tjuv och polis
Johan Eriksson
Tjuv och polis
Kriminalroman
albert bonniers förlag
Av Johan Eriksson har tidigare utgivits: Handbok för försvarare (pÄ annat förlag) 2018
I rÀttvisans tjÀnst 2020
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019573-1
© Johan Eriksson 2023
Omslag Miroslav Sokcic
Tryck ScandBook, eu 2023
Till Madde, William och Vincent
Tjuv och polis Ă€r en roman. Inga personer som förekommer finns pĂ„ riktigt. Det som utspelar sig i boken Ă€r rent pĂ„hitt. Ăven om nĂ€stan allt skulle kunna vara hĂ€mtat ur verkligheten âŠ
Del I November 2020
Niklas
En titt pÄ klockan. Strax kvart över fem. Snart borde han dyka upp. David Palm, vanemÀnniskornas vanemÀnniska.
VĂ„ningen pĂ„ Ăstermalmsgatan Ă€r som hĂ€mtad ur ett inredningsmagasin för de vĂ€lbĂ€rgade. Inga skor i hallen, inga ytterklĂ€der, allt vĂ€l dolt i fyra vitglansiga garderober. VĂ€ggarna Ă€r sobert grĂ„a i kontrast till det vita taket och de kritvita bröstpanelerna, mitt i taket hĂ€nger en gigantisk lampa med silvertonade glaskulor som en dinglande vindruvsklase. En svag doft av mĂ„larfĂ€rg blandat med parfym ligger i luften, sannolikt frĂ„n en doftanordning i vardagsrummet.
Det Àr tvÄ veckor sedan Dragan hörde av sig. De trÀffades en sen eftermiddag vid korvkiosken i Vinterhamn, sedan satt de som tvÄ hungriga frÀmlingar och Ät varsin tunnbrödsrulle utmed den slitna bardisken som vette ut mot bÄtmacken. NÀr det bara Äterstod nÄgra tuggor hade Dragan, till synes fullt upptagen med att studera fÀrjan frÄn Sandhamn, skjutit över
ett tunt A4-kuvert. Diskret fördes kuvertet in i kvÀllstidningen
Niklas tagit med sig innan de Ät upp de kladdiga resterna av tunnbrödsrullarna och gick, med nÄgra minuters intervall, Ät varsitt hÄll.
För sÀkerhets skull hade Niklas parkerat vid Icabutiken, fem minuters promenad frÄn hamnen. Först nÀr han var tillbaka i bilen hade han öppnat kuvertet frÄn Dragan. Som vanligt innehöll det personuppgifter och ett fotografi. Denna gÄng gÀllde det en David Palm. Av fotografiet att döma en finanskille i trettiofemÄrsÄldern, nÄgorlunda ungdomlig och vÀltrÀnad, med blont hÄr som börjat tunnas ut. PÄ bilden syntes han hoppa in i en röd Porsche Carrera, i handen en papperspÄse frÄn Lunds Ur. Fotografiet var taget pÄ hÄll, men det gick inte att ta miste pÄ attityden.
Redan dagen efter hade spaningen börjat. Davids vanor och rutiner kartlades: promenaden till kontoret pÄ Sturegatan, luncherna pÄ stÀllena runt Stureplan, alltid i sÀllskap av medelÄlders mÀn i dyra kostymer. Niklas hade till och med i smyg studerat Davids stela och ganska dÄliga backhand i Kungliga tennishallen. Allt pÄ behörigt avstÄnd.
Han kunde snart konstatera att Davids liv var enastĂ„ende enformigt, vilket förstĂ„s underlĂ€ttade uppdraget. Under de tvĂ„ veckornas bevakning var det inte mycket som Ă€ndrades: jobb pĂ„ kontoret frĂ„n nio till fem, utom fredagar dĂ„ helgen startade redan vid tre pĂ„ stambordet hos Lisa Elmqvist i Ăstermalmshallen. DĂ€refter gick David hem till hustrun Isabelle med en pĂ„se skaldjur. PĂ„ lördagen parmiddag hos nĂ„got annat Ăstermalmspar, efter en lĂ„nglunch pĂ„ Sturehof. Tisdag och
torsdag medioker tennis i Kungliga tennishallen. Ăvriga kvĂ€llar hemma i bostaden. Fantasi, spontanitet, variation â av allt att döma helt okĂ€nda begrepp i David Palms vĂ€rld.
