Kvinna utan mas K
Hanne-v ibe K e Holst
Kvinna utan mask
ĂversĂ€ttning: Djordje Zarkovic
a lbert bonniers förlag
Denna översÀttning har fÄtt stöd frÄn Nordiska ministerrÄdet.
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-080182-3
Originalets titel: Kriger uden maske
Copyright © Hanne-Vibeke Holst, 2022
Published by agreement with Lars Ringhof Agency ApS, Copenhagen
Omslag: Simon Lilholt/imperiet.dk, bearbetning av Ingrediensen AB ĂversĂ€ttning: Djordje Zarkovic Tryck: ScandBook, EU 2023
âMan ska komma ut ur sin hĂ„la som en vĂ€pnad soldat.â
son J a ferlov man C oba
âKĂ€nner du kraften i den, Sonne?â
Carl Kjersmeier, samlaren med det runda huvudet och en ansats till dubbelhaka, tittar uppfordrande pĂ„ henne genom de hornbĂ„gade glasögonens starka glas. Det Ă€r första gĂ„ngen de hĂ€lsar pĂ„ paret Kjersmeier i deras trerumslĂ€genhet pĂ„ Vesterbro, som Ă€r fullproppad med ânegerkonstâ, som de kallar det, och sagolika fynd frĂ„n deras mĂ„nga resor. Sonja har aldrig sett nĂ„got liknande. Om Schlaraffenland finns, dĂ„ ligger det hĂ€r.
Kjersmeier har med mycket varsam hand just hĂ€mtat ner en av sina mĂ„nga afrikanska trĂ€skulpturer frĂ„n hyllan, âen fangfigur frĂ„n Gabonâ, och lagt den i hennes hĂ€nder. Figuren i dockstorlek Ă€r utrustad med en vĂ€ldig manslem, som konstigt nog inte gör henne generad. Hennes mamma dĂ€remot harklar sig och sĂ€ger: âJag tror faktiskt inte att det hĂ€r Ă€r nĂ„got för smĂ„ flickor âŠâ, men Kjersmeier hĂ„ller avvĂ€rjande upp en hand, som fĂ„r hennes mamma att tystna och hennes pappa att slĂ€cka sin cigarett. Fru Kjersmeier Ă€r ute i köket och hĂ€mtar mer att dricka.
âInte riktigtâ, sĂ€ger hon försiktigt, hon vill helst inte göra farbrorn besviken.
âBlunda!â uppmanar han.
Han talar till henne som om han tar henne pÄ allvar. Inte som vuxna brukar tala till barn, över huvudet pÄ dem.
Hon gör villigt som han sÀger. Hon blundar och koncentrerar sig helt pÄ den mörka, blankpolerade figuren. Hon förnimmer lÀttheten, formen, den lÀtt klibbiga ytan.
âFortsĂ€tt!â sĂ€ger han, och efter en stund sker det förunderliga. Det
börjar surra i handflatorna, och vÀrme strömmar frÄn skulpturen direkt in i hennes blodkÀrl sÄ att det snurrar i hela kroppen.
âNu kĂ€nner jag! Det Ă€r som om den blir levande!â utbrister hon förtjust.
âJag visste det!â Kjersmeier nyper henne belĂ„tet i kinden nĂ€r hon blinkar och öppnar ögonen. âDu har det rĂ€tta sinnet!â
âVad menar ni?â frĂ„gar hennes mamma oroligt. âVadĂ„ för sinne?â
âJag menar att er dotter Ă€r utomordentligt mottaglig.â
âFör svartkonst?â inflikar hennes pappa retsamt och tĂ€nder en ny cigarett.
âMottaglig för fetischkraftenâ, svarar Kjersmeier, och befriar henne frĂ„n figuren, som om hon inte skulle tĂ„la en högre dos. âHur gammal Ă€r du, Sonne?â
âJag fyllde tio första novemberâ, svarar hon, lite yr i huvudet. Omgivningen Ă€r densamma som förut, ansiktena Ă€r desamma, och Ă€ndĂ„ tycks allt vara annorlunda, förvridet, skĂ€lvande. Han tittar rakt fram och nickar menande.
