Johanna Holmström Vargens unge
albert bonniers förlag
PÄ Albert Bonniers Förlag har tidigare utkommit
Handbok i klardrömmar 2022
Citatet pĂ„ s. 329â330 Ă€r hĂ€mtat ur Pentti Linkolas essĂ€samling Voisiko elĂ€mĂ€ voittaa (författarens översĂ€ttning).
www.albertbonniersforlag.se
copyright © Johanna Holmström 2024 isbn 978-91-0-019488-8
Omslagsformgivning Elina Grandin
Omslagsbild © Rosabrille / Photocase, Annie Spratt / Unsplash
Tryck Scandbook, EU 2024
Spoiled, selfish, little child
Went out to play out in the wild
We found you shaking like a leaf
Underneath your family tree
âWhen You Breakâ, Bearâs Den
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
Kuhmo, maj 2023
Muggen med det nybryggda kaffet faller ur Seijas hand och landar i köksgolvet med ett smÀck dÄ hon ser den toviga, lilla varelsen som stÄr mitt bland tulpanerna och betraktar henne genom fönstret. Handen flyger upp till bröstet och hon mÄste gripa tag i bordsskivan för att inte knÀna ska ge vika och skicka henne ner mot bitarna av vitt porslin som bara sekunder tidigare prytts av texten Beers, Bears and Kuhmo.
Hon svajar till och prövar sedan med ett kort steg om benen bÀr henne, och nÀr hon för sÀkerhets skull ropat pÄ Tarmo, som hon hör slamra med nÄgot i vardagsrummet till vÀnster om hallen, tittar hon Àn en gÄng ut genom fönstret mot gÄrdsplanen och grÀsmattan som inramas av rabatter för blommor i olika sÀsong, och jo, nog stÄr den dÀr, fortfarande, och ser pÄ henne med mörka och vidöppna ögon. Eller han, förresten, för sÄvitt Seija kan se Àr det en rufsig liten pojke med sko bara pÄ den ena foten.
Efter att hon blinkat nÄgra gÄnger för att kontrollera att ocksÄ det gÄr, och nÀr hjÀrtat har gÄtt med pÄ att lÀgga nÄgot av takten bakom sig, fÄr Seija plötsligt fart och skyndar i riktning mot ytterdörren.
VÀl dÀr, med handen pÄ handtaget, hejdar hon sig. Det kan ju vara en bluff av nÄgot slag ? NÄgon liten rysk eller rumÀnsk pojke vars förÀldrar eller gÀng eller vete vad stÄr bakom tujorna bredvid garaget och vÀntar pÄ att hon ska öppna, sÄ hon vÀnder
7
1
tvÀrt om och hÀmtar spiskroken frÄn eldstaden. Sedan öppnar hon dörren pÄ vid gavel och ropar :
âJag kommer ut !â
Pojken rör sig inte och Seija nÀrmar sig försiktigt, fötterna kippande i ett par rosa- och vitrandiga plasttofflor som Àr hala pÄ den fuktiga grÀsmattan. Hon lÄter undslippa ett medlidsamt ljud nÀr hon ser hur det Àr fatt med barnet, men han reagerar inte. KlÀderna, som en gÄng haft andra fÀrger, gÄr i olika nyanser av grÄtt. Han bÀr en collegetröja och en tunn jacka med dragkedja. Ett par mörka bomullsbyxor och ovanligt nog ett bÀlte. I bÀltet hÀnger en kniv i en ljusgrÄ slida. Halsen Àr naken och sticker blek och sÄrbar upp ur halsöppningen. Det smÄbarnsrunda ansiktet Àr strimmigt av smuts. Han ser inte ut att vara mer Àn tre Är gammal. Seija strÀcker fram handen mot hans axel och lÀgger fingertopparna lÀtt pÄ skuldran.
