varför just han?
berĂttelsen om gustav vasa och hans tid
Till Liliana
Varför just han?
ber Ă ttelsen om gustav vasa
och hans tid
Albert Bonniers Förlag
www.albertbonniersforlag.se
Andra tryckningen
© Herman Lindqvist 2023
Bildredaktör Susanna MÀlarstedt
Grafisk form Kerstin Hanson
Omslagsbild MĂ„lning av Lorens Pasch d.y., ca 1768, foto: Nationalmuseum
Tryck Livonia Print, Lettland 2023 isbn 978-91-0080007-9
I nnehÄll
f örord 7
Kungen rider in 9
s a K ta va K nar s toc K holm till liv igen 19
v em var g ustav e ri K sson? 33
s verige befrias
â men gustav inte den ende ledaren 49
e tt annat s verige 89
var s K a han börja? 117
d aljun K ern och upproren i d alarna 132
h oten frÄn s mÄland och và stergötland 155
g ustavs snabbresa till finland 161
Katarina av s achsen- l auenburg â g ustavs första drottning 164
Kloc K orna K l Ă mtar i d alarna 173
s ala silvergruvaâââguld för K ungen 181
g ustavs upps K jutna himmelsf Ă rd â bryter med l ĂŒbec K 187
p ra K tfullaste hovet âm argareta l eijonhufvud ny drottning 195
d rin K are och ölehundar i K ungens K ansli 216
m odern Ă ringen som landsfadern
â beh Ă rs K ade b Ă st av alla 225
n ils d ac K eâââsom K unde ha
slitit sönder ri K et 245
g ustav tar K ontrollen â l Ă gger grunden för fol K hemmet 270
Katarina stenboc K â d en tredje vasa-drottningen 277
g ustav i f inland 287
h istorien s K a s K rivasâââmen av vem? 297
e n K atastrof
â s K ulle bli största familjelyc K an 312
s lutet n Ă rmar sig â
g ustavs sista framtr Ă dande 325
e pilog 336
l itteraturlista 340
bildförtec K ning 342 personregister 343
böc K er av herman lindqvist 352
F örord
I Ă„r Ă€r det femhundra Ă„r sedan den tjugosjuĂ„rige Gustav Eriksson, med en vase i sin sköld, valdes till kung och kunde rida in i det befriade Stockholm. Historieskrivningen har skapat en bild av Gustav Vasa, en bild som generationer av svenskar har vuxit upp med, att han var en nĂ€stan förutbestĂ€md, sjĂ€lvklar och överlĂ€gsen regent, rikshushĂ„llare och landsfader â mannen som pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt lade grunden till det moderna Sverige.
Men i sjÀlva verket var ingenting givet dÄ Gustav red in. Problemen var otaliga. Han var starkt ifrÄgasatt, hans stÀllning stÀndigt hotad. Historien om Gustav Vasa kunde ha blivit mycket kort.
Med de danska ockupanternas uttÄg och Gustavs intÄg i Stockholm inleddes samtidigt nedrÀkningen till ett av den svenska historiens mÀktigaste jubileum. Det Àr nu femhundra Är sedan en utlÀndsk fiende kunnat ockupera eller invadera den svenska huvudstaden. Ingen annan huvudstad i Europa har en sÄ lÄng fredsperiod.
Och den började med Gustav Eriksson.
I den hÀr boken vill jag visa att den Gustav Vasa som mÄnga uppfattat som den trygge landsfadern, i sjÀlva verket var en ganska skör, osÀker och permanent misstÀnksam person, som kunde ha försvunnit ur historien pÄ ett mycket tidigt stadium.
Gustav Vasa pĂ„ Ă€ldre dagar. KonstnĂ€ren Willem Boy frĂ„n Flandern skapade den hĂ€r förgyllda trĂ€reliefen i slutet av 1550Âtalet. HĂ€r ser man kungen dĂ„ han fĂ„tt total kontroll över riket. Devisen i ramen lyder âVĂ€rldens frĂ€lsare, bistĂ„ oss!â
Kapitel 1
K ungen rider in
De ïŹesta av oss har en uppfattning om hur det gick till dĂ„ den tjugosjuĂ„rige nyvalde kungen, Gustav Eriksson, pĂ„ midsommaraftonen 1523 red in i sin befriade huvudstad Stockholm. BerĂ€ttelsen har funnits i den svenska folksjĂ€len sedan 1800-talet. Han kom pĂ„ en vit, hög, grant pyntad stridshingst. Han satt stolt och rakryggad i en glĂ€nsande rustning och bakom honom kom riddare med ïŹaddrande fanor. Framför honom, vid stadens port, stod Stockholms borgmĂ€stare bugande med stadens nycklar pĂ„ en kudde.
