Skira natt
Florstunna natt!!
⊠otvungna skratt flammar upp pĂ„ stigarna mellan fĂ€lten ⊠en grupp skrĂ„lande dryckesbröder vandrar ivĂ€g mot den sovande byn ⊠NĂ„gra rader ur âSkira natt!â, en dikt som min far skrev 1932, i ett fĂ€ngelse i Shanghai
Jag föddes 1957, Ă„tta Ă„r efter grundandet av âdet nya Kinaâ. Min far var fyrtiosju. NĂ€r jag vĂ€xte upp talade han sĂ€llan om det förflutna, för allt var insvept i den dominerande politiska berĂ€ttelsens tjocka dimma, och varje försök att ta reda pĂ„ fakta riskerade att provocera fram en motattack som man inte vĂ„gade tĂ€nka pĂ„. För att leva upp till de nya makthavarnas krav tvingades det kinesiska folket se sitt andliga liv tyna bort och förlorade förmĂ„gan att berĂ€tta vad som verkligen hade hĂ€nt. Det skulle gĂ„ ett halvt Ă„rhundrade innan jag började fundera pĂ„ detta. Den 3 april 2011 skulle jag just gĂ„ ombord pĂ„ ett plan frĂ„n Beijing Capital Airport nĂ€r en hop civilklĂ€dda poliser omringade mig, och under de följande Ă„ttioen dagarna försvann jag in i ett svart hĂ„l. Under fĂ„ngenskapen började jag tĂ€nka pĂ„ det förflutna, i synnerhet pĂ„ min far. Jag försökte förestĂ€lla mig hur livet kunde ha varit för honom nĂ€r han satt inspĂ€rrad i ett av nationalisternas fĂ€ngelser Ă„ttio Ă„r tidigare. Jag insĂ„g att jag inte visste sĂ€rskilt mycket om det han hade gĂ„tt igenom, och att jag aldrig hade visat nĂ„got aktivt intresse för hans erfarenheter. NĂ€r jag vĂ€xte upp gjorde den
ideologiska indoktrineringen att vi utsattes för ett intensivt pĂ„trĂ€ngande ljus som fick vĂ„ra egna minnen att försvinna tillsammans med skuggorna. Minnen var bördor och det var bĂ€st att göra sig av med dem. Snart förlorade folk inte bara viljan, utan ocksĂ„ förmĂ„gan att komma ihĂ„g. NĂ€r igĂ„r, idag och i morgon blandas sĂ„ att allt blir ett suddigt dis förlorar minnena nĂ€stan all betydelse â och Ă€r dessutom potentiellt farliga.
MĂ„nga av mina tidigaste minnen Ă€r splittrade. NĂ€r jag var liten var vĂ€rlden jag sĂ„g delad itu. PĂ„ ena sidan struttade de amerikanska imperialisterna runt i frack och hög hatt, med promenadkĂ€pp i handen och sina knĂ€hundar i hĂ€larna: de var britter, fransmĂ€n, tyskar, italienare och japaner, tillsammans med reaktionĂ€rerna i Kuomintang, som hade förskansat sig pĂ„ Taiwan. PĂ„ andra sidan stod Mao Zedong och solrosorna som omringade honom â det vill sĂ€ga folken i Asien, Afrika och Latinamerika, som strĂ€vade efter oberoende och befrielse frĂ„n kolonialism och imperialism. Det var vi som representerade ljuset och framtiden. PĂ„ propagandabilderna Ă„tföljdes den vietnamesiske ledaren, âfarfarâ Ho Chi-Minh, av orĂ€dda unga vietnameser i bambuhattar som riktade sina vapen mot de amerikanska stridsplanen uppe i skyn. Varje dag fick vi höra hjĂ€ltesagorna om deras segrar över yankeebanditerna. Mellan dessa tvĂ„ sidor fanns en oöverstiglig klyfta.
