DÀr Àr det dÀr ljudet igen. Det dÀr ljudet ⊠Jag kan höra det, men jag vet inte om jag kan kÀnna det, eller om jag ens tÀnker pÄ det.
Jag vet inte heller om det Àr inuti mig eller om det kom merJagutifrÄn.minns inte nÀr det var, om det har hÀnt, vem det var, eller om det var nÄgon över huvud taget.
5
Var det viktigt? Var det verkligen viktigt?
Vem var det âŠ? Jag brukade tĂ€nka att livet var som att vĂ€nda blad i en bok, frĂ„n första sidan, till nĂ€sta. Man vĂ€nder en sida i taget och till slut Ă€r man pĂ„ sista sidan. Men livet Ă€r inte alls som en berĂ€ttelse i en bok. Ăven om bokstĂ€verna staplas pĂ„ varandra och sidorna har nummer, saknas en röd trĂ„d. Ăven om det finns ett slut, slutar det inte.
KĂ€nslan av trötthet. Jag var alltid trött. Stunder dĂ„ jag inte har kĂ€nt mig trött finns inte. Ăven nĂ€r livet jagade mig. Ăven nĂ€r jag levde som flyk ting frĂ„n livet ⊠Jag hade aldrig nĂ„got riktigt liv. Jag bara levde. Men det Ă€r slut med det. Jag ser mig omkring som jag brukar, utan att hasta. Det Ă€r aldrig samma skĂ„deplats, men Ă€ndĂ„ en som jag kĂ€nner igen NĂ„gonstans⊠i den hĂ€r monotona omgivningen finns smĂ€rta.Istunder som jag tycker mig kĂ€nna igen finns smĂ€rta. Jag ser Massorefter.avmĂ€nniskor Ă€r hĂ€r. Ingen Ă€r lik den andre. Var och en har sitt huvud, sitt ansikte, sin kropp och sinSĂ„sjĂ€l.mycket förstĂ„r jag.
Det finns kvar âŠ
UngefĂ€r som nĂ€r vĂ€xterna i en trĂ€dgĂ„rd blir kvar efter att ett förfallet hus har rivits âŠ
UngefĂ€r som nĂ€r vattnet blir kvar efter att vissna blom mor har plockats ur en vas âŠ
OchKvarlÀmnat.vadÀrsom har blivit kvar hÀr?
6
Bland alla mÀnniskor som stÄr och vÀntar pÄ att nÀsta tÄg pÄ ringlinjen Yamanote ska anlÀnda, det tÄg som gÄr moturs, söker jag efter mig sjÀlv, det jag som första gÄng en klev av hÀr pÄ Ueno stations plattform. Vad jag kunde se reflekteras i en spegel, i en fönsterruta, eller i ett foto, gav mig aldrig nÄgot sjÀlvförtroende. Det var nog inte sÄ att jag var ful, men det var aldrig nÄgon som vÀnde sig om efter mig. Snarare Àn utseendet led jag av min förtegenhet och oförmÄga, men vÀrst av allt var det min otur. Jag hade inte tur. Nu hör jag det dÀr ljudet igen. Bara det dÀr ljudet, det Àr som blod som pulserar ⊠som en fÀrgsprakande fors ⊠Jag kan inte höra nÄgot annat Àn det dÀr ljudet. Det snur rar runt i mitt huvud, som om jag hade en bikupa dÀr och hundratals bin försökte flyga ut pÄ en gÄng. Det Àr ett förskrÀckligt liv, det blir varmt och det gör ont. Jag kan inte tÀnka klart och mina ögonlock rycker till som om de trÀffats av regn. Jag knyter mina hÀnder. Kroppens alla muskler drar ihop sig ⊠Jag slits i stycken, men ljudet vill inte sluta. Det gÄr inte att fÄnga det eller stÀnga in det, och inte heller att leda bort det.
7
Men nÀr jag ser dem pÄ hÄll, ser de likadana ut eller Àr Ätminstone mycket lika varandra. Varje enskilt ansikte Àr som en liten vattenpöl.
