9789100800253

CILLA NAUMANN

SAMTALEN

EN BOK OM OCH MED

MAMMA ANDERSSON

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

TIDIGARE

s 13

SAMTALEN

Första dagen

s 23

Andra dagen

s 35

Tredje dagen

s 53

Fjärde dagen

s 73

Femte dagen

s 91

Sjä e dagen

s 105

Sjunde dagen

s 119

Å onde dagen

s 133

INSPIRATION

s 151

Namn och platser i boken

s 250

Mamma Andersson

s 252

Cilla Naumann

s 257

TIDIGARE

2013

En råkall och isig januarikväll öppnar utställningen Stargazer på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Fönstren i Guldhuset i Vasaparken är immiga när Karin Mamma Andersson kliver fram för a hålla si invigningstal.

”Jag hade inte tid a måla ihop en utställning själv och ck idén a i stället visa några av mina inspirationskällor. Kompromissen blev a jag har några nya målningar på översta planet, men de är verkligen inte det viktigaste här”, säger hon och ler.

Det är varmt i rummet och stämningen är hög. Karin har blommor i famnen och hennes glädje är smi ande.

När jag ska gå därifrån står hon plötsligt bredvid mig i entrén och jag vill säga något om utställningen, men orden känns pla a och stumma. Jag går därifrån och tänker a jag skulle vilja prata mer med henne, om konst och om måleri, om hur det är a omsä a sina inre världar i bilder i stället för i ord och text.

Men vi känner inte varandra. Inte ännu.

Jag går tillbaka och ser Stargazer era gånger, går runt i rummen och i parken utanför och tänker a det som Karin gör där inne är ovanligt och modigt. A öppet visa sina inspirationskällor är som a glänta på locket till si inre hemliga rum. Det är självutlämnande och självsäkert i en laddad blandning.

I en första re ektion tänker jag a hon inte alls verkar rädd för a förstöra det spänningsfält som jag själv skyddar runt vissa betydelsefulla förfa arskap och texter. Sedan tänker jag a de verk som väger tungt i henne kanske behöver omsä as och få lu för a kra en i dem ska fortsä a leva. Eller kanske är den här utställningen bara e kapitel i en mycket stor inre inspirationskatalog hos henne. Jag har kort sagt mycket som jag skulle vilja tala med henne om.

*

Ibland tänker jag a jag blev förfa are långt innan jag debuterade, a det hände när jag ck min första dagbok med lås och blå duvor på framsidan. När jag började skriva i den upptäckte jag mi eget inre hemliga rum och a det där inne inte fanns några krav på a vare sig jag själv eller det jag skrev skulle bli något eller se ut som något.

Imre Kertész, den ungerske Nobelpristagaren i li eratur, talade om en övergång, en smal springa, där all text måste passera för a bli li eratur. Springan skulle enligt honom vara den nödvändiga formen varigenom förfa aren måste pressa sina oåtkomliga världar för a de ska komma ut på andra sidan och uppstå som li eratur.

Men i ens inre rum behöver inte de a ske. Där nns skrivandets och läsandets alla möten, alla glidningar mellan identiteter, blandningarna mellan verklighet och ktion, mellan sanning, lögn, fantasi och minnen. Och bara där kan jag få kontakt med det fria skrivande som är så centralt för mig, men också näst intill omöjligt a planera eller förklara.

Med åren har jag lärt mig a ha förtröstan för a somligt där inne framträder mycket långsamt, och jag har också kommit a intressera mig alltmer för hur den här processen ser ut för konstnärer. Hur uppstår bilder, skulpturer, installationer inuti dem och hur transponeras de ut i världen? Är det motiven som driver på, eller längtan e er handens rörelser i färgen, över duken, i leran? Hur omsä s tystnader och minnen, ljus och mörker, längtan, erfarenheter och stämningar till andra u ryck än ord och text? Hur ser deras lust och begär e er a skapa ut? En sak som inte upphör a fascinera mig är a en konstnärs verk i många fall kan ses och omfa as i sin komplexitet på e enda ögonblick. En roman eller e diktverk tar tid a uppfa a i sin helhet. Ord för ord har förfa aren sammanfogat en text som först e er timmars, kanske dagars eller veckors läsning kan

upplevas i sin fulla omfa ning. E konstverk kan nå minst lika långt och trä a minst lika djupt i en snabb och explosiv sekund.

