Av Gabrielle Zevin pÄ andra förlag:
NĂ„gon annanstans 2005
Jag minns inte varför jag Àlskar dig 2008
Livet enligt Fikry 2015
Citatet ur William Shakespeares Macbeth pÄ s. 401 Äterges i Göran O. Erikssons översÀttning.
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080110-6
Originalets titel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow
Copyright © 2022 by Gabrielle Zevin
Omslagsbild: Under vÄgen utanför Kanagawa (detalj)
av Katsushika Hokusai, The Metropolitan Museum of Art, New York
Omslag: John Gall, bearbetning av Ingrediensen AB
Tryck: ScandBook EU, 2023
Ă terigen, till H.C. â i arbete och i spel
Att kÀrlek Àr allt som finns Àr allt vi vet om kÀrlek Det rÀcker att bördan Àr avpassad till spÄret.
â Emily DickinsonSJUKA UNGAR
Innan Mazer uppfann sig sjĂ€lv som Mazer var han Samson Mazer, och innan han blev Samson Mazer var han Samson Masur â ett byte av tvĂ„ bokstĂ€ver som förvandlade honom frĂ„n en trevlig, pĂ„ pappret judisk pojke till Professionell VĂ€rldsbyggare â och större delen av sin uppvĂ€xt var han Sam, S.A.M. pĂ„ rekordlistan i sin morfars Donkey Kong -maskin, men framför allt Sam.
En eftermiddag i slutet av december, nĂ€r nittonhundratalet nalkades sitt slut, steg Sam ut ur en tunnelbanevagn och sĂ„g att pulsĂ„dern till rulltrappan var igentĂ€ppt av en orörlig folkmassa som stod och glodde pĂ„ en av stationens reklamskyltar. Sam var försenad. Han hade ett möte med sin handledare som han hade skjutit upp i över en mĂ„nad, men som alla var överens om att man absolut mĂ„ste ha före vinteruppehĂ„llet. Sam ogillade folksamlingar â att befinna sig i dem, och alla galenskaper mĂ€nniskor brukade Ă€gna sig Ă„t i grupp. Men den hĂ€r folksamlingen vĂ€grade lĂ„ta sig undvikas. Han skulle tvingas trĂ€nga sig igenom den om han skulle ta sig till vĂ€rlden ovan mark.
Sam var klÀdd i en oformlig marinblÄ skepparjacka av ull som han hade Àrvt av sin rumskamrat, Marx, som hade köpt den pÄ ett överskottslager första Äret pÄ universitetet. Efter knappt en termin hade Marx lÀmnat den att mögla bort i en plastpÄse och Sam frÄgade om han fick lÄna den. Vintern hade varit strÀng, och det var en snöstorm i april (april! Dessa förryckta vintrar i Massachusetts!) som till slut nötte ner Sams stolthet sÄ pass
att han förmÄdde frÄga Marx om den bortglömda jackan. Sam lÄtsades att han gillade stilen och Marx sa att Sam lika gÀrna kunde ta den, vilket Sam visste att han skulle sÀga. Liksom de flesta saker köpta pÄ överskottslager luktade jackan mögel, damm och döda unga mÀns svett, och Sam försökte lÄta bli att spekulera i varför den hade hamnat bland det överblivna. Men den var mycket varmare Àn vindjackan han haft med sig frÄn Kalifornien nÀr han anlÀnde till universitetet. Han tÀnkte ocksÄ att den stora jackan hjÀlpte till att dölja hans storlek. Jackan, dess löjevÀckande omfÄng, fick honom bara att se mindre ut och mer likna ett barn.
