9789100189792

En förlorad sommar

en förlorad sommar

Tidigare utgivning: Den som överlever, 2022

En förlorad sommar är en fiktiv berättelse med påhittade karaktärer. Författaren har därför tagit sig vissa kreativa friheter i förhållande till verkliga platser och företeelser.

På sidorna 253–254 citeras »Nu grönskar det«, text av Evelyn Lindström.

www.albertbonniersforlag.se

© Victor Pavic Lundberg 2023

Enligt avtal med Nordin Agency AB

omsl A gsformgivning Miroslav Šokčić

omsl A gs B ild Miroslav Šokčić (framsida), Unsplash (baksida) is B n 978-91-0-018979-2

tryck ScandBook, EU 2023

Del i

Fredag

Det var den andra juli och ett illavarslande obehag låg i luften. I natt hade de slingrande svarta ormarna återvänt till Danijela Mirkovićs drömmar och det kunde bara betyda en sak.

Något dåligt skulle inträffa.

Hon hade vaknat kallsvettig, intrasslad i ett blött lakan, rest sig ur sängen och för en stund stirrat genom det vidöppna sovrumsfönstret ut mot Valhallavägen. Danijela hade intalat sig att det skulle bli en bra sommar trots allt, innan hon lyckats somna om.

När hon över ett halvt dygn senare rusade längs Kungsgatan lyckades hon för första gången på hela dagen släppa funderingarna på vad som skulle hända.

Hon hann ta tre kliv på övergångsstället över Sveavägen innan trafikljuset slog om till rött. När bilisterna fick grönt lyfte hon handflatan mot de mullrande fordonen som väntade otåligt på att hon skulle passera. Tutar du hoppar jag upp på motorhuven, tänkte hon samtidigt som hon med rappa steg nådde trottoaren på andra sidan.

Danijela växlade upp ytterligare och lyfte blicken. Stockholm badade i ett glödande orange kvällsljus. Biograf Rigolettos neonskylt som hängde vertikalt på en husfasad såg utfrätt ut i diset.

Ett högtryck hade parkerat över Sverige de senaste veckorna. Eller karibisk hetta som hennes chef Sigge Classon döpt vädertillståndet till på gårdagens löpsedel. Normal sommarvärme hade

Danijela kallat det om hon varit i Kroatien. Asfalten såg åtminstone för tillfället ut som i hennes före detta hemland: spegelblank och mjuk. I Sverige kunde ingen hantera en temperatur

som passerade trettio grader. Lär känna din fiende, sa alltid pappa Josip. När det var för varmt höll han sig inomhus med fördragna mörka draperier och en surrande bordsfläkt. Här kastade sig alla ut så fort solen sken och skaffade en desperat grisskär, ojämn solbränna. Inte konstigt att folk blev slöa och svimmade.

De svarta jeansen klibbade runt vaderna och i ljumskarna. Eftersom Danijela kom direkt från redaktionen var hon egentligen för varmt klädd, på grund av shortsförbudet som rådde. Efter scoopet om Medis-kraschen förra vintern hade hon på nåder fått tillbaka sin tjänst som grävande reporter. Den positionen vågade inte ens hon äventyra. Foglig och snäll var hennes ledord som hon försökte följa så gott det gick.

Kollegorna hade börjat hälsa igen och ibland var Danijela så trevlig mot researchern Katarina Sundman att Sigge stirrade frågande på dem från nyhetsdesken. Allt det där spelade mindre roll eftersom Loa Bergman hade förlåtit henne.

Hon behövde ingen annan om hon hade honom.

Danijela torkade bort svettpärlorna i pannan med handryggen och tog upp telefonen ur den svartvita Fendiväskan. Hon var tjugo minuter sen.

Några hundra meter bort väntade hennes son Anton på en uteservering i Humlegården. Redan för en halvtimme sedan hade han skickat en bild på två stora skummande öl. Att hon troligtvis var Antons femtehandsalternativ till den här dejten brydde hon sig inte om. Hans kompisar befann sig på Gotland eller nere vid Medelhavet. Hade George Brink, Danijelas exmake och Antons pappa, inte varit på reportageresa på den amerikanska östkusten hade han garanterat fått frågan istället.