Under denna informationsfattiga tid var det personliga valet lika rotoch substanslöst som andmat. Utan individuella intressen och bindningar föll det försvarslösa minnet ihop och smulades sönder: âproletariatet mĂ„ste befria hela mĂ€nskligheten innan det kan befria sig sjĂ€lvtâ, hette det. Efter alla omvĂ€lvande hĂ€ndelser som Kina hade genomlidit reducerades nu Ă€kta kĂ€nslor och personliga minnen till ett grus som enkelt kunde ersĂ€ttas av kampens och den stĂ€ndiga revolutionens diskurs.
Det som var bra var att far var författare. I poesin kunde han uttrycka sina innersta kÀnslor, Àven om dessa smÄ rÀnnilar av Àrlighet och uppriktighet inte fick nÄgot naturligt utlopp under de mÄnga perioder dÄ de politiska flodvÄgorna svepte allting med sig. Idag kan jag bara plocka upp de skingrade fragment som har blivit kvar efter stormen och försöka pussla ihop en bild av dem, hur ofullstÀndig den Àn mÄ vara.
Ă ret dĂ„ jag föddes slĂ€ppte Mao Zedong loss en politisk storm â anti-
högerkampanjen â som skulle rensa ut de âhögerinriktadeâ intellektuella som hade kritiserat de styrande. Den malström som svalde far vĂ€nde ocksĂ„ mitt liv över Ă€nda och gav mig sĂ„r som jag bĂ€r pĂ„ Ă€n idag. Som ledande âhögeravvikareâ bland de kinesiska författarna tvingades far i exil och till âomskolning genom arbeteâ. Det blev slutet pĂ„ det relativt behagliga liv han hade haft sedan inrĂ€ttandet av den nya regimen 1949. Efter att först ha skickats till den iskalla vildmarken i nordost omplacerades vi till staden Shihezi, vid foten av Tianshanbergen i Xinjiang. Likt en liten bĂ„t som söker skydd undan en tyfon lĂ„g vi för ankar dĂ€r tills de politiska vindarna vĂ€nde igen.
1967 gick sedan Mao Zedongs âkulturrevolutionâ in i ett nytt stadium, och min far â som nu betraktades som leverantör av borgerlig litteratur och konst â hamnade Ă€n en gĂ„ng pĂ„ svarta listan över ideologiska mĂ„ltavlor, tillsammans med trotskister, avfĂ€llingar och andra som motarbetade Partiet. Jag skulle snart fylla tio, och det som sedan hĂ€nde finns för alltid kvar hos mig.
I maj det Ă„ret kom en av de ledande revolutionĂ€ra radikalerna i Shihezi pĂ„ besök. Far hade haft det för bekvĂ€mt, sa han, och nu skulle de skicka honom till en avlĂ€gsen paramilitĂ€r produktionsenhet för att âomformasâ. Far svarade inte.
âVill du att vi ska stĂ€lla till med avskedsfest för dig?â snĂ€ste mannen. En kort tid dĂ€refter stannade en lastbil av mĂ€rket âBefrielsenâ utanför vĂ„r port. Vi lastade pĂ„ nĂ„gra enkla möbler och en hög med kol, och kastade upp vĂ„ra hoprullade sĂ€ngklĂ€der pĂ„ flaket. Vi hade inte mycket mer att ta med oss. NĂ€r far klĂ€ttrade upp i förarhytten började det regna. Min styvbror Gao Jian och jag tog oss upp pĂ„ lastbilsflaket och satte oss pĂ„ huk under presenningen. StĂ€llet vi skulle till lĂ„g i utkanten av GurbantĂŒnggĂŒtöknen och var kĂ€nt i trakten som âlilla Sibirienâ.
Mor bestÀmde sig för att Äka tillbaka till Beijing med min lillebror Ai Dan istÀllet för att följa med oss. Efter tio Är i exil var hon inte ung lÀngre, och hon stod inte ut med tanken pÄ att leva under Ànnu mer primitiva
förhÄllanden. LÀngre Àn Shihezi ville hon inte resa. Det var omöjligt att hÄlla ihop familjen. Jag bad inte mor att följa med oss eller lÀmna kvar lillebror. Jag höll tyst och tog varken farvÀl eller frÄgade om hon skulle komma tillbaka. Jag minns inte hur lÄng tid det tog för dem att försvinna ur vÄr Äsyn nÀr vi körde ivÀg. Vad mig anbelangade spelade det ingen roll om vi stannade eller Äkte, och det var hur som helst inte upp till oss.