Om Davids vanor gjorde honom lÀttspanad sÄ var det Ànnu lÀttare att hÄlla koll pÄ Isabelle. Allt hon företog sig, in i minsta detalj, visades glatt upp pÄ Instagram. Sedan i lördags rapporterade hon flitigt frÄn parets lÀgenhet pÄ Mallorca: yoga pÄ stranden, shopping i Palma och rosévin i solnedgÄngen. Alltid i sÀllskap med finaste vÀninnorna.
TvÄ veckors span var mer Àn tillrÀckligt. Sedan: en lapp i brevlÄdan frÄn en rörfirma, ett kortfattat besked om att avloppet akut mÄste rensas och att nyckeln hÀmtas av en anstÀlld vid sju. Bara att klÀ sig hantverksmÀssigt och fiska upp nyckeln frÄn den intet ont anande Palm. LÀgenheten var dÀrmed frÄnlarmad och klar redan frÄn kvart i Ätta nÀr David lÀmnade hemmet för sin morgonpromenad till kontoret. Lekande lÀtt, det var bara att gÄ in.
Han slarvar aldrig med maskeringen, det Àr nÀstan en vetenskap. Dubbel klÀdsel: överst en mörkblÄ bomullsoverall i jumbostorlek, vid handlederna ett par varv med silvertejp för att hÄlla klÀdseln tÀt, inget sockrande med DNA. Under overallen flyktklÀder: jeans, vit skjorta, mörkblÄ kavaj och en grön Barbourjacka. PÄ huvudet en stor svartlockig peruk. Till detta ett par pilotglasögon med spegelglas, svarta Nikesneakers, nabbhandskar. Spegelbilden i den stora hallspegeln invid ytterdörren gör honom lite stolt. Han Àr fullstÀndigt oigenkÀnnlig.
Den sÀregna kÀnslan av makt och adrenalin plötsligt stark i bröstet, han har svÄrt att hÄlla tillbaka ett leende.
SÄ hör han det omisskÀnnliga ljudet frÄn en nyckel i lÄset. Den avlÄnga ljuddÀmparen pÄ pipan fÄr vapnet att kÀnnas framtungt. Puls i tinningen, djupa koncentrerade andetag. Det Àr dags.
Framför honom stÄr nu David Palm. I ena handen har han en brun lÀderportfölj, i den andra en IcapÄse. Blicken Àr helt tom, som om hans hjÀrna inte förmÄr registrera det som sker. Sedan slÀpper han pÄsen. NÄgot krossas mot det svarta stengolvet. David lyfter upp portföljen med bÄda hÀnderna, hÄller den som ett slags sköld framför sig. Den sjÀlvsÀkra minen putsvÀck.
âHej, David.â
Han mantlar vapnet med vĂ€nsterhanden. Inget förstĂ€rker allvaret som det metalliska ljudet av en patron som skjuts in i loppet. âStĂ„ still.â Rösten Ă€r kontrollerad och neutral, inget fĂ„r lĂ€cka ut i trapphuset.
David stÄr som fastgjuten, fortfarande med portföljen i ena handen.
âLĂ€gg ifrĂ„n dig portföljen pĂ„ golvet.â
David böjer sig försiktigt framÄt, hela tiden blicken mot vapnet. LÄngsamt lÀgger han portföljen rakt ner i den pöl av röd vÀtska som runnit ur matpÄsen vid hans fötter. Som i slow motion rÀtar han pÄ kroppen samtidigt som han tafatt höjer hÀnderna över huvudet.
âTa fram mobilen.â
David fumlar fram mobilen ur innerfickan pÄ ytterrocken. Tvekar en stund, som om han Àr pÄ vÀg ut pÄ en tunn vÄris,
innan han tar ett halvt steg framÄt och hastigt strÀcker över telefonen. Det Àr nÀstan för enkelt.
