Cuilan o C h farbror Wei
Ănkan Niu Cuilan steg upp i gryningen, borstade hĂ„ret och klĂ€dde pĂ„ sig, för den hĂ€r dagen skulle hennes gamle Ă€lskare, farbror Wei, kanske komma pĂ„ besök. Cuilan var trettiofem Ă„r gammal, en Ă„lder hon sjĂ€lv ansĂ„g vara den allra bĂ€sta för en kvinna. Hennes make hade dött Ă„tta Ă„r tidigare. Farbror Wei var fyrtioĂ„tta och bara en vanlig arbetare pĂ„ tvĂ„lfabriken, men för att vara vanlig arbetare mĂ„ste man nog sĂ€ga att han var rĂ€tt kultiverad.
Cuilan och farbror Wei hade lÀrt kÀnna varandra ett Är tidigare, pÄ ett spahotell med varma kÀllor dÀr man ocksÄ tillhandahöll tjÀnster av sexuellt slag. Den dagen var Cuilan dÀr för att bada, och nÀr hon var fÀrdig med det tog hon sig lite dÄsig upp ur vattnet och traskade bort till omklÀdningsrummet, dÀr hon klÀdde pÄ sig och gjorde sig redo att Äka hem. Det var fortfarande mycket tidigt, och i den disiga vattenÄngan skymtade andra gÀster fram och försvann som fladdrande spöken. NÄgra knuffade till henne pÄ armen pÄ ett ganska ovÀnligt sÀtt. Det gjorde henne mycket upprörd och hon spottade flera gÄnger pÄ golvet efter dem. Det var i det ögonblicket hon fick syn pÄ farbror Wei, som var klÀdd i körsbÀrsröd trÀningsjacka och sÄg ut att ha nÄgot lurt pÄ gÄng. SÄ fort hon sÄg karln visste hon vad han var dÀr för, och hon gav ifrÄn
sig ett hÄnfullt skratt och tÀnkte: » Komma hit i trÀningsklÀder!? Vilken typ! «
NÀr de passerade varandra i den smala korridoren (han pÄ vÀg till rummen med » specialservice «) gav hon honom en ilsken knuff i sidan med armbÄgen, sÄ hÄrt att han ropade » Aj! « och tryckte sig mot vÀggen.
Hon hade ingen aning om att den horbocken skulle komma att bli hennes Àlskare. Farbror Wei berÀttade senare att han hade tillbringat hela dagen med att bli » uppassad « pÄ hotellet, men att han inte alls hade kÀnt sig lika tom och tillfredsstÀlld som vanligt nÀr han kom ut dÀrifrÄn. IstÀllet var han frÄnvarande, nÀstan som i trans, det var en stor sak för honom. Det dröjde inte lÀnge förrÀn han hade listat ut varför. Han gick till receptionen för att fÄ Cuilans kontaktinformation, och rÀtt som det var dök han upp utanför hennes dörr. Och sÄ hoppade de tvÄ veteranerna i sÀng och rumlade runt tills de var genomsvettiga.
Farbror Wei hade familj. Han hade ocksÄ ett antal hemliga inkomstkÀllor i grÄzonen för vad som var lagligt, vilket tillÀt att han besökte hotellet och andra liknande inrÀttningar titt som tÀtt.
Han var rÀtt aktiv pÄ det omrÄdet, och ytterligt kompetent. Till en början var Cuilan mycket nöjd med sitt nya liv, hon gjorde sig omedelbart av med sina andra Àlskare och gav sig lycklig hÀn Ät den nya passionen. Man kunde inte sÀga att hon var förÀlskad i farbror Wei, men hon tyckte att det rÀckte med en Àlskare. Hon uppskattade kvalitet i sexlivet. Farbror Wei besökte henne för det mesta tvÄ eller tre gÄnger i mÄnaden.
SÄ smÄningom kom Cuilan att betrakta honom som sin hemlige make. Hon var en mycket sjÀlvstÀndig kvinna och tyckte att det
var bra med en man av det slaget â mĂ€nniskan Ă€r ju nu en gĂ„ng funtad pĂ„ det sĂ€ttet och det Ă€r vĂ€l inte mer Ă€n rĂ€tt att hon fĂ„r ha lite roligt. Farbror Wei hette egentligen Wei Siqiang, men det namnet var ganska vulgĂ€rt (det betydde » starka fyran «) och eftersom han var en mogen och pĂ„litlig person hade alla börjat kalla honom » farbror Wei « redan nĂ€r han var lite drygt trettio. Cuilan var sĂ€rskilt förtjust i det namnet. Hon slĂ€ngde i sig frukosten, stĂ€dade trerumslĂ€genheten ordentligt och kastade ytterligare en blick i spegeln. Den hĂ€r dagen kĂ€nde hon sig av nĂ„gon anledning en aning nervös, och sĂ„ fort hon hörde steg i korridoren utanför lĂ€genheten hoppade hon till och trodde att det var farbror Wei som kom. Men hon hade fel varenda gĂ„ng, det var bara nĂ„gon granne som gick förbi. Bristen pĂ„ sjĂ€lvbehĂ€rskning gjorde henne besviken â hon var minsann inte nĂ„gon mjĂ€kig och undergiven kvinna, och hon hade ingen lust att fĂ€sta alltför stor vikt vid en man. NĂ€r hon hade hunnit sĂ„ lĂ„ngt i tankarna gick hon bort till kylskĂ„pet och hĂ€mtade ett par mangofrukter som hon sköljde, skalade och Ă„t. Hon blev alldeles klibbig pĂ„ hĂ€nderna och i ansiktet, och sminkningen var helt för störd. Men hon tĂ€nkte surt att hon minsann inte skulle bĂ€ttra pĂ„ den â farbror Wei kunde gott fĂ„ se den riktiga Cuilan.
Först nÀr det nÀstan var lunchdags hördes fyra försiktiga knack ningar pÄ dörren. Det var han. Cuilan tyckte att det var synnerli gen misstÀnkt, för hon hade inte hört hans steg. Vad höll han pÄ med? Hon stirrade pÄ honom och tÀnkte pÄ sitt helvetiska lidande under förmiddagen, och plötsligt kÀnde hon sig vÀldigt osÀker.
» Cuilan, jag kom för att berÀtta en sak för dig. Jag mÄste ge mig av nu pÄ en gÄng, det har hÀnt nÄgot viktigt dÀr hemma. «
Han sÄg mycket Àrlig och trovÀrdig ut.
» I sÄ fall kunde du vÀl bara ha ringt? « sa Cuilan förbluffad.
» Ringt? « Han verkade nÀstan bli chockad. » Hur skulle det gÄ för sig? Det vore alldeles för respektlöst mot dig. Vi Àr vÀl ÀndÄ ett par? Jag Àlskar dig. « NÀr han hade sagt det ville han gÄ, och det gjorde han ocksÄ.
Cuilan kÀnde sig lite som i en dröm, hon satt en lÄng stund vid köksbordet utan att röra sig ur flÀcken. Hon hade varit pÄ helspÀnn frÄn gryningen fram till nu, och hon hade gjort en massa konstiga saker. Hon mindes att hon hade sett sig i spegeln om och om igen, att hon hade bytt frisyr lite snabbt tvÄ gÄnger och att hon hade bÀttrat pÄ sin lÀtta makeup. Men mannen hon hade vÀntat pÄ hade bara stannat i tvÄ minuter. Han hade verkat stressad, hade knappt tittat pÄ henne en gÄng. Det mÄste ha hÀnt nÄgot stort dÀr hemma. Cuilan hade ingen lust att gissa vad det kunde vara, hon var inte den som grubblade i onödan. Nej, idag hade hon verkligen haft otur. Hon hade slösat bort en semesterdag helt i onödan och imorgon mÄste hon vara tillbaka i mÀtinstrumentfabriken igen. Hon var lagerförestÄndare dÀr.