Vid tiden för Stargazers öppnande har Karin redan ha e stort internationellt genombro och anses allmänt vara en av Europas mest betydande konstnärer i sin generation. Från första internationella utställningen i London 2002 har det fortsa rakt framåt med Venedigbiennalen 2003 och däre er med en rad stora och omtalade utställningar i bland annat Tyskland, New York, São Paulo, London och inte minst i Sverige.

Jag har följt henne sedan en av hennes allra första separatutställningar, på Galleri Doktor Glas i Kungsträdgården 1995, och hennes motiv och bildvärld har engagerat mig alltmer. I början var det landskapen som fångade mig, känslan av a försvinna in bland hennes björkar. Sedan har hon i verk e er verk fortsa a berä a om det som också har med mi liv, min föreställningsvärld och vår gemensamma tid på jorden a göra. Hennes komplexa interiörer, hennes scener av familjeliv, av skuggor och ljus, av dockor och statyer väcker inte bara upp egna rum, minnen, upplevelser och känslor utan sä er dem också på spel. I hennes bilder nns referenser till andra konstnärer och till konstverk som jag har se sedan jag var barn, till lmer, berä elser och fotogra er som är en sorts allmängods för vår generation. I hennes bilder ser jag min tid re ekteras i historien och det berör mig på e särskilt sä . Kanske är de a a upptäcka en verksam konstnär i sin egen generation något a vara mycket tacksam för.

Karins bilder känns djupt personliga och berä ande, men de avslöjar ingenting. När jag ti ar på dem kan jag visst få fantasier om hennes privata liv, men jag tror inte a jag verkligen får veta något om henne. En förfa are löper större risk a sammanblandas med si verk och avkrävs o a svar på frågor om

varför någon i en berä else gör si eller så eller varför slutet rent av inte blev e annat. Jag har aldrig hört en konstnär behöva söka svaret på liknande frågor.

2015

Två år senare trä ar jag Karin på en minnesstund för en gemensam vän. Vi är några som går vidare till en restaurang e eråt och mot slutet av måltiden höjer Karin rösten och föreslår a vi kvinnor runt bordet ska starta en bokklubb. ”För a det ska bli av a vi ses och för a jag vill börja läsa mer. Jag har svårt för det”, säger hon.

Första bokmötet äger rum redan e er e par veckor. Vi blir sex kvinnor som skriver in oss i klubben och vi är idag, mer än å a år senare, fortfarande samma sex som gör allt för a inte missa en sammankomst. Vi har roliga, hetsiga och uppriktiga diskussioner om böckerna vi läser, men också om samhället och tiden vi lever i. Vi kan bråka en hel del, men vi vill varandra väl och vi för inte vidare det som sägs. Det sista är en hederssak.

E er några möten står det klart a Karin och jag o a vill diskutera samma saker och jag frågar om vi inte ska skriva något tillsammans. En bok som alla som missade Stargazer kan få ta del av. En bok som visar hur en konstnär ti ar på konst och hur upplivande konst kan vara. En bok om Karin och om hur hon ser på måleri och inspiration, om hur bilderna kommer i henne och hur andras bilder slår an.

”Jo”, svarar Karin direkt, ”det gör vi.”

Men just då blir det inte av. Karin arbetar intensivt för a iscensä a Stargazer II. Hon är utvald som en av fem internationella konstnärer a kuratera en stor utställning på biennalen

i São Paulo 2018, en av världens största konstbiennaler. Det är en gigantisk uppgi a låna in verk från världens alla hörn och hon har ingen tid över, inte ens för si eget måleri. Det märks a hon längtar in i ateljén och in i sin egen värld igen.

2022

Kring nyår hör Karin av sig och frågar om hon kan låna vårt sommarhus i Skåne. Hon behöver ensamhet och arbetsro, säger hon. Jag varnar henne för a huset är kallt och dragigt och för a trakten har rä lite charm på vintern, men Karin vill åka. Rapporterna som kommer är sammanbitna, men hon stannar längre än tänkt. När hon kommer tillbaka har hon nya resplaner. Hon är på väg till Capri och Villa San Michele där intendenten Kristina Kappelin har lovat henne e rum och en ateljé på den vinterstängda sti elsen.