âSnĂ€lla, skjut inte.â
âNu ska vi gĂ„ in i vardagsrummet, David.â
Han viftar med pistolen in mot vardagsrummet. Som ett
lydigt skolbarn gÄr David in mot det stora ovala rummet. NÀr han ser byggplasten under stolen stannar han direkt.
âSnĂ€lla, gör mig inte illa.â
Nu: en rulle silvertejp, rĂ€cker den till David. âTejpa ihop dina ben.â
Davids hÀnder skakar sÄ kraftigt att han har svÄrt att fÄ upp Ànden pÄ tejpen. Till slut sitter tejpen runt smalbenen, klumpigt men det fÄr duga. Nu Àr han inte sÄ mÀktig, David Palm.
Han lÀgger ner vapnet pÄ golvet, tar tag i tejprullen och snurrar ett par varv runt ena stolsbenet. Sedan plockar han lugnt upp pistolen innan han reser sig för att betrakta sitt verk.
âTa av dig klockan.â
Rolex Daytona av Paul Newman-modell. Bingo. Ett mÀsterverk i gult guld med svart gummiarmband. David fÄr upp lÄset och strÀcker i en hastig rörelse över den tunga klockan. En miljon som ryms i en handflata. NÀstan motvilligt stoppar han klockan i fickan.
PÄ det blomformade soffbordet, gissningsvis dansk design, ligger klockboxen, en grön uppfÀllbar skinnlÄda klÀdd med beige sammet. I botten pÄ locket sitter certifikatet prydligt fÀst i sin hÄllare. Han hade under eftermiddagen, efter viss möda, hittat lÄdan i en av garderoberna i parets sovrum. Prydligt uppstÀlld tillsammans med Isabelles vÀsksamling. Ett tag övervÀgde han
att Àven ta ett par vÀskor, men Àndrade sig. Det ingick inte i planen, och man ska alltid hÄlla sig till planen, det vet han av bitter erfarenhet.
Han trycker fast Rolexen pÄ sin plats i lÄdan. Synar certifikatet en extra gÄng innan han till sist stÀnger igen boxen och stoppar den i den sportvÀska som han stÀllt pÄ golvet bredvid soffbordet.
NĂ€r han Ă€r klar gĂ„r han tillbaka till David. Tar ett kraftigt grepp om skjortan. TvĂ„ skjortknappar slĂ€pper frĂ„n tyget och trillar ner pĂ„ golvet. Det Ă€r sĂ„ tyst att han kan höra dem studsa mot parketten. Han lutar sig mot Davids vĂ€nstra öra samtidigt som han pressar pistolen mot hans panna: âNu kommer jag att gĂ„ hĂ€rifrĂ„n, David. Du ska sitta kvar hĂ€r dĂ€r du sitter. Om du fĂ„r för dig att ropa pĂ„ hjĂ€lp eller ringer polisen kommer jag döda Isabelle.â Han Ă€r noga med att inskĂ€rpa namnet, det ger alltid effekt: âJag Ă€r inte ensam, David. Vi har din lĂ€genhet under bevakning, David. Du ska sitta hĂ€r och titta rakt ner i golvet i en timme, David.â
Davids lÀppar rör sig men det kommer inget ljud. En mörk flÀck vÀxer i skrevet.
Efter viss möda lyckas han skjuta bort stolen som David sitter pÄ sÄ att han kan rulla ihop byggplasten. Sedan backar han lÄngsamt ut ur rummet, hela tiden med blicken fÀst pÄ David, för att behÄlla kontrollen. Vid badrummet stannar han en stund pÄ tröskeln, lyssnar sÄ att allt Àr lugnt, lÀmnar dörren öppen. Han tar av sig solglasögonen, skruvar upp belysningen pÄ maxnivÄ. Rummet Àr stort som en normal etta. TvÄ handfat i fil. PÄ en hylla utmed den
kaklade vÀggen trÀngs exklusiva krÀmer och parfymflaskor.