De ïŹesta har sett detta pĂ„ Carl Larssons nĂ€ra 7 meter höga och 14 meter lĂ„nga och glada historiemĂ„lning som hĂ€ngt pĂ„ Nationalmuseum sedan 1908 och som funnits avbildad i skolböcker sedan dess.
Tavlan ingÄr i det svenska folkets kollektiva bildminne.
Det enda felet med mÄlningen Àr att inte mycket stÀmmer pÄ den.
Dagens historiker, som gÀrna river upp vÀl ingrodda myter, hÀvdar att det inte alls gick till som pÄ tavlan. Carl Larssons verk mÄlades vid förra sekelskiftet och visar snarare hur konstnÀren och historikerna i hans samtid trodde och kanske önskade att det hade gÄtt till.
Dock inte alla. MÄnga ansÄg att Carl Larsson var alldeles för historiskt okunnig och mÄlningen alldeles för modern och glÀttig.
Kritikerna menade att detta var ett tungt historiskt ögonblick och inte en rolig sida i en sagobok.
Gustav Eriksson (Vasa) red in i Stockholm vid midsommartid â om det var pĂ„ midsommarafton eller midsommardagen Ă€r omtvistat.
Kritikerna sÀger att Carl Larssons mÄlning, som funnits pÄ Nationalmuseums vÀgg sedan 1908, Àr alltför glÀttig. I sjÀlva verket gled kungen in under starkt beskydd av tyska legoknektar.
Svenska Akademiens dĂ„varande stĂ€ndige sekreterare, Carl David af WirsĂ©n, en man som oavbrutet verkade vara pĂ„ dĂ„ligt humör, skrev: âMycket fick Gustav Vasa lida, av upproriska undersĂ„tar, av sina barn med mera. Ska han nu ytterligare behöva lida genom att bli mĂ„lad av Carl Larsson?â
Inte hette han Gustav Vasa heller, han som kom ridande. Inte nÄgon gÄng under hela sin livstid kallades han sÄ, skrev han sitt namn sÄ, eller hörde det namnet uttalas. Han hette Gustav Eriksson.
DĂ„ han blev kung kallades han âGöstaïŹ â eller âGostaïŹ â, som betydde ungefĂ€r Göternas stav. Det Ă€r inget urgammalt svenskt namn. En del forskare tror att namnet har nordvĂ€stslaviskt ursprung och kommer frĂ„n Gostislav, dĂ€r âgostiâ betyder gĂ€st, frĂ€mling och âslavâ kommer frĂ„n âslavaâ som betyder heder, Ă€ra, ryktbarhet. Gostislav skulle dĂ„ beteckna en man som Ă€r berömd för att gĂ€stat (besökt eller erövrat) mĂ„nga lĂ€nder. Namnet Ă€r fortfarande populĂ€rt i Polen.
NĂ€, namnet Gustav Vasa (Gustaf Wasa) skapades av Gustav III tvĂ„hundrasextio Ă„r senare. Gustav III var nĂ€mligen sjĂ€lv mycket stolt över att vara âden tredje Gustavenâ, efter Gustav Eriksson och Gustav II Adolf. SĂ„ stolt att han efter sin egen idĂ© lĂ€t den tyske kompositören Johann Gottlieb Naumann, till libretto av Johan
Henric Kellgren, 1787 skapa det som kom att bli Sveriges första riktiga operasuccé, Gustaf Wasa. Gustav blev sÄlunda den enda av vÄra kungar som fick ett efternamn. Ingen annan har det. Hans söner hette inte Erik XIV Vasa eller Johan III Vasa. Vi skriver inte heller Gustav III Holstein Gottorp, Karl XII Pfalz eller Carl XVI
Gustaf Bernadotte. Inte ens i nuvarande kungens pass stÄr familjenamnet Bernadotte. Kungar har inga familjenamn.
Dagens historiker pĂ„minner oss ocksĂ„ om att Stockholm ingalunda var nĂ„gon huvudstad vid denna tid. AlltsĂ„ kunde kungen inte ârida in i sin befriade huvudstad â.
Sverige hade vid den hÀr tiden Ànnu ingen specifi k huvudstad. Kungarna reste frÄn slott till slott och med dem deras kansli och viktigaste ÀmbetsmÀn. Resandet var nödvÀndigt för att de skulle kunna ha kontroll över landet och fogdarna, samt pÄ ort och stÀlle kunna kontrollera den skatt som betalats in, ibland in natura, oftast i silver.