Lastbilen krÀngde hÀftigt nÀr den skakade fram lÀngs en till synes oÀndlig grusvÀg full av gropar och raviner, och jag var tvungen att hÄlla fast mig hÄrt i ramen för att inte slungas ivÀg. En matta som lÄg bredvid oss fÄngades av en vindflÀkt och efter bara nÄgra sekunder virvlade den ivÀg och försvann in i dammolnet som bolmade upp efter oss.
Efter ett antal skelettskallrande timmar stannade lastbilen till sist vid utkanten av öknen. Vi hade anlĂ€nt till vĂ„r destination: Produktions- och uppbyggnadskĂ„ren i Xinjiangs militĂ€rdistrikt, 8:e jordbruksdivisionen, 23:e regementet, 3:e avdelningen, 2:a kompaniet. Den var en av mĂ„nga liknande enheter som hade upprĂ€ttats i Kinas grĂ€nstrakter under 1950-talet, i tvĂ„ olika syften. I fredstid skulle arbetarna i produktions- och uppbyggnadskĂ„ren odla upp ny mark och engagera sig i jordbruksproduktionen, sĂ„ att landets ekonomi stĂ€rktes. Om krig bröt ut med nĂ„gon av Kinas grannar eller om det uppstod oroligheter bland de etniska minoriteterna skulle arbetarna gĂ„ in i sin militĂ€ra roll och stödja de nationella försvarsinsatserna. En annan sak som vi snart skulle fĂ„ egna erfarenheter av var att den sortens enheter ibland hade en annan funktion â de inhyste förbrytare som hade förvisats frĂ„n sina hem nĂ„gon annanstans i Kina. Det var kvĂ€ll och ljudet frĂ„n en flöjt hördes bortifrĂ„n en rad lĂ„ga lerhyddor. Ett antal unga arbetare stod utanför dem och studerade oss nyfiket. Vi tilldelades ett rum som inte innehöll mer Ă€n en dubbelsĂ€ng. Far och jag flyttade in det lilla bordet och de fyra pallarna som vi hade tagit med oss frĂ„n Shihezi. Golvet bestod av trampad jord och vĂ€ggarna av lertegel dĂ€r vetestjĂ€lkar stack ut. Jag tillverkade en enkel lampa genom att hĂ€lla fotogen i en tom medicinflaska, göra hĂ„l i korken och trĂ€ en bit skosnöre genom den.
Far krĂ€vde inte mycket av livet, förutom tid att lĂ€sa och skriva. Och han hade inte sĂ€rskilt mycket att ta ansvar för. Det hade alltid varit mor som tog hand om hushĂ„llsarbetet, och hon hade aldrig förvĂ€ntat sig att vi skulle hjĂ€lpa till. Men nu var det bara far, Gao Jian och jag, och vĂ„rt hushĂ„ll vĂ€ckte stor nyfikenhet hos de andra arbetarna, rĂ„barkade âjordbrukskrigareâ som gick rakt pĂ„ sak nĂ€r de frĂ„gade ut oss. âĂr det dĂ€r din farfar?â brukade de frĂ„ga mig, eller âSaknar du din mamma?â. Med tiden lĂ€rde jag mig att sjĂ€lv ta hand om saker och ting.
Jag försökte bygga oss en spis, sĂ„ att vi skulle fĂ„ vĂ€rme och kunna koka vatten. Men spisen lĂ€ckte ut rök överallt utom i skorstenen, och nĂ€r jag eldade i den sved det i ögonen och jag höll nĂ€stan pĂ„ att kvĂ€vas innan jag insĂ„g att jag mĂ„ste lĂ„ta luften flöda fritt in i kammaren. Sedan var det alla de andra dagliga göromĂ„len, som att hĂ€mta vatten frĂ„n brunnen, hĂ€mta mat i matsalen, mata spisen med ved och skyffla ut askan. NĂ„gon mĂ„ste göra allt detta, och vanligtvis var denne ânĂ„gonâ jag.