âDĂ„ Ă€r du född 1/11 -11, kan jag allt rĂ€kna ut! Du Ă€r ju utvald, Sonne! Det fĂ„r du aldrig glömma, hör du det?â
1930â1934
âGaudeamus igitur, juvenes dum sumus!â skrĂ„lar hon och skrattar medan de drar med henne runt ryttarstatyn pĂ„ Krinsen.
De Ă€r redan i gasen efter att ha hĂ€llt i sig rikliga mĂ€ngder vermouthportvinmadeira under droskans korta uppehĂ„ll pĂ„ den ena villagatan efter den andra, jatackjatackjatackochskĂ„Ă„Ă„l! Hon har inte hĂ„llit igen hon heller, i dag har hon ingen lust att vara den vĂ€na lĂ€skedrycksflickan, utan Ă€r precis som sina klasskamrater i fĂ€rd med att mĂ„lmedvetet blĂ„sa bort den oklanderlighet som blev förevigad nĂ€r de tog sina studentfoton före droskturen. DĂ€r framstod de sannerligen som grĂ€ddan av Danmarks ungdom â pojkarna i nypressade smokingar med flĂ€ckfria skjortbröst och flugorna pĂ„ rĂ€tt stĂ€lle och flickorna i kritvita klĂ€nningar i den nya damiga lĂ€ngden dĂ€r de vita strumporna och de matchande vita skorna knappt skymtade â krönt av studentmössor med svartblanka skĂ€rmar. Nu, nĂ„gon timme senare, hĂ€nger flugorna snett, kavajerna Ă€r uppknĂ€ppta, klĂ€nningarna har fĂ„tt vinflĂ€ckar, och det Ă€r flottiga fingeravtryck pĂ„ mösskĂ€rmarna. Hur de ska hinna Ă„terskapa idealbilden före kvĂ€llens festmiddag, det vete gudarna, fast det struntar de helt i just nu.
Allt tjo och tjim pĂ„ den blomstersmyckade vagnen, det flamsiga vinkandet med bokgrenar till folket, den dionysiska infödingsdansen pĂ„ Kongens Nytorv Ă€r nĂ€mligen belöningen för tolv Ă„rs skolgĂ„ng. Ăntligen har de blivit utslĂ€ppta frĂ„n anstalten, befrielsen Ă€r hĂ€r. De har förtjĂ€nat att fĂ„ leva rullan, att ta ut svĂ€ngarna precis sĂ„ mycket som deras stolta förĂ€ldrar försĂ€krar varandra att deras telningar aldrig skulle fĂ„ för sig att göra. Och sĂ€rskilt inte hon, deras förstĂ„ndiga Sonnetösen.
SÄ Sonja Àr oregerligt trotsig, och dÀrför en av dem som sjunger
med högst i Post molestam senectutem, nos habebit humus. För Àven om de har övat in översÀttningen, Efter den svÄra Älderdomen vÀntar jorden pÄ oss, har döden aldrig kÀnts mer ovidkommande Àn nu, i den strÄlande Köpenhamnssolen dÀr vermouthportvinmadeira skvalpar runt i blodÄdrorna och hon för första gÄngen upplever hur befriande upplyft man blir av ruset.
NÄgra av de bredaxlade pojkarna med armar starka av rodd och tennistrÀning börjar dra ivÀg, det gÄr fortare, de mÄste springa snabbare, och skratten kommer i andfÄdda stötar. Det gÄr runt i huvudet, ringen med almar flimrar förbi, hon skrattar, hÄller pÄ att tappa balansen och snubblar till.
âOjâ, utbrister hon, men bredvid henne finns Mogens, matematiklinjens primus, som griper tag i henne och stöttar henne, den nybakade, medelmĂ„ttiga latinstudenten. Denne stilige domarson, svuren medlem av Konservativ ungdom, blivande juridikstudent, med markerad kĂ€klinje, kramar hennes hand en extra gĂ„ng nĂ€r han har fĂ„tt henne pĂ„ rĂ€tt köl.