Fram till i går hade hon inte ens vetat exakt vilken dag som Anton skulle återvända till Sverige efter åren i Australien. Under hela den perioden hade deras relation varit skakig och varje gång hon hörde av sig kändes det som att hon störde. Därför hade hon varit förberedd på att Anton skulle ställa in, men bilden i hennes telefon var beviset på att han faktiskt satt där.

Semestern kunde inte börjat bättre.

I hissen på väg ut från tidningshuset blockerade hon Sigges telefonnummer. Ville han något fick han hitta en alternativ kommunikationsväg. Eftersom Sigge i vanlig ordning inte tog ut någon ledighet fanns alltid risken att han skulle hitta på ett ärende, trots att han visste att han inte fick. Ledig var han bara när personalavdelningen tvingade honom. Då satt han ändå hemma, uppkopplad mot det redaktionella systemet, redo att rycka in om något skulle hända. Än dröjde pensioneringen.

Eftermiddagssolen brände i Danijelas nacke. Hettan fick henne att tänka på alla lediga dagar som låg framför henne. Som vanligt skulle hon tillbringa alla veckor hemma på Östermalm.

Under lunchen hade ingen av kollegorna frågat henne vad hon skulle göra. Alla antog väl att hon reste till Kroatien på somrarna. Det fanns en bild att invandrare återvände till sina hemländer när det gavs tillfälle. Varför Danijela skulle göra det övergick hennes förstånd. Hon hade ingen koppling dit längre, och anledningen att undvika landet var ännu större efter mejlet från avsändaren Moonlight. Fotografiet på den gamla gruppen från kriget var ett sofistikerat hot om att någon var ute efter henne. Nu hade hon inte fått något nytt mejl på över ett år men obehaget hängde kvar. Var det därför hon drömde om ormar? För att den okända avsändaren skulle göra ett nytt drag?

Danijela skymtade Svampen, det trattformade monument som stod mitt på Stureplan, och tog sikte på ett övergångsställe. Hon kastade en loj blick åt vänster. Gatan var tom bortsett från en svart bil som rörde sig i hög hastighet mot henne. Den spetsiga symbolen var bekant.

En Tesla.

Den var säkert värd närmare en miljon och däcken snurrade som ljudlösa rouletthjul. På förarplatsen syntes bara en vit keps genom den tonade rutan.

Troligtvis satt det en ung, kaxig man bakom ratten. Han gjorde ingen ansats att sakta in. Danijela stönade. Det här var en

person som behövde lära sig innebörden av ordet väjningsplikt. Hon tog klivet ut i gatan med samma fart som hon haft nerför Kungsgatan.

Hon brukade älska att höra den öronbedövande tvärniten när hon visade vem som bestämde. Rätt skulle vara rätt.

I ögonvrån kom först en skugga, sedan hördes en duns och därefter gnisslande bromsar.

Det kändes som om någon ryckte undan marken under henne. En brännande smärta rev genom hela kroppen.

Sedan bara mörker, bara tystnad.

TVÅ

Loa Bergman satt med uppdragna knän på den breda fönsterbrädan och tittade ut över Stockholm. Han skulle aldrig vänja sig vid den magnifika utsikten. Utan att behöva vrida på huvudet kunde han se Stadshusets guldkrona och Storkyrkans torn i Gamla stan på samma gång.

Himlen liknade en glödbädd.

Loa hade tröttnat på värmen. Den första veckan med en temperatur på trettio grader tog han ett dopp vid Tantolunden varje kväll, den andra veckan slutade han äta middag på takterrassen, och nu på den tredje veckan gick han inte ut.

Trots att lägenheten var tio gånger större än hans förra höll han sig i en begränsad del. Helst i biblioteket, bland alla främmande bokryggar. Det kändes tryggast så.

Efter att ha smällt ihop datorn på jobbet och sagt hej då till alla på redaktionen hade han promenerat hem genom stan. Hans stad. Sommarkvällen skulle bli magnifik. Flera kollegor skulle fira in semestern med en kall öl på en uteservering. Loa hade avböjt. Han skyllde på att han behövde packa inför resan till Skåne. En hög pocketböcker skulle bli hans enda sällskap i ett torp i Kivik de kommande veckorna.

Men han hade inte varit helt ärlig.