HÀr saknas inget, i alla fall inte materiellt. I ena hörnet ett duschutrymme med glasdörr. Mitt emot handfatet ett marmorinklÀtt ovalt badkar.
Han kliver ner i badkaret. Tar försiktigt av tejpen runt muddarna pÄ overallen, slÀnger tejpen i badkaret, sedan tar han av peruken, men behÄller nabbhandskarna. Han torkar bort svetten frÄn pannan med en vit tjock bomullshandduk som hÀnger ovanför badkaret, kliver försiktigt ur overallen.
DÀrefter trycker han ner byggplasten, förklÀdnaden, tejpen, pistolen och handduken i sportbagen innan han spolar bort alla tÀnkbara spÄr ur badkaret.
Till sist hÀmtar han den kromade brandslÀckaren frÄn hallen. Han tittar en extra gÄng sÄ att han inte glömt nÄgot innan han tömmer hela brandslÀckaren över badrummet. PÄ nÄgra sekunder fyller skummet hela rummet. Bröstet fylls av en kÀnsla som liknar stolthet, nog fan Àr han ett proffs.
En sista koll i hallspegeln. Nu ser han ut som vilken Ăstermalmskille som helst. Till sist pĂ„ med ett munskydd. TĂ€nk att man kan dölja ansiktet med ett munskydd utan att nĂ„gon reagerar, nĂ„got bra finns det i alla fall med pandemin. Han ler för sig sjĂ€lv innan han lyssnar mot dörren, kikar i tittgluggen: allt Ă€r tyst och mörkt i trapphuset. Vad visar klockan? Snart tjugo i sex. Uppdraget slutfört pĂ„ mindre Ă€n en halvtimme.
Det Àr förmodligen den vÀrsta dagen i David Palms liv.
Men en bra dag pÄ jobbet för Niklas Andersson, yrkesrÄnare.
Torsten
Vadmusklerna protesterar mot den enformiga sittstÀllningen och Torsten Blom krÄnglar med reglagen pÄ stolen för att komma till rÀtta. Insynsskyddet vid bordets framsida gör det omöjligt att strÀcka ut benen, men byter han inte position snart Àr krampen ett faktum. I panik drar Torsten i de olika spakarna pÄ stolen, till slut hittar han rÀtt reglage och med ett pysande ljud Àr benen fria igen. En kris Àr avvÀrjd och
Torsten lÄter motvilligt koncentrationen ÄtergÄ till det nÄgot enahanda och mycket förutbestÀmda kammarspel som pÄgÄr i salen.
Hans klient, Johan Strand, befinner sig i en egen vÀrld, halvligger över bordet fullt upptagen med att rita nÄgot slags schackmönster pÄ ett blockpapper. Torsten har försvarat honom i mÄnga Är. Först som en ung man med storslagna kriminella ambitioner. DÀrefter, under de senaste Ären dÄ heroinet tagit befÀlet, för stölder och sÄdant som följer av missbruk. I dag handlar mÄlet om ett par knytnÀvsslag mot en civil vÀktare som ertappat honom med att stjÀla pÄ à hléns. Johans hy ser vaxblek ut mot den mörka mahognyinredningen i den
för mÄlet överdimensionerade rÀttssalen. Stora svettpÀrlor har brutit fram pÄ hans panna. Han torkar sig med armen, blicken fokuserad pÄ rutmönstret. Torsten undrar hur lÀnge till Johan klarar sig innan abstinensen pÄ allvar slÄr till.
Torsten synar Äklagaren, han ser ut som en konfirmand, förmodligen inte ens trettio Är fyllda. NÀstan lika blek som Johan. Ansiktsdragen feminina. Det blonda hÄret sÄ perfekt att det pÄminner om en peruk. Herregud vad han Àltar. MÀrker han inte att ingen lyssnar? Varje vittnesmÄl redovisas in i minsta detalj. En riktig nybörjare.
