9789100802622

Och jag ser mig stå och se på de bägge strecken som korsar varann ungefär på mitten, ett brunt och ett lila, och jag ser att jag har målat strecken långsamt och med mycket och tjock oljefärg, och den har runnit, och där den bruna och den lila linjen korsar varann blandar sig färgen vackert och jag tänker att nu orkar jag inte med att se den här bilden längre, för nu har den stått där på staffliet länge, i ett par veckor kanske, så nu får jag antingen måla över den med vitt eller också får jag ställa den ifrån mig uppe på vinden, i vrån där jag har de bilder som jag inte vill sälja, men det har jag tänkt dag ut och dag in, tänker jag och så tar jag tag i spännramen och jag släpper den och jag märker att jag som hela livet, ja från det jag var en pojkunge, har varit så uppslukad av att måla, av oljemåleri på duk, nu inte har lust att måla mer över huvud taget, all glädje med målandet är borta, tänker jag och i ett par veckors tid nu har jag inte

målat, och skissblocket har jag inte ens tagit fram ur den bruna axelväskan i läder som hänger där över traven med målningar som jag har ställt åt sidan, där mellan dörren till farstun och dörren till kammarn, och jag tänker att jag vill få bort den här målningen och jag vill få bort staffliet, tuberna med oljefärg, ja allt, ja jag vill få bort allt som ligger där på bordet i vardagsrummet och som har med måleri att göra i vad som har varit både ateljé och vardagsrum, och så har det varit sen Ales och jag för längesen flyttade in, för allt det här plågar mig, och jag måste få det undan, bort, och inte vet jag vad som har hänt med mig, men nånting är det, nånting har hänt, och vad det är det kan i och för sig göra detsamma, tänker jag och jag hör Åsleik säga andreaskors, med tyngd på ordet, med den äckliga tonvikten på ordet, som för att visa att han kan nånting han också säger han det på det viset, med stolthet, ja enfaldig som han är, Åsleik, ja det är rätta ordet, enfaldig, tänker jag och jag tänker att jag har sagt att jag ska bli med honom till Øygna för att fira jul tillsammans med Systern, som han säger, hos henne som heter Guro och för mig är det nog bäst så, eftersom jag om jag blir ensam bara kommer att bli liggande i sängen, jag kommer inte ens att stiga upp, ja bara gå upp för att skaffa fram vatten att dricka om jag är törstig

och mat om jag är hungrig, annars kommer jag att ligga i sängen där inne i kammarn utan att slå på ljuset och ha det så mörkt jag kan, och så kommer jag att försöka sova, och så kommer jag att försöka inte tänka på nåt, för jag vill låta allting vara tomt, ja tomt och tyst, ja tyst, ja tyst och mörkt, för allt jag nu längtar efter är stillhet, ja att det ska vara alldeles stilla, att en stillhet ska falla som snö ner över mig och täcka över mig, ja att en stillhet ska falla ner över allt som finns, och även över mig, ja över mig, ja måtte en stillhet snöa ner över mig och täcka över mig, göra mig osynlig, göra allting osynligt, få allting att bli borta, tänker jag och alla tankar ska bli borta, alla bilder som har samlat upp sig i mitt minne och som plågar mig ska bli borta och jag ska bli tom, bara tom, jag ska bli till ett stilla ingenting, till ett tyst mörker, och kanske är det Guds frid jag tänker på nu, eller kanske är det inte det? kanske har det ingenting med det som man kallar Gud att göra? tänker jag, om det då går att tala om Gud, om det ger nån mening, för är inte Gud bara nånting som är, men som man inte kan säga nånting om? tänker jag och jag tänker att bönen, ja detta att be rosenkransen på mitt sätt fortfarande gör mig gott, och mässan också, men det är långt att köra till Bjørgvin, i alla fall att köra fram och tillbaka på samma dag, det tar emot att