NÀsta dag jobbade Cuilan över pÄ fabriken och kom hem rÀtt sent. Hon bestÀmde sig för att inte laga middag utan gÄ och Àta pÄ en liten nudelrestaurang som hette Paradiset pÄ jorden. Den lÄg pÄ en gata inte lÄngt frÄn hennes hus. Eftersom det var sÄ pass sent fanns det bara tvÄ eller tre gÀster dÀr nÀr hon steg in, och de reste sig snart och gick. Hon blev sittande ensam i ett hörn, mycket nöjd och belÄten. Men det dröjde inte lÀnge förrÀn friden slogs i kras. Nudelrestaurangens dörr sparkades upp med en smÀll och in klev en flÄdigt utstyrd karl som var antikvitetsexpert i stan. Cuilan
kÀnde honom, men hon hade aldrig sett honom uppföra sig sÄ illa förut. Mannen, som hette You, hÀlsade pÄ Cuilan och slog sig ner mittemot henne. Cuilan stirrade ut pÄ gatan utanför fönstret; hon hade ingen lust att prata, dels för att hon var trött och dels för att hon var pÄ lite dÄligt humör.
» Har du varit pĂ„ hotellet med de varma kĂ€llorna nyligen? De har en ny sorts behandling nu, den kallas âfiskbadâ. Det Ă€r en massa smĂ„ fiskar som Ă€ter upp alla orenheter pĂ„ kroppen. Ett vĂ€ldigt nytt och originellt sĂ€tt att slappna av. «
NÀr herr You talade visade han bÄda sina blÀndvita tandrader och Cuilan tyckte att han liknade en varghund. Hon fnös en gÄng och svarade inte. Det kÀndes som om han provocerade henne.
» IgÄr badade jag ihop med en person som du kÀnner mycket vÀl. «
Just dÄ kom Cuilans nudlar med svamp och grönsaker pÄ bordet och hon lutade sig över tallriken och Ät.
» Ăr du inte det minsta intresserad av det jag försöker berĂ€tta för dig? « Herr You studerade henne intensivt.
» Nej, inte det minsta! «
NÀr hon hade sagt det reste hon sig, gick bort till disken och betalade. Bakom sig hörde hon herr You sucka frustrerat.
Egentligen var hon intresserad, men hon lade band pÄ sig och gav honom inte en blick. Kanske stirrade han just nu pÄ hennes rygg, för det kÀndes som om nÄgon stack nÄlar i den.
Niu Cuilan bestÀmde sig för att fÄ in livet pÄ rÀtt spÄr igen. Med
» rÀtt spÄr « menade hon det relativt lugna liv hon hade haft innan hon skaffade en fast Àlskare. DÄ hade hon visserligen haft flera tillfÀlliga partners, men dem hade hon senare brutit tvÀrt med,
eftersom hon betraktade sig som en kvinna kapabel till sÄnt. Hon hade haft det bra tillsammans med farbror Wei, men » bra « kan man inte leva pÄ, en mÀnniska mÄste ju Àta, mÄste hitta andra sÀtt att roa sig pÄ. Det de hade haft ihop var inget mÀrkvÀrdigt och de hade aldrig gett varandra nÄgra löften. Han var bara en kort tidspartner, inget mer, och bÀttre kunde det inte bli. Nu hade det redan gÄtt tvÄ mÄnader sedan den dÀr dagen och farbror Wei hade inte visat sig igen. Cuilan tyckte att hon hade tagit det hela med ovÀntat lugn, sÄ lugnt att hon faktiskt sjÀlv var riktigt förvÄnad.
Arbetet pÄ mÀtinstrumentfabriken var enkelt och enahanda, det var ingen konst alls för henne och hon kom varken sÀrskilt dÄligt eller sÀrskilt bra överens med arbetskamraterna. Hennes frÀmsta nöje var att bada i varma kÀllor, men det enda hotell i stan dÀr man kunde göra det fungerade ocksÄ som bordell. Hon var inte förtjust i det men tyckte inte att det var sÄ vÀrst frÄnstötande heller, och dÀrför bestÀmde hon sig för att gÄ dit nÀsta söndag. Bara hon inte stötte ihop med herr You skulle det nog gÄ bra, tÀnkte hon.
PÄ lördagsnatten hade hon en dröm dÀr hon simmade bröstsim i bassÀngen och rÄkade gripa tag i nÄgons fot. NÀr hon förskrÀckt stÀllde sig upp sÄg hon att hon var insvept i en tjock dimma, och nÄgonstans borta i en bambudunge hörde hon en röst ropa: » Niu Cuilan! Niu Cuilan! «
Hon rusade in i omklÀdningsrummet för att byta om, men nÀr hon tittade pÄ klockan var den redan tvÄ pÄ natten. Hon kunde inte komma ihÄg hur hon hade hamnat dÀr vid den tiden pÄ dygnet. Hon gick ut genom receptionen och bort till entrégrindarna, men de var redan stÀngda och lÄsta. Nu greps hon av panik och började
kallsvettas. I samma ögonblick dök en man upp â farbror Wei. Cuilan klĂ€mde fram nĂ„got som kanske kunde tolkas som ett leende och sa: » SĂ„ du Ă€r hĂ€r och roar dig? Bra! Men vem kan hjĂ€lpa mig att lĂ„sa upp grinden? «
Farbror Wei sa att han skulle gÄ och hÀmta nÄgon, och sedan försvann han in i byggnaden. Cuilan satte sig pÄ en bÀnk vid vÀgen och vÀntade. Hon vÀntade en lÄng stund utan att nÄgon dök upp och till sist var hon nÀra att somna. Men sÄ var det plötsligt nÄgon som lade armen om henne bakifrÄn. Det kom liksom en rosa dimma framför hennes ögon, hon kÀmpade emot och skrek: » HjÀlp! « Och sedan vaknade hon.
Den dÀr underliga drömmen fick henne nÀstan att strunta i de varma kÀllorna. Men nÀr hon hade dragit pÄ det till klockan nio pÄ förmiddagen gick hon dit i alla fall.
Det var inte mĂ„nga besökare i den kvinnliga delen av spat, bara tre kvinnor som lĂ„g pĂ„ rygg och flöt som lik i vattnet. För ett ögonblick trodde Cuilan faktiskt att en av dem var död. Kvinnan rörde sig inte, hennes buk var svullen och ögonen stod ut. Det var nĂ€ra att Cuilan skrek till. Men efter en kort stund hörde hon de tre kvinnorna samtala med höga röster â det visade sig att de kĂ€nde varandra. Cuilan lugnade sig, slog sig ner vid kanten av bassĂ€ngen, slöt ögonen och njöt. Det var ett mycket rent och hygieniskt stĂ€lle, vattnet byttes ut hela tiden och bottnen var tĂ€ckt av ett tjockt lager finkornig sand. Runt bassĂ€ngen vĂ€xte gamla pagodtrĂ€d.
Cuilan satt dÀr, avslappnad i hela kroppen, och lyssnade pÄ de andra kvinnorna. Först förstod hon inte vad de pratade om, men sedan började hon hÀnga med. De talade om prostituerade som hade gift sig och lÀmnat yrket. Alla tre arbetade pÄ textilfabriken
och hade tunga uppgifter. De avundades en av fröknarna pÄ hotellet som tidigare hade varit deras arbetskamrat och sedan hade börjat sÀlja sig hÀr, men bara behövt göra det i fyra Är innan hon slutade och gifte sig. Det pÄstods att flera olika mÀn hade hjÀlpt henne att köpa en liten affÀr i en annan del av stan.