Karin visar mig några av teckningarna som hon gjort i vårt hus. En av dem föreställer en apa och när vi talar om den vaknar lusten a göra något tillsammans på ny och den här gången blir det verkligen av. Snart är vi på väg till Italien. Karin är inne i en turbulent och omvälvande period, både i arbetet och privat. Sommaren 2021 har hon som första svenska levande konstnär ha en separatutställning på konstmuseet Louisiana i Danmark. Hösten 2022 ska hon göra en utställning i Aalborg tillsammans med den danske konstnären Tal R, med inspiration från Carl Fredrik Hills teckningar, och hösten 2023 visar hon en ny stor utställning i Paris. Hon lever med höga förväntningar från en rad olika håll samtidigt som hon är mi i en separation. Själv har jag just avslutat en cancerbehandling. Vi är således e rä skakigt par som ger oss i väg genom e Europa som pandemin långsamt släpper greppet om och där Vladimir Putin höjt tonläget på e mycket hotfullt sä . Allt känns osäkert.

Vi anländer till Neapels ygplats sent på kvällen den 7 februari 2022 och beger oss genast till Molo Beverello, hamnen varifrån färjan till Capri avgår. Vi har lämnat e Sverige som håller på a öppna upp, men här i det tä befolkade Kampanien har borgmästaren beslutat a munskydd fortfarande är obligatoriskt – även utomhus.

Det blåser hårt på den timslånga färden över Neapelbukten och na en är kolsvart och orolig när taxin slingrar sig upp i bergen från Marina Grande och släpper av oss vid Piazza Vi oria, torget i Anacapri. I mörkret släpar vi väskorna ut på udden där Villa San Michele ligger. Den tända lampan vid intendentbostaden lyser som en vänlig fyr i mörkret.

SAMTALEN

FÖRSTA DAGEN

När vi vaknar första morgonen är vinden isande kall, men himlen är klarblå och nu ser vi den vidunderliga utsikten. Karin har sovit dåligt och vi klär på oss varmt och letar oss am till Anacapris enda vinteröppna kafé. Där är fullt med folk och vi fumlar med munskydden, ovana och valhänta a återigen vara ute bland folk och på resande fot.

Ka et är starkt och go , men det nns bara sötsaker a äta och hungern får oss a prata om mat, om vad vi åt som barn och vad vi har lärt oss a tycka om senare i livet.

När Karin berä ar om Norrland och om sin barndom är det med en särskild ivrig ton och när vi en stund senare är tillbaka i hennes rum och det lilla pentryt börjar samtalet där.

Igår när vi reste hit pratade vi mycket om din pappas och dina turer i skogen. Jag tänker a Norrlands natur har ha stor betydelse för dig som konstnär, men nu har du bo länge i Stockholm. Lever det norrländska landskapet fortfarande i dig?

Jag tror a mi landskapsmåleri redan från första början var e slags minneslandskap. På senare år har jag känt mig trö på a rota runt i det där. Norrland har liksom blivit en hel mytologi med all li eratur som har exotiserat hela landsändan. När jag tänker på ursprung och var man kommer ifrån så tror jag a det handlar mer om en sorts övergripande dialekt, e slags tonläge som si er djupare än speciella berä elser och

speci ka bilder. Man känner ju alltid igen en dialekt och den tror jag nns kvar inom en. Ju längre det går mellan resorna upp till mina hemtrakter i Luleå, desto större bli avståndet. Och ju äldre jag blir, desto längre blir också avståndet till min barndom. E ersom jag inte har odlat eller underhållit min relation till Norrland, såär det landskapet inte så närvarande längre. Men visst var det väldigt starkt från början och naturligtvis nns min bakgrund alltjämt där. Jag kommer ju därifrån. Såär det bara.

Tror du a konstnärer o a håller på med sina barndomsplatser, a det är deras mest laddade motiv? Jag tänker a det är så för många förfa are.

A deras barndomsmiljöer ständigt återkommer i berä elserna.

Jag tror a barndom för de esta människor är och förblir e mysterium. Bara det där med a man kan si a och ti a på fotogra er på sig själv och inte kunna förstå a det där är jag, men ändå förnimma just det minnet. Det är en väldigt speciell och intressant dubbelprojektion.

Du använder o a foton som förlagor, men som jag har förstå det är det sällan privata foton från dina egna album. Ställer sig det privata i vägen för dig när du målar, som en ofrihet? Eller är det så a e anonymt foto blir en bild med en större avsändare än bara du och di ?

Såär det absolut. De privata bilderna är ju så slutna redan. När jag var lärare på 90-talet var det vanligt a elever hade med sig foton från sin barndom och ville utgå från dem i si måleri. Det är så självklart a många vill börja just där, i det där mysteriet som jag just talade om. Men det är lä a det blir för privat, a det blir som när någon berä ar om en dröm, a det blir tråkigt för andra.