göra det, tänker jag, och jag har övernattat tillräckligt på Heimen, tänker jag, men varje år har jag kört till Bjørgvin på juldagen, och det hade jag nog gjort i år också om jag inte nu i år skulle ha följt med Åsleik för att fira julafton hos Systern, så i år blir det ingen juldagsmässa för mig, tänker jag och jag står där framför staffliet och så går jag och ställer mig framför fönstret och jag ser ut genom fönstret och fast det är mörkt ser jag gårdsvägen som jag fick lagd ner till landsvägen och jag ser sjö, bara sjö, och holmar och skär, ja Sygnesjøen, och så, där ute, där ser jag öppna havet, ja själva havshorisonten, trots att det är mörkt kan jag se allting bra och jag tänker att jag måste få bort den där bilden, jag måste lyfta bort bilden, jag vill inte se på den längre, jag vill inte längre ha den i rummet, jag måste få bort den, tänker jag och så går jag bort till staffliet och jag griper tag i spännramen och jag lyfter av tavlan från staffliet och jag ställer den i traven med de ofullbordade bilderna, under knaggen där min bruna axelväska hänger, mellan dörren till kammarn och dörren till farstun, ovanför traven med målningar som jag ännu inte är nöjd med, och jag ser bort mot väggen bredvid köksdörren och där står det inga bilder eftersom jag för ett par veckor sen körde bilderna till Bjørgvin, till Galleri Beyer, tänker jag och jag ser Brage

stå där vid köksdörren och se på mig, och det är som om han tycker synd om dig, tänker jag, ja det

är som om Brage vill trösta mig men inte vet hur han ska göra det, och jag ser hundögonen, och det

är som om de förstår allting, ja som om ingenting är fördolt för dem, tänker jag, och Brage finns omkring mig hela tiden, ligger jag på soffbänken kommer han och lägger sig intill mig, och samma sak när jag går och lägger mig i sängen i kammarn på kvällen, då följer han efter mig och hoppar upp i sängen, nej livet hade inte varit mycket att hurra för utan hunden, utan Brage, tänker jag, men snart blir Asle frisk och då får jag ge honom ifrån mig, tänker jag och då ska jag få mig min egen hund, den saken är säker, tänker jag, för aldrig tidigare har jag haft hund fastän jag så ofta har tänkt att jag ville få mig en hund, jag har tänkt och tänkt att jag skulle skaffa mig hund, och så båt, en barmare, men det har så här långt stannat vid tanken

Ja du Brage, säger jag och genast börjar han göra sig till, och jag tänker att nu måste han få lufta på sig

Nu ska du få dig en sväng ut du Brage, säger jag och jag går och öppnar ytterdörren och Brage springer ut i snön, men nu snöar det inte, och det har blivit kallare, ja det är en riktigt kall och klar kväll och jag ser stjärnor lysa klart där ute i sin

rymd, och jag ser månen, den är stor och rund och gul, tänker jag och jag tänker att från månen, och från stjärnorna, är det Gud som lyser, ja på sätt och vis, även om han inte är något, och inte har nåt hur, och inte heller nåt varför, för lika lite har Gud nåt varför, ja som månen har det, som stjärnorna har det, månen är där bara, stjärnorna är där bara, ja en blomma är där bara, och en hjort, för både månen och stjärnorna och blommorna och hjortarna är bara det de är, men de har sitt hur till skillnad från Gud, tänker jag och jag fryser, och i dag är det fredag och det är kväll och i morron är det dan före julafton och i år ska jag bli med Åsleik och fira jul ihop med hans syster Guro där i Øygna, och alla år efter att han den där Spelmannen lämnade Systern har Åsleik frågat mig om jag ville följa med, för när Systern och Spelmannen levde ihop firade inte Åsleik jul hos Systern, och jag har, säkert i tio års tid, sagt att jag hellre vill vara ensam på julen, men i år har jag inte lust att vara ensam, jag har inte lust till nånting, uppriktigt sagt, och i varje fall har jag definitivt ingen lust att måla mera, det är ju underligt också, tänker jag och jag ropar på Brage och han kommer tassande och vi går in i farstun och han skakar på sig, skakar av sig snön och jag stänger ytterdörren och jag går in i det som är vardagsrum och ateljé och som snart bara ska bli

vardagsrum och så känner jag att jag är trött, och jag borde ha gått och lagt mig, tänker jag och så går jag och sätter mig i min fåtölj vid det runda bordet och jag ser ut i mörkret bort mot mitt ögonmärke, mot mitt ställe där ute på Sygnesjøen och jag ser på vågorna och jag ser Asle gå från hyresrummet han har på Universitetsgata 7, där hos Herdis Åsen, till Konstskolan och han tänker att varenda dag tecknar de efter modell, i tre timmar, kroki som det heter, och så är det två timmar i veckan med konsthistoria, och det är kanske det han får mest