En kort stund hÀnder inget. Sedan drar pojken efter andan som för att skrika men inte ett ljud kommer ur honom. Seija slÀpper spiskroken och drar barnet i sin famn. Ett viftande, morrande paket av snor och saliv och tÀnder. Fötterna slÄr mot hennes lÄr och hans hÀftiga motstÄnd fÀller henne bakÄt pÄ det vÄta grÀset. NÀr hon ropar till av förvÄning upphör hans kamp lika plötsligt som den börjat. Barnkroppen blir slak och viljelös i hennes kraftiga armar och Seija ligger dÀr en stund och andas. Kylan och vÀtan trÀnger igenom den tunna ljusgrÄ bomullsjumperns axel och de mörkblÄ leggingsen vid höften och lÄret. Glasögonen immar men har tack och lov inte spruckit.
Dörren öppnas och Tarmo sticker ut huvudet. Om Seija inte varit sÄ uppbragd hade hon skrattat Ät hans uppsyn. Munnen halvöppen och ögonen stora förvÄnade rundlar under de tjocka ögonbrynen.
âVad i hela vĂ€rlden ?â undrar han, och Seija kan gott hĂ„lla med.
Luften doftar vÄr, men under taket pÄ norrsidan av huset stÄr
snödrivorna Ànnu höga trots att blÄsipporna redan har haft sin tid och dÀr ligger Seija, rufsig i det kortklippta mörka hÄret med en liten, frÀmmande pojke i sin famn.
Hon vÀlter över pÄ sidan och tar sig pÄ fötter. Drar upp pojken i sittande stÀllning och lyfter honom. Sedan bÀr hon honom med bestÀmda steg mot sin man som stÄr och stirrar pÄ henne över kanten av de runda lÀsglasögonen.
Den kvÀllen kokar Seija varm choklad för första gÄngen pÄ trettio Är. I det gula lampskenet under spisflÀkten rör hon noga om i kastrullen för att mjölken inte ska fÄ skinn pÄ ytan, det Àr viktigt, för den hÀr lille pojken behöver varm choklad utan nÄgot skinn och han behöver rejÀla limpskivor med lika rejÀla korvbitar pÄ. à ngan som stiger upp ur kastrullen samlar sig pÄ huden och pÄ glasögonen. Hon suckar en gÄng dÀr hon stÄr och tÀnker pÄ vad de förmodligen har framför sig.
Polisförhör, myndighetsbesök âŠ
âHerregudâ, muttrar hon, och skakar pĂ„ huvudet nĂ€r hon tĂ€nker att det kanske dröjer en tid att reda ut var pojkens förĂ€ldrar Ă€r, och att de i vĂ€rsta fall hittas söndertrasade av en björn uppe i bergen eller slukade av myren.
ForsrÀnnare, bergsklÀttrare, till och med laxfiskare lyckas ta kÄl pÄ sig sjÀlva i de hÀr utmarkerna och alltid Àr det sedan Kuhmo som fÄr skulden och inte bara besökarnas dumdristiga oförsiktighet och totala brist pÄ överlevnadskunskap.
ThailÀndska och inhemska bÀrplockare. Metallrockband som ska spela in sina musikvideor. Att vara vildmarksguide hÀr ute betyder förvÄnansvÀrt ofta att man fÄr leta reda pÄ lÀderklÀdda, lÄnghÄriga och vitsminkade killar, fulla av nitar pÄ de mest bisarra stÀllen, som sedan ligger och kvider av uttorkning vid roten av en gran nÀr de har gÄtt för att lÀtta pÄ blÄsan och rÄkat villa bort sig.
âHerregudâ, sĂ€ger Seija, nu högre, och tittar rakt upp i taket nĂ€r hon tĂ€nker att pojken kanske Ă€r sonen till just en sĂ„dan
8 9
pappa som nu stövlar omkring i mossen och brölar, men inte i takt med musiken.
Tanken Àr en aning underhÄllande och hon mÄste dra pÄ munnen dÀr hon mÀter upp kakaopulvret.
Om det vore sÄ vÀl, tÀnker hon.
Hon befarar trots allt att nÄgot mycket vÀrre har hÀnt. Ett brott. En kollision. Kanske pojken har krupit ut ur ett bilskrot nÄgonstans.
âUschâ, sĂ€ger hon och brer smör pĂ„ brödet.
Den fÀrdigskivade korven ligger redan pÄ en tallrik pÄ det runda köksbordet med grön- och vitprickig vaxduk. Hon fullbordar sitt verk och bÀr det pÄ en plastbricka till vardagsrummet dÀr Tarmo sitter bredvid pojken i den L-formade blÄ sammetssoffan framför det valnötsbruna soffbordet och den redan gammalmodiga teven i bokhyllan.
