jag drömde att det var sommar, och att jag badade i sjön pÄ landet hos morfar. Det var precis som nÀr jag var liten men jag var ÀndÄ mig sjÀlv, jag var vuxen.
Jag hade den dÀr kÀnslan som vÀl alla har nÀr de Àr smÄ. Man Àr i nuet pÄ ett helt annat sÀtt Àn nÀr man Àr vuxen. Sommaren strÀckte sig Ät alla hÄll, sÄ lÄngt det gick att se.
Jag lÄg och flöt en bit ut frÄn stranden och hade pÄ mig ett cyklopöga med snorkel. Kikade ner under vattnet, pÄ den dÀr annorlunda, tysta vÀrlden. Botten var liksom rÀfflad, dÀr fanns smÄ, smÄ sanddyner, som ett Sahara i miniatyr. Och ljuset skimrade. Det var vÀl krusningarna pÄ vattenytan som gjorde det. HÀr och dÀr fanns enstaka strÄn av vass som gungade lite, fram och tillbaka. SmÄ fiskar, nÀstan genomskinliga, flydde nÀr man strÀckte ut handen mot dem. Munstycket till snorkeln smakade gummi, precis som nÀr jag var liten. För varje andetag jag tog vÀste det i öronen. Det lÀt som om jag var en djuphavsdykare hundratals meter under vattenytan.
Den dÀr drömmen var verkligen sjukt levande.
Jag simmade inte, utan jag drog mig fram med fingrarna i sjöbotten. Moln av sand bildades i vattnet, som en liten explosion. Det sÄg coolt ut, tyckte jag.
Sen lÄg jag stilla vid ytan och tittade utÄt sjön. Jag rös lite, för en bit ut försvann botten och solljuset svaldes av ett stort mörker. Morfar hade pratat mycket om att det fanns en brant under
vattnet en bit ut. NÀr jag var liten var jag aldrig sÄ lÄngt ute, för jag bottnade inte före branten heller, men som vuxen har jag sÄklart varit framme vid kanten. Vattnet nÄr en till bröstvÄrtorna ungefÀr, sen tar man ett steg till och botten försvinner. Jag tror sjön blir typ fem meter djup nÀstan pÄ en gÄng.
Morfar tjatade hÄl i huvudet pÄ mig och Klara att vi inte fick gÄ ut till branten. Som om vi skulle haft en tanke pÄ att vÄga oss ut dit, en sexÄring och en treÄring. Jag var livrÀdd för den. Och Àrligt talat, Àven som vuxen kÀnner jag ett konstigt sug i magen nÀr jag tar nÄgra steg ut och huvudet försvinner under vattenytan.
I alla fall. I drömmen kÀnde jag som ett strÄk av kallare vatten mot huden. Vet ni hur det kÀnns? Det Àr strömmar som för med sig vatten upp frÄn den djupa delen av sjön gissar jag. SÄ jag strÀckte mig ner mot botten för att börja dra mig in mot stranden igen.
Men dÄ nÄdde jag inte ner.
Jag hade vÀl legat och guppat en stund vid ytan och drivit ut nÄgra meter utan att tÀnka pÄ det.
Jag började sprattla och kÀmpa förtvivlat för att nÄ ner med fingertopparna, men det hjÀlpte inte. Jag sÄg framför mig att jag skulle ligga dÀr och fÀkta i vattnet helt hjÀlplös och lÄngsamt driva ut över branten, ut pÄ den djupa delen av sjön dÀr vattnet var alldeles svart och man inte hade en aning om vad som kunde finnas under en. Stora fiskar eller Älar kanske lurade dÀr nere i djupet, tÀnk att kÀnna nÄt man inte visste vad det var plötsligt stryka mot benet. SÄ sjukt lÀskigt.
I drömmen hade jag panik.
Sen kom jag pÄ att jag kunde simma. För jag var ju den jag Àr idag, jag var vuxen.
Jag crawlade som en besatt tills jag var inne pÄ grundare vatten, vilket i verkligheten borde ha tagit cirka fem sekunder. Men i drömmen fick jag hÄlla pÄ en kvart minst.