ut av, ja han som håller föreläsningarna, professor Christie, är professor i konsthistoria vid Bjørgvins Universitet och det är mindre det han säger än diabilderna han visar av konstverk som fäster sig, tänker Asle, och professor Christie säger att det går att se att de största konstnärerna gör en skillnad, de inför, med sin egen, ja sin helt egna konst, nånting nytt i världen, ja ett nytt sätt att se som inte tidigare har varit känt, och efter att en sån konstnär har fullbordat sitt verk ser världen annorlunda ut, har professor Christie sagt, men det var bilderna han visade som gjorde störst intryck på Asle, och böckerna som han hänvisade till, och som det gick att låna på Konstskolan, för det fanns ett stort bibliotek där, men väntelistorna var långa, exempelvis hade han ställt sig på väntelista för en

bok med reproduktioner av Lars Herterviks målningar och det kom att ta tre månader tills han fick låna boken, och då fick han bara ha den i en månad, tänker Asle, men så kom han över en liten bok med Lars Herterviks bilder i en bokhandel i Bjørgvin och den boken köpte han och den var inte större än att den fick plats i innerfickan på hans svarta sammetskavaj och så började han alltid gå med den i innerfickan, han hade den med sig överallt och såg på bilderna när tillfälle gavs, när han satt på en bänk i en park, eller när han satt ensam på Kaffistova eller på Värdshuset, och så var det Bjørgvins Konstsamling, ja det var kanske den som gav Asle allra mest, för om sanningen skulle fram hade han aldrig sett verkligt måleri innan han kom till Bjørgvin, och redan första dan på

Konstskolan fick studenterna höra, ja det var Eiliv Pedersen som sa det, att de måste gå till Bjørgvins

Konstsamling så ofta de kunde, och de skulle gärna sitta i en, ja i flera timmar och titta på en och samma bild, men om de inte redan hade varit där var det lika bra att först som sist få ett samlat intryck av konstsamlingen, sa han, och därnäst gällde det att välja ut en av bilderna och sätta sig grundligt och noga in i den, och gärna göra skisser av den, eller för den delen göra sina egna skisser i samtal med bilden, hade Eiliv Pedersen sagt, tänker Asle och

om de blev tillräckligt bra på att måla kunde det mycket väl hända att Bjørgvins Konstsamling en dag köpte in en eller flera av deras bilder, och det var en stor ära, hade han sagt, ja den största förutom då att vara Festspelskonstnär i Bjørgvin och att Norges Konstsamling i Oslo köpte in en eller flera målningar, hade han sagt, tänker Asle och han tänker att själv så är han fullt nöjd om han får måla bilder och om han lyckas tjäna såpass att han kan leva av det, tänker han och jag sitter där vid det runda bordet och jag tittar ut i mörkret och trots att det är mörkt kan jag se sjön, se vågorna, där på mitt ställe mitt ute i Sygnesjøen, ja så tydligt som om det var ljusan dag kan jag se sjön, se vågorna, och i kväll ligger sjön tämligen lugn, tänker jag där jag sitter och följer min inpejling av ständigt samma ställe på sjön, ja ungefär mitt i Sygnesjøen nånstans där är min plats, tänker jag och jag tänker att i kväll ska Åsleik komma och äta lutfisk hos mig, och jag har ingen stor lust att få besök, för jag orkar liksom inte göra nånting, nej inte ens sitta kvar där i stolen min, tänker jag, men nånstans måste jag befinna mig, och nånting måste jag göra, och i morron är det dan före julafton och sen är det självaste julafton, och jag har sagt att jag då ska följa med Åsleik och fira jul hos Systern, och på julaftons morron eller förmiddag ska vi fara med

Båten hans till Øygna, har vi kommit överens om, tänker jag och ser bort mot mitt ögonmärke, på vågorna där, och så ser jag Ales och Asle gå där, hand i hand

Tänk att vi två har mött varann, säger Ales

Ja, säger Asle

Det går nästan inte att tro, säger hon

Nej, säger han

och de går vidare, hand i hand

Och att vi blev ett par genast när vi såg varann, säger Ales

Ja där på Busskaféet, säger hon

Ja, säger Asle

Det hände bara, säger hon

och Ales ler och Asle känner hur gott det är att ha Ales hand i sin hand och han förstår inte helt vad det är som sker och vad som har skett, tänker han, för han satt ju bara där på Busskaféet och så var Ales plötsligt där, ja som från ingenstans kom hon och så satt hon där och så möttes deras blickar, tänker han och Ales säger att det är helt märkligt, för hon brukar aldrig gå på det där kaféet, ja på