âTackâ, sĂ€ger hon och ler, men besvarar inte nĂ€rmandet. De tvĂ„ har hĂ€ngt ihop ett tag, dansat tryckare och varit pĂ„ bio. Inte mer Ă€n sĂ„, förutom en kysk godnattpuss utanför porten. De andra pratar om dem som om den vĂ€ntade förlovningen redan Ă€r pĂ„ gĂ„ng, och Ă€ven hennes snobbiga mamma driver ohĂ€mmat pĂ„: âMogens Ă€r verkligen en trevlig ung man!â
Kanske fĂ„r han en riktig kyss i kvĂ€ll, kanske tar de en mĂ„nskenspromenad, kanske fĂ„r han lĂ„ng nĂ€sa âŠ
Deras kedja faller isĂ€r lĂ€nk för lĂ€nk. NĂ€r de stannar till efter att nĂ€stan ha storknat under den gamla studentsĂ„ngens sista vers, stĂ„r hon med ryggen mot Hotel dâAngleterre och med Charlottenborgs slott framför sig. DĂ€r Akademin för de sköna konsterna huserar. Hon riktar sin simmiga blick mot denna hĂ€gring, detta svĂ€rmeri som hon egentligen har avskrivit som barnsligt och helt out of the question. Visserligen har hon alltid Ă€lskat att rita. Visserligen springer hon pĂ„ den ena utstĂ€llningen efter den andra, gĂ„r ofta pĂ„ museum, lockas av bildkonsten. Men ju mer hon ser, desto osĂ€krare blir hon. För hon Ă€r ju varken en Anna Ancher, en Bertha Wegmann eller en Ebba Carstensen.
Hon Àr bara en helt vanlig flicka frÄn Charlottenlund som drömmer om att bli konstnÀr. Men medan hon stirrar lÀngtansfullt pÄ palatset som ligger mellan Nyhavn och Kongelige Teater, Àr det som om de tvÄ flyglarna breder ut sig som en öppen famn, som om fönstren slÄs upp pÄ vid gavel och byggnaden ropar pÄ henne: Kom! Kom hit, Sonja! Det Àr hÀr du hör hemma!
âJa!â sĂ€ger hon högt.
âVa?â sĂ€ger Mogens, som fortfarande hĂ„ller henne i handen, trots att de andra har slĂ€ppt varandra.
âJag ska dit, Mogensâ, sĂ€ger hon och pekar. âJag ska gĂ„ pĂ„ Konstakademin.â
âDu Ă€r för gulligâ, sĂ€ger han och ler överlĂ€gset, som pojkar gör nĂ€r berusade flickor pratar strunt, och stiger Ă„t sidan för nĂ€sta grupp uppspelta studenter. Deras egen kusk kallar pĂ„ ungdomarna frĂ„n Ordrup, de mĂ„ste vidare, hĂ€starna blir oroliga i den hĂ€r stadstrafiken med tutande automobiler, gnisslande spĂ„rvagnar och plingande cyklister, och de mĂ„ste göra plats för nya ekipage. Den skara som hĂ„ller pĂ„ att trĂ€nga sig fram Ă€r frĂ„n Christianshavnsgymnasiet, stĂ„r det pĂ„ banderollen pĂ„ vagnen. De tycks lustigt nog vara nyktrare Ă€n de sjĂ€lva, kĂ€nns inte lika grĂ€ddan-av-Danmarks-ungdom-snorkiga och sjunger inte âGaudeamus igiturâ utan âVi seglar uppför Ă„nâ.
âJag menar allvar, Mogens! Jag ska gĂ„ pĂ„ Akademin!â framhĂ€rdar hon.
âPladdermaja! Du ska ju lĂ€sa franska!â
Hon svarar inte, för i samma stund fÄr hon ögonkontakt med en mager slyngel med ljusblÄ blick, ett sammelsurium av skarpa ansiktsdrag och ett par röda utstÄende öron. Gylfen Àr öppen, lÀgger hon mÀrke till, och den hÀr plebejiska sjaskigheten Àr underbart upprorisk, tycker hon ÀndÄ lite grann, men samtidigt nÄgot som bör pÄpekas.
âTivoli har öppetâ, sĂ€ger hon högt efter slashasen, som vĂ€nder sig om och svarar: âDet Ă€r alltid öppet pĂ„ mitt Tivoli. Ska du med upp i bĂ„tgungorna?â, och sĂ„ uppslukas han av horden med ett högröstat skratt. Hon strĂ€cker pĂ„ huvudet och kikar efter honom, det var nĂ„gonting dĂ€r, medan Mogens slĂ€par ivĂ€g henne.