Till slut kunde jag ÀndÄ nÄ ner till botten igen med fingertopparna, jag pustade ut och drog mig inÄt den sista biten. NÀr det började bli riktigt grunt kÀndes vattnet sÄ varmt att det nÀstan brÀnde mot huden.
Jag tittade upp, vatten rann över cyklopögat sÄ jag sÄg inte klart, men en liten figur kom springande mot mig dÀruppe pÄ stranden. En treÄring. Klara.
Jag har inte drömt om Klara pÄ mÄnga Är. Men nu blev jag glad. Jag drog av mig cyklopet och reste mig ur vattnet. Klara var naken och rusade ut i vattnet och började plaska och skvÀtta pÄ mig det vÀrsta hon kunde. Jag skvÀtte tillbaka, och hon skrek förtjust.
HÄret pÄ halva huvudet var avbrÀnt, halva ansiktet svart och sprucket, ena armen ocksÄ. Men ögonen hade hon kvar.
SÄ det var det lÀget.
Det mÀrktes inte alls pÄ henne. Att hon hade ont eller nÄt. Hon lekte och stojade som vanligt, jag ocksÄ.
Det var nĂ„t med Klaras ansikte som gjorde att hon alltid sĂ„g glad ut. Eller nöjd, snarare. Som att hon var pĂ„ konstant gott humör. AlltsĂ„, inte nĂ€r hon var ledsen eller förbannad, sĂ„klart. Men det var som att hennes grundlĂ€ge var âgud vad livet Ă€r hĂ€rligtâ. Det var nog en orsak till att jag tyckte sĂ„ mycket om henne. Klara var en vĂ€ldigt positiv liten mĂ€nniska. Plus att jag var hennes idol, det bidrog sĂ„klart ocksĂ„. Jag var tre Ă„r Ă€ldre och kunde och visste mer Ă€n hon om det mesta. Men hon trodde jag kunde allt. Hon fick mig att kĂ€nna mig större Ă€n jag var.
Vi höll pÄ att skvÀtta vatten pÄ varandra en stund, sen gick vi upp pÄ stranden och började bygga sandslott. Jag visade henne att sanden mÄste vara lagom blöt för att det ska bli stabilt nÀr man vÀnder pÄ hinken. Och att man ska knacka med spaden pÄ hinken sÄ att sanden slÀpper bÀttre.
Klara stoppade en slinga av sitt blöta, mörkbruna hÄr i mungipan och sög pÄ den. Hon satt pÄ huk alldeles intill mig, lutade
sig mot min kropp, la sin ena hand pÄ mitt ben, utan att tÀnka pÄ det. En mysig kÀnsla. Att vara nÀstan sammanvuxna.
Hon luktade lite brÀnt.
Jag fyllde en hink med lagom blöt sand, vÀnde upp och ner pÄ den, knackade pÄ hinken. DÄ sa Klara:
âIsak, Ă„k inte.â
âVad menar du? Vad dĂ„, âĂ„k inteâ?â
Klara klappade mig pÄ benet, lutade huvudet mot min axel.
âĂ k inte.â
Lyssna pÄ det hÀr: nÀr tror ni att jag drömde den hÀr drömmen?
Natten före dagen dÄ min pappa ringde mig och allt drog igÄng.
Natten före.
Isak, Ă„k inte.
Det Àr ju som att hon ville varna mig. Jag menar, jag fattar ju att det inte var sÄ. Det kan inte vara sÄ. Men ÀndÄ.
Hur sjukt?
byte av perspektiv.
Ni har sÀkert sett den dÀr bilden. Ena stunden ser det ut som en gammal gumma. NÀsta stund ser det ut som en ung, elegant kvinna med lÄng hals, lÀtt bortvÀnd.
Jag sitter pÄ marken i rastgÄrden, i mitt lilla kilformade utrymme, och tittar upp mot himlen. Det kÀnns som om jag sitter i ett fack i en sÄn dÀr Trivial pursuit-tÄrta i jÀtteformat.
InstÀngd.
Men sÄ tÀnker jag, kanske Àr det vÀrlden som Àr instÀngd?
Hela universum. Bara i den hÀr lilla tÄrtbiten dÀr jag sitter kan man röra sig fritt. Allt annat som finns Àr instÀngt.
Byte av perspektiv.