Busskaféet, för det har inte det bästa ryktet, säger hon, så hon var där, ärligt talat, för första gången i dag, säger hon, och varför hon just skulle gå på

Busskaféet i dag, och varför Asle just i dag skulle sitta där, nej det begriper hon inte, eller hon förstår

det, för det är Guds försyn, säger hon och Asle lyssnar på vad hon säger men han är helt inne i den goda värmen från hennes hand och de kommer ut på en bred gata och Ales säger att detta är Høggata, och där, på Høggata 1, och hon pekar, i det stora vita huset där, ja där är Galleri Beyer och det är utan tvivel det största och viktigaste galleriet i Bjørgvin, och hon har sett alla utställningar där sen hon var liten, för mor Judit tycker om att gå på utställningar, hon är från Österrike, hon kommer från en liten by utanför Wien, en by med det vackra namnet Hainburg an der Donau, medan fadern var norrman och vestlänning så god som någon, han kom från en plats som hette Dylgja, där det nästan inte bor folk, och där bor hans syster gamla Alice fortfarande i ett vitt fint gammalt hus, säger hon och Asle säger att han har hört namnet Dylgja men han vet inte riktigt var det är och Ales säger att det är fint där, det ligger fint till invid Sygnesjøen, ja sjön som Sygnefjorden mynnar ut i, innan den går ut i havet, säger hon och så säger hon att far hennes var en god man, och han, bygdepojken som han alltid brukade kalla sig, särskilt när han hade druckit lite grann, ja han, bygdepojken, blev läkare, och det var medan han studerade till läkare i Österrike som mor Judit och fadern träffades, och när han var färdigutbildad flyttade de till Norge

och till Bjørgvin och sen arbetade de bägge två på Sjukhuset i Bjørgvin, och hon mor Judit hon arbetar där fortfarande, ja hon är sjuksköterska, säger Ales, och, brukade far hennes säga, det var inte illa av en grabb från Dylgja att bli läkare, men, sa Ales, i fjol dog han hastigt, och han blev inte så gammal, och det var säkert för att han drack så mycket, han drack så mycket att han dog av det, säger Ales, men det vill hon inte prata om, och inte tänka på, inte i dag när hon och Asle har mötts, säger hon och Asle tittar på klockan och han frågar om de inte med detsamma kan gå till Universitetsgata 1, han är rädd att komma för sent, säger han, hon som vill hyra ut rum och han har avtalat att träffas klockan tre, säger han och Ales säger att naturligtvis kan de det, men de har gott om tid, säger hon och de går bort längs det som heter Høggata och så nästan drar Ales honom med sig nerför en gränd och hon säger att den heter Smalgangen och Asle ser att det står Smalgangen på en skylt, och smalt är det sannerligen

Detta är en av de smalaste gränderna i Bjørgvin, säger hon och Asle säger ingenting och de går hand i hand nerför Smalgangen och så stannar Ales plötsligt och så slår hon armarna om Asle och trycker sin mun mot hans och så står de där och de har tungan

inne i munnen på varann och så släpper de hastigt varann och de tar åter varann i handen och så går de nerför Smalgangen och Ales säger att om de tar av åt höger och går bort längs den gatan så kan de se Heimen, hotellet där många som är på besök i Bjørgvin från bygderna runt omkring ofta bor, och i bottenvåningen där ligger Kaffistova, ett av de trivsammaste kaféerna i Bjørgvin, hon går ofta själv dit, hon sitter där och gör skisser, säger hon, och då helst på det sättet att hon bara sitter vid ett bord och tittar omärkligt upp bort mot den eller den och så försöker hon göra en teckning av honom eller henne, säger Ales, och så säger hon att Asle verkligen har lyckan med sig som redan har fått plats på Konstskolan, och så säger hon att i dag går de inte åt höger, till Kaffistova, det kan de göra en annan dag, för om de tar av åt vänster och kommer till slutet av den gatan kan de se Fisketorget, och när de har kommit till gatans slut kan de bara gå åt höger och gå rakt fram och då kommer de till Universitetsgata, säger Ales och hon säger att han heter Asle och hon heter Ales, men det är också allt de vet om varann, nästan i alla fall, säger han, så kanske de kan sätta sig nånstans och bara vara tillsammans liksom, säger Ales och de har kommit ner på Fisketorget och hon pekar på en bänk som står nära vattnet, med utsikt mot Vågen, och de går