Det vill sĂ€ga: Sam Masur som tjugoettĂ„ring hade inte en kroppsbyggnad lĂ€mpad för att knuffas och trĂ€ngas, alltsĂ„ slingrade han sig, i görligaste mĂ„n, genom folksamlingen, och kĂ€nde sig lite som den dödsdömda amfibien i videospelet Frogger. Han hörde sig sjĂ€lv yttra ett antal âursĂ€ktaâ som han inte menade. En verkligt storartad sak med hur hjĂ€rnan var kodad, tĂ€nkte Sam, var att den kunde sĂ€ga âUrsĂ€ktaâ samtidigt som den menade âDra Ă„t helveteâ. SĂ„vida de inte var opĂ„litliga eller tydligt identifierade som galningar eller uslingar förvĂ€ntades man ta figurer i romaner, filmer och spel för vad de var â summan av vad de gjorde eller vad de sa. Men mĂ€nniskor â de vanliga, de anstĂ€ndiga och pĂ„ det stora hela hederliga â kunde inte ta sig igenom dagen utan den oumbĂ€rliga programsekvens som lĂ€t en sĂ€ga en sak och mena, kĂ€nna, till och med göra en annan.
âKan du inte gĂ„ runt?â skrek en man i svart och grön virkad mössa till Sam.
âUrsĂ€ktaâ, sa Sam.
âFan ocksĂ„, jag var sĂ„ nĂ€raâ, muttrade en kvinna med ett spĂ€dbarn i bĂ€rsjal nĂ€r Sam passerade framför henne.
âUrsĂ€ktaâ, sa Sam.
EmellanÄt gick nÄgon hastigt dÀrifrÄn och skapade luckor i folksamlingen. Luckorna borde ha blivit flyktmöjligheter för
Sam, men pÄ nÄgot sÀtt fylldes de genast med nya mÀnniskor som törstade efter förströelse.
Han var nĂ€stan framme vid stationens rulltrappa nĂ€r han vĂ€nde sig om för att se vad alla hade tittat pĂ„. Sam kunde förestĂ€lla sig hur han redogjorde för trĂ€ngseln pĂ„ tunnelbanestationen och att Marx sa: âVar du inte ens nyfiken pĂ„ vad det var? Det finns en hel vĂ€rld av mĂ€nniskor och saker om du bara för ett ögonblick kunde förmĂ„ dig att inte vara sĂ„ misantropisk.â Sam tyckte inte om att Marx betraktade honom som misantrop, Ă€ven om han var det, sĂ„ han vĂ€nde sig om. Det var dĂ„ han fick syn pĂ„ sin gamla kamrat, Sadie Green.
Det var inte sĂ„ att han inte hade trĂ€ffat henne alls under Ă„ren som gĂ„tt. De hade varit flitiga besökare pĂ„ vetenskapsmĂ€ssor, Academic Games League och otaliga andra tĂ€vlingar (retorik, robotteknik, kreativt skrivande, programmering). För oavsett om man gick pĂ„ en medioker kommunal high school i östra Los Angeles (Sam) eller en flott privatskola i vĂ€stra (Sadie) var kretsen av smarta ungar i Los Angeles densamma. De brukade utvĂ€xla blickar genom ett rum fullt av nördar â ibland log hon till och med mot honom, som för att bekrĂ€fta deras dĂ©tente â och sedan sveptes hon med i det rovgiriga kotteriet av attraktiva, smarta ungar som alltid omgav henne. Pojkar och flickor som han, men rikare, vitare och med bĂ€ttre glasögon och tĂ€nder. Och han ville inte vara Ă€nnu en ful, nördig person som graviterade runt Sadie Green. Ibland gjorde han henne till en skurk och fantiserade ihop olika sĂ€tt som hon hade förolĂ€mpat honom pĂ„: den dĂ€r gĂ„ngen nĂ€r hon vĂ€nde sig bort frĂ„n honom, den dĂ€r gĂ„ngen nĂ€r hon undvek hans blick. Men hon hade varken gjort det ena eller det andra â det vore nĂ€stan bĂ€ttre om hon hade gjort det.