Medan Cuilan lyssnade pÄ dem slumrade hon till, men sedan vaknade hon plötsligt med ett ryck, för hon hade hört nÄgon sÀga orden » farbror Wei «. NÀr hon tittade upp var de tre kvinnorna redan pÄ vÀg mot omklÀdningsrummet. Hade de verkligen talat om farbror Wei? Hade han hjÀlpt flickan frÄn fabriken att köpa lÀgenhet? Kunde han göra det? Hon mindes vagt att farbror Wei hade nÀmnt nÄgot om ytterligare ett arbete som han tjÀnade extra pengar pÄ. Hon hade trott att det var nÄgot han bara klÀckte ur sig för att imponera pÄ henne. Nuförtiden fanns det mÀnniskor med suspekta inkomster överallt. Cuilan hade inget behov av hans pengar, det fanns inga ekonomiska band mellan dem.
Med ens blev hon sÄ vÀldigt ledsen. Hon hade kommit hit för att vila och sÄ hade hon fÄtt höra nyheter om farbror Wei. GÄr dagsnattens dröm hade handlat om samma sak. Det var som om hotellet med de varma kÀllorna tillhörde honom. Nu kom det fler mÀnniskor till bassÀngen och Cuilan tog sig sorgsen upp ur den.
NÀr hon kom ut till grindarna undersökte hon dem noga och gjorde sitt bÀsta för att komma ihÄg hur de hade sett ut i drömmen. De verkade inte vara desamma som dem hon hade drömt om. NÄgon bakom henne sa nÄgonting.
» Nej, men jag tror i alla fall att det var Àkta kÀnslor. De tror pÄ sÄnt dÀr allihop. «
Det var en av kvinnorna frÄn textilfabriken som talade, hon
som hade legat och flutit med den uppsvÀllda magen i vÀdret.
Cuilan log mot henne, det var ju nÀstan som om de kÀnde varandra.
» Jag heter Long Sixiang. Jag har sett dig hĂ€r flera gĂ„nger och jag vet att du heter Niu Cuilan. Kommer du ocksĂ„ hit för att söka tröst, som vi frĂ„n fabriken? Jag och mina tvĂ„ vĂ€ninnor har varit hĂ€r rĂ€tt ofta den senaste tiden. Vi vill gĂ€rna börja arbeta hĂ€r, med âspecialserviceâ, men de tycker att vi Ă€r för gamla. Vi kĂ€nner farbror Wei allihop, han Ă€r en sĂ„n dĂ€r mĂ€nniska man bara mĂ„ste tycka om. Det Ă€r han som har berĂ€ttat för oss om dig. «
» Vad har han sagt om mig? «
» Han brukar sÀga att du Àr en riktig dam. Det Àr faktiskt jag och mina vÀninnor ocksÄ, men vi vill inte vara nöjda och belÄtna, vi vill vara förtappade. Det tog lÄng tid innan vi förstod det och nu Àr vi gamla, sÄ de vill inte ha oss. «
» Jag vill ocksÄ vara förtappad! « klÀckte Cuilan ur sig. » Men jag Àr för gammal, jag ocksÄ. «
» Jag vet hur du tÀnker. Alla kvinnor som farbror Wei blir för tjust i Àr likadana. Han sa att du Àr en fin dam, men jag tror aldrig pÄ det han sÀger. Och varför skulle en fin dam springa hÀr stup i kvarten? «
Long Sixiang himlade med ögonen medan hon pratade, som om hon försökte trÀnga undan ett obehagligt minne. Cuilan tyckte att hon var grÀsligt ful, men hon var tvungen att erkÀnna för sig sjÀlv att den talföra kvinnan ÀndÄ hade en viss charm nÀr hon började hÄlla lÄda.
» SĂ„ââŠâhar du ocksĂ„ haft ihop det med farbror Wei? « frĂ„gade hon, lite som pĂ„ skĂ€mt.
» Nej. « Kvinnan skakade sorgset pÄ huvudet. » Jag önskar att jag hade haft det, men han tÀnker bara pÄ fröken Si. En gammal tjur som vill Àta fÀrskt grÀs, det Àr vad han Àr. Jag har hört att han har dragit pÄ sig ordentliga skulder pÄ grund av henne. « De promenerade en bit tillsammans och skildes sedan Ät. Cuilan tÀnkte att Long Sixiang var en kvinna i hennes smak, och hon rÀknade med att de skulle fÄ tillfÀlle att umgÄs mer lÀngre fram.
VÀl hemma blev hon mer och mer förvirrad: Varför hade hon förföljts av farbror Weis ande de senaste dagarna? Hade hon inte förlikat sig med att deras relation var över? En vanlig arbetare pÄ en tvÄlfabrik hade haft ihop det med henne ett tag och nu hade det tagit slut, och var och en sökte sin glÀdje pÄ eget hÄll. Bara sÄ. Innan hon reste till spat hade hon inte ens skÀnkt honom en tanke, hon hade bara oroat sig för att stöta ihop med herr You, antikvitetsexperten. Hon hade överhuvudtaget inte funderat pÄ att hon kunde trÀffa farbror Wei dÀr. Och ÀndÄ slÀppte han inte taget om henne, vare sig i drömmarna eller pÄ dagen. Skulle man gÄ efter det Long Sixiang hade sagt var farbror Wei fortfarande en riktig kvinnokarl och förmodligen ganska erfaren pÄ omrÄdet.
Det Äret dÄ Cuilan just hade blivit Ànka var det en hel del karlar som uppvaktade henne. Hon betraktade sig som rÀtt sjÀlvisk och hade inte lust att offra nÄgot för deras skull, sÄ hon höll fast vid sin status som ensamstÄende. Nu hade hon levt ensam i mÄnga Är, och Àven om hon kanske inte gjorde precis som hon ville kÀnde hon sig inte krÀnkt heller. Farbror Wei var förstÄs lite bÀttre Àn de flesta andra karlar, men inte till den grad att hon tÀnkte suga sig fast vid honom som en igel. Hon hade inget behov av nÄgon att stödja sig pÄ. Vad var det med de dÀr textilarbetarna egentligen?
Allihop ville bli prostituerade, men ÀndÄ tyckte de alla om farbror Wei. Han var mer komplicerad Àn man kunde tro. PÄ det sÀttet snurrade tankarna i huvudet pÄ henne, alltid med farbror Wei i mittpunkten.
Full av dystra grubblerier Ät hon middag och dukade av. Det hade redan börjat mörkna ute. NÄgra barn sprang fram och tillbaka utanför fönstret, en wontonförsÀljare ropade ut sina varor borta pÄ marknaden. Gatlyktorna framför tjÀnstebostÀderna tÀndes och en grupp mÀnniskor blev sittande i dunklet. De satt dÀr varje dag, utan att vare sig spela kort eller smÄprata. I flera Är hade hennes Äsikt om dem varit att de kÀnde sig ensamma hemma och dÀrför gick ut och satte sig vid vÀgkanten tillsammans. De satt mittemot hennes fönster och förr hade hon aldrig brytt sig om dem, utan betraktat dem ungefÀr som trÀdstubbar. Men idag ville hon av nÄgon anledning inte att de skulle se henne, och dÀrför stÀngde hon fönstret och gick in och satte sig i sovrummet.
DÀr rensade hon plÄnboken och nÀr hon var klar med det hade hon inget att göra, men det var för tidigt att gÄ och lÀgga sig. Hen nes blick fastnade pÄ en tavla som förestÀllde en vacker kvinna, ett portrÀtt av en filmstjÀrna som hon tyckte om. Alldeles nyss hade det kÀnts som om kvinnan tittade pÄ henne, som om hon till och med hade vridit pÄ huvudet. Men nÀr Cuilan nu studerade portrÀttet stÀmde det inte alls.
