Svartstick
ROMAN
Albert Bonniers
Förlag
SARA PABORN
Av Sara Paborn har tidigare utgivits:
SlÀktfeber 2009
Tuppen och havet 2011
Vilken tur att vi trÀffades innan vi dog 2014
En eller annan vÀg 2015
Blybröllop 2017
Ănkorna pĂ„ Ăsterlen 2018
Tistelhonung 2020
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019480-2
© Sara Paborn 2023
Omslag Sara R. Acedo
Tryckt hos ScandBook EU, 2023
Till mammorna
Ur Falukuriren 10 juni 2022
BORTGLĂMD KURSGĂ RD SLĂ R UPP
PORTARNA EFTER 44 Ă R
Den legendariska Fordom Sy- och vÀvskola, som slog igen pÄ grund av mögelskador 1978 och sedan dess stÄtt öde, slÄr i sommar Äter upp portarna för ny kursverksamhet. Det Àr stiftelsen LÄt Landsbygden Leva som möjliggjort nyinvigningen genom ett omfattande renoveringsarbete.
Under drygt femtio Är var Fordom en vÀlkÀnd mötesplats för hantverksintresserade. Utbildningarna hÀr var nÄgra av landets mest respekterade. Nya rektorn Marit Björk Àr entusiastisk.
âDet natursköna och avskilda lĂ€get Ă€r unikt. Hit ska man kunna komma ett par dagar eller en vecka och fokusera pĂ„ det man har för hĂ€nder. Och dĂ„ menar jag rent bokstavligtâ, sĂ€ger hon med ett varmt leende nĂ€r vi möter henne i den nymĂ„lade ockragula matsalen.
âVi kĂ€nner oss som riktiga arkeologer. Förutom spinnrockar och vĂ€vstolar har vi hittat ett nödförrĂ„d med bruna bönor och gamla konserverâ, berĂ€ttar Marit.
Men den mÀrkvÀrdigaste upptÀckten mÄste ÀndÄ vara det parti med svart silkestrÄd som hittades bakom en igensatt dörr i kÀllaren.
âOtroligt nog har trĂ„den klarat sig trots fuktenâ, sĂ€ger Marit. âNu har vi satt in en extra kurs i svartstick i sommarens program, som en hyllning till bygdens historia.â
Fordom Sy- och vÀvskola öppnade redan 1922. Sedan dess har
7
flertalet byggnader tillkommit, som bagarstuga, spinneri, vÀvstuga, smedja samt bibliotek. PÄ onsdag Àr det dags för officiell invigning med ett lokalt folkmusikband.
8
Onsdag 1
Rummet var mindre Ă€n Paula hade förestĂ€llt sig, men smakfullt inrett. En ylleplĂ€d broderad med blomrankor lĂ„g draperad över enkelsĂ€ngen. Intill stod en gammal kista med hĂ€nglĂ„s. Enda avstĂ€llningsytan i rummet, noterade hon â om man bortsĂ„g frĂ„n den avskavda karmstolen i hörnet. NĂ„gra böcker om hantverk lĂ„g placerade pĂ„ den blĂ„ sitsen.
Hon kastade en blick pĂ„ sig sjĂ€lv i spegeln. Som vanligt syntes det inte utanpĂ„ vilket kaos det var inuti. Hon var begĂ„vad med ett vĂ€nligt men ganska intetsĂ€gande utseende, som gjort för att smĂ€lta in. Det ljusbruna, lĂ„nga hĂ„ret var uppsatt i en stram hĂ€stsvans. âSnygg i gruppâ, hade hon hört om sig sjĂ€lv en gĂ„ng. Ăgonen var gröna, kroppsbyggnaden smal och ryggen rak. Hon var trettionio Ă„r, sĂ„g yngre ut, men kĂ€nde sig som hundra.