Han visste att hon hade börjat pÄ MIT och undrade om han kanske skulle trÀffa pÄ henne nÀr han kom till Harvard. Under tvÄ och ett halvt Är hade han inte gjort nÄgonting för att fÄ det att hÀnda. Och inte hon heller.
Men dÀr var hon: Sadie Green i egen hög person. Och att se henne fick honom nÀstan att vilja grÄta. Det var som om hon var ett matematiskt bevis som hade gÀckat honom i mÄnga Är, men plötsligt, med frÀscha, utvilade ögon, hade beviset en fullstÀndigt uppenbar lösning. DÀr Àr Sadie, tÀnkte han. Ja.
Han skulle just ropa pĂ„ henne, men sedan gjorde han det inte. Han kĂ€nde sig förstummad av hur lĂ„ng tid som hade gĂ„tt sedan han och Sadie senast var ensamma tillsammans. Hur kunde nĂ„gon fortfarande vara sĂ„ ung som han objektivt visste att han var samtidigt som det hade gĂ„tt sĂ„ lĂ„ng tid? Och varför var det plötsligt sĂ„ lĂ€tt att glömma att han avskydde henne? Tiden, tĂ€nkte Sam, var en gĂ„ta. Men efter ett ögonblicks eftertanke Ă€ndrade han uppfattning. Tiden gick att förklara matematiskt; det var hjĂ€rtat â den del av hjĂ€rnan som representerades av hjĂ€rtat â som var gĂ„tan.
Sadie slutade stirra pÄ vad det Àn var folksamlingen stirrade pÄ, och nu gick hon mot det ankommande tÄget pÄ röda linjen.
Sam ropade pĂ„ henne: âSADIE !â Förutom dĂ„net frĂ„n det annalkande tĂ„get bullrade stationen av den gamla vanliga mĂ€nskligheten. En tonĂ„rsflicka spelade Penguin Cafe Orchestra pĂ„ cello för vĂ€xelpengar. En man med en skrivplatta i handen frĂ„gade förbipasserande om de hade ett ögonblick att undvara för de muslimska flyktingarna i Srebrenica. Bredvid Sadie fanns ett stĂ„nd som sĂ„lde fruktshakes för sex dollar styck. Mixern hade börjat vina och doften av citrus och jordgubbar spreds i den unkna underjordiska luften just nĂ€r Sam ropade hennes namn. âSadie Green!â ropade han igen. Hon hörde honom fortfarande inte. Han skyndade pĂ„ stegen sĂ„ mycket han kunde. NĂ€r han gick fort kĂ€nde han sig, trots att han visste bĂ€ttre, som en person i ett trebenslopp.
âSadie! SADIE!â Han kĂ€nde sig som en idiot. âSADIE MIRANDA GREEN! DU HAR DĂTT I DYSENTERI! â
Ăntligen vĂ€nde hon sig om. Hon lĂ€t sakta blicken gĂ„ över folksamlingen, och nĂ€r hon fick syn pĂ„ Sam spred sig ett leende
över hennes ansikte som en intervallfotograferad film av en blommande ros han en gĂ„ng hade sett pĂ„ fysiken i high school. Det var vackert, tĂ€nkte Sam, men han undrade om det kanske var en aning förkonstlat. Hon gick mot honom, fortfarande leende â en smilgrop i högra kinden, ett nĂ€stan oförnimbart mellanrum mellan framtĂ€nderna i överkĂ€ken â och det sĂ„g ut som om folksamlingen delade sig för henne pĂ„ ett sĂ€tt som vĂ€rlden aldrig flyttade sig för honom.
âDet var min syster som dog i dysenteri, Sam Masurâ, sa Sadie. âJag dog av utmattning efter ett ormbett.â
âOch för att du inte ville skjuta bisonoxenâ, sa Sam.
âDet Ă€r slöseri. Allt kött bara ruttnar.â
Sadie slog armarna om honom. âSam Masur! Jag har hela tiden hoppats att jag skulle stöta pĂ„ dig.â
âJag stĂ„r i telefonkatalogenâ, sa Sam.