Pappa fick mig att se vÀrlden pÄ ett helt annat sÀtt. I nÄgra korta stunder. Det var vÀl det som var hans tanke med alltihop.
Man kan ocksÄ se det som att i nÄgra korta stunder var jag lika galen som han.
Jag kan inte lÀngre se vÀrlden som jag sÄg den dÄ. Men jag minns Ànnu kÀnslan. Och nÀr den kommer tillbaka fÄr jag svindel och mÄste sÀtta mig ner.
HÀromdagen kom en korp och satte sig pÄ muren dÀruppe. Jag tror det var en korp i alla fall. Den var stor och svart.
Jag undrar om det var hon. Vad vill hon mig i sĂ„ fall? Ăr vi inte fĂ€rdiga med varandra?
SnÀlla. LÄt oss vara fÀrdiga med varandra.
Jag drömmer om mamma pÄ dagarna och om Klara och Madde pÄ nÀtterna.
Himlen ovanför stÄlnÀtet Àr jÀmngrÄ.
Precis som den var den dagen dÄ pappa ringde.
jag jobbade som undersköterska i hemtjÀnsten innan allt hÀnde. Hade gjort det i nÀstan fyra Är. Trivdes bra. Hade en liten tjÀnstebil och körde runt till ett gÀng gamlingar som bodde kvar hemma i hus och stugor. En del av dem bodde i torp mitt ute i skogen. De skulle troligen tyna bort och dö pÄ nÄgra veckor om man satte in dem pÄ ett hem.
Folk tror att det vÀrsta med att jobba i hemtjÀnsten Àr att sköta brukarnas personliga hygien. Byta blöjor, torka gamlingar i stjÀrten nÀr de har bajsat pÄ sig. Men sanningen Àr att det dÀr vÀnjer man sig vid pÄ en vecka. I alla fall gjorde jag det. Jag tÀnkte knappt pÄ att det var Àckligt lÀngre, kÀnde inte dofterna som förut. Det var nÄt som bara skulle göras.
För mig var det administrationen som var vÀrst. Att skriva rapporter, vara med pÄ avstÀmningsmöten, bestÀlla förbrukningsmaterial, allt det dÀr som inte hade direkt med arbetet att göra. AstrÄkigt. Ibland fick det mig att fundera pÄ att byta jobb.
MÄnga tycker det Àr jobbigt med stressen, att man aldrig har tillrÀckligt med tid för de gamla, att man mÄste skynda vidare till nÀsta och nÀsta. Att stÀndigt kÀnna sig otillrÀcklig. Men jag hade nog det bÀsta schemat i hela kommunen. Det hade att göra med att jag Àr stor och stark och kunde baxa in en gammal gubbe, som Göte i Virseryd till exempel, i duschen helt sjÀlv. Göte hade gÄtt ner en del i vikt senaste Äret men han vÀgde fortfarande en bra bit över hundra pannor. Om inte jag Äkte till honom mÄste tvÄ av mina kollegor Äka. LÄg Göte pÄ golvet
var det bara jag som klarade att fÄ upp honom pÄ egen hand. PÄ det sÀttet kan man sÀga att jag gjorde tvÄ undersköterskors jobb och dÀrför hade jag ett riktigt skapligt schema.
Det hĂ€r var pĂ„ tisdagen efter midsommar. VĂ€dret var skit, kallt och regnigt, himlen jĂ€mngrĂ„ över granskogen. Sommar i SmĂ„land. Ăr den lika vĂ€rdelös nĂ„n annanstans i det hĂ€r landet? PĂ„ den hĂ€r planeten? TillĂ„t mig tvivla. Hur som helst gjorde vĂ€dret att jag lĂ€ngtade Ă€nnu mer till semestern som skulle börja veckan dĂ€rpĂ„. Jag och Madde skulle Ă„ka till Turkiet, Antalya, dĂ€r vi trĂ€ffades förra sommaren.
SÄn var planen. Gud. Det kÀnns som hundra Är sen.
Jag hade farit runt i min lilla bil ett par timmar redan och klockan nÀrmade sig nio. SjuttiovÀgarna lÄg i stort sett öde denna morgon. Jag tÀnkte mycket pÄ nattens dröm om Klara. Den hade rört upp en massa olika kÀnslor i mig. GlÀdje över att trÀffa henne igen, Àven om det bara var i en dröm. Vemod nÀr jag vaknade. En oro som jag inte riktigt förstod sjÀlv.