Den unga nÀmndemannen nÀrmast Äklagaren verkar vara den enda i salen som hÄller intresset uppe. Hon antecknar flitigt. SÀkert en miljöpartist, av den gröna stickade koftan att döma. Dessutom bÀr hon ett lila tygmunskydd med rosa blommor. Tydligen rÀdd för Kinapesten ocksÄ. Torsten kÀnner igen de gröna mupparna sÄ fort de dyker upp, för ingen annan klÀr sig sÄ i rÀtten. Ja, det skulle vÀl vara en kommunist i sÄdana fall. Hennes blick vandrar mellan det gula anteckningsblocket och Äklagaren. NÀrmast tvÄngsmÀssigt drar hon med den lediga handen i en bÄngstyrig hÄrtest. Av och till nickar hon ocksÄ, som för att understryka att hon hÄller med om Äklagarens skiftande slutsatser.
I mitten sitter rÀttens ordförande demonstrativt bakÄtlutad, som man bara kan göra nÀr man sett och hört allt flera gÄnger om. Den blÄa skjortan spÀnner över den runda magen. Pennan har han sedan lÀnge slÀngt ifrÄn sig pÄ bordet framför sig, med en uppfordrande gest till tingsnotarien om att sköta antecknandet. IstÀllet Àgnar han sig helhjÀrtat Ät glasögonvÄrd.
Noggrant polerar han ett glas i taget med sin röda breda slips.
De tvÄ nÀmndemÀnnen nÀrmast Torsten, bÄda i den övre sjuttioÄrsÄldern, ser ut att kÀmpa för att hÄlla sig vakna. De sitter med kÀpprÀta ryggar tomt stirrande rakt ut i luften genom sina överdimensionerade plastvisir som nÄgon hysterisk byrÄkrat beslutat att de mÄste bÀra. Torsten Àr glad för att ingen kan tvinga honom att spöka ut sig pÄ det viset.
Inte ens vÀktarens mÄlsÀgandebitrÀde verkar lyssna lÀngre.
BĂ„de den unge advokaten och hans klient pysslar oblygt med sina telefoner.
Tiden stÄr stilla och Torstens tankar vandrar mot rÀkningen.
Han suger lite pÄ pennan, kliar sig i örat. Kan han ta tjugofem timmar? Det Àr han vÀl vÀrd? RÀttegÄngen har trots allt dragit ut över hela dagen. Egentligen skulle allt varit klart vid tre.
En bra sak med den tjatande Äklagaren i alla fall ⊠sÀkert tretusen extra till kassan. Om mÄlsÀgandebitrÀdet inte fÄr för sig att veva allt en gÄng till borde förhandlingen vara klar vid fem.
SjÀlv tÀnker han plÀdera i max tio minuter. Vad finns det att sÀga? Det Àr kört. Alla i rÀttssalen förstÄr det utom Äklagaren som tycks tro att han plÀderar i ett komplicerat indiciemord. Till och med Johan gav upp efter det sista vittnet före lunchen.
En sextioÄrig kvinna, lÀrare i franska dessutom, förklarade som tredje vittne i rad att hon sett den Ätalade utdela tvÄ ordentliga snytingar mot den stackars vÀktaren. VittnesmÄlet, som frÄn början framstod som nÄgot osÀkert, blev efter en kanonad av frÄgor frÄn Äklagaren och mÄlsÀgandebitrÀdet fullstÀndigt förödande för försvaret. Trots att Torsten, som inte hunnit
lÀsa pÄ riktigt sÄ noga som han borde, verkligen försökte vrida och vÀnda pÄ uppgifterna sÄ var allt kört nÀr hon med barsk uppsyn klargjorde att slagen bÄde var medvetna och hÄrda. Schackmatt.
Till slut avslutar Äklagaren med ett yrkande om tre mÄnaders fÀngelse. Trettiofem minuters plÀdering för tre mÄnader. Rena vansinnet. Vart har alla erfarna Äklagare tagit vÀgen?