âOkej, men jag kanske hoppades att det skulle ske naturligtâ, sa Sadie. âOch nu gör det det.â
âVad gör du pĂ„ Harvard Square?â frĂ„gade Sam.
âTittar pĂ„ Magiska ögat, förstĂ„sâ, sa hon uppsluppet. Hon gjorde en gest mot reklamaffischen. För första gĂ„ngen noterade Sam den en och en halv gĂ„nger en meter stora affisch som hade förvandlat pendlarna till en hord av zombier.
SE VĂRLDEN PĂ ETT HELT NYTT SĂTT.
I JUL ĂR MAGISKA ĂGAT GĂ VAN ALLA VILL HA.
Bilden pÄ affischen var ett psykedeliskt mönster i julfÀrger: smaragdgrönt, rubinrött och guld. Om man stirrade pÄ mönstret tillrÀckligt lÀnge lurade hjÀrnan sig sjÀlv att se en dold 3D-bild. Det kallades ett autostereogram och det var lÀtt att skapa ett om man var en halvhyfsad programmerare. Det hÀr? tÀnkte Sam. TÀnk vad folk Àr lÀttroade. Han suckade.
âDu gillar det inte?â sa Sadie.
âSĂ„na dĂ€r hittar man i vartenda sĂ€llskapsrum pĂ„ campus.â
âInte just den hĂ€r, Sam. Den hĂ€r Ă€r unik för ââ
âVarenda tĂ„gstation i Boston.â
âKanske i USA?â Sadie skrattade. âMen Sam, vill du inte se vĂ€rlden med magiska ögon?â
âJag ser alltid vĂ€rlden med magiska ögonâ, sa han. âJag brinner av barnslig förundran.â
Sadie pekade pĂ„ en pojke i sexĂ„rsĂ„ldern: âTitta sĂ„ glad han Ă€r! Nu ser han det! Bra gjort!â
âHar du sett det?â frĂ„gade Sam.
âJag har inte sett det Ă€nâ, erkĂ€nde Sadie. âOch nu mĂ„ste jag ta nĂ€sta tĂ„g, annars kommer jag för sent till förelĂ€sningen.â
âNog kan du vĂ€l avvara fem minuter för att se vĂ€rlden med magiska ögonâ, sa Sam.
âKanske nĂ€sta gĂ„ng.â
âKom igen, Sadie. Det kommer fler förelĂ€sningar. Hur mĂ„nga gĂ„nger fĂ„r man titta pĂ„ nĂ„got samtidigt som man vet att alla omkring en ser samma sak eller i alla fall att deras hjĂ€rnor och ögon reagerar pĂ„ samma fenomen? Hur mycket bevis fĂ„r man nĂ„gonsin pĂ„ att vi alla existerar i samma vĂ€rld?â
Sadie log sorgset och slog till Sam pĂ„ axeln. âDu kunde knappast ha sagt nĂ„got som var mer Sam.â
âSam Ă€r jag.â
Hon suckade nĂ€r hon hörde sitt tĂ„g dĂ„nande lĂ€mna stationen. âOm jag blir kuggad i avancerad datorgrafik sĂ„ Ă€r det ditt fel.â Hon bytte stĂ€llning sĂ„ att hon kunde titta pĂ„ affischen igen. âDu mĂ„ste ocksĂ„ göra det, Sam.â
âSka bli, ers nĂ„d.â Sam rĂ€tade pĂ„ axlarna, och han stirrade rakt fram. Han hade inte stĂ„tt sĂ„ hĂ€r nĂ€ra Sadie pĂ„ flera Ă„r.