Ă k inte.
Jag krypkörde genom Tannsjö, det lilla samhÀllet som gamla Birgit bodde i utkanten av. En obemannad mack, en liten nÀrbutik. Flera affÀrslokaler som stÄtt tomma sÄ lÀnge jag kunde minnas. TvÄvÄningshuset med lÀgenheter, det enda i Tannsjö. Inga mÀnniskor ute i regnet.
Jag parkerade pÄ uppfarten till Birgits lilla enplansvilla i gult tegel. En gÄng, för lÀngesen, hade den sÀkert kÀnts ny och modern och frÀsch och praktisk. Jag visste att Birgit hade varit gift och att maken hade gÄtt bort för mÄnga Är sen. NÄgra barn hade jag aldrig hört talas om.
NÀr Birgit flyttade in hÀr, visste hon dÄ att det var för gott? Eller tÀnkte hon att det hÀr bara var ett första stopp pÄ resan som var resten av hennes liv? KÀndes det som att hon hade oÀndligt med tid framför sig, oÀndliga möjligheter?
Jag gick till ytterdörren, lÄste upp och gick in. Och upptÀckte den blöta flÀcken pÄ hallgolvet.
Det var inte första gÄngen. Birgit hade fyllt nittio i vintras och var lite senil. Ibland drog hon av sig blöjan pÄ natten. DÄ kunde man hitta bÄde det ena och det andra lite varstans i huset.
Jag gick in till henne i sovrummet. Hon lÄg och snarkade med öppen mun. Jag tog hennes beniga, flÀckiga hand i min och kramade försiktigt.
âBirgit? Birgit? Ska du vakna?â
Hon slog upp ögonen, nÀstan i slow motion. Hon var lÄngt borta. Tittade pÄ mig med sömnig och förvirrad blick.
âGod morgon. Det Ă€r jag, Isak.â
Ett försiktigt leende spred sig över hennes ansikte, fick hennes vattniga grÄ ögon att se yngre ut.
âHej duâ, sa hon.
âHar du sovit gott? MĂ„r du bra?â
âBĂ€ttre Ă€n imorrnâ, pep hon hest.
Jag log. Birgit hade ett gÀng repliker och skÀmt som hon upprepade varje gÄng vi sÄgs. Det var vÀl demensen. Men det spelade ingen roll att man hade hört skÀmten hundra gÄnger förut, det var inte dem man blev glad av. Det var den pigga blicken i hennes ögon nÀr hon drog dem.
Jag kÀnde en misstÀnkt lukt. Jo, jag hade inte blivit helt immun Àn. Jag lyfte pÄ tÀcket, och upptÀckte att Birgit var naken frÄn midjan och nerÄt och att hon hade bajsat i sÀngen.
Inte första gÄngen det heller.
Just dÄ började telefonen surra. Jag tog upp den och kollade om det var nÄn frÄn jobbet, eller Madde. Nej. Det var inget nummer jag kÀnde igen. Förmodligen en telefonförsÀljare. Jag kopplade bort det och satte igÄng.
En halvtimme senare satt Birgit i köket och Ät frukost. Jag hade torkat upp kisset i hallen, duschat och tvÀttat henne, satt pÄ en
ny blöja och ett par ljusgrÄ joggingbyxor, kokat kaffe och gjort ett par ostsmörgÄsar. Medan hon mumsade pÄ smörgÄsarna och sörplade i sig kaffe slÀngde jag de nerbajsade sÀngklÀderna i tvÀtten och bÀddade med rena, nya lakan. Sen gjorde jag henne sÀllskap i köket. NÀr jag kom in genom dörren mönstrade hon mig med blicken som om hon sÄg mig för första gÄngen. Birgit var stel i nacken och kunde inte böja huvudet bakÄt, sÄ hon lutade hela kroppen istÀllet, som om hon försökte se toppen pÄ en skyskrapa eller nÄt.
âOj dĂ„, hĂ€r Ă€r en som inte har fuskat med grötenâ, sa hon och skrockade.
âNej, precisâ, sa jag och flinade.