âSĂ„ja, fröken, upp pĂ„ vagnen med dig nu!â
Hon vill protestera, men dÄ stiger den alkoholstinna cocktailen upp i matstrupen som en gejser, och det Àr oerhört beklagligt, men det gÄr inte att undvika att strÄlen trÀffar Mogens skrÀddarsydda smokingbyxor med explosiv kraft.
âHoppsanâ, sĂ€ger hon och fnissar med ena handen för munnen. âJag ber sĂ„ himla mycket om ursĂ€kt.â
âVad Ă€r sanning? Vad Ă€r rĂ€ttfĂ€rdighet?â
Det Ă€r till henne filosofiprofessorn kastar ut kroken, lika hoppfullt som en nöjesfiskare, eftersom hon Ă€r en av fĂ„ i hörsalen som Ă€r tillrĂ€ckligt vaken under denna sömniga eftermiddagslektion för att kunna nappa. Ănnu sömnigare Ă€n vanligt, eftersom solen vrĂ€ker in genom fönstren och luften stĂ„r bedövande stilla. De flesta av hennes kurskamrater sitter och slumrar skönt, nĂ„gra snarkar till och med, och inte ens de som Ă€r vid medvetande följer med, utan röker, lĂ€ser tidningen eller sĂ€nker skepp. Ett par flickor sitter till och med och stickar!
Jösses, vad hon retar sig pĂ„ dem, de slappa idioterna! Ytliga typer som Mogens, den stĂ„ndaktige friaren som helst skulle vilja ta ut sin filosofiexamen i en automat och gĂ„ vidare till sina juridikstudier sĂ„ att han sĂ„ fort som möjligt kan bli advokat och tjĂ€na sĂ€ckvis med pengar och köpa bil och villa. Mogens, som hon lyckligtvis slipper i dag eftersom han skolkar frĂ„n förelĂ€sningen och har Ă„kt ut och rott i sundet i det fina vĂ€dret i stĂ€llet för att slösa bort sin ungdom pĂ„ filosofer med grĂ„tt skĂ€gg, retar hon sig ocksĂ„ pĂ„. Hans ytlighet, att han skrattar Ă„t henne nĂ€r hon försöker komma in pĂ„ viktiga saker â Platons ontologi eller det oroliga vĂ€rldslĂ€get som tidningarna sĂ„ bekymrat skriver om ââDu ska inte tynga ditt söta huvud med politikâ, ropar han och ler sitt tandkrĂ€msleende nĂ€r de glider upp och ner för Strandvejen i hans pappas öppna A-Ford som han styr nonchalant med ena handen löst pĂ„ ratten och den andra pĂ„ hennes lĂ„r.
Och nu retar hon sig pÄ att hon sjÀlv hÄller pÄ att falla offer för sömnlusten. Hon kvÀver en gÀspning, för hon vÀgrar att falla till föga, hon vill inte som de andra slöfockarna göra den ivrige professorn besviken,
han som skulle slÄ knut pÄ sig sjÀlv om det kunde fÄ hans otacksamma publik att intressera sig det minsta för hans gamla greker, som han talar om som vore de en skock kloka farbröder i en evig dispyt och han sjÀlv deras beundrande brorson.
Hon lĂ€gger huvudet pĂ„ sned och spĂ€rrar upp ögonen för att signalera att han har hennes fulla uppmĂ€rksamhet, och hon ger eftertryck Ă„t sitt stöd genom att flitigt skriva ner hans guldkorn i sin anteckningsbok, som att Sokrates ansĂ„g att ânĂ„got kan definieras som antingen sant eller gott i absolut meningâ och âatt alla mĂ€nniskor dĂ€rför Ă€r bundna av absoluta moraliska normerâ.
I detsamma fÄngas hennes uppmÀrksamhet av ett tungt surrande bzzz. Hon vÀnder pÄ huvudet efter ljudet och fÄr syn pÄ getingen, en av sensommarens sista, som har förirrat sig frÄn gÄrden pÄ StudiestrÊde och in genom fönsterspringan till Hörsal A dÀr det Àr sÄ högt i tak.