Enligt anvisningarna pÄ affischen skulle man lÄta ögonen slappna av och koncentrera sig pÄ en enskild punkt tills en hemlig bild framtrÀdde. Om det inte fungerade uppmanades man att gÄ nÀrmare affischen och sedan lÄngsamt backa, men det fanns inte utrymme för det pÄ stationen. Sam brydde sig ÀndÄ inte om den hemliga bilden. Han gissade att det var en
julgran, en Àngel, en stjÀrna, fast förmodligen inte en davidsstjÀrna, nÄgot Ärstidsbetonat, banalt och brett, nÄgot som skulle sÀlja fler Magiska ögat-produkter. Autostereogram hade aldrig fungerat för Sam. Han hade en teori om att det hade nÄgot att göra med glasögonen. Hans glasögon, som korrigerade en kraftig nÀrsynthet, lÀt inte hans ögon slappna av tillrÀckligt för att hans hjÀrna skulle uppfatta illusionen. SÄ efter en ansenlig stund (femton sekunder) slutade Sam försöka se den hemliga bilden och studerade istÀllet Sadie.
Hennes hÄr var kortare och moderiktigare, tÀnkte han, men med samma mahognybruna vÄgor som hon alltid hade haft. De ljusa frÀknarna pÄ hennes nÀsa var sig lika, och hennes hy var fortfarande olivfÀrgad, fast hon var mycket blekare Àn nÀr de var barn i Kalifornien och hennes lÀppar var nariga. Hennes ögon hade samma bruna fÀrg, med gyllene flÀckar. Anna, hans mamma, hade haft liknande ögon, och hon hade sagt till Sam att det kallades heterokromi. Just dÄ hade han tyckt att det lÀt som en sjukdom, nÄgot hans mamma kanske skulle dö av. Under ögonen hade Sadie knappt synliga halvmÄnar, men dem hade hon haft redan som barn. Men han tyckte att hon verkade trött. Sam tittade pÄ Sadie, och han tÀnkte: Detta Àr vad en tidsresa Àr. Det Àr att titta pÄ en person och se dem i nuet och i det förflutna samtidigt. Och den sortens förflyttning fungerade bara med mÀnniskor man hade kÀnt lÀnge.
âJag sĂ„g det!â sa hon. Hennes ögon strĂ„lade och hon hade ett ansiktsuttryck som han mindes frĂ„n nĂ€r hon var elva.
Sam vÀnde snabbt blicken mot affischen igen.
âSĂ„g du det?â frĂ„gade hon.
âJaâ, sa han. âJag sĂ„g det.â
Sadie tittade pĂ„ honom. âVad sĂ„g du?â
âDetâ, sa Sam. âDet var otroligt fantastiskt. FruktansvĂ€rt festligt.â
âSĂ„g du det pĂ„ riktigt?â Sadies mungipor ryckte uppĂ„t. De heterokromiska ögonen tittade illmarigt pĂ„ honom.
âJa, men jag vill inte förstöra för nĂ„gon annan som inte har gjort det.â Han gjorde en gest mot horden.
âOkej, Samâ, sa Sadie. âVĂ€ldigt omtĂ€nksamt av dig.â
Han visste att hon visste att han inte hade sett det. Han log mot henne, och hon mot honom.
âĂr det inte mĂ€rkligt?â sa Sadie. âDet kĂ€nns som om jag aldrig slutade trĂ€ffa dig. Det kĂ€nns som om vi kommer till den hĂ€r tunnelbanestationen för att stirra pĂ„ den hĂ€r affischen varje dag.â
âVi grokkarâ, sa Sam.
âJa, vi grokkar. Och jag tar tillbaka det jag sa. Det dĂ€r var det samigaste du kunde ha sagt.â
âSamigast Ă€r jag. Du Ă€r ââ NĂ€r han sa det började mixern vina igen.
âVad?â sa hon.
âDu Ă€r pĂ„ fel Squareâ, upprepade han.