Det var andra gÄngen hon sa det den hÀr morgonen. Om jag kÀnde henne rÀtt skulle hon hinna sÀga det ett par gÄnger till innan jag Äkte vidare.
Jag tog en kopp ur ett köksskÄp och fyllde pÄ kaffe Ät mig sjÀlv, slog mig ner pÄ stolen bredvid henne. Jag sa:
âSka vi gĂ„ en runda sen?â
âSka vi ut och gĂ„?â
Jag lutade mig lite nÀrmare Birgit och höjde rösten.
âNej, inte ut. Jag hinner inte det idag. Men vi kan gĂ„ ett varv hĂ€rinne i alla fall.â
âJa, det kan vi göra.â
âDu vet, det Ă€r bra att du rör pĂ„ dig. SĂ„ fĂ„r du inte sĂ„ ont i ryggen.â
âNej, nej. Jag har inte ont i ryggen.â
âVad bra.â
âJag kan ligga utan krycka nu.â Hon sĂ„g pĂ„ mig och skrattade, hennes ögon blev som halvmĂ„nar, och jag skrattade ocksĂ„.
âJa, det Ă€r bra, Birgit. Du gĂ„r frĂ„n klarhet till klarhet.â Jag strök henne över kinden.
Telefonen surrade pÄ nytt, men den fick vÀnta.
NÀr jag och Birgit gÄtt nÄgra varv i huset, och jag satt henne i en fÄtölj i vardagsrummet, gav jag henne en liten kram.
âHej dĂ„. Mia kommer i eftermiddag. Vi ses imorgon.â
âDu Ă€r sĂ„ vĂ€lkommen.â
Jag stÀngde och lÄste ytterdörren och gick mot bilen. Samtidigt fiskade jag upp mobilen ur fickan. Det var samma nummer som hade ringt igen, men nu hade jag ocksÄ fÄtt ett meddelande.
TelefonförsÀljare brukar inte lÀmna meddelanden.
Jag ringde upp mobilsvaret och lyssnade av.
Först hördes en lÄng tystnad, och nÄn som drog ett djupt andetag.
Vad var det hÀr för nÄt?
Sen:
âHej Isak ⊠det Ă€r Fredrik. Det Ă€r pappa.â
Ny, lÄng tystnad.
âJag har nĂ„nting som jag vill berĂ€tta för dig. SĂ„ ⊠om du kan ringa mig pĂ„ det hĂ€r numret. Tack.â
Klick. Meddelandet var slut.
Jag lÄste upp bilen, sjönk ner bakom ratten, stÀngde dörren om mig. Drog ett djupt andetag, stirrade pÄ telefonen.
Jag blev sittande pÄ Birgits garageuppfart en bra stund, med hjÀrtat bultande i bröstet.
det dÀr meddelandet pÄverkade mig hela dagen. Hade svÄrt att fÄ det ur tankarna.
NÀr jag jobbat fÀrdigt stack jag till gymmet och körde ett riktigt hÄrt pass. Slet som en galning pÄ crosstrainern, drev upp pulsen mot 175. Jag ville Ät det dÀr att man kÀnner hur hjÀrtat bankar i hela kroppen, i bröstet och halsen och öronen, till och med bakom ögonen sÄ att synen nÀstan blir lite suddig för varje slag. För det hÀnder nÄt i hjÀrnan ocksÄ nÀr man kör sÄ dÀr hÄrt. Man kanske har fastnat lite i vissa gamla hjulspÄr, i tankarna menar jag, och dÄ Àr det som att riktigt hÄrd trÀning nollstÀller skallen, och sÄ kommer man upp pÄ vÀgen igen. Upp ur diket. De andra pÄ gymmet sneglade pÄ mig. En tjej som jag sett dÀr nÄgra gÄnger förut, hon Àr vÀl nÄgra Är yngre Àn jag, runt tjugo, sÄg nÀstan orolig ut, som om jag skulle fÄ en hjÀrtattack typ. Men nÀr jag gick dÀrifrÄn kÀndes det bÀttre. Oron hade lagt sig lite.