Om man gÄr ut vid Uenostationens utgÄng mot parken och korsar övergÄngsstÀllet finns en plats som Àr omgiven av ett antal ginkgotrÀd. DÀr sitter alltid hemlösa. NÀr jag sjÀlv brukade sitta dÀr kÀnde jag mig som ett ensamt barn som tidigt hade förlorat sina förÀldrar, men mina förÀldrar var bÄda över nittio och hade aldrig lÀmnat sin by Yasawa i Somadistriktet i Fukushimaprefekturen. Jag föddes 1933 och efter mig kom systrarna Haruko, Fukiko och min bror Hideo. DÀrefter föddes ytterligare tvÄ systrar, Naoko och Michiko och sÄ mina yngsta brö der Katsuo och Masao. Jag hade alltsÄ sju yngre syskon. Mellan mig sjÀlv och den yngsta, Masao, var det fjorton Är. Det kÀndes mer som om han var mitt eget barn Àn min bror.
Det dĂ€r ljudet ⊠Jag kan inte sluta lyssna pĂ„ det, kan inte ge mig av dĂ€r gĂ„ngen lever ljudet i mig. Lever âŠ? INOM KORT ANLĂNDER TĂ GET MOT IKEBUKURO OCH SHINJUKU TILL PLATTFORM 2. PĂ GRUND AV OLYCKSRISKEN, VĂNLIGEN STĂ BAKOM DEN GULA LINJEN. *
nÄgonstans.Sedanden
8
sig framĂ„t och betraktade alla som kom mot honom i sina propra utstyrslar, som om han sökte med blicken efter nĂ„got han ville se bortom trĂ€den â dĂ€refter lyfte han handen darrande mot munnen med vad som verkade vara de sista krafter han hade och tog ett bloss. Hans skĂ€gg var nĂ€stan helt vitt. Han suckade djupt, sĂ€rade pĂ„ sina Ă„lderstigna fingrar och lĂ€t fimpen
9 Men tiden gick. Jag satt dÀr, ensam, och blev Àldre ⊠Under tiden jag satt dÀr och sov ytligt med trötta snark ningar kunde jag emellanÄt titta upp och se hur ginkgo trÀdens löv skapade ett slags skuggornas nÀtmönster nÀr de rörde sig. Det kÀndes som om jag vandrade utan mÄl, trots att jag inte gjorde annat Àn att sitta i den hÀr parken, hur mÄnga Är som helst. »Nu rÀcker det!« ropade plötsligt en man som sÄg ut att sitta och sova. Ur hans mun och nÀsborrar steg sakta vit rök upp. Cigaretten han höll mellan lÄngfingret och pekfingret kunde nÀr som helst brÀnna honom. Flera Ärs svett och smuts hade missfÀrgat hans klÀdsel, och med sin tweedkeps, rutiga kavaj och bruna lÀderstövlar sÄg han mer ut som en jÀgare frÄn utlandet. En bil Äkte uppför Yamashitagatans backe i riktning mot Uguisudani. Trafiksignalen slog om till grönt. NÀr signalen för de blinda började ljuda, pyo, pyo, pyo, kor sade de som kom ut genom spÀrrarna vid parkutgÄngen övergÄngsstÀllet.Mannenlutade
NÀr den ekonomiska bubblan sprack hade de ökat i antal sÄ till den grad att smÄ skjul av blÄ presenningar tÀckte alla utrymmen och grÀsmattor i parken, förutom gÄngarna och de byggnader som fanns dÀr.
Bland de hemlösa som fanns i Uenoparken, som ursprungligen var en gÄva frÄn kejsaren, var majoriteten frÄn TÎhoku, nordöstra Japan.
SÄ fort nÄgon ur kejsarfamiljen skulle besöka museer eller konstgallerier i parkomrÄdet genomfördes en omfattande stÀdning, som gick under namnet »bergsjakten«.
De som var dÀr hade fÄtt nya ansikten och blivit fÀrre.
10 falla. Med tÄspetsen pÄ en av de urblekta stövlarna slÀckte hanEnglöden.annan man lÄg och sov med en 90 liters halvt genom skinlig plastpÄse fylld med tomburkar mellan benen. I ena handen höll han ett plastparaply som vore det en kÀpp.
Bredvid satt en kvinna sovande pÄ en mörkröd rygg sÀck, hennes vita hÄr var uppbundet med ett gummiband och armarna höll hon bakom huvudet.
Skjulen togs ned och vi tvingades alla att lÀmna parken. Mot slutet av dagen dÄ vi kunde ÄtervÀnda hade man satt upp skyltar med texten betrÀd ej grÀsmattan. Det utrymme dÀr vi kunde sÀtta upp skjulen pÄ igen hade dÄ ytterligare begrÀnsats.