Blotta Äsynen rÀcker för att aktivera hennes larmberedskap och mana fram minnet av den gÄngen hon blev stucken i trÀdgÄrden nÀr hon plockade plommon, den svidande smÀrtan i handen, som svullnade upp trots att Hanne resolut drog ut gadden och lade en lindrande sockerbit pÄ sticket. Av det lÀrde hon sig att getingar under den hÀr tiden pÄ Äret kan vara ena ondskefulla lymlar, arbetslösa och rusiga av jÀst fallfrukt.
Lika lÀttretliga som hon sjÀlv, tÀnker hon med viss sympati medan hon följer dess fÀrd och gör sig redo att försvara sig.
Det Àr varken henne eller de andra lata Ähörarna som getingen har bespetsat sig pÄ, utan det Àr professorn vid svarta tavlan som Àr mÄlet. Vem som helst, och utan tvekan hon sjÀlv, skulle börja vifta med armarna, ducka eller fly i panik efter att ha uppmÀrksammat angriparens avsikter. Det gör inte den lidelsefulle professorn, han fortsÀtter i stÀllet oförtrutet med sin förelÀsning.
âPlatons helhetssyn, som ju hĂ€rstammar frĂ„n Sokratesâ, sĂ€ger han och lutar sig ivrigt fram pĂ„ trampdynorna utan att verka bry sig om getingen, som har börjat surra runt honom i nĂ€rgĂ„ende cirklar, âfordrar bĂ„de moraliska, politiska och insiktsmĂ€ssiga förpliktelser av var och en. Med andra ord âŠâ
Sonja har lagt ner pennan. I stÀllet för att lyssna Àr hon uppslukad av dramat mellan geting och man, som trots att getingen blir alltmer
ilsk lyckas ignorera angriparen. Det kan vara sÄ att professorn helt enkelt har försvunnit upp i idéernas högre luftlager och inte mÀrker nÄgot, men Sonja tolkar med vÀxande fascination hans stoiska lugn som en medveten handling. Filosofisk teori omsatt i praktik, en uppvisning i hur man kan fÄ sin vilja igenom utan att se sig tvungen att göra motstÄnd.
Nu Ă€r getingen sĂ„ nĂ€ra professorn att attacken inte kan dröja sĂ€rskilt lĂ€nge. Sonja och nĂ„gra andra som vid det hĂ€r laget har blivit varse scenen lutar sig fram över bĂ€nkarna och hĂ„ller andan â ögonblicket Ă€r lika laddat som nĂ€r filmens skurk höjer kniven â och ser hur getingen landar pĂ„ hans flint. Den alldeles sĂ€kert kittlande kĂ€nslan av de tre benparen pĂ„ huvudsvĂ„len fĂ„r trots allt professorn att göra ett kort uppehĂ„ll i sin introduktion till Platons dialoger, men han fortsĂ€tter genast utan att tappa trĂ„den â âKĂ€nn dig sjĂ€lv, sa Sokrates, och Ă€ven för Platon var det avgörande att mĂ€nniskan har insikt om sitt eget vĂ€senâ â och lĂ„ter getingen krypa runt bland de glesa hĂ„rstrĂ„na. Efter nĂ„gra lĂ„nga sekunder Ă€r faran över, getingen lyfter mot taket utan att ha gjort professorn illa.
Sonja sÀnker axlarna och andas ut. Hon tittar sig omkring pÄ sina kurskamrater, som vid en hastig blick inte verkar vara sÀrskilt uppskakade och sÀkert inte har tillmÀtt hÀndelsen lika stor betydelse som hon.
Men för henne Àr det ett heureka-ögonblick.
Getingen var geting, professorn var professor. Var och en vilade i sitt varande!
Hon mÄste ocksÄ kÀnna sig sjÀlv, vÄga fatta det rÀtta beslutet. VÄga vara Sonja.
Blocket ligger i vÀskan. Kolteckningarna och ritkolen. Blyertspenna och suddgummi. Hon brukar gÄ till Glyptoteket före och efter lektionerna pÄ universitetet. Sitta i salarna och rita av statyer och reliefer, romerska kejsare och professorns koryféer i gips och marmor, och samtidigt snegla avundsjukt pÄ eleverna frÄn de förberedande konstskolorna som sitter och arbetar. De som ska söka in pÄ Konstakademin.
Det Àr dÀr hon hör hemma.
Inte hÀr pÄ universitetet.