Hon tittade ned pÄ mobilen. Senaste meddelandet frÄn Stina hade kommit klockan halv ett i natt. Framme i Dresden, ska bara hitta nÄnstans att bo. Och sÄ en uppsjö vÀl optimistiska smileys, med tanke pÄ tidpunkten pÄ dygnet.
Paula hade lyckats avhĂ„lla sig frĂ„n att ringa upp hotell och frĂ„ga om lediga rum. Hela poĂ€ngen med tĂ„gluffningen var att hennes dotter skulle klara sig sjĂ€lv. ĂndĂ„ hade hon inte kunnat lĂ„ta bli att googla boendealternativ, bara för sĂ€kerhets skull. Swishat femhundra kronor och kollat vilken sevĂ€rdhet som lĂ„g i topp i stan. Frauenkirche, möjligen ingen magnet för tonĂ„ringar, men utsikten frĂ„n tornet hade sett ut att vara fin.
Hon hade messat tipset men Ă„ngrat sig i samma sekund. Hon
9
mÄste sluta behandla sin dotter som ett barn. Stina var stor nu. Till hösten skulle hon flytta hemifrÄn och börja pÄ en utbildning inom hÄllbarhet pÄ universitetet i Utrecht.
Paula satte sig pÄ sÀngen, drog upp dragkedjan pÄ ryggsÀcken och plockade fram sin hemliga packning. Under ett sittunderlag i frigolit lÄg en bunt nyinköpta vecko tidningar, en iPad laddad med filmer och tvÄ cigarettpaket. HÀr var dömande blickar utom rÀckhÄll. Hon rökte alltid pÄ kurserna. Aldrig annars. Hennes kille Viktor var astmatiker och sjÀlv försökte hon upprÀtthÄlla skenet av renlevnadsmÀnniska.
Hon sparkade av sig sina sandaler, lade sig ner pĂ„ sĂ€ngen och försökte tĂ€nda sĂ€nglampan utan att lyckas. Hur svĂ„rt kunde det vara att se till att sĂ€nglamporna fungerade â om man nu skulle driva en kursgĂ„rd? Vid det hĂ€r laget visste hon precis vad som krĂ€vdes för att skapa trivsel i ett gĂ€strum. Det var inte mycket. En skön sĂ€ng med rena sĂ€ngklĂ€der. Ett tjockt badlakan. MörklĂ€ggande rullgardiner â och en fungerande sĂ€nglampa!
Hon hade upptĂ€ckt det hĂ€r med kurser för nĂ„gra Ă„r sedan nĂ€r hon följde med en kollega pĂ„ en helgworkshop i Naturens lĂ€kande örter. Redan första dagen hade hon gĂ„tt in i behaglig passiv dvala â och det var inte bara tack vare Ă„ngorna av pepparmynta och valeriana. Nej, det var ocksĂ„ nĂ„got med sjĂ€lva upplĂ€gget och miljön. Det lĂ„ngsamma tempot, schemat som inte lĂ€mnade nĂ„got utrymme för egna initiativ. Maten pĂ„ bestĂ€mda tider. Lojheten. Hon hade utan större problem lyckats dölja att hon egentligen inte var det minsta intresserad av att koka isbjörnssalva som kunde hjĂ€lpa mot blöjeksem och psoriasis. I stĂ€llet hade hon bara flutit med, som en viljelös biflod till de andra â och för första gĂ„ngen pĂ„ evigheter hade hon kunnat koppla av. KvĂ€llarna hade hon spenderat ensam pĂ„ sitt rum eller i badkaret med en bok.
Den narkotiska inverkan som kursen tycktes ha haft pÄ henne satt i lÀnge efter hemkomsten. Det enda hon behövde göra för att Äter sÀttas i förbindelse med kÀnslan var att skruva av korken till den lilla glasburken med isbjörnssalva som hon lyckats
10
tillverka med hjÀlp av lÀraren, och dra nÄgra djupa andetag.
Eukalyptus. IngefÀra. Tall. Koma.