Uenostationen kallades »Porten till de norra provinserna« och under perioden av hög ekonomisk tillvÀxt var det dÀr som de unga frÄn TÎhoku klev av efter att ha tagit
En man med en mörkblÄ basebollmössa nedtryckt över ögonen, militÀrfÀrgad skjorta och svarta byxor satt och Ät ur en matlÄda som han hade placerat pÄ sina knÀn.
Efter att ett femtiotal Är hade gÄtt hade deras förÀldrar och syskon dött. Det fanns inte lÀngre nÄgra hem att Äka tillbaka till. Den ena dagen efter den andra tillbringade de dÀrför som hemlösa i den hÀr parken. De satt pÄ betong en runt dungen av ginkgotrÀd och antingen sov de eller tuggade pÄ nÄgot.
Vi hade aldrig svÄrt att hitta mat. I Ueno fanns ett antal Àldre restauranger. De flesta hade gÄtt med pÄ att lÀmna bakdörrarna öppna nÀr de stÀngde för natten, och innanför, pÄ avstÄnd frÄn sjÀlva soporna, hade de portio nerat ut överbliven mat och stoppat den i rena pÄsar som stÀllts upp pÄ hyllor. NÀrbutikerna gjorde likadant. Vid soputrymmet bakom butikerna stÀllde de ut lunchboxar, smörgÄsar och kaffebröd vars bÀst före-datum hade pas serat. Om man bara sÄg till att vara dÀr innan sopbilarna kom, fanns det en hel del att vÀlja pÄ. Soliga dagar var vi tvungna att Àta upp maten samma dag, men nÀr det var kallt kunde vi spara den flera dagar i vÄra skjul och sedan vÀrma upp den pÄ campingkök.
11 nattÄget pÄ JÎbanlinjen eller TÎhokus stambana, i jakt pÄ enstaka arbeten eller arbeten som hela grupper kunde utföra. NÀr de ÄtervÀnde hem för större högtider med sÄ mycket bagage de över huvud kunde bÀra var det vid Ueno station som de klev pÄ tÄgen.
12
»Jamen,»Nej,»Jaha.hungrig.«Villduha?«detvilljaginte.«dĂ„Ă€termamma upp det.« »NĂ€ âŠÂ«
En liten flicka pÄ ungefÀr fem Är, iklÀdd en ljusrosa kortÀrmad klÀnning, samma fÀrg som körsbÀrsblommorna, lutade pÄ huvudet och tittade upp pÄ sin mammas ansikte.
PĂ„ kvĂ€llen varje onsdag och söndag distribuerades ris med curry frĂ„n Tokyo kulturcentrum, pĂ„ fredagar dis tribuerades nödportioner av »Jordens undergĂ„ngskyrka Jerusalem« och pĂ„ lördagar av »VĂ€lgörenhetens mis sionĂ€rer«. Den senare organisationen tillhörde Moder Teresa, medan undergĂ„ngskyrkan var koreansk. Under fanor med texten bĂ€ttra er, för himmelriket Ă€r nĂ€ra ackompanjerade unga flickor med lĂ„ngt hĂ„r sĂ„nger pĂ„ gitarr, medan permanentade Ă€ldre kvinnor stod och rörde i stora grytor. De drog till sig skaror av hemlösa frĂ„n avlĂ€gsna stadsdelar som Shinjuku, Ikebukuro och Asakusa. Ibland var köerna hela femhundra meter lĂ„nga. Maten delades ut nĂ€r hymnerna och predikningarna var över. Det var skĂ„lar med kimchi och stekt ris som innehöll bitar av skinka, ost och korv, eller ris med fermenterade sojabönor och stekta nudlar. Till det serverades kaffe och bullar. »Prisa Herren, prisa Herren, prisa Herrens namn, hallelujah, hallelujah âŠÂ« »Jag Ă€r
Under varsitt paraply gick tvÄ Àldre kvinnor och prata de, iklÀdda svarta byxor och löst hÀngande blusar.
»Ja, det var det.«
Plötsligt började stora regndroppar hamra pĂ„ körsbĂ€rstrĂ€dens grönskande blad och lĂ€mnade efter sig ett mörkt prickigt mönster pĂ„ den asfalterade trottoaren. MĂ€nniskor tog upp paraplyer ur sina vĂ€skor och vecklade ut dem. Röda, svarta, skĂ€rt prickiga, mörkblĂ„ med vita kanterĂvenâŠnĂ€r det regnade fortsatte strömmen av mĂ€nniskor.