För oss var det förflutna helt avskuret frĂ„n vĂ„r nya existens: de tvĂ„ hade inget gemensamt, förutom att solen gick upp och ner. VĂ„rt liv liknade en överlevnadskurs utan slutdatum i vildmarken â om vi nu skulle ha turen att överleva. ProduktionskĂ„rens omrĂ„de vette mot norr, mot en öken lika stor som Schweiz. Första gĂ„ngen jag sĂ„g den blev jag sĂ„ upphetsad att jag sprang över den ofruktbara sanden tills jag tappade andan. DĂ„ lade jag mig platt pĂ„ marken och stirrade upp i den oĂ€ndliga blĂ„ himlen. Men upphetsningen lade sig snabbt. I solens intensiva sken fanns inga skuggor i öknen, en saltslĂ€tt sĂ„ vit att den sĂ„g ut att vara tĂ€ckt av ett tjockt lager snö. SĂ„ fort en het vindflĂ€kt drog förbi rullade torra buskar hit och dit,
och sandkornen stack mig i ansiktet och borrade sig in i huden som nÄlar.
Arbetarna kom frĂ„n mycket skilda omstĂ€ndigheter, med mystiska, tabubelagda förflutna som de hĂ€r grĂ€nstrakterna hade hjĂ€lpt dem att lĂ€gga bakom sig. Bortglömda av de samhĂ€llen som de en gĂ„ng hade tillhört levde de enbart i nuet. MĂ„nga tillhörde de stigmatiserade âfem svartaâ: de var jordĂ€gare, rika bönder, kontrarevolutionĂ€rer, dĂ„liga element och högeravvikare. Eller sĂ„ var de, som jag, barn till medlemmar av de fem svarta. NĂ„gra var före detta soldater och andra var ungdomar vars hembygd inte ville ha dem eller som hade flytt frĂ„n utfattiga omrĂ„den i det kinesiska inlandet. HĂ€r kunde de Ă„tminstone undkomma svĂ€lten genom att bryta ny mark och odla tillrĂ€ckligt med grödor att livnĂ€ra sig pĂ„.
Far placerades först i skogsbruksteamet. För att isolera honom och begrÀnsa hans dÄliga inflytande beordrades han att beskÀra trÀd pÄ egen hand, och skickades ut med en sekatör och en liten sÄg. De almar och smalbladiga silverbuskar som vÀxte pÄ jordbruket hade inte beskurits sedan de planterades, och vÀxte nu sÄ slarvigt att de mer liknade buskage Àn trÀd. FÄr hade gnagt pÄ stammarna och grenar stack ut överallt. Men far blev snabbt förtjust i sin nya uppgift, eftersom han Àlskade trÀd och var nöjd med att kunna hÄlla sig undan de andra.
Under tiden gav jag mig ivÀg pÄ morgnarna för att tillsammans med sex eller sju andra elever i andra och tredje klass delta i lektionerna som gavs av skolans enda lÀrare i dess enda klassrum. Kompaniet tillhandahöll ingen utbildning för Àldre barn, sÄ min bror Gao Jian, som var fem Är Àldre Àn jag, fick gÄ pÄ högstadiet i en annan produktionskÄrsenhet, dÀr han inhystes.
NÀr skolan var slut hÀmtade jag en termos och gick en lÄng, lÄng strÀcka för att möta far. PÄ hÄll kunde jag se honom röra sig runt ett trÀd, kapa nÄgra grenar hÀr och dÀr och sedan ta ett par steg bakÄt för att kontrollera att de tvÄ sidorna var i balans. NÀr han till sist upptÀckte att jag var pÄ vÀg tog det honom nÄgra sekunder att slappna av. En gÄng minns jag att han torkade sig i pannan medan han satte i sig vattnet jag hade med mig, och sedan gav mig en almgren som han hade sÄgat av. Han hade noggrant skrubbat bort alla missbildningar och blemmor, och den var len och glÀnsande som en urÄldrig spira.
