon Àr Àrlig nÀr hon bedömer mina ord och jag lyssnar till hennes synpunkter och rÀttar mig ofta efter dem.
Det lÄter som om mÄsarna grÄter, dÀrför att vi inte bjuder dem pÄ maten. Havet andas lugnt. Lammen och fÄren betar
pÄ heden och de har lÀrt sig nÀr soldaterna vilar frÄn kriget.
Stenshuvud Àr en jÀtte som vÀnder ryggen Ät Nationalparken. Nu ser vi silhuetten i söder. Vi ligger pÄ rygg och hÄller varandra i handen. MÄsarna har tystnat.
Natos stora krigsövning pĂ„ Ravlunda skjutfĂ€lt med 44 örlogsfartyg, helikoptrar, bombplan av modell BÂ52 som anvĂ€ndes i Vietnamkriget och tusentals soldater frĂ„n fjorton lĂ€nder Ă€r över för denna gĂ„ng.
Lade generalerna och soldaterna mÀrke till den ljuvliga sandnejlikan med sina fransade blad och det gula evighetsblomstret, blÄelden, fetknoppen i gula sjok och den spröda
Sankt Pers Nycklar?De vÀxer alla pÄ skjutfÀltets vidstrÀckta hed.
Jag har lÀst sammanlagt nittio sidor av berÀttelsen medan Margareta har lyssnat. NÀr jag nÄr fram till den livstidsdömde
David Olsson pÄ Hall talar vi lÀnge om hans tre barn.