och sätter sig på bänken och Asle lägger axelväskan i knät och han öppnar den och han tar fram sitt skissblock och så skriver han dit adressen sin i Aga, och så skriver han Universitetsgata 7, och han säger att nu måste de snart gå till Universitetsgata 7 och Ales säger att om hon inte minns fel så sa han nummer 1 förut och Asle säger att han har brevet från henne som vill hyra ut i kavajfickan så det ska han lätt få klarhet om, säger han och så tar han fram brevet och det står Universitetsgata 7, säger han och han säger att hon som han ska hyra rum av heter Herdis Åsen och Ales säger att hon blir lite svartsjuk bara han säger namnet på henne och Asle säger att det är en äldre kvinna och Ales frågar hur han kan veta det, och Asle säger att det vet han därför att han har pratat med henne på telefon, och då hörde han på hennes röst att det var en äldre kvinna från Bjørgvin och han säger att hon den där Herdis Åsen sa att hon i alla år hade haft en student från Hardanger som hyresgäst, men han var nu klar med studierna, hade hon sagt, och så ville hon gärna att hennes nästa hyresgäst också skulle vara en karl från Hardanger, säger Asle och så river han bladet där han har skrivit adresserna ut ur skissblocket och räcker det till Ales och så räcker han henne skissblocket och pennan och hon skriver dit sitt namn och sin adress och ett

telefonnummer och hon säger att det är till där hon bor tillsammans med mor Judit, för de bägge bor ensamma i en lägenhet inte så långt från Kaffistova, och det är därför hon ofta går dit för att sitta där i lugn och ro för att göra sina skisser, så som hon till exempel hade tänkt göra i dag, men så ville hon gå en sväng först och så gick hon förbi Busstationen och så såg hon skylten med Busskaféet och så tänkte hon att där hade hon aldrig varit, och det kunde ju vara kul att se hur det såg ut där, hade hon tänkt, för hon hade hört både det ena och det andra om det kaféet, säger hon och till all lycka hade hon gått in där så att de två mötte varann och nu måste de skriva brev till varann, ja ända tills Asle flyttar till Bjørgvin, och han säger att det nog inte ska dröja länge, om han bara får hyra sig rum hos den där Herdis Åsen så slutar han på Gymnasiet med detsamma och säger upp rummet i Aga och han får nog med sig allt han äger i bagageutrymmet på bussen, och så får han väl ta en taxi från Busstationen bort till rummet på Universitetsgata, säger han, och Ales säger att hon gärna kan hjälpa honom med att flytta in, när den tiden kommer, säger hon, och Asle tar emot skissblocket och pennan som Ales räcker honom

Ja det är telefonnumret till mor min, men naturligtvis kan du ringa det numret, säger hon

och Asle säger att han inte har nåt eget telefonnummer, men hon som han troligen ska hyra rum av hade sagt att hon hade telefon och Asle kunde få låna den telefonen, bara det inte blev för mycket ringande, varken från hans sida eller till honom, det hade hon sagt, och han hade tänkt att han aldrig ville använda den telefonen men eftersom han hade fått Ales telefonnummer så kunde hon få det, i alla fall hon, säger Asle och Ales säger att det är bra, det är bra att de kan nå varann på telefon, säger hon och så räcker hon papperet till Asle och han skriver av telefonnumret från brevet som Herdis Åsen sände honom och ger det till Ales och hon säger att de väl snart måste gå om han ska hinna till avtalad tid till henne den där Herdis Åsen, där på Universitetsgata 7, säger hon och Asle lägger skissblock och penna tillbaka i axelväskan och så går Ales och Asle hand i hand över Fisketorget och så går de längs en gata som Asle inte känner till