PÄ vÀgen hem till lÀgenheten funderade jag pÄ hur jag skulle göra med pappa. Det fanns ju bara tvÄ vÀgar att gÄ, sÄklart, antingen höra av sig, eller lÄta bli. Men grejen var att Àven om jag lÀt bli att ringa tillbaka sÄ skulle inte det göra att allting fortsatte som tidigare. Han hade ringt mig, han ville berÀtta nÄt. Om jag inte hörde av mig skulle jag gÄ och fundera pÄ vad det var han ville.
Han hade stÀllt mig inför ett val, men jag var inte sugen pÄ nÄt av alternativen.
Jag och Madde bodde i en liten tvÄa nÀra centrum. Det var fem minuter att gÄ till torget med det gamla tingshuset och tio minuter att gÄ till Ica Maxi, Ät andra hÄllet. NÀra till allt. Eller till inget, beroende pÄ hur man ser pÄ det.
De har byggt nya bostadsrÀtter lÀngs med Än, stora frÀscha lÀgenheter med inglasade balkonger. MÄnadsavgiften Àr hög men de gick ÀndÄ Ät som smör i solsken. SÄ det finns ju folk med pengar, Àven i vÄr lilla stad. De dÀr vÄningarna var dock inget för mig och Madde att tÀnka pÄ. Vi fick tag i en sliten hyrestvÄa pÄ femtiotvÄ kvadrat, tredje vÄningen utan hiss.
NÀr jag kommer att tÀnka pÄ den dÀr lÀgenheten sköljer smÀrtan över mig som en mÀktig vÄg. Jag sitter blickstilla tills den har sjunkit undan. Det tar en bra stund.
VÄra liv, vÄr framtid, allt hopp och all lÀngtan rymdes pÄ de dÀr femtiotvÄ kvadraten.
Vi hade fortfarande en ouppackad flyttlÄda i vardagsrummet.
Den stÄr vÀl kvar dÀr Àn, förresten.
Fy fan.
NÀr jag kom in genom ytterdörren hörde jag att Madde stod och stekte nÄt i köket.
âHallĂ„â, ropade hon för att överrösta surrandet frĂ„n den gamla flĂ€kten.
âHallĂ„â, ropade jag tillbaka och stĂ€llde ner ryggan med mina trĂ€ningsklĂ€der pĂ„ hallgolvet. Jag fortsatte genom den smala korridoren, in i det lilla köket. Madde tittade upp pĂ„ mig och log.
âHej dĂ€r.â
âHej.â Jag gick fram till henne och la hĂ€nderna pĂ„ hennes midja. Jag böjde mig lite nerĂ„t, hon strĂ€ckte sig lite uppĂ„t, och sĂ„ möttes vĂ„ra lĂ€ppar i en kyss.
âOj, du Ă€r alldeles röd i ansiktetâ, sa hon.
âJag var pĂ„ gymmet.â
Jag drog henne intill mig. Hon hade en stekspade i handen,
i gjutjÀrnspannan frÀste kalkonköttbullar. Vatten kokade vÄldsamt i en gryta med pasta. Jag frÄgade:
âVad ska jag göra? Ska jag duka?â
âJa, gĂ€rna. Och fixa lite grönsaker. Det finns tomat och gurka i kylskĂ„pet.â
Jag började duka vid det minimala köksbordet. NÄgra gÄnger nÀr morfar hade kommit pÄ besök hade vi suttit alla tre i köket och Àtit, men det var egentligen för trÄngt.
Jag tittade bort mot Madde dÀr hon stod vid spisen. Hon var vÀldigt koncentrerad pÄ matlagningen och mÀrkte inte mina blickar. Ingen av oss var bra pÄ att laga mat, eller sÀrskilt intresserad av det. PÄ en loppis hade hon köpt en kokbok av Erik Lallerstedt, dÀr han skrev att man inte skulle ha dÄligt samvete för att man anvÀnde halvfabrikat, det var man tvungen att göra ibland för att fÄ vardagen att fungera. Det budskapet hade vi tagit till oss med hull och hÄr kan jag sÀga. Vi anvÀnde halvfabrikat ocksÄ för att fÄ helgerna att fungera. NÀr vi inte hÀmtade mat frÄn pizzerian eller thaikiosken.