Sanningen var att han inte visste om han kunde motstå frestelsen att dricka alkohol. Han hade tillbringat tolv veckor på avvänjningskliniken i de täta skogarna i Bergslagen. Där hade han lärt sig att nyckeln till att klara av sjukdomen var att undvika situationer där risken att falla dit skulle bli för stor. Att sitta med

kollegornas brännande blickar och säga en cola tack till servitören kunde vara en sådan. En annan var att betrakta välfyllda glas och se innehållet tömmas i törstiga munnar och lyssna på allt mer osammanhängande samtal.

Istället valde han att vara ensam och dricka brittiskt citronte.

Han hade börjat med det samma kväll som han flyttat in i lägenheten på Mariaberget. Det var en hyllning till hans vän, som testamenterat lägenheten till Loa. Danijela var den enda som visste om att Loa ägde den nu, eftersom hon hade suttit med under bouppteckningen. Till alla andra sa han svepande att han vaktade den »på längre sikt«. Inte ens hans mamma visste att han hade flyttat. Hon skulle ändå aldrig hälsa på och det var lika bra att hon var ovetande om att hennes son ägde en lägenhet värderad till över fyrtio miljoner, med tanke på vad hon gjort med hans sparpengar en gång i tiden. När de pratade på Facetime satt han alltid vid samma vita vägg för att hon inte skulle märka något. Han hade också genomfört en vattentät manöver om hon mot all förmodan skulle kolla upp var han var skriven. Tack vare några hotfulla mejl som kommit efter en kontroversiell publicering lyckades han via tidningens säkerhetsfirma få skyddad adress.

Henry Mountbattens saker var nerslängda i hundratals flyttkartonger som stod prydligt uppradade i matsalen, ett av alla rum som Loa undvek. Danijela hade under en helg hjälpt honom att röja bort den gamle diplomatens tillhörigheter så att Loa skulle få känna att lägenheten var hans. Henrys energi, doft och hela väsen vilade fortfarande över hemmet och det skulle förmodligen ta lång tid innan det ändrades. Loa fantiserade ofta om vad som hade hänt i den här våningen. Festerna, middagarna, alla män, kändisar, politiker som skålat, skvallrat. Allt mycket diskret och väldigt hemligt.

Loas tankar avbröts av ett surrande. Någon meter bort på golvet kunde han se mamma på skärmen. Han lät signalerna ebba ut. Loa orkade inte med henne nu. Inte i kväll. Den lugna, lättade

känslan som infann sig i kroppen när flera veckors ledighet låg framför honom ville han inte riskera att förlora.

Telefonen vibrerade på nytt. Han stönade när han såg att det var hon igen. Loa hoppade ner från fönstret och tog upp Iphonen. »Hej mamma.«

Efter några sekunders tystnad kom ett flämtande. Det vred sig i maggropen. Loa avskydde dåliga nyheter. I synnerhet när Agneta Bergman levererade dem. »Vad har hänt?« Han fokuserade på att låta lugn.

»Hon är borta.«

»Vem är borta?«

»Polisen var här och förhörde mig.«

»Men vem är borta?«

»Julie.«

Julie?

Loa var lättad över att det inte var något värre. Han vilade blicken över Riddarfjärden. Hans mamma hade förmågan att skapa dramatik kring minsta vardagliga händelse. En förbipasserande brandbil kunde hon snabbt få till att hon nästan varit med om en brand. Han var van vid att bena ut incidenten så att hon lugnade ner sig. »Vem är det?« frågade han.

»Hon som rastar Göran när jag inte orkar.«

»Du pratar alltså om din hundvakt?«

»Hon är inte bara min hundvakt«, fräste hon. »Det är ju Julie som bor på våningen ovanför.«

Loa studerade en motorbåt som rörde sig farligt nära en kajak i det mörkblå vattnet. »Är det din granne som är försvunnen?«

»Ja. Hon som flyttade in här förra sommaren.« Nu kom snyftningarna i korta stötar. »Jag är så orolig.«

Relativt nyinflyttad alltså. Det förklarade hans mammas engagemang. Agneta Bergman älskade nya relationer där hon kunde börja om från noll och visa upp sig från sin bästa sida. Hon framstod säkert som riktigt rolig och världsvan. Personen som hamnade i fokus blev snabbt den bästa människan Agneta visste,

men efter intensivt umgänge förvandlades den bästa människan till en dödsfiende. Det var alltid något den andra hade gjort.