Tio minuter senare Àr allt klart. Med tanke pÄ det usla utgÄngslÀget kÀnner Torsten sig riktigt nöjd. Alla i rÀtten utom kommunisten, eller vad hon nu var, hade i alla fall verkat intresserade under hans anförande. RÀttens ordförande hade till och med gjort lite anteckningar. Om inte annat har han gjort rÀtt för sitt arvode.
Torsten och Johan gör sÀllskap ut ur rÀttssalen. De dröjer en stund i den tomma entréhallen, sÀtter sig pÄ en av marmorbÀnkarna utmed den stora dataskÀrmen som upplyser besökarna om i vilka salar dagens olika mÄl ska handlÀggas. Den ordningsvakt som bevakar utgÄngen pekar pÄ klockan. Torsten nickar förstÄende, sÀtter upp ett finger i luften för att tyst förklara att han behöver en minut. NÄgot mÄste han ju sÀga. Visst, fÀngelse Àr ingen höjdare, men pÄ nÄgot sÀtt mÄste han fÄ Johan att förstÄ att de tre mÄnaderna ÀndÄ var en seger i det lilla. Det kunde blivit vÀrre, numera kan man ju nÀstan fÄ livstid för en felparkering.
âDet gick vĂ€l okej i dag. Tycker du inte?â Torsten lĂ€gger handen pĂ„ hans axel. Den kĂ€nns benig.
Johan rycker pÄ axlarna. Verkar lite obekvÀm med beröringen. Pupillerna utvidgade. Ingen tvekan om att abstinensen
rusar i hans kropp. âJag mĂ„ste dra, Torsten. Tack som fan ⊠Har nĂ„gra grejer att ta itu med.â Rösten missbrukshes. Johan reser sig, tar sin lilla slitna sportvĂ€ska och gĂ„r. LĂ€tt framĂ„tlutad rullar han framĂ„t, som en mycket gammal man, fast Ă€ndĂ„ bara trettio. Innan Torsten ens hunnit resa sig har hans klient lĂ€mnat tingsrĂ€tten.
Utanför öser regnet ner. PÄ den breda trottoaren framför tingsrÀtten springer folk i kapp för att komma undan skyfallet. En ledig taxi stÄr ensam invid taxistolpen pÄ Scheelegatan. Hukande skyndar Torsten över gatan och hoppar in i baksÀtet. En kort stund övervÀger han att Äka till kontoret innan han bestÀmmer att det fÄr vara slut med arbete i dag. Han Àr ju ÀndÄ sextiofem Är, mÄste ta hand om sig. Morgondagen fÄr bli morgondagens problem.
Wasahof Àr redan halvfullt nÀr han kliver in, lÀtt jÀktad.
Fascisterna pÄ FolkhÀlsomyndigheten har sett till sÄ att alla krogar mÄste sluta servera alkohol senast klockan tio, sÄ den som vill ta sig ett jÀrn mÄste ge sig ut i tid. Torsten funderar ibland pÄ att skriva en debattartikel i frÄgan, men nÄgot kommer alltid emellan. Nu nickar han igenkÀnnande Ät flera av gÀsterna och trÀnger sig in till sin vanliga plats i hörnet, precis innanför dörren. I lugn och ro, utan störande bargrannar, kan han betrakta det skÄdespel som restaurangen erbjuder. FörÀlskade par, bilhandlare och allt dÀremellan. Han Àlskar
Wasahof, en av Stockholms Àldsta krogar som legat i samma lokal sedan 1899, hans andra vardagsrum. MÄtte de överleva de ekonomiska anstrÀngningar som pesten innebÀr. Han har
hört att kontrollanter frÄn lÀnsstyrelsen springer runt och mÀter avstÄnden mellan borden sÄ att gÀsterna inte ska sitta för nÀra varandra. Torsten lider med sitt stamlokus. Oftast gÄr han dit ensam, men ibland tar han Àven med sig Karin nÀr det Àr operakvÀll. SjÀlv Àr han inte sÄ förtjust i opera, men det Àr trevligt nÀr de gÄr runt och sjunger mellan borden.
âAllt bra, Torsten?â Lena, hans favoritservitris, klappar honom pĂ„ axeln innan hon stĂ€ller ner en stor tjeckisk pilsner pĂ„ bordet framför honom. Hon kĂ€nner honom och hans vanor vĂ€l.