Jag är inte så intresserad av särskilda situationer i min barndom, i alla fall inte i mi konstnärskap. Jag är mer ute e er en sorts homeopatisk produkt som är väldigt utspädd och som just därför kan bli koncentrerad på e annat sä än det privata kan bli, och som kanske till och med har större e ekt än det som bara angår mig.

Jag tänker a du på så många olika sä berä ar om en mycket enkel bakgrund, men nu lever du e helt annat liv med inkomster som är stora och mycket ovanliga för konstnärer. Är det här en komplicerad omställning för dig?

Det här är en så komplex fråga som har a göra med hela konstens väsen. De a a verket blir en vara som får e pris. Det är så grymt a konstnären därmed faktiskt själv får e pris.

Du signalerar tydligt a du inte trivs med det.

Det är plågsamt och jag tror a jag har varit rädd för de a redan innan det började gå bra för mig. Det här är e så stort ämne. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Börja var som helst.

Jag har alltid ti at mycket på andra konstnärskap. Framför allt är det förstås själva konsten som är spännande, men ibland också personerna bakom verken. Den riktigt gamla konstens konstnärer är mer anonyma, vilket är befriande. Man slipper mycket av sidoinformationen som egentligen bara stör och ibland till och med förstör.

Ta till exempel Picasso som var så viktig för hela modernismen. Han var nytänkande och nyskapande på alla sä . Men han var också en av de första som gjorde konstnären till en entertainer. Han släppte in allmänheten i sin privata värld. Han agerade framför

kameran, visade upp sina slo och sina vackra fruar samtidigt som han visade sin konst. Han var inte bara en målare utan också en sorts skådespelare, en aktör. En py eliten man som tog extremt stor plats medan han levde, en trollkarl.

Det där han gjorde har roat mig, men jag kan ju också se a han blev en industri. En enmansindustri. Det är skrämmande a konstnärer retroaktivt kan bli varumärken. Som Hilma af Klint till exempel. Det nns något i a hon inte kommer ut till publiken under si liv, a hon faktiskt inte vill det. A hon förstår sin styrka, sin sprängkra , a hon är lika intressant som andra i sin samtid. Och jag blir så förundrad över hur snabbt konstvärlden gör henne till e varumärke. Trycker a scher, gör böcker, utställningar, ma or. Hon klev upp från de döda och blev en industri. Det blir särskilt sorgligt när det handlar om personer som verkligen inte har velat vara där, som valt a inte vara där.

Menar du a en av hennes kvaliteter var a hon inte var allmänt känd? A populariteten som kom e er hennes död har gjort henne sämre?

Nej, verkligen inte. Ingen visste ju vem hon var. Det är klart a hon har tagits emot av världen som en e ersänd julklapp från en annan tid.

Men Hilma af Klint skrev väl i si testamente a verken ck visas e er hennes död. Hon ville väl skydda sig under sin levnad, en strategi för a behålla sin integritet?

Jag tror absolut a hon ville skydda sig. Orsaken vet jag inte, det kan ju nnas era olika motiv till det. Oavse gjorde hon nog rä . För egen del i alla fall.

Jag märker a du blir väldigt engagerad av a prata om det här.

Tänk på van Gogh till exempel, hur utny jad och u jatad han har blivit av kommersen och kapitalet. Ja, jag kan nästan inte tänka mig en sannare konstnär än van Gogh och nästan ingen som blivit så utny jad och som samtidigt hade e sådant helvete under si liv.

Det är så obehagligt och en sådan svår kon ikt.

Alla vet ju a man inte si er där och målar för sig själv. Man gör ju inte sina saker för a ingen ska ta del av dem. Man lever på e annat sä med publiken. Den andres blick nns ode nierad bakom en hela tiden. Inte för a jag direkt tänker på a någon ska se mina bilder, eller tycka något särskilt om dem medan jag håller på med dem, arbetar med dem, men om jag bestämmer mig för a en målning ska vara med på en utställning, så vet jag a andra människor kommer a ti a på den, såär det bara.

Det här är en kon ikt med många lager. Som en lök. Och sedan har man a bro as med hela traditionen – man kan inte komma ifrån allt som redan är gjort i konsthistorien. Alla blir alltid en re ex till historien vare sig de vill eller inte. Så hade konstnärerna det på 1600-talet också, fast då såg re exerna annorlunda ut än i vår postmoderna tid där allt alltid är tillgängligt samtidigt.

Har du känt a det nns en kritik mot dig för a du säljer bra? Den rågången nns för förfa are. Är man riktigt bra så säljer man inte. Gäller det i di skrå också?