âVadĂ„ âfel Squareâ?â
âDu Ă€r pĂ„ Harvard Square nĂ€r du borde vara pĂ„ Central Square eller Kendall Square. Jag tyckte jag hörde att du gĂ„r pĂ„ MIT .â
âMin pojkvĂ€n bor i krokarnaâ, sa Sadie pĂ„ ett sĂ€tt som antydde att hon inte hade mer hon ville sĂ€ga om saken. âJag undrar varför de kallas âsquaresâ. De Ă€r ju inte fyrkantiga, eller?â Ănnu ett tĂ„g rullade in. âDet Ă€r mitt tĂ„g. Igen.â
âDet Ă€r sĂ„ tĂ„g fungerarâ, sa Sam.
âDet Ă€r sant. Det kommer ett tĂ„g och ett tĂ„g och ett tĂ„g.â
âOch i sĂ„ fall Ă€r det enda rĂ€tta i det hĂ€r lĂ€get att gĂ„ och ta en kaffeâ, sa Sam. âEller vad du Ă€n dricker, om kaffe Ă€r för klyschigt för dig. Chai. Matcha. Snapple. Champagne. Det finns en hel vĂ€rld av oĂ€ndliga dryckesmöjligheter rakt ovanför vĂ„ra huvuden. Vi behöver bara ta rulltrappan upp och förse oss.â
âJag önskar jag kunde, men jag mĂ„ste gĂ„ pĂ„ förelĂ€sningen. Jag har lĂ€st kanske hĂ€lften av det jag ska. Det enda som talar till min fördel Ă€r min punktlighet och nĂ€rvaro.â
âDet betvivlar jagâ, sa Sam. Sadie var en av de mest begĂ„vade mĂ€nniskor han kĂ€nde.
Hon gav Sam en snabb kram till. âFint att se dig.â
Hon började gÄ mot tÄget och Sam försökte komma pÄ ett sÀtt att fÄ henne att stanna. Om det hÀr vore ett spel kunde han pausa. Han kunde starta om, sÀga andra saker, rÀtt saker den hÀr gÄngen. Han kunde söka i inventariet efter det föremÄl som skulle fÄ Sadie att stanna.
De hade inte ens bytt telefonnummer, tĂ€nkte han desperat. Hans hjĂ€rna blĂ€ddrade igenom de sĂ€tt pĂ„ vilka man kunde leta reda pĂ„ nĂ„gon 1995. NĂ€r Sam var barn kunde folk försvinna för alltid, men det var inte lika lĂ€tt att försvinna som förr. I allt högre grad var det enda som krĂ€vdes en önskan att förvandla en person frĂ„n digital hypotes till ostyrigt kött. SĂ„ han tröstade sig med att hans gamla vĂ€n visserligen blev mindre och mindre pĂ„ tĂ„gstationen, men vĂ€rlden rörde sig i samma riktning â i och med globaliseringen, informationsmotorvĂ€gen och liknande. Det skulle bli lĂ€tt att hitta Sadie Green. Han kunde gissa sig till hennes mejladress â MIT -adresser följde samma mönster. Han kunde söka i MIT :s katalog pĂ„ nĂ€tet. Han kunde ringa institutionen för datavetenskap â han förmodade att det var datavetenskap. Han kunde ringa hennes förĂ€ldrar, Steven Green och Sharyn Friedman-Green, i Kalifornien.