Vaser och ljusstakar, böcker och familjefotografier samsas med varandra pÄ hyllorna och Tarmos hÀnder vilar mellan knÀna dÄ han försöker prata litet med barnet. NÀr han hör Seija komma in i rummet ser han pÄ henne och skakar pÄ huvudet.
Sedan de fÄtt in pojken i huset har han inte gett ett ljud ifrÄn sig. Han Àr inte fullt sÄ apatisk lÀngre och han verkar inte vara rÀdd för dem. Seija har letat pÄ mobilen efter nyheter om försvunna barn eller bilolyckor, men Àn sÄ lÀnge verkar ingen sakna honom. Tarmo har Äkt till Tokmanni för att handla lite rena och torra klÀder samt blöjor. Pojken har kissat ner sig och de har tvÀttat klÀderna som nu Àr pÄ tork i tumlaren.
Medan de pysslade om honom hade Seija putsat den vÀrsta smutsen av honom med en fuktig handduk. Under smutsen var huden tÀckt av blÄmÀrken och skrÄmor. Hon hade lyft upp hans skjorta, helt lÀtt, och noterat att det verkade vara lika stÀllt med resten av kroppen.
Nu ser hon pÄ Tarmo och han nickar till svar. NÄgot annat behövs inte för att han ska följa henne in i hjÀlpköket dÀr de i torktumlarens matta av ljud kan prata utan att pojken hör dem.
âHan verkar vara fullkomligt traumatiseradâ, sĂ€ger Seija. âI chock. De dĂ€r blĂ„mĂ€rkena âŠâ
âKanske har han skadat sig under sina irrfĂ€rder, varifrĂ„n han Ă€n kommitâ, sĂ€ger Tarmo, och Seija tittar ner mot sina tĂ„r medan hon funderar.
Hennes bortemot femtio Är inom smÄbarnsfostran har lÀrt henne att det nÀstan aldrig Àr sÄ enkelt som det ser ut, och hon skakar pÄ huvudet.
âVi fĂ„r hoppas det, men inte vet jag. Armarna ⊠det ser nĂ€stan ut som om han hĂ„llits fast med vĂ„ld.â
Tarmo stÄr med hÀnderna i sidorna och armbÄgarna rakt ut och hon kan se att tanken pÄ barnmisshandel fÄr hans kÀkar att hÄrdna och rynkan mellan ögonbrynen att djupna.
âFan Ă€ndĂ„. Om jag hade de dĂ€r jĂ€vlarna hĂ€r skulle jag âŠâ
Han hytter en gÄng med knytnÀven och hon fnyser till. Inte Àr han nÄgon slagskÀmpe han inte. Rektor för Kuhmo samskola och pensionerad precis som hon sjÀlv sedan ett par, tre Är tillbaka. Till och med de fyrtioliters mullsÀckar som de brukar köra hem frÄn Laitilas trÀdgÄrdshandel fÄr honom, nÀr de ska lastas in och ut ur bilen, att andas lite vÀl tungt för att vara en man i sina bÀsta Är.
âJo, joâ, sĂ€ger hon och klappar honom pĂ„ överarmen.
Sedan klÀmmer hon honom lekfullt över bicepsen och han spÀnner den instinktivt innan allvaret Äter sÀnker sig över ljudet frÄn tumlaren.
âVi mĂ„ste âŠâ sĂ€ger Tarmo.
Hon nickar. Det Àr dags att ringa Partakoski, men nÄgot i Seija drar sig inför att kontakta polisen.
âSatanâ, muttrar hon, och Tarmo ger ifrĂ„n sig en förvĂ„nad grymtning, för det Ă€r inte ofta Seija anvĂ€nder sig av kraftuttryck. âVi gör det imorgon. Nu mĂ„ste pojken fĂ„ Ă€ta och sova.â
Tarmo tvekar.
âTror du verkligen det Ă€r sĂ„ klokt ?â sĂ€ger han efter en stund. âHans förĂ€ldrar kanske letar efter honom precis just nu ?â
10 11
De ser pÄ varandra. Försöker lÀsa varandras blickar och kommunicera utan ord.