Mitt i kompaniets högkvarter fanns en aula. Fasaden pryddes av en femuddig stjÀrna, vars klarröda fÀrg hade bleknat till en matt roströd nyans. HÀr i produktionskÄren hade aulan samma status som förfaderstemplen hade haft förr i tiden. Den hÀr sortens lokaler fanns nu överallt i Kina, i fabriker och kommuner, hos myndigheter, skolor och arméförband. Ovanför scenen hÀngde ett portrÀtt av Mao Zedong, med Marx och Engels till höger och Lenin och Stalin till vÀnster. Alla sÄg ut över lokalen med blicken fÀst i fjÀrran.
Oavsett hur utmattande dagens arbete hade varit höll kompaniet möte efter middagen varje kvĂ€ll. I kvicksilverlampans hĂ„rda sken stĂ€llde tvĂ„hundrafyrtio arbetare och deras familjer upp sina pallar pĂ„ golvet och lyssnade pĂ„ den politiske kommissarien nĂ€r han avgav ideologisk rapport och analyserade den politiska utvecklingen pĂ„ nationell nivĂ„. PĂ„ den hĂ€r tiden, nĂ€r âpolitikenâ invaderade alla aspekter av livet, mĂ„ste alla be ordförande Mao om instruktioner innan dagens studier eller arbete inleddes, och vid slutet av dagen genomfördes en liknande ritual, dĂ„ vi inför ordföranden redogjorde för hur studierna eller arbetet hade fortskridit. Den politiske kommissarien var tvungen att ge oss rĂ„d om hur vi skulle genomdriva partilinjen, implementera Partiets politik, verkstĂ€lla beslut och direktiv frĂ„n högre ort samt studera marxism-leninismen och Mao Zedongs tĂ€nkande. NĂ€r han var klar med det brukade vĂ„r befĂ€lhavare utvĂ€rdera dagens arbete och rĂ€kna upp nĂ€sta dags uppgifter.
Vanligtvis brukade de som tillhörde âde fem svartaâ beordras fram till scenkanten, dĂ€r de tvingades stĂ„ och hĂ€nga med huvudet som duktiga botgörare inför publiken nedanför. Ăven om far uppenbarligen var dĂ€r brukade den politruk som höll i ceremonin ropa: âĂr den store högeravvikaren Ai Qing pĂ„ plats?â Att lĂ€gga till ett âstoreâ framför âhögeravvikarenâ
var praxis nĂ€r man talade om min far, Ă€ven om vi inte hade en aning om vad just det prefixet syftade pĂ„. Vid ett tillfĂ€lle kritiserades han till och med för att vara âborgerlig romanförfattareâ, en underlig titel med tanke pĂ„ att han var kĂ€nd för sin poesi. Men publiken var egentligen inte intresserad av vem han var eller vad han hade gjort i livet. Allt som sades under mötena ingick i standardproceduren och var fullkomligt rĂ€tt och rimligt, för revolutionen mĂ„ste ha fiender â utan dem skulle folk kĂ€nna sig illa till mods.
NÀr far kallades fram brukade han resa sig frÄn pallen, ta sig igenom hopen och inta sin plats pÄ scenen. HÄret hÀngde ner över pannan nÀr han bugade sig som tecken pÄ att han erkÀnde sina brott. För ett ögonblick dÀmpade sig publiken en aning, men sedan blev de sina vanliga sorglösa jag igen: barnen rusade runt, mÀnnen drog vulgÀra skÀmt och kvinnorna ammade sina spÀdbarn eller stickade eller knaprade pÄ solrosfrön medan de skvallrade.