Fast han kĂ€nde sig sjĂ€lv och han visste att han var en person som aldrig ringde nĂ„gon, sĂ„vida han inte var absolut sĂ€ker pĂ„ att initiativet var vĂ€lkommet. Hans hjĂ€rna var svekfullt negativ. Han skulle hitta pĂ„ att hon hade varit kylig mot honom, att hon inte ens hade nĂ„gon förelĂ€sning den dagen, att hon bara hade velat slippa Sam. Hans hjĂ€rna skulle insistera pĂ„ att om hon hade velat trĂ€ffa honom skulle hon ha gett honom nĂ„gon sorts kontaktuppgifter. Han skulle dra slutsatsen att han representerade en plĂ„gsam period i Sadies liv, och dĂ€rför ville hon sĂ„klart inte trĂ€ffa honom igen. Eller kanske, vilket han ofta hade misstĂ€nkt, betydde han ingenting för henne â
han hade varit en rik flickas goda gĂ€rning. Han skulle Ă€lta att hon hade nĂ€mnt en pojkvĂ€n vid Harvard Square. Han skulle leta upp hennes nummer, hennes mejladress, hennes fysiska adress, men han skulle inte anvĂ€nda dem. SĂ„ med fenomenologisk tyngd insĂ„g han att detta mycket vĂ€l kunde vara sista gĂ„ngen han trĂ€ffade Sadie Green, och han försökte memorera exakt hur hon sĂ„g ut nĂ€r hon gick ivĂ€g pĂ„ en tĂ„g station en bister decemberdag. Beige kashmirmössa, vantar och halsduk. KamelfĂ€rgad trekvartslĂ„ng skepparjacka, definitivt inte frĂ„n överskottslagret. BlĂ„jeans, ganska slitna, bootcut, fransiga lĂ€ngst ner. Svarta sneakers med ett vitt streck pĂ„. KonjaksfĂ€rgad cykelbudsvĂ€ska som var lika bred som hon, proppfull, med Ă€rmen pĂ„ en ljusbrun tröja utstickande pĂ„ sidan. Hennes hĂ„r â glansigt, en aning fuktigt â nĂ„dde henne strax under skulderbladen. Det fanns ingen autentisk Sadie i den bilden, tĂ€nkte han. Hon sĂ„g exakt likadan ut som otaliga smarta, vĂ€lmĂ„ende collegetjejer pĂ„ stationen.
Just nĂ€r hon var pĂ„ vĂ€g att försvinna vĂ€nde hon, och hon sprang tillbaka till honom. âSam!â sa hon. âSpelar du fortfarande?â
âJaâ, svarade Sam med för stor entusiasm. âAbsolut. Hela tiden.â
âHĂ€r.â Hon tryckte en 3,5-tumsdiskett i hans hand. âDet hĂ€r Ă€r mitt spel. Du har sĂ€kert supermycket att göra men testa det om du har tid. Jag vill hemskt gĂ€rna höra vad du tycker.â
Hon sprang in i vagnen igen, och Sam traskade efter.
âVĂ€nta! Sadie! Hur kontaktar jag dig?â
âMin mejladress finns pĂ„ diskettenâ, sa Sadie. âI readmefilen.â
TÄgets dörrar stÀngdes, och Sadie forslades tillbaka till sitt rÀtta Square. Sam tittade ner pÄ disketten: spelet hette Solution. Hon hade skrivit etiketten för hand. Han skulle kÀnna igen hennes handstil var som helst.