Hon plockar beslutsamt ihop sina saker. Reser sig, trÀnger sig ut, kan inte undvika att vÀcka uppmÀrksamhet.
âFröken Ferlov?â sĂ€ger den knubbige professorn förbluffat, ovan som han Ă€r att just hon lĂ€mnar förelĂ€sningen i förtid. âDet Ă€r en kvart kvar âŠâ
âJag mĂ„ste tyvĂ€rr gĂ„â, sĂ€ger hon med ett urskuldande leende. âJag Ă€r ledsen.â
Bizzie HÞyers Tecknings- och MÄleriskola pÄ Bredgade. Den lÀr vara den bÀsta.
âUrsĂ€kta, kan ni sĂ€ga mig var fru Bizzie HĂžyer trĂ€ffas?â frĂ„gar hon, fortfarande andfĂ„dd efter den hetsiga cykelturen frĂ„n StudiestrĂŠde till Bredgade.
âFröken, frun Ă€r ogiftâ, svarar den unge mannen i konstnĂ€rsrock nĂ€r hon gĂ„r rakt fram till honom pĂ„ Konstindustrimuseets förgĂ„rd. Han sĂ„g gullig ut dĂ€r han stod mitt i en solstrĂ„le och hĂ€ngde för sig sjĂ€lv, det var dĂ€rför hon valde honom.
âFrökenâ, sĂ€ger hon otĂ„ligt. âVar trĂ€ffas fröken Bizzie HĂžyer?â
âVar Ă€r eldsvĂ„dan?â
âEldsvĂ„dan?â svarar hon och stryker bort pannlocken.
âJa, sĂ„ brĂ„ttom som du har sĂ„ mĂ„ste det ju brinna nĂ„gonstans. DĂ€r inne kanske?â ler han och petar till henne pĂ„ bröstkorgen. âJag eskorterar dig. KĂ€nner du fröken HĂžyer?â
Sonja skakar pÄ huvudet, överraskad av det informella duandet.
âJag kĂ€nner till henneâ, svarar hon för att inte lĂ„ta helt borta och följer med över gatstenarna bort till sidobyggnaderna. âJag har sett lite av hennes konst och âŠâ
âDĂ„ mĂ„ste jag varna dig. Damen kan vara lite hĂ„rdflörtad. Men lĂ„t dig inte skrĂ€mmas. Jag heter Ejler Bille, förresten, men kamraterna kallar mig bara Bille. Jag gĂ„r i Konsthantverksskolans keramikklass. Och du Ă€r âŠ?â
Hon tvekar. Vem Àr hon? Sonne? Sonja? Sonja Ferlov?
âSonja.â Bara Sonja.
NĂ€r de kommer fram till mĂ„let, efter bara nĂ„gra minuters promenad i Billes tĂ€mligen sĂ€vliga tempo â pĂ„ vĂ€gen lyckas han hĂ€lsa pĂ„ folk till höger och vĂ€nster, och berĂ€tta att SĂžren Kierkegaard dog hĂ€r pĂ„ Frederiks Hospital âav överanstrĂ€ngning, bara fyrtiotvĂ„ Ă„r gammal, sĂ„ var försiktig!â â har hennes mod sjunkit. Den impulsiva handlingen, som i hörsalen kĂ€ndes sĂ„ sjĂ€lvklar, tycks nu överilad, till och med omogen.
Bille stĂ„r och avvaktar medan hon stirrar pĂ„ dörren med mĂ€ssingsskylten dĂ€r mottagningstiderna stĂ„r prĂ€glade pĂ„ ett respektingivande sĂ€tt. MĂ„ndag, onsdag, fredag 10â12. I dag Ă€r det torsdag, och klockan Ă€r halv tre.
âJag fĂ„r visst komma tillbaka i morgonâ, sĂ€ger hon lĂ€ttat.
âVa? Nu Ă€r du ju hĂ€r!â Han nickar uppfordrande. âKnacka pĂ„ bara! Varanen brukar vara inne.â
Efter ett djupt andetag tar hon sig samman och knackar pÄ med en försiktig knoge. Ingen reaktion.
âHĂ„rdare!â sĂ€ger Bille, som beslutsamt rycker in och bankar pĂ„ den massiva dörren.