Om politruken pĂ„ scenen sa: âNu lĂ„ter vi den store högeravvikaren Ai Qing gĂ„â, lĂ€mnade far omedelbart aulan. Han visste aldrig i förvĂ€g om det skulle bli sĂ„. Det berodde helt och hĂ„llet pĂ„ om det hade kommit nĂ„got ânytt direktivâ frĂ„n ordförande Mao som Ă„hörarna mĂ„ste fĂ„ ta del av. I sĂ„ fall fick far inte nĂ€rvara.
Under kulturrevolutionens första Ă„r kom det nya direktiv frĂ„n ordförande Mao nĂ€stan varje dag och natt. Kompaniets kopist skrev av dem ord för ord och rad för rad medan de lĂ€stes upp i telefonen, för att sedan delges offentligt under kvĂ€llsmötena. Dessa meddelanden fyllde ungefĂ€r samma funktion som Donald Trumps nattwittrande: en direktförmedling av ledarens tankar till hans hĂ€ngivna följare, som framhĂ€vde hans okrĂ€nkbara auktoritet. I det kinesiska fallet gick uttalandena Ă€nnu lĂ€ngre, eftersom de hade juridisk betydelse. SĂ„ fort de hade meddelats brakade en kakofoni av trummor och gonggongar loss, för att fira förkunnandet av Maos visdomsord. Alla som hörde dem fick en energikick. HĂ€r, och överallt i landet, utspelades sĂ„na scener varje dag, och det skulle ta mĂ„nga Ă„r innan man slutade utfĂ€rda den sortens ânya direktivâ.
Kulturrevolutionen var â enligt vad vi fick höra â âett djupare, bredare stadium i den socialistiska revolutionens utvecklingâ. Den revolutionen var i sin tur âen revolution som berörde mĂ€nniskor in i hjĂ€rterotenâ. Dess
mĂ„l var att ârensa ut de makthavare som har valt den kapitalistiska vĂ€gen, kritisera de borgerligt reaktionĂ€ra akademiska âauktoriteternaâ, kritisera borgarklassens och alla utsugarklassers ideologi, reformera utbildningen, kulturen och allt i överbyggnaden som inte överensstĂ€mmer med den socialistiska ekonomiska basen, för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt befĂ€sta och utveckla det socialistiska systemetâ. NĂ€r jag vĂ€xte upp genomsyrades vardagslivet av den sortens uppblĂ„sta sprĂ„k, och Ă€ven om det inte var lĂ€tt att förstĂ„ vad som menades verkade retoriken ha hypnotiska, ja, rent av narkotiska, egenskaper. Alla var som besatta av den.
Aulan fungerade ocksÄ som matsal. NÀr det var dags att Àta tvingades far stÄ vid ingÄngen och banka pÄ en gammal tvÀttbalja av emalj, och pÄ sÄ sÀtt visa för alla att han var högeravvikare och kriminell. Folk vande sig snart vid att se honom och arbetarna gick förbi utan att tÀnka nÀrmare pÄ saken, dÀr de stod i den lÄnga kön till köksluckan. DÀr mÄste de lÀmna in sina mat- och mÄltidskuponger och citera nÄgot som ordförande Mao hade sagt för att kocken skulle lassa upp en portion. Kocken reciterade i sin tur samtidigt ett annat citat, för att bekrÀfta sitt engagemang för revolutionen. VÄrt liv var en teaterscen och alla spelade automatiskt den roll de hade tilldelats: om far nÄgon gÄng inte dök upp pÄ sin vanliga plats vid ingÄngen kunde det vara ett tecken pÄ att ett större elÀnde var pÄ gÄng, och dÄ blev alla nervösa.