Under en stor del av Kalmarunionen var Köpenhamn Nordens mest betydande stad och enda riktiga huvudstad. 1523 var Stockholm egentligen bara ett stort nedslitet vĂ€lbefĂ€st slott, snarare borg, med kringliggande bebyggelse, en plats varifrĂ„n man kontrollerade den viktiga handeln med jĂ€rn och koppar frĂ„n Bergslagen. OïŹciellt blev Stockholm inte huvudstad förrĂ€n mer Ă€n hundra Ă„r senare, 1634. DĂ„ hade Gustavs sonson, Gustav II Adolf, gjort Sverige till en stormakt vid Ăstersjön, barnbarnsbarnet Kristina var barnregent och landet styrdes med stadig hand av Axel Oxenstierna.
Men hur var det egentligen? Var det pÄ midsommaraftonen den 23 eller pÄ midsommardagen den 24 juni som Gustaf Eriksson red in?
Den vanligaste huvudkĂ€llan till detta historiska ögonblick har varit hans egen krönika, tillskriven biskop Peder Svart. Krönikören tros ha fĂ„tt material och diktamen av Gustav sjĂ€lv. I den stĂ„r det: âTisdagen dĂ€r efter som var S. Johannis Baptiste afton red Kong GötstaïŹ in i Stockholm genom Södre portâ.
En nÀrmare undersökning visar att midsommaraftonen 1523 verkligen inföll pÄ en tisdag.
ĂndĂ„ rĂ„der det oenighet bland etablerade historiker. NĂ„gra hĂ€vdar att intĂ„get skedde pĂ„ midsommardagen den 24 juni, medan andra, till exempel Gustav Vasa-experten Lars-Olof Larsson, pekar ut midsommaraftonen. Den försiktige historiedocenten Bo Eriksson uttrycker sig i Norstedts Sveriges Historia 1350â1600 lite svepande: âvid midsommartidâ â sĂ„ har han inte lĂ„st sig vid nĂ„gon dag.
Den som googlar sin historia fĂ„r heller ingen klarhet, bĂ€gge dagarna förekommer turvis. Carl Larsson sjĂ€lv ger inget datum, han kallar tavlan bara âGustav Vasas intĂ„g i Stockholm 1523â.
Den lĂ„nga belĂ€gringen och den stora ïŹykten ut ur staden gjorde nog ocksĂ„ att stockholmarnas midsommarafton just detta Ă„r inte var som vanligt.
Den dagen hade sedan lÀnge varit en festlig dag. Olaus Magnus skriver i sitt storverk, Historia om de nordiska folken, utgivet 1555, att dÄ brukade hela befolkningen utan skillnad pÄ kön eller Älder samlas i skaror pÄ stÀdernas torg eller ute pÄ de öppna fÀlten för att dansa sjunga och tÀnda eldar.
OsÀkerheten om vad som hÀnde i Stockholm och vem som gjorde vad i historien om Gustav Vasa slutar dock inte hÀr.
Gustav sÄg inte ut pÄ det sÀtt som han beskrivits i krönikor och mÄlats pÄ tavlor. Modern skelettforskning visar att kungen varken var stor eller kraftig, utan bara 173 cm lÄng. Han hade inte det stÄtliga, karismatiska utseende som portrÀtten frÄn hans tid vill framhÀva. Hans panna var i sjÀlva verket kort och sluttade bakÄt. Han hade ett markerat underbett. NÀsan var lÄng och smal, hÄret rödblont.
De första Ärtiondena som kung hade han varken skÀgg eller lÄngt hÄr. Han hade en pagefrisyr och var renrakad. Det kan man se pÄ de första mynt han lÀt prÀgla. Det sista med det utseendet Àr en silverdaler frÄn 1534. Mynten Àr vÄra Àldsta bevarade portrÀtt.
Det enda som alla nutida historiker Ă€r överens om Ă€r att Gustav Eriksson, som hade en vase i sitt vapen, valdes till kung i StrĂ€ngnĂ€s â den 6 juni 1523.
Men stÀmmer ens det?
Det rÄder nÀmligen oenighet Àven kring detta datum. Var det verkligen den 6 juni?
I unga Är hade Gustav varken skÀgg eller lÄngt hÄr. SÄ hÀr sÄg han ut, som pÄ silverdalermyntet frÄn 1534. Mynten var vÄra första riktiga kungaportrÀtt.