âDu sĂ„g ju hur han sĂ„g utâ, svarar Seija. âOm hans förĂ€ldrar har Ă„stadkommit det dĂ€r sĂ„ Ă€r det bĂ€ttre om de inte hittar honom. DĂ„ kan de gĂ€rna fĂ„ vĂ€nta.â
âMen det vet vi ju inteâ, invĂ€nder Tarmo. âKanske har han bara vandrat sin vĂ€g nĂ„gonstans ifrĂ„n. TĂ€nk dig sjĂ€lv i den situationen. Skulle inte du vilja veta att ditt barn Ă€r i trygghet ?â
Minnen frÄn en tid dÄ Seija befann sig i just den situation som Tarmo pratar om glider fram och hon överlÀgger en stund med sig sjÀlv. SÄ fort hon fick syn pÄ pojken hade hon gripits av ett behov att beskydda honom. Men hon vet ocksÄ att han behöver komma till rÀtta och fÄ hjÀlp.
âJoâ, sĂ€ger hon motvilligt. âVi mĂ„ste ringa. Gör det du, men frĂ„ga efter Ansku. Att de tar henne med sig och inte nĂ„gon annan.â
De nickar i samförstÄnd och Seija tvingar sig till ett leende dÄ hon gÄr in i vardagsrummet dÀr pojken blivit lÀmnad med sina mackor och sin choklad framför sig. Hon har vÀntat sig att komma tillbaka till tömt porslin men i stÀllet sitter pojken bara dÀr och ser pÄ tallriken och muggen.
Chokladen har fÄtt skinn pÄ ÀndÄ och Seija gÄr fram till honom med axlarna uppdragna mot öronen medan hon klappar lÀtt i hÀnderna.
âSĂ„, sĂ„. Ska du inte Ă€ta ?â
Pojken bara ser pÄ henne. Sedan öppnar han munnen och spottar ut nÄgot fyrkantigt och litet i sin handflata. Utan ett ord strÀcker han fram föremÄlet mot Seija som lutar sig mot det och kisar för att se bÀttre. I en pöl av saliv ligger en plastbit, inte mer Àn tre centimeter lÄng och tvÄ centimeter bred.
Ăldre kriminalkonstapel Minna Salminen vill inte gĂ„ hem. Det Ă€r fredag kvĂ€ll och trĂ€ngseln inne pĂ„ Villipeura Ă€r pĂ„taglig trots att klockan bara Ă€r halv nio pĂ„ kvĂ€llen. Veckan har kĂ€nts lĂ„ng Ă€ven om den inte precis kunde kallas hektisk. Snarare tvĂ€rtom. I onsdags hade en svensexa frĂ„n SeinĂ€joki Ă„kt nakna ner för pisten i Vuokatti trots att sĂ€songen redan Ă€r över och igĂ„r hade en finnhĂ€st i Halla blivit skrĂ€md av en fortkörare och klivit ner i ett översvĂ€mmat dike. Det hade tagit tre timmar att fĂ„ upp den med hjĂ€lp av draglinor och nĂ€r den vĂ€l kommit ur dyn var den sĂ„ illa tilltygad att den Ă€ndĂ„ mĂ„ste avlivas. Ăgaren, en ung tjej i fullstĂ€ndigt vĂ„ta och leriga ridklĂ€der, hade stĂ„tt bredvid och grĂ„tit högljutt medan hon pratade med sin pappa i telefonen nĂ€stan hela tiden.
En sÄdan vecka hade det varit. Riktiga idiotuppdrag som inte hade nÄgot med Minnas stÀllning att göra, men sÄ var det hÀr uppe. Om hon bara ville utreda hÄrda brott skulle hon vara tvungen att flytta till tÀtorterna nere i söder, och det var dÄ det sista hon ville. Hellre nudister och Àlgproblem.
Nu bÀr hon fyra stop mellan sina hÀnder och en man i fleecetröja och keps stöter till henne sÄ att ölen skvÀtter över och blöter ner hennes svarta jeansjacka och den mörkblÄ blusen dÀrunder.