»Ryû berömmer sin svÀrmors mat lite vÀl mycket.«
»Inte mycket att göra Ät. Det Àr regnperioden. HÄller vÀl pÄ en mÄnad ungefÀr.«
Mamman hade pÄ sig en leopardmönstrad klÀnning och verkade jobba pÄ nÄgon snackbar. En ung kvinna i en mörkblÄ drÀkt gick förbi dem med klapprande skor.
»Det var ungefÀr tjugotvÄ grader i morse, eller hur?«
»Nej fy, nu regnar det.«
»Ja, det kan inte vara kul.«
»Han tycker att jag ska lÀra mig lite av henne.«
»Hur Ă€r det med hortensian egentligen?« »Ăn syns den inte till.« »Och eken dĂ„?«
13
»Kallt Àr det kanske inte, men svalt, man blir lite fru sen.«»Det Àr otroligt svalt.«
»Ăr det inte en massa nya byggnader hĂ€romkring?
»Nej, det har blivit lite finare.« KörsbÀrstrÀden stod pÄ rad. Varje Är omkring den 10 april var det fullt av folk som ville njuta av körsbÀrsblommorna.
14
»Nu Àr det inte sÀsong för japansk ek.«
NÄgon Starbucks fanns ju inte hÀr förut.«
SÄ lÀnge de blommade behövde vi inte leta efter mat. Vi kunde Àta och dricka vad folk lÀmnade kvar efter sig. Och vi kunde anvÀnda de plastskynken de hade suttit pÄ till att bygga nya krypin i stÀllet för de tak och vÀggar som lÀckte efter nÄgot Ärs anvÀndning. Det var en mÄndag. Djurparken hade stÀngt. Jag tog aldrig min dotter och min son till djurparken i Ueno.Jagkom till Tokyo för att arbeta i slutet av 1963. Det var nÀr YÎko var fem och KÎichi tre. Pandorna kom inte förrÀn nio Är senare. DÄ gick barnen i mellanskolan och hade redan passerat den Älder dÄ de ville gÄ till djurparken. Det var inte bara djurparken. Vi var aldrig pÄ nÄgon nöjespark heller, Äkte aldrig och badade eller vandrade i bergen. Jag var aldrig med och firade deras skolavslut ningar, eller nÀr de blev antagna till skolan, och jag var aldrig och besökte deras lektioner eller idrottsevenemang. Inte en enda gÄng ⊠Endast tvÄ gÄnger, i slutet av Äret och i samband med
15 O-bon, sjÀlarnas högtid, Äkte jag hem till Yasawa i Fuku shima, dÀr mina förÀldrar, yngre syskon, hustru och barn vÀntade pÄ mig. En enda gÄng, dÄ jag lyckades Äka hem ett par dagar före O-bon, tog jag med mig barnen till Haramachi dÀr det hölls en festival av nÄgot slag.
FrĂ„n Kajima Ă€r det bara en hĂ„llplats till Haramachi med JĂŽbanlinjen. Det var mitt i sommaren och mycket hett. Jag var vĂ€ldigt trött, bĂ„de fysiskt och psykiskt, och kĂ€nde hur det snurrade. Barnens uppspelta röster och mina vaga svar befann sig som i en dimma. TĂ„get Ă„kte igenom ett landskap av himmel, berg, risfĂ€lt och Ă„krar. NĂ€r det hade Ă„kt igenom en tunnel ökade det farten och de tvĂ„ fĂ€rger na blĂ„tt och grönt svischade förbi samtidigt som barnen tryckte sina pannor och munnar mot rutan och bredde ut sina hĂ€nder mot den som smĂ„ ödlor. Jag kĂ€nde deras sötsura svettlukt genom nĂ€sborrarna och kunde inte lĂ„ta bli att nicka till nĂ„gra minuter. NĂ€r vi klev av vid Haramachi tipsade spĂ€rrvakten om att det kanske skulle vara möjligt att fĂ„ Ă„ka med heli kopter frĂ„n Hibarigahara. Jag tog YĂŽko i höger hand och KĂŽichi i vĂ€nster och började gĂ„ utmed genomfartsleden HamakaidĂŽ.»JagvillĂ„ka«, sa KĂŽichi och tryckte hĂ„rt min hand. Han hade trĂ€ffat mig för sĂ€llan för att sakna mig och eller bli bortskĂ€md. Men nu tittade han förvĂ€ntansfullt upp pĂ„ mig. Han tĂ€nkte kanske sĂ€ga nĂ„got mer, men fick inte fram nĂ„got och till slut sĂ„g han nĂ€stan arg ut â men jag
I stÀllet köpte jag Matsunagas glassfyllda kakor Ät dem. De kostade bara femton yen styck. YÎko blev genast pÄ gott humör, men KÎichi vÀnde mig ryggen och började grÄta. Han snyftade krampaktigt nÀr han sÄg helikoptern lyfta med pojkar frÄn familjer som hade det bÀttre stÀllt och torkade sina tÄrar med knutna nÀvar.