Enligt Peder Svart, vars krönika alltsÄ troligtvis skrevs efter kungens diktamen, skedde valet den 4 juni. Gustav borde ju veta vilken dag det var eftersom kungavalet mÄste ha varit den största dagen i hans unga liv.
Den samtida biskopen Hans Brask dÀremot menar att valet skedde den 7 juni.
Munkarna i Vadstena, som höll ordning pĂ„ allt som skedde i riket, skriver kortfattat i Vadstenadiariet den 31 maj 1523: âSamma Ă„r omkring heliga trefaldighetsfest, valdes i StrĂ€ngnĂ€s stad till Sveriges konung frejdad man Gösta Eriksson.â
Den 6 juni, stĂ„r det i Riksregistraturet med tillĂ€gget âGudj till looïŹ, heder oc aeraâ. Ăven staden LĂŒbecks sĂ€ndebud i StrĂ€ngnĂ€s skriver att kungavalet Ă€gde rum den 6 juni. LĂŒbeckaren var inte dĂ€r bara för att bevittna hĂ€ndelsen. Det var han som regisserade allt som skedde.
SĂ„ för ögonblicket Ă€r de ïŹesta eniga om dagen den 6 juni.
Men gick allting till som det skulle i valet?
Vi Ă„terkommer till det.
Man vet i alla fall helt sĂ€kert att Gustav red in i Stockholm. Staden hade legat under Gustav Vasas Befrielserörelses stundtals hĂ„rda belĂ€gring i tvĂ„ Ă„r. Den danske befĂ€lhavaren, riddaren Henrik Slagheck och hans folk, hade lĂ€mnat slottet med ïŹygande fanor den 17 juni medförande allt av vĂ€rde de kunde bĂ€ra.
Den 18 juni hölls en överlÀmningsceremoni i RÄdhuset vid Stortorget och samma dag öppnades stadens portar. Gustav Eriksson avvaktade allt detta ombord pÄ sitt nyinköpta fartyg, den tremastade kravellen Svanen, som lÄg förankrad inom synhÄll frÄn slottet.
Hans medarbetare, frÀlsemannen Peder HÄrd, hade utsetts till fogde pÄ Stockholms slott och rest i förvÀg för att förbereda allt inför kungens ankomst.
Gustav kom förmodligen med sin personliga livvakt som han fĂ„tt i Mora i januari 1521. â16 smucke unge karlar, de honom tjena och pĂ„ honom akta skulleâ, som Peder Svart skriver i krönikan.
Denna livvakt blev sÄ smÄningom Svea Livgarde som fyllde 500 Är 2021, och Àr ett av vÀrldens Àldsta nu Ànnu existerande livregementen, i dag med tjugoÄtta segernamn pÄ paradfanan.
Majoriteten av alla soldater som kom med Gustav var tyska legoknektar, utan dem och utan hjĂ€lpen frĂ„n LĂŒbeck hade det inte blivit nĂ„got intĂ„g. Gustav hade vid den hĂ€r tiden hemförlovat bondearmĂ©n frĂ„n Dalarna och andra landskap. Bara ogifta bondesoldater fick vara kvar.
stocKholms betydelse
Historikerna har bara delvis rÀtt dÄ de inte erkÀnner Stockholm som huvudstad 1523. Men i och med att Gustav Eriksson upprÀttar sitt kansli och inrÀttar sin skattkammare pÄ Stockholms slott och bor mer dÀr Àn i nÄgot annat av de viktiga slotten, ökar Stockholms betydelse Är för Är.
Slottet skadas allvarligt i tvĂ„ brĂ€nder under Gustavs tid. Den första utbröt, typiskt nog, pĂ„ olycksdagen fredagen den 13 februari, 1525. Kungens vĂ„ning skadades mest, Gustav förlorade nĂ€stan alla sina personliga Ă€godelar. Han hann bara fĂ„ med sig den âkjortelâ han gick klĂ€dd i och en liten silverkanna att dricka ur, klagade han efterĂ„t, men branden gav anledning för honom att lĂ„ta bygga ut och modernisera hela slottet: Det stora tornet KĂ€rnan höjdes. Fler lĂ€gre torn byggdes. Vallgraven förstorades och ïŹera kungliga bostĂ€der inreddes, kansliet utvidgades. DĂ€rmed blev Stockholms slott och staden Stockholm allt viktigare för varje Ă„r.