Sedan dess hade hon sett till att komma ivÀg pÄ minst tvÄ kurser om Äret. Hon hade lÀrt sig allt frÄn att lÀgga mosaik till att spela pÄ klangskÄlar. Eller lÄtsats lÀra sig. För varje kurs hon deltog i lyssnade hon allt mindre, sjönk bara djupare in i sig sjÀlv, in i avkoppling. Eller frÄnkoppling var kanske ett bÀttre ord. Droger var inte socialt accepterat. Kurser var det. Effekten, förestÀllde hon sig, var snarlik.
I sitt vanliga liv som SO-lÀrare pÄ högstadiet, pratade hon sÄ mycket att hennes egen röst ibland Àcklade henne. PÄ kurserna var det hon som fick vara eleven. Hon presenterade sig bara vid namn om hon var tvungen och lÀt sig fösas som en foglig ko mellan fÄllan, hagen och hon. Möjligen gick hon pÄ en rundvisning om en sÄdan bjöds. Inspekterade eventuella kanonhus, borggÄrdar, varsamt renoverade ÄngbÄtsbryggor och kÀgelbanor, eller vad som nu kunde finnas pÄ platsen. Hon gick aldrig pÄ pubaftnarna eller avslutningsfesterna om sÄdana anordnades. Hon ville slippa allt som andades förvÀntningar och krav.
SÀrskilt den hÀr gÄngen. Det molade i magen och hon var spÀnd överallt. Hon visste knappt vad svartstick var, men hon slapp Ätminstone vara hemma.
Hon vÀnde sig om i sÀngen och fick syn pÄ det vita kuvertet som stack upp ur ryggans framfack. Hon hade inte vÄgat lÀmna kvar det hemma i lÀgenheten ifall nÄgon skulle rÄka hitta det. Men nu Ängrade hon sig. Hon ville inte se fanskapet.
Det var nĂ€r det kommit för nĂ„gra dagar sedan som hon i panik bokat in sig pĂ„ den hĂ€r kursen i svartstick. Först hade hon försökt hitta en fallskĂ€rms- eller klĂ€tterkurs. Hon hade tĂ€nkt att adrenalinpĂ„slaget skulle kunna trĂ€nga undan Ă„ngesten. Men allting hade varit fullbokat, utom ett fĂ„tal platser pĂ„ âSvartstickâ och âTrĂ€slöjd för nyfiknaâ pĂ„ just den hĂ€r kursgĂ„rden mitt inne i skogen i Dalarna. Hon hade valt broderiet, en fyradagarskurs. Inte för att hon var intresserad, men hon behövde komma bort och
11
samla tankarna. à tminstone för ett par dagar. Fram till söndag.
Hon steg upp och sköt ner kuvertet sÄ lÄngt hon kunde i ryggsÀcken. Sedan öppnade hon fönstret pÄ vid gavel och tittade ut.
En bit upp till höger kunde hon se ett mindre, vitt stenhus, tÀtt omfamnat av ett buskage. Det lÄg lite för sig sjÀlvt i skogsbrynet. NÄgonstans i nÀrheten skulle det visst finnas en sjö ocksÄ, hon hade sett den pÄ kartan.
OmrĂ„det pĂ„minde inte om nĂ„gon av de kursgĂ„rdar hon besökt förut. Det sĂ„g mer ut som en stugby, eller ett kollektiv. I nĂ„gra av trĂ€den vajade vindspel med fĂ€rgglada tygremsor. Vissa av dem hade bitar av stanniol som skickade irriterande solkatter in i rummet. I en sittgrupp lĂ€ngre bort satt nĂ„gra kvinnor med asiatiskt utseende. KursgĂ„rden hade tryckt en del pĂ„ sin internationella prĂ€gel. MĂ„let var, det hade hon lĂ€st pĂ„ hemsidan, att locka studerande frĂ„n olika delar av vĂ€rlden. Ăka din utblick! Bygg nĂ€tverk! Plugga utomlands och förbĂ€ttra dina sprĂ„kkunskaper! Det var sĂ„dana fraser hon sjĂ€lv kunde klĂ€cka ur sig till sina elever. Nu ville hon mest stĂ€nga grĂ€nserna, sĂ„ att Stina skulle bli tvungen att stanna hemma.