âSe uppâ, sĂ€ger hon, men han har redan gĂ„tt vidare.
Hon kan se hans omfĂ„ngsrika rygg försvinna bort mellan de ropande och skrattande helgfirarna och hon gissar att han om ett par timmar kommer att vara en av de första som faller omkull inne i baren till tonerna av âAikuinen nainenâ
12 13
2
pÄ karaoke. Minna smÄskrattar och skakar pÄ huvudet. Det platinablonda hÄret som Àr avklippt i höjd med hennes kÀklinje gungar och de lÄnga silverörhÀngena med blÄ topaser hon fÄtt av Iivo i fyrtioÄrsgÄva rispar lÀtt mot huden.
Hon lyfter blicken och ser sin arbetspartner Timo Kyrö höja en arm och vinka till henne. Han och de tvÄ andra kollegorna, Esko SydÀnsyrjÀ och Markku KilpelÀ, har redan satt sig ner och hon banar sig fram mot dem. En arm kommer flygande och trÀffar Minna pÄ kinden innan hon hinner vÀnda sig bort, och en ung kvinna med svart hÄr Ànda ner till midjan och vit Àrmlös topp griper tag i hennes axel.
âHej förlĂ„t !â skriker kvinnan i Minnas öra och hon kniper ihop lĂ€pparna och nickar till svar.
Rynkan mellan hennes ögonbryn Àr sÄ djup att hon skulle kunna hÄlla fast en femtiocentsslant med den.
Timo Kyrö hoppar ner frÄn sin stol och kommer henne till undsÀttning. Han tar tvÄ av stopen och för dem till bordet dÀr de andra sitter.
âFan. Det hĂ€r Ă€r ju farligare Ă€n vĂ„rt jobbâ, sĂ€ger Minna och gnuggar kinden.
Hon mÄste nÀstan skratta Ät att hon ville bli polis för att hon lÀngtade efter spÀnning, men att hon vid fyrtiofem Ärs Älder knappt har sett ett enda lik som inte har varit resultatet av en olycka eller sjukdom. Eller helt enkelt av Älderdom.
âSĂ„dant Ă€r Kuhmo. Lugntâ, brukar hennes chef, överkommissarie Kari Partakoski sĂ€ga, och le nöjt under den yviga, grĂ„ mustaschen.
Ju lugnare desto bÀttre, verkar han tycka, och det Àr sant som han sÀger. Trakten har sina problemomrÄden dÀr polisens nÀrvaro Àr nÀstan daglig, men i övrigt handlar en stor del av brotten om snatteri, tjuvjakt, familjevÄld, osÀmja mellan grannar och olagliga vapen. Mopedrally och högljudda fester pÄ helgerna nÀr alla vet att lokalpolisen inte jobbar. De senaste Ärens tvÄ mord pÄ kort tid har varit ett undantag.
âVĂ„rt jobb Ă€r att inte behövasâ, Ă€r ett annat av Partakoskis valsprĂ„k, och pĂ„ sistone har Minna funnit det alltmer frustrerande.
DÀr hemma vÀntar hennes Iivo och deras tvÄ barn, Santtu som Àr elva Är gammal och lilla treÄringen Mirjami. Blotta tanken pÄ att hon gÄr frÄn att valla vuxna pÄ jobbet till att valla barn dÀr hemma fÄr henne att tömma stopet snabbare Àn hon tÀnkt sig. Timo ger henne en blick under höjda ögonbryn och hon ÄtergÀldar den med en under sÀnkta för att pÄminna honom om rangordningen dem emellan. Han Àr tretton Är yngre och vad gÀller dem tvÄ Àr det hon som bestÀmmer.
SÄ ocksÄ hemma, tÀnker hon, men Àndrar sig sedan. Nej, dÀr hemma Àr det lilla Mirjami som bestÀmmer och Minna som fÄr finna sig i det. Och hon signalerar Ät Esko att hon vill ha en till öl.
NĂ„gon faller omkull framför henne och hon noterar att det Ă€r killen som stötte till henne tidigare. Klockan pĂ„ hennes arm visar knappt nio. Minna skakar pĂ„ huvudet dĂ„ de första tonerna av âLapin kesĂ€â börjar ljuda ur högtalarna.