Strax innan hon somnade undrade hon om herr You visste allt om hennes liv.
Det hade gÄtt en tid sedan farbror Weis sista besök hos Cuilan. Strax innan dess hade han ovÀntat stött ihop med en före detta
pojkvÀn till henne. Mannen kÀnde av nÄgon anledning till farbror Weis hemlighet och hade diskuterat Cuilan med honom. Han hade sagt att hon var » en förfÀrlig mÀnniska «, en kvinna som bara var ute efter pengar. Han hade varnat farbror Wei för att ha ihop det med den sortens kvinnor, det kunde vara mycket farligt. Man nens ord hade gjort farbror Wei förfÀrad, men han hade inte trott pÄ honom. Den före detta pojkvÀnnen hade dÄ plockat fram ett skrynkligt och smutsigt brev som han hade visat för farbror Wei. Handstilen var Cuilans, och i brevet beordrade hon mannen att sÀtta in 20 000 yuan pÄ hennes konto, som » ersÀttning för hennes förlorade ungdom «. Ordern följdes av en rad hotfulla utgjutelser.
Farbror Wei lÀste igenom brevet och undersökte kuvertet noga. Mycket riktigt var det Cuilan som hade skrivit det. HjÀrtat snörptes Ät i bröstet pÄ honom och han började kallsvettas.
» Var det dÀrför ni gjorde slut? « frÄgade han.
» Nej, inte alls. Jag ville inte göra slut med henne. Jag satte in pengarna och tÀnkte fortsÀtta umgÄs. Men vet du vad hon gjorde? Hon skickade en gorilla frÄn nÄgot gÀng att hota mig. Hon tÀnkte döda mig. «
Farbror Wei upptÀckte att mannen var nÀstan som i trans nÀr han berÀttade detta, man kunde till och med skymta ett milt leende pÄ hans lÀppar. Han sÄg inte det minsta besvÀrad ut. Farbror Wei misstÀnkte att han var galen. Plötsligt grep mannen tag om farbror Weis bÀgge hÀnder och sa, mycket allvarligt:
» Tror du att det finns hopp för mig? Din bedömning Àr sÀkert vÀldigt objektiv. SÄ sÀg mig, finns det hopp för mig? Jag har lagt undan 20 000 till, om det finns hopp för mig sÀtter jag in dem pÄ hennes konto. «
Hans hÀnder var iskalla och klibbiga, och farbror Wei ville göra sig fri frÄn hans grepp men lyckades inte. Och plötsligt blev farbror Wei ocksÄ nervös. » Jag vet inte «, mumlade han. » Hur ska jag kunna veta det? Det vet du vÀl bÀst sjÀlv? Jag har en avlÀgsen slÀkting som mördade en mÀnniska för kÀrlekens skull. Fullkomligt meningslöst, eller hur? KÀrlek Àr en vacker sak, och hur mÄnga vackra saker fÄr en mÀnniska uppleva i sitt liv? Va? «
Hans svar gjorde den före detta pojkvÀnnen besviken och han slÀppte ilsket taget om farbror Weis hÀnder.
De hade trÀffats pÄ en fest hemma hos en arbetskamrat och alla stojade och stimmade. DÀrför var det ingen som lade mÀrke till deras samtal. Farbror Wei ville byta plats, sÄ han reste sig och gick pÄ toaletten. NÀr han kom tillbaka var den före detta pojkvÀnnen försvunnen. Farbror Wei andades ut och satte sig. NÀr han tittade upp sÄg han en oinbjuden gÀst kliva in genom dörren: antikvitetsexperten You. Farbror Wei var bekant med honom, men de hade inte umgÄtts sÀrskilt mycket. Nu gick herr You raka vÀgen fram till honom och slog sig ner vid hans sida. NÀr han öppnade munnen fick farbror Wei en chock, för det lÀt pÄ herr Yous tonfall som om de var bÀsta vÀnner.
» Det har inte gÄtt sÄ bra för mig pÄ kÀrleksomrÄdet den senaste tiden. KÀnns lite som om jag har nÄtt vÀgs Ànde. Du har nog varit med om detsamma. Kvinnor, va? Utan dem skulle livet inte vara vÀrt att leva, eller vad sÀger du? «
Herr You luktade rakvatten och doften gjorde farbror Wei lite yr i huvudet.
» Men var hÄller de hus? Jag hittar dem aldrig! Hela det hÀr huset Àr fullt av snygga kvinnor, men sÄ fort festen Àr över
försvinner de utan ett spÄr. Ibland vaknar jag mitt i natten och gÄr bort till fönstret och tittar ut. Jag bor pÄ tredje vÄningen, och dÀrifrÄn kan jag se mÀnniskor och bilar passera förbi frÄn vÀster mot öster. Kvinnorna ser sÄ sexiga ut nÀr de gÄr. Och fröken Niu Cuilan Àr en av dem. « Herr You blottade sina vita vilddjurstÀnder i ett leende som gjorde farbror Wei sÄ Àcklad att han rynkade pannan.
Sedan stod han inte ut med den slippriga karln lÀngre, utan tackade för sig hos vÀrden och gick hem. NÀr han reste sig för att gÄ hÀngde herr You med huvudet och sÄg mycket nedstÀmd ut.
Efter den festen bröt farbror Wei med Cuilan. Ibland tyckte han att han hade gÄtt mycket taktfullt till vÀga, men ibland kÀndes det som om han hade varit rÀtt tarvlig. Och det var en sak som han aldrig kunde blir klar över: hade han gjort slut med henne eller inte? Han kÀnde pÄ sig att saken inte var sÄ enkel, att Cuilan inte var en kvinna man bröt med hur som helst. Det hade han anat redan nÀr de trÀffades första gÄngen och det var en anledning till att han ville lÀmna henne. Han vill pröva sitt hjÀrta. Farbror Wei ansÄg sig vara en rÀtt underlig figur och han utsatte sig sjÀlv för den sortens udda prövningar hela tiden.
PÄ ytan sÄg farbror Wei och hans fru ut att ha nÄgot av ett resonemangsÀktenskap: var och en hade sina egna hemligheter, men de var noga med att det skulle rÄda vÀnskap och harmoni i familjen. De tvÄ sönerna hade flyttat ut och kom bara hem pÄ besök med sina respektive fruar vid större helger. Men farbror Wei ansÄg att ocksÄ hans hustru borde prövas. DÄ menade han förstÄs inte att han skulle utsÀtta henne för nÄgot test, utan att han mÄste utvÀrdera sin egen syn pÄ henne. Hon var lÀrare pÄ en
gymnasieskola och rÀtt vÀlutbildad, och nÀr hon talade var hon sÄ om sig och kring sig att folk knappt förstod vad hon sa. De hade blivit ihop nÀr de var mycket unga, och den heta kÀrleken hade hÄllit i sig i sju eller Ätta Är efter att de hade gift sig. DÀrefter svalnade förhÄllandet och de började glida isÀr, förmodligen för att de kÀnde varandra alldeles för vÀl.
En vacker dag hade farbror Wei upptÀckt att han hade » kvin notycke «. Det fanns en hel del kvinnor, bÄde yngre och halvgamla, som var intresserade av honom. Han var en vÀnlig och omtÀnksam mÀnniska, och sÄ smÄningom började han stÀmma trÀff med dem i hemlighet. Allt skedde i det fördolda, Àn sÄ lÀnge hade inget avslöjats.