Hon öppnade den större vÀskan. Den rymde det vanliga: fula men bekvÀma klÀder som inte skulle locka till umgÀnge samt ett par löpskor och en necessÀr. Hon hade ocksÄ med sig en fullt utrustad förbandslÄda, smÄförpackningar med vÄtservetter, havremjölk och tvÀttmedel. Det var sÄdan hon var; ordentlig, pÄlitlig, nÄgon att rÀkna med. Det var i alla fall vad folk trodde.
Nu plockade hon upp innetofflorna och satte eltandborsten pÄ laddning. Sedan hÀngde hon noggrant upp alla klÀder pÄ galgar i garderoben. StÀllde skorna vid dörröppningen och sköt in vÀskan bakom dörren. Klockan var fyra pÄ eftermiddagen. Snart tÀnkte hon gÄ ner till vÀlkomstfikan i matsalen och sedan skulle hon dra ner rullgardinen och gÄ och lÀgga sig med en film. I morgon bitti klockan Ätta skulle kursen börja. Hon behövde all vila hon kunde fÄ.
12
2
Gunni hade aldrig trott att skolan skulle öppna igen. Med Ären hade hon vant sig vid att bo ensam pÄ Àgorna. Bagarstugan som gjorts om till privatbostad Ät hennes familj nÀr hon var liten, lÄg en bit avsides uppe i skogsbrynet med utsikt över skolans huvudbyggnad och beteshagarna runt omkring. HÀr hade hon vuxit upp och kÀnde till varje stig och sten. Visste var nyponen och kantarellerna vÀxte i skogen. Sjön badade hon i sÄ lÀnge isen inte hade lagt sig.
NÀr skolan slagit igen hade Gunni börjat betrakta byggnaderna pÄ omrÄdet som sina.
Framför allt som de tömts pĂ„ folk och bara blivit hennes att passera och stryka knuten pĂ„. Hon gjorde ofta det pĂ„ vĂ€g till eller frĂ„n jobbet â smekt en gavel eller böjt sig ner för att bekrĂ€fta de blommor som fortfarande kom upp i rabatterna om vĂ„rarna. De hade inte haft nĂ„gon annan Ă€n henne att blomma för, men gjort sitt bĂ€sta Ă€ndĂ„.
Ibland kikade hon in genom fönstret till det gamla skol köket dÀr hennes mamma en gÄng arbetade och dÀr hon sjÀlv tillbringade sÄ mÄnga timmar nÀr hon var liten. Hon hade alltid kÀnt sig trygg dÀr i Ängorna av kokt brÀckkorv, pepparrots kött och stuvad kÄl, av nybakat bröd och lingon. Ibland kunde hon frammana dofterna bara genom att titta in.
Varje trasig tegelpanna och flagat fönsterfoder var henne lika bekant som födelsemÀrkena pÄ hennes egen kropp. Mer Àn sÄ. Under alla Är som förflutit hade hon och de förfallna skolhusen
13
pÄ nÄgot vis vuxit ihop. NÀr nÄgon klottrat ner förrÄdet hade hon sett det som en personlig krÀnkning. Och nÀr en av barackerna brann ner till grunden hade hon sjÀlv kÀnt sig ödelagd.
Medan grÀset vÀxte sig allt snÄrigare kring den bortglömda, gamla brunnen gjorde de grÄ strÄna i Gunnis hÄr likadant. Och medan vinden blÄste in genom de trasiga fönsterrutorna fick Àven Gunnis minne vissa luckor. Det fanns en jÀmnvikt i detta.