Under en tid som prÀglades av trist rutin och materiell fattigdom var det kring köket alla fantasier kretsade, Àven om maten inte förÀndrades sÀrskilt mycket frÄn en dag till en annan. Varje morgon blandade kocken majsmjöl med varmt vatten och lade degen i en kvadratmeterstor lÄda. Fem sÄna lÄdor staplades sedan i en jÀrngryta och Ängkokades i trettio minuter. NÀr locket lyftes av fylldes hela köket av Änga, och kocken skar upp majsbrödet horisontellt och vertikalt, till fyrkantiga bitar som var och en vÀgde 200 gram. För att visa hur rÀttvis han var brukade han vÀga bitarna offentligt. Samma majsbröd serverades frÄn Ärets första dag till dess sista, med undantag för 1 maj och 1 oktober (Kinas nationaldag), dÄ brödet fick en tunn röd glasyr, gjord pÄ socker och eventuellt jujubÀr. Om nÄgon hade turen att hitta ett jujubÀr i sitt bröd blev det alltid stor uppstÄndelse. Kompaniet Àgde enorma majsfÀlt, men vi fick aldrig nÄgonsin
fĂ€rskt majsmjöl att Ă€ta, bara âberedskapsgrödaâ som hade legat lagrad lĂ€ngre Ă€n nĂ„gon hade en aning om. Den skrapade i halsen nĂ€r man svalde och stank av mögel och bensin.
Var och en av oss â far, Gao Jian och jag â fick en mĂ„nadspeng pĂ„ 15 yuan, ungefĂ€r 30 svenska kronor, enligt dĂ„tidens valutakurs. SĂ„ vĂ„r sammanlagda inkomst var bara 45 yuan i mĂ„naden, fast de vanliga arbetarna fick 38, 75 per person. Far rökte ett slags billiga cigaretter som kostade 5 fen per paket och luktade skarpt, som brĂ€nt ylle. Ofta slutade cigaretten brinna efter bara nĂ„gra bloss. Tack vare de cigaretterna fick hans vadderade uniformsjacka flera nya hĂ„l. TĂ€ndstickor klassades som âberedskapsmaterialâ och varje familj tilldelades en ask i mĂ„naden. Vi fick ofta slut pĂ„ tĂ€ndstickor, och för att fĂ„ igĂ„ng spisen var jag tvungen att lĂ„na eld av grannen.
För att spara pengar övergick far till att röka den tobak som kompaniet sjÀlv odlade. Vi rullade gamla kvitton till rör som vi fyllde med söndersmulade tobaksblad. Varje kvÀll hjÀlpte jag honom att rulla lite drygt tjugo cigaretter och sedan förpacka dem prydligt i en burk av blÄvitt porslin som av nÄgon anledning inte hade förstörts nÀr rödgardisterna sökte igenom vÄrt förra hem. Handtagen och locket var av rent silver, och burkens kropp var dekorerad med en liten bro över en bÀck och en tjÀnstepojke med en cittra i nÀrheten av ett klipputsprÄng, samt nÄgra tÄrpilar och en halmtÀckt stuga, vars trÀinramade fönster stod pÄ glÀnt. Burkens glÀnsande vita porslin och koboltblÄ dekor lyste upp det mörkaste hörn.
NĂ€r natten föll och ett ogenomtrĂ€ngligt mörker sĂ€nkte sig över vetefĂ€lten dĂ€rute, stĂ€mde insekterna upp ett oavbrutet surrande. Far och jag satt pĂ„ varsin sida om det lilla bordet, och oljelampan fick vĂ„ra skuggor â en stor, en liten â att avteckna sig pĂ„ vĂ€ggen bakom oss. Mitt huvud var ofta lika tomt som rummet, tömt pĂ„ fantasi och minnen. Far och jag var som frĂ€mlingar, vi hade inget att sĂ€ga till varandra. Ofta stirrade jag bara in i lampans hoppande lĂ„ga.
Men ibland, just som jag höll pÄ att somna, började far gÄ igenom sina minnen och tala om det förflutna. Bit för bit förflyttades jag till de platser han hade besökt, trÀffade de mÀn och kvinnor han hade kÀnt, och började förstÄ en del om hans kÀrleksliv och Àktenskap. NÀr han talade var det som om jag inte var dÀr. Hans historieberÀttande verkade inte ha
Tusen Är av glÀdje och sorg 19
nÄgon annan funktion Àn att se till att floden av minnen inte torkade ut. I lilla Sibirien förde isoleringen oss nÀrmare varandra och fattigdomen innebar ett annat slags överflöd, som skulle komma att lÀgga grunden till mitt framtida liv.