Niu Cuilan var nog hans fjĂ€rde Ă€lskarinna. Hon var en kvinna som gjorde honom upphetsad, men nĂ€r han tĂ€nkte efter kunde han inte sĂ€tta fingret pĂ„ vad som var sĂ„ bra med henne. Den dĂ€r dagen hade han Ă„kt till hotellet med de varma kĂ€llorna för att trĂ€ffa en ung kĂ€resta och sĂ„ hade han istĂ€llet fĂ„tt ögonen pĂ„ ett annat villebrĂ„d. Han visste knappt vad han skulle ta sig till, blev alldeles yr i huvudet. Det som hĂ€nde sedan skulle bekrĂ€fta att hans nya kĂ€rlek inte var av det vanliga slaget. Trots att han hade bĂ€ddat ner sig hos sin unga Ă€lskarinna i en hel mĂ„nad hade han haft Cuilan i bakhuvudet hela tiden. NĂ€r de tvĂ„ var tillsammans kunde han inte lĂ„ta bli att upprepa för sig sjĂ€lv: » Farbror Wei, farbror Wei! Ăr du inte lite snurrig nu? Ditt liv Ă€r tillrĂ€ckligt komplicerat som det Ă€r! « Av nĂ„gon anledning ville han hela tiden göra sig fri och Ă„tergĂ„ till sitt gamla liv.
Just nu satt farbror Wei hemma och gick igenom rÀkenskaperna (han hade tvÄ extraknÀck som revisor). Han arbetade en stund och
satt sedan och stirrade tomt framför sig medan han tÀnkte pÄ sitt förhÄllande med Cuilan och dess skamliga slut. Det var han sjÀlv som hade uppfört sig skamligt, nÀstan sÄ att man kunde sÀga att han hade hittat pÄ en ny variant av nedrighet. Cuilans före detta pojkvÀn hade förstÄs förvirrat honom, men det var inte han som hade fÄtt farbror Wei att bestÀmma sig. Farbror Wei var inte ung lÀngre och han kunde inte genast rÀkna ut vad den dÀr mannen hade haft för relation till Cuilan. SÄ hade han gjort slut för att Cuilan hade blivit för vÀlbekant (sÄ dÀr som hans fru)? Nej, inte enbart. NÀr han tÀnkte efter berodde det nog mest pÄ att hans nöjeslystnad hade fÄtt övertaget. Farbror Wei var oerhört rÀdd för att bli sÄrad. En gÄng hade han fÄtt ett blödande sÄr pÄ handryggen och dÄ hade han nÀstan svimmat av nervositet. Han var försiktig, vek och blev lÀtt ett slags keldjur för kvinnor.
NÀr farbror Wei till sist var klar med bokföringen hade det blivit mörkt ute. Han vÀrmde upp lite rester frÄn lunchen och nÀr han hade Àtit stÀdade han undan i köket. DÄ sÄg han plötsligt en skugga sticka upp huvudet utanför fönstret.
» Vem Àr det? « frÄgade han med lÄg röst.
» Det Àr jag, antikhandlare You! Skynda dig att öppna! Det Àr brÄttom! «
NÀr herr You klev in sÄg han uppjagad och förvirrad ut, och utan att vÀnta pÄ en inbjudan drog han ut en stol och satte sig ner.
» Ăr din fru inte hemma? «
» Nej. Vad Àr det du vill? « Farbror Wei kÀnde hjÀrtat bulta i bröstet nÀr han sa det.
» Farbror Wei, svara Àrligt nu: har du ett förhÄllande med Niu Cuilan eller inte? Jag vet att du helst inte vill svara pÄ den frÄgan,
men du förstÄr, fröken Cuilan har redan börjat arbeta som prosti tuerad pÄ spahotellet. En av hennes vÀnner berÀttade det för mig, en kvinna som jag har ihop det med. Fröken Cuilan sÀger att hon tÀnker lÀra sig kÀrlekskonster dÀr. «
Farbror Wei kunde inte undgÄ att Àcklas nÀr han sÄg herr Yous vita vilddjursbetar.
» Min fru kommer hem alldeles strax «, sa han.
Herr You spÀrrade upp ögonen och stirrade pÄ honom, och medan han gick mot dörren skrek han med gÀll röst: » Vilka tider vi lever i! Vilka tider! Kvinnor försvinner frÄn jordens yta! GÄr man ut pÄ nÀtterna Àr det bara svarta krÄkor överallt! « Sedan var han borta. Det var lika tyst och stilla i huset som om han aldrig hade varit dÀr.
Farbror Wei försjönk i djupa tankar. Vad var den hÀr You för en typ egentligen? Varför klÀngde han sig fast vid honom? Far bror Wei var tvungen att erkÀnna att mannen hade kommit med chockerande nyheter. Det var förstÄs mycket möjligt att han ljög. En sak var i alla fall klar: herr You visste att Cuilan och farbror Wei hade ett förhÄllande som gick utöver det vanliga, och att det var dÀrför han var pÄ honom sÄ dÀr. Kunde herr You vara en av Cuilans gamla Àlskare?
Han hade trÀffat karln sÄ sent som igÄr. Efter jobbet, nÀr han var pÄ vÀg hem och just hade klivit ut genom fabriksgrindarna, hade han inte lÄngt dÀrifrÄn sett en kraftig medelÄlders kvinna slÄ en man till marken och sparka pÄ honom. Sedan hade hon försvunnit. Farbror Wei hade gÄtt fram till mannen och upptÀckt att det var herr You. Herr You hade plockat upp sina sönderslagna glasögon, studerat dem en stund och sedan lÄngsamt och darrande
satt dem pĂ„ sig och kommit pĂ„ fötter. Med de trasiga brillorna pĂ„ nĂ€san kĂ€nde han uppenbarligen inte igen farbror Wei. Han hade sett sig om och verkat mycket nervös, borstat bort smutsen frĂ„n skjortan och byxorna och slunkit in pĂ„ en frisersalong i nĂ€rheten. Farbror Wei hade varit sĂ„ nyfiken att han hade gömt sig utanför salongen och tjuvlyssnat en stund. Han hade hört herr You flörta med frisörskan â de skrattade högt bĂ€gge tvĂ„.
NÀr farbror Wei tÀnkte tillbaka pÄ detta tÀtnade skuggorna i hans bröst. Höll kanske nÄgot stort pÄ att ske i det fördolda, nÄgot han inte var medveten om? Fast det spelade vÀl egentligen ingen roll: visste han inte vad som pÄgick var det ju som om det inte hÀnde, eller hur? SÄ borde han bry sig om det hemliga som höll pÄ att ske, och som tydligen hade en direkt koppling till honom? Farbror Wei visste inte vad han skulle göra. Han bestÀmde sig för att gÄ ut och fÄ lite frisk luft.
TvÄlfabrikens personalbostÀder lÄg i en sÄn dÀr lÄng gammal dags byggnad med ett högt pagodtrÀd utanför varje port. Under pagodtrÀden fanns bord och pallar av sten. Farbror Wei tyckte om hur omrÄdet var planerat. Han promenerade under pagodtrÀden med hÀnderna pÄ ryggen dÄ en sval och vÀnlig sommarbris förde med sig en doft av melankoli som fick honom att tÀnka pÄ Cuilan igen. TÀnk om hon verkligen hade sagt upp sig och börjat arbeta som prostituerad pÄ spahotellet? Var det inte lite för sent att fatta ett sÄnt beslut? Farbror Wei insÄg att oavsett vad Cuilan hade bestÀmt sig för skulle det inte direkt ha nÄgot med honom att göra. Han visste hur hon fungerade. Rent allmÀnt tyckte han inte att det var nÄgot större fel med att prostituera sig, men nu var det ju Cuilan det handlade om, ingen annan. Detta faktum
(om det nu var ett faktum) innebar ett dilemma. Som han sÄg det hade Cuilan, precis som sÄ mÄnga andra, svÄrt att förstÄ sig pÄ honom. Kanske förstod hon honom till och med sÀmre Àn herr You gjorde.