Men sÄ blev det denna vÄr plötsligt bestÀmt att kursgÄrden skulle slÄ upp portarna igen. Och nÀr ordföranden för stiftelsen LÄt Landsbygden Leva hörde av sig och frÄgade om hon kunde tÀnka sig att hjÀlpa till med det praktiska denna första sommar hade hon tackat ja. Förskolan dÀr hon jobbade i köket stÀngde ÀndÄ en vecka in i juni och det var bÀttre att hon skötte sysslorna pÄ kursgÄrden Àn att nÄgon utomstÄende kom dit och började skramla med nyckelknipporna.
Inte desto mindre gjorde tanken pÄ en invasion av folk henne orolig.
Natten efter att hon tackat ja till sommarjobbet hade hon en konstig dröm. Hon hade gÄtt in i det gamla storköket och tydligt sett varje kokkÀrl, tekanna och karott pÄ hyllorna framför sig. NÀr hon vaknade kom hon ihÄg smaker som hon trodde att hon glömt för lÀnge sedan. Som havregrynssmeten med smör och socker, och stuvningen av konserverade morötter. Hon kunde kÀnna vÀvstolarnas rytmiska vibrationer i kroppen. Minnas vaxbaden och batiktygen som legat pÄ tork ute pÄ grÀset. De inackorderade flickorna hade kommit frÄn hela Sverige för att lÀra sig vÀva, brodera och sy.
Trots att hon inte tÀnkt pÄ detta pÄ mÄnga Är mÄste allti hopa ÀndÄ ha funnits kvar nÄgonstans inom henne. Kanske i ett utrymme som varit lika tillbommat som skolans salar, men som nu plötsligt och ovÀntat hade öppnats pÄ glÀnt.
Gunni parkerade cykeln i stÀllet och passerade fotvÄrdsspecialisten och nagelsalongen som lÄg i bottenplanet pÄ det nybyggda
14
huset. Sedan tryckte hon pÄ den automatiska dörröppnaren och gick in.
TrappuppgÄngen luktade fisk. Ett strÄk av kaffe kunde ocksÄ anas. Dofter var Gunni bra pÄ. Hon kunde direkt kÀnna igen kryddorna i sÄser och grytor och identifiera ingredienserna i parfymer med absolut gehör. Fortfarande kunde hon förvÄna sina kollegor pÄ förskolan genom att kunna avgöra vilka klÀder som hörde till vilket barn, bara genom att lukta pÄ dem. Eller utbrista namnen pÄ de kryddor som kollegorna anvÀnt i matlagningen hemma: Muskot! Timjan! Rosmarin!
Hennes mammas lÀgenhet lÄg i markplan med en stor insynsskyddad altan pÄ baksidan. Gunni var glad att slippa trappor, sÀrskilt en varm dag som denna. Hit till Grycksbo hade mamman flyttat i vÄras, frÄn sin lÀgenhet i Falun. Det var praktiskt för Gunni, bara en kvart med cykel. Mentalt var det desto lÀngre.
Ofta kunde hon lÀngta efter sin mamma, Àven om det rÀckte med ett par minuter i hennes sÀllskap för att Gunni skulle tappa tÄlamodet. Hon kunde bli argare pÄ sin mamma Àn pÄ nÄgon annan levande mÀnniska. Med tiden hade hon i alla fall lÀrt sig att se till att ha saker att göra medan de umgicks. Det var knepet: att hÄlla sig sysselsatt. DÄ kÀndes det mer naturligt att vara i samma rum, Àven utan att kommunicera. Som tur var fanns det alltid nÄgot att pyssla med nÀr hon hÀlsade pÄ. Om inte annat kunde de denna dag hjÀlpas Ät att packa upp nÄgon av lÄdorna som inte hunnit gÄs igenom efter flytten.