Eftersom denna Julie redan passade hunden hade nog allt gått fort. Som vanligt. »Hur länge har hon varit borta?« frågade Loa.

»I snart två dygn. Det var hennes arbetsplats som anmälde henne försvunnen.«

»Sa polisen det till dig?«

»Ja.«

Två dygn.

Loas intresse väcktes på allvar. Han googlade Mariestad i webbläsarens nyhetsflik. Den senaste artikeln med ortsnamnet i rubriken skrevs för fyra månader sedan och handlade om det lokala hockeylagets framgångar.

I övrigt inget.

»Vad frågade polisen dig? Exakt.« Rollen som son hade övergått till rollen som nyhetsreporter och hans iver hade avslöjat honom. Nu visste hon att hon hade honom på kroken.

»De frågade mig när jag såg henne senast. Och om jag hade noterat något avvikande.«

»Vad svarade du?«

»Att jag såg henne i onsdags. När jag mötte henne i porten på förmiddagen. Vid elvatiden.«

»Hur verkade hon då?«

»Som vanligt.«

»Inget annat?« Loa hade svårt att dölja sin irritation över att han var tvungen att dra informationen ur henne.

»Nej.«

»Hmm.«

»Vad tror du kan ha hänt?«

»Ingen aning.« Loa började sakta gå i lägenheten. Han klev in i vardagsrummet och betraktade den handmålade kakelugnen som han aldrig vågat använda och den skogsgröna tygsoffan från Svenskt Tenn som han inte suttit i. »Vad fick du för känsla av polisen?«

»De såg bekymrade ut.«

Loas mamma fortsatte att prata. Han uppfattade fragment om hur gullig Julie var. Inga fester. Inget spring i trapphuset. Frågade alltid hur Agneta mådde. Hyllningen övergick snabbt till att handla om henne själv. Han hummade till svar men tankarna hade fladdrat iväg. Människor försvinner hela tiden. Oftast frivilligt. Men nu hade polisen alltså börjat knacka dörr. Misstänkte de brott?

»Kan du göra mig en tjänst?« frågade han.

»Vadå?«

»Kolla om polisen befinner sig i Julies lägenhet.«

»Benen värker. Och så …«

»Gör det!« avbröt Loa och hörde hur han höjde rösten. Han orkade inte med hennes martyrskap. Inte nu.

En dörr öppnades och stegen ekade i trapphuset. Det gick tydligen bra att gå, trots allt. Loa bet sig i läppen för att inte säga något snäsigt. Hans mammas inkonsekventa tillstånd där hennes kropp orkade vad som passade henne var ett ständigt irritationsmoment för honom. Uppdraget verkade ha fått henne att glömma bort vad hon just sagt. Efter ytterligare några sekunder viskade hon: »Det sitter några blåvita polisband på dörren. Det låter som att någon pratar där inne.«

»Perfekt. Gå tillbaka innan någon ser dig.«

Stegen hördes igen innan en dörr stängdes.

»Tänk om det har hänt något?«

»Stanna i din lägenhet och öppna om polisen undrar något mer. Jag måste fixa med en grej här. Tack för att du ringde.«

Loa knäppte av innan hon sa hej då. Han tog fram Facebookappen och skrev in Julie och Mariestad i sökfältet. En Julie Möller dök upp, de hade två gemensamma vänner. Hans mamma och en kusin. Totalt hade Julie nittioåtta vänner. Loa tittade på siffran. Var inte det lite? Själv hade han över sjuhundra kontakter. Men det var väl en generationsfråga. Unga människor hängde inte på Facebook längre.

Han förstorade den svartvita profilbilden och såg två mörka ögon som spände blicken i kameran. Vinkeln tydde på att hon hade tagit bilden på egen hand. Det korpsvarta håret var klippt i en ojämn längd som gick ner till axlarna. Den tolfte februari hade hon fyllt år och tjugosex personer hade gratulerat. Loa skrollade bland hälsningarna. De flesta var opersonliga, sådant som han själv skrev i farten för att hålla sig på god fot med alla bekanta. »Stort grattis!« och så vidare.