Generellt gäller det ja. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var yngre. Jag var snarare stolt över a jag kunde försörja mig någorlunda som konstnär. Idag orkar jag över huvud taget inte tänka på vad folk tycker om det, man kan vara båda delarna, både säljande och bra.

Har det varit svårt a förena framgång med a vara maka och mor, eller har det snarare a göra med a vara framgångsrik kvinna?

Jag har aldrig känt a jag har betalat e pris för a jag är kvinna inom konsten. Jag har känt så tydligt a jag och Jockum (Nordström, s 250) har varit varandras skyddsänglar, a vi har hjälpt varandra och ge kra . Det har varit e vä xelbruk mellan oss. När den ena behövt energi och hopp och glädje och självförtroende, så har den andra funnits där och när den ena få framgång har vi rat den tillsammans. Stipendier och spännande utställningserbjudanden har kommit båda till glädje. Vi har kunnat resa tillsammans och trä a många nya roliga människor.

Jag har aldrig velat se mig som en kvinnlig konstnär, utan som en konstnär. Det var faktiskt e beslut jag tog redan när jag gick på Gerlesborgsskolan. Jag var ung, bara 22–23 år, men jag visste det så säkert redan då.

Och det spelar heller ingen roll om jag har kvinnliga eller manliga förebilder. Det är många som frågar mig varför jag o ast bara nämner män som inspirationskällor. Tyvärr är det så a konsthistorien domineras av män och därför är det hos dem jag har hi at min identi kation.

Men har det inte funkat så bra mellan dig och Jockum för a ni ha en bra jämvikt i era karriärer och arbetsliv?

Jo, absolut, vi har verkligen inte konkurrerat. Däremot kände jag a utställningen på Louisiana kanske blev för mycket för mig just då. Jag arbetade alldeles för hårt i era år och det blev inte bra. Inte för mig och inte för dem runt omkring mig heller.

På vilket sä blev Louisiana för mycket?

Det var nog inte just den utställningen i sig, utan raden av framgångar som jag ha de senaste åren. Successivt har jag få en uppmärksamhet utan jämförelse. Det började redan med Venedigbiennalen 2003. Sedan ck jag Carnegiepriset 2006 och året därpå en separatutställning på Moderna museet. Och så 2021 blev jag den

första levande svenska konstnären med en separatutställning på Louisiana. Det här är stora och helt fantastiska framgångar för en konstnär, men de har inte kommit utan komplikationer.

Hur då?

E er Louisiana har jag börjat ifrågasä a mig själv. Jag ck svårare a känna riktig lust. All den här uppmärksamheten kostar på. Jag har försökt tacka nej till nästan allt o entligt e er Louisiana. Det är väl e tydligt tecken. Jag har inte riktigt orkat med det.

Ska vi ta en paus? Vi kan komma tillbaka till det här senare.

Ja, vi tar en promenad.

Och det gör vi. Vi går vår första promenad i vårgrönskan på Monte Solaros slu ningar. Långt under oss gli rar Neapelbukten och när Karin går am till bergskanten för a verkligen se ut över stupet suger svindeln till i magen och jag måste be henne ta e steg tillbaka.

På vägen hem stannar Karin vid varje hund som skäller innanför villastängslen. Det är något jag ska få lära mig på den här resan. Karin pratar med djur.

About a Girl

2005, akryl och olja på två pannåer, 122 x 160 cm, Michael Storåkers Collection

Den här visade jag i New York, men den finns i Sverige, hos en samlare. Den föreställer ett gäng med åtta unga damer som har nåt slags möte. Titeln kommer från en Nirvanalåt, men det finns också en remix som Malcolm McLaren har gjort, som jag lyssnat mycket på.

Grundbilden hittade jag i en folder. Det är något med hur de här kvinnorna förhåller sig till kameran. Jag tror att jag tänkte mycket på alla konstskolor som jag har gått i, på alla tjejer man suttit och pratat med, men också på möten från min tidiga ungdom när jag var friidrottare och reste till tävlingar och vi satt i våra träningsoveraller och pratade. En sorts sublimering till alla tjejgäng jag har förhållit mig till genom livet.

Jag kan känna att vissa är mina kompisar, men också att jag själv är flera av tjejerna. Detaljerna är viktiga. Det som hänger på väggen. Snövit och geishor. Det handlar om att vara flicka. Jag gillar att håren och de svarta kläderna har växt ihop och blivit en enda yta.