En plötslig vindil skakade om trÀden och fick bladverken att prassla och vattendroppar att falla, men det sÄg i alla fall ut som om det hade slutat regna.
Den dagen var solig och klar, som om ett blĂ„tt tyg hade spĂ€nts över himlen. Jag ville verkligen lĂ„ta honom Ă„ka, men eftersom det fattades pengar var det omöjligt. Det var bittert och plĂ„gade mig i mĂ„nga Ă„r. Som om en pil hade trĂ€ffat hjĂ€rtat och inte kunde dras ut. SĂ„ kĂ€nns det Ă€n i dag. Ingenting har förĂ€ndrats, varken skylten med den illröda texten ueno zoo, som skriven med blod frĂ„n ett skĂ€rsĂ„r, eller den dĂ€r det stĂ„r lekpark för barn, eller barnen i sina gröna, blĂ„ och gula klĂ€der med hĂ€nderna pĂ„ staketen. Jag skulle sĂ„ gĂ€rna ha velat prata med dem, sĂ„ mycket jag kunde, men jag var som ett ensamt vajande vasstrĂ„ och visste inte hur. Jag sökte en utgĂ„ng, jag ville hitta en, men mörkret skingrades inte, ljuset trĂ€ffar mig aldrig. Det tillhör det förflutna, men Ă€ndĂ„ inte ⊠denna oupphörliga Ă„ngest ⊠sorg ⊠ensamhet âŠ
16 hade ju inga pengar. Det skulle kosta tretusen yen, vilket i dagens penningvÀrde motsvarade mer Àn trettiotusen ⊠Det var mycket pengar.
»Och»Shimizu-san.«dÀr,vadhette
17 En kvinna i rött förklÀde sopade rent pÄ trappstegen utanför restaurang Sakuragitei, dÀr röda och vita smÄ papperslyktor gungade under den utskjutande urblekta rosa markisen med vita bokstÀver som gjorde reklam för »pandakakor«.PÄenbÀnkframför
hon nu � Tomo-chan.«
»Det dÀr mÄste vara lÀraren Yamazakis fru. Och dÀr Àr han sjÀlv.« »De visade sig alltid tillsammans. De var som mandarin Ànder,»Hanoskiljaktiga.«dÀrvarordförande
»Hon hade alltid ett leende pÄ lÀpparna.«
Sakuragitei satt tvÄ Àldre kvinnor. Hon som satt till höger, iklÀdd en vit kofta, tog fram ett litet album ur sin gula tygvÀska och sa: »Jag tog med mig nÄgra foton, vill du se?« Hon visade ett gruppfoto pÄ knappt trettio Àldre mÀnniskor som stod uppstÀllda i tre rader.Kvinnan till vÀnster, med ett nummer för stor svart kofta, tog upp ett par lÀsglasögon ur sin lÀdervÀska som hÀngde över axeln och började teckna smÄ cirklar över fotot med sitt utstrÀckta pekfinger.
i elevrĂ„det, han hette âŠÂ«
»Och dÀr Àr du. JÀttefin. Du ser ut som en skÄdespe lerska.«»Nej, vad du pratar.« De tvÄ Àldre kvinnorna satt sÄ nÀra varandra att de bil
»Jo, jo, Hiromi-san.«
»Hon»Shinohara-san.«varalltidklÀdd i kimono.«
»Fumi-chan, Take-chan, Chii-chan och dÀr har vi Kurata-san. Hon var den enda som gick i en annan klass.«
»Och dÀr Àr Mutchan.« »Mutchan Äldras heller aldrig.«
»Vi hade inte setts pĂ„ jag vet inte hur lĂ€nge, men kĂ€nde genast igen varandra.« »Och hĂ€r har vi han pĂ„ kontoret, vad han nu hette âŠÂ«
»Kurata-san bor numera i Kawasaki. Och hon lÀr ha pro blem med en person som stryker omkring i grannskapet.
»Ja, Yumi-chan. Henne trÀffade vi ju senast vid lik vakan för Yûko-san.«
Yoshiko-san âŠÂ«
18 dade en enda skugga. I den trampade en duva runt pÄ jakt efter nÄgot Àtbart. Ovanför de tvÄ kvinnornas huvuden kraxade tvÄ krÄkor högt. Det lÀt som varningsrop.