Gunni tog ett djupt andetag innan hon ringde pĂ„ dörrklockan. Det tog en liten stund, sedan öppnade hennes mamma och de gav varandra en stel omfamning, som vanligt utan att vidröra fler kroppsdelar Ă€n nödvĂ€ndigt. Hennes mamma var vĂ€lsminkad och hĂ„ret fönat. Ăven det var som vanligt. Hon hade alltid skor pĂ„ inomhus, Ă€ven nĂ€r det var sommar. I dag var det ett par slip-in i rött skinn.
Gunni rÀckte över pÄsen med de vegetariska lasagnelÄdorna som hon tagit med.
15
âĂ h, herregud vad mycket mat. Hade ni inga mindre lĂ„dor?
Och vad svettig du Ă€r!â Hennes mamma drog Ă„t sig handen.
âJa, det Ă€r varmt uteâ, pĂ„minde Gunni och tog av sig skorna.
âJag har precis gjort kaffe om du vill ha.â Hennes mamma knyckte pĂ„ nacken in mot det spatiösa vardagsrummet. Det var smakfullt möblerat och hade fönster Ă„t tre vĂ€derstreck. Planlösningen var öppen och köket med sina vita marmorbĂ€nkar, som fick flĂ€ckar bara man tittade pĂ„ dem, var minutiöst stĂ€dat.
För nÄgra Är sedan hade hennes mamma vunnit en storvinst pÄ lotteri. Tjugotusen kronor i mÄnaden i tio Är. Vinsten hade blÄst liv i hennes intresse för bÄde mode och inredning. Ett av sovrummen i den nya lÀgenheten var nu inrett till dressingroom, som hennes mamma envisades med att kalla det.
âDet kommer inte att finnas en krona kvar efter migâ, brukade hon lova Gunni med ett nöjt leende.
Hon hade alltid varit mycket för att byta ut och slÀnga saker. Ibland verkade hon nÀstan vilja radera det förflutna. Som nÀr hon tapetserade om direkt efter att Gunnis pappa hade dött. Eller propsat pÄ att kasta alla gamla klÀder och brev de hittade pÄ vinden i samband med flytten, utan att ens vilja gÄ igenom dem.
Gunni satte sig i soffan med en pust.
âHur Ă€r det? Allt bra?â Hennes mamma torkade hĂ„rdhĂ€nt av skĂ€rbrĂ€dan och hĂ€ngde upp kökshandduken över ugnsluckan med samma bryska handlag som om hon hĂ€nvisat den till skamvrĂ„n.
âJodĂ„. Mycket att göra pĂ„ gĂ„rden bara sĂ„ hĂ€r i början. Det Ă€r dĂ€rför jag kommer nu, jag kommer kanske inte att ha sĂ„ mycket tid den nĂ€rmaste tiden.â Gunni drog handen genom hĂ„ret.
âVad Ă€r det för kurser nu?â En tunn rynka framtrĂ€dde i hennes mammas panna. Vanligtvis var pannan helt slĂ€t, hon sĂ„g nĂ€stan yngre ut Ă€n Gunni sjĂ€lv. HĂ„ret var slingat i blont, kindkotorna höga och figuren lika snygg som nĂ€r hon var ung. MĂ„nga tyckte att det var konstigt att hon blivit kvar hĂ€ruppe i Dalarna. De hade trott att hon skulle ta vĂ€rlden med storm och bli nĂ„got stort, vilket hon dĂ„ och dĂ„ pĂ„minde Gunni om. Om jag flyttat till
16
Amerika sÄ hade jag sÀkert blivit upptÀckt. Men istÀllet hade hon blivit kokerska pÄ Sy- och vÀvskolan, och nÀr den stÀngde hade hon tagit ett jobb i en klÀdboutique inne i Falun. Boutique. Inte butik. Det var en viktig distinktion.
Gunni hade alltid kÀnt sig som en ful avart i jÀmförelse med sin mamma. Som ett troll. Hon hade mer kunnat kÀnna igen sig i sin pappas kraftigare kroppsbyggnad och yviga rörelsemönster.