Gustavs söner, och i synnerhet sonsonen Gustav II Adolf och
barnbarnsbarnet drottning Kristina, gör slottet och Stockholm Ànnu större och finare. I staden upprÀttades permanenta Àmbetsverk, kollegier, hovrÀtt, riddarhus, skolor och andra institutioner, mÄnga av dem lÄg i sjÀlva slottet.
UtlÀndska ambassader etablerades och med 1634 Ärs regeringsform blev Stockholm landets huvudstad. Allt detta började alltsÄ med adelsmannen Gustav Erikssons intÄg för 500 Är sedan.
Sakta vaknar Stockholm till liv igen
à r 1523 var Stockholm inte mycket att hurra för. Ute i landet hurrades det helt sÀkert inte alls. Förutom de som var nÀrvarande pÄ valriksdagen den 6 juni i StrÀngnÀs var det Ànnu inte mÄnga av landets invÄnare som ens kÀnde till att ett kungaval hade Àgt rum, det var nÀstan Ättio Är sedan Karl Knutsson Bonde blev vald. Och ingen av regenterna i grannlÀnderna skulle heller ha erkÀnt den unge adelsmannen Gustav Eriksson, en icke kunglig upprors man, som Sveriges konung.
Ute i Europa var det inte mÄnga som hört talas om att det nu fanns ett fritt kungarike i norr som hette Sverige. Det svenska riket med Finland hade sedan slutet av 1300-talet varit en del av Kalmarunionen, och helt dominerats av kungarna av Danmark.
Allt detta lĂ„ter inte som en sĂ€rskilt lovande början pĂ„ vad som skulle bli regentskapet för den kanske mest framgĂ„ngsrike monarken i Sveriges historia. Den nyvalde kungen hade lĂ„ngt ifrĂ„n riket i sin hand. Alla slottsherrarna i den östra riksdelen, Finland, var fortfarande lojala med den danska kungen, liksom herrarna pĂ„ Kalmar slott och slottet i Ălvsborg. I synnerhet herren till Visborg i Visby. Gotland kontrollerades av den danske sjökrigaren och Ă€ventyraren
SĂžren Norby, som ïŹera gĂ„nger under belĂ€gringen hade lyckats leverera proviant och nya soldater till danskarna i Stockholm.
Det fanns andra, lika ambitiösa och maktsugna svenska adelsmĂ€n som kunde ha blivit den nye kungen, och alldeles utanför Sveriges grĂ€nser fanns andra som ocksĂ„ planerade en framtid pĂ„ Sveriges tron. Det var inte ens givet att Kristian Tyrann var bortjagad för alltid. För just nu, sommaren 1523, var det tvĂ„ danska kungar som kunde dyka upp i Stockholm. Kristian II, âtyrannenâ, var visserligen avsatt och i landsïŹykt i NederlĂ€nderna dĂ€r svĂ„gerns familj bodde, men i full fĂ€rd med att planera sin Ă„terkomst till makten hos sin svĂ„ger, den tysk-romerske kejsaren Karl V.
Danmark hade fĂ„tt en ny kung, Kristians farbror, Fredrik I, hertig av Holstein, greve av Oldenburg, som ocksĂ„ gjorde sig klar för att rycka in i Sverige och Ă„terta Stockholm. Han hade skickat ett brev, för sĂ€kerhets skull adresserat till âden som befĂ€let haver i Sveriges rikeâ. Exakt vem som hade befĂ€let sommaren 1523 var nĂ€mligen lite oklart utanför Sveriges grĂ€nser. Gustav Eriksson kunde inte vara sĂ€ker pĂ„ att behĂ„lla kungatiteln utan strid. Kampen mot honom, bĂ„de inom och utanför landets grĂ€nser, var redan i full gĂ„ng. Ja, han hade starka fiender inom kyrkan, hos frĂ€lset, och bland de höga herrar som red in i staden bakom honom i festtĂ„get. Alla avvaktande ögonblicket dĂ„ det skulle kunna bli deras tur.
Den nyvalde kungen hade inget riktigt kansli, arkiv eller nĂ„gra diplomater â inga kompetenta Ă€mbetsmĂ€n. Hans kassakista var inte bara tom, den var pĂ„ kraftigt minus, lĂ„nen och skulderna var tunga. Staden LĂŒbecks representanter fanns redan pockande och krĂ€vande inne i slottet, ivriga att fĂ„ tillbaka de pengar de lĂ„nat ut. De hade fakturor pĂ„ âfartyg, bössor, vĂ€rjor, harnesk och annat krigsbehör, legosoldaters löner, mat och förnödenheterâ.
Den största posten gÀllde tio krigsskepp med vÀlutrustade tyska