Vid bordet bredvid hÀnger ett ungt par över skaldjuren, uppenbarligen förtrollade av varandra. Torsten skÀms en smula över hur skönt han tycker det Àr att vara ensam. Han har alltid gillat att samla tankarna efter ett stort mÄl, men numera gör han det gÀrna efter ett litet mÄl med. Han Àlskar sin fru, hon Àr en utmÀrkt fru pÄ alla sÀtt, men spÀnningen han ser hos det unga paret finns inte dÀr lÀngre. Karin har sitt. Barnen, barnbarnen, studierna i italienska och lÀsandet. Torsten kommer kanske pÄ fjÀrdeplats. De Àr vÀnner kort och gott. à andra sidan gnÀller hon aldrig nÀr han jobbar. IstÀllet verkar hon nÀrmast glad nÀr han reser i vÀg nÄgra dagar för nÄgon rÀttegÄng. Kanske har det blivit en del av kittet i deras relation att inte ses för mycket.
NÀr blev han en sÄdan ensamvarg? Det var nÀr hjulen rullade som snabbast, nÀr uppmÀrksamheten frÄn de stora mÄlen fick inbjudningarna till kÀndisfesterna att ramla in. Flera dagar i veckan var han ute, i rÀtten under dagen, pÄ bjudning pÄ kvÀllen. Alltid inför fotoblixtar. Torsten var noga med att
pÄtala att han inte brydde sig om kÀndisskapet, men bilderna i skvallerpressen gav nya mÄl. Han vet att elaka tungor nog skulle hÀvda att hjulen rullade lite snabbare Àn vad som var bra för honom. Numera fÄr Torsten bÄde betala och ordna med festen, som i dag pÄ Wasahof. Hade han varit mer sentimental hade han nÀstan kunnat fÀlla en tÄr.
Egentligen borde han ha lagt av pÄ topp, han vet det, men hÄlen i balansrÀkningen Àr lite för stora. Hans problem: att smÄ mÄl, som dagens, inte ger intÀkter i samma takt som förr. Och att han spenderar som han gjorde förr. Den nya bÄten till lantstÀllet i StavsnÀs för att fÄ Karin nöjd. En större veranda pÄ samma lantstÀlle ⊠I morgon ska han trÀffa revisorn för att planera lite för pensionen. Tydligen Àr det möjligt att ta ut folkpension Àven om han fortsÀtter att arbeta, onekligen ett vÀlkommet tillskott.
Blicken glider i vÀg, tillbaka ut i lokalen, och han kÀnner hur anspÀnningen lÄngsamt slÀpper. Det finns dagar nÀr han orkar möta sanningen, men i dag Àr inte en sÄdan dag. Och hade han varit tjugo Är yngre hade tankarna pÄ Johan, hans flyktiga blick och hans vaxbleka hy, följt med hela kvÀllen, in i natten, tills bara sömnen Äterstod. Nu ÄterstÄr en ny öl, en Aalborg och en tallrik havskrÀftor. Medan han vÀntar pÄ ölen passar han pÄ att skicka ett sms till Karin. Han smÄljuger lite om ett viktigt uppdrag som krÀver hans uppmÀrksamhet nÄgon timme till och att han tar nÄgot enkelt att Àta pÄ vÀgen hem.
SÄ kommer ölen och krÀftorna, som en belöning efter Ànnu en dag bland de oÀndliga dagarna i rÀttvisans tjÀnst. Samtidigt plingar det till i mobilen.
Ha det sÄ trevligt pÄ Wasahof. Jag Àr pÄ vÀg till italienskan.
Tar en kaffe med Antonio efterÄt. Ses i kvÀll. DRICK INTE
FĂR MYCKET OCH HĂ LL AVSTĂ ND!!! Kram frĂ„n en som just gick förbi âŠ
Torsten skrattar för sig sjÀlv, strÀcker ut benen under bordet.
Hon Àr för fin ÀndÄ, Karin.