Och jag tÀnkte, som jag ofta gjorde, pÄ hur konstigt detta ÀndÄ var. Och underbart. Att den hÀr fantastiska tjejen stod och stekte köttbullar i vÄrt kök. Att hon flyttat frÄn Stockholm, till den hÀr hÄlan mitt i mörkaste SmÄland, för att bo ihop med mig.
Madde var nÄgra Är Àldre Àn jag. Tjugonio. Hon sÄg liten ut i mina armar men var egentligen medellÄng. Kroppen var slank och vÀlformad. Hon trÀnade aldrig men sÄg ÀndÄ fit ut, jag fattade aldrig hur det dÀr gick till. Den hÀr kvÀllen hade hon tajta svarta jeans (jag Àlskade att stoppa ner hÀnderna i bakfickorna pÄ de dÀr jeansen) och ett vitt linne som dolde den lilla tribaltatueringen i ryggslutet. Hon hade mörkbrunt hÄr, ganska kort, det dolde öronen och lite till, men visade hennes smala, fina hals och nacke. Det var klippt pÄ ett sÀrskilt sÀtt, jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Man sÄg att det inte var gjort pÄ nÄn av
salongerna hÀr i stan. Madde Äkte upp till Stockholm varannan mÄnad ungefÀr och dÄ passade hon pÄ att klippa sig.
Hon hade ett vackert ansikte, âsymmetrisktâ brukar det vĂ€l heta, med höga kindknotor och bruna ögon. Alltid noggrant sminkad med mycket kajal runt ögonen och fĂ€rg pĂ„ kinderna.
Men det som verkligen fick blodet att rusa i mig var de dÀr sakerna som inte riktigt stÀmde med bilden. Sakerna som berÀttade att hon inte var en rockstjÀrna, utan en mÀnniska av kött och blod. Hennes blekrosa sockor som blivit missfÀrgade i tvÀtten. Hur hon kliade sig pÄ ovansidan av den ena foten med tÄrna pÄ den andra. Hennes lite osÀkra hÄllning med stekspaden i handen, hur hon var tvungen att titta noga pÄ de olika vreden pÄ spisen för att veta vilket hon skulle anvÀnda för att sÀnka vÀrmen under pastagrytan.
Hon var inte i sitt rÀtta element hÀr. Och det var pÄ grund av mig. Det var för min skull hon utsatte sig för detta, för att fÄ vara tillsammans med mig. Och nÀr jag tÀnkte pÄ det kÀnde jag att jag Àlskade henne.
Den dĂ€r kvĂ€llen, efter att pappa hade kontaktat mig för första gĂ„ngen pĂ„ tolv Ă„r, dukade jag fĂ€rdigt bordet och skar upp lite gurka och tomat. Ăppnade en burk majs och tömde i salladsskĂ„len. Madde hĂ€llde vattnet av pastan, la ut underlĂ€gg pĂ„ bordet och stĂ€llde fram stekpannan och grytan. Jag tog fram ketchup. Vi satte oss och Ă„t.
âVad har du gjort idag, dĂ„?â undrade jag.
âInget sĂ€rskiltâ, sa Madde mellan tuggorna. âJag var inne och kollade pĂ„ AF men dĂ€r var inget nytt.â
NÀr Madde flyttade ner i vintras jobbade hon ett tag pÄ Korseryds herrgÄrd. ProvanstÀllning. De behövde vÀl extra folk till julborden och nyÄrsfesterna. Men det blev inget av det, hon fick inte fortsÀtta. Och sen hade hon Àrligt talat inte verkat supersugen pÄ att hitta nÄt annat, Àven om hon gick in och kollade pÄ
arbetsförmedlingen online varje vecka. Enligt vad hon sa.
Jag hade inte vÀrldens fetaste lön men jag sa ÀndÄ att jag kunde betala hyran och annat, tills hon hittade nÄt. Men det ville hon inte höra talas om. Hon skulle betala hÀlften, det höll hon stenhÄrt pÄ.