»DÀr Àr Yumi-chan.«
»Det»Bredvid»Ja»Iiyama-san.«justdet,Iiyama-san.«honomdÄ?«dÀr,detdÀrmÄstevara
»Ja, vad fin hon Àr.«
»HÀr bredvid Takeuchi-san Àr det vÀl Yamamoto-san, eller? Han med antikvitetsaffÀren ⊠Hon dÀr Àr Sonoda
»à h, det tÀnkte jag aldrig pÄ.«
Hiromi-san, eller?«
»Det kan inte ha varit kul. Och var han en granne som bodde i samma kvarter kunde hon kanske inte ringa poli sen heller.« Jag gick aldrig omkring med fotografier pÄ mig, men mÀn niskorna jag trÀffat, platserna jag besökt och tiden som gÄtt fanns alltid pÄ nÀthinnan. Jag gick baklÀnges in i framtiden och levde alltid i det som hade varit.
som var i trÀdgÄrden verkade vara gift med nÄgon som bodde i nÀrheten.«
Det var inte hemlĂ€ngtan eller andra nostalgiska kĂ€ns lor. Jag kunde bara inte lĂ„ta bli. Framtiden skrĂ€mde mig. TĂ€nkte jag efter var jag alltid försjunken i den tid som hade passerat, men var det sĂ„ att tiden hade tagit slut? Eller hade den tillfĂ€lligtvis stannat upp? Skulle jag nĂ„gon gĂ„ng dras tillbaka och kunna börja om igen? Eller var jag för alltid bortstött ur tiden? Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte âŠ
NÀr familjen levde tillsammans tog vi aldrig nÄgra kort pÄNÀrvarandra.jagblev
stor nog att förstÄ vÀrlden runtomkring
Jobbiga mÀnniskor Àr det vÀrsta jag vet. En gÄng i ett tradi tionellt vÀrdshus vid de heta kÀllorna i Echigo-Yuzawa var det en man som satt uppe och drack te och pratade högt i telefon hur lÀnge som helst, trots att de andra hade gÄtt och lagt»Gudsig.« vad
19
»Verkligen.jobbigt.«Ochhan
NÄgonting som var besvÀrligt pÄ bÄtarna var lössen. Varje gÄng man bytte klÀder kunde man se dem i vecken
20 mig bröt kriget ut. Det blev ont om mat och jag var all tid hungrig. Tack vare att jag föddes sju, Ätta Är för sent behövde jag aldrig delta i kriget. I vÄr by var det pojkar pÄ sjutton Är som anmÀlde sig som frivilliga. För att inte klara mönstringen fanns det nÄgra som försökte undvika att bli inkallade genom att dricka nÀrmare tvÄ liter soja eller lÄtsas höra och se dÄligt. NÀr kriget tog slut var jag tolv Är. Snarare Àn att kÀnna mig ledsen och förtvivlad över att vi hade förlorat kriget var jag helt fokuserad pÄ att skaffa mat, till mig sjÀlv och andra. Det var tillrÀckligt svÄrt att skaffa mat till bara ett barn, och i familjen fanns det sju yngre bröder och systrar. PÄ den tiden fanns inga kÀrnkraftverk som drevs av Tokyo Electric eller oljekraftverk som skötte TÎhokus lokala kraftbolag. Hitachi och Del Monte hade Ànnu inte nÄgra fabriker dÀr. Det fanns stora familjejordbruk som kunde klara sig, men vÄr familjs fÀlt var alldeles för smÄ. DÀrför var jag tvungen att Äka i vÀg och börja arbeta i Onahama fiskehamn sÄ fort jag hade gÄtt ut folkskolan. I stÀllet för egen lÀgenhet eller dormitorium fick jag bo och leva pÄ stora fiskebÄtar.
FrÄn april till september fÄngade de bonit, och frÄn september till och med november bestod fÄngsten av stillahavsgÀdda, makrill, sardiner, tonfisk och flundror.
Festivalen hÄlls 23, 24 och 25 juli. Första dagen bör
Under den lÀngre ledigheten i maj hjÀlpte jag till med att plantera ris i SÎma. Gödsling och ogrÀsrensning var tvunget att vara avklarat lagom till Nomaoi, den lokala hÀstfestivalen.