âDet Ă€r kurser i tovning och stickning efter gamla svenska mönster, det har jag ju sagtâ, sa Gunni trött och rĂ€tade pĂ„ ryggen.
Hon hade berÀttat om kursgÄrden och sommarjobbet flera gÄnger redan. Men det var som om hennes mamma inte riktigt var intresserad. Hon nickade bara vagt igenkÀnnande Àven denna gÄng.
âFinns dĂ€r nĂ„gon snygg karl i rĂ€tt Ă„lder? Eller Ă€r det bara damer som jobbar dĂ€r?â
âDet dĂ€r tĂ€nker jag inte ens svara pĂ„â, sa Gunni och tittade bort.
âMĂ„nga trĂ€ffas nĂ€r de Ă€r lite Ă€ldre. Det Ă€r inget att skĂ€mmas förâ, fortsatte hennes mamma och tryckte resolut ut filtret ur spisflĂ€kten och stĂ€llde in det i diskmaskinen. âMen man mĂ„ste anstrĂ€nga sig lite sjĂ€lv.â Hon kastade en hastig blick pĂ„ sin dotter.
âKursen i svartstick börjar i morgonâ, sa Gunni, mest för att byta samtalsĂ€mne. âDe har ju hittat gammal silkestrĂ„d i ett av förrĂ„den som de ska anvĂ€nda.â
Hon justerade diskret ner ljudet en smula pÄ den hörapparat hon hade. Ibland nÀr hennes mamma var extra jobbig stÀngde hon av den helt, utan att sÀga nÄgot. Nickade bara instÀmmande dÀr det verkade lÀmpligt.
âJa, det var mycket som bara blev kvarlĂ€mnat dĂ€r borta nĂ€r de slog igen. Vem lagar maten?â sa hennes mamma och stĂ€ngde luckan till diskmaskinen.
âTvĂ„ bröder frĂ„n Falun hyr. De har redan en restaurang tydligen, de ska satsa pĂ„ mycket vegetariskt.â
âĂr de duktiga?â
17
Gunni pausade och sneglade bort mot glasburkarna med torkad trattkantarell och svart trumpetsvamp som stod uppradade pÄ spiselhyllan.
âSĂ€kert inte alls som du. Men du fĂ„r vĂ€l sjĂ€lv avgöra hur de Ă€r.â
Ett belÄtet leende krökte mammans mungipa, men hon tittade samtidigt bort för att inte visa att komplimangen landade vÀl.
âJag har bakat Ă€ppelpaj och gjort en sĂ„s pĂ„ mascarpone och Ă€ggula. Vill du ha lite?â Hennes mamma log ett snabbt leende. Eller det var egentligen mer som en krampryckning i mungipan.
âDet lĂ„ter gottâ, sa Gunni.
âOm du inte vill ha kaffe sĂ„ finns det flĂ€dersaft. Den Ă€r frĂ„n i Ă„r.â
Mamman svepte bort mot altandörren och drog undan gardinerna.
âVi sitter vĂ€l ute? Du mĂ„ste prova de nya solstolarna. De Ă€r sĂ„ sköna sĂ„ du kan inte ana. Tar du brickan sĂ„ tar jag kaffekannan?â Hon var redan pĂ„ vĂ€g ut med kannan i handen.
PÄ cykeln hem tÀnkte Gunni pÄ sin mamma. De fick sÀllan riktig ögonkontakt, men sÄ hade det alltid varit. Det var som att mamman alltid höll pÄ med nÄgot annat, bortanför Gunni: plockade med en blomma, studerade ett plagg, lÀste i en tidning. Ibland kunde hon kisa, som i motljus, som om hon faktiskt tittade pÄ henne, men alltid pÄ avstÄnd.