Madde hade vuxit upp i en rik familj. Villa i Danderyd, sommarhus pÄ Rivieran. PÄ mammans sida hade familjen gamla pengar frÄn nÄn industri, sjÀlv jobbade hon som chefsjurist pÄ ett verkstadsföretag. Pappan var fotograf och mer bohemisk men framgÄngsrik pÄ sitt sÀtt. Madde var ett av fyra syskon, nÀst Àldst, och ansÄgs allmÀnt vara det svarta fÄret. Sin mamma beskrev hon som kall, hÀrsklysten och kÀrlekslös. SÄ lÀnge Madde kunde minnas hade de brÄkat. Under tonÄrstiden hade det varit totalt kaos hemma, ett lÄngt utdraget uppror, Madde skolkade massor och blev utkastad hemifrÄn nÀr hon blev myndig. Hon hade i stort sett inte haft nÄn kontakt med sin mamma sen dess. Pappan var mjukare, mer kÀrleksfull. Han hade i hemlighet hjÀlpt henne ekonomiskt genom Ären, och till och med lÄtit henne bo i sin ateljé ibland nÀr hon varit mellan andrahandskontrakt. Hon hade haft varenda skitjobb som fanns i Stockholm, berÀttade hon. Och hon hade rest mycket, backpackat sig runt jordklotet. Ibland hade hon fÄtt stanna nÄgra mÄnader pÄ samma stÀlle för att jobba ihop pengar till nÀsta strÀcka.
âHur har din dag varit?â frĂ„gade hon.
âBraâ, sa jag. âInget sĂ€rskilt.â Jag tog mer pasta och sprutade över ketchup. âVad gott det var.â
Madde log lite snett, sjÀlvironiskt. Hon visste att hon inte var nÄn mÀsterkock.
Vi Ät under tystnad ett tag. Mina tankar gled ivÀg till pappa, och till drömmen om Klara. Jag ville inte men jag kunde inte lÄta bli. Och Madde mÄste ha mÀrkt det, att jag inte riktigt var
dÀr. Jag kÀnde hennes blickar pÄ mig. Till slut sa hon:
âDet har inte hĂ€nt nĂ„t, dĂ„?â
âNej, vad dĂ„?â
âDu verkar lite ⊠du ser ut som om du sitter och tĂ€nker pĂ„ nĂ„t.â
âNej, det Ă€r inget. Jag Ă€r bara jĂ€vligt hungrig efter trĂ€ningen.â
Madde nickade och tittade ner i maten. Hon sÄg inte övertygad ut.
âOkej.â
âSka vi kolla pĂ„ nĂ„t ikvĂ€ll?â
âAmen det gör vi.â
Jag kunde inte berÀtta att pappa hade ringt, av en vÀldigt enkel anledning. Jag hade sagt till Madde att mamma och pappa var döda. Att de hade dött i en brand nÀr jag var liten. Madde hade inte frÄgat efter nÄgra detaljer, av finkÀnslighet.
Jag hade tyckt att det var enklast sÄ. Vad var oddsen att pappa skulle höra av sig efter sÄ mÄnga Är? Och pÄ ett sÀtt var det ingen lögn. Han var död för mig.
Klara hade jag inte berÀttat om överhuvudtaget.
Madde la ihop besticken pÄ tallriken, hon hade Àtit fÀrdigt. Jag fiskade upp de sista köttbullarna ur stekpannan.
âVet duâ, sa jag, âjag kom pĂ„ ⊠jag har lovat att hjĂ€lpa morfar med en grej. Han Ă€r ute pĂ„ landet.â
âJaha.â
âSĂ„ jag sticker dit en svĂ€ng. Efter maten.â
âOkej.â
âMen det tar inte sĂ„ lĂ„ng stund. Vi kan Ă€ndĂ„ kolla pĂ„ nĂ„t sen.â
âMm.â
Det stÀmde att morfar var ute pÄ landet, men inte att jag hade lovat hjÀlpa honom med en grej. Jag var bara tvungen att berÀtta för honom att pappa hade ringt och jag ville inte ta det pÄ telefon hemma dÀr Madde kunde höra.
Den dÀr gÄngen för tolv Är sen, nÀr jag trÀffade pappa senast, hade morfar sagt till mig efterÄt att om pappa hörde av sig, sÄ var jag tvungen att berÀtta det för honom. Jag fick absolut inte trÀffa pappa pÄ egen hand. Inte under nÄgra omstÀndigheter.
Jag hade lovat dyrt och heligt den gÄngen och det löftet tÀnkte jag hÄlla.