I SÎma brukar man sÀga »till Nomaoi«, och allt, frÄn arbete pÄ fÀlten till husreparationer och Äter betalning av lÄn, vill man ha klart nÀr festivalen ska börja. Det finns till och med ett sÀrskilt uttryck, »SÎmafakturor«, som man betalar en gÄng om Äret, före Nomaoi.
21 och sömmarna. NÀr det blev varmare kunde man kÀnna hur de kröp pÄ ryggen. Det var inte kul. Mitt jobb i Onahama tog slut efter tvÄ Är. Min far hade börjat samla hokki-musslor lÀngs med stranden vid Kita migita och han behövde hjÀlp. Vi gav oss ut i en trÀbÄt och drog en harv av jÀrn som brukade anvÀndas för att plocka smÄ asari-musslor utmed botten. Vi hade ingen vajer att tillgÄ sÄ vi anvÀnde rep att dra med. Medan vi tryckte ned harven med fötterna drog vi i repet med hÀnderna. Varje dag fÄngade vi hokki-musslor pÄ det sÀttet. De andra i bÄde vÄr by och de som bodde i andra byar gjorde likadant. Men vi gav aldrig musslorna tillrÀcklig tid att föröka sig och efter fyra, fem Är fanns det inga kvar. Det Är som KÎichi föddes blev jag erbjuden ett jobb att plocka brunalger i Hamanaka, en fiskeby som ligger bredvid Kiritappu pÄ HokkaidÎ. Det var tack vare min morbrors kontakter. Han hade sjÀlv lÀmnat Yasawa för att hitta jobb pÄ HokkaidÎ.
Ber om ursÀkt för de oartigheter som ryt
flera miljoner yen att bara hyra hÀstar och rustningar och att festivalen inte Àr nÄgonting för de fattiga, men nÀr jag var fem, sex Är besökte min far och jag »vice befÀlhavarens« hem i Kashima och jag kunde dÄ frÄn min fars axlar se hur processionen gav sig i vÀg.
»Bra. Var god se till att samurajerna KitagÎ fÄr det beskedet.«»Skabli.
»AvfÀrd Àr tolv och trettio.«
»Tolv och trettio. Absolut. Uppfattat.«
22 jar festligheterna pĂ„ kvĂ€llen. »BefĂ€lhavaren« rider frĂ„n shintotemplet Nakamura i SĂŽma-UtagĂŽ och förenas med en annan »general« frĂ„n KitagĂŽ Honjin i Kashima. De beridna krigarna frĂ„n UtagĂŽ och KitagĂŽ fortsĂ€tter sedan gemensamt och förstĂ€rks pĂ„ vĂ€gen med ryttare som samlats vid shintotemplen Ăta och Odaka och andra som kommer frĂ„n Namie, Futaba och Okuma. Under den andra dagen hĂ„lls sjĂ€lva festivalen. Vid signaler frĂ„n stora trumpetsnĂ€ckor och krigstrummor avancerar de femhundra beridna krigarna till Hibariga hara, dĂ€r man arrangerar Kachu Keibu, den huvudsakliga ridtĂ€vlingen, och Shinki-sĂŽdatsusen, dĂ€r man kĂ€mpar om att fĂ„nga flaggor frĂ„n hĂ€stryggen. PĂ„ den tredje dagen hĂ„lls Nomagake, dĂ„ okobito, vit klĂ€dda mĂ€n med vita huvudband fĂ„ngar in vildhĂ€star med bara hĂ€nderna och överlĂ€mnar dem i en shintoceremoni tillDetOdakatemplet.sĂ€gsattdetkostar
tarna vid UtagÎ-förlÀggningen
gav uttryck för. VĂ€nligen ha överseende. Jag kommer omedelbart att Ă„tervĂ€nda till förlĂ€ggningen enligt order.« »Tack för detta. Var försiktig utmed vĂ€gen.« Man citerade en gammal folksĂ„ng. SĂŽma nagareyama nĂąe nĂąe essai â »Nagareberget i SĂŽma, hejĂ„hÄ« Naraitakya gozare nĂąe ĂȘssai â »Jag vill lĂ€ra mig, hejĂ„hÄ« GogatsuchĂ» no saru nĂąe nĂąe essai â »Under maj mĂ„nad, hejĂ„hÄ« Aresa -Nomaoi nĂąe essai« - »Vid Nomaoi, hejĂ„hÄ« grĂ€nslade sina hĂ€star och red utmed stigar na mellan risfĂ€lten. Var och en med en egen fana som fladdrade i vinden. Det var verkligen kul att se. »Titta! Den dĂ€r flaggan har en tusenfoting!«, »DĂ€r Ă€r en orm som slingrat sig!«, »Den dĂ€r flaggan har en hĂ€st som Ă€r uppochned!« â ropade jag högt över min fars huvud nĂ€r jag pekade pĂ„ flaggorna. Det tog tvĂ„ dygn till HokkaidĂŽ nĂ€r jag skulle Ă„ka dit och arbeta. Jag klev pĂ„ JĂŽbanlinjens tĂ„g vid Kashima och Ă„kte till Sendai. DĂ€rifrĂ„n tog jag TĂŽhokus stamlinje till Aomori dĂ€r jag bytte till fĂ€rjan som gick till Hakodate. VĂ€l framme var det redan morgon.