NÀr Gunni var liten var det arbetet i skolköket som slukat mammans uppmÀrksamhet. Alltid var det nÄgon kastrull eller stekpanna som skulle stÀllas till rÀtta. Burkar och trÄg skulle plockas i och plockas ur. Elvispar behövde sÀttas pÄ, sladdar sÀttas i. InlÀggningar tittas till. Tallrikar spolas av. Hennes mamma hade sÀllan tid för henne. Det var nÀstan som om hon blev irriterad sÄ fort hon fick syn pÄ sin dotter.
Gunni hade funderat mycket pÄ det dÀr genom Ären. Berodde det kanske pÄ att hon haft svÄrt att hÀnga med i samtalen pÄ grund av sin hörselnedsÀttning? För att hon sÀllan förstÄtt skÀmt och ironier?
18
Ibland nÀr hon var liten och inte uppfattade vad de vuxna pratade om och stÀllde en frÄga, hade hennes mamma mest verkat tycka att det var jobbigt att förklara. Med Ären hade hon slutat att frÄga. Vanan hade dock rotat sig sÄ djupt att hon fortsatt att vara tyst Àven efter att hon fÄtt sin första hörapparat. Visserligen hade den i princip varit oanvÀndbar eftersom den höjde alla frekvenser lika mycket. Diskant och bas blev alldeles för kraftiga. En buss som körde förbi kunde lÄta som ett jetplan och skrÀmma livet ur henne. Rinnande vatten kunde lÄta som metallskrot.
NÀr tekniken vÀl gÄtt sÄ mycket framÄt att det gick att modellera förstÀrkningen pÄ apparaterna, hade Gunni för lÀnge sedan slutat att försöka kommunicera med sin mamma. Det viktigaste hade hon ÀndÄ lÀrt sig genom att lÀsa pÄ lÀpparna och det var en konst hon fortfarande behÀrskade. Hon var fantastisk pÄ att lÀsa pÄ lÀppar.
Hon cyklade förbi parkeringen pÄ gÄrden som nu började fyllas pÄ med bilar. Hon steg av cykeln och ledde den upp mot sin stuga. Innan hon steg in genom grinden, vÀnde hon sig om och tittade ned mot kursgÄrden. De hade börjat samlas nu, kursdeltagarna.
19
Torsdag
3
Rummet var kvavt och varmt. Paula hade inte vÄgat stÀlla upp fönstret med tanke pÄ myggen nÀr hon gick och lade sig igÄr. Nu Ängrade hon det. Hon höll andan, ofrivilligt. Ibland kÀndes det som att hon behövde pÄminna sig sjÀlv om andningen. Att hon skulle glömma att andas annars.
Hon hade vaknat av ett ljud, eller var det bara nÄgot hon drömt?
Famlande fick hon tag i telefonen pÄ kistan. Displayen visade tre pÄ natten. Hon hasade upp pÄ kudden, drog upp mobilens ljusreglering i brist pÄ sÀnglampa och gick in pÄ Stinas Instagram. Den senaste uppdateringen var bara en timme gammal och visade ett klipp frÄn nÄgon sorts industrilokal dÀr en naken skyltdocka hÀngde i en köttkrok i stroboskopljus. Musiken i bakgrunden var hög. Paula försökte urskilja ansiktena i bakgrunden medan hon tog ett djupt, medvetet andetag.
SjÀlv hade hon aldrig hunnit med den sortens ungdomsliv, med halvt illegala klubbar utanför europeiska storstÀder. Eller whisky i schampoflaskor och falskt leg pÄ nÄgon lokal klubb. Hon hade blivit gravid nÀr hon var bara tjugo Är och innan dess var hon en klassisk torrborr. Fortfarande mindes hon tydligt hur hon kissat pÄ graviditetsstickan pÄ toaletten och sedan langat ut den till sin kollega Emma som suttit utanför och vÀntat, eftersom hon sjÀlv inte hade vÄgat titta pÄ resultatet.
Alla hade utgÄtt frÄn att hon skulle göra abort. Inte minst Bjarne. De hade trÀffats pÄ den vegetariska restaurangen dÀr hon
20