En natt hade han vaknat hos Cuilan och upplevt nÄgot mycket underligt. Han hade stigit upp för att dricka vatten, och nÀr han hade hÀllt upp lite Ät sig ur en termos i köket hade han satt sig ner och vÀntat pÄ att det skulle svalna en aning. Plötsligt hade han hört en mansröst bortifrÄn ett mörkt hörn. Den hade varit otydlig, nÀstan som om den talade nÄgon dialekt. Han gick dit och kikade in bakom det stora skÄpet.
Mycket riktigt stod det en medelÄlders man dÀr, en synner ligen prydlig karl. Mannen visade med en gest att farbror Wei inte skulle bli rÀdd.
» Jag Àr hennes vÀn «, viskade han. » Jag smyger ofta in och gömmer mig hÀr. Du tycker förstÄs att det Àr konstigt, men det Àr ett behov jag har. Bli inte arg Àr du snÀll. Cuilan Àr en juvel i denna smutsiga stad. «
Sedan trippade han med överdrivna och tillgjorda steg pÄ tÄ bort till dörren, öppnade den och försvann ut. Farbror Wei bara gapade. Han misstÀnkte att han drömde. Men sÄ hörde han Cuilans röst inifrÄn sovrummet.
» Det dÀr Àr bara den sömnlöse! «
» Men hur kom han in? « frÄgade farbror Wei förbluffat.
» Jag har gett honom en nyckel, sÄ klart! «
» Ăr du inte rĂ€dd att jag ska bli arg? «
» Ăsch, den sömnlöse vandrar runt i stan hela nĂ€tterna. Nog mĂ„ste man vĂ€l ha lite medkĂ€nsla för sĂ„na mĂ€nniskor? «
Hennes ögon glimmade som av svarta lÄgor och hon hade mörka ringar under dem. De hade legat vakna och talat resten av natten. Mest kretsade samtalet runt deras barndomsÄr. PÄ den tiden hade stan sett helt annorlunda ut och i minnet promenerade de runt bland alla de oförglömliga platserna. SÄ fort solen gÄr upp ska vi Äka tillbaka till de dÀr stÀllena igen och se hur de ser ut idag, lovade de sig sjÀlva. Farbror Wei tÀnkte pÄ detta och slog sig ner pÄ en av stenpallarna. Nu fick han se en mÀnniskoliknande skugga nÀrma sig. Först nÀr den stod framför honom insÄg han att det var hans fru. Hon hade verkligen kommit hem sent.
För att slippa förföljas av farbror Wei tog Cuilan ut sina hopsparade semesterdagar och reste ut pÄ landet. Hon hade en kusin som bodde österut, pÄ landsbygden, en man som var lite till Ären kommen och vars barn hade flyttat hemifrÄn. Det var bara han och frun kvar i huset och de levde ett lugnt och stilla liv med ett risfÀlt, en grönsakstÀppa och nÄgra höns och ankor.
Cuilan klev av bussen och traskade ivÀg lÀngs den stenlagda vÀgen. Hon mÄste gÄ ungefÀr tre kilometer innan hon var framme. Hennes familj kom frÄn trakten och hon hade varit hÀr ett par gÄnger tidigare. Nu var kusinen visserligen den enda i slÀkten som bodde kvar, men Cuilan tyckte ÀndÄ att det kÀndes som att komma hem. Av nÄgon anledning framstod dock landskapet frÀm mande och förutom den stenbelagda lilla vÀgen kÀnde hon inte igen nÄgonting. Var fanns till exempel de tvÄ smÄ kullarna? Och tÄrpilarna och kamfertrÀdet? Till och med den förfallna bond gÄrden under trÀden var borta. NÀr hon blickade ut över omrÄdet
pÄ bÀgge sidor om vÀgen sÄg hon bara ödemark och ogrÀs. Sedan uppenbarade sig plötsligt ett par enorma och till synes hungri ga hundar som rusade mot henne, tvÀrvÀnde nÀr de var nÀstan framme och försvann igen utan ett spÄr. RÀdslan fick henne att kallsvettas. Utan att veta varför kÀnde hon plötsligt pÄ sig att kusinen och hans fru inte lÀngre var i livet och att nÄgot underligt skulle hÀnda pÄ den hÀr resan.
NĂ€r hon till sist fick syn pĂ„ den lilla stugan som omringades av en halvt hoprasad mur var hon fullkomligt utmattad. Enligt sina egna berĂ€kningar mĂ„ste hon ha gĂ„tt drygt fem kilometer. KamfertrĂ€det lutade sig som en hotfull drake över huset. Ăntligen kĂ€nde hon sig hemma.
» Niu Yiqing! Niu Yiqing! « skrek hon, utan att bry sig om hur hon lÀt.
Först hörde hon det bekanta ljudet av den gamla trÀdörren som öppnades, en stund senare hasade kusinen och hans fru lÄngsamt ut ur stugan och stÀllde sig under taksprÄnget. De var sÄ underligt korta och smÄ, mörka som kol i huden och med besynnerligt suddiga ansiktsdrag som inte gick att urskilja ordentligt. Kanske hade det ondskefullt draklika trÀdet sugit musten ur dem, tÀnkte hon. NÀr hon tittade upp sÄg hon att löven pÄ det himmelshöga trÀdet var svarta som blÀck och glimmade som guld.
» Kom in och sÀtt dig! Kom in och sÀtt dig! « pep kusinhustrun som en cikada.
Huset, som hade ett tak av tegel, hade ursprungligen haft fem rum, men tvÄ av dem hade rasat in, sÄ bara tre Äterstod. Ett av dem fungerade som matsal och det andra som sovrum. BÀgge var mycket mörka. Kusinhustrun haltade ut till köket som lÄg bakom
huset och började laga mat. Hon hade slagit sönder benet nÀr hennes arbetslag reparerade vattenreservoaren en gÄng i tiden. Kusinen puffade tyst pÄ sin pipa, som om han redan hade glömt Cuilan. Hon sÄg sig om i den gamla matsalen. Den sÄg likadan ut som förr, men det kÀndes ÀndÄ som om nÄgot var förÀndrat. Hon funderade en stund och till sist kom hon pÄ det: förra gÄngen hon var hÀr hade det hÀngt ett stort fotografi pÄ vÀggen, ett inramat portrÀtt som tydligen förestÀllde kusinens bortgÄngne far. Cuilan hade tyckt att hon sjÀlv var mycket lik den gamle. Men nu var vÀggen kal.
» Du verkar ha ordnat det bra för dig, Yiqing. « Hon kunde inte lÄta bli att sÀga nÄgot.
Innan kusinen hunnit svara kom hans fru in och stÀllde en tallrik stekta Àgg pÄ bordet. Cuilan kastade en blick pÄ dem: de var fyra stycken. De varma minnena gjorde henne oerhört sorgsen och medan hon Ät grÀt hon. Till slut var hon fÀrdig och torkade tÄrarna med en medhavd pappersnÀsduk, vÀnde sig till kusinen och sa:
» Varför gÄr du inte i pension? «
» Det Àr inte dags för det Àn «, svarade han. » HÀr pÄ landet kan jag förverkliga min högsta dröm. « Medan kusinen talade gav hans fru ifrÄn sig en rad cikadaliknande pip. Cuilan var inte sÀker pÄ om hon skrattade, det enda hon var sÀker pÄ var att frun höll med sin man. Hon verkade vara en lycklig kvinna. Cuilan överlÀmnade en presentkartong till henne och hon haltade in i sovrummet med den.
» Men vad gör du dÄ, varje dag? « frÄgade Cuilan med lÄg röst.