NĂ€r han kom tillbaka till lĂ€genheten senare pĂ„ kvĂ€llen installerade han inte Solution direkt, men han lade den bredvid datorns diskettstation. Fast att inte spela Sadies spel var en bra drivkraft, upptĂ€ckte han, och han arbetade med synopsis till sin tredjeĂ„rsuppsats, som redan var en mĂ„nad försenad och annars skulle ha fĂ„tt vĂ€nta till efter ledigheten. Han hade efter mycket vĂ„nda valt Ă€mnet âAlternativa perspektiv pĂ„ BanachTarskis paradox i frĂ„nvaro av urvalsaxiometâ, och eftersom det trĂ„kade ut honom att skriva synopsis fasade han för slitet det skulle innebĂ€ra att skriva sjĂ€lva uppsatsen. Han hade börjat misstĂ€nka att han, Ă€ven om han hade en uppenbar fallenhet för matematik, inte var sĂ€rskilt intresserad av det. Hans handledare pĂ„ matematiska institutionen, Anders Larsson, som senare skulle tilldelas en Fieldsmedalj, hade i praktiken sagt det till honom vid eftermiddagens möte. Hans avskedsord: âDu Ă€r otroligt begĂ„vad, Sam. Men det finns en sak man ska tĂ€nka pĂ„: att vara bra pĂ„ nĂ„got Ă€r inte riktigt samma sak som att Ă€lska det.â
Sam Ă„t italiensk hĂ€mtmat med Marx â Marx bestĂ€llde för mycket sĂ„ att Sam skulle ha rester att Ă€ta medan Marx var borta. Marx upprepade sin inbjudan till Sam att följa med och Ă„ka skidor i Telluride under ledigheten: âDu borde verkligen följa med, och om det Ă€r skidĂ„kningen du Ă€r orolig för sĂ„ hĂ€nger de flesta Ă€ndĂ„ mest i stugan.â Sam hade sĂ€llan rĂ„d att Ă„ka hem under ledigheterna, sĂ„ inbjudningarna kom och avvisades med jĂ€mna mellanrum. Efter att ha Ă€tit började Sam plugga till sin kurs i moralfilosofi (de lĂ€ste Wittgensteins tidiga filosofi, eran innan han kom fram till att han hade fel om allt), och Marx gjorde sig i ordning för resan. NĂ€r Marx hade packat fĂ€rdigt skrev han ett julkort till Sam och lade det pĂ„ hans skrivbord tillsammans med ett presentkort vĂ€rt femtio dollar pĂ„ brygghuset. Det var dĂ„ Marx fick syn pĂ„ disketten.
âVad Ă€r Solution?â frĂ„gade Marx. Han tog den gröna disketten och höll fram den mot Sam.
âDet Ă€r en vĂ€ns spelâ, sa Sam.
âVilken vĂ€n?â sa Marx. De hade bott ihop i snart tre Ă„r och Marx hade nĂ€stan aldrig hört Sam nĂ€mna nĂ„gra vĂ€nner.
âMin vĂ€n frĂ„n Kalifornien.â
âSka du spela det?â
âSenare. Det suger sĂ€kert. Jag ska bara ta en titt pĂ„ det, som en tjĂ€nst.â Det kĂ€ndes som om han svek Sadie genom att sĂ€ga det, men det skulle sĂ€kert suga.
âVad handlar det om?â sa Marx.
âIngen aning.â
âCoolt namn, i alla fall.â Marx slog sig ner vid Sams dator. âJag har en stund över. Ska vi installera det?â
âVarför inte.â Sam hade tĂ€nkt spela ensam, men Marx och han spelade tillsammans ganska regelbundet. De gillade fightingspel: Mortal Kombat, Tekken, Street Fighter. De hade ocksĂ„ ett pĂ„gĂ„ende parti Dungeons & Dragons som de Ă„terupptog dĂ„ och dĂ„. Partiet, som Sam var spelledare för, hade pĂ„gĂ„tt i över tvĂ„ Ă„r. Att spela Dungeons & Dragons pĂ„ tvĂ„ personer Ă€r en besynnerlig, intim upplevelse, och de hemlighöll partiet för alla de kĂ€nde.
Marx stoppade in disketten i datorn och Sam installerade spelet pÄ hÄrddisken.
Flera timmar senare hade Sam och Marx spelat igenom Solution en första gÄng.
âVad i helvete var det hĂ€r?â sa Marx. âJag kommer att bli sĂ„ försenad hem till Ajda. Hon kommer att döda mig.â Ajda var Marx senaste flamma â en en och Ă„ttio lĂ„ng turkisk squashspelare som ibland tog modelljobb, ett normalt cv för en person som var föremĂ„l för Marx kĂ€rlek. âJag trodde pĂ„ riktigt att vi skulle spela i fem minuter.â
Marx drog pĂ„ sig rocken â kamelfĂ€rgad, precis som Sadies. âDin vĂ€n Ă€r helt sjuk. Och kanske ett geni. Hur var det nu du kĂ€nde honom?â