Helt otroligt att vi två skulle möta varann i dag, säger Ales

Jag känner mig så glad, ja så lycklig, säger hon

Det är en Guds försyn, säger hon och Asle säger ingenting men han känner hur gott det är att känna värmen från Ales hand, och hur bra händerna deras passar ihop, liksom, allting är

rätt, liksom, och allt är så enkelt, och ingenting är pinsamt eller fel eller krångligt, för allt är självklart, tänker Asle där han och Ales går och ingenting säger och så pekar Ales och säger att där, i det huset där, är det som hon den där Herdis Åsen bor, och Asle säger att det var på sjätte våningen och Ales säger att hon kan följa med honom upp och så tar Asle tag i entrédörren och den är öppen och Ales säger att det nog är för att han ska komma som hon den där Herdis Åsen har öppnat portlåset, säger hon och jag sitter i stolen framför fönstret och jag ser bort mot mitt ställe där ute på Sygnesjøen, stället jag alltid ser på, mitt ögonmärke, bort mot vågorna där och jag tänker att det är som om tiden bara har stannat, som jag aldrig tidigare har upplevt det, och jag ser på den tomma stolen där Ales brukade sitta, det som var hennes stol, och stolen är tom, och ändå

sitter Ales där, tänker jag, för nu kan jag så tydligt förnimma att Ales sitter där, som jag så ofta kan, tänker jag och ser återigen ut mot sjön, mot Sygnesjøen, mot mitt ställe där och jag kan så tydligt märka att Ales sitter där i stolen bredvid mig och jag tänker att det redan är många år sen Ales dog, hon dog så alltför tidigt ifrån mig, det var inte så många år vi fick ihop, och barn, nej vi fick inte barn, så nu är jag ensam, och det är redan många år sen föräldrarna mina dog, först Mor, och inte så länge

därefter dog Far, och syster Alida dog redan när jag nästan var barnunge själv, tänker jag, och hon dog helt plötsligt, hon låg där bara död i sin säng, tänker jag och jag vill inte tänka på det, och jag tänker att jag skulle ha ringt till Sjukhuset och hört efter hur det går med Asle, men nu är det för sent, nu är det kväll och jag har ringt så många gånger, och jag får ständigt samma svar, att han behöver ro och inte kan få besökas, tänker jag, så jag får hellre ringa i morron, på dan före julafton, tänker jag, för nästan varenda dag de senaste veckorna har jag ringt och frågat om jag kan få komma och hälsa på Asle och hon som jag pratar med i receptionen där på Sjukhuset säger alltid att det är bäst att han inte får besök, för läkarna säger att han behöver vila, och att det inte skulle göra honom nåt gott att få besök, säger hon och när jag frågar hur han har det så säger hon alltid att det inte finns nåt nytt att berätta, hon säger att allt är oförändrat, tänker jag, men Asle har ju sina barn, tänker jag, det är Lillpojken som är vuxen och bor i Oslo, ja den sonen han fick med Liv är gott och väl vuxen, och så har han Pojkungen och Dottern, barnen från det andra äktenskapet med Siv, men dem tog modern med sig när hon flyttade till en man i Trøndelag, och de barnen är nog ännu inte vuxna, tänker jag och jag tänker att i kväll ska Åsleik komma och äta lutfisk hos mig,

eftersom det i år var min tur att bjuda på lutfisk, för en gång under adventstiden äter vi antingen lutfisk eller pinnekött hos varann, det ena året lagar jag lutfisk och Åsleik lagar pinnekött, och året efter är det omvänt, och varje år äter vi pinnekött tillsammans på nyårsafton, ena året hos Åsleik, andra året hos mig, och i år är det jag som ska bjuda på pinnekött på nyårsafton, tänker jag och jag brukar glädja mig åt de här måltiderna, men i år smakade inte pinneköttet som jag åt hos Åsleik nåt vidare, och nu känns det motigt att vara den som ska ordna med maten, som om jag inte längre vet hur jag ska klara av att skala potatisen och morötterna, skära upp fläsket, men jag får bara göra det, tänker jag och jag tittar på klockan och genast tänker jag på Ales, för den klockan fick jag en gång i julklapp av henne, tänker jag, ja först gick jag i alla år med en klocka som jag fick i konfirmationspresent av Farmor, men så fick jag den här klockan av Ales och den har jag gått med sen dess, tänker jag och jag ser att Åsleik kan vara på ingång när som helst, så då får jag duka bordet och få potatisen på kok, tänker jag och jag reser mig och jag går bort från fönstret och ser på det tomma staffliet och jag uppfylls som av en lycka och så går jag ut i köket och jag får fram tallrikar och knivar och gafflar och jag dukar köksbordet som jag brukar göra, och vid Åsleiks