Fel hade hon, fel lÄt, och hon skrattar tyst för sig sjÀlv medan hon ser ut över de högljudda, aspackade Kuhmoborna som helst av allt bara vill sjunga med och dricka tills de glömmer att de lever i en borttynande ort dÀr inget nÄgonsin hÀnder och dÀr hon sjÀlv, Minna Salminen, arbetar med att inte behöva finnas överhuvudtaget.
Hon plockar fram mobilen och noterar tre missade samtal och tvÄ textmeddelanden. Med en stigande kÀnsla av oro stryker hon med fingret över skÀrmen. Hinner tÀnka att nÄgotdera av barnen insjuknat eller att Iivo har börjat ringa henne bara för att sabba hennes utekvÀll. Oron övergÄr i förvÄning dÄ hon noterar att det Àr Partakoski som försökt fÄ tag pÄ henne. Hon letar med blicken över vimlet i baren och fÄr syn pÄ Timo som trÀnger sig mot dem pÄ vÀg tillbaka frÄn toaletten. Hon glider ner frÄn stolen och gÄr fram till honom.
14 15
âDu fĂ„r glömma din öl. Partakoski har ringt.â
âĂr det nĂ„got viktigt ?â undrar Timo motvilligt, för han hade helst stannat dĂ€r och ridit ut deras lediga kvĂ€ll tills ljuset i baren blinkade och sedan slocknade i hans huvud.
âTroligen. Han har ringt tre gĂ„nger. Jag gĂ„r ut och kollar vad det Ă€r medan du sĂ€ger hej dĂ„ Ă„t pojkarna.â
Hon skyndar mot ytterdörren med en pirrande kÀnsla i maggropen. Fingrarna darrar lite nÀr hon fÄr upp Partakoskis nummer och andningen Àr ojÀmn dÄ hon lyssnar pÄ signalerna som gÄr fram.
Ăntligen, Ă€ntligen Ă€r nĂ„got pĂ„ vĂ€g att hĂ€nda.
NÀr patrullfordonet stannar vid vÀgkanten utanför paret Sadeniemis villa, ett timmerhus med brÀdfodringen mÄlad i ljusblÄtt och mörkgrÄtt bakom en tÀt hÀck av idegran, lÄter Minna undslippa en lÀtt suck.
HÀr igen, men inte i samma Àrende, tÀnker hon, medan hon öppnar bilbÀltet.
Redan under samtalet med Partakoski hade hennes kÀnsla av upprymdhet runnit över i motvilja dÄ hon hört att uppdraget gÀllde Seija och Tarmo Sadeniemi. De bor rÀtt avlÀgset, i SyrjÀlÀ, och hon brukar inte vanligen springa pÄ dem. Hon hade redan för flera Är sedan noterat att de oftast handlade i K-market och dÄ började hon uteslutande att handla i S-market, dÀr Iivo dessutom var personalchef. Efter en tid vande hon sig vid att aldrig gÄ in mellan konkurrentens hyllor och dÀrmed minimerade hon ocksÄ risken att behöva trÀffa Sadeniemis pÄ nÀra hÄll. Alltid lyckades det inte. Julkyrkan och skolavslutningar var oundvikliga mötespunkter och dÄ brukade hon bara nicka kort och sedan vÀnda bort blicken. Men nu Àr hon alltsÄ dÀr igen, pÄ uppdrag, och hon stiger lÄngsamt ut ur bilen. Timo ger henne en snabb blick som hon inte besvarar. Han vet inget om den dÀr kvÀllen för tjugo Är sedan dÄ hon, Ànnu ny i jobbet, hade stannat utanför samma hus, inte med sirenerna
ylande men nog med blÄljusen blinkande. Tyst hade ljusen ritat sina illavarslande cirklar i mörkret och lockat paret Sadeniemi till sitt fönster. Minna satt bakom ratten till patrullfordonet med ett bud som ingen familj nÄgonsin vill höra.
Gruset knastrar under hennes sulor. Inget har förÀndrats. Samma grÀsmatta och samma hus, men nu ett Àldre par, och hon ocksÄ, med tjugo Är mer att bÀra i sina steg uppför gÄngen mot trappan.
16 17