âKom in!â hörs en brysk röst, och eftersom retrĂ€ttvĂ€gen har skurits av trycker hon ner mĂ€ssingshandtaget.
Det terpentinluktande utrymme hon stiger in i liknar mer en ateljé Àn det man normalt förknippar med ett offentligt kontor. I stÀllet för ett prydligt skrivbord och ordning och reda hÀrskar en sorts organiserad oreda, som vore helt otÀnkbar i de hem som hon har varit mycket i. Ja, kanske bortsett frÄn Kjersmeiers förstÄs, för det skiljer sig frÄn allt annat. Mitt pÄ golvet stÄr ett staffli med en ofÀrdig duk, pÄ en hög pall av nÄgot slag ligger en fÀrgflÀckig palett. Ett bockbord Àr helt tÀckt av tecknings- och mÄleriutrustning, penslar stÄr i blöt i gamla syltburkar, och utklÀmda tuber med oljefÀrg ligger huller om buller i ett rostflÀckigt emaljfat. PÄ en hopspikad pall ligger ett pÄgÄende broderi med nÄl och trÄd och en bit vÀv med ett geometriskt mönster som ser ut som en provbit. Dessutom finns det en massa prydnadssaker, skrin och askar, munblÄsta glas och unik keramik med curryfÀrgad glasyr, och pÄ en hylla stÄr nÄgra sÄdana dÀr afrikanska figurer som hon kÀnner igen frÄn just Kjersmeiers hem.
Det Àr som att trÀda in i en konstnÀrs huvud, som att stiga in mitt i en skapandeprocess, och Sonjas blick suger in allt med en lystnad som om det Àr den hÀr synen den alltid har lÀngtat efter. En syn som bara övertrÀffas av Bizzie HÞyer sjÀlv. Sonja blir helt övervÀldigad och stirrar pÄ den brunögda kvinnan med pottfrisyr som Àr klÀdd i en löst sittande, ofÀrgad sidknÀppt rysskjorta och en randig kjol i grovt tyg som veckar sig över magens svÀllande former. Hon förkroppsligar verkligen bilden av den frigjorda kvinnliga konstnÀren dÀr hon sitter tillbakalutad i en gungstol med en kattunge i knÀt. Just den sort som hennes mamma har varnat henne för. En kvinna som sjÀlv har rökt den cigarr vars stump ligger i askfatet och som dricker sitt kaffe ur en tung stengodsmugg.
âVem Ă€r ni?â frĂ„gar hon, utan att rĂ€ta pĂ„ sig i gungstolen eller ta bort den spinnande katten.
âEh ⊠mitt namn Ă€r Sonja. Sonja Ferlovâ, svarar Sonja och rĂ„kar niga.
âNi Ă€r vĂ€l inte en av de nya eleverna?â
Sonja krymper inför den genomborrande blicken. Nej, det mÄste hon ju medge att hon inte Àr. DÀremot har hon precis börjat pÄ universitetet. Just nu gör hon sitt filosofiÄr och ska sedan lÀsa franska.
âMen det Ă€r ett misstag, jag ska inte gĂ„ dĂ€r!â tillĂ€gger hon, och kastar sig in i en beskrivning av hur hon tjugo minuter tidigare reste sig mitt i filosofiprofessorns utlĂ€ggning om Platons helhetssyn och lĂ€mnade hörsalen för att hoppa upp pĂ„ cykeln och störta hit.
âJag vill sĂ„ jĂ€ttegĂ€rna bli elev hĂ€r. Om det gĂ„r att komma in pĂ„ nĂ„got vis, trots att terminen har börjat och âŠâ
Bizzie HÞyer har lyssnat pÄ hennes brÄdstörtade redogörelse med ÄterhÄllen munterhet, kanske till och med uppskattning.
âKĂ€nn dig sjĂ€lv, som Sokrates sĂ€gerâ, sĂ€ger hon, och Sonja nickar bekrĂ€ftande, för det var ju den aforismen hon reagerade pĂ„, och hon ska just till att berĂ€tta det, Ă€ven det dĂ€r med getingen, nĂ€r hon blir avbruten med en avfĂ€rdande gest.
âKlassen Ă€r helt fulltecknad. Ni fĂ„r söka in till vĂ„ren. Se till och stĂ€ng dörren ordentligt efter er. Den har slagit sig.â
Nej!