23
Samurajerna
24 FrĂ„n Hakodate Ă„kte jag med Hakodates stamlinje och tĂ„get var tvunget att ta sig över och förbi bergskedjan Tokachi och bergspasset Karikachi. Ăven med tvĂ„ lok fick tĂ„get kĂ€mpa uppför de branta sluttningarna och det gick inte fortare Ă€n att man hann kliva av och kissa i nĂ€rheten. Det var det Ă„ret dĂ„ en jĂ€ttelik jordbĂ€vning av magni tuden 9,5 pĂ„ Richterskalan intrĂ€ffade i Chile. Elva per soner lĂ€r till och med ha dött i Kiritappu av en tsunami som bildades. Jag blev chockad nĂ€r jag förstod att filtar hade fastnat högst upp i lyktstolparna och frĂ„gade min morbror som bodde i nĂ€rheten om tsunamin verkligen hade nĂ„tt sĂ„
»den lÀr ha varit sex meter hög. Och 1952, efter den stora jordbÀvningen i Tokachibukten, kom ocksÄ en jÀttelik tsunami. Den var sÄ kraftig att Kiritappu skildes frÄn HokkaidÎ och blev en ö. FlodvÄgen tog med sig en bro som fanns dÀr.« Vi stod och blickade ut över havet.Det var fullt av brunalger i vattnet. De kunde bli hela femton meter lÄnga och vi fÄngade dem frÄn bÄtar med hjÀlp av pÄlar med krokar fÀsta i spetsen. DÀrefter drog vi upp dem med hÀnderna. NÀr vi kom tillbaka till hamnen lastade vi ur dem med hjÀlp av hÀstdragna vagnar innan vi lade ut dem en i taget för att torka. Till slut var hela stranden svart av brunalger som hade lagts ut pÄ Dettork.dÀrhöll
»Absolut«,högt.sahan,
jag pÄ med i tvÄ mÄnader innan det i början
25 av oktober var dags att Äka tillbaka för att hjÀlpa till att skörda riset. Det var ett mönster som upprepades under treMinÄr.
far fick ont i ryggen och det var osÀkert om han kunde fortsÀtta att arbeta med jordbruk. Mina yngre bröder Katsuo och Masao ville fortsÀtta sin skolgÄng, samtidigt som det krÀvdes pengar för mina barn YÎko och KÎichi. Jag beslöt mig för att Äka till Tokyo och arbeta. Det var den 27 december 1963, Äret före sommarolym piaden i Tokyo. Morgonen var kall och det var fortfarande mörkt nÀr jag lÀmnade hemmet och begav mig till statio nen i Kashima. DÀr tog jag det första morgontÄget pÄ JÎbanlinjen som gick 05:33. Klockan var över tolv nÀr det kom fram till Ueno. Jag kommer ihÄg att jag med jÀmna mellanrum tryckte ned brÀttet pÄ hatten över ansiktet nÀr jag gick pÄ plattformen. TÄget hade passerat ett orÀkne ligt antal tunnlar och röken frÄn Ängloket hade trÀngt in i kupén och gjort ansiktet sotigt. Jag tyckte att det var pinsamt att se mig sjÀlv speglad i tÄgfönstren. Jag fick ett rum i ett dormitorium som tillhörde sport utrustningsföretaget Tanikawa och lÄg i TaishidÎ, i stads delen Setagaya. Det var en modulbyggnad och mitt rum var sex tatamimattor stort. Toalett och bad fick man dela pÄ. Morgon och kvÀll gjorde jag och mina arbetskamrater i ordning ris, misosoppa och lite tilltugg. Det var hÄrt arbete och det krÀvdes verkligen att man fick i sig tvÄ portioner ris för att klara av det.