En feber tändes inom Loa.

Ögonen flög över skärmen samtidigt som pulsen gick upp. Det var osunt att känna den här typen av spänning, till och med fult, men han kunde inte stå emot. Det var därför han jobbade som journalist.

Förutom en rad liknande bilder var informationen om Julie Möller knapphändig. Hon var tjugo år och gillade fansidor för banden The Cure, Radiohead och Belle and Sebastian. Det var oväntat för någon som var så ung. Relationsstatus var angiven som singel. Vem skriver ens ut det på det där blottande sättet, tänkte Loa och växlade över till Instagram. Till sin förvåning hade hon ett öppet konto men allt som fanns var avskalade naturbilder på skog, vatten och solnedgångar. Få likes fick hon också.

Loa stängde ner appen och lade ifrån sig telefonen. Då ringde det igen. Först trodde han att det var hans mamma som var kränkt över hur han hade avslutat samtalet. Men det var Sigge.

»Hej.«

»Förlåt att jag ringer på din semester.« Redaktionsarbetet susade i bakgrunden.

»Det går bra.« Loa tittade upp mot det stora vägguret ovanför dörren. »Den har bara pågått i två timmar.«

»Jo, men ändå.«

»Vad har du på hjärtat?«

»Jag fick ett polistips om att en stor efterlysning ska gå ut efter en ung tjej i din gamla hemsta…«

»Julie Möller«, avbröt Loa.

»Har du koll?«

»Mamma ringde precis. Hon bor granne med henne och har blivit hörd av polisen.«

Sigge höjde rösten. »Vad fan är oddsen?«

»Agneta Bergman har en sällsynt förmåga att dra till sig allt som är dåligt.«

Sigge låtsades inte höra det sista. »Enligt min källa är något jävligt konstigt. Det är en ordentlig tjej utan någon våldsam pojkvän. Ingen tror att hon har försvunnit frivilligt.«

Loa hade jobbat med sin chef tillräckligt länge för att höra på tonen vad Sigges faktiska ärende var.

Han ville skicka Loa till Mariestad för att skriva om fallet.

Till hans mamma. Till allt han ville undvika.

Sigge Classon tillhörde den gamla skolans kvällstidningsmurvlar som fortfarande tyckte att ingen sommar var komplett utan ett spännande kriminalfall. Det fanns mängder med gamla exempel där printupplagan skjutit i höjden när hela Sverige följt händelseutvecklingen via löpsedlarna.

Men det var andra tider nu. Nyheterna brann snabbare, upplagan var lika låg oavsett nyheten, sociala medier hade förändrat informationsflödet och läsarna tyckte att det var cyniskt med en allt för snaskig bevakning av en mördad eller försvunnen person.

Den enda som fortfarande inte hade förlikat sig med det var Sigge Classon.

Även om Loa ogillade idén att bevaka det här visste han inte hur han skulle ta sig ur det. Det var alltid bra att få några pluspoäng hos Sigge. Loa hade egentligen inte gjort något av värde sedan han hade börjat jobba heltid igen. Många storys och gräv hade spruckit, eller inte lett någonstans. Om han lyckades bli nyhetsledande skulle det se bra ut, på flera sätt. Det fanns en fördel med att styra arbetet på plats och komma bort från Sigges cyniska föreställningar om hur en riktigt bra sommarstory skulle bevakas, med närgångna frågor och intima detaljer.

Hur mycket Loa än hade intalat sig att han behövde två veckor ifred skrämdes han samtidigt av tanken. Tänk om han kände sig ensam redan första kvällen? Var detta vägen ut? Loa sneglade på pocketböckerna när han bestämde sig.

»Jag åker dit«, sa han med sin mörkaste och mest förtroendeingivande röst och blundade. »Räkna med att jag är framme om fyra timmar. Låt någon på desken skriva första artikeln så kan jag ta en på plats-byline så fort jag kommit dit, som ni kan köra ut på sajten vid midnatt.«

»Du anar inte vad glad jag blir. Semestern får vi flytta lite.«

»Jaja.«

»Jag gillar inte att spekulera …« Det lät som om Sigge valde orden med omsorg. »… men min magkänsla säger mig att detta kan bli årets story.«