» Jag analyserar jordkvaliteten. Varje dag pysslar jag med mullen och grödorna, och pÄ det sÀttet blir jag sÄ smÄningom klar över
vilken kvalitet jorden har. Sedan engagerar jag mig i vÀdret ocksÄ. Min fru Àr Ànnu mer entusiastisk Àn jag: ibland nÀr hon inte kan sova tar hon med sig en liten pall och sitter ute pÄ Äkern hela natten. « Han tystnade, för nu kom hans fru in igen.
Kusinen pekade pĂ„ henne och sa: » Cuilan, tycker du inte att hon liknar en cikada? Du ska veta att hon hĂ€rmar dem varje dag! « Cuilan fnissade, men innerst inne var hon ganska förskrĂ€ckt. I det ögonblicket tĂ€nkte hon: Att man kan ha ett sĂ„nt bra liv ute pĂ„ landet! Hon studerade den korta, mörka kvinnan och för sökte minnas hur hon hade sett ut för nĂ„gra Ă„r sedan. DĂ„ hade hon varken varit kort eller mörk i hyn, utan en frisk och frodig bondmora. Hon hade verkligen förĂ€ndrats. Kunde det bero pĂ„ det skadade benet? Men det gick inte att sĂ€ga att förĂ€ndringen var till det sĂ€mre â Cuilan tyckte att kusinens fru hade fĂ„tt ett slags överjordisk aura. Det var minsann inte mĂ„nga mĂ€nniskor hĂ€r i vĂ€rlden som kunde lĂ€ra sig att lĂ„ta exakt som cikador. Hon suckade och sa: » Luften i stan Ă€r verkligen hemsk om man jĂ€mför med den hĂ€r pĂ„ landet! «
» Fast stan Àr ÀndÄ min idealplats «, sa kusinen omedelbart.
Den kvÀllen brÀnde de enorma mÀngder grÄboblad för att hÄlla myggen borta. Cuilan satt insvept i röken och kÀnde sig som om hon befann sig i en sagovÀrld. Hon Ängrade att hon inte hade varit hÀr och hÀlsat pÄ oftare. NÀr hon stod pÄ tröskplatsen i mÄnskenet och sÄg ut i fjÀrran kunde hon alldeles vid grÀnsen av sitt synfÀlt ana nÄgra röda bollar av eld som rullade fram och tillbaka, en mystisk och fÀngslande syn. Hon frÄgade kusinen vad det var.
» Det Àr en karl som brÀnner grÀs. Han försöker göra röksignaler. «
» Vem signalerar han till? «
» Ingen sÀrskild, tror jag. Alla hÀr ute pÄ landet hÄller pÄ sÄ dÀr. «
» SÄ fint. «
» Men han Àr en mördare. Folk som har mördat kÀnner sig ensamma, det Àr dÀrför de signalerar genom att elda grÀs. Om jag trÀffar honom pÄ dagen tittar han ner i marken av rÀdsla. «
Det var sÄ tyst att det tog lÄng tid för Cuilan att somna. Till slut försjönk hon i ett slags dvala, men vaknade snart igen av att nÄgon talade utanför dörren.
» Vi kan ocksÄ elda. Först kapar vi grÀset ordentligt och lÄter det torka i solen, och sedan tÀnder vi pÄ. Det Àr inte svÄrt, vi anvÀnder farbror Weis metod. «
Kusinen lade extra betoning pÄ orden » farbror Wei «.
Cuilan hoppade upp ur sÀngen. Det var första gÄngen sedan hon kommit till landet som hon hörde farbror Wei nÀmnas. Det var dÄ verkligen som förgjort! Hur kunde hennes kusin kÀnna honom? Hon öppnade dörren en aning och sÄg kusinen och hans fru sitta i den tÀta skuggan uppe i det höga kamfertrÀdet och gunga med benen. DÄ och dÄ gav frun ifrÄn sig nÄgra cikadapip medan kusinen fortsatte att prata.
» Imorgon eftermiddag ska det blÄsa sunnanvind, och dÄ kommer alla fÀlt som ligger i trÀda att brÀnnas rena. Vi Àr inga mördare, sÄ vi behöver inte sÀnka blicken nÀr nÄgon ser pÄ oss. «
Cuilan hörde tvÄ dova dunsar. Det var de bÄda gamlingarna som ramlade ner ur trÀdet. De stönade högt och Cuilan skyndade genast ut till dem.
» Varför drog du undan pallen? Varför drog du undan pallen? « muttrade kusinhustrun.
Cuilan förvÄnades i tysthet. De dÀr tvÄ var verkligen tÄliga.
Om hon hade fallit frÄn den höjden skulle hon nog inte ha överlevt. Hon ville hjÀlpa dem upp pÄ fötter, men var ocksÄ rÀdd. TÀnk om de hade brutit benen? DÄ kunde man inte flytta dem hur som helst. Hon mÄste undersöka dem först.
Efter en grundlig utfrÄgning lyckades bÀgge tvÄ med viss möda resa sig. Det var verkligen ett mirakel.
Kusinhustrun linkade först in i huset. Kusinen stod kvar en stund, vred pÄ huvudet och sÄg sig omkring. Cuilan sÄg sig ocksÄ om, men kunde inte upptÀcka nÄgot sÀrskilt. Kusinen tÀnde en cigarettÀndare och höll upp den i luften. Först efter flera sekunder slÀckte han den och stoppade den i fickan.
» Vem signalerade du till? «
» Ingen sÀrskild. « Han skrattade till.
» Det Ă€r sĂ„ fridfullt hĂ€r ute pĂ„ landet «, vĂ„gade Cuilan sig pĂ„ att sĂ€ga. » Ăr det ingen som kommer och hĂ€lsar pĂ„ er? «
» Ha! Du försöker lista ut vad det Àr jag hÄller pÄ med! UrsÀkta, Cuilan, men sÄna saker mÄste jag hÄlla hemliga. Det finns mÄnga tabun nÀr man lever hÀr. Jag vet att du undrar varför jag och min hustru satt uppe i trÀdet. SÄ hÀr Àr det: vi vill komma bort lite frÄn jordens stoj och stök. Vi vill lugna ner oss en aning sÄ att vi kan fatta bÀttre beslut. «
» Jordens stoj och stök? « Cuilan blinkade.
» Ja. Du mÄste ha hört det. Varför vaknade du annars? «
» Jag vaknade för att ni talade sÄ högt att ni vÀckte mig. «
»à , det Àr bara vad du tror. I sjÀlva verket var du vaken innan dess.«
Cuilan var tyst. Hon funderade en stund och sa sedan: » Skulle jag kunna flytta ut pÄ landet? Till exempel bygga ett annat hus, dÀr borta? «
» Nej, Cuilan, nej. Det Àr för sent. Inte kan man vÀl göra nÄgot bara för att man kÀnner för det? « Medan han talade ljusnade det. Jag har ju inte hunnit sova Àn, tÀnkte Cuilan, hur kan det bli ljust nu? Hon sÄg att kusinen kisade med ögonen och stirrade framför sig, och nu upptÀckte ocksÄ hon att de dÀr röda eldbollarna fortfarande rullade runt lÄngt borta i den lÀtta dimman. Kunde det verkligen vara farbror Wei?
De gick in i huset, dÀr kusinen lite tanklöst klÀckte ur sig: » Av var och en efter förmÄga, Ät var och en efter behov. « Hans fru dukade fram en stor skÄl risvÀlling och tvÄ assietter med inlagda grönsaker. Sedan satte hon sig pÄ en lÄg pall och grÀt. » Hon tÀnker pÄ sin ungdom «, sa kusinen, lutade sig över hustrun och strök henne över ryggen som tröst. SÄ smÄningom lugnade hon sig och slog sig ner vid bordet. Plötsligt gav hon ifrÄn sig tvÄ cikadapip som var sÄ gÀlla och höga att Cuilan hoppade till.
Frukosten drog ut pÄ tiden eftersom kusinen och hans fru hela tiden lade ifrÄn sig Àtpinnarna, gick bort till porten och kikade ut. Cuilan följde efter dem, men kunde inte se nÄgot, förutom de dÀr eldbollarna i fjÀrran. Efter ett tag försvann de ocksÄ.
» Det kommer jÀmt hit utsocknes och eldar. De hÄller pÄ dÀr borta i vildmarken ett tag och sedan Àr de spÄrlöst borta. Jag förstÄr de dÀr otÄliga typerna. «
Kusinen log nÀr han sa sÄ. Cuilan studerade hans erfarna ansikte och tÀnkte: » SÄ förÀlskad han Àr i sitt liv! « NÀr hon hade tÀnkt den tanken skÀmdes hon.
PÄ dagen var de tvÄ gamlingarna ute pÄ Äkrarna och arbetade, medan Cuilan satt under kamfertrÀdet och tÀnkte pÄ sitt.
SÄ ödsligt och lugnt det var ute pÄ landet! Kanske hade hon fel pÄ öronen, för hon kunde inte höra det dÀr stojet och stöket som kusinen hade talat om. Detta var Ànnu en sak som fick henne att skÀmmas. NÄgot annat hon inte kunde bli klar över var följande: en gÄng i tiden hade det funnits en by hÀr, öster om kusinens gÄrd. Cuilans far hade bott dÀr och nÀr hon var liten hade hon besökt den. NÀr hon hÀlsade pÄ kusinen för tio Är sedan hade den fortfarande funnits kvar. Vart hade den tagit vÀgen? Hon skulle frÄga honom lite senare. För sitt inre kunde hon se den tÀta dungen med lönnar och de ganska stora husen som bands ihop av tÀckta gÄngar. Men nÀr hon nu sÄg österut fanns dÀr varken lönnar eller gamla hus, bara ödemark.
Plötsligt kom en tanke för henne: hur skulle det vara om farbror Wei och hon slog sig ner hĂ€r, som hennes kusin och hans fru hade gjort? SĂ„ synd att kusinen sa att det inte gick, att det var för sent. Han mĂ„ste ha nĂ„got skĂ€l till det. Och farbror Wei var ju inte fri och obunden. Men herr You, kanske? HĂ€r pĂ„ landet, lĂ„ngt frĂ„n stan, hade Cuilans kĂ€nslor för honom förĂ€ndrats, hon tyckte inte att han var det minsta motbjudande lĂ€ngre. Kanske var den dĂ€r slipade och vĂ€lputsade fasaden falsk â alla har vi ju vĂ„ra masker. Hon sjĂ€lv, till exempel. Andra trodde kanske att hon var en lĂ€ttfotad yrkesprostituerad, sĂ„nt kunde man aldrig veta.
Cuilan hade inte planerat för sin begravning â hon var ju bara trettiofem Ă„r. Nu kom hon ovĂ€ntat att tĂ€nka pĂ„ detta och tröstade sig med att det inte var sĂ„ farligt. Hon kunde be nĂ„gon granne eller arbetskamrat att köra hennes kropp till krematoriet, se till att den brĂ€ndes och kasta bort askan och benknotorna. Men i
samma stund övervÀldigades hon av en lÀngtan efter att fÄ dö just hÀr. Varför kunde hon inte sÀga. Det var en kÀnsla hon inte hade förutsett. NÀr hon kikade ut ur skuggan var det gyllene solsken överallt, och hon tÀnkte att sÄ borde domedagen se ut. Det gjorde henne rörd igen. Hon hade varit rörd hela det dryga dygn som hon hade vistats hÀr ute. Och ÀndÄ var hon till vardags inte en sÀrskilt kÀnslosam person.
Hon bestÀmde sig för att det inte kunde vara en slump att farbror Wei hade stött ihop med kusinen. Det betydde mest troligt att hon och farbror Wei var förenade av ödet, det slags urÄldriga öde som hon ofta brukade tÀnka pÄ i skymningen. Att hon hade rÄkat trÀffa honom pÄ hotellet med de varma kÀllorna Äret innan mÄste förstÄs ocksÄ ha varit förutbestÀmt.
PÄ kvÀllen lagade Cuilan mat och vÀntade pÄ att kusinen och hans fru skulle komma hem. Hon brÀnde grÄboblad bÄde i och utanför huset, sÄ att det luktade gott överallt. Men trots att hon vÀntade och vÀntade dök de inte upp. MÄnen stod redan högt pÄ himlen och i fjÀrran hade eldbollarna uppenbarat sig igen. Den hÀr gÄngen var de helt stillastÄende, först röda och sedan svarta, sedan röda igen. Det sÄg inte alls ut som om nÄgon Àgnade sig Ät svedjebrÀnning. Cuilan tÀnkte att om det var farbror Wei skulle han kanske förÀra det lilla huset ett besök under natten.
Hon kunde inte Ă€ta utan gick istĂ€llet ut och tog en promenad, uppfylld av tunga tankar. Det fanns varken en mĂ€nniska eller en hund pĂ„ flera kilometers hĂ„ll, och hon kunde naturligtvis bara gĂ„ rakt mot de dĂ€r eldbollarna. Hon var rĂ€dd för att gĂ„ vilse â hade hon inte varit nĂ€ra att irra bort sig pĂ„ vĂ€gen hit? Och det hade varit mitt pĂ„ dagen. Men trots oron stannade hon inte.
NÀr hon hade gÄtt en bit hörde hon nÄgon ropa hennes namn. Vem? Det var varken kusinen eller farbror Wei. Hon svarade, men dÄ slutade personen att ropa. Nu blev Cuilan rÀdd pÄ riktigt och vÀnde om. Det kÀndes som om nÄgon följde efter henne. Hon vÄgade inte se sig om utan började springa, och nÀr hon var inne i det mörka lilla huset igen bommade hon för dörren.
» Cuilan! Cuilan! Jag Àr din fjÀrdefarbror! « ropade personen otÄligt utifrÄn.
Cuilan kikade ut genom fönstret men kunde inte se honom.
» Det Àr en sak jag vill tala med dig om. Jag och farbror Wei sover tillsammans varenda natt «, sa den sedan mÄnga Är avlidne mannen.
» Vad har farbror Wei sagt till dig dÄ? « svarade Cuilan med darrande stÀmma.
» Inget sÀrskilt. Men han sa att han inte tÀnker överge dig. «
NÀr fjÀrdefarbror hade sagt det var han tyst. Cuilan sÄg att himlen utanför hade en svagt grön fÀrgton och att en liten, liten ljuslÄga rörde sig bort frÄn henne. Hon vÄgade inte tÀnda lampan, utan satt i mörkret och flÀmtade lÀtt. Plötsligt slog det henne att kusinen och hans fru kanske inte heller levde. Hur skulle en levande mÀnniska kunna ramla ner ur ett sÄ högt trÀd utan att skada sig? Och nÀr hon kom hade hon vÀl haft en kÀnsla av att de inte skulle finnas kvar i den hÀr vÀrlden? Kanske hade det inte varit helt utan skÀl. Hon skakade hejdlöst, bÄde rÀdd och rörd, och hoppades pÄ att nÄgot skulle hÀnda.
Hon vÀntade en lÄng stund, men allt var stilla. Med ens kÀnde hon sig mycket mindre orolig. Hon öppnade beslutsamt dörren och gick bort till det gamla kamfertrÀdet. DÀr slog hon ut med armarna och tryckte sig mot den skrovliga barken. Det var avslappnande.